28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/3

1)

Utgör principen om att ”förorenaren ska betala”, som återfinns i artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, jämförd med artiklarna 20 och 21 i [Europeiska unionens stadga] om de grundläggande rättigheterna, som fastställer de grundläggande principerna om jämlikhet och icke-diskriminering, med avseende på bestämmelserna i artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2009/72/EG (1), när det gäller att bland annat eftersträva en konkurrensutsatt och icke-diskriminerande elmarknad där ingripanden endast får ske med hänvisning till det allmänna ekonomiska intresset, inbegripet miljöskydd, hinder för införande av skatter som uteslutande åläggs elproduktionsföretag som använder kärnenergi, när det verkliga syftet med dessa skatter inte är miljömässigt utan att öka elenergisektorns intäktsvolym genom att dessa företag, jämfört med andra företag som bedriver samma verksamhet, bidrar mer för att finansiera det taxerelaterade underskottet?

2)

På en konkurrensutsatt och icke-diskriminerande elmarknad, utgör den omnämnda europeiska lagstiftningen hinder för åläggande av miljöskatter med hänvisning till de föroreningar som orsakas av kärnkraft, trots att detta inte anges i lagstiftningen utan i lagens ingress, på så sätt att när det gäller skatten på produktion av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall utelämnas internaliseringen av de kostnader som ska täckas i den normativa lagtexten, och det finns en bristande tydlighet även beträffande förvaring av radioaktivt avfall, eftersom kostnaderna för hantering och förvaring redan täcks av andra skatter, och med tanke på att det saknas ett tydligt användningsområde för uppbörden och att de berörda företagen är skyldiga att påta sig ett skadeståndsansvar på upp till 1 200 miljoner?

3)

Utgör artikel 3.2 i direktiv 2009/72/EG, enligt vilken kärnkraftsföretagens särskilda åligganden ska införas med hänvisning till det allmänna intresset, inbegripet miljöskydd, och vara tydligt definierade, transparenta, icke-diskriminerande och kontrollerbara, hinder för de skatter som föreskrivs i lag 15/2012, när det miljömässiga syftet med och de egenskaper som kännetecknar miljöskatterna inte framgår tydligt av den normativa delen av lagbestämmelsen?

4)

Utgör principen om att ”förorenaren ska betala” i artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, principerna om jämlikhet och icke-diskriminering i artiklarna 20 och 21 i den europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna och artiklarna 3 och 5 i direktiv 2005/89/EG (2), som avser att garantera att ”den inre marknaden för el fungerar väl”, genom att uppmana medlemsstaterna att se till ”att de åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv inte är diskriminerande och inte utgör någon orimlig belastning för marknadsaktörerna”, hinder för en nationell lagstiftning som lägger finansieringen av det taxerelaterade underskottet på samtliga företag i elsektorn, men som ålägger kärnkraftsföretagen (med undantag för de vattenkraftsföretag vars energi anses vara förnybar) särskilt höga skatter, varigenom dessa företag alltså åläggs en högre skattebörda i jämförelse med andra företag som verkar på energimarknaden och som inte ålagts dessa förpliktelser men som i vissa fall ger upphov till mer föroreningar, och varigenom dessa extra höga skatter motiveras med hänvisning till miljöskyddet, till följd av den risk och osäkerhet som bedrivande av kärnkraftsverksamhet medför, men utan att precisera några kostnader och utan att fastställa hur uppbörden ska användas för att skydda miljön, och med beaktande av att kostnaden för hantering och förvaring av avfall redan är föremål för andra skatter, och kärnkraftsföretagen tar på sig ett skadeståndsansvar samt att den fria konkurrensen snedvrids på den liberaliserade inre marknaden till förmån för andra elproducenter som trots att de använder produktionskällor som ger upphov till mer föroreningar inte behöver betala dessa skatter?

5)

Utgör artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, där principen om att ”förorenaren ska betala” fastställs, hinder för en skatt på produktion av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall till följd av generering av kärnenergi, som endast behöver betalas av kärnkraftsföretag och som inte omfattar andra sektorer som skulle kunna ge upphov till sådant avfall, trots att andra företag som använder sådana ämnen eller källor i sin verksamhet därmed inte beskattas trots att de inverkar på miljöskyddsvärdena?