28.7.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 246/71

Föredragande:

Ionuț SIBIAN

Medföredragande:

Mihai MANOLIU

1.1

EESK välkomnar kommissionens ”Förslag till ett nytt europeiskt samförstånd om utveckling – Vår värld, vår värdighet, vår framtid”. Detta förslag är i linje med de rekommendationer som ges i EESK:s yttrande REX/461 om ”2030-agendan – Ett EU som engagerar sig för målen för hållbar utveckling globalt”, där det påpekas att EU:s institutioner och medlemsstaterna snarast måste komma överens om en väg framåt på högsta politiska nivå genom ett interinstitutionellt avtal mellan kommissionen, rådet och parlamentet för att bygga en robust grund för ytterligare politiska åtgärder. Detta avtal om genomförandet av målen för hållbar utveckling bör utgöra grunden för en övergripande strategi för att integrera Agenda 2030 i syfte att göra EU till en union för hållbar utveckling. I samma yttrande rekommenderas kommissionen att ”fullt ut införliva och tillämpa 2030-agendan i det europeiska samförståndet om utveckling”.

1.2

EESK erkänner den betydelse som det europeiska samförståndet om utveckling från 2006 har haft för Europeiska unionens och medlemsstaternas politik för utvecklingssamarbete (1). Samförståndets mervärde har främst varit att tillhandahålla en gemensam vision för EU och medlemsstaterna, samt en ram för genomförandet på EU-nivå, som sedan har omsatts i en rad vägledande dokument, strategier och åtgärder, på både EU-nivå och medlemsstatsnivå. Det nya samförståndet förväntas fortsätta att spela en liknande roll.

1.3

Vi välkomnar det uttryckliga åtagandet i samförståndet till stöd för det övergripande målet att utrota fattigdomen, genom ett rättighetsbaserat tillvägagångssätt i utvecklingssamarbetet och i fråga om jämställdhet, samtidigt som man ser till att Agenda 2030 inte utestänger någon, oberoende av var personen är bosatt och oberoende av etnicitet, kön, ålder, funktionshinder, religion eller övertygelse, sexuell läggning, invandrarstatus eller ställning i övrigt.

1.4

Genom att det i samförståndet hänvisas till Agenda 2030 och genom att fattigdomsutrotningen bibehålls som en kärnfråga får utvecklingssamarbetet det erkännande som det är värt samtidigt som det lyfts upp som ett av Europeiska unionens faktiska politikområden. Utvecklingspolitiken bör betraktas som en av hörnstenarna i EU:s yttre åtgärder och samförståndet bör ses som en garanti för att utvecklingspolitiken är jämbördig med unionens övriga politikområden och inte kan underordnas dessa (säkerhet, handel, rättsliga och inrikes frågor osv.).

1.5

Översynen av samförståndet kommer vid en mycket svår tidpunkt, när de europeiska värderingarna och principerna (artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen) och EU:s själva existens utsätts för upprepade attacker. Ett flertal kriser påverkar regeringarnas förmåga och vilja att avsätta de resurser som krävs för genomförandet av Agenda 2030. Det är därför av yttersta vikt att alla EU:s medlemsstater och institutioner engagerar sig fullt ut i genomförandet och efterlevnaden av ett samförstånd om utveckling, inklusive dess ekonomiska konsekvenser.

1.6

I samförståndet bör man försöka definiera kommissionens och medlemsstaternas roller med beaktande av deras specifika komparativa fördelar på utvecklingsområdet. Detta har blivit ännu mer relevant eftersom man räknar med att EU och dess medlemsstater kommer att minska den totala budgeten för utvecklingssamarbete efter brexit och mot bakgrund av den föränderliga politiska situationen i EU. Enligt en rapport som Europaparlamentets utskott för utveckling beställde 2013 (2) beräknas kostnaden för bristen på en effektiv samordning av utvecklingsbiståndet mellan medlemsstaterna och Europeiska kommissionen uppgå till omkring 800 miljoner euro. Om givarna koncentrerade sina biståndsinsatser på färre länder och verksamheter skulle transaktionskostnaderna varje år kunna minskas med detta belopp. Det har också beräknats att man skulle kunna göra ytterligare besparingar på 8,4 miljarder euro per år med hjälp av bättre modeller för fördelning som omfattar flera länder.

1.7

EU och dess medlemsstater bör inte använda utvecklingsbistånd som en hävstång för att tvinga partnerna inom utvecklingssamarbetet att samarbeta om målen för den ekonomiska politiken och utrikespolitiken, eller om statens säkerhet och migrationskontroll. Tvärtom bör utvecklingssamarbetet även fortsättningsvis vara inriktat på sitt huvudsakliga mål, nämligen fattigdomsutrotning, lika möjligheter och värdighet för alla samt miljömässig hållbarhet.

1.8

EESK vill särskilt framhålla jordbrukets roll i utvecklingspolitiken. En förstärkt grund för lokal livsmedelsproduktion, förbättring av kvinnornas ställning på landsbygden och bildande av sammanslutningar och samarbete mellan jordbrukarna är viktiga faktorer när det gäller att utrota fattigdomen och uppnå målen för hållbar utveckling i världens fattigaste länder.

1.9

I samförståndet erkänns den roll som arbetsmarknadsparterna och det civila samhällets organisationer spelar, både när det gäller att främja Agenda 2030 och i fråga om deras bidrag till agendans genomförande. EU måste ge ett kraftfullt politiskt stöd för att se till att de har goda förutsättningar och till fullo kan spela sin roll, men måste även erkänna, stödja och skydda människorättsorganisationer, övervakningsorganisationer och fackföreningar som verkar under svåra omständigheter. EU bör också sträva efter att utveckla bättre avpassade finansieringsmekanismer som kan stödja ett större antal organisationer i det civila samhället, för att se till att fler mindre lokala organisationer får tillgång till EU:s program. I detta syfte har EESK utarbetat ett antal viktiga rekommendationer i sitt yttrande REX/461 ”2030-agendan – Ett EU som engagerar sig för hållbar utveckling globalt”.

1.10

Den sociala dialogen bör erkännas som ett instrument för att genomföra utvecklingsagendan. Social dialog kräver en gynnsam miljö och en effektiv institutionell ram. Detta förutsätter till att börja med föreningsfrihet och rätt till kollektivförhandlingar. EU bör samarbeta med oberoende organisationer för arbetsgivare och arbetstagare (arbetsmarknadens parter) för att främja en sund praxis för arbetsmarknadsrelationer och fungerande arbetsmarknadsförvaltningar.

1.11

EU:s förvaltningsfonder skulle kunna ha positiva effekter men det finns inte tillräckligt med undersökningar som visar att de kan tillgodose utvecklingsländernas behov i fråga om ansvarstagande och anpassning. Samtidigt som hälften av EU:s medlemsstater ökar anslagen för offentligt utvecklingsbistånd till den privata sektorn, saknas det fortfarande i hög grad insyn i och övervakning av de investeringar som företagen genomför med offentliga medel (3). Arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer bör ges stöd och befogenheter att övervaka de offentliga medel som anslås till utveckling, däribland anslagen till den privata sektorn. De bör vara verkligt delaktiga i utformningen, genomförandet, övervakningen och utvärderingen av programmen för utveckling, för att dessa ska kunna svara mot de verkliga behoven hos största möjliga antal människor.

1.12

Skapandet av arbetstillfällen är en stor utmaning i utvecklingsländerna, och den privata sektorn bör spela en viktig roll. I EESK:s yttrande REX/386 ”Den privata sektorns deltagande i utvecklingsramen för perioden efter 2015” betonas att näringslivet spelar en viktig roll i bekämpningen av den globala fattigdomen eftersom det skapar arbetstillfällen, tillhandahåller varor och tjänster, genererar inkomster och vinster samt med skatter bidrar till finansieringen av offentliga behov. Skapande av arbetstillfällen bör dock inte vara ett mål i sig, med undantag för de fall när det handlar om att trygga arbetsrättsliga och miljömässiga normer samt anständiga arbetsvillkor, särskilt för kvinnor och ungdomar, i överensstämmelse med Internationella arbetsorganisationens (ILO) agenda för anständigt arbete, ILO:s arbetsnormer och andra internationella dokument (t.ex. FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter och OECD:s riktlinjer för multinationella företag).

1.13

Kommittén anser att grunden för delaktighet och hållbarhet är anständiga och stabila arbetstillfällen (särskilt för kvinnor och ungdomar), som genererar tillräckliga inkomster och hållbara värdekedjor för en hel rad förstärkta offentliga tjänster. Nya produktions- och konsumtionsmönster i den cirkulära ekonomin bör främjas. Utsatta grupper kommer att skyddas bättre och kommer att ha tillgång till finansiella tjänster, och en anständig, rättvis och hållbar företagssektor kommer att utveckla nya affärsmodeller (sociala företag som tillhandahåller lokala tjänster) och nya små och medelstora företag, som regleras på lämpligt sätt.

2.1

Utvecklingspolitiken är en central del av EU:s yttre åtgärder och fastställs i artikel 21.2 d i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). Den syftar till att främja en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling i utvecklingsländerna, med det primära syftet att utrota fattigdom, i enlighet med vad som fastställs i artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget).

2.2

Förslaget till nytt europeiskt samförstånd om utveckling syftar till att skapa en ram för en gemensam strategi för utvecklingssamarbete, som ska tillämpas av EU och dess medlemsstater.

2.3

Samtidigt utgör samförståndet en kraftfull förklaring för hela världen, där det betonas att EU är fast beslutet att förbli en trovärdig, engagerad och ansvarsfull global aktör som leder genom att föregå med gott exempel. Det fastställer unionens principer och prioriteringar när det gäller de stora problemen i världen samt metoderna för att fullgöra EU:s åtaganden inom ramen för Agenda 2030 och Parisavtalet.

2.4

EESK noterar att översynen av det europeiska samförståndet om utveckling kommer lägligt och är mycket viktig i den nya situationen, eftersom översynen syftar både till att inrikta EU:s och EU-medlemsstaternas engagemang på genomförandet av Agenda 2030 för hållbar utveckling och till att bidra till att uppnå prioriteringarna för EU:s externa åtgärder, som anges i den globala strategin för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik.

2.5

Den ihållande ekonomiska krisen, brexit, de politiska förändringarna i Förenta staterna, de växande oroligheterna i öst, konflikten i Syrien och dess humanitära konsekvenser, den ökade populismen och främlingsfientligheten i medlemsstaterna och de ekonomiska konsekvenserna av klimatförändringarna utgör tillsammans den största utmaning som EU stått inför sedan ett halvt sekel.

2.6

I den nya globala strategin för Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitik ”Delade visioner, gemensamma åtgärder: Ett starkare Europa” (2016) understryks det att den nya situationen i EU och globalt har lett till ökad instabilitet och osäkerhet. Inför de allt större existentiella hoten måste EU därför vara starkare och mer enat än någonsin tidigare.

2.7

EU har kollektivt åtagit sig att anslå 0,7 % av sin bruttonationalinkomst (BNI) till offentligt utvecklingsbistånd (ODA) inom den tidsram som anges i Agenda 2030. För att uppnå målsättningarna i samförståndet bör EU och dess medlemsstater uppnå sina mål i fråga om stöd. På grund av den politiska situationen i Europa råder det för närvarande allvarliga tvivel om nuvarande och framtida regeringars villighet att bibehålla denna nivå på det finansiella åtagandet. Den politiska utvecklingen i EU:s medlemsstater skulle kunna äventyra de nationella regeringarnas åtaganden i fråga om utvecklingssamarbete, eftersom det finns en stark önskan från de populistiska politiska rörelserna om att minska den globala solidariteten och det offentliga utvecklingsbiståndet.

2.8

Förenade kungariket har varit den medlemsstat i EU som skänkt mest till utvecklingsbistånd (mer än 14 miljarder euro 2015). Därför kommer brexit att direkt påverka EU:s ställning och kapacitet på detta specifika politikområde, och begränsa de resurser som enligt planerna skulle anslås till genomförandet av målen för hållbar utveckling. Det uppskattas att EU till följd av brexit kommer att förlora cirka 15 % av sin biståndsbudget, vid sidan av förlusten av icke-ekonomisk kapacitet. Det är därför av största betydelse att EU:s medlemsstater sluter sig samman och lever upp till sina mål i fråga om bistånd.

2.9

EU bör se till att det offentliga utvecklingsbiståndet även fortsättningsvis inriktas på att minska fattigdomen i utvecklingsländerna, kontrollera att medlen används effektivt på ett sätt som verkligen kommer dessa länder till godo och säkerställa samstämmighet i EU:s politik för utveckling. Av rapporten AidWatch från 2016, som utarbetats av Concord, framgår det att 17 % av EU:s bistånd redan 2015 inte avspeglade en faktisk överföring av resurser till utvecklingsländerna, eftersom det rörde sig om utgifter inom givarländerna för flyktingar, studerande, skuldlättnader samt betalningar knutna till stöd och räntor. Vissa av EU:s medlemsstater har rapporterat ökade stöd som nästan uteslutande beror på utgifter för flyktingar i det egna landet, och har därigenom själva blivit de främsta stödmottagarna.

2.10

Genom sin natur och av de skäl som låg till grund för dess tillkomst har EU en skyldighet att främja och försvara multilateralismen, en världsordning grundad på regler, världsfred och mänskliga rättigheter. EU har med tiden blivit en nödvändig, ansvarstagande och principstyrd global aktör som tar itu med grundorsakerna till konflikter och fattigdom, främjar de universella mänskliga rättigheterna, föregår med gott exempel och använder sitt mjuka inflytande för att få till stånd en positiv förändring i världen.

2.11

EU är tillsammans med medlemsstaterna en global aktör som är ledande på området utvecklingssamarbete och deras engagemang i detta hänseende har blivit en del av unionens identitet och yttre dimension.

2.12

EU är världens öppnaste marknad som erbjuder generösa tullsänkningar för utvecklingsländer som genomför och ratificerar grundläggande internationella konventioner om mänskliga rättigheter och arbetstagares rättigheter, miljöskydd och god samhällsstyrning.

2.13

Vid sidan av de finansiella flödena är EU en central politisk partner för utvecklingsländerna, som stöder positiva politiska och sociala förändringar och hjälper dem att delta på ett rättvisare och mer omfattande sätt i de globala politiska och ekonomiska processerna.

2.14

EU spelade en viktig roll i utformningen och genomförandet av millennieutvecklingsmålen (2005–2015), har varit mycket pådrivande för antagandet av de hållbara utvecklingsmålen (2016–2030) och har på ett avgörande sätt bidragit till att införliva EU:s värderingar, t.ex. mänskliga rättigheter, demokrati, respekt för rättsstatsprincipen och social rättvisa, i den nya globala utvecklingsagendan.

2.15

EU är en ledande global aktör som tagit initiativ till klimatagendan och spelat en viktig roll i skapandet av den breda koalition av industri- och utvecklingsländer, som bidrog till antagandet av Parisavtalet i december 2015. EU har åtagit sig att avsätta 20 % av EU-budgeten till klimatåtgärder, både begränsnings- och anpassningsåtgärder, till stöd för Parisavtalet.

2.16

Enligt Eurobarometerundersökningen om internationellt samarbete och utveckling, som publicerades i februari 2016, stöder nästan nio av tio EU-medborgare utvecklingsbiståndet (89 % – en ökning med 4 procentenheter sedan 2014). I de nya medlemsstaterna tenderar antalet att vara något lägre än i de äldre medlemsstaterna. Siffrorna visar på en ökning av antalet personer som anser att fattigdomsbekämpning i utvecklingsländerna bör vara en av huvudprioriteringarna för EU (med fem procentenheter till 69 %) och för de nationella regeringarna (med fem procentenheter till 50 %). Nästan sju av tio respondenter var för en ökning av EU:s utvecklingsbistånd (68 %) – en högre procentsats än under de senaste åren. Nästan tre fjärdedelar av deltagarna i enkäten höll med om att utvecklingsbiståndet är ett effektivt sätt att hantera irreguljär migration (73 %), och 80 % av européerna anser att utvecklingssamarbetet ligger i EU:s eget intresse. 52 % anser att EU bör hålla sitt löfte att öka biståndet till utvecklingsländerna.

3.1

Sammanlänkning är grundpelaren för Agenda 2030, som är en ram för utarbetande av övergripande nationella strategier för hållbar utveckling. Dessa ska på ett balanserat sätt integrera de ekonomiska, sociala och miljömässiga dimensionerna för att åstadkomma positiva effekter på med varandra sammanlänkade områden, samtidigt som de tar hänsyn till övergripande faktorer som jämställdhet, ungdomsfrågor, rörlighet, migration, investeringar och hållbar energi. Prioriteringarna i Agenda 2030 kommer att struktureras kring följande faktorer: människor, vår planet, välstånd, fred och partnerskap.

3.2

Samtidigt som antalet personer som lever i extrem fattigdom har minskat med mer än hälften mellan 1990 och 2015, lever mer än 800 miljoner människor fortfarande på mindre än 1,25 dollar per dag, varav 80 % lever i Afrika söder om Sahara och i södra Asien. Samförståndet är inriktat på behovet av att utrota fattigdomen i länder som är mycket fattiga, instabila eller som drabbats av konflikter samt på att bygga upp resiliensen, särskilt hos sårbara befolkningar, inför miljömässiga och ekonomiska chocker, naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människan samt globala hälsohot.

3.3

Senast 2030 kommer den fattiga delen av världens befolkning att ha koncentrerats till instabila länder, som är utsatta för effekterna av konflikter som i sin tur leder till ökad fattigdom. Under dessa omständigheter krävs det andra metoder för att hjälpa de fattiga. Trots att fler människor lämnar den extrema fattigdomen har ojämlikheten ökat mellan och inom vissa länder. Vid sidan av fattigdom, konflikter och klimatförändringar har ojämlikhet blivit den största källan till instabilitet i de flesta delar av världen.

3.4

Politiken för utvecklingssamarbete kommer att kretsa kring följande faktorer: problemet med diskriminering och ojämlikhet, målet att ingen ska utestängas samt inriktningen på fattigdomsutrotning. Dessa faktorer är grundläggande för hållbar utveckling. Framsteg kommer att göras i fråga om mänsklig värdighet: utrotning av hunger, allmän tillgång till utbildning, sjukförsäkringssystem, anständigt arbete för alla, övergång från den informella till den formella ekonomin, korrekt och adekvat socialt skydd samt en hälsosam miljö. Detta kan åstadkommas med hjälp av styrelseformer som grundar sig mer kraftfulla och rättvisa nationella strategier, vilket är centralt för att skydda sårbara personer.

3.5

Den långsiktiga gemensamma insatsen kommer att gynna de människor som lever i kronisk fattigdom, skapa ekonomisk tillväxt, minska ojämlikheten och omvandla möjligheter till resultat. De konkreta ekonomiska resultaten bör åtföljas av en politik för omfördelning av de offentliga utgifterna, som stärker tillgången till tjänster av hög kvalitet, i synnerhet utbildning, hälso- och sjukvård och sanitet.

3.6

Det kommer också att skapas hållbara, korrekta och rättvisa sociala trygghetstjänster som är förbundna med inkomstbringade arbete på grundval av solidaritet. En garanterad basinkomst (som ett nytt instrument) som syftar till att människor inte återigen ska hamna i extrem fattigdom, skulle också kunna vara en grundläggande tjänst som är nödvändig för att trygga resiliensen. De sociala strukturerna måste stärkas på medellång och lång sikt. De sociala strukturerna måste stärkas på medellång och lång sikt.

3.7

Även om detta inte uttryckligen anges i samförståndet förväntas det att åtagandena i agendan för förändring kommer att bibehållas, vilket innebär ett fortsatt stöd för social integration och mänsklig utveckling motsvarande minst 20 % av EU:s bistånd.

3.8

Ett grundläggande inslag är skyddet och utövandet av kvinnors och flickors rättigheter, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR), vilket är en viktig faktor för mänsklig utveckling. Samtidigt bör man stärka sårbara befolkningsgruppers resiliens inför ekonomiska och miljömässiga chocker, inklusive naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människan. Det behövs ett system för tillhandahållande av ett konsekvent och integrerat humanitärt bistånd till fördrivna personer (särskilt minderåriga och andra sårbara personer), som stärker tillgången till utbildning och anständiga arbetstillfällen.

3.9

För att förverkliga sin kapacitet måste människan ha tillgång till mångsidig, tillräcklig, näringsrik och säker kost som är tillgänglig för alla. Det är nödvändigt att stödja fattiga befolkningsgrupper för att förbättra deras tillgång till mark, vatten (inklusive dricksvatten), sanitet samt rena och kontinuerliga energikällor, till ett korrekt och rättvist pris och med minsta möjliga miljöeffekter. Sådan tillgång kommer att leda till färre problem med undernäring och näringsbrist, hämmad utveckling och sen frigörelse för barn, samt bidra till deras psykiska hälsa. Tillgången till bättre tjänster (tekniska framsteg och digital innovation) kommer att leda till en högre livskvalitet för snabbt växande folkgrupper på landsbygden och i städerna, och bidra till att göra dem friskare och mer välmående samt ge dem ett värdigare liv som tillgodoser deras behov.

3.10

Resiliens och hållbarhet är av avgörande betydelse och en förutsättning för att vi ska finna fungerande lösningar i det nuvarande komplexa, dynamiska och oförutsägbara världsläget. Sårbarheten förvärrar fattigdomens akuta effekter, samtidigt som den ihållande extrema känslighet som hänger samman med återkommande strukturella kriser fortsätter att ge upphov till humanitära nödsituationer, vilket hämmar utvecklingen för vissa grupper. Resurserna räcker inte till för de ihållande konflikterna, som även försvårar skyddet av grundläggande mänskliga rättigheter och leder till ett ökat antal flyktingar och fördrivna personer. Framstegen undergrävs av de ständigt återkommande utmaningarna i fråga om folkhälsa.

3.11

Tillgången till överkomliga och hållbara energitjänster (energiproduktion från förnybara källor, bekämpning av energifattigdom) är fortfarande begränsad och utgör ett hinder för en tillfredsställande och effektiv ekonomisk tillväxt och industrialisering, avpassad till lokala förhållanden, behov och möjligheter (med respekt för miljön). Tillgången till naturresurser är begränsad eftersom ohållbara metoder för utnyttjandet leder till att de uttöms.

3.12

Hållbart jordbruk, rationella livsmedelssystem och hållbart fiske ger upphov till produkter som effektivt kan tillgodose människors behov, med en kraftig ökning när det finns en begränsad inverkan på miljön. Vattenbristen och efterfrågan på vatten (som inte är hållbar) påverkar klimatförändringarna.

3.13

Samförståndet syftar till att särskilt uppmärksamma den demografiska tillgång som ungdomarna i utvecklingsländer utgör, så att man till fullo kan utnyttja potentialen hos dessa 1,3 miljarder människor som är en drivkraft för en inkluderande tillväxt och hållbar utveckling, genom att skapa nya kvalitativa arbetstillfällen och stödja de ungas egenansvar och deltagande i ekonomin, samhället och beslutsprocessen på lokal nivå, samt i de offentliga angelägenheterna.

3.14

Det är nödvändigt med en övergång till en cirkulär ekonomi som möjliggör en effektiv användning av tillgängliga resurser och stöd för den omfattande processen mot en rättvis och hållbar utveckling. Det finns en verklig möjlighet att de nya aktörerna i den privata sektorn föreslår partnerskap och innovativa lösningar, samt effektiva, fungerande och etiska finansiella mekanismer som kan bli framstegsmodeller. Samarbete samt informations- och kommunikationsteknik (resistenta och effektiva infrastrukturer och nät) är nyckeln till framgång, förutsatt att medlen och investeringarna avpassas så att målen för hållbar utveckling uppnås, i syfte att göra framsteg när det gäller att ta sig an globala utmaningar.

3.15

Fattigdomsutrotning och hållbar utveckling kräver miljömässig hållbarhet och ett stabilt klimat, vilket utgör en möjlighet för de utsatta i samhället. Obalanserade ekonomiska processer kan äventyra stabiliteten och freden, och leda till storskalig migration. Miljöaspekterna måste integreras i de förebyggande åtgärderna, bland annat genom en förstärkning av tillämpningen av principen om att förorenaren ska betala. En ansvarstagande privat sektor kan spela en central roll genom att främja resurseffektivitet samt hållbar konsumtion och produktion. Dessa faktorer kan upphäva sambandet mellan ekonomisk tillväxt och miljöförstöring i övergången till en cirkulär ekonomi.

3.16

Den privata sektorns roll i genomförandet av Agenda 2030 bör bedömas utifrån dess kapacitet att bidra till arbetet med att uppnå utvecklingsmålen i mottagarländerna och med utgångspunkt i principerna för det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete. Även om de nya finansieringsinstrument som inbegriper privata aktörer kan vara ett effektivt verktyg för att skapa ekonomisk utveckling, sysselsättning och offentliga intäkter, är det viktigt att de omfattas av samma krav på transparens och utvärdering som den offentliga finansieringen. EU och medlemsstaterna bör finansiera transparenta och oberoende utvärderingar som gör det möjligt för de berörda parterna, även på lokal nivå, att bedöma kostnadseffektiviteten för och konsekvenserna av den privata och kommersiella sektorns finansiering av utvecklingssamarbete. EU och dess medlemsstater bör enas om en sammanhängande beskrivning av den privata sektorns roll i utvecklingsarbetet för att se till att behövande regioner eller länder inte hamnar på efterkälken. Innovativa utvecklingsfinansieringsmekanismer såsom offentlig-privata partnerskap bör kontrolleras mot principerna för effektivitet i utvecklingsarbetet och kostnadseffektivitet för att förhindra bundet bistånd och för att säkerställa ett regelverk som gör det möjligt för regeringar att organisera offentliga tjänster.

3.17

Europeiska unionen bör främja kraftfulla internationella instrument inom den ansvarstagande ekonomin för att främja ansvarsfulla affärsmetoder och ansvarsfulla leveranskedjor. Med det ökande intresset för den privata sektorn som utvecklingsaktör bör befintliga instrument för ansvarsfullt företagande tillmätas större betydelse. Uppfyllande och genomförande av internationellt erkända riktlinjer och principer för företagens agerande och deras instrument för ansvarsskyldighet bör vara en grundförutsättning för att bevilja stöd till den privata sektorn i utvecklingssamarbetet. Mottagandet av stöd bör vara kopplat till efterlevnaden och ett lämpligt övervakningssystem bör se till att finansiellt stöd omprövas i händelse av överträdelser.

3.18

Det behövs ett starkt stöd för ansvarsfulla affärsmetoder, integrering av mänskliga rättigheter och arbetstagarnas rättigheter samt anständiga arbetsvillkor (i enlighet med Internationella arbetsorganisationens konvention och andra internationellt erkända riktlinjer och principer för företagens agerande), företagens sociala ansvar (i fråga om arbetsnormer och anständiga arbetsvillkor), finansiell integritet, korruptionsbekämpning, och miljönormer. Därigenom kan man förhindra missbruk och korruption och stödja övergången från en informell till en formell ekonomi.

3.19

En grundläggande förutsättning för hållbar utveckling är enligt EESK att det finns icke-diskriminerande tillgång till livslångt lärande av hög kvalitet, vilket garanterar att varje medborgare har nödvändiga kunskaper och färdigheter. Ett bättre, värdigare och mer engagerat liv, utifrån den individuella förmågan, kommer att ge bättre och mer ansvarsfulla vuxna samt fler rättigheter i ett rättvist samhälle grundat på ekonomisk och social välfärd.

3.20

En annan viktig faktor för hållbar utveckling är planeringen, anläggningen, tagandet i drift och användningen av effektiv stadsinfrastruktur: hållbara, sammanlänkade och säkra transportnät samt annan resilient infrastruktur. Städerna bör stå i centrum för tillväxt och innovation och främja delaktighet, med omkringliggande landsbygdssamhällen där det tillhandahålls anständiga grundläggande tjänster. Dessa mål ingår i begreppet fysisk planering, ett begrepp som understöds av en rättvis förvaltning av de finansiella marknaderna samt av rörligheten i städerna.

3.21

Ojämlikhet, bristande rättssäkerhet, utestängning och kränkningar av mänskliga rättigheter och behov är grundorsakerna till fattigdom, sårbarhet och konflikter som leder till tvångsförflyttningar. Den demokratiska samhällsstyrningen är en garanti för utövandet av medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala, kulturella (kulturell mångfald) och religiösa rättigheter. Den politiska dialogen gör det möjligt att agera; reformen av rättsväsendet, tillgång till rättslig prövning för alla samt ett oberoende, öppet, ansvarsfullt och effektivt rättsväsende kommer att lindra bördan för utsatta samhällsgrupper. Det är nödvändigt att stärka rättstatsprincipen, bekämpa våld och brottslighet i städerna, maximera säkerheten för befolkningen samt stärka statens kapacitet och ansvarsskyldigheten, öppenheten samt förebyggandet av konflikter. Därigenom ökas det ömsesidiga förtroendet mellan regeringen och befolkningen.

3.22

Den hållbara utvecklingen kräver samhällen som främjar integration och demokratiska institutioner som främjar universella värderingar: ett välfungerande flernivåstyre, rättsstatsprincipen, transparenta beslutsprocesser, initiativ för att bekämpa korruption, mänskliga rättigheter, ett öppet, fritt och rättvist samhälle och ett transparent civilsamhälle som främjar delaktighet och resiliens gentemot inre och yttre chocker.

3.23

Inom ramen för den framtida EU-strategin för internationella kulturella förbindelser (JOIN 2016/29 och yttrandet REX/480 som fortfarande är under utarbetande) understryker kommittén den vikt som måste fästas vid kulturen som den fjärde pelaren i utvecklingsagendan, och rekommenderar därför att den ska ingå bland prioriteringarna i det europeiska samförståndet om utveckling.

3.24

I yttrandet SOC/268 (2007) om ”Invandring och utvecklingssamarbete” konstaterade EESK att ”invandringen är positiv för både ursprungs- och mottagarländerna”. Det ska dock påpekas att en illa hanterad migration kan leda till att människor nekas sina mänskliga rättigheter och tillgång till utbildning och hälsa. Migranter kan bli offer för människohandel och tvångsarbete. Det krävs snabba och beslutsamma åtgärder, i såväl ursprungs- och transitländerna som mottagarländerna. Det behövs en systematisk och strukturerad samordning med synergieffekter för att maximera de positiva effekterna och minska den irreguljära migrationen. Denna samordning bör kopplas till det humanitära biståndet. Lösningen är en hållbar utvecklingspolitik med oförminskade insatser i de länder som är källan till migrationen. Den politiska dialogen är en del av den europeiska utrikespolitiken och ett redskap för att begränsa migrationen.

3.25

Enligt Eurobarometerundersökningen om internationellt samarbete och utveckling, som publicerades i februari 2016, har mer än en tredjedel (36 %) av EU-medborgarna åtminstone hört talas om målen för hållbar utveckling, men bara en av tio (10 %) känner till vad de innebär. En större andel av medborgarna i de norra och centrala delarna i EU har hört eller läst om målen för hållbar utveckling. Det är tydligt att EU måste göra mer för att informera och upplysa EU:s medborgare om utvecklingssamarbetet, med särskild tonvikt på de östra och södra medlemsstaterna. Detta rekommenderades av kommittén i dess yttrande REX/461 ”2030-agendan – Ett EU som engagerar sig för hållbar utveckling globalt”: ”Kommissionen bör organisera och genomföra aktiviteter och kampanjer för att öka medvetenheten om 2030 agendan för hållbar utveckling i syfte att göra den till en europeisk agenda. Kommissionen bör genomföra regelbundna Eurobarometerundersökningar för att mäta unionsmedborgarnas kännedom och uppfattning om målen för hållbar utveckling. Det civila samhällets organisationer spelar en mycket viktig roll i denna process.”

3.26

EU har kapacitet och är i stånd att spela en ledande roll för målen för hållbar utveckling genom sin solidaritet, sin socialpolitik och sina ekonomiska partnerskap och handelspartnerskap med alla berörda parter som delar samma värderingar. EU:s omfattande diplomatiska nätverk garanterar enhetlighet och konsekvens, en ökad trovärdighet och legitimitet samt ett mervärde med en positiv inverkan. EU:s rika erfarenheter och olika metoder, mervärdet och enheten i mångfalden är specifika inslag i EU:s yttre åtgärder och en konkurrensfördel för EU.