15.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 13/183

Föredragande:

Luca JAHIER

Medföredragande:

José Isaías RODRÍGUEZ GARCÍA-CARO

1.1

Detta yttrande har utarbetats på Europaparlamentets begäran i samband med de två betänkandena från utskottet för konstitutionella frågor: Att förbättra Europeiska unionens funktionssätt genom att utnyttja Lissabonfördragets potential (föredragande: Mercedes BRESSO och Elmar BROK) och Möjliga utvecklingar och justeringar av den nuvarande institutionella strukturen för Europeiska unionen (föredragande: Guy VERHOFSTADT).

1.2

EESK välkomnar Europaparlamentets initiativ. Det förväntas på ett betydande sätt bidra till att blåsa nytt liv i debatten om EU:s framtid. Kommittén har redan antagit ett flertal yttranden i frågan och är angelägen om att ytterligare bidra till Europaparlamentets arbete.

1.3

EESK är det organiserade civila samhällets (1) institutionella företrädare på EU-nivå och dess ledamöter ska ”i unionens allmänna intresse fullgöra sina skyldigheter under full oavhängighet” (2). I egenskap av rådgivande organ till EU-institutionerna har EESK alltsedan inrättandet säkerställt att ett representativt och brett urval av det organiserade civila samhället i Europa på ett effektiv och regelbundet sätt har kunnat delta i EU:s politikutformning och beslutsfattande. Kommittén bidrar därför till att säkerställa att beslut fattas på ett så öppet sätt och så nära medborgarna som möjligt (3) och bidrar därigenom till genomförandet av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, som styr utövandet av unionens befogenheter (4).

2.1

Nästan sex år efter Lissabonfördragets ikraftträdande har Europaparlamentet tagit upp frågan om huruvida de befintliga bestämmelserna i Lissabonfördraget räcker för att EU ska kunna övervinna sina utmaningar och huruvida vissa politikområden och EU:s nuvarande institutionella struktur behöver ses över.

2.2

Krisen som utlöstes 2008 avslöjade allvarliga brister i euroområdets arkitektur och i EU:s institutionella struktur, vilket ledde till att åtgärder snabbt vidtogs för att anpassa sig och hitta nya lösningar. Dessa förändringar har visat på EU-institutionernas återhämtningsförmåga och på den kapacitet som de har att hantera hotet om en generell splittring av euroområdet. Resultatet blev dessutom att mekanismer för solidaritet och bistånd som saknar motstycke i EU:s historia infördes. EU-länderna måste dock återfå en tillräcklig tillväxtnivå för att förbättra företagsklimatet och behålla sysselsättningen, minska arbetslösheten, de sociala ojämlikheterna och skillnaderna i utvecklingsnivå mellan medlemsstaterna och regionerna. Hittills har de tillväxtfrämjande åtgärderna varit otillräckliga för att uppnå dessa mål.

2.3

De ekonomiska problemen har dock lett till att akuta ekonomiska och finanspolitiska initiativ för att hantera den djupa finansiella och ekonomiska krisen dominerat. Dessa åtgärder har lett till allvarliga farhågor när det gäller den demokratiska ansvarsskyldigheten och åtgärdernas sociala konsekvenser, som inte har beaktats i tillräcklig utsträckning. Reaktionerna på krisen har satt fokus på frågor som insyn, ansvarsskyldighet och hållbarhet i EU:s beslutsfattande, bl.a. på grund av det ofta förekommande mellanstatliga samarbetet.

2.4

Under krisen undertecknade de flesta av EU:s medlemsstater mellanstatliga fördrag, dvs. rättsliga instrument som förhandlas fram utanför de förfaranden som anges i EU-fördragen. Exempel på sådana fördrag är fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen och fördraget om Europeiska stabilitetsmekanismen. Dessa fördrag har kommit till utan någon nämnvärd öppen eller offentlig debatt. En sådan mellanstatlig strategi, företrädd av Europeiska rådet, kan förklaras av krisens ekonomiska dimension och det brådskande behovet av att snabbt införa betydande instrument för att hantera denna kris. Detta väcker frågan om potentiella konflikter mellan dessa fördrags mellanstatliga karaktär och EU:s egen ”rättsstatsprincip”.

2.5

EU måste nu lösa problemet med ökande fragmentering och en ekonomisk, social och politisk kris som skapat djup splittring och allt större oro hos befolkningen, något som sammantaget skapar ett alltmer delat samhälle. EU av i dag kännetecknas av återuppväckta fördomar, nationella stereotyper och ökande klyftor mellan folk och länder, och av framväxten av populistiska och antieuropeiska rörelser. Det finns därför ett akut behov av att främja det som förenar människorna i Europa i stället för det som skiljer dem åt. Det kommer att bli en lång process och den bör inledas omedelbart.

2.6

I EU av i dag har medborgarna också ett lågt förtroende för EU-institutionerna, och den traditionella demokratiska politiken ifrågasätts i grunden. Detta avspeglas främst på nationell nivå, något som vi också har sett i de senaste valresultaten. Påverkan är dock högst märkbar även på europeisk nivå. I valet till Europaparlamentet 2014 gick ungefär en fjärdedel av alla platser till kandidater från partier som antingen var skeptiska mot EU-projektet eller mot vissa delar av EU:s politik. Trots det nationella ansvaret för krisen känner medborgarna nämligen antingen att ”Europa” bär ansvaret för de socioekonomiska problemen eller att EU-institutionerna inte gör tillräckligt för att förbättra deras vardag. Det finns emellertid fortfarande en betydande majoritet av väljarna som är för en ytterligare europeisk integration.

2.7

Risken för att Förenade kungariket lämnar EU efter en folkomröstning 2017 eller dessförinnan och det fortsatt instabila läget i Grekland bidrar ytterligare till att EU kan sägas befinna sig vid ett politiskt vägskäl. Man skulle även kunna hävda att EU har förlorat orienteringen när det gäller fördjupningen av den europeiska integrationen och att det finns stora frågetecken kring EU:s framtida utveckling och identitet. Tidigare drevs EU-integrationen av en vision (fred, försoning, välstånd osv.), men i dag har vi ett EU som reagerar i efterhand på hot och utmaningar i stället för att driva processen framåt.

2.8

Däremot har Europeiska rådets tidigare ordförande Herman VAN ROMPUY sagt att EU i dag måste sträva efter att uppnå rätt balans mellan ett ”möjligheternas” EU, som kan erbjuda nya möjligheter, och ett ”trygghetens” EU, som kan stödja sina medborgare (5). Det är just en sådan synergi som, förstärkt av en ny deltagardimension, kan bidra till att EU:s medborgare, och därmed även politikerna, återfår förtroendet för det europeiska projektet, i linje med de tankar som uttrycks i ingressen till EU-fördraget.

2.9

Förutom de interna svårigheterna står EU inför ett ökande antal avgörande yttre utmaningar, t.ex. den ökande rädslan och oron för terrorism, migrationstrycket, energisäkerheten och den territoriella sammanhållningen, samt även en tilltagande instabilitet längs EU:s gränser i öster och söder.

2.10

Med tanke på dessa betydande utmaningar är det nu hög tid att på nytt ta upp debatten om hur EU ska kunna fungera på ett effektivt sätt och om fördragens roll i denna process. Det är dags att undersöka hur man kan åstadkomma bättre resultat för EU-medborgarna och att anpassa och stärka den nuvarande institutionella strukturen.

2.11

Lika viktigt är behovet av att återuppbygga förtroendet genom att koncentrera sig mer på att förklara för medborgarna vilka fördelar EU har samt att lyssna på dem och på representativa civilsamhällesorganisationer. Den rådande uppfattningen är att EU inte har lyckats vare sig utforma eller genomföra hållbara, inkluderande och balanserade strategier med inriktning på investeringar och tillväxt och minskade ojämlikheter. EU har inte heller lyckats leverera konkreta resultat till sina medborgare, och medlemsstaterna bär en del av ansvaret för detta. Slutresultatet är att medborgarna har allt mindre förtroende för EU och känner att EU-institutionerna på ett olämpligt sätt lägger sig i lokala frågor samt att det uppstår en växande klyfta av felaktig information. Att återuppbygga förtroendet för EU är avgörande. EU befinner sig vid en vändpunkt och medborgarnas acceptans kommer att vara avgörande för att gå vidare.

3.1

De befintliga EU-fördragen utgör tveklöst en stor outnyttjad potential som skulle kunna utnyttjas för att förbättra politiken och därmed stärka EU såväl internt som externt. Oavsett om det är fråga om att fördjupa politiken eller förbättra genomförandet finns det en mängd olika politikområden och tekniska instrument som skulle kunna användas. Detta bör vara den nuvarande prioriteringen för EU och dess institutionella struktur.

3.2

Trots behovet av att revidera vissa delar av den nuvarande institutionella strukturen för Europeiska unionen genom specifika fördragsändringar måste det anses att förutsättningarna för detta i dag inte är uppfyllda. EESK kommer därför endast att behandla frågan om ändringar och anpassningar av fördragen när så är lämpligt.

3.3

För att kunna återfå EU-medborgarnas förtroende måste man kunna säkerställa enhetligheten och samstämmigheten mellan all EU-politik och all EU-verksamhet, i enlighet med vad som anges i artikel 7 i EUF-fördraget, och på så vis förbättra genomförandet av de befintliga fördragen. En balans måste då hittas mellan den territoriella sammanhållningen och fördragens ekonomiska och sociala dimensioner. Detta skulle framför allt förutsätta en fullständig tillämpning av EU-fördragets artikel 3, där det bl.a. anges att EU ska bygga på en ”social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas, samt på en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö […] [vilket] ska främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning samt solidaritet mellan medlemsstaterna”.

3.4

Andra underutnyttjade befintliga fördragsbestämmelser är t.ex. de fem övergripande klausulerna i EUF-fördraget som i synnerhet rör främjande av jämställdhet mellan kvinnor och män (artikel 8), säkerställande av en hög sysselsättningsnivå, garantier för ett fullgott socialt skydd och bekämpande av social utestängning (artikel 9), bekämpande av diskriminering (artikel 10), miljöskydd (artikel 11) och konsumentskydd (artikel 12). I framtiden bör dessa bestämmelser användas för att främja en starkare sammankoppling av EU:s olika politikområden och ökad ansvarsskyldighet i förhållande till EU-medborgarna.

3.5

Det finns dessutom ett stort antal politikområden som inte har utnyttjats i tillräcklig utsträckning. Huvudinstrumentet för en integration av de 28 medlemsstaterna har varit den inre marknaden  (6). Detta instrument bör kompletteras med ytterligare former av integration för att driva på tillväxten, konkurrenskraften och sysselsättningen och skapa fördelar för alla EU-medborgare och regioner. För att uppnå detta behövs omfattande EU-initiativ, främst när det gäller produktmarknaderna och på områdena energi, transporter, tjänster, arbetsmarknader, offentlig upphandling, immateriella rättigheter och den digitala ekonomin. Dessutom bör de nationella reformerna på skatteområdet vara mer öppna för insyn, bekämpa orättvis skattekonkurrens och åtföljas av ett bredare spektrum av EU-åtgärder (7).

3.6

De två främsta sektorspecifika kluster som ska omfattas av de förstärkta EU-åtgärderna bör vara energiunionen och den digitala inre marknaden. Det sistnämnda området är föremål för ett särskilt yttrande från EESK som håller på att utarbetas och kommer därför inte att behandlas i detalj i detta yttrande.

3.7

För att avvärja det yttre hotet om en osäker energiförsörjning skulle EU kunna tillämpa de befintliga bestämmelserna i artikel 194 i EUF-fördraget och arbeta i riktning mot en energiunion. EESK har hela tiden förespråkat ”mer Europa” i energipolitiken och efterlyst solidaritet som drivkraft för framväxten av en europeisk energipolitik. Artikel 194 skulle kunna utgöra rättslig grund för inrättandet av ett effektivt och öppet styrningssystem för energiunionen som skulle effektivisera EU:s energipolitik, sänka kostnaderna, erbjuda medborgarna ett mervärde och bidra till att EU profilerar sig tydligare gentemot sina internationella partner. Att främja förnybar energi och stödja företagen i deras energiomställning ingår som integrerade delar i denna process.

3.8

Verkliga framsteg för att driva på inkluderande tillväxt, konkurrenskraft, sysselsättning och fördelar för alla medborgare och regioner i EU skulle dessutom kunna göras i samband med nästa halvtidsöversyn av Europa 2020-strategin. Det skulle kräva att reformerna är inriktade på EU-investeringar i syfte att främja konkurrenskraft på innovationsområdet, sysselsättning, resurseffektivitet, hållbar återindustrialisering, fler arbetstillfällen, anständigt arbete, jämställdhet på arbetsmarknaden, social och regional sammanhållning, integration och en välfungerande inre marknad. EESK understryker att Europa inte behöver en helt ny strategi, utan en mycket effektivare Europa 2020-strategi (8), som omfattar en allt mer effektiv, balanserad och demokratisk utformning av den europeiska planeringsterminen.

3.9

Ett sätt att uppnå stordriftsfördelar och att förverkliga EU:s politiska mål skulle kunna vara en reform av EU:s system för egna medel, att förenkla det nuvarande systemet med bidrag och betalningar för medlemsstaterna och att lägga fram ett nytt system för egna medel och reformera korrigeringssystemet. En ändring i systemet för egna medel skulle innebära att den ursprungliga artikel 201 i Romfördraget, nuvarande artikel 311 i EUF-fördraget, skulle genomföras på rätt sätt och fullt ut för första gången. För EESK är det avgörande att systemet för egna medel uppfyller en rad kriterier, bland annat följande: rättvisa, effektivitet, stabilitet, öppenhet, enkelhet, ansvarsskyldighet, budgetdisciplin, fokus på europeiskt mervärde, subsidiaritet och finanspolitiskt oberoende. För att uppnå dessa mål föreslår kommittén att man utnyttjar tillfället för att vid nästa halvtidsöversyn av EU:s budget anta de relevanta förslagen från Mario MONTIS högnivågrupp. Det främsta målet måste vara att förstärka EU-budgetens autonomi, så att den kan ge en hävstångseffekt och i högre grad komplettera de nationella budgetarna. Detta kommer direkt att bidra till stordriftsfördelar och till att EU:s politiska mål uppnås (9).

3.10

EU behöver också reformer för att förstärka känslan av ett gemensamt medborgarskap på EU-nivå. Men känslan av ett gemensamt europeiskt medborgarskap kommer inte att kunna skapas utan medborgarnas engagemang i beslutsfattandet på EU-nivå. Detta innebär att det måste skapas en känsla av tillhörighet och deltagande i den gemensamma processen för en gemensam sak runt om i Europa. En möjlighet att uppnå detta skulle vara att ge medborgarna möjlighet att välja ledamöter av Europaparlamentet från transnationella listor, dvs. från flera medlemsstater men från europeiska partier, i stället för att endast rösta på nationella partier. Detta kan dock kräva en fördragsändring av artikel 223 i EUF-fördraget.

3.11

I detta sammanhang har EESK redan tidigare pekat på behovet av ett effektivt genomförande av EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna genom nya, målinriktade initiativ (10). Kommittén framhåller behovet av att säkerställa jämlikhet för alla, med särskilt fokus på sårbara grupper, och understryker att på EU-nivå gäller skyldigheterna i stadgan för alla institutioner, byråer och organ. EESK uppmanar medlemsstaterna att på samtliga myndighetsnivåer och politik- och lagstiftningsområden bygga upp en kultur som är inriktad på skydd och främjande av grundläggande rättigheter. Även de särskilda konsekvenserna för de grundläggande rättigheterna under införlivandeprocessen bör undersökas och identifieras. EESK uppmanar eftertryckligen kommissionen att agera effektivt i sin roll som fördragens väktare och att använda sig av överträdelseförfarandet utan att ta hänsyn till politiska överväganden. EESK har dessutom uppmanat alla EU:s institutioner, kontor, byråer och medlemsstater som är involverade i genomförandet av grundläggande rättigheter att främja dessa tillsammans med det civila samhället. Samtliga förordningar som rör ekonomisk styrning och den inre marknadens funktion måste ta hänsyn till bestämmelserna i EU:s stadga, via en särskild bedömning (11).

3.12

Under de senaste tio åren har EU-28 ställts inför stora utmaningar och socialt sett splittrande problem som ingen enskild medlemsstat på ett effektivt sätt kan möta ensam. Det är bara genom en samordnad politik och gemensamma åtgärder på EU-nivå som positiva resultat kan nås. Detta gäller särskilt migrations- och asylpolitik, och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp). På båda dessa politikområden ger de befintliga EU-fördragen stort handlingsutrymme, och många bestämmelser har inte utnyttjats på grund av att det saknats en gemensam och samordnad politisk vilja (12). Artiklarna 21–46 i EU-fördraget och artiklarna 76–81 i EUF-fördraget bör därför utnyttjas i större utsträckning.

3.13

För att fortsatta framsteg ska kunna göras måste det också till en kombination av ambition, pragmatism och innovation. EESK anser att vi nu har möjlighet att möta de utmaningar som EU står inför och arbeta för att EU:s utveckling ska gå in i en ny fas. Det är dags att utarbeta en ny pakt, mellan medlemsstaterna och mellan EU och dess medborgare, för ett Europa som kommer att stärka samarbete, konkurrenskraft och tillväxt, integration och solidaritet.

3.14

Ett underutnyttjat instrument är utan tvekan ”fördjupat samarbete” (som definieras i artikel 20 i EU-fördraget). Detta förfarande användes för första gången när det gäller äktenskapsskillnad och hemskillnad och därefter för att skapa ett enhetligt patentskydd i EU, liksom för det föreslagna införandet av en skatt på finansiella transaktioner. För det andra kan övergångsklausulen (t.ex. artikel 48.7 i EU-fördraget) användas. Sådana revideringar skulle dock kräva enhällighet bland medlemsstaternas regeringar i Europeiska rådet eller rådet, vilket kan gör dem svåra att genomföra. Båda dessa instrument skulle, i princip, kunna förenkla och påskynda EU:s beslutsfattande.

3.15

Det är därför viktigt att bygga vidare på slutsatserna från Europeiska rådet som vid sitt sammanträde den 26–27 juni 2014 enades om att ”en allt fastare sammanslutning som begrepp ger möjlighet till olika vägar för integration för olika länder, så att de som vill ha en fördjupad integration kan fortsätta längs en sådan väg, med bibehållen respekt för dem som inte önskar någon ytterligare fördjupning” (13). Detta uttalande utgör grunden för ett differentierat EU där alla 28 medlemsstater deltar, eventuellt i olika stor utsträckning, vilket underlättar ett förstärkt samarbete på strategiska områden, men som det står alla medlemsstater fritt att fullt ut delta i.

3.16

EESK anser dessutom att de makroregionala strategierna har en allt större betydelse för unionens framtid. En förstärkning och utvidgning av dessa strategier kan bidra till att det växer fram en europeisk mellannivå som kan skapa konvergens i EU och se till att det organiserade civila samhället, inklusive näringslivets och arbetsmarknadens organisationer, deltar systematiskt.

4.1

Att åtgärda bristerna i EMU-konstruktionen och stärka den ekonomiska styrningen har stått i fokus för EU:s krishanteringsstrategi de senaste åren. Nödåtgärder för att hålla EMU flytande har lett till ett antal förändringar, som dock varit en följd av en mellanstatlig beslutsprocess. Det är nu viktigt att se till att dessa mellanstatliga lösningar inte blir en permanent rättslig ram utöver EU-fördragen.

4.2

I detta sammanhang är det av största vikt att man snabbt går över från det nuvarande systemet baserat på regler för budgetdisciplin till en process med större konvergens mellan länderna i euroområdet.

4.3

Med tanke på att euron är EU:s valuta måste till att börja med de medlemsstater som ingår i euroområdet påskynda och fördjupa integrationen genom att fullborda EMU, en process som måste vara öppen för alla EU-medlemsstater. Detta kan uppnås genom en tydlig styrning och en förstärkt institutionell ram för euroområdet som ska baseras på

4.4

Vidare bör åtgärder vidtas för att införa en egen budget för euroområdet. Det skulle kunna bidra till att absorbera eventuella framtida chocker så länge som denna potentiella finanspolitiska kapacitet är utformad som en villkorlig hjälp till reforminsatser. I sitt yttrande på eget initiativ om ett fullbordande av EMU (14) framhåller EESK att en sådan egen budget för euroområdet skulle kunna finansieras med hjälp av en skatt på finansiella transaktioner som ska gälla hela euroområdet, en koldioxidskatt, en tillfällig avgift eller via gemensamma obligationer. Dock krävs det fortfarande en överenskommelse om vart och ett av dessa alternativ.

4.5

Framsteg när det gäller EU:s ekonomiska styrning kan nås om EU:s sociala dimension stärks. Detta bör baseras på en mer balanserad tillämpning av artikel 3 i EU-fördraget, i vilken det föreskrivs att EU måste hitta en balans mellan ekonomisk effektivitet och social och territoriell sammanhållning. Syftet med artiklarna 151 och 153 i EUF-fördraget är dessutom att stödja en harmonisering av medlemsstaternas sociala system, en fråga som EESK behandlat under 2013 (15).

4.6

Samtidigt måste vi stärka EU:s demokratiska legitimitet i syfte att stärka unionens politiska ramar och särskilt Europaparlamentets roll. Här kan konkreta steg tas inom ramen för gällande fördrag och regler. På medellång till lång sikt kan en eventuell översyn av fördraget leda till att de institutionella bestämmelserna anpassas till de krav som oundvikligen följer av en verklig politisk union. EESK har redan antagit en mycket detaljerad färdplan med en rad olika möjliga åtgärder för att fullborda EMU:s politiska pelare (16).

4.7

EESK noterar de fem ordförandenas rapport av den 22 juni 2015 till Europeiska rådet om ”Färdigställandet av EU:s ekonomiska och monetära union” och förväntar sig att den kommer att utgöra en grund för mer kraftfulla åtgärder, såsom anges ovan (17).

5.1

Medborgaren måste stå i centrum för hela debatten om EU:s framtid. Demokrati och ansvarsskyldighet är grundläggande begrepp för det europeiska medborgarskapet. I egenskap av fördragens väktare har kommissionen en nyckelroll för att dessa grundläggande principer ska kunna genomföras. Kommissionen, som är den institution som ensam har rätt att ta lagstiftningsinitiativ, spelar också en avgörande roll för att balansera de olika krafter och intressen som tillsammans bildar EU. Denna balansakt måste ske parallellt med ett effektivare genomförande av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, för att skapa en mer demokratisk och deltagandebaserad styrning av EU.

5.2

Lissabonfördraget medför en stärkt roll för Europaparlamentet och förutsätter en proaktiv inställning hos medlemsstaterna genom att rådet stärks. I framtiden kommer det emellertid att bli nödvändigt att ytterligare utvidga Europaparlamentets befogenheter, exempelvis genom att ge det en utökad roll i den europeiska ramen för ekonomisk styrning och i den europeiska planeringsterminen, och att skapa en mer balanserad ansvarsfördelning mellan de tre institutionerna och ett stärkt mellaninstitutionellt samarbete för att säkerställa att EU-metoden får en stabilare grund att stå på. I detta sammanhang är en fråga av särskilt intresse den omfattande användningen av ”trepartsmöten” för antagande av akter vid första och andra behandlingen i det ordinarie lagstiftningsförfarandet (18). ”Trepartsmöten” har i stor utsträckning blivit normen, vilket strider mot de demokratiska principerna om öppenhet och ansvarsskyldighet och hotar den balans som måste upprätthållas mellan de tre institutionerna inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet. EESK förespråkar därför att man återgår till andan, om än inte den bokstavliga lydelsen, i det ordinarie lagstiftningsförfarandet och att ”trepartsmöten” bör förbli undantag.

5.3

EU-metoden kommer dessutom att tillämpas på ett effektivare sätt med hjälp av ”horisontell” subsidiaritet. Denna term, samt ”vertikal” subsidiaritet, definieras inte uttryckligen i fördragen. Dock erkänns den offentliga roll som privata aktörer, t.ex. medborgare och representativa civilsamhällesorganisationer, spelar och deras deltagande i utformningen av politiken och beslutsfattandet – genom deras särskilda rådgivande roll – liksom arbetsmarknadsparternas autonoma reglerande roll inom ramen för den europeiska sociala dialogen.

5.4

Begreppet horisontell subsidiaritet, som ibland även kallas funktionell subsidiaritet, erkänns redan indirekt i fördragen i artiklarna 152, 154 och 155 i EUF-fördraget om den sociala dialogen och arbetsmarknadsparternas roll.

5.5

Även i artikel 11 i EU-fördraget fastställs principen om deltagandedemokrati som ett viktigt komplement till representativ demokrati, som beskrivs i artiklarna 10 och 12 i EU-fördraget (19) och som utgör grunden för demokrati. Artikel 11.1 och 11.2 i EU-fördraget (20) har, liksom EESK har betonat vid flera tillfällen, öppnat upp betydande möjligheter för den europeiska demokratins utveckling genom att de lägger grunden till ett långsiktigt inrättande av en strukturerad civil dialog på EU-nivå, vid sidan av den politiska dialogen mellan EU-institutionerna och medlemsstaterna.

5.6

EU-metoden måste dessutom kompletteras med en förstärkt ”vertikal” subsidiaritet med en starkare roll för de nationella parlamenten i EU:s beslutsfattande och ett utökat samarbete mellan dessa och Europaparlamentet.

5.7

En viktig aspekt är att allt som beskrivits ovan redan skulle kunna uppnås inom ramen för de befintliga fördragen. När det gäller medborgardeltagande, demokrati och ansvarsskyldighet i synnerhet skulle mycket kunna uppnås genom en vidareutveckling av EU-politiken och med hjälp av bättre förfaranden och ett bättre genomförande. Såsom redan har påpekats i de två yttrandena från EESK (21)  (22) har framstegen mot en effektiv tillämpning av artikel 11 dock varit begränsade och därmed har man inte heller kunnat ge begreppet deltagandedemokrati en fullständig innebörd.

5.8

Detta gäller också i samband med det europeiska medborgarinitiativet (ECI) enligt artikel 11.4. Medborgarinitiativet borde kunna vara ett centralt instrument för deltagandedemokrati och ett aktivt medborgarskap men är i sin nuvarande utformning tämligen ineffektivt, och dess genomförandebestämmelser måste revideras väsentligt.

5.9

Med hjälp av en strukturerad medborgardialog, t.ex. om miljö- och konsumentskydd, måste begreppet ”horisontell” subsidiaritet förstärkas och utvidgas till att omfatta fler politikområden i framtiden. Detta skulle stärka de representativa civilsamhällesorganisationernas roll i EU-förfaranden genom att de ges möjlighet att bidra fullt ut till de politikområden som rör dem, och på så vis ge principen om deltagandedemokrati en innebörd. För att uppnå detta mål har EESK, i egenskap av det organiserade civila samhällets institutionella företrädare på EU-nivå, en avgörande roll att spela för att förverkliga deltagandedemokratins fulla potential och för att utveckla och stärka den civila dialogen, i partnerskap med EU:s institutioner.

5.10

Som institutionell företrädare för det organiserade civila samhället på EU-nivå har EESK en roll som kan delas in i tre uppgifter: i) att underlätta och stödja dialogen mellan representativa civilsamhällesorganisationer och med EU-institutionerna, ii) att säkerställa det organiserade civilsamhällets varaktiga deltagande i EU:s politiska processer, och iii) att övervaka genomförandet av artikel 11 i EU-fördraget.

5.11

EESK har därmed och i egenskap av samrådsorgan till EU-institutionerna (23) möjlighet att fullt ut fungera som i) en drivkraft och samordnare i dialogen mellan och med det civila samhällets organisationer, ii) som en viktig mellanhand mellan det organiserade civila samhället och EU:s beslutsfattande organ, och iii) som en effektiv bro mellan den nationella och den europeiska nivån. Vid en eventuell översyn av fördragen kommer EESK att begära ett explicit erkännande av denna roll (24).

5.12

Nystarten för agendan för bättre lagstiftning speglar den nya kommissionens önskan att lägga stor vikt vid sitt utvärderingsarbete och involvera andra institutioner, nationella myndigheter och det civila samhället i processen. Som rådgivande organ är EESK:s medverkan i utvärderingen av politiken grundläggande eftersom den bygger på kommitténs rättmätiga roll inom EU:s institutionella struktur: i) att skydda det som EU har uppnått för att uppfylla EU-medborgarnas behov och ii) att uppmärksamma hinder för genomförandet av EU:s politik och lagstiftning eller eventuella brister.

5.13

Som en del av den roll som kommittén tilldelas i artikel 13.4 i EU-fördraget erkänner man både i EESK:s samarbetsprotokoll med Europeiska kommissionen av den 22 februari 2012 och EESK:s samarbetsavtal med Europaparlamentet av den 5 februari 2014 det betydande mervärde som EESK kan ha för agendan för bättre lagstiftning genom att förmedla det civila samhällets bidrag genom hela den politiska cykeln (25). EESK begär därför att kommitténs institutionella roll uttryckligen erkänns vid en eventuell framtida översyn av det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (26).

5.14

För att effektivt kunna bidra till detta bör kommittén själv fullt ut utnyttja sin potential och stärka sin roll, sina arbetsmetoder och sina förbindelser med de viktigaste europeiska organisationerna och nätverken i det civila samhället. EESK ökar även det egna arbetets relevans genom att fokusera mer på kluster av prioriterade EU-politikområden inom ramen för den rådgivande roll som kommittén tilldelas i fördragen.

5.15

EESK kan därigenom på ett betydande sätt bidra till att bygga vidare på Lissabonfördragets potential inom politikområden som direkt påverkar medborgarna och att kartlägga eventuella brister som skulle kräva ändringar och anpassningar av den aktuella politiken för att bättre tillgodose medborgarnas behov.