Överklagande ingett den 8 juli 2010 av Freixenet, SA av den dom som tribunalen meddelade den 27 april 2010 i mål T-109/08, Freixenet mot harmoniseringsbyrån

(Mål C-344/10)

()

2010/C 274/12

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Freixenet, SA (ombud: F. de Visscher, E. Cornu och D. Moreau, avocats)

Övrig part i målet: Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller)

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Klaganden åberopar tre grunder till stöd för sitt överklagande.

För det första åberopar klaganden att följande har åsidosatts: rätten till försvar och rätten till en rättvis rättegång, artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artiklarna 73 (andra meningen) och 38.3 i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (1) (nu artiklarna 75 (andra meningen) och 37.3 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (2)).

Den första grundens första del är att den kontradiktoriska principen inte har iakttagits. Enligt klaganden har, tvärtemot vad tribunalen fann i den överklagade domen, harmoniseringsbyråns första överklagandenämnd i det beslut avseende vilket talan fördes i tribunalen gjort en ny bedömning av den särskiljningsförmåga klagandens varumärke har, utan att klaganden fick yttra sig angående detta nya synsätt. De skäl tribunalen fann att harmoniseringsbyråns första överklagandenämnd haft för att fatta beslutet är därför felaktiga och otillräckliga mot bakgrund av principen om parternas lojalitetsplikt mot det processuella förfarandet och iakttagandet av rätten till försvar. Genom den överklagade domen har tribunalen även åsidosatt principen om parternas lojalitetsplikt mot det processuella förfarandet och rätten till försvar på följande sätt. Tribunalen fann att harmoniseringsbyrån kan delge klaganden ett antal faktauppgifter och ange att den avser att lägga dessa uppgifter till grund för sitt avslagsbeslut och därefter, efter att ha erhållit klagandens skriftliga yttrande angående dessa uppgifter, besluta att åtminstone delvis inte använda dessa uppgifter och istället basera sitt beslut på en bedömning som är annorlunda vad gäller faktauppgifter och tillvägagångssätt, utan att ge klaganden någon som helst möjlighet att yttra sig.

Den första grundens andra del avser huvudsakligen att tribunalen har åsidosatt motiveringsskyldigheten genom att i den överklagade domen felaktigt anse att harmoniseringsbyråns första överklagandenämnds beslut avseende tillämpningen av artikel 7.1 b varit tillräckligt motiverat. I beslutet anges inte vilka omständigheter som ligger till grund för beslutet. Tribunalen har också oriktigt funnit att en hänvisning till bevismedel var onödig eftersom harmoniseringsbyråns första överklagandenämnd påstås ha stött sig på ”slutledningar byggda på praktisk erfarenhet”. Vidare gör ovissheten angående vilka faktauppgifter och bevis harmoniseringsbyrån lagt till grund för sitt beslut att såväl rätten till försvar som motiveringsskyldigheten i artikel 73 i ovannämnda förordning nr 40/94 åsidosatts.

Klagandens andra grund är att tribunalen åsidosatt artikel 7.1 b i nämnda förordning nr 40/94. Även om tribunalen har slagit fast, med hänvisning till bevisning, att det sökta varumärket utgörs av en kombination av mycket distinkta beståndsdelar vilka särskiljer den från andra produkter på marknaden har tribunalen bara beaktat harmoniseringsbyråns vaga och allmänt hållna bestridanden för att finna att särskiljningsförmåga saknas. Tribunalen har tillämpat ett mer strikt synsätt för att bedöma varumärkets särskiljningsförmåga än när det gäller mer traditionella varumärken. Genom den överklagade domen åsidosattes också regeln om konkret bedömning av ett varumärkes särskiljningsförmåga. När tribunalen fann att de flesta konsumenter ansåg att märkets originella form inte var en beståndsdel som hjälpte till att avgöra det mousserande vinets ursprung och istället föredrog att få denna information från etiketten, uteslöt tribunalen att det går att skydda en varas utstyrsel, trots att denna möjlighet särskilt anges i artikel 4 i nämnda förordning.

Klagandens tredje grund är att tribunalen har åsidosatt artikel 7.3 i förordning nr 40/94 eftersom tribunalen i den överklagade domen krävt att det sökta varumärket har uppnått en särskiljningsförmåga genom användning i var och en av EU:s medlemsstater. Genom att inte finna att varumärket uppnått särskiljningsförmåga genom användning hos en betydande andel av omsättningskretsen, samtidigt som den samtidigt konstaterade att varumärket åtminstone i Spanien hade uppnått en sådan särskiljningsförmåga, har tribunalen uppställt ett krav som är överdrivet och oriktigt med beaktande av nämnda förordning.

(1)  EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3.

(2)  EUT L 78, s. 1.