13.2.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 37/16

—

förklara att överklagandet kan tas upp till sakprövning och att det är välgrundat,

—

upphäva den överklagade domen,

—

bifalla det yrkande som framställts i första instans, närmare bestämt andrahandsyrkandet om ogiltigförklaring av artikel 3 i det omtvistade beslutet,

—

i andra hand, återförvisa målet till tribunalen och i så fall ålägga denna att den avvisade bevisningen, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i bägge instanser samt förplikta intervenienten Comunidad Autónoma de la Rioja att ersätta rättegångskostnaderna i första instans.

1.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i det konkreta fallet slå fast att det inte förelåg några exceptionella omständigheter som medförde berättigade förväntningar på att den omtvistade skatteåtgärden var rättsenlig, vilket mot bakgrund av principen om skydd av berättigade förväntningar skulle ha hindrat att beslut om återkrav av stödet fattades, med tillämpning av artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 (1). De faktiska omständigheterna i målet har missuppfattats och den kontradiktoriska principen åsidosatts. Rättspraxis avseende motivering har åsidosatts.

Varken den formella skillnaden mellan den omtvistade skatteåtgärden och den åtgärd som var föremål för beslut 93/337 (2), den omständigheten att kommissionen hade kunnat motivera selektivitetskriteriet utifrån andra faktorer än dem som uttryckligen framgår av beslut 93/337 eller förklaringen i beslut 93/337 att stödet var oförenligt med den gemensamma marknaden, utgör tillräckliga rättsliga skäl för att förstainstansrätten inte ska godta förekomsten av exceptionella omständigheter som, i sig eller i kombination med andra omständigheter som sammanfaller vad gäller besluten, hindrar att kommissionen beslutar om återkrav av det stöd som avses i det ifrågasatta beslutet.

Förstainstansrätten har, genom att slå fast att de omtvistade åtgärderna i de förenade målen T-30/01–T-32/01 och T-86/02–T-88/02, av skattetekniska skäl och med hänsyn till storleken på skatteförmånen, inte kan anses vara analoga med den i målet aktuella skatteåtgärden, missuppfattat de faktiska omständigheterna i målet, åsidosatt den kontradiktoriska principen och gjort sig skyldig till ett uppenbart åsidosättande av rättspraxis avseende motivering.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att slå fast att kommissionens förhållningssätt till 1993 års skatteundantag, liksom till skattelättnaden enligt lag 22/1993, inte utgör en exceptionell omständighet som har kunnat ge upphov till någon form av berättigad förväntan på att den omtvistade skatteåtgärden var rättsenlig, vilket skulle ha hindrat återkrav av stödet enligt artikel 14.1 i förordning 659/1999, med hänsyn till att ett sådant återkrav skulle strida mot principen om skydd för berättigade förväntningar.

2.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte iaktta rättegångsreglera om bevisning och avvisa den bevisning som klaganden förebringat i form av vissa handlingar från kommissionen, handlingar som, mot bakgrund av förstainstansrättens skäl för att ogilla klagandens yrkanden har visat sig vara fundamentala för försvaret av klagandens intressen. Vidare har förstainstansrätten åsidosatt rätten till en rättvis rättegång, principen om parternas likställdhet i processen och rätten till försvar.

Genom att avvisa denna bevisning åsidosatte förstainstansrätten klagandens grundläggande rätt till en rättvis rättegång, eftersom den genom att avvisa bevisning som visat sig vara fundamental för klaganden åsidosatte klagandens rätt till försvar. Bevisningen avvisades nämligen av det skälet att den inte hade visat just det som skulle styrkas med den avvisade bevisningen. Om inte kommissionens uttryckliga och slutgiltiga ställningstagande avseende ett klagomål år 1994 rörande en i huvudsak identisk åtgärd som hade antagits år 1993, vilket kommissionen avslog, utgör en exceptionell omständighet, så gör åtminstone kommissionens handlande det, eftersom dess handlande gav upphov till en berättigad förväntan på att 1993 års skatteåtgärder var rättsenliga, vilket ledde till att den omtvistade skatteåtgärden antogs år 1996.