13.2.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 37/15

—

förklara att överklagandet kan tas upp till sakprövning och att det är välgrundat,

—

upphäva den överklagade domen,

—

bifalla det yrkande som framställts i första instans, närmare bestämt andrahandsyrkandet om ogiltigförklaring av artikel 3 i det omtvistade beslutet,

—

i andra hand, återförvisa målet till tribunalen och i så fall ålägga denna att tillåta den avvisade bevisningen,

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i första instans och i överklagandet, och förplikta intervenienten, Comunidad Autónoma de la Rioja, att ersätta rättegångskostnaderna i första instans.

1.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i det konkreta fallet bedöma att det inte förelåg exceptionella omständigheter som medförde att berättigade förväntningar hade uppstått om att den omtvistade skatteåtgärden var rättsenlig, vilket mot bakgrund av principen om skydd av berättigade förväntningar skulle ha hindrat att beslut om återkrav av stödet fattades, med tillämpning av artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 (1). De faktiska omständigheterna i målet har missuppfattats och den kontradiktoriska principen åsidosatts. Rättspraxis avseende motivering har åsidosatts.

Varken den formella skillnaden mellan den omtvistade skatteåtgärden och den åtgärd som var föremål för beslut 93/337 (2), den omständigheten att kommissionen hade kunnat motivera selektivitetskriteriet med en annan omständighet än den som anges uttryckligen i beslut 93/337, eller den förklaring om oförenlighet som anges i beslut 93/337, utgör tillräckliga rättsliga skäl för att förstainstansrätten inte ska godta förekomsten av exceptionella omständigheter som, i sig eller i kombination med andra omständigheter som sammanfaller vad gäller besluten, hindrar att kommissionen beslutar om återkrav av det stöd som avses i det ifrågasatta beslutet.

Genom att fastslå att de omtvistade åtgärderna i de förenade målen T-30/01–T-32/01 och T-86/02–T-88/02 av skattetekniska skäl och skäl som rör storleken på lättnaden inte är jämförbara med den omtvistade skatteåtgärden, har förstainstansrätten missförstått de faktiska omständigheterna i målet, åsidosatt den kontradiktoriska principen och, därutöver, gjort ett uppenbart åsidosättande av fast rättspraxis avseende motivering.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att fastslå att kommissionens förhållningssätt till 1993 års skatteundantag, liksom till skattelättnaden enligt lag 22/1993, inte utgör en exceptionell omständighet som har kunnat ge upphov till någon form av berättigad förväntan om att den omtvistade skatteåtgärden var rättsenlig, vilket skulle ha hindrat återkrav av stödet enligt artikel 14.1 i förordning 659/1999, med hänsyn till att ett sådant återkrav skulle strida mot principen om skydd av berättigade förväntningar.

2.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte iaktta rättegångsreglerna om bevisning och genom att avvisa av klaganden föreslagen bevisning, avseende företeendet av bestämda handlingar från kommissionen, vilka, mot bakgrund av de skäl som förstainstansrätten angett som skäl för att ogilla klagandens yrkanden, visat sig vara fundamentala för försvaret av klagandens intressen. Förstainstansrätten har åsidosatt rätten till en rättvis rättegång, principen om parternas likställdhet i processen och rätten till försvar.

Genom att inte tillåta den föreslagna bevisningen har förstainstansrätten åsidosatt klagandens grundläggande rätt till en rättvis rättegång, eftersom den avvisade bevisning som har visat sig vara fundamental för klaganden och därigenom åsidosatte dennes rätt till försvar, med hänsyn till att klagandens yrkande ogillades av det skälet att den inte hade visat just det som skulle styrkas med den avvisade bevisningen: Om inte redan kommissionens uttryckliga slutliga ställningstagande avseende ett klagomål år 1994 rörande en i huvudsak identisk åtgärd som hade antagits 1993, vilket kommissionen avslog, utgör en exceptionell omständighet, så utgör åtminstone kommissionens handlande det, i den mån detta handlande förorsakade en berättigad förväntan om att 1993 års skatteåtgärder var rättsenliga, vilket ledde till att den omtvistade skatteåtgärden antogs år 1996.