13.2.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 37/14

—

fastställa att förevarande talan om överklagande kan tas upp till sakprövning och bifalla talan,

—

ogiltigförklara den överklagade domen,

—

bifalla det yrkande som framställdes i första instans, kort sagt, det andrahandsyrkande om ogiltigförklaring av artikel 3 i det omtvistade beslutet,

—

i andra hand, återförvisa målet till förstainstansrätten och, uppmana den att tillämpa den avvisade bevisningen,

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i första instans och inför domstolen, samt förplikta Comunidad Autónoma de la Rioja att ersätta rättegångskostnaderna i första instans.

1.

Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att det i förevarande fall inte förelåg några exceptionella omständigheter som motiverade att klaganden hade berättigade förväntningar avseende lagenligheten av den omtvistade skatteåtgärden, vilken utgjorde hinder för ett återkrav av stödet enligt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 (1), jämförd med principen om skydd för berättigade förväntningar. De begrepp som var föremål för diskussion i första instans missuppfattades och den kontradiktoriska principen, samt rättspraxis avseende motiveringsskyldigheten åsidosattes. Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att inte iaktta reglerna för bevisvärdering genom att bortse från innehållet i handlingarna i målet.

Vare sig den formella skillnaden mellan den omtvistade skatteåtgärden och den åtgärd som var föremål för beslut nr 92/227 eller den omständigheten att kommissionen skulle ha kunnat grunda sin motivering av selektivitetskriteriet på andra uppgifter än de som förekommer i beslut nr 93/337, eller konstaterandet om oförenlighet i detta beslut, utgjorde en tillräcklig motivering till att förstainstansrätten inte konstaterar att det föreligger en exceptionell omständighet, som ensam eller i förening med andra omständigheter som föreligger i förevarande mål utgör hinder för att kommissionen beslutar om återbetalning av det stöd som avses i det omtvistade beslutet.

Genom att anse att de åtgärder som var i fråga i målen T-30/01–T-32/01 och T-86/02-T-88/02 inte är analoga till de omtvistade skatteåtgärderna av skattetekniska skäl och med anledning av storleken på det belopp som ska återbetalas, missuppfattade förstainstansrätten villkoren för diskussionen mellan parterna och bortsåg från den kontradiktoriska principen. Den bortsåg dessutom från fast rättspraxis avseende motiveringsskyldigheten.

Förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att fastställa att kommissionens agerande avseende undantagen från skatteplikt och/eller 1993 års skattelättnad — enligt vad som framgår av handlingar i målet, vilka inte undersöktes av förstainstansrätten i strid med handläggningsreglerna — inte utgör en exceptionell omständighet som kunde ha rättfärdigat någon sorts berättigade förväntningar med avseende på lagenligheten av den omtvistade skatteåtgärden som innebar ett hinder för återkrav av stöden enligt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 med motiveringen av att detta stred mot principen om skydd för berättigade förväntningar.

2.

Förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att åsidosätta artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 jämförd med proportionalitetsprincipen, vilken utgör hinder för återkrav av stöd knutna till investeringar som inte överstiger maxgränserna för regionalstöd i spanska Baskien

Förstainstansrätten åsidosatte den allmänna proportionalitetsprincipen genom att inte fastställa att kommissionen hade åsidosatt den nämnda principen då den krävde att samtliga utbetalade belopp i form av en skattelättnad på 45 procent av investeringarna återbetalas, i stället för enbart de belopp som översteg maxgränsen för regionalstöd i Baskien.

3.

Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att inte beakta handläggningsreglerna på området för bevisning eller den bevisning som sökanden framlagt avseende den omständigheten att kommissionen uppvisat vissa handlingar som, mot bakgrund av förstainstansrättens ogillande av klagandens talan, är av stor betydelse för dess möjlighet att försvara sina rättigheter. Klaganden gör även gällande att förstainstansrätten åsidosatte principerna om en rättvis rättegång och om jämlikhet i medel, samt skyddet för rätten till försvar.

Genom att inte beakta den bevisning som åberopats, åsidosatte förstainstansrätten klagandens grundläggande rätt till en rättvis rättegång, eftersom den avvisade bevisning som visat sig vara av stor betydelse för klaganden, och överträdde därmed klagandens rätt till försvar, eftersom klagandens talan ogillades med motiveringen att det som klaganden avsåg att bevisa med den bevisning som förstainstansrätten inte beaktat, inte visats. Bevisningen avsåg nämligen, om än inte kommissionens uttryckliga slutliga ställningstagande till det klagomål som ingavs år 1994 avseende 1993 års skatteregler (inklusive en skattelättnad), det vill säga åtgärder som var identiska med den omtvistade skatteåtgärden, så åtminstone kommissionens förhållningssätt som utgjorde en exceptionell omständighet i den mån detta gav upphov till berättigade förväntningar om att 1993 års skatteåtgärder var lagenliga, på grundval av vilka den omtvistade skatteåtgärden antogs.