13.2.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 37/11

—

uppta förevarande överklagande till sakprövning,

—

upphäva den överklagade domen,

—

bifalla talan i första instans, varmed avses andrahandsyrkandet om ogiltigförklaring av artikel 3 i det angripna beslutet,

—

i andra hand återförvisa målet till tribunalen och såvitt erforderligt förordna att denna upptar den tidigare avvisade bevisningen till prövning, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättgångskostnaderna i förfarandet i första instans och i överklagandet samt förplikta den övriga parten i målet, Comunidad Autónoma de la Rioja, att ersätta rättegångskostnaderna i förfarandet i första instans.

1.

Förstainstansrättens fastställande att det i det förevarande fallet inte föreligger sådana exceptionella omständigheter som ger upphov till berättigade förväntningar om att den omtvistade skattebestämmelsen är lagenlig, vilka förväntningar medför att det inte går att återkräva stöden i enlighet med artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 (1) jämförd med principen om skydd för berättigade förväntningar, utgör en felaktig rättstillämpning. Saken har missuppfattats i första instans och den kontradiktoriska principen har åsidosatts. Den enligt rättspraxis gällande motiveringsskyldigheten har åsidosatts. Förstainstansrätten har underlåtit att iaktta processrättsliga regler om bevisvärdering genom att bortse från det materiella innehållet i handlingarna i målet och därmed gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

Varken den formella skillnaden mellan den omtvistade skattebestämmelsen och den bestämmelse som är föremål för beslut 93/337 (2), eller den omständigheten att kommissionen skulle ha kunnat motivera urvalskriteriet på andra grunder än den som uttryckligen anges i beslut 93/337, och inte heller det fastställande av oförenlighet som förekommer i beslut 93/337 utgör tillräcklig rättslig grund för att förstainstansrätten ska underlåta att ta ställning till huruvida det förelåg en exceptionell omständighet som, ensam eller i förening med andra omständigheter enligt handlingarna i målet, hindrar kommissionen från att återkräva de stöd som avses i det angripna beslutet.

Förstainstansrätten har missuppfattat saken i målet mellan parterna eftersom den funnit att de omtvistade bestämmelserna i de förenade målen T-30/01–T-32/01 och T-86/02–T-88/02 inte kan likställas med den nu omtvistade skattebestämmelsen av skattetekniska skäl och stödets omfattning. Förstainstansrätten har därigenom även åsidosatt den kontradiktoriska principen och gjort sig skyldig till ett uppenbart åsidosättande av den motiveringsskyldighet som följer av fast rättspraxis.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att slå fast att kommissionens inställning till skattebefrielsen och/eller skattelättnaden år 1993 — sådan denna inställning framgår av handlingarna i målen, vilken förstainstansrätten underlät att beakta varmed den åsidosatte processrättsliga bestämmelser — inte utgör en exceptionell omständighet som skulle ha kunnat motivera någon form av berättigade förväntningar om att den omtvistade skattebestämmelsen är lagenlig, vilket skulle innebära ett hinder mot återkrav av stöden enligt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 då ett sådant krav skulle strida mot principen om berättigade förväntningar.

2.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning eftersom den underlåtit att iaktta punkt 1 i artikel 14 i förordning nr 659/1999 jämförd med proportionalitetsprincipen, vilket innebär ett hinder mot att återkräva de investeringsstöd som inte överstiger den högsta gränsen för regionala stöd.

Förstainstansrätten har åsidosatt den allmänna proportionalitetsprincipen eftersom den inte funnit att kommissionen åsidosatte denna princip när den återkrävde hela det belopp som beviljats som skattelättnad med 45 procent av investeringarna, i stället för endast den del av beloppet som överstiger den högsta gränsen för regionala stöd i Baskien.

3.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att inte iaktta de processrättsliga reglerna om bevisprövning samt genom att inte tillåta bevisning från klaganden i form av vissa handlingar från kommissionen som med hänsyn till förstainstansrättens grund för att avslå klagandens yrkande, är av central betydelse för försvaret av klagandens intressen. Åsidosättande av rätten till en rättvis rättegång, av principen om jämlikhet i medel och av rätten till försvar.

Förstainstansrätten har åsidosatt den klagandens grundläggande rätt till en rättvis rättegång, eftersom den inte tillät ett bevis som är av central betydelse för klaganden, och den åsidosatte därmed klagandens rätt till försvar eftersom klagandens yrkande underkändes med argumentet att denne inte lyckats bevisa just det som den avvisade bevisningen var tänkt att styrka. Om inte kommissionens uttryckliga slutgiltiga ståndpunkt avseende ogillandet av en talan år 1994 mot 1993 års skattebestämmelser (inklusive en skattelättnad), vilka bestämmelser i allt väsentligt är identiska med den omtvistade bestämmelsen, utgör en exceptionell omständighet, så är åtminstone kommissionens förhållningssätt en sådan eftersom detta beteende gav upphov till berättigade förvändningar om att 1993 års skattebestämmelser var lagenliga, vilka förväntningar föranledde klaganden att införa den nu omtvistade skattebestämmelsen.