52003AE0918

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om "Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter"

(KOM(2002) 443 slutlig - 2002/0222 (COD))

(2003/C 234/01)

Den 8 oktober 2002 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnada förslag.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 25 juni 2003. Föredragande var Jorge Pegado Liz.

Vid sin 401:a plenarsession den 16 och 17 juli 2003 (sammanträdet den 17 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 91 röster för, en röst mot och en nedlagd röst.

INNEHÅLL

Kommissionen har tagit ett initiativ för att ändra direktivet om konsumentkrediter, vilket Europeiska ekonomiska och sociala kommittén uppskattar, trots att kommittén har väntat länge på initiativet. Kommissionens bedömning att det krävs en översyn i och med de förändringar som skett på området är riktig, och kommittén ställer sig bakom de mål kommissionen har ställt upp i förslaget. Kommittén anser emellertid att förslaget skulle behöva förändras på grundläggande punkter, och kan inte stödja det i dess nuvarande form. Förslaget måste ändras så att det

- blir förenligt men andra gemenskapsrättsakter inom näraliggande områden,

- innehåller en ingående analys av effekterna av de föreslagna åtgärderna, så att man täcker in samtliga områden och aspekter som berörs, i synnerhet effekterna för den inre marknaden för finansiella tjänster och hur konsumenternas förtroende påverkas,

- tar hänsyn till proportionalitetsprincipen och förhindrar att en fullständig harmonisering leder till ett försämrat konsumentskydd, med tanke på att man för närvarande har en minimiklausul för att säkra konsumentskyddet.

Enligt de slutsatser EESK drar, måste man på flera punkter välja ett annat sätt angreppssätt än vad som presenteras i förslaget, för att uppnå målsättningarna. Det rör i synnerhet

- den rättsliga grunden för antagandet av direktivet,

- direktivets tillämpningsområde, såväl vad som skall omfattas som vad som inte skall omfattas,

- sättet att införa en fullständig harmonisering utan att garantera att konsumentskyddet säkras på en hög nivå,

- problemet med överskuldsättning, som man inte tar tillräcklig hänsyn till i förslaget eftersom man nöjer sig med en förteckning av olika informationsskyldigheter, som dessutom inte har rätt innehåll och inte är proportionerlig eftersom viktiga aspekter lämnas utan avseende,

- utformningen av de centrala databaserna, eftersom man inte anger hur de skall vara strukturerade, hur de skall användas och vilka garantier som skall gälla.

Därtill kommer en rad frågor av juridisk karaktär som man inte går till botten med i analysen.

1. Inledning: Syftet med direktivet

1.1. Det förslag till direktiv som kommissionen har förelagt Europaparlamentet och rådet, och som kommittén har uppmanats yttra sig över (enligt artikel 95 i fördraget) har lagts fram med anledning av att det krävs en översyn av direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986, som ändrats genom direktiv 90/68/EEG av den 22 februari 1990 och direktiv 98/7/EG av den 16 februari 1998.

1.1.1. Det har länge framförts synpunkter från såväl det civila samhället som från myndigheter i medlemsstater att direktivet från 1987(1) behöver ändras. Några av dessa synpunkter återspeglas i motiveringsdelen till förslaget, och andra finns med i rapporter och yttranden från EESK(2).

1.1.2. Kommissionen konstaterar bland annat att

a) man måste låta nya typer av konsumentkrediter omfattas, som inte togs i beaktande i direktivet från 1987,

b) man måste göra en justering av rättigheter respektive skyldigheter för konsumenter och kreditgivare,

c) det finns tekniska svårigheter att komma in på andra marknader.

1.1.3. EESK gör å sin sida följande konstateranden:

a) Konsumentkrediternas volymer har ökat.

b) Överskuldsättning är ett fenomen som har blivit allt mer omfattande.

c) Det finns nationella skillnader när det gäller bestämmelser och tillvägagångssätt för tillämpningen av direktivet från 1987 (efter ändringar).

d) Bestämmelserna i direktivet möjliggör inte effektiva jämförelser av den årliga effektiva räntan för konsumentkrediter.

e) Det fastställs inte på gemenskapsnivå vad som skall betraktas som ockerränta och hur man skall motverka och förbjuda förekomst av ockerränta.

f) Bestämmelserna i direktivet behöver bli förenliga med andra direktiv som antagits nyligen rörande gränsöverskridande betalningar (direktiv 97/5/EG av den 27 januari 1997), elektronisk handel (direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000) och distansförsäljning av finansiella tjänster (direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002).

1.1.4. Det har riktats kritik, såväl från medlemsstater som från det civila samhället, över brister i det gemensamma regelsystemet för konsumentkrediter. Bland annat har följande skäl påpekats:

a) Systemet leder till skillnader när det gäller konsumentskydd och orsakar ett svagt förtroende från konsumenterna för den inre marknaden för finansiella tjänster.

b) Det ger konkurrensstörningar och har en destabiliserande effekt på den europeiska kreditmarknaden.

c) De hindrar den inre marknaden för finansiella tjänster att fungera effektivt.

1.2. EESK håller därför med om förslagets målsättning som lyder "Målet är att skapa förutsättningar för utveckling av en öppnare och effektivare marknad som ger ett så gott konsumentskydd att den fria rörligheten för krediterbjudanden kan fungera under bästa möjliga förutsättningar såväl för kreditgivarna som för de personer som efterfrågar tjänsterna."

Med tanke på konsumentkrediternas betydelse för den inre marknaden måste det införas olika uppförandekoder för marknadens aktörer som bygger på sunda, lojala metoder och tydlig information. Man måste också införa skyldigheter för samtliga marknadsaktörer och för konsumenterna att ge information som är korrekt och fullständig.

1.3. Förslagets grundläggande riktlinjer ligger således i linje med kommitténs uppfattning, och de går ut på att man skall

a) ge en bättre definition av vilket tillämpningsområde direktivet har,

b) minimera kreditgivarens risker,

c) förbättra informationen till konsumenter och personer som ställer säkerheter,

d) åstadkomma en rättvis ansvarsfördelning för de olika aktörer som medverkar vid kreditgivningen,

e) fastställa gemensamma regler för skuldsanering.

1.4. Med utgångspunkt i de målsättningar och riktlinjer som nämns ovan har man i förslaget valt att bland annat införa nya principer i det befintliga regelsystemet, nämligen i korthet

a) en ansats till en fullständig harmonisering för att konsumentskyddet skall bli starkare och regelsystemen mer lika i medlemsstaterna (artiklarna 1 och 30),

b) tillämpningsområdet utvidgas till att omfatta personer som ställer säkerheter och kreditförmedlare (artiklarna 2d, 2f, 10, 23, 28 och 29),

c) tillämpningsområdet utvidgas så att alla typer av konsumentkrediter och säkerheter för konsumentkrediter omfattas, såväl namnsäkerheter som realsäkerheter, och så att det även omfattar löften om ingående av avtal (kreditlöften) och kreditavtal för tillhandahållande av tjänster, dock ej hypotek för fastigheter (artiklarna 2b, 2e, 3 och 5),

d) begreppet "ansvarsfull utlåning" införs (artikel 9) i syfte att få finansieringsinstitut att ta större ansvar i samband med att de bedömer konsumentens kapacitet att fullgöra sina åtaganden och genom att informera konsumenterna och personer som ställer säkerheter om bedömningen,

e) det förbjuds uttryckligen att kreditavtal och avtal om ställande av säkerhet ingås utanför fasta affärslokaler (artikel 5),

f) en ny beräkningsmetod för den effektiva räntan (artikel 12) som täcker den sammanlagda kreditkostnaden införs för att garantera tydlighet och jämförbarhet.

g) betydelsen av information till konsumenterna betonas, vilket gäller både förhandsinformation och information i samband med avtalsteckning, så att bestämmelserna blir liknande de i direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om elektronisk handel och direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster (artiklarna 6, 10 och 21).

h) förbud att använda växlar och andra värdepapper för betalning av skulden såsom skuldebrev (växlar, löpande skuldebrev och checkar) (artikel 18),

i) det införs en skyldighet att informera konsumenterna om olika möjligheter till kredit (artiklarna 6 och 3).

j) ångerrätt i 14 dagar införs från och med den dag då ett exemplar av det ingångna kreditavtalet har lämnats till konsumenten (artikel 11),

k) centrala databaser där betalningsanmärkningar registreras blir obligatoriska i varje medlemsstat samtidigt som kreditinstitut blir skyldiga att begära information från databaserna innan kreditavtal ingås (artikel 8),

l) att om varu- eller tjänsteleverantören medverkar som kreditförmedlare ges kreditgivaren ett ansvar i händelse av att varor eller tjänster som köpts och finansierats genom kreditavtal inte levereras, att de endast delvis levereras eller att de inte är avtalsenliga (artikel 19),

m) man definierar en rad avtalsvillkor som generellt oskäliga för konsumentkrediter (artikel 15), vilket EESK tidigare har rekommenderat(3).

2. Allmänna kommentarer

2.1. Kommittén stöder de nya inslagen i regelsystemet för konsumentkrediter med hänvisning till de aspekter som nämns ovan, eftersom de innebär följande förbättringar:

2.1.1. En utveckling av de regelsystem som infördes genom direktiv 87/102/EEG (ändrat genom direktiv 90/88/EEG och direktiv 98/7/EG).

2.1.2. Betydande förbättringar av instrument och metoder för information till kreditgivare, konsumenter och personer som ställer säkerheter.

2.1.3. Direktivet skall omfatta olika typer av krediter som nyligen har blivit tillgängliga för konsumenterna, samtidigt som man i direktivet definierar dessa, vilket dock är ett område där det fortfarande finns utrymme för förbättringar.

2.1.4. Man har tydligt definierat viktiga begrepp, som "sammanlagd utlåningsränta", "kreditränta" och "belopp som skall betalas till kreditgivaren", även om konsumenterna kan ha svårt att hantera så många begrepp vilket inte leder till tydlighet och överskådlighet.

2.1.5. Man inför ett beräkningssätt för effektiv ränta vilket bidrar till tydlighet och jämförbarhet mellan produkter i olika medlemsstater.

2.1.6. Antalet undantag i det befintliga systemet begränsas.

2.1.7. Starkare betoning på kreditgivarens information till konsumenten och till personer som ställer säkerheter.

2.1.8. Man utesluter möjligheten att använda växlar, löpande skuldebrev och checker som säkerhet i kreditavtal.

2.2. Kommittén anser emellertid att kommissionen inte har utnyttjat möjligheten att verkligen uppnå målsättningarna och följa de grundläggande riktlinjerna, i och med att vissa viktiga aspekter inte beaktas tillräckligt. Man hade kunnat

2.2.1. beskriva mer ingående vilken karaktär och vilket funktionssätt databaserna över betalningsanmärkningar bör ha, för att med hjälp av enhetliga regler garantera konsumenternas rättigheter - rätt att ta del av uppgifter, att få rättelser införda, tydlig och individuell auktorisering, begränsad användning och spridning av uppgifter, osv,

2.2.2. införa en skyldighet att konsekvent i all kommersiell information om konsumentkrediter ange den effektiva räntan och andra viktiga uppgifter som visar vilken typ av kredit som ges,

2.2.3. göra någon slags typindelning av konsumentkreditavtal genom att standardisera den stora mängd kredittyper som tillhandahålls och genom att ta hänsyn till bland annat "system för direktdebitering" där man kopplar kreditgivningen till tecknande av någon typ av autogiro,

2.2.4. fastställa på gemenskapsnivå vilka kriterier som skall gälla för definitionen av gränser för maximal ränta och ockerränta, vilket bör göras med hjälp av enhetliga variabler, något som dock inte behöver ge identiska värden i absoluta tal.

Det rör sig om en fråga av stor betydelse som behöver utredas närmare. Man bör bland annat ta hänsyn till följande aspekter:

2.2.4.1. Ockerränta utgör en ränta som är onormalt hög med tanke på den lagligen fastställda räntan, principer om hederliga och sunda affärsmetoder samt principer om lag och ordning och om god sed, och den innebär att man utnyttjar låntagarens prekära situation.

2.2.4.2. Bestämmelser om ockerränta ingår i det regelverk som styr funktionen av marknaderna och betraktas därför av medlemsstaterna som betydelsefulla för lag och ordning. Dessa bestämmelser utgör en fråga av intresse även på gemenskapsnivå. Vid gränsöverskridande avtalsförbindelser följer kreditgivaren lagen om ockerränta i konsumentens bosättningsland. På grund av att bestämmelser om ockerränta ingår i de regelverk som rör lag och ordning kan medlemsstaternas lagar vara olika.

2.2.4.3. Som argument mot en harmonisering av bestämmelser om ockerränta kan man hävda att det räcker med att kreditgivarna lever upp till sin informationsskyldighet avseende räntan så att konsumenten har möjlighet att välja. De visar sig emellertid i praktiken att det är i situationer då konsumenten inte har någon reell valmöjlighet som ockerränta förekommer. Man hävdar vidare att bestämmelser om ockerränta skulle ge begränsningar på marknaden, eftersom de konsumenter som har störst behov av kredit skulle utestängas. Man bör dock skydda de konsumenter som är i en svår situation från ohederliga marknadsaktörer.

2.2.4.4. Man bör tillägga att variationen i de räntenivåer som tillämpas har minskat efter införandet av den gemensamma valutan, vilket underlättar en harmonisering av lagstiftningen på området.

2.2.4.5. EESK anser alltså att man på gemenskapsnivå bör reglera marknaden på området, så att man förhindrar att konkurrensen störs eller begränsas. Det effektivaste sättet bör vara att sätta upp en maximinivå för räntan för olika typer av konsumentkrediter.

2.2.5. Slutligen vill vi erinra om hur viktigt det är att fastställa övergripande och särskilda villkor för svaga konsumenter, bland annat när det gäller tillgången på krediter.

2.3. Kommittén rekommenderar även att kommissionen skapar effektiva konsumentskyddsmekanismer när det gäller hypotek för fastigheter, som utgör över 70 % av de konsumentkrediter som beviljas.

2.4. På andra punkter kan EESK inte acceptera de lösningar som kommissionen har valt och de situationer som uppstår, eftersom de inte leder till att de ursprungliga målsättningarna uppnås.

Det gäller följande:

2.4.1. Den rättsliga grund som man hänvisar till för antagande av förslaget, artikel 95 i fördraget, syftar inte endast till att förverkliga den inre marknaden, och man borde därför snarare ha valt artikel 153 i fördraget, som både täcker förverkligandet av den inre marknaden och skyddet av konsumenternas ekonomiska intressen.

2.4.2. I stället försöker man genomföra en fullständig harmonisering, det vill säga en heltäckande och bindande harmonisering, utan att införa bestämmelser för ett så starkt konsumentskydd som möjligt. Man låter helt enkelt medlemsstaterna välja själva om de vill vidta åtgärder på viktiga områden, såsom:

a) omvänd bevisbörda (artiklarna 30.1b och 33),

b) om man i reklam skall vara tvungen att ange kreditränta, sammanlagd utlåningsränta och effektiva ränta (artikel 4),

c) regelsystem för påföljder (artikel 31),

d) innehållet i de centrala databaserna (artiklarna 8.4 och 30.1a),

e) skyldigheten att överlämna ett exemplar av kreditavtalet till konsumenten för att kontraktet skall vara giltigt (artikel 10).

Detta bidrar till att skillnader mellan medlemsstaternas regelsystem uppstår, som leder till störningar på marknaden och ett ojämnt konsumentskydd.

2.4.3. Förslaget till direktiv grundar sig på uppfattningen att "konsumentskydd" är samma sak som "information till konsumenter", vilket är en uppfattning som EESK har opponerat sig emot vid upprepade tillfällen. Information är visserligen en viktig fråga, men information behöver också kompletteras med konsumentskydd och aktiva juridiska rättigheter för konsumenterna. Om man inte konkret inför sådana åtgärder kan inte konsumentskyddet garanteras på annat sätt än genom att man inför en minimiklausul och eventuellt även andra åtgärder inom ramen för direktivet.

2.4.4. Dessutom saknas det insatser för särskild rådgivning för personer som inte har grundläggande kunskaper om finansiella frågor eller som inte kan ta till sig skriftlig information.

2.4.5. Man har inte heller i tillräckligt hög grad hänvisat till frågan om överskuldsättning(4), som om den typen av problem var helt skild från frågan om beviljande av konsumentkrediter och som om de kunde lösas genom enbart den informationsskyldighet som man avser att införa genom förslaget. Det faktum att kommissionen inte har avsikt att lägga fram några förslag om harmonisering av lagstiftning på området kommer att leda till större skillnader mellan de nationella regelsystemen, vilket är ett hinder vid förverkligandet av den inre markanden. Skillnaderna kommer att bli ännu mer märkbara när unionens nya medlemsstater ansluter sig, eftersom överskuldsättning är ett växande problem i anslutningsländerna.

2.4.6. Det är inte acceptabelt att man låter möjligheten att begära särskild ersättning vid förtidsbetalning av kreditbeloppet finnas kvar utan att man anger exakt hur ersättningen skall beräknas. Man låter medlemsstaterna själva avgöra vad som utgör en ersättning som är "objektiv och skälig och som har beräknats på grundval av aktuarieprinciper" (artikel 16), och som kan leda inte bara till stora skillnader i behandlingen av konsumenter, utan även till snedvridning av konkurrensen mellan olika länder på kreditmarknaden.

2.4.7. Angående de definitioner av begrepp som anges kan sägas generellt att det inte kan vara rimligt att begära att medlemsstaterna inför modeller som ger ett svagare konsumentskydd än vad man redan har i vissa medlemsstater, vilket exempelvis är fallet när det gäller konsumentens skyldighet att återbetala hela det erhållna beloppet med ränta om ångerrätten utnyttjas eller när det gäller avsteg från kravet att ange den effektiva räntan i reklam.

2.4.8. Förslaget innehåller några bestämmelser som syftar till att göra kreditförmedlare mer ansvarstagande i vissa situationer, men dessa bestämmelser täcker inte alla aspekter och är inte konsekventa.

2.4.8.1. EESK anser att bestämmelserna som rör kreditförmedlare har hög prioritet och att de bör genomföras på samma sätt som har skett när det gäller försäkringsförmedling(5).

2.4.8.2. Det finns många skäl till detta. För det första har kreditförmedlarna en viktig roll i förhållande till konsumenterna, som ett mellanled i relationen mellan kreditgivare och konsument. Dessutom varierar bestämmelserna för kreditförmedlare mellan medlemsstaterna i de regelsystem som tillämpas.

Det finns dessutom ingen enhetlig rättspraxis i de europeiska domstolarna när det gäller kreditförmedlarnas ansvar, särskilt i fråga om elektronisk handel och distansförsäljning.

2.4.9. När det gäller tillämpningsområdet är det inte acceptabelt att krediter som understiger vissa minimibelopp undantas från bestämmelserna enligt förslaget, eftersom det kan leda till att det beviljas krediter på små belopp till konsumenter för inköp av varor och tjänster av konsumtionskaraktär. Kraven i direktivet har inte lämpliga proportioner med tanke på de intressen det rör sig om.

2.4.9.1. Kommittén föreslår att man återinför principen i artikel 2.1 i det tidigare direktivet för att sätta en minimigräns för tillämpningen på 500 EUR.

2.4.10. När det gäller standardisering av avtal för vissa typer av konsumentkrediter, som leasingkontrakt, bibehålls bestämmelserna i direktivet. Det krävs dock ett upplägg som gör det möjligt att anpassa vissa effekter i det föreslagna regelsystemet till leasingkontraktens särskilda karaktär. Detta gäller ångerrätt, beräkning av den effektiva räntan, amorteringsplan, förtidsbetalning av kreditbeloppet och återtagande av varor vid avtalsbrott.

2.5. Det finns dessutom skäl att tvivla på att vissa bestämmelser i förslaget, så som de kan tolkas, verkligen är förenliga med regelsystem enligt andra direktiv, när det gäller skydd av personuppgifter, distansförsäljning, elektronisk handel, distansförsäljning av finansiella tjänster och oskäliga villkor. Dessa aspekter skulle behöva belysas genom en juridisk analys.

3. Särskilda kommentarer

3.1. Definitioner

3.1.1. Definition av kreditförmedlare (artikel 2d)

Definitionen av kreditförmedlare i direktivets artikel 2d bör formuleras på följande sätt:

"Kreditförmedlare: en fysisk eller juridisk person som för en kunds räkning mot betalning bedriver en stadigvarande förmedlingsverksamhet som består i att presentera eller erbjuda kreditavtal, att utföra andra förberedande arbeten före avtalets ingående eller att ingå avtal."

3.1.2. Definition av avtal om ställande av säkerhet (artikel 2e)

I definitionen av avtal om ställande av säkerhet bör det framgå tydligt att sådana avtal kan ingå i själva kreditavtalet, vilket man inte har angett.

3.1.3. Definition av kreditutnyttjande (artikel 2m)

Begreppet kreditutnyttjande skall hänvisa till den tidpunkt då konsumenten verkligen tar ut kreditbeloppen, och inte till den tidpunkt då kreditbeloppen ställs till konsumentens förfogande.

3.2. Tillämpningsområde (uteslutna avtal)

3.2.1. Stryk "genom en engångsbetalning" i artikel 3c.

3.2.2. Stryk artikel 3.2d, eller förklara tydligt att villkoren i punkterna (i), (ii) och (iii) är kumulativa.

3.3. Information före det att avtal ingås

3.3.1. Reklam (artikel 4)

Man bör införa en skyldighet att ange den effektiva räntan och den sammanlagda utlåningsräntan i all slags kommersiell information om konsumentkrediter.

3.3.2. Man bör uttryckligen förbjuda att kreditavtal och avtal om ställande av säkerhet ingås utanför fasta affärslokaler (artikel 5).

Man bör ange att detta förbud endast gäller uppsökande verksamhet.

3.3.3. Förhandsinformation (artikel 6)

3.3.3.1. Man bör stryka undantaget i punkt 4, eller åtminstone ange innebörden av "som bara medverkar subsidiärt som kreditförmedlare" vilket är en otydlig formulering som måste förklaras ordentligt.

3.3.3.2. (Ändringen påverkar inte den svenska språkversionen.) Ersätt "se necessario" i artikel 6 första och andra stycket i den portugisiska språkversionen med "se for caso disso".

3.3.3.3. Ersätt "dess fördelar och eventuella nackdelar" i artikel 6 andra stycket med "dess relevanta egenskaper och karaktäristik".

3.3.3.4. (Ändringen påverkar inte den svenska språkversionen.) Ersätt "eventualmente" i artikel 6.3 i den portugisiska språkversionen med "se for caso disso".

3.3.3.5. Ersätt "fördelarna och nackdelarna med den erbjuda produkten" med "produktens relevanta egenskaper och karaktäristik" (artikel 6.3).

3.4. Tillgång till uppgifter från den centrala databasen (artikel 8)

3.4.1. I direktivet bör det anges tydligt vilka konsekvenser det får, avseende kreditgivarens ansvarsskyldighet(6), att inte söka efter uppgifter i databasen eller att inte ta hänsyn till sådana uppgifter, så att man ser till att kravet på sökning blir effektivt.

3.4.2. Man måste också ta hänsyn till hur situationen ser ut när det gäller små kreditbelopp, så att man definierar det lägsta kreditbelopp som omfattas av skyldigheten att söka i databasen, om rekommendationen i punkt 2.4.9.1 om fastställande av en miniminivå inte accepteras.

3.4.3. Utöver skyldigheten att låta konsumenten ta del av uppgifter från databasen bör det också finnas en möjlighet för konsumenten att få rättelser införda och ett system för påföljder om skyldigheten inte fullgörs.

3.4.4. Om uppgifter som samlas in automatiskt förstörs omedelbart kan det vara svårt att fastställa kundens profil och ge rådgivning om lämpliga produkter.

3.4.4.1. EESK anser att man borde se till att dessa bestämmelser blir förenliga med Baselkonventionen där det anges en maximal tidsfrist för lagring av uppgifter som tillämpas i de fall då inte konsumenten begär att uppgifterna skall förstöras omedelbart.

3.5. Ansvarsfull utlåning (artikel 9)

3.5.1. Uttrycket "parte-se do princípio de" i den portugisiska språkversionen är svagt i juridiskt hänseende, och bör ersättas mot "presume-se" (=förutsätts) som ger omvänd bevisbörda. (Ändringen påverkar inte den svenska språkversionen.)

3.5.2. Lägg till ett nytt stycke med följande lydelse:

"Såväl konsumenten som den som ställer en säkerhet har sanningsenligt redogjort för sin ekonomiska situation."

3.6. Information som skall ges i kreditavtal och avtal om ställande av säkerhet (artikel 10)

3.6.1. Skyldigheten att överlämna ett exemplar av kreditavtalet till konsumenten för att kontraktet skall vara giltigt bör gälla.

3.7. Ångerrätt (artikel 11)

3.7.1. Ersätt "lämnats till konsumenten" i artikel 11.1 med "mottagits av konsumenten".

Tidsfristen bör löpa från det datum då mottagandet har bekräftats.

3.7.2. Stycke tre bör formuleras tydligare när det gäller återlämnande av varor, eftersom detta endast kan ske om avtalet gäller varor.

3.7.2.1. Kommittén accepterar bestämmelserna om att vissa finansieringsavtal inte omfattas av ångerrätt, men anser att man bör försäkra sig om att inte konsumenter drar nytta av sådana bestämmelser i ohederligt syfte.

3.7.2.2. Möjligheten att behålla äganderätten för varor som finansierats till det att tidsfristen för ångerrätten har löpt ut, oberoende av om kunden har fått tillgång till varan, får effekter för regler som gäller överlåtelse av äganderätt eftersom avtalet har ömsesidigt bindande karaktär. Detta är olämpligt med tanke på att subsidiaritetsprincipen måste respekteras på området.

Det hade varit lämpligare att låta möjligheten att utnyttja ångerrätten vara avhängig av om konsumenten kan uppvisa kvittens över betalning av varan, eller över återbetalning av krediten om varan överlämnats direkt till köparen av varan (konsumenten).

3.8. Återbetalning i förtid (artikel 16)

3.8.1. I förslaget bibehålls möjligheten att begära att konsumenten betalar en ersättning vid återbetalning i förtid, utan att man definierar ersättningen på det tydliga och objektiva sätt som krävs.

3.8.1.1. Den lösning som återstår är att avlägsna möjligheten att över huvud taget kräva sådan ersättning.

3.8.1.2. I annat fall bör möjligheten att kräva ersättning vid återbetalning i förtid behållas, men ersättningen skall anges i lånekontraktet och får endast motsvara kostnaden för upprättande och förvaltning av krediten, vilken skall fördelas på alla återbetalningarna, samt de risker som sammanhänger med låntagarens återfinansieringsränta och risken för att behöva nyinvestera kapital till en lägre ränta. Dessutom bör det endast krävas en mindre ersättning i de fall då det har slutits ett annat kreditavtal i syfte att återbetala den tidigare krediten.

3.9. Solidariskt ansvar (artikel 19)

3.9.1. Bestämmelserna bör kompletteras med bestämmelserna i artikel 11.2 i direktiv 87/102/EEG(7).

3.9.2. Ersätt "lämna ersättning till" i punkt 2 med "ersätta".

3.10. Fullgörande av avtalet om ställande av säkerhet (artikel 23)

3.10.1. Det är nödvändigt att klargöra termen "actuar" i den spanska versionen, för att tydligt visa att det rör sig om ett anhängiggörande. Tidsfristen bör även förkortas till 30 dagar.

3.10.2. Det är inte heller motiverat att med stöd av artikel 23.3 begränsa säkerheten till det sammanlagda kreditbeloppet och alla andra utestående skulder i enlighet med kreditavtalet. Säkerheten måste kunna omfatta det sammanlagda belopp som konsumenten är skyldig på grund av att vederbörande inte uppfyllt låneavtalet (t.ex. även utmätningskostnader).

3.11. Fullständig harmonisering (artikel 30)

3.11.1. Frågan om fullständig harmonisering och de villkor som EESK ställer för att stödja den principen har tagits upp tidigare.

3.11.2. Artikel 30b bör strykas, på samma sätt som man enligt punkt 3.13 ovan bör stryka artikel 33.

3.12. Påföljder (artikel 31)

3.12.1. Den grundläggande frågan avseende systemet för påföljder har i stort sett behandlats ovan.

3.12.2. Man bör ersätta

"Påföljderna skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. De kan bland annat föreskriva att kreditgivaren skall gå miste om räntor och avgifter..."

med

"Påföljderna skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande och innebära att kreditgivaren går miste om räntor och avgifter".

3.13. Bevisbördan (artikel 33)

3.13.1. Ersätt formuleringen

"Medlemsstaterna får föreskriva att bevisbördan kan läggas på..."

med

"Medlemsstaterna skall föreskriva att bevisbördan läggs på...".

4. Slutsatser

4.1. Det finns en mängd förväntningar och krav som förslaget till direktiv måste leva upp till när det gäller konsumentskyddet. Det gäller främst en utvidgning av tillämpningsområdet för avtal med säkerhet och de nya former av krediter som har kommit på markanden. Det gäller också att klargöra innebörden av vissa viktiga begrepp som används vid kreditgivning, vilket betraktas vara viktigt för att höja konsumenternas förtroende för den inre marknaden för finansiella tjänster.

4.2. Det är beklagligt att initiativet till en översyn inte föregåtts av en ingående utredning med en simulering av vilka effekter de föreslagna bestämmelserna skulle få för såväl utbud som efterfrågan på marknaden (transaktionernas volymer, belopp och typer av krediter).

4.3. Det är oacceptabelt att förslaget, i likhet med direktiv 87/102/EEG, har förverkligandet av den inre marknaden som främsta prioritet. Konsumentskyddet betonas endast i den utsträckning det inte stör den fria rörligheten för tillhandahållande av kredittjänster, och utgör därmed inte en separat målsättning utan endast ett instrument för förverkligandet av den inre marknaden.

4.3.1. Den rättsliga grunden för förslaget borde därför vara artikel 153 i fördraget.

4.4. Det finns visserligen också positiva inslag i förslaget som kan ha effekter för frågan om överskuldsättning, såsom ansvarsfull utlåning, ångerrätt, skyldigheterna att ge rådgivning och att lämna en amorteringsplan, och prövning utanför domstol.

4.5. Det hade emellertid varit önskvärt att man hade utnyttjat tillfället att gå längre, genom att skapa instrument för att hantera problemen med tydliga fall av överskuldsättning.

4.6. Förslaget innebär att viktiga kredittyper fortfarande inte omfattas, ångerrätt inte regleras, olika kontraktstyper inte definieras och kreditförmedlarna fortfarande inte görs ansvariga.

4.7. Förslaget innehåller försämringar jämfört med det tidigare direktivet på vissa punkter, i och med att man tar bort skyldigheten att alltid ange den effektiva räntan i reklam vilket innebär att konsumenterna inte kan jämföra kreditkostnader innan förhandlingar om kredit inleds. Det regelsystem som föreslås ger dessutom ett sämre konsumentskydd än vad som finns i vissa medlemsstater.

4.8. EESK kan inte acceptera att man använder kreditgivarens informationsskyldighet för att befria denne från ansvar gentemot konsumenten, och betonar att informationsskyldighet inte utesluter konsumentskydd.

4.9. EESK anser att tillämpningen av det föreslagna regelsystemet på inre markanden bör kompletteras med utbildningsinsatser för kreditförmedlare men också generellt för olika marknadsaktörer och för konsumenter. För personer från miljöer med låg kunskapstradition är det avgörande att man inför rådgivning och att man redan i grundskolan förmedlar kunskaper om hur konsumentkrediter fungerar, vilka konsekvenserna är för konsumenten, och hur en hushållsbudget påverkas av konsumtentkrediter.

4.10. EESK rekommenderar dessutom att den konsekvensanalys som beskrivs i punkt 4.2 skall omfatta anslutningsländerna. Den bör utföras av kommissionen och föreläggas EESK och Europaparlamentet, och den bör omfatta följande aspekter:

- Det föreslagna regelsystemets ekonomiska effekter för banksektorn, handeln och industrin,

- Effekterna för konsumenter, särskilt för de svagaste grupperna,

- En studie av förslagets effekter för utvecklingen av gränsöverskridande handel.

4.11. Den fullständiga harmoniseringen kan EESK endast stödja om man garanterar ett så starkt konsumentskydd som möjligt och att de reella garantierna för konsumenterna inte minskar som i förslaget.

4.12. EESK föreslår således att man bibehåller en minimiklausul och inför en tydlig angivelse av på vilka områden medlemsstaterna kan införa ett stärkt konsumentskydd på konsumentkreditområdet.

4.13. EESK rekommenderar sammanfattningsvis att rådet och medlemsstaterna inte antar förslaget till direktiv i dess nuvarande form. Kommissionen bör först reagera på EESK:s synpunkter och utreda om det föreslagna regelsystemet är förenligt med gemenskapsbestämmelser inom andra närliggande områden. Kommissionen bör i samband med detta analysera effekterna av de åtgärder som föreslås, där samtliga aspekter av frågan berörs, och särskilt effekterna för förverkligandet av den inre marknaden för finansiella tjänster och för stärkandet av konsumentskyddet vid gränsöverskridande avtalsförbindelser.

Bryssel den 17 juli 2003.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Roger Briesch

(1) Bland annat i följande yttranden och rapporter:

- Informationsrapport från INT-sektionen om "Överskuldsättning hos hushållen".

- Yttrande om "Överskuldsättning hos hushållen", (EGT C 149, 21.6.2002).

- Yttrande om förslag till direktiv om ändring av direktiv 87/102/EEG (EGT C 337, 31.12.1988).

- Yttrande om grönboken "Finansiella tjänster: att tillgodose konsumenternas förväntningar", (EGT C 56, 24.2.1997).

- Yttrande om förslag till direktiv om vissa rättsliga aspekter på den elektroniska handeln på den inre marknaden (EGT C 169, 16.6.1999).

- Yttrande om rapport om tillämpningen av direktiv 90/88/EEG och om förslag till direktiv om ändring av direktiv 87/102/EEG (ändrat genom direktiv 90/88/EEG) (EGT C 30, 30.1.1997).

- Yttrande om förslag till direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster (EGT C 169, 16.6.1999).

(2) Behovet att ändra direktivet har bland annat påtalats i följande sammanhang:

- Hearing med experter från regeringarna den 4 juli 2001 och med konsumentorganisationer den 5 juli 2001, i Bryssel (Centre Borschette).

- Hearing arrangerad med stöd från EESK den 18 juli 2001 i Stockholm.

- Konferens anordnad med stöd från Consiglio Nazionale dei Consumatori e degli Utenti den 2 juli 2001 i Milano.

- Konferens om "Konsumentkrediter och harmonisering inom gemenskapen" anordnad av det belgiska ordförandeskapet den 13 och 14 november 2001 i Charleroi.

(3) Jfr. Jmf yttrandet om kommissionens meddelande om tillämpningen av rådets direktiv 93/13/EG av den 5 april 1993, (EGT C 116, 20.4.2001) och yttrandet om konsumenterna på försäkringsmarknaden (EGT C 95, 31.3.1998).

(4) Hänvisning till de yttranden som nämns i fotnot 1.

(5) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 (EGT 9, 15.1.2003). Konitzer (EGT C 221, 7.8.2001).

(6) Jfr Bernard Staubers "La consécration légale d'un devoir de diligence du donneur de crédit" i "La responsabilité du donneur de crédit aux particuliers" Observatoire du Crédit et de l'Endettement, oktober 1996, och "La prévention du surendettement du consommateur : la nouvelle approche de la LCC 2001" i "La nouvelle loi fédérale sur le crédit à la consommation" CEDIDAC, nr 51 Lausanne 2002.

(7)

"2) När

a) konsumenten för att köpa en vara eller få en tjänst utförd ingår ett kreditavtal med en annan person än leverantören,

b) kreditgivaren och leverantören av varan eller tjänsten har ett tidigare avtal enligt vilket kredit lämnas enbart av den kreditgivaren till den leverantörens kunder för förvärv av varor eller tjänster från den leverantören,

c) den konsument som avses i a ovan får sin kredit enligt ett sådant tidigare avtal,

d) varan eller tjänsten som omfattas av kreditavtalet inte levereras eller levereras endast till en del eller inte överensstämmer med leveransavtalet,

e) konsumenten har sökt få rättelse gentemot leverantören men har misslyckats med att få den gottgörelse han är berättigad till, skall konsumenten ha rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren. Medlemsstaterna skall avgöra i vilken omfattning och under vilka villkor denna rättighet skall kunna utövas"