1

Republiken Polen har ansökt om att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades av domstolens vice ordförande den 14 juli 2021, kommissionen/Polen (C‑204/21 R, nedan kallat beslutet av den 14 juli, EU:C:2021:593).

2

Genom detta beslut förpliktade domstolens vice ordförande Republiken Polen, till dess att dom meddelas i mål C‑204/21,

3

Republiken Polen anser att förhållandena har ändrats sedan beslutet av den 14 juli 2021 meddelades, och inkom därför med förevarande ansökan i enlighet med artikel 163 i domstolens rättegångsregler. Nämnda medlemsstat har dessutom begärt att ansökan ska prövas av domstolens stora avdelning.

4

Republiken Polen anser att med hänsyn till målets betydelse och dess prejudicerande karaktär, ska ansökan om upphävande av beslutet av den 14 juli 2021 prövas av domstolens stora avdelning.

5

Det ska härvidlag erinras om att enligt artikel 161.1 i rättegångsreglerna, jämförd med artikel 1 i domstolens beslut 2012/671/EU av den 23 oktober 2012 om domstolens vice ordförandes dömande uppgifter (EUT L 300, 2012, s. 47), ska domstolens vice ordförande själv avgöra ansökningar om uppskov med verkställigheten eller om interimistiska åtgärder, alternativt utan dröjsmål hänskjuta sådana ansökningar till domstolen.

6

Enligt dessa bestämmelser har domstolens vice ordförande således tilldelats behörighet att besluta med anledning av ansökningar om interimistiska åtgärder. Domstolens vice ordförande kan emellertid, när vederbörande anser att särskilda omständigheter kräver att ansökan hänskjuts till en dömande sammansättning, hänskjuta ansökan till domstolen (beslut av domstolens vice ordförande av den 20 september 2021Tjeckien/Polen, C‑121/21 R, EU:C:2021:752, punkt 10).

7

Härav följer att det endast ankommer på domstolens vice ordförande att, från fall till fall, bedöma huruvida de ansökningar om interimistiska åtgärder som vederbörande har att ta ställning till kräver ett hänskjutande till domstolen för tilldelning till en dömande sammansättning (beslut av domstolens vice ordförande av den 20 september 2021Tjeckien/Polen, C‑121/21 R, EU:C:2021:752, punkt 11).

8

I förevarande fall innehåller inte Republiken Polens ansökan om att beslutet av den 14 juli 2021 ska upphävas några uppgifter av sådant slag att det krävs att ansökan tilldelas en dömande sammansättning, varför det saknas anledning att hänskjuta förevarande ansökan till domstolen.

9

Till stöd för sin ansökan har Republiken Polen anfört att förhållandena har ändrats till följd av Trybunał Konstytucyjnys (Författningsdomstolen, Polen) dom av den 14 juli 2021 i mål P 7/20 (nedan kallad domen från Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen)).

10

I denna dom fann Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) bland annat att artikel 4.3 andra stycket FEU, jämförd med artikel 279 FEUF, strider mot artiklarna 2, 7, 8.1 och 90.1 i Republiken Polens konstitution, jämförda med artikel 4.1 i denna konstitution, av det skälet att EU-domstolen överskridit sin behörighet och således agerat ultra vires, genom att ha ålagt Republiken Polen, i dess egenskap av medlemsstat i unionen, interimistiska åtgärder avseende organisationen av och behörigheten för de polska domstolarna samt det förfarande som tillämpas vid dessa domstolar, trots att principerna om unionsrättens företräde och direkta tillämpning enligt artikel 91.1–91.3 i konstitutionen inte är tillämpliga på dylika åtgärder.

11

Republiken Polen anser att mot bakgrund av domen från Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) strider beslutet av den 14 juli 2021 mot den polska konstitutionella ordningen.

12

Härvidlag erinrar Republiken Polen om att Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) har slagit fast att det ankommer på denna domstol att värna den polska konstitutionen, som enligt dess artikel 8 är överordnad rätt i denna medlemsstat, och att i mål rörande den konstitutionella ordningen ska Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) följaktligen anses vara ”den domstol som har sista ordet”.

13

Republiken Polen har hävdat att ett flertal medlemsstaters författningsdomstolar delar uppfattningen att författningsdomstolarna är behöriga att kontrollera rättsakter där unionen överskridit sin behörighet (ultra vires), inklusive EU-domstolens domar. Dessa domstolar är eniga om att deras respektive rättsordningar har en konstitutionell identitet som de har rätt att definiera på grundval av konstitutionella bestämmelser, och unionen är således skyldig att respektera en sådan identitet.

14

Vid den muntliga redogörelsen av domskälen i domen från Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen), uppgav referenten att det dömande uppdrag som medlemsstaterna har anförtrott EU-domstolen upphör när tolkningen av fördragen inte längre är begriplig och objektivt sett blir godtycklig. Enligt den hänskjutande domstolen är detta fallet med beslutet av den 8 april 2020, kommissionen/Polen (C‑791/19 R, EU:C:2020:277). Referenten preciserade härvidlag att Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) hade konstaterat att EU-domstolen hade överskridit gränserna för sin behörighet, eftersom varken fördraget om Europeiska unionen eller fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ger unionen någon som helst behörighet i fråga om organisationen, upprättandet eller funktionen av en medlemsstats domstolsväsende, utan detta område omfattas av medlemsstaternas exklusiva behörighet.

15

Enligt Republiken Polen antogs beslutet av den 14 juli 2021 i strid med principen om tilldelade befogenheter i artikel 5 FEU, vilket innebär att slutsatserna i domen från Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) är tillämpliga även med avseende på detta beslut.

16

Det följer av artikel 163 i rättegångsreglerna att på ansökan av part får ett särskilt uppsatt beslut när som helst ändras eller upphävas med hänsyn till ändrade förhållanden. Begreppet ändrade förhållanden avser bland annat uppkomsten av varje faktisk eller juridisk omständighet som kan innebära ett ifrågasättande av den bedömning som domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder har gjort av de villkor som ska vara uppfyllda (beslut av domstolens vice ordförande av den 20 september 2021, Tjeckien/Polen, C‑121/21 R, EU:C:2021:752, punkt 22).

17

Det ska således prövas huruvida domen från Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) kan anses medföra sådana ”ändrade förhållanden” som avses i denna artikel.

18

I detta avseende ska det erinras om att det följer av EU-domstolens fasta praxis att principen om unionsrättens företräde innebär att unionsrätten har företräde framför respektive medlemsstats nationella rätt. Denna princip medför således en skyldighet för samtliga myndigheter i medlemsstaterna att säkerställa unionsbestämmelsernas fulla verkan, och medlemsstaternas nationella rätt kan inte påverka unionsbestämmelsernas verkan i medlemsstaterna (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia Forumul Judecătorilor Din România m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 244 och där angiven rättspraxis).

1

Således har EU-domstolen vid upprepade tillfällen påpekat att varje medlemsstat enligt artikel 19.1 andra stycket FEU bland annat ska säkerställa att de instanser som i egenskap av ”domstol”, i den mening som avses i unionsrätten, hör till dess system med rättsmedel inom de områden som omfattas av unionsrätten, och som därmed i denna egenskap kan avgöra mål med tillämpning eller tolkning av unionsrätten, uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 112 och där angiven rättspraxis).

2

Denna bestämmelse ålägger således medlemsstaterna en skyldighet att uppnå ett klart, precist och ovillkorligt resultat vad gäller de krav som måste uppfyllas av de domstolar som har att tolka och tillämpa unionsrätten (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia Forumul Judecătorilor Din România m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 250 och där angiven rättspraxis).

3

Domstolsväsendets organisation omfattas visserligen av medlemsstaternas behörighet, men vid utövandet av denna behörighet måste de likväl iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt artikel 19.1 andra stycket FEU (dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

4

Härav följer att nationella bestämmelser om domstolsväsendets organisation i medlemsstaterna kan bli föremål för en prövning mot bakgrund av artikel 19.1 andra stycket FEU inom ramen för en talan om fördragsbrott, och följaktligen även inom ramen för en ansökan om interimistiska åtgärder som bland annat syftar till att medlemsstaten ska underlåta att tillämpa dessa bestämmelser och som domstolen i detta sammanhang förordnar om med stöd av artikel 279 FEUF (beslut av domstolens vice ordförande av den 14 juli 2021, kommissionen/Polen, C‑204/21 R, EU:C:2021:593, punkt 54).

5

Den omständigheten att en nationell författningsdomstol slår fast att sådana interimistiska åtgärder strider mot den berörda medlemsstatens konstitutionella ordning ändrar inte bedömningen i föregående punkt.

6

Det räcker nämligen att erinra om att enligt principen om unionsrättens företräde får den omständigheten att en medlemsstat åberopar nationella bestämmelser, oavsett om det är fråga om konstitutionella sådana, inte undergräva unionsrättens enhetlighet och effektivitet (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia Forumul Judecătorilor Din România m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 245 och där angiven rättspraxis).

7

Av det ovan anförda följer att domen från Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) inte kan anses medföra sådana ”ändrade förhållanden” som avses i artikel 163 i rättegångsreglerna och som kan påverka bedömningen i beslutet av den 14 juli 2021.

8

Republiken Polens ansökan om att beslutet av den 14 juli 2021 ska upphävas ska följaktligen avslås.

Mot denna bakgrund beslutar domstolens vice ordförande följande: