61993J0441

Fri rörlighet för personer - Etableringsfrihet - Bolag - Direktiv 77/91/EEG - Tillämpningsområde - Bankaktiebolag omfattas - Nationella föreskrifter om att kapitalet i ett bankaktiebolag som befinner sig i finansiella svårigheter kan ökas på administrativ väg - Otillåtlighet - Användning av en nationell föreskrift enligt vilken missbruk av rättigheter är förbjudet leder till att rättigheterna enligt direktivet inte kan göras gällande - Otillåtlighet - Skyldighet att vid ökningar av aktiekapitalet skriftligen underrätta innehavare av aktier som är ställda till viss man - Information som inskränker sig till offentliggörandet av kallelsen till aktieteckning i tidningar - Otillåtlighet

(Rådets direktiv nr 77/91, artiklarna 25 och 29)

Det andra direktivet 77/91 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga, närmare bestämt artiklarna 25 och 29 i detta, skall tolkas på så sätt att de är tillämpliga på bankaktiebolag. Det kriterium som gemenskapslagstiftaren har antagit för att definiera tillämpningsområdet för andra direktivet är nämligen bolagets juridiska form, oavsett vilken verksamhet det bedriver.

Nationella föreskrifter vari stadgas att kapitalet i ett bankaktiebolag, som på grund av sin skuldsättningsgrad befinner sig i en undantagssituation, kan ökas på administrativ väg och utan beslut av bolagsstämman strider mot artikel 25 i direktivet. Visserligen hindrar inte direktivet inledandet av tvångsåtgärder i avsikt att bolaget skall upphöra, bland annat ett likvidationsförfarande som gör att bolaget placeras under tvångsförvaltning i avsikt att skydda borgenärernas rättigheter. Däremot är direktivet fortfarande tillämpligt om enbart en saneringsförvaltning inleds, vilken syftar till att säkerställa att bolaget fortsätter att finnas till, även om denna förvaltning innebär att aktieägarna och bolagets normala organ tillfälligt fråntas sina befogenheter.

Med hänsyn till att genomförandet av en sådan nationell bestämmelse som den varigenom rättighetsmissbruk förbjuds inte får äventyra gemenskapsbestämmelsernas fulla verkan och enhetliga tillämpning i medlemsstaterna kan inte, utan att räckvidden av denna bestämmelse ändras, en talan av en aktieägare, som åberopar den nämnda artikel 25, betecknas som missbruk enbart på grund av att den berörde är minoritetsaktieägare i ett bolag som är föremål för saneringsförvaltning eller att han skulle ha dragit fördel av saneringen av bolaget.

För övrigt utgör offentliggörandet i tidningar av erbjudandet om företrädesrätt vid en ökning av aktiekapitalet inte en skriftlig underrättelse till innehavare av aktier som är ställda till viss man som krävs enligt artikel 29.3 tredje meningen i direktivet, om det inte i den nationella lagstiftningen föreskrivs ett offentliggörande i den nationella tidning som har utsetts i detta syfte.

I mål C-441/93,

angående en begäran enligt artikel 177 i EEG-fördraget, från Polymeles Protodikeio Athinon, att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i de vid den nationella domstolen anhängiga målen mellan

Panagis Pafitis m.fl.,

i närvaro av

Investment and Shipping Enterprises Est m.fl.,

och

Trapeza Kentrikis Ellados AE m.fl.,

i närvaro av

Trapeza tis Ellados AE m.fl.,

angående tolkningen av artikel 25 och följande samt artikel 29 i rådets andra direktiv 77/91/EEG av den 13 december 1976 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga (EGT nr L 26, 1977, s. 1),

meddelar

DOMSTOLEN

sammansatt av tillförordnade ordföranden C.N. Kakouris, avdelningsordförandena D.A.O. Edward och G. Hirsch samt domarna G.F. Mancini, F.A. Schockweiler, J.C. Moitinho de Almeida, P.J.G. Kapteyn (referent), C. Gulmann, J.L. Murray, H. Ragnemalm och L. Sevón,

generaladvokat: G. Tesauro,

justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Panagis Pafitis m.fl., genom advokaterna Sofia Koukouli-Spiliotopoulou, Ioannis Stamoulis, Feidias Doukaris och Georgios Kampitsis, Aten,

- bolaget Investment and Shipping Enterprises Est m.fl., genom advokaterna Nikolaos Skandamis, Georgios Kampitsis, Ioannis Stamoulis och Feidias Doukaris, Aten,

- Trapeza Kentrikis Ellados AE m.fl., genom advokaterna Marios Bachas, Fotis Chatzis, Alexandros Markopoulos och Konstantinos Mavrias, Aten,

- Trapeza tis Ellados m.fl., genom advokaterna Ilias Soufleros och Marios Armaos, Aten, och biträdande juridiske rådgivaren M. Vasileios Kontolaimos, statens juridiska råd, i egenskap av ombud,

- Greklands regering, genom biträdande juridiske rådgivaren Vasileios Kontolaimos, statens juridiska råd, i egenskap av ombud,

- Portugals regering, genom rådgivaren Jorge Santos, juridiska avdelningen vid Portugals riksbank, och chefen för den juridiska enheten Luis Fernandes, utrikesministeriets avdelning för EG-frågor, båda i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom de juridiska rådgivarna Antonio Caeiro och Dimitrios Gouloussis, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 6 juni 1995 av parterna: Panagis Pafitis m.fl., företrädda av Sofia Koukouli-Spiliotopoulou, Ioannis Stamoulis och Feidias Doukaris, Investment and Shipping Enterprises Est m.fl., företrätt av Feidias Doukaris, Trapeza Kentrikis Ellados AE m.fl., företrädda av advokaterna Marios Bachas, Konstantinos Mavrias och Krateros Ioannou, Aten, Trapeza tis Ellados m.fl. företrädda av Ilias Soufleros och Vasileios Kontolaimos, Greklands regering, företrädd av Panagiotis Mylonopoulos, jurist med ansvar för särskilda juridiska frågor vid specialavdelningen för gemenskapsrättsliga tvister, utrikesministeriet, och av Dimitrios Leontokianakos, jurist vid den självständiga avdelningen för gemenskapsrättsliga frågor, ekonomiministeriet, båda i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av Dimitrios Gouloussis,

och efter att den 9 november 1995 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Polymeles Protodikeio Athinon har genom ett beslut av den 3 augusti 1993, som inkommit till domstolens kansli den 16 november 1993, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EEG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande avseende tre frågor om tolkningen av artikel 25 och följande samt artikel 29 i rådets andra direktiv 77/91/EEG av den 13 december 1976 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga (EGT nr L 26, 1977, s. 1, nedan kallat andra direktivet).

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Trapeza Kentrikis Ellados AE, som bildats i aktiebolagsform (nedan kallat TKE-banken), samt de nya aktieägarna och de gamla aktieägarna, Panagis Pafitis m.fl., vilka har motsatt sig de ökningar av aktiekapitalet i TKE-banken som genomförts genom beslut nr 826 av den 28 juli 1986 av chefen för Greklands riksbank (Republiken Greklands officiella tidning, ÖEK, utgåva A 117 av den 29 juli 1986) och protokoll [praktikó] nr 71 av den 24 september 1986 av den tillfällige förvaltaren för TKE-banken, vilket senare stadfästs genom lag nr 1682/1987 (Republiken Greklands officiella tidning, ÖEK, utgåva A 14 av den 16 februari 1987). Dessa rättsakter antogs med stöd av förordning [proedrikó diátagma] nr 861/1975.

3 I artikel 6 i undantagslag nr 1665/1951 (Republiken Greklands officiella tidning, ÖEK, utgåva A 31 av den 27 januari 1951), i den version som var i kraft vid tiden för de tvistiga omständigheterna, föreskrevs att när bankens kapital hade minskat till följd av förluster eller när finansinspektionen ansåg att det - av vilket annat skäl som helst - inte längre motsvarade bankens behov, skulle inspektionen uppmana banken att ersätta det kapital som förlorats eller öka kapitalet inom en frist som den fastställde, vilken inte fick vara kortare än 60 dagar.

4 Enligt artikel 8.1 i denna undantagslag kan finansinspektionen, när en bank inte är i stånd att eller vägrar att höja sitt kapital, när den på något sätt hindrar övervakningen eller bryter mot någon bestämmelse i lag, beslut eller föreskrifter av finansinspektionen, antingen återkalla tillståndet för den bank som trätt i likvidation eller utse en förvaltare för denna.

5 Genom protokoll [praktikó] nr 397 (Republiken Greklands officiella tidning, ÖEK, utgåva A 133 av den 13 september 1984) satte chefen för Greklands riksbank TKE-banken under tillsyn av en tillfällig förvaltare.

6 I artikel 1.3 i förordning nr 861/1975 om tillfällig förvaltning av banker - en bestämmelse som återges i sin helhet i lag nr 236/1975 (Republiken Greklands officiella tidning, ÖEK utgåva A 275 av den 5 december 1975) - föreskrivs att från och med offentliggörandet av beslutet om utnämning av tillfällig förvaltare i Republiken Greklands officiella tidning upphör all makt och behörighet för bankens stadgeenliga organ i kraft av själva lagen och övergår jämte förvaltningen av banken på den tillfällige förvaltaren eller de tillfälliga förvaltarna som handlar gemensamt.

7 Kärandena i målet vid den nationella domstolen har varit aktieägare i TKE-banken sedan före år 1984. Vid den tiden uppgick bankens aktiekapital till 670 000 000 DR.

8 Genom det ovan nämnda beslutet nr 826 av den 28 juli 1986 uppmanade chefen för Greklands riksbank, i enlighet med artikel 6 i den ovan nämnda undantagslagen nr 1665/1951, TKE-banken att höja sitt aktiekapital till en nivå av 1 500 000 000 DR för att kunna bedriva verksamhet på en stabil grundval. Den tillfällige förvaltaren beslutade i bolagsstämmans ställe genom det ovan nämnda protokollet nr 71 av den 24 september 1986 om ändring av artikel 6 i bankens bolagsordning, på så sätt att bankens aktiekapital ändrades till 1 700 000 000 DR.

9 För att genomföra denna ökning uppmanade den tillfällige förvaltaren genom ett meddelande som offentliggjordes i politiska och ekonomiska tidningar TKE-bankens aktieägare att utnyttja sin företrädesrätt avseende ökningen inom en tid av 30 dagar och uppmanade tredje man med intresse i saken att delta i ökningen efter denna tid. Eftersom fristen löpte ut utan att sökandena hade utnyttjat sin företrädesrätt, överläts de nya aktierna slutligen till tredje man. Bolagsstämman, bestående av de nya aktieägarna i TKE-banken, beslutade därefter om tre nya ökningar av kapitalet - år 1987, år 1989 och år 1990 - samt motsvarande ändring av bolagsordningen.

10 I artikel 24.2 i den grekiska lagen nr 1682/1987 stadfästes beslutet att utse en tillfällig förvaltare för TKE-banken samt det protokoll genom vilken den senare beslutade att de aktier som motsvarade ökningen av TKE-bankens aktiekapital skulle erbjudas aktieägarna, med ikraftträdande den dag då de antogs.

11 Kärandena i målet vid den nationella domstolen ifrågasatte inför denna för det första ändringen av TKE-bankens bolagsordning, vilken ledde till ökningen av kapitalet till en nivå av 1 700 000 000 DR, med motiveringen att denna ändring berodde på ett beslut av den tillfällige förvaltaren, medan bolagsstämman inte hade sammankallats för att besluta om kapitalökningen och att den tillfälliga förvaltningen hade upphört automatiskt efter att den skäliga tiden för denna förvaltning hade löpt ut. Vidare bestred de fördelningen av aktierna och begärde att det skulle fastställas att svarandena i målet vid den nationella domstolen, vilka framträdde som nya aktieägare i banken som följd av kapitalökningen, varken hade blivit aktieägare eller hade fått rätt att delta i TKE-bankens bolagsstämma. Slutligen begärde de att det skulle fastställas att besluten om de tre senare aktiekapitalökningarna och de motsvarande ändringarna av bolagsordningen var ogiltiga.

12 Den nationella domstolen vill genom sitt beslut om hänskjutande ha klarhet i om den i domstolens rättspraxis fastställda principen att bolagsstämman i aktiebolag i allmänhet har behörighet att besluta om kapitalökningar även omfattar bankaktiebolag, eftersom vissa föreskrifter avseende banker (den ovan nämnda lag nr 236/1975) inom den nationella rätten är tillämpliga specifikt på bankaktiebolag. Ändamålet med dessa föreskrifter är att säkerställa sanering av bankaktiebolag på grund av den särskilda betydelse som bankerna har för hur kreditgivningen fungerar, för inlåningsgarantin och för en positiv utveckling av landets ekonomi. Detta ändamål är av allmänt intresse.

13 Det är alltså under dessa omständigheter som den nationella domstolen har beslutat att vilandeförklara målet och ställa domstolen följande frågor i begäran om förhandsavgörande:

"1) Medför den direkta tillämpligheten inom Greklands territorium av Europeiska gemenskapernas råds andra direktiv (77/91/EEG av den 13 december 1976) och i synnerhet bestämmelserna om att bevara och ändra ett aktiebolags kapital (artikel 25 och följande samt artikel 29) att de grekiska domstolarna är skyldiga att på bankaktiebolag enbart och uteslutande tillämpa dessa bestämmelser?

2) Är de ovan nämnda bestämmelserna oförenliga med de motstridiga bestämmelserna i förordning nr 861/1975, vilken stadfästs genom lag nr 236/1975 och artikel 24 i lag nr 1682/1987, vilka utgör undantag från de allmänna rättsreglerna för hur aktiebolag fungerar, i syfte att åstadkomma en mera effektiv sanering av bankaktiebolag på grund av det särskilda sociala och ekonomiska ändamål dessa har, vilket utgör ett syfte av allmänt intresse, på sådant sätt att de hindrar tillämpningen av dessa motstridiga bestämmelser?

3) Skall offentliggörandet av kallelsen i tidningar anses utgöra en skriftlig underrättelse till ägarna av aktier ställda till viss man enligt artikel 29.3 tredje meningen i det nämnda direktivet (77/91/EEG)?"

Den första och den andra frågan

14 Genom sin första och andra fråga, vilka bör prövas tillsammans, har den nationella domstolen lyft fram tre problem som gäller tillämpningsområdet för andra direktivet, särskilt artiklarna 25 och 29 i detta.

15 Det första problemet avser frågan om huruvida bankaktiebolag omfattas av andra direktivet, särskilt artiklarna 25 och 29 i detta.

16 Det andra problemet gäller tillämpligheten av direktivet med tanke på de ifrågavarande nationella föreskrifternas specifika karaktär. Dessa är, eftersom de svarar mot ett allmänt intresse och utgör undantag från de allmänna aktiebolagsrättsliga reglerna, avsedda att åstadkomma en mer effektiv sanering av bankaktiebolag som på grund av sin skuldsättningsgrad befinner sig i en undantagssituation. Den nationella domstolen vill i huvudsak ha klarhet i om det, med hänsyn till denna särskilda karaktär, strider mot artikel 25 i andra direktivet att det i en nationell lagstiftning föreskrivs att kapitalet i ett bankaktiebolag som befinner sig i en sådan undantagssituation kan ökas på administrativ väg och utan beslut av bolagsstämman.

17 Det tredje problemet gäller närmare bestämt tillämpningsvillkoren för artikel 25.

Tillämpligheten av andra direktivet på bankaktiebolag

18 Det framgår av titeln och artikel 1 i andra direktivet att det är tillämpligt på bolag som avses i artikel 58 andra stycket i EG-fördraget, vilka har bildats i aktiebolagsform.

19 Det kriterium som gemenskapslagstiftaren har antagit för att definiera tillämpningsområdet för andra direktivet är följaktligen bolagets juridiska form, oavsett vilken verksamhet det bedriver.

20 Det finns bara ett undantag från denna regel, nämligen det som föreskrivs i artikel 1.2, enligt vilket medlemsstaterna inte behöver tillämpa direktivet på förvaltningsbolag med rörligt kapital eller på kooperativa företag som har bildats i aktiebolagsform.

21 Eftersom bankaktiebolag inte omfattas av detta undantag omfattas de följaktligen av andra direktivet.

22 Denna slutsats bekräftas för övrigt av att det i andra direktivet, såsom i artiklarna 20.1 c, 23.2 och 24.2, uttryckligen tas hänsyn till att bankverksamhet har vissa särdrag genom att där föreskrivs att vissa bestämmelser inte är tillämpliga eller att medlemsstaterna inte behöver tillämpa dem på banker och andra finansinstitut som har bildats i aktiebolagsform.

23 I artiklarna 25 och 29 i andra direktivet föreskrivs emellertid inte ett sådant undantag.

24 Det bör därför fastställas att andra direktivet, särskilt artiklarna 25 och 29, är tillämpligt på bankaktiebolag.

Tillämpligheten av artikel 25 i andra direktivet på saneringsåtgärder för ett bankbolag

25 Svarandena i målet vid den nationella domstolen har gjort gällande att ökningen av aktiekapitalet i fråga utgör en saneringsåtgärd för ett kreditinstitut som inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 25 i andra direktivet.

26 Till stöd för denna uppfattning har de framfört flera argument i avsikt att visa att föreskrifter avseende sanering av kreditinstitut både på gemenskapsplanet och det nationella planet har karaktär av speciallag i förhållande till den allmänna bolagsrätten.

27 De har för det första hävdat att andra direktivet inte avser sanering, upplösning och likvidation av aktiebolag, och med desto större anledning inte heller kreditinstitut. Dessa frågor är föremål för andra lagstiftningsåtgärder som har vidtagits eller planerats på gemenskapsplanet.

28 De har i detta avseende bland annat hänvisat till det ändrade förslaget till ett rådsdirektiv om sanering och likvidation av kreditinstitut och systemen för inlåningsgaranti (EGT nr C 36, 1988, s. 1, nedan kallat det ändrade förslaget till direktiv).

29 Svarandena i målet vid den nationella domstolen har understrukit att detta ändrade förslag till direktiv just har som sitt huvudsyfte att hindra upplösning och likvidation av kreditinstitut på grund av den betydelse det har att de kan fortsätta att fungera på en stabil grundval. Även om förslaget är avsett att reglera likvidationen av de senare är det inspirerat av en strikt tillämpning av övervakningsreglerna och av begreppet allmänt intresse.

30 De har konstaterat att föreskrifterna om sanering i fråga - förutom vissa bestämmelser som enbart avser tolkning av de åtgärder som har vidtagits - återges i sin helhet i den lista över nationella åtgärder som är fogad till det ändrade förslaget till direktiv. I denna anges de åtgärder som ömsesidigt skall erkännas av medlemsstaterna såsom avsedda att bevara eller återupprätta ett kreditinstituts finansiella ställning.

31 Enligt svarandena i målet vid den nationella domstolen framgår emellertid att det som medför att dessa åtgärder vidtas är en sådan sanering som avses i de grekiska föreskrifterna, även om denna sker genom en obligatorisk ökning av aktiekapitalet, och att vidtagandet av åtgärderna enligt det ändrade förslaget till direktiv inte är beroende av efterlevnaden av bestämmelserna i andra direktivet, särskilt artikel 25. De mera speciella förutsättningarna för denna ökning kommer nämligen med nödvändighet i andra hand och är underordnade detta prioriterade ändamål.

32 Det framgår följaktligen av det ändrade förslaget till direktiv att frågan om en ökning av ett kreditinstituts kapital ingår i det mera allmänna och prioriterade syftet att sanera ett kreditinstitut och i sista hand är likställt med detta syfte.

33 Denna slutsats finner enligt svarandena i målet vid den nationella domstolen ytterligare stöd i att en samling specialregler är tillämpliga avseende kreditinstitut, inte enbart på det nationella planet utan även på gemenskapsplanet, vilket understryker kreditinstitutens mycket speciella karaktär. Det är i detta avseende betecknande att det finns ett större antal direktiv om finansinstitut än om bolag i allmänhet.

34 Den portugisiska regeringen anser för sin del likaså att en bank i händelse av en finansiell kris befinner sig i en situation som på ett grundläggande sätt skiljer sig från ett annat aktiebolags, eftersom dels bankernas skulder till största delen utgörs av deras insättares medel, dels en väsentlig uppgift för bankerna utgörs av förvaringen och förvaltningen av allmänhetens sparande. När en bank befinner sig i finansiell kris är det på samma gång nödvändigt att skydda dess insättares intressen genom att med alla medel säkerställa återbetalningen av deras fordringar och att undvika att insättarna i denna bank grips av en panik som sprider sig till allmänheten och ger upphov till en allmän rusning för att ta ut insatta medel i hela banksystemet.

35 Detta är enligt den portugisiska regeringen skälet till att bankernas särställning erkänns både enligt medlemsstaternas och gemenskapens rättsregler, genom att regler som avviker från det system som avser bolag i allmänhet har antagits.

36 Den portugisiska regeringen har, liksom för övrigt kärandena i målet vid den nationella domstolen, avseende gemenskapens rättsregler hänvisat inte endast till det ändrade förslaget till direktiv, utan även till rådets andra direktiv 89/646/EEG av den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, samt med ändring av direktiv 77/780/EEG (EGT nr L 386, s. 1).

37 I artikel 10.1 i direktiv 89/646 fastställs - med avvikelse från det system som föreskrivs i artikel 17 i andra direktivet - den regel enligt vilken ett kreditinstituts kapitalbas inte får understiga beloppet för det startkapital som krävs enligt direktivet och i punkt 5 i artikeln föreskrivs att myndigheterna, om utvecklingen blir sådan, får förelägga ett institut att inom viss tid vidta rättelse.

38 Som svar på dessa argument bör först anges att avsikten med andra direktivet i enlighet med artikel 54.3 g i EG-fördraget är att samordna de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i delägarnas och tredje mans intressen, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga. Andra direktivets syfte är alltså att garantera aktieägarna ett minimiskydd i samtliga medlemsstater.

39 Detta syfte skulle allvarligt äventyras om medlemsstaterna kunde avvika från bestämmelserna i direktivet genom att bibehålla sådana föreskrifter, även de som betecknas som special- och undantagsföreskrifter, som gör det möjligt att på administrativ väg och utan att bolagsstämman på något sätt fattar beslut, besluta om en ökning av aktiekapitalet (se domen av den 30 maj 1991, Karella och Karellas, C-19/90 och C-20/90, Rec. s. I-2691, punkterna 25 och 26, och domen av den 24 mars 1992, Syndesmos Melon tis Eleftheras Evangelikis Ekklisias m.fl., C-381/89, Rec. s. I-2111, punkterna 32 och 33).

40 Domstolen har alltså av dessa skäl redan avgjort att artikel 25.1 i andra direktivet utgör hinder för tillämpningen av föreskrifter enligt vilka det är tillåtet att genom en förvaltningsåtgärd besluta om en ökning av aktiekapitalet utan beslut av bolagsstämman, i syfte att säkerställa sanering av och fortsatt verksamhet för företag som har särskild betydelse för landets ekonomi och som på grund av sin skuldsättningsgrad befinner sig i en undantagssituation (den ovan nämnda domen i målet Karella och Karellas, punkt 31, och i målet Syndesmos Melon tis Eleftheras Evangelikis Ekklisias m.fl., punkt 37, och dom av den 12 november 1992, Kerafina-Keramische und Finanz-Holding och Vioktimatiki, C-134/91 och C-135/91, Rec. s. I-5699, punkt 18, nedan kallade Karella- och Syndesmos Melon-rättspraxisen).

41 Även om andra direktivet varken specifikt avser sanering av kreditinstitut eller för övrigt aktiebolag i allmänhet, och dessa frågor ännu inte är föremål för harmonisering på gemenskapsplanet, följer härav ändå inte att det är tillåtet för medlemsstaterna att vidta saneringsåtgärder avseende dessa vilka strider mot bestämmelserna i direktivet, vilket, som konstaterats under punkt 24, är tillämpligt på bankaktiebolag.

42 Artikel 25 som i enlighet med andra direktivets syfte garanterar aktieägarna ett minimiskydd i samtliga medlemsstater är nämligen, eftersom det inte uttryckligen görs undantag, avseende saneringsåtgärder tillämplig på kreditinstitut under samma förutsättningar som på alla andra företag som har särskild betydelse för landets ekonomi och som på grund av sin skuldsättningsgrad befinner sig i en undantagssituation.

43 Beträffande de argument som avser det ändrade förslaget till direktiv bör konstateras att detta inte ingår i den gällande gemenskapsrätten och att enbart den omständigheten att de i målet vid den nationella domstolen omtvistade föreskrifterna förekommer på den lista som är bifogad till detta förslag, i vilken anges de nationella åtgärder som på grundval av uppgifter som varje medlemsstat på begäran av kommissionen skall bidra med bör anses som saneringsåtgärder, inte på något sätt hindrar att de står i överensstämmelse med bestämmelserna i andra direktivet.

44 Avseende gemenskapens rättsregler beträffande banksektorn bör anmärkas, vilket också generaladvokaten har gjort i punkt 19 i sitt förslag till avgörande, att avsikten med flertalet av dessa direktiv är att genom specifika bestämmelser som är tillämpliga på banker genomföra och komplettera etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster inom sektorn. Dessutom påverkar inte de talrika övervakningsbestämmelserna, varigenom de behöriga myndigheterna ges behörighet att kräva att ett kreditinstitut inom viss tid skall vidta rättelse avseende sina otillräckliga tillgångar, behörigheten för ett kreditinstituts organ att själva föreskriva på vilket sätt detta skall avhjälpas.

45 De av svarandena i målet vid den nationella domstolen och av den portugisiska regeringen anförda argumenten avseende det ändrade förslaget till direktiv och gemenskapens rättsregler beträffande banksektorn kan alltså inte godtas.

46 Svarandena i målet vid den nationella domstolen har för det andra gjort gällande att banklagstiftningens karaktär av speciallag har nära anknytning till att övervakningsreglerna är bestämmelser som motiveras av allmänintresset. Övervakningsreglerna för kreditinstitut utgör ett slutet system av bestämmelser som avser dels att skydda den finansiella strukturen och värna om allmänhetens förtroende för denna struktur, dels att skydda insättarna. Saneringsåtgärderna för kreditinstitut, vilka utgör en integrerad del av övervakningsreglerna, har samma syften. Enligt den gällande grekiska lagstiftningen ingår ökning av aktiekapitalet genom beslut av en tillfällig förvaltare bland dessa åtgärder.

47 Svarandena i målet vid den nationella domstolen har hävdat att EG-domstolen redan har slagit fast att sammanhanget i ett sådant slutet system inte medger att det störs av att andra bestämmelser i nationell rätt eller gemenskapsrätten kommer emellan (se dom av den 28 januari 1992, Bachmann, C-204/90, Rec. s. I-249, och dom i målet kommissionen mot Belgien, C-300/90, Rec. s. I-305). De huvudsakliga skälen till att domstolen har dömt på detta sätt bör äga giltighet även i det förevarande målet, vilket har stora likheter med målet Bachmann.

48 Dessa argument kan inte heller godtas.

49 Visserligen kräver hänsynen till att spararnas intressen och mera allmänt sparsystemets jämvikt måste skyddas ett strikt övervakningssystem för att säkerställa banksystemets soliditet.

50 Av detta följer emellertid inte att det i ett sådant nationellt system med nödvändighet måste föreskrivas åtgärder som fråntar ett kreditinstituts organ den behörighet som de enligt artikel 25 i direktivet har i egenskap av aktiebolagsorgan.

51 Skyddet för intressena i fråga kan nämligen - såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 18 i sitt förslag till avgörande - i lika hög grad och fullt tillräckligt säkerställas genom andra medel, bland annat inrättandet av ett allmänt system för inlåningsgaranti, vilka tjänar samma syfte utan att utgöra ett hinder för genomförandet av andra direktivets syfte att garantera aktieägarna ett minimiskydd i samtliga medlemsstater.

52 Följaktligen skulle medlemsstaterna, om deras system för övervakning av kreditinstitut inte motsvarade de krav som ställs i andra direktivet, kunna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att inom den föreskrivna tiden få systemen att stämma överens med dessa krav och inrätta ett system vilket skyddar intressena i fråga samtidigt som direktivets bestämmelser iakttas.

53 Det framgår för övrigt av handlingarna i akten att Republiken Grekland under mellantiden hade antagit lagar varigenom ett system för inlåningsgaranti infördes och varvid avskaffades institutet tillfällig förvaltare, som föreskrevs i de omtvistade föreskrifterna, och följaktligen dennes befogenheter, däribland befogenheten att i bolagsstämmans ställe besluta om ökning av en banks kapital.

Tillämpningsvillkoren för artikel 25 i andra direktivet

54 Svarandena i målet vid den nationella domstolen har hävdat att tillämpningsvillkoren för artikel 25.1 i andra direktivet i vilket fall som helst inte är uppfyllda. De har i detta avseende hänvisat till de ovan nämnda domarna i målen Karella (punkt 30) och Syndesmos Melon (punkt 27).

55 Till skillnad från de nationella bestämmelser som det var fråga om i Karella- och Syndesmos Melon-rättspraxisen - vilka enbart upphävde företagets administrativa organs befogenheter men inte påverkade bolagsstämman - föreskrivs i den lagstiftning som det är fråga om i förevarande mål att en tillfällig förvaltare skall utses jämte att alla stadgeenliga organs, däribland bolagsstämmans, makt och behörighet upphör och övergår på denne tillfällige förvaltare i kraft av själva lagen. En sådan utnämning är en åtgärd som helt motsvarar inledande av ett utsökningsförfarande och i synnerhet ett sådant likvidationsförfarande som avses i domarna i målen Karella och Syndesmos Melon. Den leder dessutom till att företaget i fråga inte fortsätter att finnas till med sina egna strukturer eftersom aktieägarna och de normala organen fråntas sina befogenheter i den mening som avses i nämnda rättspraxis.

56 Detta argument kan inte godtas.

57 I de ovan nämnda domarna i målen Karella (punkt 30) och Syndesmos Melon (punkt 27) har domstolen påpekat att andra direktivet är avsett att säkerställa att hänsyn tas till delägarnas och tredje mans intressen, särskilt när ett aktiebolag bildas samt när dess kapital ökas eller minskas. Visserligen hindrar inte direktivet inledandet av tvångsåtgärder i avsikt att bolaget skall försvinna och i synnerhet ett likvidationsförfarande som gör att bolaget placeras under tvångsförvaltning i avsikt att skydda borgenärernas rättigheter. Däremot är direktivet fortfarande tillämpligt i fall av saneringsförvaltning som syftar till att säkerställa att bolaget överlever, även om denna förvaltning innebär att aktieägarna och bolagets normala organ tillfälligt fråntas sina befogenheter.

58 I det förevarande fallet föreligger emellertid ingen likhet mellan utnämningen av en tillfällig förvaltare och inledandet av tvångsåtgärder eller i synnerhet likvidationsförvaltning, trots att all makt och behörighet för de stadgeenliga organen övergår på denne tillfällige förvaltare. I artikel 8.1 i undantagslagen nr 1665/1951 görs - såsom svarandena i målet vid den nationella domstolen själva har angett - beträffande de åtgärder som finansinspektionen skall vidta, en åtskillnad mellan återkallelse av bankens tillstånd, vilket medför att denna träder i likvidation, och utnämning av en tillfällig förvaltare. Utnämningen av en tillfällig förvaltare syftar just till att - såsom svarandena i målet vid den nationella domstolen också har påpekat - bolaget i fråga skall överleva, och detta visar på att åtgärden ingår i saneringsförvaltningen av ett företag.

59 Följaktligen kan det inte anses att bolaget inte fortsätter att finnas till, vilket i förevarande fall bekräftas av att de stadgeenliga organen enbart tillfälligt fråntogs sin makt och behörighet och att alla ökningar av kapitalet som följde efter den ökning som beslutades av den tillfällige förvaltaren på nytt beslutades av bolagsstämman.

60 Med beaktande av det ovan anförda bör den första och den andra frågan besvaras på så sätt att nationella bestämmelser, där det föreskrivs att kapitalet i ett bankaktiebolag, som på grund av sin skuldsättningsgrad befinner sig i en undantagssituation, kan ökas på administrativ väg och utan beslut av bolagsstämman, strider mot artikel 25 i andra direktivet.

Den tredje frågan

61 Artikel 29.3 i andra direktivet gäller formerna för att erbjuda företrädesrätt, som enligt punkt 1 i denna bestämmelse skall erbjudas aktieägarna i ett aktiebolag vid varje ökning av det tecknade kapitalet som skall betalas med pengar.

62 Det framgår av denna bestämmelse att det i en medlemsstats lagstiftning inte behöver föreskrivas ett offentliggörande av detta erbjudande om företrädesrätt i den nationella tidning som har utsetts i överensstämmelse med rådets första direktiv 68/151/EEG av den 9 mars 1968 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga inom gemenskapen (EGT nr L 65, s. 8), om alla bolagets aktier är ställda till viss man. I sådana fall skall enligt artikel 29.3 tredje meningen i andra direktivet "samtliga aktieägare underrättas skriftligen".

63 Det är ostridigt att det i den grekiska lagstiftningen vid tiden för de tvistiga omständigheterna inte i enlighet med denna bestämmelse föreskrevs ett offentliggörande av upplysningarna i den nationella tidning som utsetts i detta syfte.

64 Det är i detta sammanhang som den nationella domstolen har frågat om offentliggörandet av erbjudandet i tidningar skall anses vara en skriftlig underrättelse enligt artikel 29.3 tredje meningen i andra direktivet.

65 För att ge ett svar på denna fråga bör anmärkas att avsikten med artikel 29.3 är att om det inte sker något offentliggörande i den nationella tidning som har utsetts i detta syfte, skall alla innehavare av aktier som är ställda till viss man underrättas i sitt namn och individuellt om formerna för att utöva företrädesrätten.

66 Denna fråga bör alltså besvaras med att offentliggörandet av erbjudandet om företrädesrätt i tidningar inte utgör en skriftlig underrättelse till innehavare av aktier som är ställda till viss man enligt artikel 29.3 tredje meningen i andra direktivet.

Rättighetsmissbruket

67 Det framgår av beslutet om hänskjutande att svarandena och intervenienterna i målet vid den nationella domstolen inför denna framställde ett argument avseende artikel 281 i den grekiska civillagen, enligt vilken "det är förbjudet att utöva en rättighet om den klart överskrider de gränser som påkallas av god tro eller god sed eller denna rättighets sociala eller ekonomiska ändamål". Den nationella domstolen har understrukit att en tillämpning av denna bestämmelse gör det möjligt att motsätta sig att rättigheter på grundval av gemenskapsrätten åberopas när dessa rättigheter i ett bestämt fall utövas på ett sätt som utgör missbruk.

68 Utan att det är nödvändigt att - i avsaknad av en fråga avseende detta från den nationella domstolen - uttala sig om huruvida det inom ramen för gemenskapens rättsordning är tillåtet att tillämpa en nationell rättsregel för att bedöma om en rättighet som grundas på ifrågavarande gemenskapsbestämmelser utövas på ett sätt som utgör missbruk, får i vilket fall som helst genomförandet av en sådan regel inte utgöra ett angrepp på den fulla verkan och enhetliga tillämpningen av gemenskapsbestämmelserna i medlemsstaterna.

69 I detta avseende bör erinras om att enligt domstolens fasta rättspraxis ankommer det, när det gäller rättigheter som en enskild åberopar på grundval av gemenskapsbestämmelser, på denna att bedöma om det rättsliga skydd som föreskrivs i de nationella rättsordningarna är av lämplig art.

70 I det förevarande fallet skulle det föreligga ett angrepp på den enhetliga tillämpningen av gemenskapsrätten och dess fulla verkan om en aktieägare som begagnade sig av artikel 25.1 i andra direktivet ansågs missbruka sin rätt enbart på grund av att han är minoritetsaktieägare i ett bolag som är föremål för saneringsförvaltning eller att han skulle ha dragit fördel av saneringen av bolaget. Med tanke på att artikel 25.1 utan åtskillnad är tillämplig på alla aktieägare, oberoende av om ett saneringsförfarande har inletts, skulle det leda till att räckvidden av artikel 25.1 ändrades om en talan som grundades på denna artikel betecknades som missbruk.

Rättegångskostnader

71 De kostnader som har förorsakats den grekiska och den portugisiska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

- angående de frågor som genom beslut av den 3 augusti 1993 förts vidare av Polymeles Protodikeio Athinon - följande dom:

72 Nationella bestämmelser där det föreskrivs att kapitalet i ett bankaktiebolag, som på grund av sin skuldsättningsgrad befinner sig i en undantagssituation, kan ökas på administrativ väg och utan beslut av bolagsstämman, strider mot artikel 25 i rådets andra direktiv 77/91/EEG av den 13 december 1976 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga.

73 Offentliggörandet av erbjudandet om företrädesrätt i tidningar utgör inte en sådan skriftlig underrättelse till innehavare av aktier som är ställda till viss man som avses i artikel 29.3 tredje meningen i direktiv 77/91.