(1)

Förordning (EEG) nr 2821/71 ger kommissionen befogenhet att genom förordning tillämpa artikel 101.3 i fördraget på vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden som omfattas av artikel 101.1 i fördraget och som avser specialisering, inklusive avtal som är nödvändiga för att åstadkomma sådan specialisering.

(2)

Kommissionens förordning (EU) nr 1218/2010 (3) definierar grupper av specialiseringsavtal som kommissionen anser normalt uppfyller villkoren i artikel 101.3 i fördraget. Den förordningen upphör att gälla den 30 juni 2023. Med tanke på att erfarenheterna av tillämpningen av den förordningen på det hela taget varit positiva och med hänsyn till resultaten av utvärderingen av förordningen är det lämpligt att en ny gruppundantagsförordning antas.

(3)

Syftet med denna förordning är att effektivt skydda konkurrensen och att skapa tillräcklig rättssäkerhet för företag. Samtidigt som dessa mål eftersträvas bör hänsyn tas till behovet av att förenkla den administrativa tillsynen och lagstiftningen så mycket som möjligt.

(4)

För tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget genom förordning är det inte nödvändigt att fastställa vilka avtal som kan omfattas av artikel 101.1 i fördraget. Vid en individuell bedömning av avtal enligt artikel 101.1 i fördraget måste flera faktorer beaktas, särskilt strukturen på den relevanta marknaden.

(5)

Undantag enligt denna förordning bör begränsas till de avtal som med tillräcklig säkerhet kan antas uppfylla villkoren i artikel 101.3 i fördraget. Under en viss nivå av marknadsinflytande kan det i allmänhet presumeras att specialiseringsavtal som faller inom tillämpningsområdet för artikel 101.3 i fördraget ger upphov till positiva effekter som kommer att uppväga eventuella negativa effekter på konkurrensen.

(6)

Denna förordning bör gälla avtal om tillverkning av varor och förberedande av tjänster. Med förberedande av tjänster avses verksamhet som bedrivs i tidigare handelsled i förhållande till tillhandahållandet av tjänster till kunder (t.ex. samarbete för upprättande eller drift av en plattform genom vilken en tjänst kommer att tillhandahållas). Tillhandahållandet av tjänster till kunder omfattas inte av denna förordning, utom i sådana fall där parterna kommer överens om att gemensamt tillhandahålla tjänster som förberetts enligt specialiseringsavtalet.

(7)

Sannolikheten för att specialiseringsavtal bidrar till förbättringar avseende tillverkningen av produkter eller förberedandet av tjänster och distributionen av dem är störst om parterna har kompletterande kunnande, tillgångar eller verksamheter, eftersom avtalen i så fall gör det möjligt för dem att koncentrera sig på tillverkningen av vissa produkter eller förberedandet av vissa tjänster och därmed fungera effektivare och leverera produkterna billigare. Under förutsättning att konkurrensen är effektiv kommer konsumenterna sannolikt att få en skälig andel av de uppnådda fördelarna.

(8)

Dessa fördelar kan för det första uppnås genom avtal där en eller flera parter helt eller delvis avstår från att tillverka vissa varor eller förbereda vissa tjänster till förmån för en eller flera andra parter (ensidig specialisering), för det andra genom avtal där två eller flera parter helt eller delvis avstår från att tillverka vissa, men skilda varor eller förbereda vissa, men skilda tjänster till förmån för en eller flera andra parter (ömsesidig specialisering), och för det tredje genom avtal där två eller flera parter förbinder sig att gemensamt tillverka vissa varor eller förbereda vissa tjänster (gemensam produktion).

(9)

Tillämpningen av denna förordning på ensidiga och ömsesidiga specialiseringsavtal bör inskränka sig till scenarier där parterna är verksamma på samma produktmarknad. Det är emellertid inte nödvändigt att parterna är verksamma på samma geografiska marknad. Begreppen ensidig och ömsesidig specialisering bör dessutom inte innebära ett krav på att en part minskar sin kapacitet, eftersom det räcker med att produktionsvolymen minskas.

(10)

För att fördelarna med specialiseringen ska kunna förverkligas utan att någon part helt lämnar marknaden i et senare handelsled än produktionsledet, bör ensidiga och ömsesidiga specialiseringsavtal endast omfattas av denna förordning om de föreskriver leverans- och inköpsskyldigheter. Leverans- och inköpsskyldigheter kan vara exklusiva men behöver inte vara det.

(11)

Denna förordning bör vara tillämplig på avtal om gemensam produktion som ingås av parter som redan är verksamma på samma produktmarknad men också av parter som önskar gå in på en produktmarknad med hjälp av avtalet om gemensam produktion. Begreppet avtal om gemensam produktion bör inte innebära ett krav på att parterna minskar sin individuella verksamhet när det gäller tillverkning av produkter eller förberedande av tjänster utanför tillämpningsområdet för det planerade avtalet om gemensam produktion.

(12)

Om parternas andel av den relevanta marknaden för de produkter som är föremål för ett specialiseringsavtal inte överstiger en viss nivå kan det presumeras att avtalet som regel kommer att skapa ekonomiska fördelar i form av stordrifts- eller diversifieringsfördelar eller bättre produktionsteknik, samtidigt som konsumenterna tillförsäkras en skälig andel av de fördelar som därigenom uppnås.

(13)

Om de produkter som omfattas av ett specialiseringsavtal är mellanprodukter som en eller flera av parterna helt eller delvis använder internt som insatsprodukter i sin egen tillverkning av produkter i senare handelsled som de därefter säljer på marknaden, bör undantaget enligt denna förordning gälla endast om parternas andel av den relevanta marknaden för dessa produkter i senare led inte överstiger en viss nivå. Om man i ett sådant fall endast beaktar parternas andel av marknaden för mellanprodukten, negligeras den potentiella risken för att konkurrenter utestängs från marknaden eller drabbas av prishöjningar på insatsprodukter när det gäller produkterna i senare handelsled.

(14)

Det finns inte någon presumtion för att specialiseringsavtal antingen omfattas av artikel 101.1 i fördraget eller att de inte uppfyller villkoren i artikel 101.3 i fördraget marknadsandelströsklarna enligt denna förordning överskrids eller andra villkor i denna förordning inte uppfylls. I sådana fall måste en individuell bedömning av specialiseringsavtalet göras mot bakgrund av artikel 101 i fördraget.

(15)

Undantag enligt denna förordning bör inte omfatta avtal som innehåller begränsningar som inte är absolut nödvändiga för att uppnå de positiva effekterna av ett specialiseringsavtal. Avtal som innehåller vissa typer av allvarliga begränsningar av konkurrensen, såsom fastställande av priser gentemot tredje part, begränsning av produktion eller försäljning och uppdelning av marknader eller kundunderlag, bör i princip inte omfattas av undantag enligt denna förordning, oberoende av parternas marknadsandel.

(16)

Genom marknadsandelströskeln, uteslutandet av vissa avtal från undantag och de villkor som fastställs i denna förordning säkerställs det normalt att de avtal som omfattas av gruppundantaget inte ger parterna möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av de produkterna eller tjänsterna i fråga.

(17)

I denna förordning bör anges typfall där det kan anses vara lämpligt att i enlighet med artikel 29 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 (4) återkalla rätten att omfattas av undantag enligt den här förordningen.

(18)

För att underlätta ingåendet av specialiseringsavtal, som kan få strukturella konsekvenser för parterna, bör giltighetstiden för denna förordning fastställas till 12 år.