4.4.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 85/1

(1)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (1) fastställs klara skyldigheter för medlemsstaterna i fråga om samarbete mellan nationella myndigheter, och medlemsstaterna påförs ansvaret för att skapa de nödvändiga förutsättningarna för ett sådant samarbete. I skyldigheterna ingår att i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis utse en eller flera tillsynsmyndigheter som är organiserade och utrustade för att kunna fungera effektivt och utan dröjsmål behandla förfrågningar som gäller de arbets- och anställningsvillkor som omfattas av direktiv 96/71/EG.

(2)

I direktiv 96/71/EG fastställs dessutom en klar skyldighet för medlemsstaterna att vidta de åtgärder som krävs för att informationen om arbets- och anställningsvillkoren ska vara allmänt tillgänglig, inte bara för utländska tjänsteleverantörer utan även för berörda utstationerade arbetstagare.

(3)

Trots de förbättringar som skett när det gäller tillgång till information finns det anledning att granska medlemsstaternas sätt att genomföra och tillämpa bestämmelserna om samarbete enligt direktiv 97/71/EG (2). Det verkar inte vara möjligt att genomföra och tillämpa direktivet på ett tillfredsställande och korrekt sätt, eller att i praktiken efterleva det och kontrollera efterlevnaden, om denna situation inte åtgärdas (3).

(4)

Den övervakning som inleddes genom kommissionens meddelande ”Vägledning för utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster” (4) visade dessutom att många medlemsstater har en benägenhet att enbart förlita sig på egna nationella åtgärder och instrument för att övervaka efterlevnaden av de arbets- och anställningsvillkor som tjänsteleverantörerna tillämpar på utstationerade arbetstagare. Denna situation kan mycket väl stå i samband med eller t.o.m. orsakas av den så gott som totala avsaknaden av administrativt samarbete, den fortfarande otillfredsställande tillgången till information och problemen med tillämpningen av lagstiftningen över gränserna (5).

(5)

För att se till att arbets- och anställningsvillkor efterlevs (6) tillämpar myndigheterna i den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls vissa kontrollåtgärder eller administrativa formaliteter på de utstationerade företagen. Det är uppenbart att det behövs förebyggande åtgärder och lämpliga påföljder för att skydda utstationerade arbetstagare. Analysen av de kontrollåtgärder som medlemsstaterna tillämpar avslöjar emellertid slående olikheter och visar att vissa eventuellt inte är proportionella och därför kanske inte förenliga med artikel 49 i fördraget, enligt EG-domstolens tolkning, eller med direktiv 96/71/EG.

(6)

Legitima övervakningsbehov kan inte uppfyllas om inte medlemsstaterna förbättrar, och vid behov stärker, det samarbete de i praktiken driver med varandra och/eller om inte tillgången till information förbättras i enlighet med direktiv 96/71/EG (7).

(7)

Korrekt och effektiv tillämpning och kontroll av efterlevnaden är hörnstenar i skyddet av utstationerade arbetstagares rättigheter, medan dålig kontroll av efterlevnaden undergräver effektiviteten i de gemenskapsregler som ska tillämpas på detta område. Nära samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna är därför mycket viktigt, samtidigt som även yrkesinspektionernas och arbetsmarknadsparternas betydelsefulla roll inte får åsidosättas.

(8)

När det gäller utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster utgör skillnader i fråga om administrativa kulturer, strukturer och språk liksom bristen på tydligt fastställda förfaranden och tydligt identifierade aktörer stora hinder för ett effektivt samarbete mellan medlemsstaterna på detta område. Att använda ett lämpligt och välfungerande elektroniskt informationssystem som underlättar ömsesidig assistans och informationsutbyte mellan medlemsstaterna är ett mycket effektivt sätt att avlägsna många av dessa hinder och därför en förutsättning för att medlemsstaterna ska kunna driva ett nära samarbete. Ett sådant system bör ge behöriga myndigheter och andra berörda aktörer, såsom arbetsmarknadens parter, möjlighet att lätt finna sina samtalsparter i andra medlemsstater och att kommunicera på ett effektivt sätt. Ett sådant system bör även bidra till att skapa ett klimat av ömsesidigt förtroende, vilket är avgörande för att det administrativa samarbetet ska fungera effektivt.

(9)

Företagen och arbetstagarna bör tillhandahållas tillgänglig, korrekt och aktuell information om de arbets- och anställningsvillkor som ska tillämpas på de utstationerade arbetstagarna i värdlandet. Detta är ett grundläggande villkor som bidrar till att förebygga konflikter, problematiska situationer och missbruk. Därför bör nödvändiga åtgärder vidtas för att se till att utstationerade arbetstagare och deras arbetsgivare har tillgång till information (8).

(10)

Brådskande åtgärder krävs för att man ska kunna rätta till bristerna i genomförandet, tillämpningen och efterlevnaden av den lagstiftning som berör utstationering av arbetstagare genom att stärka det administrativa samarbetet mellan medlemsstaterna med hjälp av mer effektiva system för informationsutbyte, bättre tillgång till information och främjande av utbyte av information och goda rutiner.

1.

De bör fastställa de centrala frågor som ska omfattas av informationsutbytet och som därför bör ingå i systemet för informationsutbyte.

2.

De bör fastställa de behöriga myndigheterna och, vid behov, övriga aktörer som deltar i övervakningen och kontrollen av anställningsvillkoren för utstationerade arbetstagare som omfattas av systemet för informationsutbyte.

3.

De bör förtydliga förbindelsekontorens uppgifter.

4.

De bör utreda frågan om tillräckliga garantier för skydd av personuppgifter som omfattas av informationsutbytet mellan medlemsstaternas myndigheter och, vid behov, andra berörda aktörer (10).

1.

De bör undvika att endast hänvisa till eller tillhandahålla allmän information om arbetsmarknadslagstiftningen, utan i stället tydligt ange vilka arbets- och anställningsvillkor och/eller vilken del av deras (nationella och/eller regionala) lagstiftning som ska tillämpas på arbetstagare som är utstationerade på deras territorium.

2.

De bör vidta nödvändiga åtgärder för att se till att det finns allmänt tillgänglig information om vilka kollektivavtal som är tillämpliga (och på vem), och vilka arbets- och anställningsvillkor som utländska tjänsteleverantörer ska tillämpa. Vid behov bör länkar till befintliga Internetsidor och andra kontakter, särskilt relevanta arbetsmarknadsparter, anges.

3.

De bör se till att arbetstagare och tjänsteleverantörer har tillgång till denna information på andra språk än det nationella språket (eller språken) i det land där tjänsterna tillhandahålls.

4.

De bör bättre utnyttja de möjligheter som Internet erbjuder liksom möjligheter att göra den information som läggs ut på de nationella webbplatserna mer tillgänglig och tydlig (11).

5.

De bör se till att förbindelsekontoren har möjlighet att upprätthålla en effektiv organisation och att de är utrustade med tillräckligt stor personal och andra resurser för att kunna uppfylla sina informationsskyldigheter.

6.

De bör om möjligt ange en kontaktperson som är ansvarig för handläggning av informationsförfrågningar.