31999D0227

KOMMISSIONENS BESLUT av den 29 juli 1998 om den tyska delstaten Niedersachsens stöd till Georgsmarienhütte GmbH [delgivet med nr K(1998) 2556] (Endast den tyska texten är giltig) (Text av betydelse för EES) (1999/227/EKSG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, särskilt artikel 4 c i detta,

med beaktande av kommissionens beslut nr 2496/96/EKSG av den 18 december 1996 om gemenskapsregler för statligt stöd till stålindustrin (1), särskilt artikel 3 i detta,

efter att i enlighet med artikel 6.5 i ovannämnda beslut ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, och

av följande skäl:

I

Den 15 juli 1997 beslutade kommissionen att inleda ett förfarande enligt artikel 6.5 i beslut nr 2496/96/EKSG angående den tyska delstaten Niedersachsens utbetalning av ett stöd på 61,64 miljoner tyska mark till Georgsmarienhütte GmbH (nedan GMH) för omhändertagande av stålstoft.

Berörda tredje parter underrättades om detta genom ett tillkännagivande i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (2). Yttranden inkom från Neue Maxhütte Stahlwerke, UK Steel Association och Förenade kungarikets Ständiga representation vid Europeiska unionen. Tyskland översände sina synpunkter genom en skrivelse av den 13 oktober 1997 och sina anmärkningar angående synpunkterna från tredje part genom en skrivelse av den 13 mars 1998. Den 13 juli 1998 lade Tyskland fram sin nya och slutliga ståndpunkt i ärendet.

II

GMH bildades i april 1993 när Klöckner Edelstahl GmbH, ett dotterbolag till Klöckner Werke AG såldes till företagsledningen. Klöckner Werke AG ansökte den 11 december 1992 om ett ackordsförfarande, som inleddes den 5 maj 1993. Den behöriga domstolen samtyckte den 15 juni 1993 till det slutliga ackordsförfarandet, vilket ledde till att företagets skulder minskades med 40 % (vilket motsvarar ca 1,46 miljarder tyska mark).

Den nya företagsledningen för GMH beslutade att ersätta den gamla masugnen och konvertern med en elektronisk ljusbågsugn som ett led i omstruktureringen. I juli 1993 anmälde Tyskland sina planer på att bevilja ett stöd på 32,5 miljoner tyska mark, som också innefattade stöd till forskning och utveckling. Med detta stöd skulle en del av kostnaderna betalas för att ta fram en ekonomiskt ändamålsenlig metod för återvinning av gammalt stoft i en ljusbågsugn. För närvarande lagras masugnsstoft exempelvis i övergivna gruvor när dess zinkhalt är för hög för att det skall kunna blåsas in på nytt i sintringsanläggningarna (process för tillverkning i masugnar).

Inom ramen för ett förfarande enligt artikel 6.4 i kommissionens beslut nr 3855/91/EKSG av den 27 november 1991 om gemenskapsregler för statligt stöd till stålindustrin (3), vilket inleddes i november 1993 (4), godkände kommissionen genom beslut 95/437/EKSG (5) ett stöd på 15,243 miljoner tyska mark i februari 1995. I det sistnämnda beslutet fastställde kommissionen att kostnaderna på 62,7 miljoner tyska mark för byggandet av den elektroniska ljusbågsugnen och avstoftningsanläggningen inte hörde till de stödberättigande kostnaderna.

III

GMH tillverkar stålprodukter inbegripet special- och kvalitetsstål. Fram till september 1994 tillverkades råstål i en masugns-/konverteranläggning. Filterstoft innehållande järn, zink, kol och olika tungmetaller filtrerades ur frånluften från konvertern. Sedan september 1994 tillverkar företaget stål i en elektronisk ljusbågsugn.

Efter det att företaget hade ansökt om ett ackordsförfarande i slutet av 1992, övertog delstaten Niedersachsen skyldigheten att ombesörja ett lämpligt omhändertagande av filterstoftet som lagrades i GMH:s anläggning. De nya ägarna till GMH ville ersätta ståltillverkningen i masugnar med en elektronisk ljusbågsugn. Filterstoft från en konverter kan inte återvinnas i en elektronisk ljusbågsugn med nuvarande teknik.

Delstaten Niedersachsen gav därefter i uppdrag åt Niedersächsische Landesentwicklungsgesellschaft mbH (nedan Nileg), som den äger helt och hållet, att sörja för att filterstoftet omhändertas och återvinns på ett lämpligt sätt och betalade ett stöd på 69,14 miljoner tyska mark för detta ändamål. I februari 1994 undertecknade Nileg ett avtal med GMH och gav detta i dess egenskap av ursprunglig producent och innehavare av stoftet i uppdrag att omhänderta och återvinna detta med hjälp av en ny teknik, som utvecklats inom ramen för ovannämnda forsknings- och utvecklingsåtgärder. För detta ändamål betalade Nileg ett stöd på 61,46 miljoner tyska mark i tre utbetalningar enligt följande:

- Mars 1994: 21,82 miljoner tyska mark.

- November 1994: 18 miljoner tyska mark.

- Februari 1995: 21,82 miljoner tyska mark.

Samtidigt sålde GMH i februari 1994 fast egendom till Nileg inbegripet fastigheten Westerkamp, där stoftet lagrades, för sammanlagt 14,5 miljoner tyska mark. Fastigheternas totala bokföringsvärde beräknades till 38,996 miljoner tyska mark, vilket innebär att fastigheten Westerkamp såldes med en förlust på 24,496 miljoner tyska mark. Värdet på de sålda fastigheterna, med undantag för fastigheten Westerkamp, bekräftades genom ett expertutlåtande som utfärdades i juni 1998 på uppdrag av de tyska myndigheterna.

IV

Inom ramen för förfarandet har Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH, UK Steel Association och Förenade kungarikets Ständiga representation vid Europeiska unionen lagt fram sina synpunkter. De företräder undantagslöst uppfattningen att befrielsen från skyldigheten att omhänderta/återvinna filterstoftet utgör statligt stöd till GMH, som av dem betraktas som ett driftsstöd som är förbjudet enligt gemenskapsreglerna om statligt stöd till stålindustrin.

Enligt den brittiska representationens uppfattning utbetalades stödet för att göra företaget mer lockande för intresserade köpare. Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH hänvisade i sina synpunkter till ett avtal mellan GMH och företaget Relux, till vilket GMH betalar ett belopp på 108 tyska mark per ton för omhändertagande av filterstoft. Efter att ha jämfört med det pris som skulle betalas till Relux för sammanlagt 150 000 ton stoft kom Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH fram till att Nileg hade betalat 43,8 miljoner tyska mark för mycket till GMH.

V

I en tidigare skriftväxling hade Tyskland gjort gällande att Nileg hade betalat 61,64 miljoner tyska mark till GMH inom ramen för ett vanligt serviceavtal för ett eventuellt omhändertagande av stoftet vid anläggningen i Westerkamp, varför utbetalningen inte innehöll inslag av stöd.

Enligt Tyskland hade GMH ingen juridisk skyldighet att omhänderta stoftet (detta kan bli kvar på fastigheten i Westerkamp eller lagras i gruvanläggningar), och önskan om att stoftet skall tas om hand av miljöskäl härrörde från Nileg, som är ett offentligt företag och ägaren till den fastighet där stoftet lagras.

Det belopp som Nileg betalat till GMH inom ramen för detta avtal är rentav lägre än de kostnader som GMH har på grund av sin beredvillighet att delta i projektet, eftersom GMH betalade ett högre pris för ljusbågsugnen för att kunna omhänderta stoftet och eftersom också de löpande kostnaderna för denna specialugn, framför allt i fråga om elförbrukningen, är betydligt högre än för en traditionell masugn. Dessutom skulle företaget tvingas bereda sig på ökade kostnader, om det tvingades återanpassa den befintliga masugnen till normala produktionskrav.

Det belopp på 61,64 miljoner tyska mark som betalades av Nileg användes till att täcka tilläggskostnaderna på 17 miljoner tyska mark för ljusbågsugnen och de fram till 1996 upplupna återvinningskostnaderna på 55 miljoner tyska mark. Under mellantiden underrättade GMH Nileg om att kostnaderna för återvinning endast kunde sänkas till något under 400 tyska mark per ton, varefter GMH upphörde med återvinningen. Dessutom begärde GMH att Nileg skulle höja det ursprungligen avtalade priset. På grund av penningbrist uppfylldes dock aldrig denna begäran. Slutligen gjorde GMH gällande att företaget hade åsamkats extra driftskostnader på 2,5 miljoner tyska mark i sin egen produktionsverksamhet under det första halvåret 1997 på grund av ljusbågsugnens särskilda egenskaper.

Genom en skrivelse av den 26 juni 1998 hävdade Tyskland att GMH bör kunna behålla ett belopp som motsvarar de tilläggskostnader det har åsamkats, eftersom det härvid inte rör sig om stöd, och kom fram till ett belopp på 38,586 miljoner tyska mark, som skulle betraktas som det stöd som betalats till GMH. Också detta belopp skulle minskas med det negativa försäljningspriset efter det att försäljningen av fastigheten i Westerkamp hävts.

Med beaktande av synpunkterna från tredje parter vidhöll Tyskland sin uppfattning om att GMH inte var juridiskt skyldigt att återvinna stoftet, varför de ifrågavarande beloppen inte utgjorde något stöd. Beträffande den brittiska Ständiga representationens redogörelse angående "lockande av intresserade köpare" påminde Tyskland om att GMH bildades i april 1993 och att beloppet i fråga utbetalades på grundval av ett avtal, som förhandlades fram senare med det nya företaget. Vad beträffar Neue Maxhütte Stahlwerkes redogörelser angående avtalet med Relux anmärkte Tyskland att de uppgifter som redogörelserna grundade sig på inte stämde, eftersom Relux-avtalet endast gäller nytt stoft som uppkommer vid GMH, transportkostnaderna inte ingick i det överenskomna priset utan belastade GMH och stoftmängden inte var 150 000 ton utan 300 000 ton.

Tyskland underrättade kommissionen per fax den 10 och 13 juli 1998 om att försäljningen av fastigheten Westerkamp till Nileg skulle hävas och att GMH skulle återbetala det belopp på 61,64 miljoner tyska mark som det fått av Nileg. Detta belopp skulle dock minskas med det negativa försäljningspriset för Westerkamp (ca 37 miljoner tyska mark). Det i skrivelsen angivna datumet 26 juni skulle ogiltigförklaras. Dessutom meddelade Tyskland att skyldigheten att omhänderta eller återvinna stoftet på ett miljövänligt sätt skulle kvarstå hos GMH.

VI

GMH är ett företag enligt artikel 80 i EKSG-fördraget, som tillverkar produkter som förtecknas i bilaga I till det fördraget, varför bestämmelserna i fördraget och i beslut nr 2496/96/EKSG är tillämpliga.

Enligt artikel 6.1 i nämnda beslut skall kommissionen underrättas i så god tid om alla planer på att bevilja stöd till stålföretag att den hinner yttra sig i ärendet. Med stöd avses även inslag av stöd i överföringar av statliga medel till stålföretag från medlemsstaterna, regionala eller lokala myndigheter eller andra organ i form av aktieköp, kapitaltillskott eller jämförbar finansiering (t.ex. köp av obligationer som kan konverteras till aktier eller lån på villkor som inte är marknadsmässiga eller lån för vilka räntan eller amorteringarna åtminstone delvis beror på företagets finansiella utveckling, inbegripet lånegarantier och överföringar av fast egendom), som inte kan betraktas som tillförsel av egentligt riskkapital enligt gängse investeringspraxis i en marknadsekonomi.

I gemenskapsrätten och i den tyska lagstiftningen gäller principen om att förorenaren skall betala, och enligt den principen skall den som producerat avfallet, eller den som äger det, ansvara för att avfallet omhändertas eller återvinns på ett miljövänligt sätt. I princip är förorenaren skyldig att vidta åtgärder och inte endast att betala. Förorenaren kan naturligtvis ge en kvalificerad person i uppdrag att mot ersättning omhänderta avfallet. Förorenaren har dock denna skyldighet oavsett sin finansiella ställning. Även om förorenaren befinner sig i ekonomiska svårigheter och ansöker om ett ackordsförfarande för att få sina skulder delvis efterskänkta, är han likväl skyldig att på ett lämpligt sätt omhänderta det avfall han har producerat.

Om en förorenare inte fullgör denna skyldighet, får de behöriga myndigheterna genom beslut ålägga honom att bortskaffa avfallet. Om beslutet inte följs, kan staten besluta att själv omhänderta avfallet och kräva ersättning av förorenaren för kostnaderna. I ett sådant fall tar staten visserligen risken att förorenaren inte kan betala, men staten behöver inte åta sig någon "subsidiär skyldighet" bara för att förorenaren inte kan betala sina skulder till staten. Eftersom GMH bildades i samband med ett ackordsförfarande, kvarstår det gamla företagets ansvar för miljöskador hos det nya företaget. Befriandet av GMH från dessa förpliktelser utgör således ett statligt stöd.

Befrielsen från den allmänna skyldigheten att på ett lämpligt sätt omhänderta eller återvinna industriellt stoft utgör ett statligt stöd. Företaget befrias därmed från produktionskostnader, vilket motsvarar driftsstöd enligt punkt 1.5.3 i gemenskapens rambestämmelser för statligt stöd till miljöskydd. Omfattningen av det statliga stöd som är knutet till en sådan befrielse skall i princip beräknas på grundval av de kostnader som vanligen förorsakas av omhändertagandet eller återvinningen av avfallet i fråga.

I det här ärendet har delstaten Niedersachsen övertagit ansvaret för att omhänderta det stoft som uppkommit i samband med GMH:s stålproduktion. Därmed befriades företaget från kostnaderna för ett lämpligt omhändertagande av stoftet. Dessutom utbetalade delstaten via Nileg 61,64 miljoner tyska mark till GMH för återvinningen av sådant stoft som företaget självt förorsakat och som det normalt sett skulle ha omhändertagit eller återvunnit på lämpligt sätt på egen bekostnad.

Det faktum att GMH sålde den fastighet där stoftet har lagrats till Nileg med en förlust på 24,496 miljoner tyska mark, kan anses som en överföring av GMH:s miljöskyldigheter endast om det betalda negativa priset hade täckt de totala kostnaderna för uppfyllandet av miljöskyldigheterna. Tysklands uppfattning är att den fastighet där stoftet har lagrats tillhör ett offentligt företag som ansvarar för omhändertagandet av stoftet, varför finansieringen av omhändertagandet inte utgör stöd. Denna uppfattning kan dock inte godkännas.

Efter det att värdet på fastigheten uppskattades till det negativa beloppet 24,496 miljoner tyska mark, vilket kan anses som det belopp som behövs för saneringen, fick GMH 61,64 miljoner tyska mark av Nileg för att med hjälp av ny teknik, som den mottagit stöd för att forska fram, återvinna det stoft som det gett upphov till.

Det är fråga om statligt stöd när staten befriar företaget från de kostnader som ett lämpligt omhändertagande av filterstoftet förorsakar. Det påstådda stödets exakta omfattning är inte känd, eftersom inget omhändertagande har skett och de totala kostnaderna för ett omhändertagande därför inte är kända. Hittills har 61,64 miljoner tyska mark betalats för projektet.

Såsom Tyskland meddelade per fax den 10 juli 1998, skall försäljningen av Westerkamp hävas, varför skyldigheten att omhänderta stoftet och sanera fastigheten åligger GMH. Efter en formell bekräftelse av att markförsäljningen hävts bortfaller det stödinslag som är förknippat med miljöskyddsförpliktelserna.

De 61,64 miljoner tyska mark som Nileg betalat kan inte betraktas som stöd enligt gemenskapens rambestämmelser om statligt stöd till miljöskydd (följden är inte en förbättring av miljöskyddet), eftersom GMH inte har återvunnit stoftet och inte heller kommer att göra det eftersom återvinningen inte har visat sig lönsam. En tillämpning av gemenskapens rambestämmelser för statligt stöd till forskning och utveckling kommer inte heller i fråga, eftersom kommissionen redan genom beslut 95/437/EKSG godkände det högsta tillåtna stödbeloppet för ett sådant projekt.

Tyskland har sedermera underrättat kommissionen om att GMH och Nileg kommer att häva avtalet om en försäljning av Westerkamp och att de godkänner att ansvaret för en sanering av fastigheten åligger GMH. Om köpet verkligen hävs, kan det negativa pris till vilket GMH sålde Westerkamp till Nileg (dvs. 24,496 miljoner tyska mark) dras av från beloppet 61,64 miljoner tyska mark. Om fastigheten Westerkamp inte hade ingått i försäljningen av fastigheterna, hade GMH kunnat få 24,496 miljoner tyska mark mer för försäljningen av övriga tillgångar. Oberoende sakkunniga bekräftade marknadsvärdet på denna förmögenhet i juni 1998 på uppdrag av Tyskland. Detta innebär att GMH mottog olagligt stöd på 37,144 miljoner tyska mark efter det att försäljningen av fastigheten hävts.

Stödet är ett driftsstöd som inte omfattas av beslut nr 2496/96/EKSG. Driftsstöd till EKSG-stålföretag kan inte anses förenliga med den gemensamma marknaden. Därför måste GMH återbetala detta stöd jämte ränta, för att de normala marknadsvillkor som rådde innan stödet utbetalades skall kunna återställas.

VII

Om försäljningen upphävs, uppgår nettobeloppet för det statliga stöd som GMH mottagit inom ramen för avtalet med Nileg, efter det att avdrag gjorts för det negativa priset för försäljningen av fastigheten Westerkamp, till 37,144 miljoner tyska mark. Med beaktande av typen av kostnader som finansierats med detta stöd rör det sig om driftsstöd som varken är förenliga med beslut nr 2496/96/EKSG eller med EKSG-fördraget. Stödet i fråga måste därför upphävas och återkrävas av det stödmottagande företaget.

Återbetalningen skall ske enligt förfaranden och bestämmelser i nationell lagstiftning, inbegripet ränta från och med den dag då stödet utbetalades med en räntesats som motsvarar referensräntan för beräkning av nettobidragsekvivalenten för regionalstöd. Denna åtgärd är nödvändig för att återställa den situation som rådde innan stödet utbetalades och att häva alla de finansiella fördelar som företaget mottagit.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Det stöd på 61,64 miljoner tyska mark som Tyskland beviljade Georgsmarienhütte GmbH via Niedersächsische Landesentwicklungsgesellschaft mbH utbetalades olagligt utan att en förhandsanmälan enligt artikel 6 i beslut nr 2496/96/EKSG gjordes till kommissionen. Stödet är oförenligt med såväl EKSG-fördraget som med den gemensamma marknaden, eftersom det inte uppfyller något av villkoren i beslut nr 2496/96/EKSG för ett undantag från artikel 4 i EKSG-fördraget.

Artikel 2

Tyskland skall upphäva det stöd som nämns i artikel 1 och kräva att det återbetalas inom två månader från delgivningen av detta beslut.

Om försäljningen av fastigheten Westerkamp hävs på det sätt som tillkännages i den senaste skrivelsen från Tyskland, minskas det stöd som skall återbetalas med 24,496 miljoner tyska mark till 37,144 miljoner tyska mark.

Återbetalningen skall ske enligt förfaranden och bestämmelser i tysk lagstiftning och ränta tas ut från och med den dag stödet utbetalades, varvid räntesatsen motsvarar den referensränta för beräkning av nettobidragsekvivalenten för regionalt stöd som var tillämplig den dagen.

Artikel 3

Tyskland skall inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om de åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet samt lägga fram bevis för att försäljningen av fastigheten Westerkamp till Niedersächsiche Landesentwicklungsgesellschaft mbH har hävts, så att denna omständighet kan beaktas i samband med det stödbelopp som skall återbetalas.

Artikel 4

Detta beslut riktar sig till Förbundsrepubliken Tyskland.

Utfärdat i Bryssel den 29 juli 1998.

På kommissionens vägnar

Karel VAN MIERT

Ledamot av kommissionen

(1) EGT L 338, 28.12.1996, s. 42.

(2) EGT C 323, 24.10.1997, s. 4.

(3) EGT L 362, 31.12.1991, s. 57.

(4) EGT C 71, 9.3.1994, s. 5.

(5) EGT L 257, 27.10.1995, s. 37.