(1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG (4) har ändrats väsentligt flera gånger. Eftersom ytterligare ändringar ska göras, bör det direktivet av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Den inre marknaden för naturgas, som steg för steg har genomförts sedan 1999, syftar till att skapa faktiska valmöjligheter för alla konsumenter i unionen, både enskilda och företag, nya affärsmöjligheter och ökad handel över gränserna, i syfte att uppnå ökad effektivitet, konkurrensutsatta priser och högre kvalitet på tjänsterna samt bidra till försörjningstrygghet och hållbarhet.

(3)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG (5) och direktiv 2009/73/EG har i hög grad bidragit till att skapa den inre marknaden för naturgas.

(4)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 (6) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 (7) innebar ytterligare ett steg i utvecklingen av en inre marknad för el med medborgarna i centrum och bidrog till unionens mål att ställa om till ett system för ren energi och minska utsläppen av växthusgaser. Den inre marknaden för naturgas bör bygga på samma principer och i synnerhet säkerställa en likvärdig konsumentskyddsnivå. Unionens energipolitik bör särskilt inrikta sig på utsatta kunder och ta itu med energifattigdom.

(5)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 (8) har unionen åtagit sig att minska utsläppen av växthusgaser. Den inre marknadens regler för gasformiga bränslen måste anpassas till den förordningen. I detta sammanhang har unionen angett hur dess energimarknader ska uppdateras, bland annat när det gäller utfasning av fossila bränslen på marknaderna för gas, i kommissionens meddelanden av den 8 juli 2020 med titlarna Kraft till en klimatneutral ekonomi: En EU-strategi för integrering av energisystemet (EU:s strategi för integrering av energisystem) och En vätgasstrategi för ett klimatneutralt Europa (EU:s vätgasstrategi) samt i Europaparlamentets resolution av den 10 juli 2020 om en övergripande EU-strategi för energilagring (9). Detta direktiv bör bidra till att uppnå unionens mål att minska utsläppen av växthusgaser samtidigt som försörjningstrygghet, och att de inre marknaderna för naturgas och vätgas fungerar väl, säkerställs.

(6)

Detta direktiv kompletterar unionens relaterade politiska instrument och lagstiftningsinstrument, särskilt de som föreslås enligt kommissionens meddelande av den 11 december 2019 med titeln Den europeiska gröna given, såsom Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2023/857 (10), (EU) 2023/957 (11), (EU) 2023/1805 (12) och (EU) 2023/2405 (13) samt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/959 (14), (EU) 2023/1791 (15) och (EU) 2023/2413 (16), som syftar till att ge incitament till utfasningen av fossila bränslen från unionens ekonomi och säkerställa att den blir kvar på en utvecklingsbana i riktning mot en klimatneutral union senast 2050, i enlighet med förordning (EU) 2021/1119. Huvudsyftet med detta direktiv är att möjliggöra och underlätta en sådan omställning till klimatneutralitet genom att säkerställa en växande vätgasmarknad och en effektiv marknad för naturgas.

(7)

I kommissionens meddelande av den 8 mars 2022 med titeln REPowerEU: Gemensamma europeiska åtgärder för säkrare och hållbarare energi till ett mer överkomligt pris (REPowerEU), som antogs efter det att Rysslands oprovocerade och oberättigade militära angrepp mot Ukraina hade inletts, betonades vikten av en diversifiering av gasförsörjningen i syfte att fasa ut unionens beroende av energi från Ryssland. I det meddelandet konstaterades att en ökning av hållbar biometan och utbyggnaden av förnybar vätgas skulle kunna spela en avgörande roll och uppmanade därför lagstiftarna att snabbt anta detta direktiv och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1789 (17).

(8)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 (18) säkerställer ett antal skyldigheter för gasmarknadsaktörer. Nationella tillsynsmyndigheter enligt den förordningen har ansvaret för att säkerställa att den förordningen verkställs i medlemsstaterna. Dessa bestämmelser är av avgörande betydelse för att säkerställa att handel med gas omfattas av skyldigheter vad gäller transparens.

(9)

Detta direktiv syftar till att underlätta en ökad användning av förnybar gas och koldioxidsnål gas och vätgas i energisystemet, möjliggöra en övergång från fossil gas och göra det möjligt för förnybar gas och koldioxidsnål gas och vätgas att spela en viktig roll för uppnåendet av unionens klimatmål för 2030 och klimatneutralitet senast 2050. Detta direktiv syftar också till att upprätta ett regelverk som gör det möjligt och skapar incitament för alla marknadsaktörer att gå över från fossil gas och planera sin verksamhet, för att undvika inlåsningseffekter, och den syftar till att säkerställa en gradvis utfasning av fossil gas i god tid, särskilt inom alla relevanta industrisektorer och för uppvärmningsändamål.

(10)

Integreringen av hållbar biometan i enlighet med kriterierna i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 (19) i naturgassystemet stöder unionens klimatmål och bidrar till att diversifiera energiförsörjningen. Ansökningar om nätanslutning för produktion av förnybar gas bör bedömas inom rimliga tidsfrister och övervakas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Det bör vara möjligt att prioritera ansökningar om anslutning på överföringsnivå och distributionsnivå av förnybar gasproduktion framför ansökningar om anslutning av produktion av naturgas och koldioxidsnål gas.

(11)

I EU:s vätgasstrategi konstateras att eftersom medlemsstaterna har olika potential att producera förnybar vätgas har en öppen och konkurrensutsatt inre marknad med obehindrad handel över gränserna betydande fördelar för konkurrensen, den ekonomiska överkomligheten och försörjningstryggheten. I EU:s vätgasstrategi betonas vidare att en utveckling i riktning mot en likvid marknad för råvarubaserad vätgashandel skulle underlätta för nya producenter att komma in på marknaden och gynna en djupare integrering med andra energibärare, och den skulle skapa stabila prissignaler för investeringsbeslut och operativa beslut. De regler som fastställs i detta direktiv bör därför underlätta framväxten av marknader för vätgas, råvarubaserad vätgashandel och likvida handelsplatser. Alla otillbörliga hinder i detta avseende bör undanröjas av medlemsstaterna. Samtidigt som det finns grundläggande skillnader, bör de befintliga regler som möjliggjort utvecklingen av effektiv kommersiell verksamhet och handel för marknaderna för el och naturgas också övervägas för en marknad för vätgas. I detta direktiv fastställs allmänna principer för driften av marknaden för vätgas, men det är lämpligt att ta hänsyn till den marknadens utvecklingsstadium vid tillämpningen av dessa principer.

(12)

I linje med EU:s vätgasstrategi väntas förnybar vätgas byggas ut i stor skala från och med 2030 för att fasa ut fossila bränslen i vissa sektorer, från luftfart och sjöfart till industrisektorer där det är svårt att fasa ut fossila bränslen. Alla slutkunder som är anslutna till vätgassystem bör åtnjuta de grundläggande konsumenträttigheter som gäller för slutkunder som är anslutna till naturgassystemet, såsom rätten att byta leverantör och få korrekt faktureringsinformation. Om kunder, till exempel industrikunder, är anslutna till vätgasnätet bör de åtnjuta samma konsumentskyddsrättigheter som naturgaskunder. Konsumentbestämmelser som syftar till att uppmuntra hushållskundernas deltagande på marknaden, till exempel i fråga om prisjämförelseverktyg och aktiva kunder, bör dock inte vara tillämpliga på vätgassystemet.

(13)

I linje med EU:s vätgasstrategi är unionens prioritering att utveckla förnybar vätgas som produceras främst med hjälp av vind- och solenergi. Förnybar vätgas som produceras med hjälp av biomassaenergi faller inom definitionen av biogas, enligt definitionen i direktiv (EU) 2018/2001. Förnybar vätgas går på lång sikt bäst ihop med unionens mål om klimatneutralitet och nollutsläpp, och är mest förenlig med ett integrerat energisystem. Produktionen av förnybar vätgas kommer dock sannolikt inte att byggas ut tillräckligt snabbt för att möta den förväntade ökningen av efterfrågan på vätgas i unionen. Därför kan koldioxidsnåla bränslen såsom koldioxidsnål vätgas spela en roll i energiomställningen i linje med unionens klimatmål, särskilt på kort och medellång sikt, för att snabbt minska utsläppen från befintliga bränslen och stödja omställningen för unionens kunder inom sektorer där det är svårt att fasa ut fossila bränslen och där det inte finns mer energi- eller kostnadseffektiva alternativ. För att stödja omställningen är det nödvändigt att fastställa en tröskel för minskade växthusgasutsläpp från koldioxidsnål vätgas och koldioxidsnåla syntetiska gasformiga bränslen. En sådan tröskel bör skärpas för vätgas som produceras i installationer som tas i drift från och med den 1 januari 2031, för att ta hänsyn till den tekniska utvecklingen och bättre stimulera en dynamisk utveckling mot minskade växthusgasutsläpp från vätgasproduktion.

(14)

I EU:s strategi för integrering av energisystem betonades behovet av att införa ett unionsomfattande certifieringssystem som även omfattar koldioxidsnåla bränslen, med målet att göra det möjligt för medlemsstaterna att jämföra koldioxidsnåla bränslen med andra alternativ för utfasning av fossila bränslen och införliva sådana bränslen i sin energimix som en gångbar lösning. Certifieringen av koldioxidsnåla bränslen bör ske på ett sätt som är samstämmigt med certifieringen av förnybara bränslen. Det är därför lämpligt att hänvisa till bestämmelserna om certifiering av förnybara bränslen i direktiv (EU) 2018/2001 och tillämpa dem analogt på certifiering av koldioxidsnåla bränslen. För att säkerställa att koldioxidsnåla bränslen minskar koldioxidutsläppen i samma omfattning som förnybara alternativ är det viktigt att de certifieras genom tillämpning av en liknande metod som bygger på en livscykelanalys av deras totala utsläpp av växthusgaser. En sådan livscykelanalys bör beakta utsläpp från produktionen av koldioxidsnåla bränslen över hela leveranskedjan, inbegripet utsläpp från utvinning av primärenergi, bearbetning och transport, och ta hänsyn till indirekta utsläpp till följd av avledning av oelastiska insatsvaror samt faktiska nivåer för koldioxidavskiljning. Metanutsläpp uppströms bör härledas på grundval av de åtgärder som ingår i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1787 (20). Detta skulle göra det möjligt att införa ett heltäckande unionsomfattande certifieringssystem som omfattar unionens hela energimix. Eftersom koldioxidsnåla bränslen och koldioxidsnål vätgas inte är förnybara bränslen kunde deras terminologi och certifiering inte inbegripas i tillämpningsområdet för direktiv (EU) 2018/2001. Att de tas med i detta direktiv täpper därför till denna lucka.

(15)

Metan och vätgas bidrar till den globala uppvärmningen. Läckage av dessa gaser från naturgas- och vätgassystemet bör därför undvikas i enlighet med principen om energieffektivitet först och i syfte att minimera deras klimatpåverkan. Överföring, distribution och underjordslagring av naturgas och terminaler för flytande naturgas måste uppfylla de relevanta bestämmelserna i förordning (EU) 2024/1787. I den förordningen fastställs bestämmelser för korrekt mätning, kvantifiering, övervakning, rapportering och verifiering av metanutsläpp inom unionens energisektor samt minskningen av sådana utsläpp, inbegripet genom undersökningar för detektering och reparation av läckage (LDAR, Leak Detection and Repair), reparationsskyldigheter och restriktioner för ventilering och fackling. I detta direktiv bör det dessutom föreskrivas att operatörer av vätgasnät, lagringsanläggningar för vätgas och vätgasterminaler ska vidta åtgärder för att förhindra och minimera vätgasutsläpp i sin verksamhet och med jämna mellanrum och under operatörens ansvar genomföra en undersökning för detektering och reparation av vätgasläckage avseende alla relevanta komponenter. När så är lämpligt bör kommissionen rapportera om miljö- och klimatriskerna med vätgasläckage och, när så är lämpligt, lägga fram förslag till åtgärder, inbegripet maximinivåer för vätgasläckage, för att minimera eventuella risker i fråga om vätgasläckage. Om sådana åtgärder antas bör de beaktas i metoden för att bedöma minskningen av växthusgasutsläpp från koldioxidsnåla bränslen.

(16)

Import av förnybar och koldioxidsnål vätgas kommer sannolikt att komplettera den vätgas som produceras i unionen i syfte att säkerställa snabb tillgång till stora mängder vätgas som tillgodoser unionens efterfrågan. Det är därför ömsesidigt fördelaktigt för kommissionen och medlemsstaterna att, i enlighet med sina respektive befogenheter, inleda en öppen och konstruktiv dialog för att upprätta samarbete med tredjeländer. Ett sådant samarbete skulle särskilt kunna bidra till att främja skapandet av marknader för ren och ny teknik genom kunskapsöverföring och en hög nivå av miljöskydd, hållbarhet och begränsning av klimatförändringarna, samtidigt som negativa sociala eller miljömässiga effekter undviks. I detta sammanhang skulle unionen kunna inta en ledande roll när det gäller att utveckla globala standarder för certifiering av koldioxidsnåla bränslen och stärka sin roll som global klimatledare genom att använda sin klimatdiplomati för att utveckla ett ömsesidigt fördelaktigt samarbete med exportpartner.

(17)

De friheter som unionens medborgare garanteras genom fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), bland annat fri rörlighet för varor, etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, kan endast uppnås på en fullständigt öppnad marknad, där alla konsumenter fritt kan välja leverantörer och alla leverantörer kan leverera fritt till sina kunder.

(18)

För att uppnå målet att unionen ska bli klimatneutral senast 2050 bör insatserna för att fasa ut fossila bränslen på marknaden för gas gå hand i hand med utbyggnaden av förnybara energikällor inom ramen för unionens mål enligt direktiv (EU) 2018/2001 och kompletterande insatser för utfasning av fossila bränslen baserade på andra icke-fossila energikällor. Medlemsstaterna bör med hänsyn till en helt öppen marknad fortfarande kunna planera sin energimix, inbegripet en kombinerad användning av förnybara bränslen och koldioxidsnåla bränslen, mot bakgrund av sina särskilda nationella omständigheter. Vid utformningen av stödsystem, inbegripet ekonomiskt stöd, för förnybara bränslen eller koldioxidsnåla bränslen bör unionen därför stödja uppnåendet av unionens mål, samtidigt som medlemsstaterna behåller sin rätt att välja vilken källa till förnybara bränslen eller koldioxidsnåla bränslen de eventuellt vill stödja, förutsatt att sådana bränslen uppfyller kriterierna i direktiv (EU) 2018/2001 och i det här direktivet och att sådana stödsystem är förenliga med den tillämpliga rättsliga ram för statligt stöd som grundar sig på artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget. Medlemsstaterna får dessutom besluta att fastställa ytterligare krav på minskade växthusgasutsläpp, i linje med sin nationella strategi för utfasning av fossila bränslen.

(19)

Konsumentintresset bör stå i centrum för detta direktiv och tjänsternas kvalitet bör utgöra ett centralt ansvar för naturgas- och vätgasföretagen. Befintliga konsumenträttigheter och rätten att få tillgång till väsentliga tjänster, däribland energi, och hantering av energifattigdom i enlighet med kommissionens meddelande av den 26 april 2017 om en europeisk pelare för sociala rättigheter, som proklamerades och undertecknades den 17 november 2017 av Europaparlamentet, rådet och kommissionen vid det sociala toppmötet i Göteborg, behöver stärkas och tryggas och bör innefatta ökad transparens. I detta avseende bör korssubventionering av vätgasnät genom tariffer för naturgasnät eller elnät undvikas. Konsumentskyddet bör säkerställa att alla konsumenter inom unionen i stort kan dra nytta av en konkurrensutsatt marknad för naturgas. Medlemsstaterna eller, om en medlemsstat föreskrivit detta, tillsynsmyndigheterna, bör se till att konsumenträttigheterna tillgodoses.

(20)

Den europeiska pelaren för sociala rättigheter hänför energi till de väsentliga tjänster som alla ska ha tillgång till och efterlyser stödåtgärder för dem som behöver det (princip 20). FN:s mål nr 7 för hållbar utveckling uppmanar också till att säkerställa tillgång till överkomlig, tillförlitlig, hållbar och modern energi för alla.

(21)

Krav när det gäller tillhandahållandet av allmännyttiga tjänster och de gemensamma miniminormer som följer av dessa måste stärkas ytterligare för att alla konsumenter, särskilt utsatta konsumenter, kan gynnas av konkurrens och skäliga priser. Kraven när det gäller tillhandahållandet av allmännyttiga tjänster bör definieras på nationell nivå, med beaktande av nationella omständigheter. Medlemsstaterna bör emellertid respektera unionsrätten.

(22)

För att underlätta en utfasning av fossila bränslen för uppvärmning som grundar sig på inkludering, måste konsumenterna informeras om hållbara alternativ som de kan byta till och ges tillgång till lämpliga finansieringsalternativ och subventioner. Medlemsstaterna bör vidta alla nödvändiga åtgärder för att minimera de negativa effekter som bränslebyten eller fjärrvärmeanslutningar som genomförs enligt detta direktiv får för slutkunderna, inbegripet för dem som påverkas av energifattigdom och utsatta kunder. Medlemsstaterna bör i förekommande fall utnyttja finansiering på bästa möjliga sätt, inklusive offentlig finansiering och finansieringsinstrument som inrättats på unionsnivå, för att minimera negativa effekter och säkerställa en rättvis och inkluderande energiomställning.

(23)

För att uppnå mål av allmänt ekonomiskt intresse bör medlemsstaterna ha stor handlingsfrihet när det gäller att införa skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster för naturgasföretag, utan att hämma övergången till ett integrerat och mycket energieffektivt energisystem som bygger på förnybar energi i enlighet med unionens relevanta mål, lagstiftning och strategier. Skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som sker genom prissättning för leveranser av naturgas utgör dock en fundamentalt snedvridande åtgärd som ofta leder till ackumulering av tariffunderskott, begränsning av konsumenternas valfrihet, lägre incitament för energibesparingar och investeringar i energieffektivitet, lägre kvalitet på tjänsterna, mindre delaktighet och tillfredsställelse hos konsumenterna, begränsning av konkurrensen samt färre innovativa produkter och tjänster på marknaden. Följaktligen bör medlemsstaterna använda andra policyinstrument, i synnerhet riktade socialpolitiska åtgärder, för att upprätthålla överkomliga naturgaspriser för sina medborgare. Offentliga ingripanden i prissättningen för leverans av naturgas utgör i princip en marknadssnedvridande åtgärd. Sådana ingripanden bör därför genomföras endast när så är lämpligt och som skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, och de bör omfattas av särskilda villkor. En helt avreglerad, välfungerande slutkundsmarknad för naturgas skulle stimulera priskonkurrens och andra typer av konkurrens bland befintliga leverantörer och skapa incitament för nya aktörer på marknaden, vilket skulle öka konsumenternas valmöjligheter och tillfredsställelse. Enligt detta direktiv bör reglerade priser, även under kostnadsnivån, vara möjliga för kunder som påverkas av energifattigdom, utsatta hushållskunder och, i särskilda fall, hushållskunder och mikroföretag. Under en naturgaspriskris, då grossist- och slutkundspriserna på naturgas ökar avsevärt, bör medlemsstaterna tillåtas att tillfälligt utvidga tillämpningen av reglerade priser till grundläggande samhällstjänster enligt definitionen i artikel 2.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1938 (21), och till små och medelstora företag. När det gäller hushållskunder, grundläggande samhällstjänster och små och medelstora företag bör medlemsstaterna undantagsvis och tillfälligt tillåtas att fastställa reglerade priser under kostnaderna under en naturgaspriskris, förutsatt att detta inte skapar snedvridning mellan leverantörer och att leverantörerna kompenseras för de kostnader det innebär att leverera till priser som understiger kostnaderna.Det är dock nödvändigt att säkerställa att en sådan prisreglering är målinriktad och inte skapar incitament för att öka förbrukningen. En sådan tillfällig undantagsvis förlängning av en prisreglering bör därför för hushållskunder begränsas till 80 % av hushållens medianförbrukning, och för grundläggande samhällstjänster och små och medelstora företag till 70 % av föregående års förbrukning. Rådet bör på grundval av ett förslag från kommissionen, genom ett genomförandebeslut, kunna tillkännage en regional eller unionsomfattande naturgaspriskris. Bedömningen av huruvida en sådan naturgaspriskris föreligger bör baseras på en jämförelse med priserna under normala marknadsförhållanden och bör därför utesluta effekterna av tidigare naturgaspriskriser som tillkännagetts enligt detta direktiv. Ett sådant genomförandebeslut bör också ange giltighetstiden för tillkännagivandet av en naturgaspriskris, under vilken den tillfälliga förlängningen av reglerade priser gäller. Den perioden bör inte vara längre än ett år. Om villkoren för att tillkännage den naturgaspriskrisen fortfarande är uppfyllda bör det vara möjligt för rådet att, på ett förslag från kommissionen förlänga giltighetstiden för genomförandebeslutet. Det är berättigat att tilldela rådet genomförandebefogenheter mot bakgrund av de betydande horisontella konsekvenserna för medlemsstaterna av ett beslut genom vilket en naturgaspriskris tillkännages och därmed de utvidgade möjligheterna till offentliga ingripanden i prissättningen för leverans av naturgas utlöses. Sådana konsekvenser är betydande både med avseende på antalet berörda kunder och med avseende på storleken på sådana kundkategorier. Tilldelningen av genomförandebefogenheter till rådet tar även adekvat hänsyn till den politiska karaktären av ett sådant beslut om att tillkännage en naturgaspriskris, vilket kräver en delikat avvägning mellan olika politiska överväganden som är av central betydelse för medlemsstaternas beslut att genomföra prissättning av energi. I alla händelser bör tillkännagivandet av en regional eller unionsomfattande naturgaspriskris säkerställa lika villkor i alla medlemsstater som påverkas av beslutet så att den inre marknaden inte snedvrids på ett otillbörligt sätt.

(24)

Skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som sker genom prissättning för leveranser av naturgas bör användas utan att urholka principen om öppna marknader, under tydligt definierade omständigheter och för tydligt definierade förmånstagare samt vara tidsbegränsade. Sådana omständigheter kan föreligga när tillgången är starkt begränsad, vilket leder till betydligt högre naturgaspriser än normalt, eller i händelse av ett marknadsmisslyckande där ingripanden från tillsynsmyndigheter och konkurrensmyndigheter visat sig vara ineffektiva. Sådana omständigheter skulle påverka hushållskunderna på ett oproportionellt sätt, och i synnerhet de utsatta kunder som normalt sett använder en större del av sin disponibla inkomst till energikostnader än vad konsumenter med högre inkomster gör. För att mildra de snedvridande effekterna av en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster genom prissättning för leverans av naturgas bör de medlemsstater som gör sådana ingripanden vidta ytterligare åtgärder, inbegripet åtgärder för att hindra en snedvridande prissättning på grossistmarknaden eller åtgärder för att stödja energieffektivitet, särskilt för utsatta kunder och kunder som påverkas av energifattigdom. Medlemsstaterna bör säkerställa att alla som omfattas av reglerade priser fullt ut kan dra nytta av de erbjudanden som är tillgängliga på den konkurrensutsatta marknaden när de önskar göra detta. I detta syfte bör de som omfattas av reglerade priser direkt och regelbundet informeras om erbjudanden som finns och besparingar som kan göras på den konkurrensutsatta marknaden, och de bör få stöd för att svara på och dra fördel av marknadsbaserade erbjudanden.

(25)

Offentliga ingripanden i prissättningen för leverans av naturgas bör inte leda till direkt korssubventionering mellan olika kundkategorier. I enlighet med den principen får prissättningssystem inte uttryckligen leda till att vissa kundkategorier bär kostnaderna för ingripanden i prissättningen som berör andra kundkategorier. Skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som sker genom prissättning bör endast gälla leverans av naturgas, eftersom hushållskunder inte förväntas använda vätgas för uppvärmningsändamål i stor skala. Marknaden för vätgas förväntas främst gälla industrin, som inte kräver några sådana offentliga ingripanden.

(26)

Konsumenterna bör få tydlig och begriplig information om sina rättigheter när det gäller energisektorn. Kommissionen har fastställt, efter samråd med berörda intressenter, bland annat medlemsstaterna, tillsynsmyndigheterna, konsumentorgan och naturgasföretag, en lättillgänglig och användarvänlig kontrollista för energikonsumenter, där konsumenterna får praktiska upplysningar om sina rättigheter. Denna kontrollista bör hållas aktuell, tillhandahållas alla konsumenter och göras tillgänglig för allmänheten.

(27)

Medlemsstaterna bör beakta att en framgångsrik energiomställning kräver ökade investeringar i utbildning och kompetens för arbetstagare inom naturgas- och vätgassektorerna, även när det gäller infrastrukturutveckling, energieffektivitet och slutanvändartillämpningar som använder mer kostnadseffektiva och fossilfria alternativ. Sådana investeringar skulle ligga i linje med direktiv (EU) 2023/1791.

(28)

Marknadsreglerna bör skydda kunderna och ge dem möjlighet att göra de mest energieffektiva valen, så att ny förnybar gas och vätgas och koldioxidsnål gas och vätgas till fullo kan ingå i energiomställningen.

(29)

Naturgas spelar fortfarande en viktig roll för energiförsörjningen, eftersom hushållens energianvändning från naturgas fortfarande är högre än från el. Även om elektrifiering är en viktig del av den gröna omställningen kommer hushållen i framtiden fortfarande att förbruka naturgas, inbegripet ökade volymer av förnybar gas, särskilt biometan.

(30)

I naturgassektorn, inklusive slutkundsmarknaden för naturgas, har bestämmelserna om konsumentdelaktighet och konsumentskydd inte anpassats till energiomställningens behov.

(31)

Marknaden för naturgas uppvisar en låg grad av tillfredsställelse och delaktighet hos kunderna samt ett långsamt införande av ny förnybar gas och koldioxidsnål gas, vilket återspeglar att konkurrensen är begränsad i många medlemsstater. Naturgaspriserna har stigit för hushållskunder under det senaste årtiondet, vilket har lett till att hushållskunder betalar två eller tre gånger mer för sin naturgasförbrukning än industrikunder.

(32)

Liksom inom elsektorn är marknadsflexibilitet och ett adekvat unionsregelverk för konsumenträttigheter inom naturgassektorn avgörande för att säkerställa att konsumenterna kan delta i energiomställningen och dra nytta av överkomliga priser, god kvalitet på tjänsterna och ett ändamålsenligt urval av erbjudanden som återspeglar den tekniska utvecklingen.

(33)

Övergången från fossil gas till förnybara alternativ förväntas bli verklighet om energi från förnybara energikällor blir ett attraktivt och icke-diskriminerande val för konsumenterna baserat på verkligt transparent information och där omställningskostnaderna fördelas rättvist mellan olika grupper av konsumenter och marknadsaktörer. En övergång från naturgas till annan teknik är dock vanligen inte enkel på grund av den inlåsningseffekt som den bakomliggande utrustningen för med sig. Om naturgasinfrastruktur avvecklas bör detta åtföljas av åtgärder som åtgärdar de negativa effekterna för slutkunder, särskilt utsatta kunder och hushållskunder som påverkas av energifattigdom, samt åtgärder som tar itu med ojämlikheter till följd av energiomställningen. Naturgaskonsumenter bör skyddas från stigande tariffer när naturgastillgångar måste avskrivas, från korssubventionering mellan gas- och vätgasanvändare och från stigande naturgastariffer till följd av ett krympande kundunderlag.

(34)

För att åtgärda de nuvarande luckorna på slutkundsmarknaden för naturgas är det nödvändigt att ta itu med de befintliga konkurrensrelaterade och tekniska hindren för framväxten av alternativ energiförsörjning baserad på förnybara energikällor, nya tjänster, bättre servicenivåer och lägre konsumentpriser, samtidigt som utsatta kunder och kunder som påverkas av energifattigdom skyddas.

(35)

För att säkerställa en hög nivå av konsumentskydd och konsumentinflytande på ett konsekvent sätt i alla energisektorer bör regelverket för en marknad för naturgas där fossila bränslen fasats ut återspegla konsumentskyddet på marknaden för el och, i relevanta fall, dess bestämmelser om inflytande och beakta energisystemets effektivitet samt unionens mål när det gäller försörjningstrygghet, energieffektivitet och förnybar energi.

(36)

För att vara konsekvent och ändamålsenlig bör strategin att återspegla vissa aspekter av marknaden för el omfatta alla bestämmelser om konsumentskydd och konsumentinflytande, när så är möjligt och överförbart till marknaden för naturgas. Detta bör innefatta grundläggande avtalsrättigheter, regler för faktureringsinformation, byte av energileverantör, tillhandahållande av tillförlitliga jämförelseverktyg, skydd av utsatta kunder och kunder som påverkas av energifattigdom, säkerställande av ett adekvat dataskydd när det gäller smarta mätare och uppgiftshantering samt effektiv alternativ tvistlösning.

(37)

I strävan efter enhetlighet i bestämmelserna för olika sektorer bör bördorna för nationella förvaltningar och företag samtidigt förbli begränsade och proportionella, bland annat genom att bygga vidare på erfarenheterna av de unionsrättsakter som ingår i paketet om ren energi för alla i EU, såsom Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1999 (22), (EU) 2019/941 (23), (EU) 2019/942 (24) och (EU) 2019/943 samt direktiv (EU) 2018/844 (25), (EU) 2018/2001, (EU) 2018/2002 (26) och (EU) 2019/944.

(38)

En modernisering av naturgassektorn förväntas leda till betydande ekonomiska och miljörelaterade fördelar både i form av bättre konkurrens på slutkundsmarknaden och sociala och fördelningsrelaterade fördelar och kundinflytande, inbegripet stärkta avtalsrättigheter och bättre tillgång till information om förbrukning och energikällor vilket leder till grönare val, liksom till genomförandet av energieffektivitetsåtgärder och minskad användning av fossil gas eller byte från fossil gas till mer hållbara energikällor. Berörda energigemenskaper bör bidra till en ökad användning av förnybar gas.

(39)

Att kunna byta leverantör är en viktig indikator på kundernas delaktighet och ett viktigt verktyg för att stimulera konkurrensen på marknaderna för naturgas och vätgas och bör därför garanteras kunderna som en grundläggande rättighet. Andelen kunder som byter leverantör varierar dock fortfarande mellan medlemsstaterna och konsumenterna avskräcks från att byta såväl energikälla som leverantör genom avgifter för avslutning och uppsägning. Även om ett avlägsnande av sådana avgifter kan begränsa kundernas val genom att produkter som belönar kundlojalitet försvinner, borde en ytterligare begränsning av avgifternas användning leda till nöjdare och mer delaktiga konsumenter och öka konkurrensen på marknaden.

(40)

Kortare tider för byte av leverantör kommer sannolikt att locka kunder att leta efter bättre energierbjudanden och byta leverantör. I och med den ökade användningen av informationsteknik bör senast 2026 den tekniska processen för att registrera en ny leverantör vid en mätpunkt hos marknadsaktören normalt sett under en vardag kunna slutföras inom 24 timmar. Genom att säkerställa att det 2026 blir möjligt att genomföra den tekniska processen för byte av leverantör inom 24 timmar skulle bytestiderna minimeras, vilket bidrar till större konsumentdelaktighet och konkurrens på slutkundsmarknaden.

(41)

Bytestiderna på 24 timmar på marknaderna för naturgas och vätgas skulle återspegla det som redan tillämpas på marknaden för el, som har liknande backend-funktioner och it-databaskrav. En harmonisering av bytestiderna mellan sektorerna skulle gynna alla konsumenter, särskilt de som har dubbelbränsleavtal. Kortare bytestider för konsumenter bör inte påverka leverantörernas balansskyldighet.

(42)

Flera faktorer hindrar kunderna från att få åtkomst till, förstå och agera utifrån de olika källor för marknadsinformation som är tillgängliga för dem. Möjligheten att jämföra erbjudanden bör därför förbättras genom adekvat kundinformation baserad på jämförelseverktyg för kunder, och omotiverade hinder för byten bör undanröjas utan att detta otillbörligen begränsar kundernas valmöjligheter. Det är också nödvändigt att leverantörerna ger kunderna tydlig och begriplig förhandsinformation så att kunderna är fullt medvetna om innehållet i och konsekvenserna av avtalet.

(43)

Oberoende jämförelseverktyg, inklusive webbplatser, är ett effektivt sätt för mindre kunder att bedöma fördelarna med de olika energierbjudanden som är tillgängliga på marknaden. Verktygen bör sträva efter att omfatta så många tillgängliga erbjudanden som möjligt och täcka marknaden på ett så fullständigt sätt som möjligt i syfte att ge kunderna en representativ översikt. Om miljöprestanda lyfts fram som ett viktigt inslag i erbjudandet bör jämförelseverktygen också innehålla en beskrivning av denna miljöprestanda. Det är mycket viktigt att mindre kunder har tillgång till minst ett jämförelseverktyg och att den information som dessa verktyg tillhandahåller är tillförlitlig, opartisk, transparent och lätt att förstå. I det syftet skulle medlemsstaterna kunna tillhandahålla ett jämförelseverktyg som drivs av en nationell myndighet eller ett privat företag och när det gäller kriterier för jämförelseverktyg samråda med berörda intressenter, däribland konsumentorganisationer.

(44)

Slutkunder bör också kunna förbruka, lagra och sälja egenproducerad förnybar gas under iakttagande av den lagstiftning som är tillämplig på produktion av förnybar gas, särskilt i fråga om växthusgasutsläpp, och delta på alla marknader för naturgas genom att tillhandahålla stödtjänster till systemet, exempelvis genom energilagring, samtidigt som de behåller sina rättigheter i egenskap av slutkunder enligt detta direktiv. Gemensamma arrangemang mellan aktiva kunder ger möjligheter för tjänsteleverantörer och lokala företag, särskilt små och medelstora företag, att bidra till balansen och flexibiliteten i systemet. Medlemsstaterna bör kunna ha olika bestämmelser i nationell rätt som reglerar skatter och avgifter för aktiva kunder som agerar enskilt eller genom samverkan.

(45)

Fakturor och faktureringsinformation är ett viktigt sätt att informera slutkunderna och ge dem inflytande. Energifakturor är fortfarande den främsta frågan för konsumenter och den främsta källan till klagomål från dem, vilket är en faktor som bidrar till fortsatt låg tillfredsställelse och delaktighet hos konsumenter i naturgassektorn. Bestämmelserna om faktureringsinformation inom gassektorn släpar också efter de rättigheter som beviljas konsumenter inom elsektorn. Det är därför nödvändigt att anpassa dem och fastställa minimikrav för fakturor och faktureringsinformation inom gassektorn, så att konsumenter får tillgång till transparent, fullständig och lättbegriplig information. Fakturor bör förmedla information till slutkunder om deras förbrukning och kostnader, om koldioxidutsläpp och om andelen förnybar gas och koldioxidsnål gas, och på så sätt underlätta jämförelser mellan erbjudanden vid byte av leverantör eller energikälla, och information om deras konsumenträttigheter, t.ex. om alternativ tvistlösning. Dessutom bör fakturor vara ett verktyg för att aktivt engagera konsumenter på marknaden, så att de kan hantera sina förbrukningsmönster och göra grönare val. Det är viktigt att konsumenterna ges fullständig och korrekt information för att säkerställa att de är medvetna om sin miljöpåverkan och därför kan uttrycka sin preferens för de mest hållbara energibärarna. Direktiv (EU) 2023/1791 bör därför ändras i enlighet med detta.

(46)

Det är viktigt att regelbundet tillhandahålla korrekt faktureringsinformation, baserad på faktisk naturgasförbrukning, för att hjälpa kunderna att kontrollera sin naturgasförbrukning och sina kostnader. Kunder, i synnerhet hushållskunder, bör dock ha tillgång till flexibla arrangemang för själva betalningen av sina fakturor.

(47)

En viktig aspekt när det gäller leverans till kunderna är tillgången till objektiva och transparenta förbrukningsuppgifter. Konsumenterna bör således ha tillgång till sina förbrukningsuppgifter och tillhörande priser och servicekostnader, inbegripet priset på eventuella tilläggstjänster, såsom försäkringar och energieffektivitetstjänster i förekommande fall, så att de kan uppmana konkurrenter att lämna ett erbjudande på grundval av denna information. Konsumenterna bör även ha rätt att få ordentlig information om sin energianvändning. Förskottsbetalningar bör inte medföra oproportionella nackdelar för användarna, och de olika betalningssystemen bör vara icke-diskriminerande. Om konsumenterna tillräckligt ofta ges information om energikostnaderna borde de uppmuntras till att spara energi, eftersom kunderna direkt ser effekterna av investeringar i energieffektivitet och ändrat beteende.

(48)

Eventuella nationella beslut om införandet av smarta mätarsystem för naturgas bör fattas efter utförande av kostnads-nyttoanalyser. Dessa analyser bör ta hänsyn till de långsiktiga fördelarna med att införa smarta mätarsystem för konsumenterna och hela värdekedjan. Om det vid en sådan analys konstateras att det endast är ekonomiskt rimligt och kostnadseffektivt med sådana mätare för konsumenter med en viss naturgasförbrukning bör medlemsstaterna ha möjlighet att ta hänsyn till detta när de inför systemen med smarta mätare. Dessa analyser bör regelbundet ses över för att hantera större förändringar av de bakomliggande antagandena, och i varje fall minst vart fjärde år, mot bakgrund av den snabba tekniska utvecklingen. Begränsat genomförande av smarta mätarsystem, såsom pilotprojekt och testfaser, betraktas inte som införande av sådana system i den mening som avses i detta direktiv.

(49)

För att bidra till slutkunders aktiva deltagande på marknaden bör man vid införandet av smarta mätarsystem ta vederbörlig hänsyn till användningen av relevanta tillgängliga standarder, inbegripet sådana som möjliggör driftskompatibilitet på datamodells- och applikationsnivå, bästa praxis, vikten av att utveckla datautbyte och framtida och innovativa energitjänster. Dessutom bör de smarta mätarsystem som införs inte utgöra ett hinder för byte av leverantör när det gäller naturgaskonsumenter, och de smarta mätarsystemen bör vara utrustade med ändamålsenliga funktioner som gör det möjligt för slutkunder att i god tid få tillgång till sina förbrukningsuppgifter, anpassa sitt energibeteende, belönas för det och få lägre fakturor. Konsumentgrupper bör informeras om hur de kan använda smarta mätare för att förbättra sin energieffektivitet.

(50)

Medlemsstater som inte systematiskt inför smarta mätare i naturgassystemet bör tillåta konsumenterna att dra fördel av en installation av en smart mätare, på begäran och på rättvisa och rimliga villkor, samtidigt som de står för de dithörande kostnaderna, och bör förse dem med all relevant information.

(51)

Det finns för närvarande ett antal olika modeller för uppgiftshantering som har utvecklats eller håller på att utvecklas i medlemsstaterna i anslutning till införandet av smarta mätarsystem. Oberoende av modell för uppgiftshantering är det viktigt att medlemsstaterna inför transparenta regler enligt vilka uppgifter är åtkomliga på icke-diskriminerande villkor och som säkerställer högsta möjliga cybersäkerhet och dataskydd samt opartiskheten hos de enheter som behandlar uppgifter.

(52)

Effektiva tvistlösningsmöjligheter för alla konsumenter borgar för ett bättre konsumentskydd. Medlemsstaterna bör föreskriva snabba och effektiva förfaranden för behandling av klagomål. Information om behandling av klagomål bör tillhandahållas i kundavtal och i faktureringsinformation.

(53)

När medlemsstaterna bedömer hur deras mekanismer för tvistlösning utanför domstol fungerar bör de ta hänsyn till naturgasföretagens deltagande och efterlevnad.

(54)

Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder, såsom att tillhandahålla förmåner inom ramen för sina socialförsäkringssystem för att säkerställa att utsatta kunder får den leverans de behöver och stödja energieffektivitetsförbättringar och användning av förnybar energi, i syfte att på ett hållbart sätt åtgärda energifattigdom, också i samband med åtgärder mot fattigdom överlag. Sådana åtgärder kan variera alltefter särskilda omständigheter i medlemsstaterna i fråga och kan inbegripa sociala eller energipolitiska åtgärder avseende betalning av naturgas- och vätgasfakturor, investeringar i energieffektivitet för bostäder eller konsumentskydd i form av t.ex. skydd mot avstängning.

(55)

I kommissionens rekommendationer (EU) 2020/1563 (27) av den 14 oktober 2020 och (EU) 2023/2407 (28) av den 20 oktober 2023 om energifattigdom anges god praxis när det gäller att definiera energifattigdom på nationell nivå, inbegripet lämpliga indikatorer för att mäta energifattigdom, och för strukturåtgärder och förbättringar som medlemsstaterna kan vidta för att ta itu med de bakomliggande orsakerna till energifattigdom. Investeringar i strukturåtgärder för att ta itu med hemmens och apparaternas låga energiprestanda och utfasningen av fossila bränslen samt utbyggnaden av förnybara energikällor lyfts fram, liksom andra åtgärder som syftar till att ge information om hur man kan sänka energikostnaderna och införa energisparande metoder, hjälpa medborgarna att ansluta sig till energigemenskaper eller uppmuntra en övergång till lösningar för förnybar energi.

(56)

Avstängning påverkar i hög grad kundernas tillgång till den naturgasförsörjning som de behöver i synnerhet för att värma upp sina hem. Kunder som påverkas av energifattigdom och utsatta kunder påverkas särskilt negativt av avstängning av naturgas, och medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att förhindra avstängning av dessa kunder av ekonomiska eller kommersiella skäl. Medlemsstaterna har tillgång till flera verktyg och god praxis, som inbegriper men inte är begränsade till års- eller säsongsförbud mot avstängning, skuldförebyggande åtgärder och hållbara lösningar för att hjälpa kunder i svårigheter att betala sina energifakturor. Medlemsstaterna bör identifiera de lämpligaste verktygen på grundval av sina nationella förhållanden. Sådana åtgärder bör inte påverka nätoperatörers tillfälliga avstängning av kunder i en nödsituation, utan förhandsanmälan när den avstängningen sker av säkerhetsskäl, och med förhandsanmälan, när så är möjligt, när den sker av underhållsskäl.

(57)

Kunderna har rätt att använda klagomålsförfaranden som hanteras av deras leverantörer, liksom förfaranden för tvistlösning utanför domstol, för att se till att deras rättigheter tillvaratas effektivt och att de inte missgynnas i händelse av oenighet med leverantörer, särskilt när det gäller fakturor eller utestående belopp. Om kunderna använder dessa förfaranden bör leverantörerna inte säga upp avtal på grundval av omständigheter som fortfarande är tvistiga. Både leverantörer och kunder bör fortsätta att uppfylla sina avtalsenliga rättigheter och skyldigheter, särskilt att leverera naturgas och att betala för denna naturgas, och klagomålsförfaranden bör inte bli en grund för missbruk som gör det möjligt för kunder att inte fullgöra sina avtalsenliga skyldigheter, inbegripet att betala sina fakturor. Medlemsstaterna bör införa lämpliga åtgärder för att undvika att dessa klagomåls- eller tvistlösningsförfaranden används på ett snedvridet sätt.

(58)

För att säkerställa kontinuitet i försörjningen för konsumenterna, i synnerhet om leverantören går i konkurs, bör medlemsstaterna inrätta ett system med sistahandsleverantörer eller vidta likvärdiga åtgärder. Det bör vara möjligt att utse en sistahandsleverantör antingen före eller vid den tidpunkt då leverantören går i konkurs. En sistahandsleverantör kan vara försäljningsavdelningen i ett vertikalt integrerat företag som också utför distributionsfunktioner, förutsatt att den uppfyller kraven på åtskillnad i detta direktiv. Detta bör dock inte innebära någon skyldighet för medlemsstaterna att leverera till ett visst fast minimipris. Om en medlemsstat ålägger en sistahandsleverantör att leverera naturgas till en kund som inte får marknadsbaserade erbjudanden är de villkor som anges i artikel 4 i detta direktiv tillämpliga, och skyldigheten kan omfatta ett reglerat pris endast i den mån kunden har rätt till reglerade priser. Vid bedömningen av huruvida erbjudanden till icke-hushållskunder är marknadsbaserade bör medlemsstaterna ta hänsyn till de enskilda kommersiella och tekniska omständigheterna. Om en medlemsstat, före dagen för detta direktivs ikraftträdande, redan har utsett en sistahandsleverantör för naturgas genom ett rättvist, öppet och icke-diskriminerande förfarande är det inte nödvändigt att inleda ett nytt förfarande för att utse sistahandsleverantören.

(59)

En förenkling och rationalisering av administrativa tillståndsförfaranden och tydliga tidsfrister för beslut som ska fattas av de myndigheter som är behöriga att bevilja tillstånd bör säkerställa att utbyggnaden av produktionsanläggningar för vätgas och infrastruktur för vätgassystem kan ske i tillräcklig takt utan att hindra offentliga samråd. Medlemsstaterna bör ombes att rapportera om de framsteg som gjorts. Det är nödvändigt att förlänga giltighetstiden för tillstånd, t.ex. licenser, tillståndkoncessioner eller godkännanden, som beviljats enligt nationell rätt för uppförande och drift av befintliga naturgasrörledningar och andra nättillgångar när den gasformiga energibärare som transporteras i en naturgasrörledning byts från naturgas till (ren) vätgas. Denna förlängning av giltighetstiden för tillstånd bör inte påverka giltigheten för tekniska säkerhetskrav för vätgasinfrastruktur eller de behöriga myndigheternas möjlighet att övervaka efterlevnaden av sådana krav och vidta lämpliga och proportionella verkställighetsåtgärder, inbegripet en eventuell återkallelse av de förlängda tillstånden, om det är motiverat. Detta bör förhindra onödiga dröjsmål när användningen av befintliga naturgasrörledningar och andra nättillgångar ändras till vätgastransport. Det bör undvikas att villkoren för att bevilja tillstånd för infrastruktur för vätgassystem skiljer sig väsentligt åt utan tillräcklig motivering. Tekniska säkerhetshänsyn kan motivera en differentierad strategi för förlängd tillämpning av befintliga tillstånd eller utfärdande av nya tillstånd. Bestämmelserna om tillståndsförfaranden bör gälla utan att det påverkar tillämpningen av internationell rätt och unionsrätt, inbegripet bestämmelser för att skydda miljön och människors hälsa. När det är vederbörligen motiverat på grund av extraordinära omständigheter bör det vara möjligt att förlänga tidsfristerna för tillståndsförfaranden med upp till ett år.

(60)

Att ge vägledning till sökande under hela deras administrativa ansöknings- och tillståndsförfaranden genom en administrativ kontaktpunkt syftar till att minska komplexiteten för projektutvecklare och öka effektiviteten och transparensen. En möjlighet för sökande att lämna in relevanta handlingar i digital form och tillgången till en handbok med förfaranden för sökande skulle kunna bidra till effektivitet. Medlemsstaterna bör säkerställa att de myndigheter som genomför tillståndsförfaranden aktivt deltar i arbetet med att ta itu med återstående hinder, inbegripet icke-finansiella hinder såsom otillräckliga kunskaper, digitala resurser och personalresurser, som hindrar deras handläggning av ett växande antal tillståndsförfaranden. Ansökningsförfaranden för anslutningarna till överförings- eller distributionsnätet bör inte hämmas av bristande administrativ kapacitet. Sådana ansökningsförfaranden bör inte heller skapa hinder för uppnåendet av det nationella målet för förnybar energi.

(61)

Utan effektiv separation mellan näten och verksamheter som rör produktion och leverans (effektiv åtskillnad), finns det en risk för diskriminering, inte bara i samband med nätdriften utan även när det gäller incitamenten för de vertikalt integrerade företagen att göra de investeringar i näten som krävs.

(62)

Effektiv åtskillnad kan bara säkerställas genom undanröjande av incitamentet för vertikalt integrerade företag att diskriminera konkurrenterna vad gäller nättillträde och investeringar. Åtskilt ägande, vilket innebär att nätägaren utses till systemansvarig och att nätägaren är oberoende av leverans- eller produktionsintressen, är helt klart ett effektivt och stabilt sätt att lösa inbyggda intressekonflikter och säkerställa försörjningstryggheten. Europaparlamentet hänvisar därför i sin resolution av den 10 juli 2007 om utsikterna för den inre el- och gasmarknaden till åtskilt ägande på överföringsnivå som det effektivaste verktyget för att främja investeringar i infrastruktur på ett icke-diskriminerande sätt och garantera ett rättvist nättillträde för nya aktörer och transparens på marknaden. Vid åtskilt ägande bör det därför ställas krav på medlemsstaterna att säkerställa att inte samma person har rätt att samtidigt kontrollera ett produktions- eller leveransföretag och utöva kontroll över, eller rättigheter gentemot, en systemansvarig för överföringssystem eller ett överföringssystem. Omvänt bör kontroll över ett överföringssystem eller en systemansvarig för överföringssystem utesluta möjligheten att utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett produktionsföretag eller ett leveransföretag. Inom dessa begränsningar bör ett produktionsföretag eller ett leveransföretag kunna inneha en minoritetsandel i en systemansvarig för överföringssystem eller ett överföringssystem.

(63)

Ett system för åtskillnad bör effektivt undanröja eventuella intressekonflikter mellan producenter, leverantörer och systemansvariga för överföringssystem för att skapa incitament för nödvändiga investeringar och trygga tillträde för nya aktörer på marknaden inom ramen för ett transparent och effektivt regelverk samt bör inte skapa ett regelverk som är alltför betungande för tillsynsmyndigheterna.

(64)

Definitionen av begreppet kontroll i detta direktiv är anpassad till bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (29).

(65)

Med tanke på de vertikala kopplingarna mellan el- och naturgassektorerna bör bestämmelserna om åtskillnad dessutom tillämpas tvärsöver sektorerna för naturgas, vätgas och el i enlighet med vad som anges i detta direktiv.

(66)

När det gäller vätgassektorn bör regler för vertikal åtskillnad tillämpas utan dröjsmål. Detta är att föredra framför kostsam åtskillnad i efterhand, som skulle kunna bli nödvändig om det i sektorn utvecklas en stark vertikal integrering.

(67)

Vid åtskilt ägande bör, för att säkerställa att nätdriften är helt oberoende av leverans- och produktionsintressen och förhindra utbyte av konfidentiella uppgifter, inte samma person vara ledamot i styrelsen för både en systemansvarig för överföringssystem eller ett överföringssystem och ett företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet. Av samma skäl bör samma person inte ha rätt att utse ledamöter till en styrelse för en systemansvarig för överföringssystem eller ett överföringssystem och samtidigt utöva kontroll över eller rättigheter gentemot ett produktionsföretag eller ett leveransföretag.

(68)

Inrättandet av en systemansvarig eller en systemansvarig för överföringssystem som är oberoende av leverans- eller produktionsintressen bör göra det möjligt för vertikalt integrerade företag att bibehålla sitt ägande av nättillgångar, samtidigt som en effektiv intresseuppdelning säkerställs, förutsatt att den oberoende systemansvariga eller den oberoende systemansvariga för överföring utför den systemansvarigas samtliga uppgifter samt att detaljerad reglering och omfattande myndighetstillsyn införs.

(69)

När ett företag som äger ett överföringssystem den 3 september 2009 ingick i ett vertikalt integrerat företag bör medlemsstaterna ges ett val mellan åtskilt ägande och införande av oberoende systemansvariga eller oberoende systemansvariga för överföring utan leverans- eller produktionsintressen.

(70)

För att till fullo kunna tillvarata aktieägarnas intressen i vertikalt integrerade företag bör medlemsstaterna kunna välja mellan att antingen införa åtskilt ägande genom direkt avyttring eller genom att dela upp det integrerade företagets aktier på aktier i nätföretaget och aktier i det återstående leverans- och produktionsföretaget, förutsatt att kraven i samband med åtskilt ägande faktiskt har uppfyllts.

(71)

För att införandet av en oberoende systemansvarig eller oberoende systemansvarig för överföring ska vara effektivt bör särskilda kompletterande regler antas. Reglerna för den oberoende systemansvariga för överföring ger ett lämpligt regelverk för att garantera fungerande konkurrens, tillräckliga investeringar, tillträde för nya aktörer på marknaden och integrering av marknaderna för naturgas och vätgas. Effektiv åtskillnad med hjälp av reglerna för den oberoende systemansvariga för överföring bör bygga på dels en pelare av organisatoriska åtgärder och åtgärder avseende förvaltningen av systemansvariga för överföringssystem, dels en pelare av åtgärder avseende investeringar, anslutning av ny produktionskapacitet till nätet och marknadsintegrering genom regionalt samarbete. Oberoendet för den systemansvariga för överföring bör också bland annat säkerställas genom vissa ”avkylningsperioder”, under vilka ingen ledningsverksamhet eller annan relevant verksamhet som ger tillgång till samma information som den som kan ha erhållits i en ledande ställning i ett företag utövas inom det vertikalt integrerade företaget.

(72)

I syfte att utveckla konkurrensen på de inre marknaderna för naturgas och vätgas bör stora icke-hushållskunder som bedriver storskalig kommersiell verksamhet ha möjlighet att välja leverantörer och teckna avtal med flera leverantörer för att täcka sina natur- och vätgasbehov. Dessa kunder bör skyddas mot exklusivitetsklausuler, vilka har som verkan att utesluta konkurrerande eller kompletterande anbud.

(73)

En medlemsstat bör ha rätt att välja fullständigt åtskilt ägande på sitt territorium. Om en medlemsstat har valt fullständigt åtskilt ägande, bör ett företag inte ha rätt att välja alternativet med en oberoende systemansvarig eller en oberoende systemansvarig för överföring, om inte annat föreskrivs i detta direktiv. Företag som bedriver något slags produktions- eller leveransverksamhet bör dessutom inte direkt eller indirekt utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot en systemansvarig för överföringssystem från en medlemsstat som har valt fullständigt åtskilt ägande.

(74)

Olika typer av marknadsorganisation finns på den inre marknaden för naturgas. De åtgärder som medlemsstaterna kan vidta för att säkerställa lika villkor på marknaden bör grunda sig på överordnade krav av allmänt intresse. Samråd bör ske med kommissionen om åtgärdernas förenlighet med EUF-fördraget och annan relevant unionsrätt.

(75)

När effektiv åtskillnad genomförs, bör principen om icke-diskriminering mellan den offentliga och den privata sektorn respekteras. Därför bör samma person, på egen hand eller tillsammans med någon annan, inte tillåtas att, i strid med reglerna om åtskilt ägande eller med lösningen med en oberoende systemansvarig, utöva kontroll över eller någon rättighet i fråga om sammansättning av och röstning eller beslutsfattande i både organ för systemansvariga för överföringssystem eller överföringssystem och organ för produktionsföretag eller leveransföretag. Under förutsättning att medlemsstaten i fråga kan visa att detta krav uppfylls, bör vid åtskilt ägande och lösningen med en oberoende systemansvarig två skilda offentliga organ kunna kontrollera produktions- och leveransverksamhet å ena sidan och överföringsverksamhet å den andra.

(76)

Full effektiv åtskillnad mellan å ena sidan nätverksamhet och å andra sidan leverans- och produktionsverksamhet bör gälla i hela unionen, för både unionsföretag och tredjelandsföretag. För att säkerställa att å ena sidan nätverksamheten och å andra sidan leverans- och produktionsverksamhet i unionen bedrivs oberoende av varandra, bör tillsynsmyndigheterna ges befogenhet att vägra certifiering av sådana systemansvariga för överföringssystem som inte följer reglerna om åtskillnad. För att säkerställa att dessa regler tillämpas enhetligt i hela unionen bör tillsynsmyndigheterna när de fattar beslut om certifiering ta största möjliga hänsyn till kommissionens uppfattning. För att dessutom säkerställa att unionens internationella åtaganden respekteras, liksom solidariteten och energitryggheten inom unionen, bör kommissionen ha rätt att avge ett yttrande om certifiering avseende ägaren till eller den systemansvariga för överföringssystem som kontrolleras av en person från ett tredjeland. Vid denna bedömning bör kommissionen ta hänsyn till affärsförbindelser som skulle kunna inverka negativt på operatörens incitament och förmåga att utföra sina uppgifter, samt unionens internationella skyldigheter och alla andra specifika fakta och omständigheter i fallet. Sådana fakta och omständigheter bör inbegripa användning av minskade naturgasleveranser som vapen och manipulation av marknaderna genom avsiktliga avbrott i naturgasflödena med en tydlig potential att direkt och allvarligt inverka på unionens och medlemsstaternas väsentliga internationella säkerhetsintressen.

(77)

Rörledningsnät för vätgas bör utgöra ett viktigt medel för effektiva och hållbara transporter av vätgas, både på land och till havs. Till följd av de höga kapitalutgifter som krävs för att bygga dem skulle rörledningsnät för vätgas kunna utgöra naturliga monopol. Erfarenheterna av att reglera marknaderna för naturgas har visat hur viktigt det är att säkerställa ett öppet och icke-diskriminerande tillträde till rörledningsnät för att skydda konkurrensen på råvarumarknaderna. Därför bör väletablerade principer för nätdrift, såsom tredje parts tillträde, tillämpas på landbaserade och havsbaserade vätgasnät i unionen.

(78)

Definitionerna av överföring av vätgas och distribution av vätgas i detta direktiv bör baseras på de relevanta nätkategoriernas funktioner och på typerna av ansluten infrastruktur.

(79)

Sammanlänkningar för vätgas, i egenskap av vätgasnät med det viktiga syftet att koppla samman medlemsstaternas nationella vätgasnät, bör drivas av operatörer av överföringsnät för vätgas. I mycket begränsade fall och om ett distributionsnät för vätgas anges i den relevanta nätutvecklingsplanen är det möjligt att koppla det till ett överföringsnät för vätgas i en annan medlemsstat. Förutsatt att det distributionsnätet inte dessutom är kopplat till ett överförings- eller distributionsnät för vätgas i den medlemsstat där distributionsnätet för vätgas är beläget, bör det drivas som ett distributionsnät för vätgas.

(80)

Distributionsnät för vätgas, som främst används för leverans till direktanslutna kunder, bör omfattas av ett enklare regelverk när det gäller vertikal åtskillnad och nätplanering. Sådana nät bör inte omfatta sammanlänkningar för vätgas eller inbegripa anslutningar till större infrastruktur, såsom terminaler eller storskaliga underjordiska lagringsanläggningar – såvida inte nätet i fråga är ett naturgasnät som används för nya ändamål – eller till sammanlänkningar för vätgas. I anslutningen mellan ett storskaligt underjordiskt lager och ett distributionssystem, vilka båda har anpassats för användning av vätgas, kan en ny kortdistansrörledning för transport av vätgas mellan dem byggas som en utvidgning av det befintliga distributionssystemet. Anslutningen av mindre underjordiska eller ovanjordiska installationer för vätgaslagring, inbegripet enkelt reproducerbara lagringstankar för vätgas, till distributionsnät för vätgas bör dock inte begränsas, eftersom de förväntas spela en nyckelroll i balanseringen av dessa nät.

(81)

Driften av vätgasnät bör skiljas från verksamhet inom energiproduktion och energiförsörjning för att undvika risken för att nätoperatörer drabbas av intressekonflikter. En strukturell åtskillnad av ägandet av överföringsnät för vätgas och deltagande i energiproduktion och energiförsörjning garanterar att det inte förekommer några sådana intressekonflikter. Medlemsstaterna bör kunna använda den alternativa modellen för åtskillnad i form av integrerade operatörer av överföringsnät för vätgas för systemansvariga för överföringssystem för naturgas som omfattas av modellen för åtskillnad mellan oberoende systemansvariga för överföringssystem och för befintliga vertikalt integrerade vätgasnät. Systemansvariga för överföringssystem för naturgas som omfattas av ett undantag enligt detta direktiv bör betraktas som certifierade i syfte att fastställa om de har rätt att använda modellen med integrerade operatörer av överföringsnät för vätgas. Medlemsstaterna bör också kunna tillåta att modellen med oberoende operatörer av överföringsnät för vätgas används för att göra det möjligt för vertikalt integrerade ägare av överföringsnät för vätgas att behålla äganderätten till sina nät samtidigt som en icke-diskriminerande drift av sådana nät säkerställs.

(82)

En gemensam drift av vätgasnät och naturgas- eller elnät kan skapa synergieffekter och bör därför tillåtas, men verksamheter som rör driften av överföringsnät för vätgas bör organiseras i en separat rättslig enhet för att säkerställa transparens i fråga om finansiering och användning av tariffer för tillträde. Undantag från det kravet på rättslig horisontell åtskillnad bör beviljas endast tillfälligt, under förutsättning att tillsynsmyndigheterna gör en positiv kostnads-nyttoanalys och en konsekvensbedömning. Med tanke på deras avlägsna läge och begränsade marknadsstorlek bör sådana undantag automatiskt beviljas för Estland, Lettland och Litauen till och med 2031. Transparensen i fråga om finansiering och användning av tariffer för tillträde bör under alla omständigheter säkerställas genom en tydlig och transparent särredovisning som övervakas av tillsynsmyndigheterna. Om en operatör av vätgasnät är en del av ett företag som är verksamt inom överföring eller distribution av naturgas eller el, bör nätoperatören till tillsynsmyndigheten lämna in en förteckning med uppgifter om företagens infrastrukturtillgångar när det gäller tilldelningen av nätet för vätgas eller naturgas, i syfte att säkerställa full transparens när det gäller separeringen av den regleringsmässiga tillgångsbasen. Förteckningen bör uppdateras i enlighet med de sedvanliga revisionsförfarandena för räkenskaper.

(83)

För att säkerställa transparens när det gäller kostnaderna för och finansieringen av reglerad verksamhet bör verksamhet som avser drift av överföringsnät för vätgas särskiljas från annan nätdrift för andra energibärare, åtminstone när det gäller nätoperatörernas juridiska form och redovisning. Med tanke på den rättsliga åtskillnaden vad gäller operatörer av överföringsnät för vätgas bör bildandet av ett dotterföretag eller en separat rättslig enhet inom koncernstrukturen för den systemansvarige för överförings- eller distributionssystemet för naturgas anses vara tillräckligt, utan att det behövs en funktionell åtskillnad av styrningen eller åtskillnad av ledning eller personal. Insyn i kostnaderna för och finansieringen av reglerad verksamhet bör således uppnås utan att man förlorar de synergieffekter och kostnadsfördelar som driften av flera nät kan skapa.

(84)

Vätgasnät bör omfattas av tredje parts tillträde för att säkerställa konkurrens och lika villkor på marknaden för vätgasförsörjning. Ett reglerat tillträde för tredje part på grundval av reglerade tillträdestariffer bör vara standardregeln på lång sikt. För att säkerställa nödvändig flexibilitet för operatörer och minska de administrativa kostnaderna under uppbyggnadsfasen för marknaden för vätgas bör medlemsstaterna ha möjlighet att tillåta användning av förhandlat tillträde för tredje part fram till och med den 31 december 2032.

(85)

Endast delar av de naturligt förekommande underjordiska lager som används för naturgas, såsom saltkaverner, reservoarer och tömda naturgasfält, kan också användas för vätgas. Tillgången till dessa storskaliga underjordiska lagringsanläggningar för vätgas är begränsad och ojämnt fördelad mellan medlemsstaterna. Med tanke på deras potentiellt gynnsamma roll för vätgastransport och marknader för vätgas bör tillträdet till sådana storskaliga underjordiska lagringsanläggningar ytterst vara föremål för reglerat tillträde för tredje part, för att säkerställa lika villkor för marknadsaktörerna. Under uppbyggnadsfasen för marknader för vätgas bör det dock finnas flexibilitet så att medlemsstaterna även kan använda förhandlade tillträdessystem till och med den 31 december 2032.

(86)

Man kan förvänta sig att vätgas och vätgasderivat, såsom ammoniak, eller flytande organiska vätgasbärare kommer att importeras till och transporteras inom unionen. Det är dock ännu osäkert på vilket sätt och i vilken form vätgas kommer att transporteras, men olika sätt och former kommer sannolikt att samexistera och konkurrera med varandra. Detta direktiv utgör ett regelverk för infrastruktur och marknader för gasformigt väte. Det är således endast i de fall där andra former av vätgas eller derivat och de anläggningar som hanterar dem är relevanta för att säkerställa framväxten av en konkurrensutsatt marknad för gasformigt väte som deras roll och de regler som är tillämpliga på dem följaktligen bör fastställas i detta direktiv.

(87)

Terminaler för lossning och omvandling av flytande väte eller flytande ammoniak som transporteras med fartyg till gasformig vätgas utgör ett sätt att importera vätgas, men de konkurrerar med andra metoder för att transportera vätgas. Tredje parts tillträde till sådana terminaler bör säkerställas, men medlemsstaterna bör föreskriva ett system med förhandlat tillträde för tredje part i syfte att minska de administrativa kostnaderna för operatörer och tillsynsmyndigheter. Lagringen i anslutning till terminalen och till vilken tillträde beviljas för tredje part bör stå i proportion till terminalens kapacitet att omvandla och tillföra väte till nätet. Eventuellt är det dock inte nödvändigt att genomföra tredje parts tillträde till lastningstjänster för lastbilar, förutsatt att denna verksamhet inte är en stödtjänst som är kopplad till den efterföljande omvandlingen och injektionen av vätgas i nätet.

(88)

Medlemsstaterna får välja att fasa ut naturgas för att uppnå det klimatneutralitetsmål som anges i förordning (EU) 2021/1119 eller av andra tekniska skäl. Det är viktigt att tillhandahålla ett tydligt regelverk som gör det möjligt att vägra tillträde och eventuellt stänga av nätanvändare för att uppnå dessa politiska mål. Det bör vara möjligt att vägra tillträde för eller att stänga av nätanvändare när det gäller infrastruktur som kommer att avvecklas i enlighet med nätutvecklingsplanen på överföringsnivå eller där avveckling föreskrivs på distributionsnivå. Samtidigt bör lämpliga åtgärder vidtas för att skydda nätanvändarna under sådana omständigheter, och det är också viktigt att beslut om nekat tillträde och avstängning omfattas av objektiva, öppna och icke-diskriminerande kriterier som utarbetats av tillsynsmyndigheterna.

(89)

Befintliga vertikalt integrerade vätgasnät bör ha rätt att begära undantag från kraven i detta direktiv, förutsatt att dessa nät inte utvidgas avsevärt och att ett sådant undantag inte inverkar negativt på konkurrensen, vätgasinfrastrukturen eller marknadsutvecklingen, vilket bör kontrolleras regelbundet.

(90)

Lokala vätgaskluster bör vara en viktig byggsten i unionens vätgasekonomi. Sådana kluster skulle kunna dra nytta av förenklade regler under uppbyggnadsfasen för marknaden för vätgas, särskilt när det gäller tillämpningen av åtskilt ägande på nät som försörjer marknadsaktörer i sådana kluster. Motsvarande förenklade regler bör också tillgodose behovet av regleringsmässig flexibilitet när det gäller direkta rörledningar mellan vätgasproducenter och enskilda kunder.

(91)

Rörledningssammanlänkningar med tredjeländer kan fungera som transportmetoder vid import eller export av vätgas. Tillämpligheten av detta direktiv på rörledningar för vätgas till och från tredjeländer bör vara begränsad till medlemsstaternas territorium. Driftsreglerna för sammanlänkningar för vätgas med tredjeländer bör fastställas i ett internationellt avtal mellan unionen och de anslutna tredjeländerna. Ett sådant internationellt avtal bör inte anses vara nödvändigt om den medlemsstat som är ansluten eller avser att anslutas av sammanlänkningen för vätgas förhandlar om och ingår ett mellanstatligt avtal med de berörda tredjeländerna i enlighet med det förfarande för bemyndigande som föreskrivs i detta direktiv, i syfte att säkerställa ett enhetligt regelverk och en konsekvent tillämpning av det för hela infrastrukturen.

(92)

För att säkerställa en effektiv drift av unionens vätgasnät bör operatörer av vätgasnät ansvara för drift, underhåll och utbyggnad av nätet i nära samarbete med andra operatörer av vätgasnät samt med andra systemansvariga till vilka deras nät är anslutna eller kan anslutas, bland annat för att underlätta integreringen av energisystemet.

(93)

Operatörer av överföringsnät för vätgas bör bygga upp en tillräcklig gränsöverskridande kapacitet för transport av vätgas som tillgodoser alla ekonomiskt rimliga och tekniskt genomförbara krav på sådan kapacitet, vilket möjliggör marknadsintegrering.

(94)

I linje med EU:s vätgasstrategi är det viktigt att fokus ligger på transport och användning av vätgas i ren form. I detta avseende är det viktigt att vätgassystemet transporterar, lagrar och hanterar vätgas av hög renhetsgrad, med beaktande av slutanvändarnas kvalitetskrav, i motsats till vätgas som blandas in i naturgassystemet. Det är också viktigt att genom vätgaskvalitetsstandarder tillhandahålla ytterligare kriterier för att fastställa de allmänt godtagbara renhetsnivåerna för vätgas. Det är nödvändigt att de europeiska standardiseringsorganen genom en teknisk standardiseringsprocess fastställer en bandbredd av godtagbara renhetsnivåer för vätgas och andra relevanta parametrar för vätgaskvalitet, till exempel föroreningar.

(95)

I vissa fall, beroende på bland annat vätgasnätens topografi och populationen av slutanvändare som är anslutna till vätgasnäten, kan det bli nödvändigt att operatörer av vätgasnät sköter förvaltningen av vätgaskvalitet (t.ex. rening). Därför bör tillsynsmyndigheterna ge operatörer av vätgasnät i uppdrag att säkerställa en effektiv förvaltning av vätgaskvalitet i sina nät när så krävs för systemförvaltning. När operatörer av vätgasnät sköter detta bör de säkerställa en stabil vätgaskvalitet för slutanvändare, inbegripet i sektorer där det är svårt att fasa ut fossila bränslen, genom att följa tillämpliga kvalitetsstandarder för vätgas.

(96)

Om systemansvariga för naturgassystem eller operatörer av vätgasnät avslår ansökningar om tillträde eller anslutning på grund av kapacitetsbrist bör de vederbörligen motivera sådana avslag, och åläggas att förbättra sina system så att begärda anslutningar eller begärt tillträde möjliggörs om det är ekonomiskt motiverat och i linje med den relevanta planeringen.

(97)

Hindren för fullbordandet av den inre marknaden för naturgas till följd av underlåtelsen att tillämpa unionens marknadsregler för naturgasöverföringsledningar till och från tredjeländer bör också åtgärdas. Det är nödvändigt att säkerställa att reglerna för naturgasöverföringsledningar som kopplar samman två eller fler medlemsstater också är tillämpliga inom unionen på naturgasöverföringsledningar till och från tredjeländer. Detta bör göra regelverket inom unionen samstämmigt och samtidigt undvika snedvridning av konkurrensen på unionens inre marknad för energi och negativa effekter på försörjningstryggheten. Det bör också öka transparensen och skapa rättslig säkerhet för marknadsaktörerna, särskilt investerare i naturgasinfrastruktur och systemanvändare, vad gäller det tillämpliga regelverket.

(98)

Medlemsstaterna och de fördragsslutande parterna i fördraget om upprättande av en energigemenskap (30) bör ha ett nära samarbete om alla frågor som rör utvecklingen av en integrerad marknad för naturgas där fossila bränslen fasats ut och bör inte vidta åtgärder som äventyrar den fortsatta integreringen av marknaderna för naturgas eller försörjningstryggheten i medlemsstater och fördragsslutande parter. Detta skulle kunna inbegripa samarbete om kapacitet för lagring av naturgas och inbjudan av experter till relevanta regionala riskgrupper för naturgas.

(99)

Rörledningar som kopplar samman ett projekt för olje- eller naturgasproduktion i ett tredjeland med en bearbetningsanläggning eller slutlig landningsterminal vid kusten i en medlemsstat bör anses vara ett tidigare led i rörledningsnätet. Rörledningar genom vilka ett projekt för olje- eller naturgasproduktion i en medlemsstat kopplas samman med en bearbetningsanläggning eller slutlig landningsterminal vid kusten i ett tredjeland bör inte anses vara ett tidigare led i rörledningsnätet vid tillämpningen av detta direktiv eftersom sådana rörledningar sannolikt inte i betydande grad påverkar den inre marknaden för energi.

(100)

Systemansvariga för överföringssystem bör vara fria att ingå tekniska avtal med systemansvariga för överföringssystem eller andra enheter i tredjeländer om frågor som rör drift och sammanlänkning av överföringssystem, under förutsättning att innehållet i dessa avtal är förenligt med unionsrätten.

(101)

Tekniska avtal om driften av överföringsledningar mellan systemansvariga för överföringssystem eller andra enheter bör fortsätta att gälla under förutsättning att de är förenliga med unionsrätten och relevanta beslut av tillsynsmyndigheten.

(102)

Om sådana tekniska avtal har ingåtts krävs enligt detta direktiv inte något ingående vare sig av ett internationellt avtal mellan en medlemsstat och ett tredjeland eller av ett avtal mellan unionen och ett tredjeland om driften av den berörda naturgasöverföringsledningen.

(103)

Tillämpligheten av detta direktiv på naturgasöverföringsledningar till och från tredjeländer bör vara begränsad till medlemsstaternas territorium. När det gäller naturgasöverföringsledningar till havs bör detta direktiv gälla i territorialvatten tillhörande den medlemsstat i vilken den första sammanlänkningspunkten med medlemsstaternas nät är belägen.

(104)

Befintliga avtal om driften av överföringsledningar som ingåtts mellan en medlemsstat och ett tredjeland bör kunna fortsätta att gälla i enlighet med detta direktiv.

(105)

När det gäller avtal eller delar av avtal med tredjeländer som kan påverka unionens gemensamma regler bör ett konsekvent och öppet förfarande införas som gör det möjligt att bemyndiga en medlemsstat, på egen begäran, att ändra, förlänga, anpassa, förnya eller ingå ett avtal med ett tredjeland om driften av en överföringsledning eller ett tidigare led i rörledningsnätet mellan medlemsstaten och ett tredjeland. Förfarandet bör inte försena genomförandet av detta direktiv, bör inte påverka fördelningen av befogenheter mellan unionen och medlemsstaterna och bör gälla för befintliga och nya avtal.

(106)

Om det är uppenbart att innehållet i ett avtal omfattas till en del av unionens behörighet och till en del av en medlemsstats behörighet är det avgörande att säkerställa nära samarbete mellan den medlemsstaten och unionsinstitutionerna.

(107)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på att fatta beslut om att bemyndiga eller vägra att bemyndiga en medlemsstat att ändra, förlänga, anpassa, förnya eller ingå ett avtal med ett tredjeland. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (31).

(108)

En tryggad energiförsörjning är absolut nödvändig för den allmänna säkerheten och är därför till sin natur förknippad med en effektivt fungerande inre marknad för naturgas och med en integrering av medlemsstaternas separata marknader för naturgas. Naturgasförsörjningen till unionens medborgare kan enbart ske genom ett nät. Fungerande öppna marknader för naturgas, och framför allt nät och andra tillgångar som är förknippade med naturgasförsörjningen, har en avgörande betydelse för den allmänna säkerheten, ekonomins konkurrenskraft och för unionsmedborgarnas välfärd. Personer från tredjeländer bör därför endast tillåtas kontrollera ett överföringssystem eller en systemansvarig för överföringssystem, om de uppfyller de krav på effektiv åtskillnad som tillämpas inom unionen. Utan att det påverkar unionens internationella åtaganden anser unionen att sektorn för överföringssystem för naturgas är mycket viktig för unionen och att ytterligare skyddsåtgärder därför behövs när det gäller att upprätthålla en tryggad energiförsörjning till unionen i syfte att förhindra hot mot den allmänna ordningen och den allmänna säkerheten i unionen och unionsmedborgarnas välfärd. En trygg energiförsörjning till unionen kräver i synnerhet en bedömning av nätdriftens oberoende, nivån på unionens och enskilda medlemsstaters beroende av energiförsörjning från tredjeländer samt av hur både inhemsk och internationell handel med energi och inhemska och internationella energiinvesteringar hanteras i ett visst tredjeland. Försörjningstryggheten bör därför bedömas mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i varje enskilt fall samt de rättigheter och skyldigheter som uppkommer enligt internationell rätt, särskilt de internationella avtalen mellan unionen och det berörda tredjelandet. Kommissionen bör vid behov lägga fram rekommendationer för förhandlingar om relevanta avtal med tredjeländer beträffande en trygg energiförsörjning till unionen, eller ta med de nödvändiga frågorna i andra förhandlingar med dessa tredjeländer.

(109)

Det behövs ytterligare åtgärder för att säkerställa transparenta och icke-diskriminerande tariffer för tillträde till transport. Tarifferna bör gälla alla användare av systemen, utan diskriminering. När lagringsanläggningar för naturgas, lagring av gas i rörledningar eller stödtjänster opererar på en tillräckligt konkurrensutsatt marknad kan tillträde medges på grundval av transparenta och icke-diskriminerande marknadsbaserade mekanismer.

(110)

Det är nödvändigt att säkerställa att systemansvariga för lagringssystem för naturgas är oberoende i syfte att förbättra tredje parts tillträde till lagringsanläggningar för naturgas som är tekniskt eller ekonomiskt nödvändiga för ett effektivt tillträde till systemet med tanke på leverans till kunder. Det är därför lämpligt att lagringsanläggningar för naturgas drivs genom juridiskt skilda enheter som har faktisk rätt att fatta beslut när det gäller de tillgångar som behövs för att underhålla, driva och utveckla lagringsanläggningar för naturgas. Det är också nödvändigt att öka transparensen när det gäller kapacitet för lagring av naturgas som erbjuds tredje part genom att förpliktiga medlemsstaterna att fastställa och offentliggöra en icke-diskriminerande och tydlig ram som omfattar lämpliga tillsynsformer för lagringsanläggningar för naturgas. Denna skyldighet bör inte kräva ett nytt beslut beträffande reglerna om tillträde, men bör leda till förbättrad transparens när det gäller reglerna om tillträde till lagring av naturgas. Kravet på konfidentialitet för kommersiellt känslig information är särskilt viktigt när det gäller uppgifter av strategisk karaktär eller när det finns endast en enda användare av en lagringsanläggning för naturgas.

(111)

Icke-diskriminerande tillträde till distributionsnätet är avgörande för tillträdet till kunder på slutkundsmarknaden. Utrymmet för diskriminering när det gäller tredje parts tillträde och investeringar är dock mindre på distributionsnivå än på överföringsnivå, eftersom överbelastning och produktionsintressenas inflytande i allmänhet inte är så betydande på distributionsnivån som på överföringsnivån. För att fastställa lika villkor på slutkundsmarknaden bör systemansvariga för distributionssystem övervakas, så att de hindras från att dra fördel av sin vertikala integrering när det gäller konkurrensläget på marknaden, framför allt gentemot hushållskunder och små icke-hushållskunder.

(112)

Medlemsstaterna bör vidta konkreta åtgärder för att främja ökad användning av hållbar biometan, eller andra typer av gas, som på ett tekniskt möjligt och säkert sätt kan föras in i och transporteras genom naturgassystemet, och producenter av sådan gas bör ges icke-diskriminerande tillträde till det systemet, förutsatt att detta tillträde på kontinuerlig basis är förenligt med de relevanta tekniska reglerna och säkerhetsstandarderna och om inte annat föreskrivs i detta direktiv.

(113)

Producenter av förnybar gas och koldioxidsnål gas är ofta anslutna till distributionsnätet. För att underlätta en ökad användning av sådana gaser och deras marknadsintegrering är det avgörande att de får obehindrat tillträde till grossistmarknaden och de relevanta virtuella handelspunkterna. Tillträdet för förnybar gas och koldioxidsnål gas till grossistmarknaden bör underlättas genom att man anger en definition av inmatnings- och uttagssystem som möjliggör inkludering av distributionssystem och ytterst säkerställer att alla produktionsanläggningar har tillträde till marknaden oberoende av om de är anslutna till distributionssystemet eller överföringssystemet. Dessutom föreskrivs i förordning (EU) 2024/1789 att systemansvariga för distributionssystem och systemansvariga för överföringssystem ska samarbeta för att möjliggöra omvända flöden från distributionsnätet till överföringsnätet eller alternativa sätt att underlätta integreringen av förnybar gas och koldioxidsnål gas på marknaden.

(114)

För att undvika att små systemansvariga för distributionssystem får en oproportionell ekonomisk och administrativ börda bör medlemsstaterna vid behov kunna undanta berörda företag från krav på rättslig åtskillnad.

(115)

När ett slutet distributionssystem används för att säkerställa optimal effektivitet i en integrerad energiförsörjning som kräver särskilda driftsnormer, eller när ett slutet distributionssystem upprätthålls i första hand för att användas av systemets ägare, bör det vara möjligt att undanta den systemansvariga för distributionssystemet från skyldigheter som skulle utgöra en onödig administrativ börda på grund av det särskilda förhållandet mellan den systemansvariga för distributionssystemet och systemets användare. Industriella och kommersiella platser samt platser där gemensamma tjänster tillhandahålls, såsom tågstationer, flygplatser, sjukhus, stora campingplatser med integrerade anläggningar eller kemiska industrianläggningar, skulle kunna inbegripa slutna distributionssystem på grund av att den verksamhet som bedrivs i dessa anläggningar är av specialiserad karaktär.

(116)

I och med att allt större volymer förnybar gas och koldioxidsnål gas integreras i naturgassystemet kommer kvaliteten på den gas som transporteras och förbrukas i unionen att förändras. För att säkerställa att naturgassystemet fungerar effektivt bör de systemansvariga för överföringssystemen ansvara för förvaltningen av gaskvalitet i sina anläggningar. Om injektionen av förnybar gas och koldioxidsnål gas sker på distributionsnivå och vid behov för att hantera sådana gasers effekt på gaskvaliteten, kan tillsynsmyndigheterna ge de systemansvariga för distributionssystemen i uppdrag att säkerställa en effektiv förvaltning av gaskvaliteten i sina anläggningar. När de systemansvariga för överförings- respektive distributionssystemen utför uppgifter för förvaltning av gaskvaliteten bör de efterleva tillämpliga kvalitetsstandarder för gas.

(117)

För att den inre marknaden för naturgas ska kunna fungera korrekt behöver tillsynsmyndigheterna kunna fatta beslut i alla relevanta tillsynsfrågor, och de måste också vara fullständigt oberoende av andra offentliga eller privata intressen. Reglerna om tillsynsmyndighetens självständiga ansvar för genomförandet av sin anslagna budget bör tillämpas inom ramen för nationell budgetlagstiftning och nationella budgetbestämmelser. Samtidigt som medlemsstaterna med hjälp av ett lämpligt roterande system bidrar till tillsynsmyndighetens oberoende gentemot politiska eller ekonomiska intressen eller politisk eller ekonomisk inblandning, bör medlemsstaterna ha möjlighet att vederbörligen beakta de tillgängliga personella resurserna och styrelsens storlek.

(118)

För att säkerställa effektivt marknadstillträde för alla marknadsaktörer, inklusive nya aktörer, krävs icke-diskriminerande balansmekanismer som avspeglar kostnaderna. Detta bör uppnås genom att man inför sådana transparenta marknadsbaserade mekanismer för försörjning och inköp av naturgas som krävs för att uppfylla kraven på balans. Tillsynsmyndigheterna bör arbeta aktivt för att säkerställa att balanspriserna är icke-diskriminerande och avspegla kostnaderna. Samtidigt bör lämpliga incitament tillhandahållas för att balansera inmatning och uttag av gas och för att inte äventyra systemet.

(119)

Tillsynsmyndigheterna bör kunna fastställa eller godkänna tariffer eller beräkningsmetoder för tariffer på grundval av ett förslag från den systemansvariga för överföringssystemet, den systemansvariga för distributionssystemet eller den systemansvariga för anläggningar för flytande naturgas eller på grundval av ett förslag som dessa systemansvariga och nätanvändarna kommit överens om. Vid fastställandet eller godkännandet bör tillsynsmyndigheten säkerställa att överförings- eller distributionstarifferna är icke-diskriminerande och avspeglar kostnaderna och samtidigt ta hänsyn till de långsiktiga marginalkostnader för näten som går att undvika med hjälp av åtgärder för styrning av efterfrågan.

(120)

Tillsynsmyndigheterna bör, i nära samarbete med den byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer) som inrättats genom förordning (EU) 2019/942, främja en öppen, konkurrensutsatt, säker och miljömässigt hållbar inre marknad för vätgas med obehindrade gränsöverskridande flöden. För att den inre marknaden för vätgas ska kunna fungera korrekt behöver tillsynsmyndigheterna kunna fatta beslut i alla relevanta tillsynsfrågor.

(121)

Tillsynsmyndigheterna bör ha befogenhet att fatta bindande beslut avseende naturgasföretag eller vätgasföretag och antingen själva besluta, eller föreslå att en behörig domstol beslutar, om effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner för naturgasföretag eller vätgasföretag som inte fullgör sina skyldigheter. Tillsynsmyndigheterna bör även ges befogenhet att, oavsett tillämpningen av konkurrensbestämmelserna, fatta beslut om åtgärder som säkerställer fördelar för kunderna genom främjande av den effektiva konkurrens som är nödvändig för att de inre marknaderna för naturgas och för vätgas ska fungera korrekt. Inrättandet av program för frigörande av gas är en av möjliga åtgärder för att främja effektiv konkurrens och säkerställa att marknaden fungerar korrekt.

(122)

Tillsynsmyndigheterna bör även ges befogenheter att bidra till att säkerställa en hög standard på allmännyttiga tjänster som står i samklang med kraven på öppnande av marknaden, skydd för utsatta kunder och ett verkligt effektivt konsumentskydd. Dessa bestämmelser bör varken påverka kommissionens befogenheter att tillämpa konkurrensreglerna, inbegripet granskningen av företagskoncentrationer med en unionsdimension, eller reglerna för den inre marknaden, såsom den fria rörligheten för kapital. Det oberoende organ till vilket en part som berörs av ett beslut av en tillsynsmyndighet har rätt att överklaga kan vara en domstol eller annan rättslig instans med befogenhet att genomföra en rättslig prövning.

(123)

Harmonisering av tillsynsmyndigheternas befogenheter bör inbegripa befogenheter att erbjuda företagen incitament och befogenheter att fastställa effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för företag eller att föreslå en behörig domstol att besluta om sådana sanktioner. Dessutom bör tillsynsmyndigheterna ha befogenhet att begära in relevant information från företagen, genomföra lämpliga och tillräckliga utredningar samt lösa tvister.

(124)

Tillsynsmyndigheterna och Acer bör tillhandahålla information om marknaden för vätgas för att säkerställa transparens, inbegripet aspekter som rör tillgång och efterfrågan, transportinfrastruktur, tjänsternas kvalitet, gränsöverskridande handel, investeringar, grossist- och konsumentpriser samt marknadslikviditet.

(125)

Systemansvariga för överföringssystem spelar en viktig roll för att säkerställa kostnadseffektiva investeringar i naturgas- och vätgasnät. För att få en optimal planering för olika energibärare och för att överbrygga klyftan mellan de olika nationella och unionsomfattande strategierna för nätplanering bör ytterligare krav på konsekvent planering införas. För att säkerställa en kostnadseffektiv utbyggnad av infrastrukturen och för att undvika strandade tillgångar, bör nätplaneringen också ta hänsyn till de ökade kopplingarna mellan naturgas och el samt vätgas och, i tillämpliga fall, fjärrvärme. Förutom kraft-till-naturgastillgångar kan kopplingarna mellan vätgas och el även omfatta vätgaskraftverk. Nätplaneringen bör vara transparent och göra det möjligt för berörda intressenter att delta. I detta syfte bör operatörerna vara skyldiga att genomföra ett omfattande samråd med berörda intressenter. Det europeiska vetenskapliga rådgivande organet för klimatförändringar, som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 401/2009 (32), får avge ett yttrande om de gemensamma scenarierna. Nätutvecklingsplanen för vätgas bör vara inriktad på användningen av vätgas i sektorer där det är svårt att fasa ut fossila bränslen och där det inte finns några mer energi- och kostnadseffektiva alternativ tillgängliga.

(126)

Genom samlokalisering sker produktionen och förbrukningen av vätgas på samma plats eller är placerade så nära varandra som möjligt, vilket säkerställer en stabil vätgaskvalitet för slutanvändning och minimerar kostnaderna och miljöpåverkan samt vätgasläckorna i samband med transporten. Operatörer av vätgasnät bör samarbeta med anslutna och angränsande operatörer av vätgasnät för att säkerställa en så effektiv anslutning som möjligt.

(127)

Vid utarbetandet av nätutvecklingsplanen är det viktigt att infrastrukturoperatörer tar hänsyn till principen om energieffektivitet först och principen om systemeffektivitet, vilka fastställs i kommissionens rekommendation av den 28 september 2021 med titeln Energieffektivitet först: från princip till praktik – Riktlinjer och exempel för att genomföra principen i beslutsprocessen inom och utanför energisektorn, särskilt till den förväntade förbrukning som ligger till grund för utvecklingen av det gemensamma scenariot. Lösningar på efterfrågesidan bör prioriteras när de är mer kostnadseffektiva än investeringar i infrastruktur.

(128)

I EU:s strategi för integrering av energisystem framhålls vikten av samordnad planering och drift av energisystemet för att uppnå målen om utfasning av fossila bränslen. Det är därför nödvändigt att utarbeta nätutvecklingsplaner på grundval av ett gemensamt scenario som utvecklats på sektorsövergripande basis. Samtidigt som separata sektorsspecifika nätmodeller och separata kapitel i fråga om en gemensam nätutvecklingsplan fortfarande kan identifieras, bör infrastrukturoperatörer arbeta för en högre grad av integrering med beaktande av systembehov utöver specifika energibärare.

(129)

Nätutvecklingsplaner är ett viktigt inslag när det gäller att identifiera luckor i infrastrukturen och tillhandahålla information om infrastruktur som antingen behöver byggas upp eller som kan avvecklas och som skulle kunna användas för andra ändamål, såsom vätgastransport. Detta gäller oberoende av vilken modell för åtskillnad som valts för nätoperatörer.

(130)

Att tillhandahålla information om infrastruktur som kan avvecklas inom ramen för nätutvecklingsplanen kan innebära att infrastrukturen permanent tas ur drift antingen genom att den lämnas outnyttjad, nedmonteras eller görs tillgänglig för användning för andra ändamål, såsom vätgastransport. Målet med den ökade transparensen i fråga om infrastruktur beaktar att infrastruktur som används för nya ändamål är jämförelsevis billigare än nybyggd infrastruktur och därför bör möjliggöra en kostnadseffektiv omställning.

(131)

I medlemsstater där ett distributionsnät för vätgas ska utvecklas bör utvecklingen av vätgasinfrastruktur baseras på realistiska och framåtblickande efterfrågeprognoser, inklusive potentiella behov vad gäller elsystemet och sektorer där det är svårt att fasa ut fossila bränslen. Om medlemsstaterna beslutar att tillåta särskilda avgifter som ett sätt att samfinansiera ny vätgasinfrastruktur bör planen stödja tillsynsmyndigheten i dess bedömning av dessa avgifter. Planen bör lämnas in vart fjärde år. Inlämnande före den 31 december 2032 bör ske till tillsynsmyndigheten eller till en annan behörig myndighet. Inlämnande efter detta datum bör ske endast till tillsynsmyndigheten.

(132)

Informationen i nätutvecklingsplanen bör möjliggöra en prognos över de effekter på tarifferna som följer av den planering, avveckling eller användning för andra ändamål som berör den regleringsmässiga tillgångsbasen.

(133)

I stället för att tillhandahålla en nationell nätutvecklingsplan på enskild medlemsstatsnivå bör medlemsstaterna kunna välja att utarbeta en nätutvecklingsplan på regional nivå som omfattar mer än en medlemsstat och ligger i linje med en frivillig regional integrering av marknaden för naturgas.

(134)

Till skillnad från el kommer naturgasens roll gradvis att minska i framtiden, vilket också påverkar efterfrågan på infrastrukturinvesteringar. Nätutvecklingsplanen måste därför innehålla en avvägning beträffande konkurrensproblemen och undvika strandade tillgångar.

(135)

Medlemsstaterna bör kunna välja att strategiskt stänga och anpassa en del av sina distributionssystem för att fasa ut leverans av naturgas till hushållskunder i syfte att säkerställa övergången till ett hållbart och effektivt system.

(136)

Medlemsstaterna bör kräva att operatörer av distributionsnät för vätgas i planer för distributionsnät för vätgas presenterar den infrastruktur för vätgasnät som de avser att utveckla och anpassa för ändrad användning. Systemansvariga för distributionssystem för naturgas bör åläggas att utarbeta nätavvecklingsplaner när en minskning av efterfrågan på naturgas förväntas som kräver avveckling av distributionssystem för naturgas eller delar av sådana system. Systemansvariga för distributionssystem för naturgas och operatörer av distributionsnät för vätgas kan tillåtas att utarbeta gemensamma planer om de är verksamma i samma område och delar av nätet ska anpassas för ändrad användning. Dessa planer bör ligga i linje med de tioåriga nätutvecklingsplanerna. Utvecklingsplanerna för distributionsnät och avvecklingsplanerna för naturgas bör främja energieffektivitet och integrering av energisystem med beaktande av de lokala värme- och kylplanerna. Dessa planer bör bidra till uppnåendet av unionens energi- och klimatmål och baseras på rimliga antaganden om efterfrågan på och produktion av naturgas och vätgas. När planen utarbetas bör operatörerna åläggas att genomföra ett samrådsförfarande där berörda intressenter deltar och offentliggöra utkasten till planer. Medlemsstaterna bör säkerställa vägledning från tillsynsmyndigheterna där delar av distributionssystemet kan kräva avveckling, särskilt före utgången av deras ursprungligen beräknade avskrivningstid.

(137)

Ramen för beräkning och uttag av anslutningskostnader och avgifter för biometanproducenter spelar en viktig roll när det gäller att möjliggöra integreringen av hållbar biometan i unionens naturgasnät. Medlemsstaterna bör tillhandahålla ett regelverk för att underlätta en effektiv anslutning av produktionsanläggningar för biometan till överförings- eller distributionssystemen. När tillsynsmyndigheterna fastställer eller godkänner tariffer eller de metoder som ska användas av de systemansvariga för överförings- och distributionssystemen bör de, utan att det påverkar deras oberoende vid utförandet av dessa uppgifter, fortsättningsvis kunna ta hänsyn till de kostnader som uppstår och de investeringar som görs av dessa systemansvariga.

(138)

Det är nödvändigt att göra framsteg i riktning mot sammanlänkade marknader för vätgas i unionen och därigenom underlätta investeringar i gränsöverskridande vätgasinfrastruktur.

(139)

Förtroendet för marknaden, dess likviditet och antalet marknadsaktörer måste öka, och därför måste tillsynen av företag verksamma på området för försörjning av naturgas stärkas. Sådana krav bör inte påverka, och bör vara förenliga med, befintlig unionsrätt beträffande finansmarknaderna. Tillsynsmyndigheterna och tillsynsmyndigheterna för finansmarknaden behöver samarbeta för att göra det möjligt för varandra att få en överblick över berörda marknader. Medlemsstaterna bör kunna fastställa naturgasleveransföretagens ekonomiska soliditet som ett kriterium för att bevilja tillstånd för försäljning, inbegripet återförsäljning, av naturgas. Detta kriterium ska vara fullt ut transparent och icke-diskriminerande.

(140)

Till övervägande del, och i stigande grad, importeras naturgas till unionen från tredjeländer. Unionsrätten bör beakta naturgassektorns särdrag, exempelvis en viss strukturell stelhet som har sin grund i koncentrationen av leverantörer, långsiktiga avtal och bristen på likviditet i senare led. Därför krävs ökad transparens, bland annat i fråga om prisbildning.

(141)

Innan kommissionen antar riktlinjer för kraven när det gäller bevarande av information, bör Acer och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (33) (Esma), samråda och råda kommissionen om innehållet i dessa riktlinjer. Acer och Esma bör också samarbeta för att ytterligare utreda och ge råd i frågan om huruvida transaktioner med avtal om leverans av gas och naturgasderivat bör omfattas av transparenskrav före handel eller efter handel och i så fall hur dessa krav bör utformas.

(142)

Medlemsstaterna eller, om medlemsstaterna föreskriver detta, tillsynsmyndigheterna bör uppmuntra utvecklingen av avbrytbara leveransavtal.

(143)

Medlemsstaterna bör, med beaktande av nödvändiga kvalitetskriterier, säkerställa att biometan eller andra typer av gas kan få icke-diskriminerande tillträde till naturgassystemet under förutsättning att detta tillträde är permanent förenligt med relevanta tekniska regler och säkerhetsstandarder. Dessa regler och standarder bör säkerställa att det är tekniskt möjligt och säkert att föra in biometan eller andra typer av gas i och transportera dem genom naturgassystemet och bör även omfatta deras kemiska egenskaper.

(144)

Långsiktiga avtal är en viktig del av medlemsstaternas naturgasförsörjning. De bör dock inte hindra förnybar gas och koldioxidsnål gas från att komma in på marknaden, och därför bör löptiden för avtal om leverans av fossil gas utan inslag av koldioxidminskning inte fortsätta efter den 31 december 2049. Sådana avtal bör alltid överensstämma med målen för detta direktiv och vara förenliga med EUF-fördraget och dess konkurrensregler. Det är nödvändigt att ta hänsyn till långsiktiga avtal vid planering av företagens leverans- och transportkapacitet. Även om fossil gas utan inslag av koldioxidminskning fortfarande spelar en viktig roll kommer dess betydelse för att trygga unionens energiförsörjning stegvis att minska. Medlemsstaterna bör säkerställa utfasningen av fossil gas, med beaktande av tillgängliga alternativ. När så föreskrivs i deras integrerade nationella energi- och klimatplaner bör medlemsstaterna kunna fastställa ett slutdatum för löptiden för långsiktiga avtal om fossil gas utan inslag av koldioxidminskning som infaller tidigare än den 31 december 2049.

(145)

För att säkerställa att de allmännyttiga tjänsterna i unionen håller hög kvalitet bör medlemsstaterna regelbundet underrätta kommissionen om alla åtgärder som vidtagits för att uppnå målen med detta direktiv. Kommissionen bör regelbundet offentliggöra en rapport som innehåller en analys av de nationella åtgärder som vidtagits för att uppnå målsättningarna när det gäller allmännyttiga tjänster samt en jämförelse av åtgärdernas effektivitet, i syfte att utfärda rekommendationer om vilka nationella åtgärder som bör vidtas för att de allmännyttiga tjänsterna ska hålla hög kvalitet.

(146)

Respekt för kraven när det gäller allmännyttiga tjänster är ett grundläggande krav i detta direktiv, och det är viktigt att det i direktivet anges gemensamma minimikrav som uppfylls av samtliga medlemsstater och som beaktar målen om konsumentskydd, hantering av energifattigdom, prisbevakning, försörjningstrygghet, miljöskydd samt likvärdiga konkurrensnivåer i samtliga medlemsstater. Det är viktigt att kraven när det gäller allmännyttiga tjänster kan tolkas på nationell grund, med beaktande av nationella omständigheter och i enlighet med unionsrätten.

(147)

De åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att uppnå målen när det gäller social och ekonomisk sammanhållning bör bland annat kunna innefatta lämpliga ekonomiska stimulansåtgärder, där så är lämpligt med hjälp av alla tillgängliga unionsverktyg och nationella verktyg. Dessa verktyg bör kunna innefatta ansvarsmekanismer för att säkerställa nödvändiga investeringar.

(148)

Om de åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att fullgöra skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster utgör statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är medlemsstaterna enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget skyldiga att underrätta kommissionen om detta.

(149)

Marknadspriser bör ge de rätta incitamenten för utvecklingen av nätet.

(150)

Vissa medlemsstater bör, på grund av de historiska särdragen och mognadsnivåerna på sina marknader för naturgas, ha möjlighet att göra undantag från de särskilda regler som fastställs i detta direktiv för att förhindra omotiverade bestraffningar och främja en effektiv utveckling av marknaderna för naturgas i dessa medlemsstater. Detta gäller särskilt Luxemburg, på grund av landets specifika marknadsegenskaper, och alla medlemsstater som ännu inte är anslutna till det sammanlänkade systemet i någon annan medlemsstat eller som ännu inte har tagit emot den första kommersiella leveransen enligt sitt första långsiktiga naturgasleveransavtal. För att säkerställa en enhetlig tillämpning av unionsrätten bör undantagen för medlemsstater som ännu inte är anslutna till det sammanlänkade systemet i någon annan medlemsstat eller som ännu inte har tagit emot den första kommersiella leveransen enligt sitt första långsiktiga naturgasleveransavtal vara tillfälliga och endast tillämpas till dess att dessa medlemsstater kan uppfylla högre standarder när det gäller öppnande av marknaden och sammanlänkning med det integrerade naturgassystemet i unionen. Om ett sådant undantag är tillämpligt bör det också omfatta alla bestämmelser i detta direktiv som är underordnade eller som kräver en föregående tillämpning av någon av de bestämmelser från vilka ett undantag har beviljats.

(151)

Det bör vara av största vikt för medlemsstaterna att verka för fungerande konkurrens och för att olika leverantörer utan svårighet ska få tillträde till marknaden, så att konsumenterna ska kunna dra full fördel av en liberaliserad inre marknad för naturgas.

(152)

I syfte att skapa en inre marknad för naturgas bör medlemsstaterna främja integreringen av sina inhemska marknader och samarbetet mellan systemansvariga och operatörer på unionsnivå och regional nivå, vilket också bör omfatta de isolerade system som bildar så kallade gasöar, som fortfarande existerar i unionen.

(153)

Frivillig regional marknadsintegrering, särskilt sammanslagningar av marknader, kan ge olika fördelar beroende på marknadernas särdrag. Marknadsintegrering kan ge en möjlighet att på bästa sätt utnyttja infrastruktur, förutsatt att den inte inverkar negativt på angränsande marknader, till exempel genom höjda gränsöverskridande tariffer. Den ger också en möjlighet att öka konkurrensen, likviditeten och handeln till förmån för slutkonsumenterna i regionen, genom att attrahera leverantörer som annars inte skulle etablera sig på grund av den ringa marknadsstorleken. Marknadsintegrering gör det också möjligt att skapa större områden med tillgång till fler försörjningskällor. En sådan diversifiering kan påverka grossistmarknadspriserna tack vare förbättrad konkurrens mellan olika källor, men kan också förbättra försörjningstryggheten om det inte finns någon kvarvarande intern överbelastning i det nya sammanslagna området. Marknadsintegrering skulle kunna utgöra en grund för att ytterligare stödja omvandlingen av marknaden för naturgas, inbegripet utbyggnaden av förnybar gas och koldioxidsnål gas. Medlemsstaterna, tillsynsmyndigheterna och systemansvariga för överföringssystem bör samarbeta för att underlätta regional integrering.

(154)

Ett viktigt mål för detta direktiv bör vara att med hjälp av ett sammanlänkat nät över hela unionen utveckla en verklig inre marknad för naturgas, och tillsynsmyndigheterna bör därför ha som en av sina huvuduppgifter att, i relevanta fall i nära samarbete med Acer, hantera regleringen av gränsöverskridande sammanlänkningar och regionala marknader.

(155)

Ett annat viktigt mål för detta direktiv bör vara att säkerställa gemensamma bestämmelser för en verklig inre marknad för naturgas och ett brett naturgasutbud. Korrekta marknadspriser skulle i detta syfte ge ett incitament till gränsöverskridande handel, samtidigt som det skulle leda till priskonvergens.

(156)

Tillsynsmyndigheterna bör också tillhandahålla information om marknaden så att kommissionen kan utöva sin roll som observatör och övervakare av den inre marknaden för naturgas och dess utveckling på kort, medellång och lång sikt, inklusive aspekter som tillgång och efterfrågan, infrastruktur för överföring och distribution, tjänsternas kvalitet, gränsöverskridande handel, hantering av överbelastning, investeringar, grossist- och konsumentpriser, marknadens likviditet samt miljö- och effektivitetsförbättringar. Tillsynsmyndigheterna bör underrätta de nationella konkurrensmyndigheterna och kommissionen om medlemsstater där priserna utgör ett hinder för konkurrensen och en väl fungerande marknad.

(157)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att skapa fullständigt fungerande inre marknader för naturgas och vätgas, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(158)

Enligt förordning (EU) 2024/1789 kan kommissionen anta riktlinjer eller nätföreskrifter i syfte att uppnå den harmoniseringsgrad som krävs. Sådana riktlinjer eller nätföreskrifter, som utgör bindande regler antagna som kommissionens genomförandeförordningar, är, även med avseende på vissa bestämmelser i detta direktiv, ett användbart hjälpmedel som snabbt kan ändras om det skulle behövas.

(159)

Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att anta de riktlinjer som krävs för att den grad av harmonisering ska kunna åstadkommas som behövs för att syftet med detta direktiv ska kunna uppnås.

(160)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument, har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är motiverat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. När det gäller detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är motiverat, särskilt till följd av domen från Europeiska unionens domstol i mål C-543/17 (34).

(161)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). Således bör detta direktiv tolkas och tillämpas i överensstämmelse med dessa rättigheter och principer, särskilt rätten till skydd av personuppgifter som garanteras i artikel 8 i stadgan. Det är avgörande att all behandling av personuppgifter enligt detta direktiv överensstämmer med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (35).

(162)

I syfte att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv eller komplettera det med avseende på vissa särskilda områden som är grundläggande för att uppnå målen med detta direktiv, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på tillhandahållande av riktlinjer om minimikriterier för att säkerställa att ägaren till överföringssystemet eller överföringsnätet för vätgas och den systemansvariga för lagringssystemet för naturgas eller operatören av lagringsanläggningar för vätgas är oberoende, riktlinjer om förfarandet för certifiering av en systemansvarig för överföringssystemet eller operatör av överföringsnätet för vätgas, riktlinjer om i vilken utsträckning tillsynsmyndigheterna är skyldiga att samarbeta med varandra och med Acer, riktlinjer om förfarandet för att fastställa huruvida ett beslut som fattats av en tillsynsmyndighet överensstämmer med nätföreskrifter och riktlinjer som antagits enligt detta direktiv och förordning (EU) 2024/1789 och riktlinjer om metoder och villkor för bevarande av information liksom form och innehåll när det gäller uppgifter om transaktioner avseende natur- och vätgasleveransavtal och natur- och vätgasderivat som tillhandahålls av leveransföretag. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (36). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(163)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att fastställa krav på driftskompatibilitet och icke-diskriminerande och transparenta förfaranden för tillgång till uppgifter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med förordning (EU) nr 182/2011.

(164)

För att säkerställa ett smidigt och ändamålsenligt genomförande av detta direktiv stöder kommissionen medlemsstaterna genom instrumentet för tekniskt stöd, inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/240 (37) och som tillhandahåller skräddarsydd teknisk expertis för att utforma och genomföra reformer, inbegripet sådana som främjar konkurrensutsatta inre marknader för naturgas och vätgas, möjliggör integrering av förnybar gas och koldioxidsnål gas och ökar samarbetet och samordningen mellan systemansvariga för överföringssystem och systemansvariga för distributionssystem. Det tekniska stödet omfattar till exempel förstärkning av den administrativa kapaciteten, harmonisering av regelverken och utbyte av relevant bästa praxis.

(165)

Direktiv 2009/73/EG bör därför upphävas och skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell rätt bör endast gälla de bestämmelser som utgör en innehållsmässig ändring i förhållande till direktiv 2009/73/EG. Skyldigheten att införliva de oförändrade bestämmelserna följer av det direktivet.

(166)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller de tidsfrister för införlivande med nationell rätt och de datum för tillämpning av direktiven som anges i del B i bilaga III till detta direktiv.