EU:s ekonomiska och monetära union

VIKTIGA PUNKTER

EU:s ekonomiska och monetära union

Det här är processen för att anpassa medlemsstaternas ekonomiska och monetära politik till varandra. Den utgörs av tre etapper:

• Första etappen (1990–1993): Undanröjande av hinder för fri rörlighet för kapital mellan medlemsstaterna, förbättring av den ekonomiska konvergensen, samt ett närmare samarbete mellan de nationella centralbankerna.
• Andra etappen (1994–1998): Inrättandet av Europeiska monetära institutet (föregångaren till Europeiska centralbanken (ECB)), förberedelserna för införandet av euron, undvikandet av alltför stora underskott samt en bättre konvergens mellan den ekonomiska politiken (för att säkerställa stabila priser och sunda offentliga finanser).
• Tredje etappen (från och med 1 januari 1999). Oåterkallelig låsning av växelkurserna, medlemsstaternas gradvisa införande av euron som valuta, genomförande av en gemensam penningpolitik under ECB:s ansvar, ikraftträdande av den EU-interna växelkursmekanismen (ERM II) och ikraftträdande av stabilitets- och tillväxtpakten.

De två första etapperna av EMU har slutförts för samtliga medlemsstater, men den sista är ännu inte avslutad. Hittills har 21 medlemsstater infört euron som sin officiella valuta (gemensamt kallade euroområdet).

Övergången till euro

Innan en medlemsstat kan införa euron måste den först uppfylla en rad ekonomiska och rättsliga krav – konvergenskriterierna som fastställs i artikeln 140 i EUF-fördraget.

• Syftet med de ekonomiska konvergenskriterierna är att säkerställa att EU har en stabil ekonomi och finansiell situation.
• Enligt det rättsliga konvergenskriteriet måste medlemsstaternas nationella lagstiftning, inklusive stadgarna för deras nationella centralbank, vara förenlig med relevant EU-lagstiftning.

När en medlemsstat uppfyller alla dessa krav beslutar Council of the Europeiska unionens råd att den får införa euron som sin valuta. Euron ersätter då den tidigare nationella valutan och blir landets officiella valuta.

De medlemsstater som har euron som valuta anses utgöra euroområdet, där en gemensam penningpolitik förs under ansvar av ECB-rådet.

De medlemsstater som ännu inte har infört euron som sin valuta är medlemsstater med undantag enligt artikel 139 i EUF-fördraget. Europeiska kommissionen och ECB rapporterar till rådet minst vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag, om de berörda medlemsstaternas framsteg när det gäller att uppfylla konvergenskriterierna. Efter samråd med Europaparlamentet och efter diskussion i Europeiska rådet beslutar rådet på förslag av kommissionen att den berörda medlemsstaten uppfyller de nödvändiga villkoren och får anta euron som sin valuta samt upphäver undantaget för den berörda medlemsstaten.

Europeiska centralbanken

ECB spelar en väsentlig roll för EMU. Genom sitt beslutande organ, ECB-rådet, fastställer ECB penningpolitiken för euroområdet. Det har också den exklusiva befogenheten att godkänna utgivningen av eurosedlar inom EU. Medlemsstaterna får ge ut euromynt, men ECB måste först godkänna den årliga mängd (volym) som ska ges ut.

De första medlemsstaterna i euroområdet

• Den 3 maj 1998, det historiska datum då EMU:s tredje etapp inleddes, antog rådet ett beslut där det erkände att elva medlemsstater (Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike) uppfyllt de nödvändiga villkoren för att få införa den gemensamma valutan den 1 januari 1999.
• År 2000 fattades ett liknande beslut för Grekland, som gick in i EMU:s tredje etapp i januari 2001.

• Euron infördes därefter i två steg.
  • Den 1 januari 1999:  Euron infördes som kontopengar¹ och omräkningskurserna mellan euron och medlemsstaternas valutor fastställdes.
  • Den 1 januari 2002:  Fysiska euromynt och eurosedlar infördes i de berörda medlemsstaterna. Invånare och företag kunde då göra sina kontanta betalningar i euro.

Utvidgningen av euroområdet

• I princip förväntas samtliga EU-länder gå med i den tredje etappen av EMU och alltså införa euron. Vissa har dock ännu inte uppfyllt de ekonomiska och rättsliga kraven, och Danmark har valt att inte delta i den tredje etappen av EMU, vars närmare bestämmelser anges i protokoll nr 16 till fördragen. Danmark har förbehållit sig rätten att avsluta sina undantagsarrangemang och ansöka om att anta euron, men har inte meddelat några sådana avsikter.
• Medlemsstater som har infört euron efter 2002:
  • Slovenien den 1 januari 2007.
  • Cypern och Malta den 1 januari 2008.
  • Slovakien den 1 januari 2009.
  • Estland den 1 januari 2011.
  • Lettland den 1 januari 2014.
  • Litauen den 1 januari 2015.
  • Kroatien den 1 januar3 2023.
  • Bulgarien den 1 januari 2026.