Övergångsklausuler

För att göra Europeiska unionens (EU:s) beslutsfattande mer flexibelt införs genom artikel 48.7 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) möjligheten till två typer av allmänna övergångsklausuler för att möjliggöra en ändring av det lagstiftningsförfarande som ursprungligen föreskrevs.

Användningen av en övergångsklausul innebär att det inte finns något behov av att formellt ändra EU-fördragen och därmed inget krav på att detta ska ratificeras av EU:s medlemsstater.

Allmänna övergångsklausuler

• Den första typen av allmän övergångsklausul är då beslutsfattandet ändras från enhällighet till omröstning med kvalificerad majoritet i Europeiska unionens råd. Den tillämpas på lagstiftningsförslag där det i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) eller i avdelning V i EU-fördraget (som rör EU:s yttre åtgärder och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken) anges att rådet ska besluta enhälligt. Det bör noteras att beslut med militära konsekvenser och på försvarsområdet är uteslutna.
• Det andra fallet av en allmän övergångsklausul är när lagstiftningsakter enligt EUF-fördraget måste antas enligt det särskilda lagstiftningsförfarandet, med rådet som enda lagstiftare, och Europaparlamentet antingen rådfrågas eller ombeds att ge sitt samtycke. Här skulle övergångsklausulen leda till en övergång från det särskilda lagstiftningsförfarandet till det ordinarie lagstiftningsförfarandet (tidigare kallat medbeslutande).

EU:s behörighetsområden ändras inte i något av dessa fall. Efter att ha fått ett meddelande från Europeiska rådet om att en allmän övergångsklausul föreslås har de nationella parlamenten sex månader på sig att registrera sitt veto. Dessutom måste en majoritet av parlamentets ledamöter godkänna hur övergångsklausulen tillämpas. Endast då kan Europeiska rådet enhälligt godkänna någon typ av övergångsklausul.

Särskilda övergångsklausuler

I EU-fördragen föreskrivs också övergångsklausuler som gäller för sex specifika politikområden. Dessa sex särskilda övergångsklausuler tillämpas på följande områden:

1. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (artikel 31.3 i EU-fördraget).
2. Familjerätt med gränsöverskridande följder (artikel 81.3 i EUF-fördraget).
3. Socialpolitik (artikel 153.2 i EUF-fördraget).
4. Miljöpolitik (artikel 192.2 i EUF-fördraget).
5. Den fleråriga budgetramen (artikel 312.2 i EUF-fördraget).
6. Fördjupat samarbete (artikel 333 i EUF-fördraget).

Villkoren för att anta lagstiftning på dessa områden kräver ett mindre utförligt förfarande om institutionerna beslutar att tillämpa en övergångsklausul. I de fyra första fallen är det rådet som beslutar om övergångsklausulerna, medan det i de två senaste är Europeiska rådet.