(1)

Flera ändringar ska göras i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/98/EU (4). Det direktivet bör av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Unionen bör säkerställa en rättvis behandling av tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsstaternas territorium och en mer kraftfull integrationspolitik bör syfta till att ge dessa tredjelandsmedborgare rättigheter och skyldigheter som är jämförbara med unionsmedborgarnas.

(3)

Bestämmelser om ett enda ansökningsförfarande som leder till utfärdandet av ett kombinerat tillstånd som, i en enda administrativ handling, omfattar såväl uppehållstillstånd som arbetstillstånd kommer att bidra till att förenkla och harmonisera de regler som för närvarande gäller i medlemsstaterna.

(4)

För att möjliggöra den första inresan på deras territorier bör medlemsstaterna kunna utfärda ett kombinerat tillstånd eller, om de utfärdar kombinerade tillstånd endast efter inresa, en visering. Medlemsstaterna bör utfärda sådana kombinerade tillstånd eller viseringar i lämplig tid.

(5)

En uppsättning regler för förfarandet för handläggning av ansökan om ett kombinerat tillstånd bör fastställas i detta direktiv. Detta förfarande bör vara effektivt och hanterbart, med beaktande av den normala arbetsbördan för medlemsstaternas förvaltningar, samt transparent, rättvist och icke-diskriminerande, så att de berörda personerna ges adekvat rättssäkerhet inom rimlig tid.

(6)

I den europeiska pelaren för sociala rättigheter, som proklamerades den 17 november 2017 i Göteborg, fastställs en uppsättning principer som ska tjäna som vägledning för att säkerställa lika möjligheter, tillträde till arbetsmarknaden, rättvisa arbetsvillkor samt socialt skydd och social inkludering. Översynen av direktiv 2011/98/EU ingår i det åtgärdspaket för kompetenser och talanger som föreslogs som en uppföljning av kommissionens meddelande av den 23 september 2020 om en ny migrations- och asylpakt. Den översynen är också ett av inslagen i kommissionens meddelande av den 4 mars 2021 om handlingsplanen för den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

(7)

Bestämmelserna i detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas behörighet att reglera kraven för utfärdande av ett kombinerat tillstånd för arbete. Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas rätt i enlighet med artikel 79.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). På grundval av detta bör medlemsstaterna antingen kunna anse att en ansökan om ett kombinerat tillstånd inte kan tas upp till prövning eller avslå den.

(8)

Detta direktiv bör omfatta anställningsavtal och anställningsförhållanden mellan tredjelandsmedborgare och arbetsgivare. Om en medlemsstats nationella rätt tillåter inresa för tredjelandsmedborgare genom bemanningsföretag som är etablerade på dess territorium och som har ett anställningsförhållande med arbetstagaren, bör sådana tredjelandsmedborgare inte undantas från detta direktivs tillämpningsområde. Samtliga bestämmelser i detta direktiv som avser arbetsgivare bör också tillämpas på sådana företag.

(9)

Utstationerade tredjelandsmedborgare bör inte omfattas av detta direktiv. Detta bör inte hindra att tredjelandsmedborgare som lagligen vistas och arbetar i en medlemsstat och som utstationeras till en annan medlemsstat fortsatt åtnjuter likabehandling i förhållande till ursprungsmedlemsstatens medborgare under den tid utstationeringen varar vad avser de anställningsvillkor som inte påverkas av tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG (5).

(10)

Tredjelandsmedborgare som har beviljats skydd i enlighet med nationell rätt, internationella förpliktelser eller praxis i en medlemsstat bör inte omfattas av detta direktiv, med undantag för kapitel III, som bör tillämpas om dessa tredjelandsmedborgare, i enlighet med nationell rätt, har rätt att arbeta och gör eller har gjort detta.

(11)

Tredjelandsmedborgare som har beviljats ställning som varaktigt bosatta i enlighet med rådets direktiv 2003/109/EG (6) bör inte omfattas av det här direktivet med hänsyn till deras allmänt sett mer privilegierade ställning och deras särskilda typ av uppehållstillstånd, EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta.

(12)

Tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa på en medlemsstats territorium för säsongsarbete och som har ansökt om inresa eller som har beviljats inresa på en medlemsstats territorium i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/36/EU (7) bör inte omfattas av det här direktivet med hänsyn till att de omfattas av direktiv 2014/36/EU, som inrättar en särskild ordning.

(13)

Medlemsstaternas skyldighet att fastställa om ansökan ska ges in av en tredjelandsmedborgare eller av dennes arbetsgivare bör inte påverka de arrangemang enligt vilka båda ska medverka i förfarandet. Medlemsstaterna bör behandla och pröva ansökningar om ett kombinerat tillstånd antingen när tredjelandsmedborgaren vistas utanför den medlemsstats territorium som denne vill resa in till eller vistas i eller när den tredjelandsmedborgaren redan vistas på den medlemsstatens territorium i egenskap av innehavare av ett giltigt uppehållstillstånd som har utfärdats av den medlemsstaten i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1030/2002 (8). Medlemsstaterna bör också ha möjlighet att godta ansökningar som ges in av andra tredjelandsmedborgare som uppehåller sig lagligt på deras territorium.

(14)

Bestämmelserna i detta direktiv om ett enda ansökningsförfarande och om ett kombinerat tillstånd bör inte avse enhetliga viseringar eller viseringar för längre vistelse. Under förutsättning att de krav som anges i unionsrätten eller nationell rätt är uppfyllda och om en medlemsstat utfärdar kombinerade tillstånd endast på sitt territorium, bör den berörda medlemsstaten utfärda den erforderliga viseringen till tredjelandsmedborgaren så att denne kan få ett kombinerat tillstånd.

(15)

Tidsfristen för att fatta beslut om ansökan bör inbegripa den tid som är nödvändig för att kontrollera situationen på arbetsmarknaden, när en sådan kontroll utförs i samband med en enskild ansökan om ett kombinerat tillstånd. En allmän kontroll av situationen på arbetsmarknaden utan koppling till en enskild ansökan om ett kombinerat tillstånd omfattas därför inte av tidsfristen för att fatta ett beslut. Medlemsstaterna bör sträva efter att utfärda den visering som krävs för att erhålla ett kombinerat tillstånd i lämplig tid.

(16)

För att undvika dubbelarbete och utdragna förfaranden bör medlemsstaterna sträva efter att kräva att sökande lämnar in de relevanta handlingarna endast en gång och utföra endast en substantiell kontroll av de handlingar som sökanden lämnat in för utfärdandet av både ett kombinerat tillstånd och, i tillämpliga fall, den visering som krävs för att erhålla ett kombinerat tillstånd.

(17)

Att en behörig myndighet utses i enlighet med detta direktiv bör inte påverka den roll och det ansvar som andra myndigheter och i förekommande fall arbetsmarknadens parter har i fråga om att pröva och fatta beslut om ansökan.

(18)

Tidsfristen för att fatta ett beslut om ansökan bör dock inte inbegripa den tid som är nödvändig för erkännande av yrkeskvalifikationer. Detta direktiv bör inte påverka nationella förfaranden för erkännande av examensbevis.

(19)

Om myndigheterna inte fattar ett beslut inom de tidsfrister som föreskrivs i detta direktiv, bör eventuella konsekvenser fastställas i nationell rätt och bör kunna prövas rättsligt.

(20)

Såsom anges i kommissionens meddelande av den 27 april 2022 om att locka kompetens och talang till EU är talangpartnerskap ett av nyckelverktygen i den nya migrations- och asylpakten när det gäller dess externa dimension. Dessa partnerskap syftar till att stärka samarbetet mellan unionen, medlemsstaterna och partnerländerna, främja arbetskraftens internationella rörlighet och utveckla talanger på ett ömsesidigt fördelaktigt och cirkulärt sätt. Att påskynda behandlingen av ansökningar om ett kombinerat tillstånd inom de gränser som föreskrivs i detta direktiv skulle också kunna bidra till ett effektivt genomförande av talangpartnerskap med viktiga partnerländer.

(21)

I syfte att göra arbetsmarknaderna i unionen mer effektiva och attraktiva bör medlemsstaterna kunna påskynda behandlingen av ansökningar om ett kombinerat tillstånd som lämnas in av eller på uppdrag av tredjelandsmedborgare som redan innehar ett kombinerat tillstånd i en annan medlemsstat, inom de gränser som fastställs i detta direktiv.

(22)

Det kombinerade tillståndet bör utformas i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002, så att det blir möjligt för medlemsstaterna att föra in ytterligare uppgifter, i synnerhet huruvida personen har tillstånd att arbeta eller inte. Bland annat för att uppnå en bättre kontroll av invandringen bör medlemsstaterna inte endast i det kombinerade tillståndet, utan även i andra uppehållstillstånd som utfärdas, lämna upplysningar om arbetstillstånd, oberoende av vilken typ av tillstånd eller uppehållstillstånd som har legat till grund för att tredjelandsmedborgaren har beviljats inresa på medlemsstatens territorium och fått tillträde till arbetsmarknaden i medlemsstaten. Tredjelandsmedborgare bör ha rätt att kontrollera uppgifterna på papper eller i elektroniskt format och, när det är lämpligt, få dem rättade eller strukna, i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002.

(23)

Bestämmelserna i detta direktiv om uppehållstillstånd för andra ändamål än arbete bör tillämpas endast på utformningen av sådana tillstånd och inte påverka unionsbestämmelser eller nationella bestämmelser om förfaranden för att bevilja inresa och förfaranden för att utfärda sådana tillstånd.

(24)

Bestämmelserna i detta direktiv om ett kombinerat tillstånd och om uppehållstillstånd som utfärdas för andra ändamål än arbete bör inte hindra medlemsstaterna från att utfärda ytterligare en pappershandling för att kunna ge mer exakt information om anställningsförhållandet, när det på uppehållstillståndet inte finns tillräckligt med plats. En sådan handling kan tjäna till att förhindra exploatering av tredjelandsmedborgare och bekämpa olaglig anställning men bör vara frivillig för medlemsstaterna och inte ersätta ett arbetstillstånd, vilket skulle äventyra idén med ett kombinerat tillstånd. De tekniska möjligheter som erbjuds genom artikel 4 i förordning (EG) nr 1030/2002 och led a.20 i bilagan till den förordningen kan också användas för att lagra sådana uppgifter på elektronisk väg. Vidare är arbetsgivare skyldiga att informera arbetstagare från tredjeland om de väsentliga dragen i anställningsförhållandet och om eventuella ändringar av dem, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1152 (9).

(25)

De villkor och kriterier som kan ligga till grund för att en ansökan om ett kombinerat tillstånd eller om ändring eller förlängning av ett kombinerat tillstånd avslås, eller som kan ligga till grund för ett återkallande av ett kombinerat tillstånd, bör vara objektiva och bör fastställas i den nationella rätten, inbegripet skyldigheten att iaktta principen om unionsföreträde, som särskilt uttrycks i de relevanta bestämmelserna i anslutningsakterna från 2003 och 2005. Beslut om avslag och återkallande bör vara vederbörligen motiverade. Ett beslut att avslå en ansökan om att utfärda, ändra eller förlänga ett kombinerat tillstånd och ett beslut att återkalla ett kombinerat tillstånd bör grundas på kriterier som föreskrivs i unionsrätten eller nationell rätt och bör, där så är lämpligt, beakta de specifika omständigheterna i ärendet och respektera proportionalitetsprincipen. I undantagsfall, under vederbörligen motiverade omständigheter med anknytning till ansökans komplexitet, och i sökandens intresse, bör det vara möjligt att förlänga tidsfristen för att fatta ett beslut enligt detta direktiv med ytterligare 30 dagar. Om innehavaren av ett kombinerat tillstånd byter arbetsgivare bör en förlängning med ytterligare 15 dagar vederbörligen motiveras.

(26)

För att säkerställa att tredjelandsmedborgare och deras familjer har faktisk tillgång till sina rättigheter bör medlemsstaterna kostnadsfritt tillhandahålla lättillgänglig information om de styrkande handlingar som behövs för att ansöka om det kombinerade tillståndet, liksom om villkoren för inresa och vistelse samt om rättigheter, skyldigheter och rättssäkerhetsgarantier för deras och deras familjemedlemmars skydd. Den informationen bör inbegripa information om arbetsmarknadens parter, särskilt arbetstagarorganisationer, så att de får mer kunskap och bättre skydd på arbetsplatsen.

(27)

Tredjelandsmedborgare som innehar en giltig resehandling och ett kombinerat tillstånd som har utfärdats av en medlemsstat som tillämpar Schengenregelverket fullt ut bör få tillstånd att resa in och röra sig fritt på de medlemsstaters territorium som tillämpar Schengenregelverket fullt ut under en period av högst tre månader under en sexmånadersperiod i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 (10) och artikel 21 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Frankrike om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (11) (Schengenkonventionen).

(28)

Eftersom det inte finns någon horisontell unionslagstiftning har tredjelandsmedborgare olika rättigheter beroende på i vilken medlemsstat de arbetar och vilken nationalitet de har. För att vidareutveckla en konsekvent invandringspolitik och minska skillnaderna i rättigheter mellan unionsmedborgare och tredjelandsmedborgare som arbetar lagligen i en medlemsstat, och för att komplettera de befintliga reglerna om invandring, bör det fastställas en uppsättning rättigheter för att i synnerhet precisera de områden på vilka tredjelandsmedborgare som arbetar lagligen i en medlemsstat, men ännu inte har ställning som varaktigt bosatta, ges samma behandling som medlemsstatens egna medborgare. Avsikten med dessa bestämmelser är att skapa ett minimum av likvärdiga förutsättningar inom unionen, erkänna att sådana tredjelandsmedborgare genom sitt arbete och genom sina skatteinbetalningar bidrar till unionens ekonomi samt motverka illojal konkurrens mellan en medlemsstats egna medborgare och tredjelandsmedborgare till följd av en eventuell exploatering av de sistnämnda. Arbetstagare från tredjeland bör i detta direktiv definieras som en tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa på en medlemsstats territorium, som är lagligen bosatt där och som inom ramen för ett anställningsförhållande har tillstånd att arbeta där i enlighet med nationell rätt eller praxis. I detta sammanhang måste en arbetstagare från tredjeland ha ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande enligt definitionen i nationell rätt, kollektivavtal eller praxis i en medlemsstat, med beaktande av rättspraxis från Europeiska unionens domstol.

(29)

När en innehavare av ett kombinerat tillstånd byter arbetsgivare bör den nya arbetsgivaren meddela de behöriga myndigheterna uppgifter om anställningen i enlighet med de förfaranden som fastställs i nationell rätt. En ändring av anställningsvillkoren, såsom arbetsgivarens adress, den ort där arbetet vanligtvis utförs, arbetstider och lön utgör inte i sig ett byte av arbetsgivare.

(30)

Alla tredjelandsmedborgare som lagligen vistas och arbetar i en medlemsstat bör omfattas av åtminstone en gemensam uppsättning rättigheter som baseras på likabehandling i förhållande till medborgarna i den medlemsstat där de vistas, oberoende av för vilket ändamål eller på vilken grund de ursprungligen beviljades inresa. Rätten till likabehandling på de områden som omfattas av detta direktiv bör inte endast omfatta tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa i en medlemsstat för arbete, utan även dem som har beviljats inresa för andra ändamål och som har fått tillträde till den medlemsstatens arbetsmarknad i enlighet med andra bestämmelser i unionsrätten eller i nationell rätt, inbegripet familjemedlemmar till en tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa i medlemsstaten enligt rådets direktiv 2003/86/EG (12) och tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa på en medlemsstats territorium i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/801 (13).

(31)

Rätten till likabehandling på vissa angivna områden bör vara strikt kopplad till att tredjelandsmedborgaren vistas lagligen och har fått tillträde till arbetsmarknaden i en medlemsstat, vilket framgår av det kombinerade tillstånd som ger rätt att vistas och arbeta och av uppehållstillstånd som har utfärdats för andra ändamål och som innehåller upplysningar om arbetstillstånd att arbeta.

(32)

Rätten till likabehandling för arbetstagare från tredjeland i förhållande till medlemsstatens medborgare när det gäller anställningsvillkor och arbetsvillkor enligt vad som avses i detta direktiv bidrar till anständigt arbete och till att förhindra exploatering av arbetstagare från tredjeland. Den rätten bör åtminstone omfatta anställningsvillkor, lön inklusive övertidsersättning, avdrag och retroaktiva utbetalningar av dessa, fordringar i händelse av arbetsgivarens insolvens, tillämpning av principen om lika lön för lika arbete, uppsägning, likabehandling av kvinnor och män, utbildning, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, arbetstider, ledighet och semester. Rätten till likabehandling bör omfatta arbetsvillkor som fastställs i unionsrätten, nationell rätt, kollektivavtal och praxis i en medlemsstat på samma villkor som för medborgare i den berörda medlemsstaten.

(33)

En medlemsstat bör erkänna yrkeskvalifikationer som en tredjelandsmedborgare har förvärvat i en annan medlemsstat på samma sätt som för unionsmedborgare och bör beakta kvalifikationer som har förvärvats i ett tredjeland i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG (14). Den rätt till likabehandling som arbetstagare från tredjeland tillerkänns i fråga om erkännande av examens- och utbildningsbevis och andra yrkeskvalifikationer i enlighet med relevanta nationella förfaranden bör inte påverka medlemsstaternas behörighet att bevilja sådana arbetstagare från tredjeland tillträde till sina arbetsmarknader.

(34)

Arbetstagare från tredjeland bör åtnjuta likabehandling med avseende på social trygghet. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 anges grenar av social trygghet (15). Bestämmelserna om likabehandling i fråga om social trygghet i detta direktiv bör också vara tillämpliga på arbetstagare som beviljats inresa i en medlemsstat direkt från ett tredjeland. Detta direktiv bör dock inte tillerkänna arbetstagare från tredjeland fler rättigheter än de som redan föreskrivs i gällande unionsrätt på området social trygghet för tredjelandsmedborgare som har gränsöverskridande anknytning.

(35)

Europeiska unionens domstol slog, i sin dom av den 25 november 2020 i mål C-302/19 (16), fast att en medlemsstat inte kan neka eller begränsa sociala trygghetsförmåner för innehavaren av ett kombinerat tillstånd av det skälet att dennes familjemedlemmar, eller vissa av dem, inte är bosatta i den medlemsstaten utan i ett tredjeland, när medlemsstaten beviljar sina egna medborgare denna förmån oberoende av var deras familjemedlemmar är bosatta.

(36)

Medlemsstaterna bör åtminstone säkerställa likabehandling för tredjelandsmedborgare som är anställda eller som efter en minimiperiod av anställning har registrerats som arbetslösa. Ingen begränsning av likabehandlingen i fråga om social trygghet enligt detta direktiv bör påverka de rättigheter som tillerkänns enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1231/2010 (17).

(37)

Unionsrätten begränsar inte medlemsstaternas befogenhet att organisera sina sociala trygghetssystem. Det ankommer följaktligen på varje medlemsstat att bestämma villkoren för beviljande av sociala trygghetsförmåner, förmånernas storlek och under hur lång tid som de ska utgå. Vid utövandet av denna befogenhet bör medlemsstaterna emellertid iaktta unionsrätten.

(38)

Likabehandling av arbetstagare från tredjeland bör inte avse yrkesutbildningsåtgärder som finansieras inom ramen för system för socialt bistånd.

(39)

Medlemsstaterna bör säkerställa att de förhindrar diskriminering av arbetstagare från tredjeland när det gäller tillgång till varor och tjänster för vilka likabehandling av arbetstagare från tredjeland i förhållande till medborgarna i den medlemsstat där de är bosatta garanteras i enlighet med detta direktiv och nationell rätt. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att förhindra eventuell diskriminering när det gäller tillgång till privatägda hyresbostäder, i syfte att säkerställa att boendevillkoren och hyresavtalen överensstämmer med nationella standarder och nationella regler för privat uthyrning, inbegripet standarder och regler avseende hyresbelopp. Det är av särskild vikt att säkerställa att arbetstagare från tredjeland förblir fria att välja sin bostad, utan skyldighet att bo i en bostad som arbetsgivaren tillhandahåller, enligt vad som gäller för arbetstagare i den berörda medlemsstaten, i enlighet med nationell rätt.

(40)

För att stärka likabehandlingen av arbetstagare från tredjeland bör medlemsstaterna föreskriva effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner mot arbetsgivare vid överträdelser av nationella bestämmelser som antagits enligt detta direktiv, särskilt när det gäller arbetsvillkor, föreningsfrihet och anslutningsfrihet samt grenar av social trygghet, enligt definitionen i förordning (EG) nr 883/2004.

(41)

För att säkerställa korrekt efterlevnad av nationella bestämmelser som antas enligt detta direktiv bör medlemsstaterna, i tillämpliga fall i samarbete med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell rätt, föreskriva lämpliga mekanismer för övervakning och, där så är lämpligt, effektiva och adekvata inspektioner på sina respektive territorier i enlighet med nationell rätt eller administrativ praxis. Organ med ansvar för yrkesinspektion eller andra behöriga myndigheter bör, där så är lämpligt, ha tillträde till arbetsplatsen.

(42)

Medlemsstaterna bör också säkerställa att det finns effektiva mekanismer genom vilka arbetstagare från tredjeland bör kunna söka rättslig prövning och inge klagomål, direkt eller genom tredje parter som, i enlighet med de kriterier som fastställs i nationell rätt, administrativ praxis eller tillämpliga kollektivavtal, har ett berättigat intresse av att säkerställa att detta direktiv efterlevs, såsom fackföreningar eller andra sammanslutningar, eller genom behöriga myndigheter. Dessa effektiva mekanismer anses nödvändiga för att hantera situationer där arbetstagare från tredjeland inte känner till att det finns mekanismer för kontroll av efterlevnaden eller tvekar att i eget namn vända sig till dessa, till exempel av rädsla för eventuella konsekvenser. Medlemsstaterna bör säkerställa att arbetstagare från tredjeland har samma tillgång som medborgare i den medlemsstat där de är bosatta till rättsliga förfaranden, inbegripet domstolsförfaranden och administrativa förfaranden, klagomål, medling och andra mekanismer som fastställs i nationell rätt för medborgarna i den medlemsstaten. Medlemsstaterna bör också garantera tillgång till rättshjälp i dessa förfaranden på samma villkor som arbetstagare som är medborgare, om detta föreskrivs i deras nationella rätt.

(43)

När det gäller skyddet av arbetstagare bör liknande nationella åtgärder för övervakning, bedömning, inspektioner, sanktioner och underlättande av klagomål redan ha antagits och vara i kraft på nationell nivå.

(44)

Det kombinerade tillståndets bör ge sin innehavare rätt att byta arbetsgivare under dess giltighetstid. Utöver att kontrollera om innehavaren av ett kombinerat tillstånd fortfarande uppfyller kraven i unionsrätten eller nationell rätt bör medlemsstaterna kunna införa vissa villkor för byte av arbetsgivare, inbegripet ett förfarande för att bli underrättade och en kontroll av situationen på arbetsmarknaden om den berörda medlemsstaten utför kontroller av situationen på arbetsmarknaden för ansökningar om ett kombinerat tillstånd. För att förhindra eventuellt missbruk av bestämmelserna i detta direktiv om byte av arbetsgivare bör medlemsstaterna också kunna fastställa en minimiperiod under vilken innehavaren av det kombinerade tillståndet är skyldig att arbeta för den första arbetsgivaren innan han eller hon byter arbetsgivare. Oberoende av längden på det anställningsavtal som upprättats enligt nationell rätt, bör den minimiperioden under alla omständigheter inte överstiga sex månader. I vederbörligen motiverade undantagsfall, exempelvis exploatering av innehavaren av ett kombinerat tillstånd eller om arbetsgivaren underlåter att fullgöra sina rättsliga skyldigheter gentemot innehavaren av ett kombinerat tillstånd, bör medlemsstaterna tillåta ett byte av arbetsgivare före utgången av en sådan minimiperiod.

(45)

Det kombinerade tillståndet bör inte återkallas under en period på minst tre månader om innehavaren blir arbetslös, eller sex månader om tredjelandsmedborgaren har varit innehavare av det kombinerade tillståndet i mer än två år. För arbetslöshetsperioder som överstiger tre månader bör medlemsstaterna kunna kräva att innehavaren av det kombinerade tillståndet lägger fram bevis för att vederbörande har tillräckliga medel för att försörja sig.

(46)

För att öka kunskapen om förfarandet för att erhålla ett kombinerat tillstånd och om rättigheter, skyldigheter och rättssäkerhetsgarantier för arbetstagare från tredjeland och deras familjemedlemmar uppmuntras medlemsstaterna att stärka marknadsföringsverksamhet och informationskampanjer om dessa frågor, inbegripet, där så är lämpligt, aktiviteter och kampanjer riktade till tredjeländer.

(47)

Detta direktiv bör tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av förmånligare bestämmelser i unionsrätten och i tillämpliga internationella instrument.

(48)

Medlemsstaterna bör genomföra bestämmelserna i detta direktiv utan diskriminering på grund av kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning, i synnerhet i enlighet med rådets direktiv 2000/43/EG (18) och rådets direktiv 2000/78/EG (19).

(49)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att fastställa ett enda ansökningsförfarande för utfärdande av ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att arbeta på en medlemsstats territorium och en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(50)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i enlighet med artikel 6.1 i EU-fördraget.

(51)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar Irland inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Irland.

(52)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(53)

Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell rätt bör endast gälla de bestämmelser som utgör en innehållsmässig ändring i förhållande till det tidigare direktivet. Skyldigheten att införliva de oförändrade bestämmelserna följer av det tidigare direktivet.

(54)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller den tidsfrist för införlivande med nationell rätt av direktivet som anges i bilaga I.