EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62005CJ0429

Domstolens dom (första avdelningen) den 4 oktober 2007.
Max Rampion och Marie-Jeanne Godard, gift Rampion mot Franfinance SA och K par K SAS.
Begäran om förhandsavgörande: Tribunal d'instance de Saintes - Frankrike.
Direktiv 87/102/EEG - Konsumentkrediter - Konsumentens rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren i de fall då varorna eller tjänsterna som finansierats med krediten inte tillhandahålls eller inte är i avtalat skick - Villkor - Uppgift i krediterbjudandet om den vara eller den tjänst som skall finansieras - Beviljande av kredit som kan utnyttjas flera gånger - Den nationella domstolens möjlighet att ex officio pröva konsumentens rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren.
Mål C-429/05.

Rättsfallssamling 2007 I-08017

ECLI identifier: ECLI:EU:C:2007:575

Parter
Domskäl
Domslut

Parter

I mål C‑429/05,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Tribunal d’instance de Saintes (Frankrike) genom beslut av den 16 november 2005, som inkom till domstolen den 2 december 2005, i målet

Max Rampion,

Marie-Jeanne Godard, gift Rampion

mot

Franfinance SA,

K par K SAS,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann (referent) samt domarna A. Tizzano, A. Borg Barthet, M. Ilešič och E. Levits,

generaladvokat: P. Mengozzi,

justitiesekreterare: enhetschefen M.-A. Gaudissart,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 8 februari 2007,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Franfinance SA, genom B. Soltner, avocat,

– Frankrikes regering, genom G. de Bergues och R. Loosli-Surrans, båda i egenskap av ombud,

– Tysklands regering, genom M. Lumma och A. Dittrich, båda i egenskap av ombud,

– Spaniens regering, genom F. Díez Moreno, i egenskap av ombud,

– Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av W. Ferrante, avvocato dello Stato,

– Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, i egenskap av ombud,

– Europeiska gemenskapernas kommission, genom A. Aresu och J.‑P. Keppenne, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 29 mars 2007 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT L 42, 1987, s. 48; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 202), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/7/EG av den 16 februari 1998 (EGT L 101, s. 17) (nedan kallat direktiv 87/102), särskilt artiklarna 11 och 14.

2. Begäran har framställts i ett mål mellan Max Rampion och Marie-Jeanne Godard, gift Rampion (nedan kallade makarna Rampion), å ena sidan, och bolagen Franfinance SA (nedan kallat Franfinance) och K par K SAS (nedan kallat K par K), å andra sidan, avseende ett avtal om köp av fönster och beviljande av en kredit för att finansiera detta köp.

Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapsrätten

3. Direktiv 87/102 avser tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter.

4. I artikel 11 i direktivet föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna skall säkerställa att förekomsten av ett kreditavtal inte på något sätt får påverka konsumentens rättigheter gentemot en leverantör av varor eller tjänster som inköpts med hjälp av ett sådant avtal i de fall då varorna eller tjänsterna inte tillhandahålls eller inte är i avtalat skick.

2. När

a) konsumenten för att köpa en vara eller få en tjänst utförd ingår ett kreditavtal med en annan person än leverantören,

b) kreditgivaren och leverantören av varan eller tjänsten har ett tidigare avtal enligt vilket kredit lämnas enbart av den kreditgivaren till den leverantörens kunder för förvärv av varor eller tjänster från den leverantören,

c) den konsument som avses i a ovan får sin kredit enligt ett sådant tidigare avtal,

d) varan eller tjänsten som omfattas av kreditavtalet inte levereras eller levereras endast till en del eller inte överensstämmer med leveransavtalet,

e) konsumenten har sökt få rättelse gentemot leverantören men har misslyckats med att få den gottgörelse han är berättigad till,

skall konsumenten ha rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren. Medlemsstaterna skall avgöra i vilken omfattning och under vilka villkor denna rättighet skall kunna utövas.

3. Punkt 2 skall inte tillämpas på enskilda transaktioner som avser ett belopp som understiger motsvarigheten till 200 [euro].”

5. I artikel 14 i direktiv 87/102 föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna skall säkerställa att kreditavtal inte avviker till konsumentens nackdel från de bestämmelser i nationell lagstiftning som införts för att följa detta direktiv eller som motsvarar direktivet.

2. Vidare skall medlemsstaterna säkerställa att de bestämmelser de antar för att genomföra detta direktiv inte kringgås som en följd av det sätt på vilket avtal formuleras, särskilt genom metoden att dela upp kreditbeloppet på flera avtal.”

Den nationella rätten

6. I artikel L. 311-20 i konsumentlagen (code de la consommation) föreskrivs, med avseende på tillämpningen av artikel 11 i direktiv 87/102, att ”[n]är det preliminära erbjudandet innehåller uppgift om den vara eller den tjänst som skall finansieras inträder låntagarens skyldigheter först när den vara eller den tjänst som skall finansieras har levererats eller tillhandahållits ...”.

7. I artikel L. 311‑21 i konsumentlagen anges att ”[f]ör det fall tvist uppkommer angående huvudavtalet kan domstolen, till dess tvisten har avgjorts, förordna om uppskov med verkställighet av kreditavtalet. Kreditavtalet är ogiltigt eller hävt när det avtal, med avseende på vilket det ingåtts, av domstol förklarats vara ogiltigt eller hävt ...”.

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

8. Den 5 september 2003 beställde makarna Rampion, i samband med hemförsäljning, fönster av K par K, till ett totalt pris av 6 150 euro. Fönstren skulle enligt köpeavtalet levereras inom sex till åtta veckor efter det att en byggnadstekniker tagit mått.

9. I köpeavtalet angavs, enligt den nationella domstolen, att köpet skulle finansieras helt genom en kredit från Franfinance.

10. Samma dag ingick makarna Rampion ett avtal med Franfinance om beviljande av en kredit på upp till samma belopp som köpesumman. I krediterbjudandet angavs säljarens identitet genom uppgiften ”compte plate-forme K par K” (grundkonto K par K), men det specificerades inte vilken vara som skulle finansieras.

11. Vid leveransen av de beställda fönstren den 27 november 2003 upptäckte makarna Rampion att fönsterbräden och fönsterkarmar var angripna av parasiter. Installationsarbetena avbröts och makarna Rampion begärde genom en skrivelse av den 5 januari 2004 att köpeavtalet skulle hävas.

12. Då deras begäran om hävning av avtalet inte beaktades, väckte makarna Rampion genom stämningsansökningar av den 29 oktober respektive den 2 november 2004 talan mot K par K och Franfinance, och gjorde gällande att köpeavtalet var ogiltigt och att kreditavtalet följaktligen skulle hävas med motiveringen att leveransfristen för de aktuella varorna inte preciserades i köpeavtalet, i strid med kravet i konsumentlagen.

13. Makarna Rampion yrkade i andra hand att köpeavtalet skulle hävas på grund av att K par K brustit i sin rådgivningsskyldighet genom att föreslå leverans och installation av snickerier när underlaget var defekt.

14. Svarandena i målet vid den nationella domstolen gjorde bland annat gällande att dessa båda avtal inte är ömsesidigt avhängiga av varandra eftersom, i strid med kravet i artikel L. 311‑20 i konsumentlagen, de varor som skulle finansieras inte angetts i krediterbjudandet. Det var vidare fråga om beviljande av en kredit och inte en kredit för att finansiera köpet.

15. Den nationella domstolen tog under förhandlingarna ex officio upp flera grunder avseende konsumentlagens bestämmelser om konsumentkrediter och hemförsäljning.

16. Tribunal d’instance de Saintes beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1) Skall artiklarna 11 och 14 i ... direktiv 87/102/EEG ... tolkas på så sätt att de ger domstolarna rätt att tillämpa bestämmelserna om ömsesidig avhängighet mellan kreditavtalet och avtalet om leverans av de varor eller tjänster som skall finansieras med denna kredit, när kreditavtalet inte innehåller någon uppgift om den vara som skall finansieras eller när avtalet har ingåtts genom beviljande av en kredit utan angivande av den vara som skall finansieras?

2) Har ... direktiv 87/102/EEG ... ett mer vidsträckt syfte som går utöver konsumentskyddet och även omfattar organisationen av marknaden och således ger domstolarna behörighet att ex officio tillämpa de bestämmelser som följer därav?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Huruvida frågan kan tas upp till sakprövning

17. Franfinance har gjort gällande att den första frågan i själva verket endast avser tillämpningen av bestämmelser i nationell rätt avseende villkoren för att det skall anses föreligga en kredit för ett särskilt ändamål och att domstolen inte skall uttala sig i frågan. I direktiv 87/102 föreskrivs nämligen endast en minimal harmonisering, och i artikel 11 preciseras att medlemsstaterna bland annat skall avgöra i vilken omfattning konsumenten har rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren.

18. Domstolen medger i det avseendet att det i direktiv 87/102, såsom framgår av artikel 15 och tjugofemte skälet, där det anges att detta direktiv inte skall hindra medlemsstaterna från att behålla eller anta strängare bestämmelser för att skydda konsumenterna, endast föreskrivs en minimal harmonisering av nationella bestämmelser avseende konsumentkrediter.

19. Den första frågan avser emellertid uttryckligen tolkningen av artikel 11 i direktivet, vilken har införlivats med fransk rätt särskilt genom artiklarna L. 311-20 och L. 311‑21 i konsumentlagen. Enligt dessa artiklar kan låntagaren under vissa förutsättningar få till stånd uppskov med verkställigheten, hävning eller ogiltigförklaring av kreditavtalet.

20. Frågan huruvida, och i förekommande fall i vilken omfattning, konsumentens rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren i enlighet med artikel 11.2 i direktiv 87/102, i nationell rätt får underordnas andra villkor än de som anges i denna bestämmelse, omfattas av en bedömning i sak av den första frågan. Alla ytterligare villkor som läggs till innebär nämligen en risk för att den nationella rättens bestämmelser inte når upp till den harmoniserade nivå som eftersträvas genom direktivet och kan således inte utan vidare anses omfattas enbart av den nationella rätten.

21. Franfinance anser vidare att domstolen än mindre har behörighet att uttala sig i frågan eftersom den nationella domstolens egentliga avsikt inte är att säkerställa att låntagarna, i målet vid den nationella domstolen, har rätt att göra gällande påföljder gentemot kreditgivaren enligt artikel 11 i direktiv 87/102 utan att få fastställt att det föreligger en ömsesidig avhängighet mellan de aktuella avtalen för helt andra syften. Den nationella domstolen söker i själva verket få till stånd en tillämpning av bestämmelser i fransk rätt med en annan karaktär och ett annat syfte, genom att dessa inte avser en sådan rätt att göra påföljder gällande utan innebär att kreditgivaren med automatik förlorar sin rätt till ränta när krediterbjudandet inte innehåller vissa angivna uppgifter gällande denna ömsesidiga avhängighet.

22. Europeiska gemenskapernas kommission har, vad gäller frågan huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning eller domstolens behörighet att besvara dem, gjort en reservation med anledning av att den nationella domstolen inte exakt har angett varför ett svar på tolkningsfrågorna är nödvändigt för att avgöra tvisten vid den nationella domstolen.

23. Domstolen erinrar om att nationella domstolars frågor om tolkningen av gemenskapsrätten som ställs inom ramen för den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen har lämnat på eget ansvar, och vilka det inte ankommer på domstolen att pröva riktigheten av, presumeras vara relevanta (se dom av den 15 maj 2003 i mål C‑300/01, Salzmann, REG 2003, s. I‑4899, punkterna 29 och 31, samt av den 5 december 2006 i de förenade målen C‑94/04 och C‑202/04, Cipolla m.fl., REG 2006, s. I‑11421, punkt 25).

24. Domstolen kan avvisa en begäran från en nationell domstol bara då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen, eller då frågorna är hypotetiska eller domstolen inte förfogar över de uppgifter om sakförhållandena eller de rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att kunna besvara frågorna på ett ändamålsenligt sätt (se bland annat dom av den 13 mars 2001 i mål C‑379/98, PreussenElektra, REG 2001, s. I‑2099, punkt 39, av den 15 juni 2006 i mål C‑466/04, Acereda Herrera, REG 2006, s. I‑5341, punkt 48, och domen i de ovannämnda förenade målen Cipolla m.fl., punkt 25).

25. Domstolen konstaterar att det inte är uppenba rt att den av den nationella domstolen begärda tolkningen av gemenskapsbestämmelserna inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller att frågorna om tolkningen av dessa bestämmelser är hypotetiska. I den första frågan omnämns visserligen mycket generellt tillämpningen av ”bestämmelserna om ömsesidig avhängighet mellan kreditavtalet och avtalet om leverans av … varor eller tjänster”, men det framgår inte av beslutet om hänskjutande att frågan i själva verket endast skulle avse tillämpningen av andra bestämmelser i den nationella rätten än de genom vilka artikel 11 i direktiv 87/102 har införlivats eller som omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse.

26. Presumtionen att den första frågan till domstolen är relevant kullkastas inte under dessa förhållanden.

27. Inom ramen för det genom artikel 234 EG inrättade samarbetet ankommer det emellertid på domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den. Det åligger därför EG‑domstolen att i förekommande fall omformulera de frågor som har ställts till den (se, bland annat, dom av den 28 november 2000 i mål C‑88/99, Roquette Frères, REG 2000, s. I‑10465, punkt 18, av den 20 maj 2003 i mål C‑469/00, Ravil, REG 2003, s. I‑5053, punkt 27, och av den 4 maj 2006 i mål C‑286/05, Haug, REG 2006, s. I‑4121, punkt 17).

28. Den första frågan skall följaktligen förstås på så sätt att den nationella domstolen därigenom vill få klarhet i huruvida artiklarna 11 och 14 i direktiv 87/102 skall tolkas så att de utgör hinder för att konsumentens rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren enligt artikel 11.2 i direktiv 87/102 villkoras av att det preliminära krediterbjudandet skall innehålla uppgift om den vara eller den tjänst som skall finansieras.

29. Mot bakgrund av vad som anförts ovan skall den första frågan prövas i sak.

Prövning i sak

30. Samtliga regeringar som yttrat sig i målet samt kommissionen anser att konsumentens rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren enligt artikel 11.2 i direktiv 87/102 inte får villkoras av att kreditavtalet skall innehålla en uttrycklig uppgift om den vara som skall finansieras. De har i det avseendet åberopat såväl denna bestämmelses ordalydelse som syftet med direktivet, det vill säga konsumentskyddet.

31. Franfinance har däremot gjort gällande att det avtal som bolaget ingick med makarna Rampion utgör ett äkta beviljande av kredit som kan utnyttjas till många olika ändamål. Till skillnad från en kredit för ett särskilt ändamål, vilken är avsedd att finansiera en enda transaktion, omfattas ett sådant beviljande av kredit inte av den bestämmelse om ömsesidig avhängighet som anges i artikel 11 i direktiv 87/102, eftersom kreditgivaren inte kan bära hela den ekonomiska risken vid varje köp. Eventuellt missbruk eller bedrägeri skall bedömas från fall till fall.

– Det materiella tillämpningsområdet för direktiv 87/102 och, särskilt, artikel 11.2 i direktivet

32. Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 1.1 i direktiv 87/102, gäller detta direktiv kreditavtal, vilka definieras i artikel 1.2 c första stycket som avtal genom vilka ”en kreditgivare lämnar eller lovar lämna en konsument en kredit i form av betalningsanstånd, ett penninglån eller någon annan liknande ekonomisk uppgörelse”. Denna vida definition av begreppet kreditavtal bekräftas, såsom kommissionen gjorde gällande under förhandlingen, av tionde skälet i direktiv 87/102, enligt vilket ”[b]ättre konsumentskydd kan uppnås genom att vissa krav uppställs som skall gälla alla former av kredit”.

33. Det framgår dock av artiklarna 1.2 c andra stycket och 2 i direktiv 87/102 samt elfte till fjortonde skälen i detta direktiv att vissa kreditavtal och typer av transaktioner på grund av sin speciella karaktär helt eller delvis har undantagits eller kan undantas från detta direktivs tillämpning. Bland de fall som uppräknas i dessa bestämmelser anges inte beviljande av kredit.

34. Beviljande av kredit vars enda syfte är att ge konsumenten tillgång till en kredit som kan användas vid flera tillfällen är, åtminstone delvis, inte heller utesluten från tillämpningsområdet för direktiv 87/102, enligt artikel 2.1 e i direktivet.

35. Domstolen erinrar om att enligt denna bestämmelse skall direktiv 87/102 inte gälla för ”kredit i form av uttag på löpande kredit som beviljats av en kreditinrättning eller ett finansinstitut och som inte är en kontokortskredit”. Enligt artikel 2.1 e skall dock bestämmelserna i artikel 6 i direktiv 87/102 gälla för dessa krediter.

36. Begreppet löpande kredit i den mening som avses i artikel 2.1 e i direktivet – vilken, då det rör sig om ett undantag, skall tolkas restriktivt – förutsätter, vilket framgår av orden ”kredit i form av uttag på löpande kredit”, att syftet med denna kredit inte är begränsat till att ge kunden tillgång till en kredit. En sådan kredit utgör i stället en mer eller mindre allmän plattform som möjliggör för kunden att genomföra ekonomiska transaktioner. Denna plattform kännetecknas av att de belopp som sätts in på detta kreditkonto, av kunden själv eller av tredje man, inte med nödvändighet har till syfte att förlänga en sådan löpande kredit. Med andra ord är ett negativt saldo för kunden, vilket tillåtits i form av uttag , endast en av de möjliga kontoställningarna för en sådan kredit, vilken även kan visa ett positivt saldo för kunden.

37. Varken systematiken i eller syftet med direktiv 87/102, vilket bland annat är att skydda konsumenter, kan vidare ge stöd för att kreditavtal, i form av beviljande av kredit vars enda syfte är att ge konsumenten tillgång till en kredit som kan användas vid flera tillfällen, skall undantas från detta direktivs tillämpningsområde.

38. Vad särskilt gäller tillämpningsområdet för artikel 11.2 i direktiv 87/102, framgår det inte av denna bestämmelses ordalydelse, i motsats till vad Franfinance har hävdat, att den endast gäller kreditavtal vars syfte är att finansiera ett enda avtal om köp av varor eller tjänster.

39. Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 58 i sitt förslag till avgörande synes inget i ordalydelsen av denna artikel tala för att bestämmelsen inte skall tillämpas på beviljande av kredit. Särskilt användningen av ordet avtal i singular i slutet av artikel 11.2 d i direktiv 87/102, i vilken det bland villkoren för att konsumenten skall ha rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren, anges att ”varan eller tjänsten som omfattas av kreditavtalet inte levereras eller levereras endast till en del eller inte överensstämmer med leveransavtalet”, motiverar inte den restriktiva tolkning av denna bestämmelse som Franfinance har gjort.

40. I artikel 11.3 i direktivet föreskrivs dessutom uttryckligen ett undantag från tillämpningen av punkt 2 i samma artikel. Det är emellertid inte beviljande av krediter som generellt undantas.

41. Vad gäller Franfinances argumentation att artikel 11 i direktiv 87/102 inte skulle vara tillämplig på beviljande av kredit, eftersom kreditgivaren inte kan bära hela den ekonomiska risken vid varje köp, konstaterar domstolen att denna risk minskas avsevärt av att konsumenten enligt artikel 11.2 i direktivet endast har rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren om, i enlighet med villkoret i artikel 11.2 b, ”kreditgivaren och leverantören av varan eller tjänsten har ett tidigare avtal enligt vilket kredit lämnas enbart av den kreditgivaren till den leverantörens kunder för förvärv av varor eller tjänster från den leverantören” och att konsumenten, i enlighet med villkoret i artikel 11.2 c, har fått ”sin kredit enligt ett sådant tidigare avtal”.

42. Syftet med artikel 11.2 i direktiv 87/102 kan endast uppnås om denna bestämmelse även är tillämplig när krediten kan användas till många olika ändamål. Denna bestämmelse skall nämligen läsas mot bakgrund av tjugoförsta skälet i direktiv 87/102, i vilket bland annat anges att ”[b]eträffande varor och tjänster som konsumenten har ingått avtal om att förvärva på kredit bör konsumenten, åtminstone under de förutsättningar som anges nedan, ha vissa rättigheter gentemot kreditgivaren utöver sedvanliga rättigheter gentemot denne och gentemot leverantören av varorna eller tjänsterna”.

43. Den omständigheten att ett köp bland flera som finansierats med samma beviljade kredit, enligt artikel 11.2 i direktiv 87/102, ger konsumenten rätten att göra påföljder gällande mot kreditgivaren innebär inte med nödvändighet att dessa påföljder påverkar den beviljade krediten i sin helhet. Som generaladvokaten påpekat i punkt 65 och följande punkter i sitt förslag till avgörande tillåter denna bestämmelse i direktiv 87/102 att det skydd som konsumenterna ges anpassas på olika sätt för att beakta den specifika karaktären av ett sådant beviljande av kredit i förhållande till en kredit som beviljas för ett enskilt köp.

44. Domstolen finner därför att artikel 11.2 i direktiv 87/102 är tillämplig såväl på en kredit som är avsedd att finansiera en enda transaktion som på ett beviljande av kredit som ger konsumenten möjlighet att utnyttja den beviljade krediten vid flera tillfällen.

– Rätten att göra påföljder gällande enligt artikel 11.2 i direktiv 87/102

45. Vad gäller frågan huruvida artikel 11.2 i direktiv 87/102 utgör hinder för att konsumentens rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren enligt denna bestämmelse villkoras av att det preliminära krediterbjudandet skall innehålla uppgift om den vara eller den tjänst som skall finansieras, konstaterar domstolen att ett sådant villkor inte finns upptaget bland de fem kumulativa villkor som anges i första stycket i denna bestämmelse.

46. Visserligen föreskrivs i andra stycket i denna bestämmelse att ”[m]edlemsstaterna skall avgöra i vilken omfattning och under vilka villkor denna rättighet skall kunna utövas”. Som den tyska regeringen har hävdat, och generaladvokaten har påpekat i punkt 71 i sitt förslag till avgörande, kan denna bestämmelse emellertid inte tolkas på så sätt att medlemsstaterna, för att konsumenterna skall kunna göra gällande rätten att göra påföljder gällande, får lägga till andra villkor än dem som uttömmande anges i artikel 11.2 första stycket i direktiv 87/102.

47. Artikel 11.2 andra stycket i direktiv 87/102 förutsätter nämligen, såsom framgår av dess ordalydelse, att det föreligger en rätt att göra påföljder gällande enligt första stycket i bestämmelsen. Vidare skulle det strida mot syftet med direktivet, vilket bland annat är att i samtliga medlemsstater säkerställa att en miniminivå på konsumentskyddet upprätthålls på konsumentkreditområdet, att tillåta att rätten för konsumenten att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren i enlighet med artikel 11.2 första stycket i direktivet underkastades ett formkrav som det som är aktuellt i tvisten vid den nationella domstolen.

48. Denna tolkning stöds av artikel 14.1 i direktiv 87/102, enligt vilken ”[m]edlemsstaterna skall säkerställa att kreditavtal inte avviker till konsumentens nackdel från de bestämmelser i nationell lagstiftning som införts för att följa detta direktiv eller som motsvarar direktivet” och av artikel 14.2 i direktivet enligt vilken ”medlemsstaterna [vidare skall] säkerställa att de bestämmelser de antar för att genomföra detta direktiv inte kringgås som en följd av det sätt på vilket avtal formuleras”.

49. I artikel 14 betonas generellt den betydelse gemenskapslagstiftaren fäst vid de skyddsbestämmelser som föreskrivs i direktiv 87/102, samt vid att dessa skall tillämpas strikt. Vidare utgör, som den franska, den tyska, den spanska och den italienska regeringen samt kommissionen har gjort gällande, artikel 14.2 i direktivet bland annat hinder för en nationell lagstiftning som möjliggör för kreditgivaren att undgå konsumentens rätt att göra gällande påföljder i enlighet med artikel 11.2 i direktiv 87/102, genom att enbart utelämna en uppgift om de varor eller tjänster som skall finansieras.

50. Mot bakgrund av vad som anförts ovan skall den första frågan besvaras på så sätt att artiklarna 11 och 14 i direktiv 87/102 skall tolkas så att de utgör hinder för att konsumentens rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren enligt artikel 11.2 i direktivet villkoras av att det preliminära krediterbjudandet skall innehålla uppgift om den vara eller den tjänst som skall finansieras.

Den andra frågan

Huruvida frågan kan tas upp till sakprövning

51. Franfinance har gjort gällande att den andra frågan, vilken inte är nödvändig för att avgöra tvisten vid den nationella domstolen, inte kan tas upp till sakprövning. Den nationella domstolen behöver nämligen inte ex officio ta upp frågan om ömsesidig avhängighet mellan huvudavtalet och kreditavtalet eftersom denna fråga redan tagits upp direkt av makarna Rampion, då dessa har yrkat att den nationella domstolen skall förklara köpeavtalet ogiltigt och ”följaktligen” att det accessoriska finansieringsavtalet skall hävas.

52. Den franska regeringen hävdade under förhandlingen att makarna Rampion har yrkat att den nationella domstolen skall förklara köpeavtalet ogiltigt och att kreditavtalet följaktligen skall hävas, genom att åberopa flera grunder, utan att dock åberopa att det föreligger en ömsesidig avhängighet mellan de båda aktuella avtalen. Även om den nationella domstolen icke desto mindre har tagit upp denna fråga har den inte gjort så ex officio, eftersom såväl K par K som Franfinance i sina svaromål har gjort gällande att kreditavtalet inte utgjorde en kredit för ett särskilt ändamål, eftersom det saknades uppgift om den sålda varan i krediterbjudandet.

53. Kommissionen påpekade under förhandlingen att det inte är säkert att den nationella domstolen, i målet vid densamma, föranleddes att ex officio ta upp frågan om denna ömsesidiga avhängighet. Makarna Rampion har nämligen själva, genom att efter ogiltigförklaring av köpeavtalet yrka att kreditavtalet skall hävas, väckt frågan om ömsesidig avhängighet mellan dessa båda avtal. Med hänsyn till de argument som anförts i svaromålen från K par K och Franfinance i målet vid den nationella domstolen, kan det vidare ifrågasättas huruvida argumentationen angående denna ömsesidiga avhängighet inte redan hade förts fram vid den nationella domstolen.

54. Domstolen erinrar om att, i enlighet med i punkt 24 i förevarande dom angiven rättspraxis, domstolen kan avvisa en begäran från en nationell domstol bara då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller domstolen inte förfogar över de uppgifter om sakförhållandena eller de rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att kunna besvara frågorna på ett ändamålsenligt sätt.

55. I motiveringen till beslutet om hänskjutande såvitt avser den andra frågan har emellertid den nationella domstolen uttryckligen påpekat att bestämmelserna i artiklarna L. 311‑20 och L. 311‑21 i konsumentlagen inte har åberopats av makarna Rampion. Mot denna bakgrund är det inte uppenbart att denna fråga, som avser den nationella domstolens möjlighet att ex officio tillämpa dessa bestämmelser i nationell rätt, inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller att frågan är hypotetisk.

56. Den andra frågan skall därför tas upp till sakprövning.

Prövning i sak

57. Den nationella domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 87/102 skall tolkas på så sätt att de nationella domstolarna ges behörighet att ex officio tillämpa de bestämmelser genom vilka artikel 11.2 i direktivet har införlivats med nationell rätt, särskilt på grund av att direktivet har ett mer vidsträckt syfte som går utöver konsumentskyddet och även omfattar organisationen av marknaden.

58. Frågan om syftet med direktiv 87/102 har ställts särskilt mot bakgrund av rättspraxis från Cour de Cassation (Frankrike) i vilken, enligt vad som framgår av beslutet om hänskjutande och särskilt den franska regeringens yttrande, det har gjorts åtskillnad mellan indispositiva bestämmelser ( règles d’ordre public de direction ), som antagits i det allmännas intresse och som den nationella domstolen får beakta ex officio, och indispositiva skyddsbestämmelser ( règles d’ordre public de protection ), som antagits för att tillgodose intressen hos en viss kategori rättssubjekt och som endast rättssubjekt som tillhör denna kategori får åberopa. Bestämmelserna om konsumentkrediter tillhör den andra kategorin.

59. Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast, och som framgår av skälen i direktiv 87/102, antogs direktivet med det dubbla syftet att dels inrätta en gemensam marknad för konsumentkrediter (tredje till femte skälen), dels skydda de konsumenter som ingår avtal om sådana krediter (sjätte, sjunde och nionde skälen) (dom av den 23 mars 2000 i mål C‑208/98, Berliner Kindl Brauerei, REG 2000, s. I‑1741, punkt 20, och av den 4 mars 2004 i mål C‑264/02, Cofinoga, REG 2004, s. I‑2157, punkt 25).

60. Den nationella domstolen har för övrigt frågat huruvida domstolens rättspraxis rörande den nationella domstolens möjligheter att ex officio bedöma bestämmelserna i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), vilken följer bland annat av dom av den 27 juni 2000 i de förenade målen C‑240/98–C‑244/98, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (REG 2000, s. I‑4941), och av den 21 november 2002 i mål C‑473/00, Cofidis (REG 2002, s. I‑10875), går att överföra på direktiv 87/102.

61. I punkt 26 i domen i de ovannämnda förenade målen Océano Grupo Editorial och Salvat Editores har domstolen slagit fast att det mål som eftersträvas med artikel 6 i direktiv 93/13, enligt vilken medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenterna, inte skulle kunna uppnås om konsumenterna var skyldiga att själva göra gällande att sådana villkor är oskäliga. I tvister om mindre värden kan advokatarvodet överstiga värdet på det som tvisten gäller, vilket kan avskräcka konsumenten från att försvara sig mot tillämpningen av ett oskäligt villkor. Även om det är riktigt att de processuella reglerna i flera medlemsstater medger att enskilda försvarar sig själva i sådana tvister, föreligger en inte obetydlig risk för att konsumenten, bland annat på grund av okunnighet, inte gör gällande att det villkor som han ställs inför är oskäligt. Av detta följer att ett verksamt konsumentskydd endast kan uppnås om den nationella domstolen får bedöma ett sådant villkor ex officio.

62. Domstolen har, med hänvisning till denna punkt i domen i de ovannämnda förenade målen Océano Grupo Editorial och Salvat Editores, i punkt 33 i domen i det ovannämnda målet Cofidis bekräftat att mot bakgrund av den inte obetydliga risken för att konsumenten inte känner till sina rättigheter eller har svårigheter att tillvarata dem, har möjligheten för den nationella domstolen att ex officio granska huruvida ett villkor är oskäligt ansetts nödvändig för att säkerställa att konsumenter tillförsäkras ett verksamt skydd (se, även, dom av den 26 oktober 2006 i mål C‑168/05, Mostaza Claro, REG 2006, s. I‑10421, punkt 28).

63. Som anförts av den spanska och den italienska regeringen och kommissionen samt påpekats av generaladvokaten i punkt 102 och följande punkter i sitt förslag till avgörande är dessa överväganden tillämpliga även med avseende på det konsumentskydd som föreskrivs i artikel 11.2 i direktiv 87/102.

64. Domstolen erinrar om att artikel 11.2, samtidigt som den har det dubbla syfte som åberopats i punkt 59 i förevarande dom, syftar till att under närmare angivna omständigheter, tillerkänna konsumenten vissa rättigheter gentemot kreditgivaren utöver sedvanliga rättigheter gentemot denne och gentemot leverantören av varorna eller tjänsterna (se punkt 42 i förevarande dom).

65. Detta syfte kan inte uppnås på ett effektivt sätt om konsumenten är tvungen att själv åberopa den rätt att göra påföljder gällande mot kreditgivaren som tillkommer denne enligt de nationella bestämmelser genom vilka artikel 11.2 i direktiv 87/102 har införlivats, särskilt på grund av den inte obetydliga risken för att konsumenten inte känner till sina rättigheter eller har svårigheter att tillvarata dem. Som generaladvokaten har påpekat i punkt 107 i sitt förslag till avgörande, kan den omständigheten att det är makarna Rampion som har väckt talan i målet vid den nationella domstolen och att de företräds av en advokat inte föranleda någon annan bedömning, eftersom frågan skall avgöras med bortseende från de konkreta omständigheterna i detta mål.

66. Franfinance har emellertid gjort gällande att den andra frågan egentligen syftar till att ge den nationella domstolen rätt att ex officio besluta om den påföljd som föreskrivs i fransk rätt för det fall vissa uppgifter saknas som enligt fransk rätt skall anges i det preliminära erbjudandet avseende en kredit för ett särskilt ändamål, nämligen påföljden att kreditgivaren mister rätten att ta ut ränta. Det är emellertid fråga om ett ”privatstraff” som aldrig kan beslutas ex officio utan att åsidosätta dispositionsprincipen och rätten till en rättvis rättegång, vilken föreskrivs i artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950.

67. Den franska regeringen har på samma sätt under förhandlingen, med hänvisning till dom av den 14 december 1995 i de förenade målen C‑430/93 och C‑431/93, van Schijndel och van Veen (REG 1995, s. I‑4705), anfört att om en konsument inte har yrkat att skyldigheten att erlägga ränta till kreditgivaren skall bortfalla, kan den nationella domstolen inte ex officio framhålla att uppgifter om den vara eller tjänst som skall finansieras inte har angetts i det preliminära krediterbjudandet, utan att fatta ett avgörande som går utöver konsumentens yrkanden.

68. Domstolen konstaterar att den andra frågan, vilket framgår av punkterna 55 och 57 i förevarande dom, endast avser artikel 11.2 i direktiv 87/102 och de bestämmelser genom vilka denna artikel har införlivats med den nationella rätten, i förevarande fall – enligt den nationella domstolen – artiklarna L. 311-20 och L. 311‑21 i konsumentlagen. Den nationella domstolen har i sitt beslut om hänskjutande inte angett någon eventuell påföljd som består i att kreditgivaren förlorar sin rätt till ränta. Det har heller inte gjorts gällande inför domstolen att denna påföljd skulle föreskrivas i dessa bestämmelser i konsumentlagen. De argument som angetts i de föregående punkterna saknar betydelse för förevarande bedömning, vilken inte omfattar frågan huruvida den nationella domstolen ex officio kan besluta om en sådan påföljd som gjorts gällande av Franfinance.

69. Den andra frågan skall därför besvaras på så sätt att direktiv 87/102 skall tolkas så att de nationella domstolarna ges behörighet att ex officio tillämpa de bestämmelser genom vilka artikel 11.2 i direktivet har införlivats med nationell rätt.

Rättegångskostnader

70. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Domslut

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1) Artiklarna 11 och 14 i rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/7/EG av den 16 februari 1998, skall tolkas så att de utgör hinder för att konsumentens rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren enligt artikel 11.2 i direktivet i ändrad lydelse villkoras av att det preliminära krediterbjudandet skall innehålla uppgift om den vara eller den tjänst som skall finansieras.

2) Direktiv 87/102, i dess lydelse enligt direktiv 98/7, skall tolkas så att de nationella domstolarna ges behörighet att ex officio tillämpa de bestämmelser genom vilka artikel 11.2 i direktivet har införlivats med nationell rätt.

Top