—

F&S Leasing GmbH, genom M. Rihtar och B. Potočan, odvetnika,

—

Sloveniens regering, genom T. Mihelič Žitko, i egenskap av ombud,

—

Spaniens regering, genom J. García-Valdecasas Dorrego, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin och M. Žebre, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 5.1, 6.3 och 15.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Marjan Kostanjevec, med hemvist i Slovenien, och F&S Leasing GmbH (nedan kallat F&S), som har sitt säte i Österrike. Målet rör bristande fullgörelse av ett finansiellt leasingavtal.

3

Det framgår av skäl 2 i förordning nr 44/2001 att förordningens syfte är att, för att den inre marknaden ska fungera väl, införa ”bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga och som förenklar formaliteterna, så att domar från de medlemsstater som är bundna av denna förordning kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt”.

4

Skälen 11–13 och 15 i förordningen har följande lydelse:

…

5

De behörighetsregler som fastställts i denna förordning återfinns i kapitel II. Detta kapitel innehåller bland annat avsnitten 1, 2, och 4, med rubrikerna ”Allmänna bestämmelser”, ”Särskilda behörighetsregler” respektive ”Behörighet i konsumenttvister”.

6

I artikel 2.1 i förordning nr 44/2001, som ingår i kapitel II, avsnitt 1, föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

7

I artikel 3.1 i förordningen, som också ingår i detta avsnitt, anges följande:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.”

8

I artikel 5 i denna förordning under avsnitt 2 i samma kapitel II anges följande:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

…”

9

Enligt artikel 6.3 i denna förordning, som också ingår i avsnitt 2, kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat ”[v]id genkäromål som grundar sig på samma avtal eller omständigheter som huvudkäromålet, vid den domstol där huvudkäromålet är anhängigt”.

10

I artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, som återfinns i avsnitt 4 i kapitel II, föreskrivs följande:

”Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten, om inte annat följer av föreskrifterna i artikel 4 och artikel 5 punkt 5, bestämmelserna i detta avsnitt

…

11

Artikel 16 i denna förordning har följande lydelse:

”1.   Konsumenten får väcka talan mot den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller vid domstolen i den ort där konsumenten har hemvist.

2.   Talan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist.

3)   Dessa bestämmelser inskränker inte rätten att väcka genkäromål vid den domstol där huvudkäromålet, enligt bestämmelserna i detta avsnitt, är anhängigt.”

12

Artikel 30 i förordningen har följande lydelse:

”I detta avsnitt skall talan anses ha väckts vid en domstol

13

Enligt artikel 66 i denna förordning, som ingår i kapitel VI i förordningen med rubriken ”Övergångsbestämmelser” anges följande:

”1.   Bestämmelserna i denna förordning skall tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts och på officiella handlingar (actes authentiques) som har upprättats eller registrerats efter förordningens ikraftträdande.

2.   Om förfarandena i ursprungsmedlemsstaten inleddes innan förordningen trädde i kraft skall dock domar som meddelas efter denna tidpunkt erkännas och verkställas enligt kapitel III,

14

I artikel 183 om genkäromål i Zakon o pravdnem postopku (civilprocesslagen) föreskrivs följande:

”Innan handläggningen i målet har avslutats får svaranden väcka genkäromål vid samma domstol

Ett genkäromål kan inte framställas om en annan domstol är behörig att ta upp genkäromålet till sakprövning eller om en annan typ av förfarande föreskrivs för prövningen av genkäromålet.

Ett genkäromål kan framställas även om det ska prövas med en annan sammansättning av samma domstol.”

15

F&S, som har sitt säte i Österrike, ingick den 14 januari 1994 ett avtal om finansiell leasing med Marjan Kostanjevec. Till följd av underlåtenheten att betala förfallna leasingavgifter enligt avtalet, begärde F&S den 26 oktober 1995, genom ansökan om betalningsföreläggande grundad på en officiell handling, att Marjan Kostanjevec skulle betala 16692,22 euro till bolaget. Marjan Kostanjevecs bestridande av detta föreläggande ledde i enlighet med den nationella lagstiftningen till att ett domstolsförfarande inleddes vid Okrožno sodišče v Ptuju (Regionala domstolen i Ptuj, Slovenien).

16

Gnom dom av den 28 april 2004 förpliktade den domstolen Marjan Kostanjevec att betala ett belopp på 16692,22 euro jämte avtalsenlig ränta samt ersättning för rättegångskostnaderna.

17

Genom dom meddelad av Višje sodišče v Mariboru (Appellationsdomstolen i Maribor, Slovenien) den 11 april 2006 ogillades Marjan Kostanjevecs överklagande och den dom som meddelades i första instans den 28 april 2004 fick rättskraft och blev verkställbar.

18

Marjan Kostanjevec överklagade den domen till den hänskjutande domstolen, Vrhovno sodišče (Högsta domstolen, Slovenien). Innan den domstolen tog ställning till överklagandet nådde parterna den 31 juli 2006 en förlikning utanför domstol och kom överens om att Marjan Kostanjevec senast den 30 augusti 2006 skulle betala det belopp som fastställdes i första instans, det vill säga 16692,22 euro, jämte ersättning för rättegångskostnaderna och kostnaderna för verkställigheten.

19

Genom beslut av den 9 juli 2008 upphävde den hänskjutande domstolen såväl domen från Okrožno sodišče na Ptuju (Regionala domstolen i Ptuju) av den 28 april 2004 som domen från Višje sodišče v Mariboru (Appellationsdomstolen i Maribor) av den 11 april 2006 och återförvisade målet till domstolen i första instans för en ny prövning.

20

Efter detta återförvisande väckte Marjan Kostanjevec genkäromål vid Okrožno sodišče na Ptuju (Regionala domstolen i Ptuj) genom vilket han yrkade att F&S till honom skulle återbetala det belopp på 18678,45 euro som han hade erlagt den 31 juli 2016 till fullgörande av den förlikning som hade ingåtts med bolaget, jämte dröjsmålsränta.

21

Okrožno sodišče v Ptuju (Regionala domstolen i Ptuj), som avgjorde målet på nytt genom dom av den 4 november 2009, ogillade F&S yrkande om betalning och biföll Marjan Kostanjevecs genkäromål på den grunden att Marjan Kostanjevec inte hade erhållit leasingobjektet, vilket innebar att F&S inte hade fullgjort sin avtalsförpliktelse att överlämna detta objekt.

22

F&S överklagade domen till Višje sodišče v Mariboru (Appellationsdomstolen i Maribor), som genom dom av den 31 mars 2010 slog fast att Marjan Kostanjevecs genkäromål inte kunde tas upp till sakprövning, eftersom ”det förelåg ett sådant ömsesidigt beroendeförhållande mellan de framställda anspråken att de uteslöt varandra”. Den domstolen ansåg dock att de slovenska domstolarna var behöriga enligt artikel 15.1 b i förordning nr 44/2001.

23

Den domen, genom vilken domen i första instans vann rättskraft, överklagades på nytt till den hänskjutande domstolen, avseende frågan huruvida de slovenska domstolarna hade behörighet att pröva genkäromålet. F&S anser att de nödvändiga villkoren inte är uppfyllda för att det ska föreligga ett genkäromål och inte heller för att tillämpa bestämmelserna om konsumenttvister, på grund av att den aktuella tvisten inte avser ett avtal om finansiell leasing eller ett avtal som ingåtts av en konsument, utan en talan som vilar på ett påstående om obehörig vinst.

24

Under dessa omständigheter beslutade Vrhovno sodišče (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

25

Europeiska kommissionen har i sitt skriftliga yttrande anfört att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning. Kommissionen har erinrat om att förordning nr 44/2001 enligt artikel 66.1 i samma förordning endast är tillämplig på rättsliga förfaranden som har inletts efter förordningens ikraftträdande. Beträffande Republiken Slovenien är dessa bestämmelser enligt kommissionen endast tillämpliga i denna medlemsstat efter landets anslutning till Europeiska unionen, närmare bestämt sedan den 1 maj 2004.

26

Även om det mål som pågår vid den nationella domstolen skulle anses som en förlängning av den talan som väcktes till följd av F&S ansökan om betalningsföreläggande av den 26 oktober 1995, är det enligt kommissionen uppenbart att målet hänför sig till en tidpunkt långt före det att förordning nr 44/2001 trädde i kraft i Slovenien. Enligt kommissionen skulle denna förordning endast vara tillämplig för det fall Marjan Kostanjevecs yrkande om återbetalning av det belopp som han hade betalat enligt den förlikning som han och F&S ingick den 31 juli 2006, vilken grundade sig på en dom som senare upphävdes, i sig skulle utgöra ett ”rättsligt förfarande” i den mening som avses i artikel 66.1 i förordning nr 44/2001.

27

Som generaladvokaten har påpekat i punkt 34 i sitt förslag till avgörande ska ett yrkande om återbetalning, som framställs vid en ny prövning av en ursprunglig talan till följd av upphävandet av den rättskraftiga dom genom vilken nämnda talan avgjordes, kvalificeras som ett ”rättsligt förfarande” i den mening som avses i artikel 66.1 i förordning nr 44/2001.

28

Även om de lösningar som valts i medlemsstaternas inhemska rätt kan skilja sig åt vad gäller hur principen om rättskraft tillämpas, är den omständigheten att ett sådant avgörande enligt de relevanta processrättsliga bestämmelserna fått rättskraft tillräcklig för att det ska anses att en senare talan vid domstol mot den andra parten, vilken avser en rättighet grundad på ett påstående om obehörig vinst, omfattas av begreppet ”rättsligt förfarande” i denna bestämmelse.

29

Vad gäller tillämpningen i tiden (ratione temporis) av förordning nr 44/2001 i det nationella målet framgår det dessutom av de handlingar som inkommit till domstolen att samtliga frågor som ställts enligt begäran om förhandsavgörande rör den talan som vilar på ett påstående om obehörig vinst, vilken hade anhängiggjorts av Marjan Kostanjevec år 2008, vilket innebär att en sådan talan omfattas av tillämpningen i tiden av förordning nr 44/2001.

30

Under dessa omständigheter finner domstolen att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.

31

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den domstol som enligt denna bestämmelse är behörig domstol för genkäromål är behörig att pröva ett genkäromål, vilket vilar på ett påstående om obehörig vinst och vilket avser återbetalning av ett belopp motsvarande det belopp som överenskommits inom ramen för en förlikning utanför domstol, när genkäromålet väcks i samband med ett nytt rättsligt förfarande mellan samma parter, vilket inletts efter upphävandet av det avgörande genom vilket det ursprungliga förfarandet mellan parterna avgjordes och vars verkställande föranlett förlikningen.

32

Det ska för det första konstateras att domstolen i punkt 12 i domen av den 13 juli 1995, Danværn Production (C‑341/93, EU:C:1995:239), redan har tolkat begreppet genkäromål i den mening som avses i artikel 6.3 i förordning nr 44/2001 så, att begreppet är tillämpligt på yrkanden om en särskild dom som i förekommande fall kan avse ett belopp som är högre än det som käranden har krävt och kan sökas även om kärandens käromål ogillas.

33

Som generaladvokaten har påpekat i punkt 39 i sitt förslag till avgörande krävs det således att genkäromålet kan särskiljas från kärandens talan och att det syftar till ett separat avgörande.

34

Under sådana omständigheter som de i det nationella målet utgör yrkandet om återbetalning av den betalning som erlagts för att följa den första domen innan nämnda dom upphävdes, ett av leasetagaren framställt fristående yrkande om ett separat avgörande mot leasegivaren om att denne ska förpliktas att återbetala ett belopp som felaktigt betalats till denne. Ett sådant yrkande utgör således inte enbart en grund för bestridande av den andra partens talan om betalning.

35

Enligt artikel 6.3 i förordning nr 44/2001 krävs för övrigt att genkäromålet ”grundar sig på samma avtal eller omständigheter som huvudkäromålet”.

36

Som generaladvokaten har påpekat i punkt 43 i sitt förslag till avgörande ska detta uttryck tolkas självständigt med beaktande av målsättningarna med förordning nr 44/2001.

37

Det är med hänsyn till intresset av en god rättskipning som den särskilda behörighetsregeln för genkäromål gör det möjligt för parter att i ett och samma förfarande vid samma domstol avgöra samtliga ömsesidiga anspråk som har samma ursprung. På så sätt undviks onödiga och dubbla förfaranden.

38

Under sådana omständigheter som de i det nationella målet ska genkäromålet, vilket vilar på ett påstående om obehörig vinst, anses grunda sig på det leasingavtal som var upphovet till leasegivarens första talan. Den påstådda vinst uppgående till det belopp som erlades för att följa den dom som sedan upphävdes hade inte uppkommit utan detta leasingavtal.

39

Under sådana omständigheter ska således ett genkäromål, vilket vilar på ett påstående om obehörig vinst och vilket avser återbetalning, anses grunda sig, i den mening som avses i artikel 6.3 i förordning nr 44/2001, på det leasingavtal som ingåtts mellan parterna i det nationella målet.

40

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande: Artikel 6.3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den domstol som enligt denna bestämmelse är behörig domstol för genkäromål är behörig att pröva ett genkäromål, vilket vilar på ett påstående om obehörig vinst och vilket avser återbetalning av ett belopp motsvarande det belopp som överenskommits inom ramen för en förlikning utanför domstol, när genkäromålet väcks i samband med ett nytt rättsligt förfarande mellan samma parter, vilket inletts efter upphävandet av det avgörande genom vilket den ursprungliga talan mellan parterna avgjordes och vars verkställighet föranlett förlikningen.

41

Eftersom den domstol som enligt artikel 6.3 i förordning nr 44/2001 är behörig domstol för genkäromål enligt svaret på den första frågan är behörig under sådana omständigheter som föreligger i det nationella målet, och detta svar gör det möjligt för den hänskjutande domstolen att fastställa behörig domstol, saknas det anledning att besvara den andra och den tredje frågan.

42

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 6.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att den domstol som enligt denna bestämmelse är behörig domstol för genkäromål är behörig att pröva ett genkäromål, vilket vilar på ett påstående om obehörig vinst och vilket avser återbetalning av ett belopp motsvarande det belopp som överenskommits inom ramen för en förlikning utanför domstol, när genkäromålet väcks i samband med ett nytt rättsligt förfarande mellan samma parter, vilket inletts efter upphävandet av det avgörande genom vilket den ursprungliga talan mellan parterna avgjordes och vars verkställighet föranlett förlikningen.