Föredragande:

Philip von Brockdorff

Beslut av EESK:s plenarförsamling	25.1.2023
Rättslig grund	Artikel 52.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning
Antagande av sektionen	27.6.2023
Antagande vid plenarsessionen	12.7.2023
Plenarsession nr	580
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	195/7/10

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) konstaterar att effekterna av den gröna omställningen inte kommer att vara desamma i hela EU – de kommer att variera avsevärt från land till land och mellan olika regioner i medlemsstaterna. Mot bakgrund av detta måste medlemsstaterna ägna uppmärksamhet åt de sociala utmaningar som följer av omställningen för att stärka dess legitimitet, upprätthålla stabiliteten och avvärja populistiskt motstånd.

1.2

EESK menar att kommissionens konsekvensbedömningar till stöd för flera rättsakter som rör den gröna omställningen i huvudsak är gjorda ur ett allmänt EU-perspektiv, vilket innebär att de ofta inte är djupgående nog för det lands- och regionsinriktade angreppssätt som krävs för att man ska kunna fokusera på de sannolika konsekvenserna för de lokala ekonomierna och samhällena (ett undantag är det förslag som rör energiskattedirektivet).

1.3

EESK anser också att en mer riktad analys bör bidra med mycket relevanta uppgifter om hushåll som påverkas av den gröna omställningen, så att regeringarna kan vidta lämpligare åtgärder för att mildra effekterna av den pågående processen på fattigare och utsatta hushåll.

1.4

EESK lyfter fram två huvudsakliga risker i samband med den gröna omställningen i form av negativa sociala och ekonomiska konsekvenser, nämligen i) växande inkomstskillnader och ii) flytt av industrisektorer och därmed sammanhängande arbetstillfällen.

1.5

EESK framhåller följaktligen behovet av att eftersträva en rättvis omställning där både sysselsättnings- och fördelningseffekterna av en omställning till klimatneutralitet hanteras. I detta sammanhang efterlyser kommittén omfördelningsåtgärder som kan styra ekonomiska resurser till förmån för låginkomsthushåll och utsatta grupper för att minimera den sociala utestängningen genom att en ytterligare fördjupning av inkomstklyftorna undviks under den pågående processen.

1.6

Givet att beskattning i samband med den gröna omställningen faller inom medlemsstaternas ansvarsområde framhåller EESK vikten av nationella finanspolitiska åtgärder för att göra den gröna omställningen mer hållbar och minska dess påverkan på de svagaste grupperna i befolkningen.

1.7

Under omställningen bör finanspolitiken således ha tre komponenter, nämligen principen att förorenaren betalar (med kompletterande omfördelningsåtgärder till stöd för låginkomsthushåll), riktat inkomststöd och skatteavdrag för energisnåla hushållsprodukter. Denna strategi skulle i) stödja köp av elfordon, ii) ge incitament till användning av miljövänlig teknik i hushållen och iii) förbättra energieffektiviteten i byggnader (energiskattedirektivet (1) syftar visserligen också till att förbättra energieffektiviteten och samtidigt skydda utsatta grupper). Med avseende på de hushåll som har lägst inkomster och som kanske inte har en tillräckligt stor skattebörda för att kunna dra nytta av skatteavdrag förespråkas inkomststöd som den optimala åtgärden.

1.8

EESK anser också att staten skulle kunna stödja utsatta grupper under omställningen genom att dela ut kuponger som möjliggör köp av och investeringar i miljövänlig teknik och miljövänliga produkter.

1.9

De skatteavdrag som införts i Nederländerna för enskilda personer som köper elfordon är ett bra exempel på hur man kan uppmuntra till köp av miljövänliga fordon och samtidigt minimera eventuella snedvridningar som följer av subventioner, vilka ofta gynnar leverantörerna på bekostnad av konsumenterna (2).

1.10

EESK anser också att erfarenheterna i medlemsstater såsom Tyskland, Frankrike och Italien, som har infört lägre mervärdesskattesatser för energieffektiva produkter, energieffektiv teknik och bostadsrenoveringar med syftet att öka byggnadernas energieffektivitet, skulle kunna undersökas. Mervärdesskatten är dock per definition inte progressiv. En anpassning av denna strategi till låginkomsthushållen kan kräva kompletterande åtgärder såsom en engångsersättning i syfte att uppmuntra dessa hushåll att satsa på energieffektivitet. Vidare påpekar EESK att energigemenskaper (direktiv (EU) 2019/944) (3) och gemenskaper för förnybar energi (direktiv (EU) 2018/2001) (4) kan bli ett viktigt verktyg för att hjälpa medborgare och utsatta grupper att hantera den gröna omställningen.

1.11

EESK framhäver den strategiska roll som Fonden för en rättvis omställning spelar. Detta finansieringsinstrument bör på ett verkningsfullt sätt syfta till att hantera de socioekonomiska konsekvenserna av omställningen för de ekonomier i EU som i dag är starkt beroende av fossila bränslen eller växthusgasintensiv verksamhet, och framför allt till att underlätta omställningen för arbetstagare och hushåll som påverkas av de pågående förändringarna.

1.12

I enlighet med tidigare yttranden påpekar EESK att Fonden för en rättvis omställning, även om den är strategisk, kanske inte räcker till som stöd för de pågående ekonomiska förändringarna och därför bör kompletteras med en tillräckligt finansierad social klimatfond.

2.   Inledning och bakgrund

2.1

Den gröna omställningen är en enorm utmaning för EU och för kommande generationer, särskilt i och med det utdragna kriget i Ukraina, som skapar ekonomisk osäkerhet både i allmänhet och inom energisektorn i synnerhet. Socialt samförstånd är enligt EESK nödvändigt för att omställningen ska lyckas, och det kan endast uppnås om stödåtgärder genomförs effektivt i hela EU och populistiskt motstånd avvärjs.

2.2

EESK erinrar om att man inom ramen för den gröna given höjde EU:s mål att minska växthusgasutsläppen fram till 2030 från 40 % till minst 55 %, i förhållande till 1990 års nivåer, samtidigt som man fastställde målet om klimatneutralitet senast 2050.

2.3

55 %-paketet innehåller en rad politikförslag som syftar till att uppnå målet för 2030. I detta sammanhang vill EESK lägga fram sitt bidrag, som handlar om att främja en grön omställning som alla berörda parter är fullt införstådda med och står bakom, och som samtidigt inte är alltför skadlig för hushåll och utsatta grupper.

2.4

Med utgångspunkten att den gröna omställningen kommer att ge betydande och mycket efterlängtade fördelar i hela EU fokuserar EESK i detta yttrande på de negativa effekter som denna pågående gröna omställning sannolikt kommer att ha på kort sikt, med särskild tonvikt på social utestängning och inkomstskillnader, och efterlyser samtidigt en rättvis omställning som är proportionerlig för låginkomsthushåll och utsatta grupper.

3.   Allmänna och särskilda kommentarer

3.1

EESK konstaterar att konsekvenserna av den gröna omställningen inte kommer att vara desamma i hela EU utan i själva verket kommer att variera avsevärt från land till land och till och med mellan olika regioner och områden i medlemsstaterna, något som beror på flera ekonomiska och sociala faktorer.

3.2

I detta sammanhang noterar EESK att regioner som i hög grad är beroende av fossila bränslen är och kommer att vara särskilt sårbara för effekterna av omställningen och för potentiella förluster av arbetstillfällen. Därför måste de åtgärder som krävs för att stödja den sociala sammanhållningen vara tämligen differentierade mellan medlemsstaterna, eller till och med mellan regionerna, på grundval av de olika lokala förhållandena i enlighet med subsidiaritetsprincipen. EESK konstaterar dock att man i det reviderade energiskattedirektivet föreslår en övergångsperiod och en möjlighet för medlemsstaterna att undanta ekonomiskt utsatta hushåll från beskattning av uppvärmning under en tioårsperiod efter införandet av den reviderade skatten.

3.3

När det gäller metod menar EESK att de konsekvensbedömningar som hittills lagts fram av kommissionen i huvudsak är gjorda ur ett allmänt EU-perspektiv, vilket innebär att de inte är djupgående nog för det lands- och regionsinriktade angreppssätt som krävs för att man ska kunna fokusera på de sannolika konsekvenserna av omställningen för de lokala ekonomierna och samhällena. Här är det förslag som rör energiskattedirektivet ett undantag eftersom det föregicks av en riktad mikroanalys, vilket man borde ta efter mer allmänt vid genomförandet av den gröna given.

3.4

EESK anser att en mer riktad analys, i vilken lokala särdrag kan beaktas fullt ut, bör bidra med värdefull information, särskilt om hushåll som påverkas av den gröna omställningen, så att regeringarna kan vidta lämpliga åtgärder för att mildra effekterna av den pågående processen på fattigare och utsatta hushåll, för vilka konsekvenserna kommer att vara som svårast.

3.5

EESK ser två huvudsakliga risker i samband med den gröna omställningen i form av negativa sociala och ekonomiska konsekvenser, nämligen i) växande inkomstskillnader och ii) flytt av industrisektorer och därmed sammanhängande arbetstillfällen.

3.6

EESK påpekar att omställningen till en klimatresilient och koldioxidsnål ekonomi innebär särskilt stora utmaningar för låginkomsthushåll och låginkomstsamhällen, särskilt i regioner där man släpar efter i utvecklingen jämfört med stadsområdena. Det är därför av yttersta vikt att omställningen understöds med en lämplig uppsättning finanspolitiska åtgärder, inbegripet ekonomiskt stöd, i syfte att hantera de orosfrågor som tas upp ovan.

3.7

EESK skulle dessutom vilja rikta uppmärksamheten mot de ytterligare bördor som omställningen skulle kunna innebära för de svagaste grupperna i befolkningen, särskilt med avseende på råvarupriserna, som kan komma att stiga avsevärt under omställningsprocessen. Faktum är att omställningen skulle kunna driva upp energi- och bränslepriserna för dem som allra minst har råd med det, eftersom de högre koldioxidkostnaderna vägs in. Denna effekt är särskilt oroande i det rådande makroekonomiska läget, med en hög inflation i flera medlemsstater tidigare i år (5).

3.8

EESK framhåller följaktligen behovet av att eftersträva en rättvis omställning där både sysselsättnings- och fördelningseffekterna av en omställning till klimatneutralitet hanteras. Denna strategi bör ses som en integrerad del av ramen för den gröna omställningen och inte bara som kompletterande korrigeringsåtgärder.

3.9

EESK understryker att det behövs omfördelningsåtgärder som styr ekonomiska resurser till stöd för låginkomsthushåll och utsatta grupper, med målet att förhindra social utestängning och en fördjupning av inkomstklyftorna. Dessa åtgärder skulle till exempel kunna ta formen av miljöbeskattning som bygger på principen att förorenaren betalar, varvid de med en inkomst som överstiger ett fastställt tröskelvärde skulle betala mer för förbrukning av koldioxidintensiv energi.

3.10

Givet att beskattning i samband med den gröna omställningen, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, faller inom medlemsstaternas ansvarsområde framhåller EESK vikten av finanspolitiska åtgärder som antas på nationell nivå i syfte att göra den gröna omställningen mer hållbar och minska dess påverkan på utsatta grupper, samtidigt som de regressiva effekter som ofta är förknippade med miljöskatter möjligen undviks.

3.11

EESK anser att finanspolitiken bör ha tre komponenter under omställningen, nämligen principen att förorenaren betalar (med kompletterande omfördelningsåtgärder till stöd för låginkomsthushåll), riktat inkomststöd och skatteavdrag för energisnåla hushållsprodukter. Denna strategi skulle i) stödja köp av elfordon, ii) ge incitament till användning av miljövänlig teknik i hushållen och iii) förbättra energieffektiviteten i byggnader. Kommittén noterar dock att det reviderade energiskattedirektivet också syftar till att förbättra energieffektiviteten och samtidigt skydda utsatta grupper. Med avseende på de hushåll som har lägst inkomster och som kanske inte har en tillräckligt stor skattebörda för att kunna dra nytta av skatteavdrag förespråkas inkomststöd som den optimala åtgärden.

3.12

EESK anser också att staten skulle kunna stödja utsatta grupper under omställningen genom att dela ut kuponger för investeringar i miljövänlig teknik och köp av miljövänliga produkter.

3.13

De finanspolitiska åtgärder som vidtagits i Nederländerna med avseende på enskilda personer som köper elfordon är ett bra exempel på hur man kan uppmuntra till köp av den nya generationen miljövänliga fordon och minska eventuella snedvridningar som följer av mer omfattande subventioner. Det skattevänliga förhållningssättet till elfordon i Nederländerna omfattar även registreringsavgifter och fordonsskatter, vilket skapar en komplett fördelaktig rättslig ram. I detta avseende skulle skatteavdrag särskilt kunna riktas till låginkomsthushåll i befolkningen, vilka väntas ha det svårast under omställningen till miljövänlig teknik.

3.14

EESK anser också att erfarenheterna i medlemsstater såsom Tyskland, Frankrike och Italien, som har infört lägre mervärdesskattesatser för energieffektiva produkter, energieffektiv teknik och bostadsrenoveringar med syftet att öka byggnadernas energieffektivitet, skulle kunna undersökas och utvecklas vidare. Mervärdesskatten är dock per definition inte progressiv. En anpassning av denna strategi till låginkomsthushållen kan således kräva kompletterande åtgärder såsom en engångsersättning i syfte att uppmuntra dessa hushåll att satsa på energieffektivitet.

3.15

EESK framhåller vikten av Fonden för en rättvis omställning, som inte kan understrykas nog. Detta finansieringsinstrument bör på ett verkningsfullt sätt syfta till att hantera de socioekonomiska konsekvenserna av omställningen för de ekonomier i EU som i dag är starkt beroende av fossila bränslen eller växthusgasintensiv industriverksamhet, och framför allt till att underlätta omställningen för arbetstagare och hushåll som påverkas av de pågående förändringarna.

3.16

I enlighet med sitt tidigare yttrande ”Lånefaciliteten för den offentliga sektorn och ändring av Fonden för en rättvis omställning” (6) påpekar EESK att Fonden för en rättvis omställning, även om den är viktig, kanske inte räcker till som stöd för de pågående ekonomiska förändringarna i fråga om resurser och tillämpningsområde. Fonden bör därför kompletteras med en tillräckligt finansierad social klimatfond, såsom rekommenderas i kommitténs yttrande ”Klimatanpassningsfond finansierad av Sammanhållningsfonden och Next Generation EU” (7).

3.17

EESK påpekar att syftet med att ha en sådan ytterligare fond bör vara att skydda låginkomsttagare och utsatta grupper från de negativa effekterna av omställningen, vilket förutsätter att den sociala klimatfonden åtföljs av god praxis som först och främst handlar om att förhindra att inkomstklyftorna ökar. Samtidigt befarar kommittén att den sociala klimatfonden, med sin nuvarande form och ekonomiska kapacitet (och inte minst på grund av senareläggningen av inrättandet med ett år), sannolikt inte kommer att vara tillräcklig för att effektivt stödja de mest utsatta grupperna i befolkningen, vilket ett flertal berörda parter redan har påpekat. Som exempel kan nämnas att kostnaden för att övergå från traditionella fordon till elfordon skulle kunna bli för hög och att det skulle innebära alltför stora svårigheter för låginkomsthushåll och utsatta hushåll i avsaknad av skatteincitament eller ekonomiskt stöd (8).

3.18

EESK föreslår därför att de ansvariga myndigheterna på europeisk och lokal nivå tar fram en lämplig finanspolitik för att mildra de negativa konsekvenserna av omställningen, utan att undergräva de incitament till förändringar i fråga om gröna investeringar och grön konsumtion som omställningsprocessen kräver. Det är viktigt att sådana mekanismer åtföljs av åtgärder för att säkerställa inkluderande styrelseformer och åtgärder för att aktivt engagera dem som påverkas mest av den gröna omställningen. EESK noterar dock att man i det reviderade energiskattedirektivet fastställer övergångsperioder för beskattning av vissa produkter och investeringar i syfte att minska energiförbrukningen.

3.19

EESK vill påminna alla institutioner som är involverade i den gröna omställningen om vikten av social dialog och om nyttan med att göra det civila samhället delaktigt på europeisk, nationell och regional nivå samt sektorsnivå. Den sociala dialogen spelar en avgörande roll när det gäller att hantera och underlätta den gröna omställningen, säkerställa ett brett deltagande av alla berörda parter och samtidigt skydda utsatta grupper och upprätthålla sysselsättningsnivåerna i EU.

3.20

EESK påpekar att flera europeiska länder redan har progressiv beskattning, riktade välfärdssystem och lämpliga mekanismer för social dialog, och att antagandet och förstärkningen av sådan politik således kan bygga på befintlig god praxis och visa sig vara ett mycket användbart verktyg för att förhindra att ojämlikheten och den sociala utestängningen ökar ytterligare.

3.21

Det är EESK:s fasta övertygelse att skapandet av en bred förståelse samt en politisk och social acceptans beträffande klimatpolitiken i de europeiska länderna kommer att bidra till en starkare och bättre grön omställning, som däremot riskerar att förlora både legitimitet och styrka om bördan och de negativa konsekvenserna skulle bli oproportionerligt stora för fattigare hushåll.

3.22

I detta avseende betonar EESK att regeringarna, i samråd med det civila samhället, bör försöka minska den gröna omställningens inverkan på sysselsättningen i de mer drabbade områdena i EU, även genom riktade och innovativa arbetsmarknadsåtgärder, inbegripet utbildningsprogram för arbetstagare inom sektorer med höga koldioxidutsläpp.

3.23

EESK understryker att det på grund av den gröna omställningen finns en risk för större regionala skillnader i EU mellan mer utvecklade ekonomier och ekonomier som fortfarande är starkt beroende av koldioxidintensiva industrier. Likaså skulle ojämlikheten och skillnaderna i konkurrenskraft mellan länder och mellan å ena sidan stadsområden och å andra sidan randområden, landsbygdsområden och avlägsna områden kunna bli större.

3.24

EESK menar att den gröna omställningen förutsätter att klimatmålen i den europeiska gröna given uppnås och att agendan för social rättvisa i den europeiska pelaren för sociala rättigheter fullföljs samtidigt. Den gröna omställningen innebär strukturella förändringar (på både det ekonomiska och det sociala planet). För att omställningen ska bli framgångsrik måste den åtföljas av sociala åtgärder, däribland sociala investeringar som syftar till att möjliggöra klimatneutralitet och till att åstadkomma en omställning som bidrar till dynamiska och konkurrenskraftiga europeiska företag som bland annat kan skapa gröna arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt.

3.25

EESK betonar följaktligen hur viktigt det är att samarbetet stärks i hela EU, på grundval av en effektiv politisk och social dialog i syfte att utforma kompletterande ekonomisk och social politik till stöd för den pågående omställningen, som ska anpassas ordentligt till de olika sociala och ekonomiska förhållandena i de berörda samhällena.

3.26

En sådan samarbetsbaserad strategi bör genomföras även med avseende på europeiska länder som inte är medlemmar av EU, så att företag och arbetstillfällen inte flyttas till länder som inte verkar för en grönare och mer hållbar ekonomisk utveckling i likhet med den som EU eftersträvar. Detta skulle kunna få en negativ inverkan på den inre marknaden och på den gröna omställningen i sig, i form av både minskad effektivitet och ökade negativa effekter på de svagaste grupperna i befolkningen.

3.27

EESK efterlyser även ytterligare åtgärder från medlemsstaternas sida för att ta itu med skatteundandragande och skatteflykt och motverka förskingring av offentliga medel, eftersom detta skulle ge ytterligare resurser till de fördelningsåtgärder som ska stödja omställningen.

3.28

Slutligen påpekar EESK att energigemenskaper (direktiv (EU) 2019/944) och gemenskaper för förnybar energi (direktiv (EU) 2018/2001) kan bli ett viktigt verktyg för att hjälpa medborgare och utsatta grupper att hantera den gröna omställningen. Sådana gemenskaper kan ha vilken juridisk form som helst (föreningar, kooperativ, partnerskap, ideella organisationer eller små och medelstora företag), vilket gör det lättare för medborgarna och andra marknadsaktörer att tillsammans investera i energitillgångar. Detta kan bidra till ett mer koldioxidsnålt och flexibelt energisystem, eftersom energigemenskaperna kan ge medborgarna tillgång till alla lämpliga energimarknader på lika villkor som andra aktörer och därmed minska deras energikostnader eller till och med ge potentiella intäkter.

---

(1)  Rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EUT L 283, 31.10.2003, s. 51).

(2)  Nederländerna uppmuntrar till köp av miljövänliga fordon. Enligt en rapport från Climate Group finns subventioner för köp eller leasing på upp till 4 000 euro för nya personbilar med batterieldrift och 5 000 euro för lätta lastbilar. Det finns också konkurrenskraftiga skatteincitament såsom en låg fordonsskatt, ingen skatt vid köp och ingen skatt för privat bruk. Se ”Netherlands: Taking action on zero emission vehicles”.

(3)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 14.6.2019, s. 125).

(4)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (EUT L 328, 21.12.2018, s. 82).

(5)  Inflationstakten har avtagit under de senaste veckorna.

(6)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om lånefaciliteten för den offentliga sektorn inom mekanismen för en rättvis omställning [COM(2020) 453 final – 2020/0100 (COD)] och om ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av Fonden för en rättvis omställning [COM(2020) 460 final – 2020/0006 (COD)] (EUT C 429, 11.12.2020, s. 240).

(7)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om klimatanpassningsfond finansierad av Sammanhållningsfonden och Next Generation EU (yttrande på eget initiativ) (EUT C 486, 21.12.2022, s. 23).

(8)  Joanna Gill, ”Can Europe’s new Social Climate Fund protect poor from rising carbon cost?”, Reuters, december 2022.

Föredragande: Philip VON BROCKDORFF

Beslut av EESK:s plenarförsamling	25.1.2023
Rättslig grund	Artikel 52.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Sysselsättning, sociala frågor och medborgarna
Antagande av sektionen	21.6.2023
Antagande vid plenarsessionen	12.7.2023
Plenarsession nr	580
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	152/4/9

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) noterar att kollektivförhandlingar är ett mycket viktigt instrument i arbetsmarknadsrelationerna (naturligtvis under antagandet att arbetsgivare och fackföreningar är villiga förhandlare), och hänvisar till aktuell forskning som visar att medlemskap i fackföreningar över en viss nivå bidrar till att minska inkomstskillnaderna inom länderna och på så sätt minskar de inrotade skillnaderna mellan olika samhällsskikt.

1.2

EESK betonar den viktiga slutsatsen i en OECD-rapport att lönesamordning spelar en nyckelroll när det gäller att hjälpa arbetsmarknadens parter att ta hänsyn till löneavtalens makroekonomiska effekter på konkurrenskraften. Kommittén noterar också att man i samma OECD-rapport betonar den roll som dynamiska och starka kollektivförhandlingar spelar för att främja produktivitet, konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt.

1.3

EESK anser att fackföreningarna, vid sidan av arbetsgivarorganisationerna, fortsätter att spela en viktig roll i utformningen av den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken och socialpolitiken. Antalet arbetstagare som omfattas av avtal på antingen företags- eller branschnivå fortsätter dock att minska, vilket försvagar fackföreningarnas förhandlingsstyrka.

1.4

Det är därför nödvändigt att hitta sätt som gör att fackföreningarna, arbetsgivarna och regeringarna kan få större betydelse på en dynamisk arbetsmarknad och att identifiera möjligheter att säkerställa bärkraften hos sunda och solida strukturer för social dialog, inbegripet kollektivförhandlingsstyrka, och respektera arbetsmarknadsparternas oberoende och de nationella arbetsmarknadsrelationerna.

1.5

EESK anser att det är upp till arbetsmarknadens parter att fastställa lämpliga strukturer för kollektivförhandlingar och i förekommande fall för social tre- och tvåpartsdialog. Kommittén är också medveten om att regeringarna spelar en viktig roll när det gäller att erkänna vikten av kollektivförhandlingar genom att tillhandahålla de nödvändiga förutsättningarna för att underlätta dem, skydda mot diskriminerande metoder och förhindra försök att begränsa arbetstagarnas lagliga rätt till fackligt deltagande.

1.6

EESK noterar att den europeiska pelaren för sociala rättigheter uppmuntrar arbetsmarknadens parter att förhandla fram kollektivavtal i frågor som är relevanta för dem, samtidigt som deras oberoende och rätten till kollektiva åtgärder respekteras (1).

1.7

Kommittén noterar också att nya arbetsformer såsom plattformsekonomin skapar nya utmaningar för arbetsmarknadsrelationerna. Denna nya verklighet har försvagat fackföreningarnas ”traditionella” roll som institutioner som företräder den organiserade arbetskraften samt arbetsgivarorganisationernas roll som centrala aktörer på arbetsmarknaden.

1.8

EESK noterar att innovation på arbetsplatsen är avgörande för alla företags framgång, och rekommenderar därför, inom ramen för kollektivförhandlingsprocessen, att innovationsprocesserna på arbetsplatsen behandlas som en del av kollektivförhandlingarna och den sociala dialogen i allmänhet.

1.9

Mot bakgrund av den intensiva globala konkurrensen och de ökade energikostnaderna anser EESK att man måste finna en balans som tar hänsyn till ömsesidiga intressen såsom högre levnadskostnader för arbetstagarna, samtidigt som man erkänner att social dialog, inklusive kollektivförhandlingar, kan bidra till att öka produktiviteten på arbetsplatsen.

1.10

Kommittén anser också att kollektivförhandlingar och social dialog kan stödja industristrategin i samband med förändrade ekonomiska villkor, i linje med de nationella arbetsmarknadsrelationerna. En viss grad av flexibilitet kan krävas, men detta bör vara föremål för överenskommelse mellan arbetsmarknadens partner och får inte undergräva kollektiva rättigheter eller arbetsvillkor.

1.11

Kommittén noterar att den mest omfattande och stabila kollektivförhandlingstäckningen i Europa finns i de länder vars förhandlingssystem kännetecknas av förhandlingar med flera arbetsgivare, där förhandlingarna främst äger rum på branschnivå eller, i vissa fall, såsom i Belgien, t.o.m. på branschövergripande nivå.

1.12

Slutligen uppmanar EESK regeringarna att i lämpliga fall använda offentlig upphandling som ett kompletterande medel för att främja och erkänna kollektivförhandlingar.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

Kollektivförhandlingar är en viktig process i arbetsmarknadsrelationerna för att fastställa skäliga löner och arbetsvillkor i alla ekonomiska sektorer. De omfattar arbetsgivare å ena sidan och fackföreningar å andra sidan. Kollektivförhandlingar har funnits i många år, men fackföreningsmedlemskapet har ständigt minskat under årens lopp. Forskning visar att fackföreningarnas förhandlingsstyrka försvagas i takt med att fackföreningsmedlemskapet minskar, vilket får konsekvenser för arbetstagarnas förvärvade rättigheter och kollektivförhandlingarna (2). På samma sätt är det viktigt att företagen deltar i berörda arbetsgivarorganisationer för att stärka kollektivförhandlingsprocessen. Forskning visar att sådana organisationer spelar en nyckelroll när det gäller att främja efterlevnaden av rättsliga normer, arbetsnormer och arbetsmiljönormer, särskilt inom den informella ekonomin (3).

2.2

Ytterligare forskning belyser fackföreningarnas betydelse när det gäller att uppnå en maktbalans som stöder social rättvisa och ekonomiskt välstånd. De empiriska resultaten visar att inkomstskillnaderna följer en omvänd U-formad kurva i förhållande till andelen fackligt anslutna. Inkomstskillnaderna ökar inledningsvis i takt med att fler förvärvsarbetande blir fackligt anslutna, når toppen av den omvända U-formade kurvan när andelen fackligt anslutna ligger i intervallet 35–39 % och minskar sedan i takt med att andelen fackligt anslutna fortsätter att öka. Denna forskning visar således att när medlemskapet ökar över ett visst intervall bidrar det till att minska inkomstskillnaderna inom länderna (4).

2.3

Innovation inom företag, konkurrenskraft och produktivitet erkänns visserligen som viktiga drivkrafter för ekonomisk tillväxt i en mycket konkurrensutsatt global miljö, men alla tre är starkt beroende av arbetskraftsinsats och det mervärde som arbetstagarna tillför för att uppnå innovation, konkurrenskraft och produktivitet. Grunden för allt detta är arbetsmarknadsparternas aktiva deltagande och bidrag.

2.4

Såsom EESK påpekade i ett tidigare yttrande (5) förblir det en skyldighet för verkställande direktörer att skapa ett långsiktigt värde genom att eftersträva långsiktiga intressen, och därför bör en förbättring av deras ansvarsskyldighet för företagens hållbarhet uppmuntras. Detta har uttryckligen erkänts av European Financial Reporting Advisory Group (Efrag) som en del av dess föreslagna krav på rapportering om miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning (ESG) enligt direktivet om företagens hållbarhetsrapportering, där berörda företag är skyldiga att offentliggöra omfattningen av kollektivförhandlingstäckning och social dialog bland de anställda, eftersom en engagerad och värderad arbetskraft med egenmakt betraktas som en av huvudprinciperna för ett företags långsiktiga hållbarhet (6).

2.5

Ekonomisk resiliens och hållbarhet stöder indirekt social sammanhållning eftersom resiliens och hållbarhet enbart kan uppnås genom att man prioriterar det mervärde som sysselsättningen tillför ekonomin. Denna prioritering är utbredd i ekonomier där kollektivförhandlingar och social dialog i allmänhet har en stark ställning och skapar en ekonomisk maktbalans som främjar innovation inom företag, konkurrenskraft och produktivitet, på grundval av teknik och arbetskraft.

2.6

Trots att andelen fackligt anslutna minskar i hela EU anser EESK att fackföreningarna fortsätter att spela en viktig, om än i vissa medlemsstater minskande, roll i utformningen av den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken och socialpolitiken. Antalet arbetstagare som omfattas av kollektivavtal minskar dock. Arbetsgivarorganisationernas representativitet är också ett problem i vissa medlemsstater. Det är därför viktigt att arbetsmarknadens parter, med hjälp av en stödjande ram, hittar sätt att se till att kollektivförhandlingar och social dialog kan tjäna sitt syfte som relevanta och meningsfulla instrument, i enlighet med nationella förhållanden och nationell praxis. EESK noterar att kollektivförhandlingar är en grundläggande rättighet som är förankrad i ILO:s stadgar (7). Kollektivförhandlingar är också ett sätt för arbetsgivare och deras organisationer samt fackföreningar att fastställa skäliga löner och arbetsvillkor, samtidigt som även nationella ekonomiska och sociala intressen beaktas. I detta sammanhang hänvisar EESK till ILO:s konvention nr 87 om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, som också är en grundläggande rättighet för både arbetstagare och arbetsgivare, liksom rätten att inte organisera sig. Sunda arbetsmarknadsrelationer förutsätter också att arbetsgivare och fackföreningar är villiga förhandlare. Det finns belägg för att så inte alltid är fallet (8).

2.7

Syftet med detta yttrande är därför att undersöka orsakerna till och konsekvenserna av olika sätt att hejda denna tillbakagång, belysa fackföreningarnas, arbetsgivarnas och regeringarnas roller på en dynamisk arbetsmarknad och identifiera möjligheter att säkerställa bärkraften hos sunda och solida strukturer för kollektivförhandlingar, samtidigt som arbetsmarknadsparternas oberoende och de nationella arbetsmarknadsrelationerna respekteras.

3.   Särskilda kommentarer

3.1

Såsom noteras i SOC/764 ”Stärkt dialog mellan arbetsmarknadens parter” (9) varierar engagemanget för och ändamålsenligheten i den sociala dialogen (och underförstått kollektivförhandlingarna) från land till land. EESK anser dock att det är upp till de nationella arbetsmarknadsparterna att enas om den utformning av kollektivförhandlingarna som är lämpligast i det nationella sammanhanget.

3.2

Kommittén är medveten om att regeringarna spelar en viktig roll när det gäller att erkänna vikten av kollektivförhandlingar genom att tillhandahålla de nödvändiga förutsättningarna för att underlätta dem, skydda mot diskriminerande metoder och förhindra försök att begränsa arbetstagarnas lagliga rätt till fackligt deltagande. Denna trepartsram bör återspegla de viktigaste punkterna i kommissionens rekommendation om att stärka den sociala dialogen, med fokus på att säkerställa social rättvisa och samtidigt stärka Europas välstånd och resiliens.

3.3

EESK noterar att den europeiska pelaren för sociala rättigheter (10) uppmuntrar arbetsmarknadens parter att förhandla fram kollektivavtal, samtidigt som deras oberoende och rätten till kollektiva åtgärder respekteras. EESK efterlyser dessutom samråd med arbetsmarknadens parter om utformningen och genomförandet av den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken och socialpolitiken. Kommittén beklagar dock att samråden inte tillämpas med samma övertygelse och engagemang i hela EU. EESK noterar också att avtal som ingås mellan arbetsmarknadens parter ska genomföras på EU-nivå och medlemsstatsnivå i linje med den europeiska pelaren för sociala rättigheter och där så är lämpligt. Denna princip förutsätter att en miniminivå av skydd tillhandahålls.

3.4

Arbetslivet fortsätter att förändras genom nya arbetsmetoder som formar miljontals européers arbetsliv. Nya arbetsformer inom ramen för plattformsekonomin innebär enorma utmaningar för arbetsmarknadsrelationerna. EESK anser att denna nya verklighet har påverkat både fackföreningar och arbetsgivarorganisationer, och båda måste snabbt anpassa sig till denna verklighet samtidigt som arbetstagarnas grundläggande rättigheter skyddas, i enlighet med andan i kommissionens förslag till direktiv om plattformsarbetstagare.

3.5

Kollektivförhandlingar är avgörande för fackföreningarnas själva existens och relevans och för att säkerställa en maktbalans mellan arbetsgivare och arbetstagare. EESK anser att kollektivförhandlingar, liksom social dialog i allmänhet, även bör stödja innovation på arbetsplatsen i syfte att öka produktiviteten och ta itu med potentiella förändringar av arbetsmetoderna som påverkar arbetstagarnas välbefinnande och arbetsliv. Kommittén är medveten om att detta innebär en extra utmaning för fackföreningarna. Arbetsgivarna bör dock givetvis förbli ansvariga för de beslut som fattas på företagsnivå. Vad vi rekommenderar är att fackföreningarnas roll i innovationsprocesserna på arbetsplatsen erkänns som en del av den sociala dialogens och kollektivförhandlingarnas relevanta roll, samtidigt som de nationella systemen för arbetsmarknadsrelationer respekteras.

3.6

Det är relevant att lyfta fram slutsatserna i en OECD-rapport (11) där det upprepas att kollektivförhandlingar är en central arbetstagarrättighet som också kan förbättra resultaten på arbetsplatsen. I samma rapport dras den oroväckande slutsatsen att denna rättighet utsätts för tryck på grund av den allmänna försvagningen av arbetsmarknadsrelationerna samt ökningen av nya och ofta otrygga anställningsformer. I rapporten bekräftas att kollektivförhandlingarna i EU står under tryck och hur stort det politiska behovet av åtgärder är. Rapporten innehåller alla belägg som behövs för att stärka kollektivförhandlingarna på ett sätt som gör dem mer flexibla och lyhörda för det föränderliga arbetslivet. I detta sammanhang anser EESK att man måste finna en balans som tar hänsyn till ömsesidiga intressen, såsom högre levnadskostnader för arbetstagarna och intensifierad global konkurrens, och erkänner att kollektivförhandlingar och social dialog kan öka produktiviteten genom innovation på arbetsplatsen och genom att främja kompetensutveckling. Dessutom skulle kollektivförhandlingar och social dialog kunna stödja industristrategin i samband med förändrade ekonomiska villkor, på grundval av de nationella arbetsmarknadsrelationerna. Flexibilitet som arbetsmarknadens parter enas om bör visserligen fungera som ett sätt att anpassa sig till förändrade omständigheter och uppnå jämvikt mellan företagens och arbetstagarnas behov, men detta bör inte riskera att undergräva kollektiva rättigheter eller ske på bekostnad av arbetsvillkoren. Dessutom innebär flexibilitet i arbetet, som regleras på lämpligt sätt genom lagstiftning eller kollektivförhandlingar, fördelar för såväl arbetstagarna som arbetsgivarna.

3.7

När det gäller avtal på företags- och branschnivå i kollektivförhandlingsprocessen finns det ingen formel för att avgöra om ett slags avtal är lämpligare än det andra. I syfte att öka kollektivförhandlingstäckningen, i enlighet med direktivet om tillräckliga minimilöner (12), åligger det emellertid arbetsmarknadens parter i de enskilda medlemsstaterna att analysera styrkor och svagheter i båda avtalsformerna och avgöra om branschavtal, avtal på företagsnivå eller en kombination av båda är det bästa sättet att öka kollektivförhandlingstäckningen. Till exempel visar forskning att den högsta och mest stabila kollektivförhandlingstäckningen i Europa finns i de länder vars förhandlingssystem kännetecknas av förhandlingar med flera arbetsgivare, där förhandlingarna främst äger rum på branschnivå eller, i vissa fall, såsom i Belgien, t.o.m. på branschövergripande nivå (13). Naturligtvis måste man i insatserna för att öka täckningen ta hänsyn till de omständigheter som råder i varje land.

3.8

EESK inser att det kommer att förbli en enorm utmaning att öka medlemskapet i fackföreningar och arbetsgivarorganisationer, och även om den sociala dialogen och kollektivförhandlingarna är och bör vara frivilliga rekommenderar vi att arbetsmarknadens parter i de enskilda medlemsstaterna tar itu med denna utmaning genom att undersöka lämpliga metoder för att säkerställa ett bärkraftigt medlemskap i deras organisationer.

3.9

Kommittén är medveten om att det finns en stor mångfald av nationella system för arbetsmarknadsrelationer som återspeglar medlemsstaternas olika ekonomiska och politiska situationer. Enligt ett pm från kommissionen (14) har kollektivförhandlingarna kännetecknats av en övergång till decentraliserade förhandlingar på företagsnivå. Det finns belägg för att kollektivförhandlingstäckningen tenderar att vara högre där förhandlingarna är centraliserade, där arbetsgivarnas organisationsgrad är högre och där det är praxis att avtalen även gäller för parter som inte har undertecknat dem.

3.10

EESK betonar också den viktiga slutsatsen i OECD-rapporten att lönesamordning spelar en nyckelroll när det gäller att hjälpa arbetsmarknadens parter att ta hänsyn till konjunkturläget och löneavtalens makroekonomiska effekter på konkurrenskraften. (15) Dessutom anser kommittén att förhandlingsprocessen kommer att bero på de omständigheter som råder på företagsnivå, oavsett om företaget är litet eller stort.

3.11

EESK uppmanar arbetsmarknadens parter att öka kollektivförhandlingssystemens relevans genom att utvärdera hur kollektivförhandlingarna på alla nivåer på ett balanserat sätt skulle kunna säkerställa ett mervärde för både arbetstagare och arbetsgivare inom alla sektorer i ekonomin och alla delar av samhället. I detta sammanhang är det relevant att notera att man i OECD:s senaste ”Employment Outlook”-rapport betonar den roll som dynamiska och starka kollektivförhandlingar spelar för att främja produktivitet, konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt.

3.12

EESK noterar den viktiga roll som regeringarna spelar eller skulle kunna spela genom att ha kontakt med arbetsgivare och fackföreningar med sikte på ett närmare samarbete och till stöd för den makroekonomiska politiken. Regeringarna är naturligtvis själva stora arbetsgivare och förhandlar ofta med fackföreningar som företräder arbetstagarna, vilket i vissa medlemsstater kan utgöra en förebild för hela ekonomin. Dessutom spelar regeringarna en nyckelroll när det gäller att skapa de rätta förutsättningarna för arbetsfred, prisstabilitet, ökad produktivitet och icke-diskriminerande sysselsättningsmönster. För att dessa mål ska kunna uppnås, samtidigt som arbetsmarknadsparternas oberoende respekteras, efterlyser EESK en förstärkning av kollektivförhandlingarna i syfte att uppnå bättre resultat för företag och arbetstagare. Som en av åtgärderna rekommenderar vi att regeringarna i lämpliga fall använder offentlig upphandling som ett kompletterande medel för att främja och stödja kollektivförhandlingar, såsom beskrivs i två tidigare yttranden från EESK (16).

3.13

Såsom tidigare nämnts kan överenskommen flexibilitet i kollektivförhandlingarna vara nödvändig. EESK anser dock att eventuella överenskomna ändringar av kollektivavtal måste uppnå jämvikt mellan båda parters intressen och medföra fördelar för båda parter. Avtal på riks- och branschnivå bör visserligen främjas, men EESK konstaterar i fråga om förhandlingar på företagsnivå att flexibilitet i arbetet, som regleras på lämpligt sätt genom lagstiftning eller kollektivförhandlingar, kan gynna såväl arbetsgivarna som arbetstagarna. Sådana förhandlingar bör bygga på ömsesidigt förtroende och effektiva förhandlingsstrukturer, samtidigt som man ser till att arbetsvillkoren inte får försämras. När så är möjligt måste man dock hitta en medelväg där decentraliserade system blir mer organiserade och breda ramvillkor kan fastställas i branschavtal som överlåter de detaljerade bestämmelserna till förhandlingar på företagsnivå. Forskning tyder på att hybridsystem för kollektivförhandlingar, som inbegriper samordnade bransch- och flernivåsystem, leder till bättre resultat för både arbetstagare och företag (17).

---

(1)  Princip 8.

(2)  Schnabel, C. (2020). ”Union membership and collective bargaining: trends and determinants” (s. 1–37). Springer International Publishing.

(3)  ILO (2013). ”The informal economy and decent work: A policy resource guide supporting transitions to formality”. Internationella arbetsbyrån.

(4)  Montebello, R., Spiteri, J., & Von Brockdorff, P. (2022). ”Trade unions and income inequality: Evidence from a panel of European countries”. International Labour Review.

(5)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Ingen grön giv utan en social giv (yttrande på eget initiativ) (EUT C 341, 24.8.2021, s. 23).

(6)  https://www.efrag.org/?AspxAutoDetectCookieSupport=1.

(7)  Den bekräftas också som sådan i ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet från 1998.

(8)  Pisarczyk, Ł. (2023). ”Towards rebuilding collective bargaining? Poland in the face of contemporary challenges and changing European social policy”. Industrial Relations Journal.

(9)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets rekommendation om stärkt dialog mellan arbetsmarknadens parter i Europeiska unionen (COM(2023) 38 final – 2023/0012 (NLE)) och Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om Stärka den sociala dialogen i Europeiska unionen: ta vara på dess fulla potential för att hantera rättvisa omställningar (COM(2023) 40 final) (EUT C 228, 29.6.2023, s. 87).

(10)  Princip 8.

(11)  https://www.oecd.org/employment/negotiating-our-way-up-1fd2da34-en.htm.

(12)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2041 av den 19 oktober 2022 om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen (EUT L 275, 25.10.2022, s. 33).

(13)  https://www.etui.org/services/facts-figures/benchmarks/what-s-happening-to-collective-bargaining-in-europe.

(14)  https://commission.europa.eu/system/files/2016-03/social-dialogue-involvement-of-workers_en.pdf.

(15)  https://www.oecd.org/employment/negotiating-our-way-up-1fd2da34-en.htm.

(16)  Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Rimliga minimilöner i Europa (förberedande yttrande på begäran av Europaparlamentet/rådet) (EUT C 429, 11.12.2020, s. 159), och yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Offentlig upphandling som ett verktyg för att skapa värde och värdighet i arbetet med lokalvårdstjänster (yttrande på eget initiativ) (EUT C 429, 11.12.2020, s. 30).

(17)  Braakmann, N., & Brandl, B. (2016). ”The efficacy of hybrid collective bargaining systems: An analysis of the impact of collective bargaining on company performance in Europe”.

Föredragande:

Felipe MEDINA MARTÍN

Beslut av EESK:s plenarförsamling	25.1.2023
Rättslig grund	Artikel 52.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Sektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället
Antagande av sektionen	26.6.2023
Antagande vid plenarsessionen	12.7.2023
Plenarsession nr	580
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	151/1/2

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Syftet med detta yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) är att bedöma hur den energikris som uppstått till följd av covid-19-pandemin och Rysslands anfallskrig mot Ukraina har påverkat europeiska företag, dess arbetstagare och alla EU-medborgare. EESK noterar att en rad problem av varierad art har uppstått i hela ekonomin, såsom oproportionerligt ökade produktionskostnader, omorganisering av leveranskedjorna, försörjningssvårigheter avseende livsmedel och andra varor, dyrare investeringskostnader och förlorad köpkraft för de europeiska hushållen.

1.2

EESK uttrycker oro över de höga nivåer som inflationen i Europa har nått på grund av energi- och råvarukostnader, följt av priser för tjänster och industrivaror. Inflationen i Europa ligger på den högsta nivån sedan eurons tillkomst. EESK uppmanar EU-institutionerna att inrätta kontrollmekanismer i likhet med dem i dokumentet som Europeiska byrån för konsumentorganisationer har utarbetat. Detta bör till exempel omfatta ett fullständigt genomförande av åtgärderna inom ramen för utkastet till rådets förordning som föreskriver en omfattande reform och anpassning av elmarknadens utformning. EESK uppmanar EU:s medlemsstater att genomföra de rättsakter som redan är antagna inom EU, såsom paketet om ren energi som bidrar till att påskynda den gröna omställningen, och att fördjupa den inre marknaden.

1.3

EESK anser att EU:s reviderade tillfälliga krisram för statligt stöd snarast måste reformeras mot bakgrund av de enorma kostnadsökningarna till följd av kriget i Ukraina och energikrisen. Dessutom rekommenderar kommittén att den tillfälliga krisramen för statligt stöd ska tillämpas på ett sådant sätt att det stöd som det är tänkt att förordningen om krisintervention och ramen för återhämtning och resiliens ska möjliggöra kan omfatta alla sektorer som påverkas av energikrisen, och med särskilt tonvikt på viktiga sektorer. Syftet med detta är att inte försämra överlevnadsförmågan för många företag och att undvika negativ inverkan på konsumenternas levnadskostnader samt förmåga att hitta förnödenheter i vardagen. Dessutom efterlyser EESK ännu en gång att en ”gyllene regel” införs i syfte att möjliggöra nödvändiga offentliga investeringar.

1.4

EESK anser att hushåll och nyckelsektorer bör omfattas av åtgärder i syfte att minska effekterna av de höga energipriserna. Även om mycket höga vinster har noterats inom vissa sektorer, med en betydande ökning på 26,8 % jämfört med föregående kvartal, uppgick antalet konkursbeslut i EU till 113,1 – den högsta nivå som någonsin uppmäts – enligt ett index som Eurostat använder för att mäta konkursnivån i EU jämfört med riktmärket 100 år 2015. EESK uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att verka för att se till att hushåll och nyckelsektorer har en oavbruten energiförsörjning även när åtgärder vidtas i syfte att minska efterfrågan under topplasttimmar. Samtidigt har en del företag, främst inom energisektorn, ökat sina vinster i skydd av rådande inflation, vilket Europeiska centralbanken (ECB) (1) påpekar. Vinsterna inom denna sektor har fortsatt att driva på inflationen i EU och måste åtgärdas.

1.5

Energikrisen har påverkat ekonomin i form av hög inflation, svag ekonomisk tillväxt, starkt tryck på de offentliga finanserna och hushållens och företagens köpkraft samt förlorad extern ekonomisk konkurrenskraft. På grundval av ECB:s rekommendationer föreslår EESK att man inför ett grönt trippel-T-kriterium, så att framtida insatser är skräddarsydda, målinriktade och omställningssäkra (”tailored, targeted and transition-proof”). Icke-selektiva prisåtgärder, såsom ett pristak för vissa livsmedel, riskerar att på längre sikt förlänga perioden med hög inflation.

1.6

Den fortsatt höga inflationen, särskilt på grund av energipriserna, leder till en allmän förlust av köpkraft för europeiska arbetstagare, konsumenter och företag, vilket påverkar många familjers levnadsförhållanden, den inhemska efterfrågan och tillväxten. Parallellt med att man fortsätter att föra en penningpolitik med stigande räntor påverkar detta också många företag negativt. EESK anser att den sociala dialogen inom energisektorn är viktig för att man ska kunna fatta lämpliga beslut på nationell nivå.

1.7

EESK uppmanar regeringarna att främja genomförandet av åtgärder för energisparande och energieffektivitet i företag och hushåll så att energiefterfrågan minskar permanent. I detta avseende bör utbyggnaden av förnybar energi uppmuntras (genom att nödvändiga rättsliga och skattemässiga villkor fastställs, inklusive genom en gyllene regel för investeringar) i syfte att minska vårt beroende av fossila bränslen. Rådande situation bör utnyttjas som en hävstång för att påskynda utfasningen av fossila bränslen i EU:s ekonomi. Dessa åtgärder bör åtföljas av garantier för att ingen omlokalisering sker i samband med ekonomiskt stöd. Det är dags att genomföra de investeringar (och finanspolitiska ramvillkor) som behövs för den europeiska energiomställningen och för att minska beroendet av fossila bränslen. EESK anser dessutom att det är viktigt att gå vidare med förslagen i REPowerEU i syfte att rationalisera och påskynda tillståndsgivningen för installation av infrastruktur för alternativa energikällor. EESK uppmanar mot bakgrund av detta EU och medlemsstaterna att utreda hur priset för överskottsenergi som matas in i nätet skulle kunna möjliggöra lönsamma investeringar i syfte att maximera kapaciteten att producera förnybar energi och dela den när egenförbrukningen är tillgodosedd. Översynen av utformningen av energimarknaden bör ingå i kommissionens långsiktiga program i syfte att undvika framtida störningar i energiförsörjningen och orimliga priser.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

Den allmänna inflationsvåg som sveper över Europa kan delas upp i två tydliga faser. Den första har sitt ursprung i perioden av återhämtning efter samhällsnedstängningarna till följd av covid-19-pandemin. När alla sektorer återaktiverades på en gång uppstod flaskhalsar i leveranskedjorna, vilket ledde till ökade kostnader för råvaror och godstransporter. Råvarupriserna ökade med 101 % mellan januari 2020 och mars 2022 (2) och fraktkostnaderna ökade med 545 % under samma period (3).

2.2

Den andra inflationsfasen utlöstes av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och det efterföljande kriget från och med februari 2022. Vid detta tillfälle uppstod chocken främst på energiområdet och kring vissa produkter som både Ryssland och Ukraina förser EU med: naturgas, vete, solrosolja och gödselmedel. Från februari till april 2022 ökade priserna på dessa varor med respektive 18,6 %, 16,8 %, 38,6 % och 16,7 % (4). I efterhand har dessa kostnader dämpats, även om prisindexet för råvaror i mars 2023 låg 40,9 % över nivåerna från januari 2020 och 3,6 % över för frakt.

2.3

Denna händelseutveckling återspeglas i den globala och europeiska ekonomin i form av inflation. Tolvmånadersförändringen i euroområdets harmoniserade konsumentprisindex (5) nådde 11,5 % (Eurostat) i oktober. Det är värden som inte har uppnåtts sedan förra århundradet och som, trots att de har dämpats under de senaste månaderna (i mars 2023 låg de på 8,3 %), har visat sig vara mycket svåra att få ner. Beviset för att prischocken inte är övergående, som man ursprungligen trodde, är att den underliggande inflationen (exklusive energi), fortsätter att stiga i större delen av Europa. Detta kan innebära att ECB:s penningpolitik inte kommer att ge de förväntade resultaten.

3.   Inflationens inverkan på den europeiska ekonomin

3.1

EESK noterar att de ekonomiska utsikterna försämrades efter Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022. Enligt de ekonomiska prognoserna för kommande år (6) förväntas ekonomin kylas ned i förhållande till 2022, även om dessa prognoser allteftersom månaderna går förbättras något. Under vintern uppskattade kommissionen att BNP-tillväxten för EU som helhet skulle hamna på 0,8 % under 2023 och blygsamma 1,6 % under 2024, men i de färska prognoserna från våren har dessa ökat till 1,0 % respektive 1,7 %. Samtidigt förväntas inflationen gradvis sjunka, om än i långsammare takt än vad som ursprungligen förväntades (9,2 % 2022, 6,7 % 2023 och 3,1 % 2024). Läget kommer att vara spänt på arbetsmarknaden på grund av låg tillväxt och ökande offentliga skulder. Detta bland annat på grund av ECB:s snabba räntehöjningar, som kommer att sätta press på budgetarna i merparten av medlemsstaterna.

3.2

De 96,5 miljoner européer som löper risk att drabbas av fattigdom eller social utestängning är de som drabbas hårdast av den höga inflationen. 41 % av de svarande i Eurobarometern nämner priser, inflation och levnadskostnader som de största problemen i deras land, framför hälsa (32 %) och den ekonomiska situationen (19 %).

3.3

EU har upplevt ett nästan totalt avbrott i gasleveranserna från Ryssland på grund av politiska beslut, och nästan hälften av medlemsstaterna har i varierande mån påverkats av de minskade leveranserna. Den stigande inflationen och råvarupriserna, bristen på arbetskraft och störningarna i de globala leveranskedjorna har en negativ inverkan på leveranskedjorna för livsmedel och icke-livsmedelsprodukter i Europa. Enligt OECD:s ekonomiska prognoser kommer den globala tillväxten att avta kraftigt och landa på cirka 2,2 % under 2023.

3.4

Enligt ECB har energiprisökningen stått för två tredjedelar av inflationsdifferensen i euroområdet. Enligt kommissionen ökade vinstmarginalerna med 54 % inom energisektorn mellan 2019 och 2022, medan lönerna enbart ökade med 6 %. De europeiska arbetstagarnas, konsumenternas och företagens allmänna förlust av köpkraft påverkar inte bara många familjers levnadsförhållanden utan kan om den inte åtgärdas även påverka den inhemska efterfrågan och tillväxten, och därmed andra företagssektorer. Allt detta kan även härledas till att man fortsätter att föra en penningpolitik med stigande räntor. EESK anser att den sociala dialogen inom energisektorn är viktig för att man ska kunna fatta lämpliga beslut på nationell nivå.

3.5

Samtidigt som konsumentpriserna i allmänhet har stigit i Europa har löneutvecklingen varit mindre volatil. Detta leder till en minskad köpkraft för EU:s medborgare och i synnerhet för de mest utsatta, som inte har de verktyg som krävs för att skydda sig mot inflationen. Förändringar i konsumenternas beteende har i själva verket redan observerats på grund av förlorad köpkraft inom hushållen, som står inför en stor levnadskostnadskris till följd av de kraftigt stigande energiräkningarna och effekterna av inflationen. De instrument som medlemsstaterna tillämpar för att skydda utsatta hushållskonsumenter är av mycket varierande art och har i vissa fall begränsad effektivitet. Kommissionen bör utreda vilka miniminormer som bör tillämpas av tillsynsmyndigheter och beslutsfattare för att skydda och stödja utsatta hushållskonsumenter.

3.6

En av de sektorer som drabbas hårdast av pandemins och krigets kombinerade effekter är sektorn för livsmedelsproduktion – jordbruk, djurhållning och livsmedelsindustri – och distributionen från den till slutkonsumenterna. Närheten till kriget och dess inverkan på energi- och råvarumarknaderna leder till stora skillnader i priserna på jordbruksprodukter från Europa i förhållande till produkter från de internationella marknaderna, eftersom priserna har stigit mest i Europa. Enligt ”Commodity price dashboard” från april 2023 är prisökningstakten för de flesta europeiska jordbruksprodukter således högre än den globala takten, i synnerhet när det gäller köttprodukter. Dessa omständigheter medför tre viktiga effekter. Den första är att EU:s befolkning drabbas hårdare av inflationen för basvaror. Det andra är att europeiska livsmedelsprodukter förlorar sin internationella konkurrenskraft och det tredje är att priserna som betalas till jordbrukarna har stigit på grund av ökade produktionskostnader.

3.7

Det ryska anfallskriget mot Ukraina orsakade enorma utmaningar i livsmedelsförsörjningskedjan, utöver de stegrande energipriserna, såsom prisökningar för insatsvaror (foder, gödselmedel) och brist på vissa basvaror (t.ex. vegetabilisk olja och vete) som är nödvändiga för en fullt fungerande försörjningskedja. Dominoeffekten av de stigande kostnaderna medför beslut om att minska gödselmedelsproduktionen, vilket ytterligare kommer att driva på prisökningen. Torkan under sommaren 2022 och situationen som vi har haft hittills under 2023 runt om i Europa sätter ännu mer press på priserna eftersom utbudet minskar.

3.8

Vissa viktiga sektorer, inklusive företag och arbetstagare, i vilka verksamheten inte kan saktas ned vid olika omständigheter, bär en dubbel börda: färre konsumenter är redo att betala och kostnaderna ökar – i synnerhet i form av energiräkningar som skjutit i höjden. Företagen i livsmedelsbranschen har försökt begränsa kostnadsökningen för att säkerställa konkurrenskraftiga priser gentemot konsumenterna och fruktar nu en konsumtionskris (Hidalgo, M., 2023 (7); Eurocommerce, 2023). Med tanke på att Spaniens regering i sin nyligen offentliggjorda första rapport om övervakning av marginaler har slagit fast (8) att marginalerna inom livsmedelskedjan har minskat med 25 % sedan 2021, står det klart att vinstmarginalernas utveckling är mycket heterogen.

Samtidigt har en del företag, främst inom energisektorn, ökat sina vinster i skydd av rådande inflation, vilket ECB (9) påpekar. Vinsterna inom denna sektor har fortsatt att driva på inflationen i EU och måste åtgärdas.

3.9

Spaniens centralbank (10) hänvisar till de mycket positiva följder som det så kallade iberiska undantaget eller den iberiska mekanismen har haft för prissättningssystemet för elmarknaden. Man nämner också den positiva inverkan, om än mer begränsad, av den sänkta mervärdesskatten på livsmedels- och bränslepriserna, och tillägger att åtgärden skulle ha haft en lägre kostnad om den hade varit inriktad på att stödja familjer med lägre inkomster. Spaniens centralbank hänvisar också till hur den spanska regeringens höjning av minimilönen, pensionerna och den lägsta nödvändiga inkomsten har bidragit till att mildra inflationens inverkan på hushåll med lägre inkomster.

4.   Inverkan av de ökade energikostnaderna på de europeiska företagens lönsamhet

4.1

Grossistpriserna på el och gas har ökat femtonfaldigt sedan början av 2021, med allvarliga konsekvenser för konsumenter och företag. De europeiska regeringarna har börjat genomföra en rad politiska åtgärder som ett svar på detta. Vissa politiska åtgärder syftar till att mildra effekterna av de ökade kostnaderna för konsumenter och företag. Andra sorters åtgärder syftar till att stabilisera och sänka grossistpriserna och trygga energiförsörjningen. EESK uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att genomföra en omfattande reform av utformningen av elmarknaden och systemet för beräkning av elpriset i linje med yttrande TEN/793 (11).

4.2

Energipriserna kan påverka företagens kostnader på många olika sätt: för det första genom kostnaderna för den egna energiförsörjningen, för det andra indirekt på grund av effekterna i resten av leveranskedjan och för det tredje på grund av de ekonomiska konsekvenser som kan uppstå på grund av dem. I en förhandsstudie från Spaniens centralbank som offentliggjordes våren 2022 (12) uppskattades till exempel att en kumulativ ökning på 25 % av företagens energikostnader skulle leda till att bruttoförädlingsvärdet minskade med 1,6 % under 2023. Detta är dock den genomsnittliga effekten. I rapporten framgår att en del sektorer drabbas hårdare än andra och att sektorn för utvinning av olja och naturgas gagnas mest medan de verksamhetsområden som riskerar att drabbas hårdast är fiske och vattenbruk, landtransport, vattenvägtransport, handel med och reparation av motorfordon, jordbruk och djurhållning, utbildning, luftfart, fastighetsrelaterad verksamhet, koksverk och oljeraffinaderier, hälsa- och sjukvård, sociala tjänster och hotell och restaurang. En del av dessa sektorer visade under pandemin hur viktiga de är för en väl fungerande ekonomi i EU. Många av de sektorer som påverkas mest är de som inte har energiintensiv produktion samtidigt som de är storkonsumenter.

4.3

Utöver den direkta och indirekta effekten på företagens bruttoförädlingsvärde (marginaler), drabbas företag även av ökad ekonomisk sårbarhet. I rapporten från Spaniens centralbank kartläggs vilka sektorer som påverkas mest. Det finns en grupp av sektorer som är särskilt drabbad, som inte bara står inför alltför hög skuldsättning utan också får negativ lönsamhet under 2023: handel med och reparation av motorfordon, landtransport och transport via pipeline, fiske och vattenbruk, jordbruk och djurhållning, textilindustrin och konfektions-, läder- och skoindustrin.

4.4

Allteftersom de sammanlagda naturgaslagren i Europa minskar – i maj 2023 låg lagringsvolymen på 68 % (13) – kommer vi att ställas inför ytterligare utmaningar när det gäller förvaltningen av vår energipolitik. Skillnaden mellan de kvantiteter som tidigare levererats från Ryssland och de alternativa leverantörerna har ännu inte jämnats ut, och därför är det inte sannolikt att priserna kommer att sjunka på kort sikt. Däremot har efterfrågan minskat avsevärt. De höga energipriserna leder till en minskad konkurrenskraft för vår industri och våra leveranskedjor, vilket i sin tur gynnar utlokalisering av verksamhet utanför EU och därmed minskar unionens strategiska oberoende. Konsekvenserna för hushållen, särskilt de mest utsatta, är särskilt påtagliga – en ökande andel människor riskerar att hamna i eller vara i fattigdom. Så här kommer det att se ut fram till åtminstone 2024 (14). För att ta itu med dessa frågor rekommenderar EESK ett antal åtgärder, bland annat garantier om plats i samband med ekonomiskt stöd, ytterligare nödvändiga energibesparings- och energieffektivitetsåtgärder för företag för att minska efterfrågan, omfattande investeringar och nödvändiga finanspolitiska ramvillkor för att öka produktionen av förnybar energi i syfte att minska beroendet av fossila bränslen.

4.5

På grund av stegringen av energikostnaderna befinner sig följaktligen många företag och hushåll allt mer i en situation som potentiellt hotar deras livsduglighet. Vintern har varit förhållandevis varm, men vi kan inte förvänta oss att miljöförhållandena alltid kommer att vara lika gynnsamma. Därför bör särskilda åtgärder vidtas i syfte att skydda särskilt utsatta hushåll på detta område.

4.6

Vad gäller företagen har deras enorma kostnadsökningar, i kombination med konsumenternas ovilja att spendera pengar, till och med visat sig kunna leda till oundvikliga utlokaliseringar. Så här kan dock inte företag som tillhandahåller viktiga tjänster för kunderna och resten av försörjningskedjan agera – de kan inte bara lägga ned sin verksamhet på grund av höjda energipriser.

4.7

Ett stort antal sektorer och arbetstagarna inom dessa ansågs viktiga under covid-19-pandemin, men samma erkännande lyser med sin frånvaro under rådande energikris. Hittills har medlemsstaterna inte gett något särskilt stöd till många av dessa sektorer. Företagen inom dessa sektorer och deras arbetstagare har ansträngt sig för att värna konsumenterna från de minskade marginalerna och det är svårt för dem att lägga den totala kostnaden för stegringen av energiräkningarna på kunderna. Denna situation är ohållbar på längre sikt. EESK anser även att regeringarna inte skyddar medborgarna lika genomgående som under pandemin.

4.8

Många företag gör åtskilliga investeringar för att minska energiförbrukningen och för att öka kapaciteten att ha större tillgång till förnybar energi. EESK anser att företag också kan bidra till att skynda på elektrifieringen av transporter och ersätta gas för uppvärmning genom att spela en nyckelroll i energiomställningen och i EU:s mål om förnybara energikällor senast 2030. För detta kommer det dock att krävas ett gynnsamt regelverk, såsom för tillståndsgivning och för bekämpning av avskräckande prisåtgärder för produktion av mer energi.

4.9

EESK understryker vikten av att anpassa skyldigheterna inom ramen för REPowerEU och byggnaders energiprestanda och ge stöd och kapacitet till operatörerna så att de kan bära kostnaderna för de betydande investeringarna. Dessa åtgärder kommer att vara viktiga för att minska beroendet av fossila bränslen, men skyldigheterna måste kopplas till tillgången till finansiering, såväl offentlig som privat. En ny utformning av energimarknaden bör ingå i kommissionens långsiktiga program i syfte att undvika framtida störningar i energiförsörjningen och orimliga priser, och man bör beakta utbildningen av den arbetskraft som kommer att vara involverad i sektorn.

På samma sätt anser EESK att båda programmen också bör återspegla de praktiska aspekterna kring tillgången till utrustning och kvalificerad arbetskraft i samband med skyldigheten att installera snabbladdningsstationer för fordon eller infrastruktur för alternativa bränslen. De medel som betalas ut genom de nya förslagen måste kunna användas för att säkerställa att denna övergång kan genomföras inom den tidsram som fastställts för detta.

---

(1)  Rapport från ECB om inflationen, 2023.

(2)  Internationella valutafondens prisindex för råvaror. Finns på https://www.imf.org/en/Research/commodity-prices.

(3)  Freightos Baltic Index. Finns på https://fbx.freightos.com/.

(4)  Internationella valutafondens prisindex för råvaror. Finns på https://www.imf.org/en/Research/commodity-prices.

(5)  Eurostat. Finns på https://ec.europa.eu/.

(6)  https://economy-finance.ec.europa.eu/economic-forecast-and-surveys/economic-forecasts/spring-2023-economic-forecast-improved-outlook-amid-persistent-challenges_en.

(7)  Marginaler och vinster för spanska livsmedelsåterförsäljare under 2022.

(8)  OME Informe Trimestral 2023T3 (bde.es).

(9)  Rapport från ECB om inflationen, 2023.

(10)  https://www.bde.es/f/webbe/SES/Secciones/Publicaciones/PublicacionesAnuales/InformesAnuales/22/Files/InfAnual_2022_En.pdf.

(11)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordningarna (EU) 2019/943 och (EU) 2019/942 samt direktiven (EU) 2018/2001 och (EU) 2019/944 för att förbättra utformningen av unionens elmarknad (COM(2023) 148 final – 2023/0077 (COD)) (EUT C 293, 18.8.2023, s. 112).

(12)  Finns på https://www.bde.es/f/webbde/Secciones/Publicaciones/InformesBoletinesRevistas/InformesEstabilidadFinancera/22/IEF_2022_1_Rec1_4.pdf.

(13)  Mer information finns på https://agsi.gie.eu/data-overview/eu.

(14)  EIU (2023): ”Energy crisis will erode Europe’s competitiveness in 2023”. Finns på https://www.eiu.com/n/energy-crisis-will-erode-europe-competitiveness-in-2023/.

Föredragande:

Milena ANGELOVA

Beslut av EESK:s plenarförsamling	25.1.2023
Rättslig grund	Artikel 52.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Sektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion
Antagande av sektionen	29.6.2023
Antagande vid plenarsession	12.7.2023
Plenarsession nr	580
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	190/2/6

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Vatten är avgörande för liv, miljö och ekonomi, och det är därför en kollektiv nyttighet som inte bara måste vara tillgänglig och ekonomiskt överkomlig för alla, utan som framför allt måste respekteras och skyddas. På grund av mänsklig påverkan och klimatförändringar ökar vattenbristen både globalt och i Europa, där omkring 20 % av landområdet och 30 % av befolkningen drabbas av vattenstress (1). Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar den omfattande EU-lagstiftning som har införts på detta område (2) och efterlyser ett snabbt och effektivt genomförande, så att en effektiv vattenförbrukning säkerställs och varje EU-medborgare har tillgång till vatten.

1.2

EESK anser att särskilda åtgärder bör utformas och genomföras snabbt för att öka medvetenheten om vatteneffektiv förbrukning och främja tekniska innovationer i syfte att öka vatteneffektiviteten i produktionssystemen, samt för strategier för avfallsminimering och återvinning. I linje med tillämpningen av principen om att förorenaren betalar uppmanar kommittén EU och medlemsstaterna att vidta beslutsamma åtgärder för att se till att alla berörda parter följer reglerna (3).

1.3

EESK betonar att det är mycket viktigt att informera och öka medvetenheten hos samt uppmuntra och vägleda konsumenterna i riktning mot vatteneffektiv förbrukning. Beslutsfattarna, arbetsmarknadens parter, det civila samhällets organisationer och alla berörda parter har ett gemensamt ansvar för att tydligt informera om värdet av vatten och dess fotavtryck, främja användningen av vatteneffektiva apparater och ge konsumenterna incitament att engagera sig i vattenbesparingsmönster och sträva efter ständig spetskompetens.

1.4

Kommittén uppmanar EU, medlemsstaterna, behöriga myndigheter, vattenoperatörer och alla parter som deltar i processen att inom ramen för sina befogenheter sträva efter att ständigt förbättra tillgång, tillgänglighet och effektivitet när det gäller vatten. Ett bättre skydd av dricksvattenresurserna, en övergång till cirkulärt vatten, en offentlig vattenförsörjning till ett skäligt pris för tjänsterna och förebyggande av vattenfattigdom är viktiga inslag i denna process.

1.5

EESK föreslår att följande åtgärder snabbt genomförs för att öka vatteneffektiv förbrukning och konsumenternas medvetenhet om sitt vattenfotavtryck och bidra till ett vattensmart samhälle (4):

1.5.1   Åtgärder inriktade på att uppmuntra och vägleda konsumenterna mot vatteneffektiv förbrukning

1.5.1.1

Att kommunicera tydligt om vattnets värde (genom de behöriga myndigheternas och vattenoperatörernas försorg). Kommunikationskampanjer för att ändra det långsiktiga beteendet bör genomföras för att informera konsumenterna om vattnets och vattentjänsternas värde och även för att specifikt vidta kortsiktiga nödåtgärder som svar på krissituationer som orsakas av klimatförändringar (torka, översvämningar). En viktig målgrupp är barn. Att ersätta användningen av dricksvatten med icke-konventionella vattenkällor bör bli normen (t.ex., när så är möjligt, använda uppsamlat regnvatten för bevattning av trädgårdar, biltvätt osv.).

1.5.1.2

Att främja vatteneffektiva apparater och anordningar (genom EU:s och medlemsstaternas försorg). Privathushåll använder i dag ett stort antal vattenförbrukande apparater/anordningar. Till följd av den tekniska utvecklingen använder många av dem avsevärt mindre vatten sedan några år tillbaka, vilket har främjat en allmän nedåtgående trend för vattenanvändningen per capita. Det behövs ytterligare incitament för att motivera producenterna att vara fortsatt innovativa för att förbättra vatteneffektiviteten och för att kunderna ska köpa och använda nya produkter. Alla sådana apparater eller anordningar bör förses med en vattenförbrukningsmärkning.

1.5.1.3

Att informera konsumenterna om deras vattenfotavtryck (genom EU:s och medlemsstaternas försorg). Den faktiska vattenförbrukningen i privathushåll går långt utöver användningen av dricksvatten. Varje produkt och tjänst som konsumeras innehåller en viss mängd vatten (5) och ofta ligger en betydande del av konsumenternas vattenfotavtryck utanför deras hemregion/hemland eller till och med utanför EU. Konsumenternas val påverkar därför den regionala, nationella och globala vattenanvändningen. Vattenfotavtrycket är en effektiv parameter ur utbildningssynpunkt och infördes också nyligen i de program som tagits fram av många allmännyttiga företag för skolor. Det finns många avtrycksräknare tillgängliga på nätet, där en konsument kan mata in sina uppgifter och få fram sina fotavtryckssiffror. Konsumenterna bör göras medvetna om dem genom informationskampanjer.

1.5.2   Åtgärder inriktade på att förbättra tillgången, tillgängligheten och effektiviteten när det gäller vatten

1.5.2.1

Att säkerställa allmän vattenförsörjning (genom medlemsstaternas och vattenoperatörernas försorg). Som en del av ett helhetsperspektiv bör åtgärder vidtas för att förbättra effektiviteten och motståndskraften i systemet för försörjning och distribution av dricksvatten genom bättre läckagekontroll vid behov, utveckling av alternativa dricksvattentäkter och andra lämpliga åtgärder. Detta innebär också, i syfte att värna om folkhälsan och välbefinnandet, att medlemsstaterna överväger åtgärder för att säkerställa att den offentliga vattenförsörjningen prioriteras framför annan vattenanvändning under perioder av akut vattenbrist.

1.5.2.2

Att säkerställa ett skäligt pris för vattentjänster baserat på full kostnadstäckning och samtidigt garantera överkomliga priser för utsatta grupper (genom de behöriga myndigheternas försorg). I enlighet med direktiv 2000/60/EG ska medlemsstaterna ta hänsyn till principen om kostnadstäckning för vattentjänster, åtminstone när det gäller industri, hushåll och jordbruk. Enligt uppgifter från kommissionen och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) uppnås full kostnadstäckning för vattentjänster endast i nio medlemsstater (6). I de flesta fall är den begränsad till privathushåll. Medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att säkerställa tillgång till vattentjänster till överkomliga priser för de mest utsatta grupperna (7), men det är viktigt att vattenavgiften återspeglar de verkliga kostnaderna för vattentjänster. Detta, i kombination med en korrekt mätning av förbrukningen, kommer att göra konsumenterna mer medvetna om kostnaderna för vattentjänster. Medlemsstaterna bör diskutera möjligheten att ta ut avgifter på grundval av ”vattnets värde”, vilket skulle säkerställa att denna knappa resurs bevaras även för kommande generationer. Vattenavgifter skulle kunna innehålla prissignaler för att öka vattenanvändningens effektivitet. Till exempel kan avgifterna öka när en viss del av förbrukningen per capita överskrids i ett hushåll eller när vattenförsörjningen hotas av tillfällig vattenbrist.

1.5.2.3

Att effektivt mäta vattenförbrukningen genom att öka mätnoggrannheten (genom medlemsstaternas, kommunernas och vattenleverantörernas försorg): — Att säkerställa en effektiv mätning av vattenförbrukningen med korrekta vattenmätare och en strategi för förnyelse av vattenmätare för att göra slutanvändarna medvetna om sin faktiska förbrukning. — Att kontrollera förbrukningen från privata brunnar för att begränsa vattenanvändningen direkt från grundvattnet. — Att använda smarta mätare för att ge slutanvändare varningar om hög eller onormal förbrukning och förbrukning med lågt flöde, vilket kan tyda på internt läckage.

1.5.2.4

Att bättre skydda dricksvattenresurserna (genom EU:s och medlemsstaternas försorg). Dricksvattenresurserna måste skyddas mot kontaminering orsakad av människan. För att uppnå detta måste EU:s handlingsplan för nollförorening genomföras strikt genom tillämpning av principerna om försiktighet och kontroll vid källan, i överensstämmelse med principen om att förorenaren betalar, på alla ämnen som kan vara farliga och som kan hamna i dricksvattenresurserna. Föroreningar kan också härstamma från industriella källor (PFAS, läkemedel, desinfektionsmedel osv.) eller från jordbruket (bekämpningsmedel, nitrater). EU håller på att se över relevanta rättsakter som kan förhindra föroreningar vid källan, däribland direktiv 2010/75/EU (8), förordning (EG) nr 1907/2006 (9), direktiv 2009/128/EG (10), förordning (EG) nr 726/2004 (11) och direktiv 2001/83/EG (12). Det måste säkerställas att dessa framtida regler effektivt skyddar våra vattenresurser.

1.5.2.5

Att eftersträva cirkulärt vatten (genom EU:s, medlemsstaternas och vattenoperatörernas försorg). Vatteneffektiviteten kan ökas genom återanvändning av vatten. Å ena sidan bör privathushåll uppmuntras att samla in regnvatten då det är möjligt, och använda det för lämpliga ändamål, inbegripet trädgårdsbevattning och rengöring. Å andra sidan måste effektiva åtgärder för kontroll vid källan vidtas för att säkerställa att det avloppsvatten som produceras av hushållen inte innehåller föroreningar som skulle kunna äventyra återanvändningen av renat avloppsvatten för bevattning och andra ändamål.

1.5.2.6

Att anpassa sig till klimatförändringarna (genom medlemsstaternas, kommunernas och avloppsvattenoperatörernas försorg). Regionerna påverkas på olika sätt av klimatförändringarna. Det är viktigt att anpassa åtgärderna till lokala förhållanden. Generellt måste stadsplaneringen ses över genom att städerna omvandlas till ”svampstäder” (13). Detta kommer att förbättra stadsklimatet, göra det möjligt för regnvatten att rinna bort och minska antalet bräddningar från kombinerade avloppsledningssystem.

1.5.2.7

Att säkerställa god förvaltning (genom medlemsstaternas, regionernas och kommunernas försorg). Tydliga och effektiva förvaltningsstrukturer behövs för att åstadkomma förändringar. Detta bör stärka samarbetet mellan alla aktörer och fastställa ansvarsområden. Åtgärderna bör baseras på exakta prognoser för regionala klimatförändringseffekter och utvecklingen av mönster för efterfrågan på vatten (jordbruk, industrin, befolkningsutveckling osv.) under de kommande årtiondena.

1.5.2.8

Att offentliga myndigheter är föregångare (genom medlemsstaternas och kommunernas försorg). Eftersom de offentliga myndigheterna, inklusive EU-institutionerna, ansvarar för att utforma och genomföra både politiska åtgärder och praktiska arrangemang bör de spela en ledande roll när det gäller att minska sitt vattenfotavtryck.

2.   Utgångspunkt

2.1

Som en del av EESK:s flaggskeppsinitiativ från 2023 om att föra upp vatten som en viktig prioritering på europeisk och global nivå undersöks i detta yttrande på eget initiativ de åtgärder som krävs för att säkerställa en effektivare vattenförbrukning i EU bland konsumenterna, med beaktande av miljöfrågor, kunskapsluckor och läget med avseende på relaterad teknik. I yttrandet formuleras tankar om hur hushållens vattenförbrukning och vattenutsläpp kan optimeras, på grundval av en övergripande vision av konsumenternas roll och deras behov i fråga om vattenkvantitet och vattenkvalitet, och specifika förslag läggs fram i detta syfte.

2.2

Vatten är avgörande för liv, miljö och ekonomi, och det är därför en kollektiv nyttighet som måste respekteras och skyddas. Vattenresurserna i Europa är dock hotade på grund av klimatförändringarna eftersom många vattenområden (och särskilt Medelhavsområdet (14)) generellt har minskande nederbörd och längre perioder av torka, medan det i de flesta regioner förekommer fler allvarliga regnstormar med katastrofala översvämningar. Stigande havsnivåer innebär dessutom att saltvatten kan tränga in i sötvattensakviferer.

2.3

Det finns en växande obalans mellan tillgången på den lokala resursen och slutanvändarnas efterfrågan på vatten, vilket utgör ett betydande vattenbristhot i framtiden. Samtidigt som tillgången på vatten avgörs av viktiga faktorer som nederbörd, geografi, klimattrender och föroreningar, styrs förbrukningen av och efterfrågan på vatten främst av mänskligt beteende. Dessutom påverkar mänsklig verksamhet, inklusive i privata hushåll, kvaliteten på tillgängliga vattenresurser. Förorening av vattenmiljön orsakad av människan minskar tillgången till användbara vattenresurser och ökar kostnaderna och miljöeffekterna av att rena vatten till de kvalitetsnivåer som krävs för vissa verksamheter (dricksvatten, industriell användning, bevattning osv.). Studier (15) visar att bristen på avancerad övervakning av vattenkvaliteten i EU:s vattenförekomster är en av de främsta orsakerna till ekologiska katastrofer på grund av vattenföroreningar.

2.4

Enligt Europeiska miljöbyrån (EEA) lider i medeltal omkring 20 % av det europeiska landområdet och 30 % av den totala befolkningen av årlig vattenstress (16). EEA anger att vattenstress uppstår när det inte finns tillräckligt med vatten för att tillgodose miljöns, samhällets och ekonomins krav i fråga om kvantitet eller kvalitet. Vattenstress är en allmän term som kombinerar torka, kvantitativ brist, vattenkvalitet och tillgång till vatten (17).

2.5

Dricksvatten utgör omkring 10 % av den totala vattenanvändningen. Jordbruk, skogsbruk och fiske står för 58 % och produktionen av el, gas, ånga och luftkonditionering för 18 % (18).

2.6

Dricksvatten utgör cirka 20 % av det totala vattenuttaget. Uttag för kylning i elproduktion (19) (32 %) och uttag för jordbruk (28 %) står för de största mängderna av det totala årliga uttaget (20).

2.7

Med tanke på att förorening av vattenresurser med näringsämnen (kväve och fosfor) och många farliga ämnen (t.ex. sådana som har kumulativa cancerframkallande eller mutagena egenskaper) utgör en allvarlig risk för hälsa och miljö, och att den nödvändiga vattenreningen är kostsam och resursintensiv, efterlyser EESK ett snabbt genomförande av den omfattande EU-lagstiftning som för närvarande finns. Kommittén upprepar att EU:s industri- och jordbrukspolitik måste minska utsläppen av föroreningar och samtidigt stödja tillväxt och konkurrenskraft. Eftersom vatten är en kollektiv nyttighet anser EESK att dricksvatten bör göras kostnadsfritt tillgängligt för alla EU-medborgare via vattenfontäner och källor som är tillgängliga på offentliga platser i enlighet med direktiv (EU) 2020/2184. När det gäller mineralvattenkoncessioner bör en ansträngning göras för att tillhandahålla tappvatten som är tillgängligt för allmänheten.

2.8

Detta yttrande är främst inriktat på förbrukning av och tillgång till vattenresurser, men det syftar också till att ta itu med kvalitetsrelaterade problem, eftersom de påverkar resursens faktiska användbarhet. Det politiska målet är därför att förhindra ytterligare försämring, skydda och förbättra statusen för akvatiska ekosystem, säkerställa en gradvis minskning av grundvattenföroreningen och förhindra ytterligare förorening av grundvattnet.

2.9

För att garantera vatten av tillräcklig kvalitet och kvantitet för nuvarande och kommande generationer krävs en allmän medvetenhet om samtliga problem och de bakomliggande orsakerna. Varje medborgare och konsument måste vara medveten om vattnets betydelse och värde som en ändlig resurs, och en utbredd medvetenhet om de frågor som rör vattenresurserna måste utvecklas. Åtgärder måste vidtas i enlighet med detta, med utgångspunkt i den privata sfären. Just i detta syfte rekommenderas i det nyligen antagna direktiv (EU) 2020/2184 att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att främja en ökad medvetenhet om kvaliteten på och förbrukningen av dricksvatten.

2.10

Det finns många faktorer och aspekter som bör beaktas och som direkt och indirekt påverkar betydelsen och effekterna av hushållens vattenförbrukning, bland annat — de olika ändamålen med direkt vattenförbrukning: dricksvatten, tvätt, bevattning osv., — var den direkta vattenförbrukningen sker: i hemmet, på arbetsplatsen, inom fritidsverksamheter osv., — typer av vatten som förbrukas: grundvatten, ytvatten, återanvänt vatten osv., — indirekt vattenförbrukning: vatten som används för att producera varor och tjänster, — direkt avloppsvatten: kvantitet och kvalitet (näringsämnen, organiskt material, kemikalier osv.), — indirekt avloppsvatten: avloppsvatten från produktionen av varor och tjänster, och — geografisk vattenbrist och kvalitetsaspekter i samband med både direkt och indirekt förbrukning (allt från lokalt till globalt).

3.   Indikatorer för vattenanvändning

3.1

Den övergripande strategin för att optimera vattenförbrukningen bör vara heltäckande, men de indikatorer som används bör vara så få och så enkla som möjligt. Mervärdet av att öka antalet indikatorer eller använda komplicerade aggregerade indikatorer (såsom fotavtryck och index) är kanske inte högt i förhållande till de resurser som behövs för att övervaka, analysera och behandla dem. Det är därför mycket viktigt att hitta de indikatorer som är mest relevanta och som har störst inverkan, med beaktande av syftet med den information som behövs. Man bör skilja mellan de indikatorer som ekonomer/forskare/beslutsfattare använder för att definiera problem, utveckla strategier och mäta framstegen mot fastställda mål, och de indikatorer som används för kommunikation med konsumenterna. Av politiska skäl är det viktigt att utvärdera en rad indikatorer som är direkt eller indirekt kopplade till vattenförbrukningen och som kommer att göra det möjligt att bedöma politikens effektivitet, med särskild uppmärksamhet på konsekvens och kontinuitet i övervakningen av parametrarna. De indikatorer som används av EEA är en referens i detta sammanhang.

3.2

EEA:s indikatorer har tagits fram på grundval av behovet av att identifiera ett litet antal politiskt relevanta indikatorer som är stabila (men inte statiska) över tid och som kan ge svar på utvalda prioriterade frågor (miljömässiga, sociala, ekonomiska osv.).

3.3

Den mest relevanta indikatorn för att mäta vattenanvändningen bland konsumenter (privathushåll) är vattenförbrukningen i liter per capita och dag (l/cap/d). Tillgängliga uppgifter visar stora variationer på mellan 77 och 220 l/cap/d (21).

3.4

Åtgärder för att stimulera vatteneffektiv förbrukning måste ta hänsyn till vattnets hela kretslopp och omfatta både kvalitativa och kvantitativa aspekter. De bör inte bara beakta uttag/förbrukning av dricksvatten, utan även inbegripa fördelarna med cirkulärt vatten (återanvändning av vatten) och utveckla förståelsen för att vatten också ingår i produkter och tjänster som konsumeras. Detta kan hjälpa privata hushåll att bättre förstå hur deras konsumtionsval påverkar vattenresursernas kvalitet och kvantitet i regionen, landet och världen. Det kan också hjälpa medborgarna att utveckla en kultur av medvetenhet om alla aspekter av deras individuella vattenförbrukningsmönster – både i hemmet och utanför hemmet – och att bli medvetna om hur deras förbrukning kan göras effektiv. Civilsamhällesorganisationernas roll är avgörande för att hjälpa dem att välja och genomföra strategier för att öka ändamålsenligheten och effektiviteten i deras förbrukning.

3.5

Vatteneffektiv förbrukning är en nödvändighet i alla delar av Europa, men i områden som lider av vattenbrist eller återkommande torka är det desto mer angeläget. Vattenförsörjningssystemets effektivitet bör ingå i den övergripande strategin i syfte att säkerställa en helhetssyn. Möjliga lösningar bör också hittas i mer framåtblickande strategier för vattenleverantörer, inbegripet riskbedömning och riskhantering i försörjningssystem, läckagehantering, alternativa vattenkällor osv.

3.6

Samtidigt som en mängd andra indikatorparametrar i teorin bör användas (vattenfrågan är mycket lämplig för detta), bör det beaktas att inte bara sökandet efter ytterligare uppgifter, utan även valideringen och spridningen av dem, kräver betydande arbete. Sådana nya verksamheter faller inom ansvarsområdet för de centrala europeiska strukturerna, men även för medlemsstaterna och deras respektive organ eller rörelsedrivande företag som söker efter och tar fram sådana uppgifter. Det är ofta så att ju fler kockar, desto sämre soppa. I stället för att lägga till nya indikatorer är det därför bättre att använda de befintliga indikatorerna på bästa möjliga sätt.

---

(1)  EEA:s rapport nr 12/2021 med titeln ”Water resources across Europe – confronting water stress: an updated assessment”, 2021.

(2)  55 % -paketet, ramdirektivet för vatten, dricksvattendirektivet, förordningen om återanvändning av vatten osv.

(3)  Till exempel https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/sv/IP_14_1151 och https://www.politico.eu/article/italy-biggest-steel-mill-mockery-eu-environmental-rules/.

(4)  https://watereurope.eu/wp-content/uploads/WE-Water-Vision-2023_online.pdf.

(5)  Water Footprint Network, ”Water Footprint Assessment”, läst den 22 maj 2023.

(6)  OECD, ”Background note: Cost recovery”, april 2022.

(7)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/2184 av den 16 december 2020 om kvaliteten på dricksvatten (EUT L 435, 23.12.2020, s. 1).

(8)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (EUT L 334, 17.12.2010, s. 17).

(9)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, 30.12.2006, s. 1).

(10)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/128/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder för att uppnå en hållbar användning av bekämpningsmedel (EUT L 309, 24.11.2009, s. 71).

(11)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet (EUT L 136, 30.4.2004, s. 1).

(12)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (EUT L 311, 28.11.2001, s. 67).

(13)   ” ’Sponge cities’ are urban areas with abundant natural areas such as trees, lakes and parks – or other good designs intended to absorb rain and prevent flooding.” https://climatechampions.unfccc.int/what-are-sponge-cities-and-how-can-they-prevent-floods/, läst den 7 juni 2023.

(14)  I en rapport från FN:s klimatpanel (”Cross-Chapter Paper 4: Mediterranean Region” i ”Climate Change 2022: Impacts, Adaptation and Vulnerability”) konstateras att Medelhavsregionen är kraftigt drabbad av i hög grad sammanlänkade klimatrisker.

(15)  EEA, ”Pollution in Europe’s rivers”.

(16)  EEA:s rapport nr 12/2021 med titeln ”Water resources across Europe – confronting water stress: an updated assessment”, 2021.

(17)  Se ovan.

(18)  Revisionsrätten, särskild rapport 12/2021 ”Principen att förorenaren betalar: tillämpas inte konsekvent i EU:s miljöpolitik och miljöåtgärder” (baserat på uppgifter från EEA).

(19)  Det framgår dock inte särskilt tydligt hur användningen av vatten för att kyla anläggningar påverkar resurstillgången. Vanligtvis tas vattnet från ytvattenförekomster eller från havet, och vanligtvis återförs allt (eller nästan allt) av detta vatten till vattenförekomsterna.

(20)  EEA, ”Water abstraction by source and economic sector”, den 1 juni 2022.

(21)  Eureau, ”The governance of water services in Europe”, 2020.

Föredragande:

Antje Sabine GERSTEIN

Remiss	Europeiska kommissionen, 20.1.2023
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Inre marknaden, produktion och konsumtion
Antagande av sektionen	29.6.2023
Antagande vid plenarsessionen	12.7.2023
Plenarsession nr	580
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	196/1/4

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) stöder kommissionens strategi att vid översynen av textilmärkningsförordningen framför allt utgå från möjligheten till ny digital märkningsteknik, ny fiberteknik och fiberklassificering samt ny materialåtervinningsteknik, och därmed ta fasta på det nya och omfattande EU-regelverket för textilier i allmänhet.

1.2

Konsumenterna har olika förväntningar på hur detaljerad informationen på textiletiketterna ska vara. Vid översynen av textilmärkningsförordningen måste man tillmötesgå dessa olika förväntningar genom att först och främst erbjuda grundläggande och lättbegriplig information, samtidigt som ytterligare tillgång till mer detaljerad information ska kunna ges.

1.3

Med tanke på att textilsektorn är en av de mest globaliserade sektorerna anser EESK att det är ytterst viktigt att kommissionen strävar efter en EU-omfattande och global tillnärmning av märkningskraven med avseende på uppgifter om ursprung, skötselråd, storlek och fibersammansättning.

1.4

Vi uppmanar kommissionen att beakta de särskilda behoven hos små och medelstora företag inom denna sektor. För att förhindra ytterligare utlokalisering, och med tanke på att sektorn sysselsätter 1,3 miljoner arbetstagare i EU, måste kraven i den nya förordningen ge utrymme för tillräcklig flexibilitet för att tillgodose små och medelstora företags behov och kapacitet, så att sysselsättningen och kompetensen inom denna ekonomiska sektor inte bara bevaras utan kan utvecklas ytterligare.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

I EU:s strategi för hållbara och cirkulära textilier aviseras en översyn av textilmärkningsförordningen (förordning (EU) nr 1007/2011) (1), enligt vilken textilier som säljs på EU-marknaden ska förses med en etikett som tydligt anger fibersammansättningen och förekomst av eventuella icke-textila delar av animaliskt ursprung. Som en del av denna översyn nämns i strategin möjligheten att införa krav på offentliggörande av andra typer av information, till exempel parametrar för hållbarhet och cirkularitet, produktstorlek och, i tillämpliga fall, det land där tillverkningsprocesserna äger rum (”Made in”).

2.2

I föreliggande yttrande undersöker EESK möjligheterna att utvidga tillämpningsområdet för den nuvarande förordningen genom att beakta några punkter som redan tas upp i artikel 24 om översyn i förordningen, och andra parametrar för hållbarhet och cirkularitet i överensstämmelse med aktuella lagstiftningsförslag, såsom lagstiftningsförslaget om ekodesignkrav för hållbara produkter. I yttrandet kommer vi att väga in branschens perspektiv, inbegripet kostnader och förbättrat informationsutbyte längs värdekedjan, och konsumenternas perspektiv, för att säkerställa korrekt, noggrann och tydlig information.

2.3

EESK stöder kommissionens strategi att i huvudsak utgå från möjligheten till ny digital märkningsteknik, ny fiberteknik och fiberklassificering och ny materialåtervinningsteknik, och därmed ta fasta på det nya och omfattande EU-regelverket för textilier i allmänhet, inklusive kommissionens initiativ om miljöpåståenden (2).

2.4

I samband med detta påpekar EESK att många aspekter inom textilsektorn redan behandlas i ytterst komplexa och övergripande lagstiftningsförslag där ett lagstiftningsförfarande i de flesta fall redan pågår. Företagens sociala ansvar och arbetsrelaterade frågor tas upp i direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet och förordningen om tvångsarbete. Hållbarhetspåståenden kommer snart att regleras i direktivet om mer konsumentmakt i den gröna omställningen och direktivet om miljöpåståenden, medan de grundläggande begreppen i anknytning till hantering av uttjänta produkter kommer att behandlas i det reviderade ramdirektivet om avfall.

2.5

Konsumenterna har olika förväntningar på hur detaljerad informationen på textiletiketterna ska vara. Vid översynen av textilmärkningsförordningen måste man tillmötesgå dessa olika förväntningar genom att först och främst erbjuda grundläggande och lättbegriplig information, samtidigt som ytterligare tillgång till mer detaljerad information ska kunna ges, t.ex. frivilligt tillhandahållande av standardiserad information om tillverkningsprocessen.

2.6

EESK påpekar att översynen av textilmärkningsförordningen är ett Refit-initiativ med den tydliga målsättningen att göra EU-lagstiftningen enklare, mer ändamålsenlig och mindre kostsam för företag och konsumenter. För företagen måste detta inbegripa lägre efterlevnadskostnader samt tydlighet och konsekvens i regelverket. Konsumenterna i sin tur behöver korrekt, heltäckande och jämförbar information om textilprodukter. EESK understryker vikten av maximal harmonisering för att hjälpa sektorn att framgångsrikt ställa om till omfattande cirkularitet.

2.7

EESK efterlyser brådskande åtgärder när det gäller systemet för fiberklassificering, eftersom det nuvarande systemet inte är tillräckligt flexibelt för att kunna hantera utvecklingen av innovativa fibrer, vilka ofta har lägre miljöpåverkan än konventionella fibrer. För många tillverkare av nya fiberslag är denna situation frustrerande eftersom de inte kan märka sina fibrer korrekt. Dessutom får dessa nyskapande fiberslag ännu inte anges på textiletiketterna, vilket gör att identifieringen av dem alltjämt är en enorm utmaning för återvinningsföretagen. Detta hämmar cirkulariteten inom sektorn i nuläget. EESK påpekar att denna lucka i lagstiftningen också påverkar konsumenternas uppfattning negativt, eftersom vissa produkter i själva verket kan vara betydligt mer hållbara än vad dagens etikettinformation ger sken av.

2.8

Det är ytterst viktigt att kommissionen strävar efter en EU-omfattande och global tillnärmning av märkningskraven när det gäller uppgifter om ursprung, skötselråd, storlek och fibersammansättning. Textilsektorn är en av de mest globaliserade sektorerna. Klädesplagg som tillverkas på respektive plats är avsedda för ett flertal geografiska områden över hela världen (EU, Förenta staterna osv.), med många olika märkningskrav (3). Globala märkningskrav och globala harmoniserade standarder måste övervägas i tillämpliga fall.

2.9

Kravet på maximal harmonisering är kopplat till en tydligt politisk önskemål från EESK om att undvika att inte ytterligare äventyra den inre marknaden, med tanke på att det tycks uppstå fler och fler olikartade märkningskrav i medlemsstaterna. Vi anser därför att det är helt centralt och angeläget att kommissionen lägger fram ett förslag till översyn av textilmärkningsförordningen under 2023, det år som markerar att den inre marknaden funnits i 30 år.

2.10

Vi uppmanar kommissionen att beakta de särskilda behoven hos små och medelstora företag inom denna sektor. För att förhindra ytterligare utlokalisering, och med tanke på att sektorn sysselsätter 1,3 miljoner arbetstagare i EU (4), måste kraven i den nya förordningen ge utrymme för tillräcklig flexibilitet för att tillgodose små och medelstora företags behov och kapacitet, så att sysselsättningen och kompetensen inom denna ekonomiska sektor inte bara bevaras utan kan utvecklas ytterligare. En generell kontroll av överensstämmelse som utförs av ett certifieringsorgan är till exempel inte ett gångbart alternativ för små och medelstora företag, som utgör ryggraden i den industriella textilproduktionen i EU. Ett rimligt tillvägagångssätt vore att överväga förfaranden för självcertifiering, såsom de interna tillverkningskontroller som anges i bilaga II till beslut nr 768/2008/EG (5), genom vilka små och medelstora företag informerar konsumenterna och ger dem garantier.

3.   Särskilda kommentarer

3.1   Fiberklassificering

3.1.1

På senare år har textilindustrin tagit fram ett antal nyskapande fiberslag med bevisligen lägre miljöavtryck än de mer traditionella fiberalternativen. Även om dessa material kan vara baserade på en liknande råvara, skiljer sig tillverkningstekniken och materialets egenskaper ofta avsevärt från dem som används i konventionella fibrer. De nyskapande fiberslagen erkänns för närvarande inte i de befintliga allmänna fiberklassificeringarna i bilaga I. Följaktligen förtecknas de innovativa fibertyperna under andra fiberbenämningar eller som ”övriga” fibrer. Mot bakgrund av den gröna och cirkulära omställningen bör den reviderade textilmärkningsförordningen göra det möjligt att uttryckligen erkänna fibrer med särskilda egenskaper i bilaga I. Den förväntade översynen av förordningen bör därför anpassas bättre för att återspegla de dynamiska framstegen kring innovativa fiberslag.

3.1.2

Ett stort antal nyskapande fibertyper med särskilda egenskaper är redan nära marknadsstadiet eller kommer att bli tillgängliga på marknaden i framtiden. Det nuvarande förfarandet för uppdatering av bilaga I är dock inte transparent, och även osäkert för sökandena. EESK rekommenderar därför att EU:s myndigheter bedömer och ser över hur uppdateringsförfarandet kan göras mer transparent och tekniskt korrekt.

3.2   Avvikelsemarginalen för fibersammansättning

3.2.1

Mot bakgrund av omställningen till en cirkulär ekonomi använder textilindustrin i allt högre grad återvunna fibrer och material vid klädtillverkningen. Den nuvarande förordningen lämpar sig mindre väl för korrekt märkning av fibersammansättningar som innehåller återvunnet innehåll, vilket hämmar omställningen till en cirkulär ekonomi. I artikel 20.3 tillåts en avvikelse på högst 3 % mellan det deklarerade fiberinnehållet på etiketten och den fibersammansättning som fastställs på grundval av myndighetens provningar. Den nuvarande tekniska utvecklingen inom textilsorterings- och återvinningstekniken ger dock upphov till variationer i fibersammansättningen som ibland överskrider avvikelsenivån på 3 %. Detta beror på att det, särskilt vid mekanisk återvinning, inte är möjligt att fullt ut säkerställa att den råvara som återvinns är fri från föroreningar av andra textilmaterial. Detta kräver att man undersöker en högre avvikelsemarginal för sammansättningen i den reviderade förordningen. På grundval av sakkunnigutlåtanden rekommenderar EESK en uppdaterad nivå på 3–5 %. En högre avvikelsenivå bör endast ta hänsyn till de befintliga begränsningarna i återvinningstekniken och får inte rättfärdiga dåliga tillverkningsmetoder. En mindre höjning av avvikelsenivåerna vore välkommet för att undanröja hinder för användningen av återvunnet material vid klädtillverkning.

3.3   Harmonisering med globala standarder och processer

3.3.1   Harmonisering av provningsstandarder

3.3.1.1

Textilindustrin är en i hög grad global industri som ofta tillämpar internationella standarder. Översynen av textilmärkningsförordningen innebär ett tillfälle att anpassa provningsmetoderna för fibersammansättning till globala standarder. Enligt artikel 19 är för närvarande endast EU-standarder (EN) tillåtna för provning av fibersammansättningar. I de flesta fall liknar EN-standarderna i hög grad de internationella ISO-standarderna, men det finns små skillnader i metodparametrarna som leder till diskrepanser mellan ISO- och EN-provningsresultat. På grund av industrins globala värdekedjor tillämpar och föredrar sektorn i stor utsträckning ISO-standarder. Till följd av detta ställs företagen inför ökad provning av produkter som är avsedda för den europeiska marknaden, vilket avsevärt ökar kostnaderna. EESK rekommenderar således att man i översynen av textilmärkningsförordningen ska godta ISO-standarder som accepterade provningsstandarder. Vi noterar även att det för närvarande sker stora innovationsframsteg kring nya detekteringsmetoder för fibersammansättning. Kommissionen bör ta fasta på dessa framsteg vid översynen av förordningen.

3.3.2   Harmonisering med internationella standarder och handelsregler

3.3.2.1

Kommittén är positiv till idén att omvandla textilmärkningsförordningen till en regelbok över harmoniserade standarder kring ett flertal krav (klassificering av nyskapande fiberslag, provning av fibersammansättning, storleksindelning, skötselråd). Dessa standarder bör i möjligaste mån ha global räckvidd. Det skulle leda till en större harmonisering av märkningskraven både på den inre marknaden och med resten av världen.

3.3.2.2

Med tanke på textilsektorns globala räckvidd är det mycket viktigt att överväga internationell tillnärmning och internationellt samarbete vid översynen av förordningen. Kommissionen bör säkerställa samstämmighet med Världstullorganisationen och den pågående översynen av HS-numren samt med åtagandena i WTO:s avtal om tekniska handelshinder angående användningen av internationella standarder.

3.4   Digital märkning

3.4.1

EESK välkomnar varmt kommissionens avsikt att digitalisera märkningen av sammansättningar i den reviderade förordningen. Inom ramen för förordningen om ekodesign för hållbara produkter välkomnar EESK dessutom initiativen om digital märkning och konsumentupplysning, såsom det digitala produktpasset. Det är dock mycket viktigt att kommissionen ser till att dessa digitala initiativ är samstämmiga så att det skapas en enhetlig och effektiv politisk ram.

3.4.2

För närvarande är fysiska etiketter av flera skäl inte så ändamålsenliga som man skulle kunna önska. Etiketterna klipps ofta bort efter inköpet. Texten på etiketterna kan bli urblekt efter ett flertal tvättar. Att tillhandhålla stora fysiska etiketter på flera olika språk är dessutom dyrt och bidrar till plastavfallet. Textstorleken är liten och etiketten rymmer flera översättningar, vilket också gör det svårt för konsumenterna att förstå den.

3.4.3

Digital märkning skulle underlätta för företagen och även förbättra informationen till konsumenterna genom att de förses med en tydlig text i lämplig språkversion. Det finns alltjämt ett behov av att tillhandahålla information till konsumenter som är mindre tekniskt bevandrade, men det finns alternativ: till exempel kan informationen tillhandahållas på begäran på försäljningsstället. En slitstark och outplånlig märkning av ”databärar”-typ på produkten skulle garantera enkel tillgång till digital information.

3.4.4

Även om kommissionen beslutar att viss information ska finnas kvar på de fysiska etiketterna bör denna metod ändå leda en betydande minskning av etikettens storlek i allmänhet. Vi delar kommissionens inställning att fysiska etiketter, eller fysiska databärare av digital information, ska bli svårare att avlägsna. Det finns redan metoder för att göra etiketter som inte påverkar bärkomforten. Metoder för att försvåra avlägsnandet av etiketter bör säkerställa informationens varaktighet (t.ex. kan information som trycks direkt på materialet tvättas ur) och får inte minska produktens funktionalitet (att fullständigt sy fast etiketten på plagget skulle exempelvis kunna minska dess funktionalitet).

3.4.5

Kommissionen bör bedöma hur det digitala produktpasset kan tillämpas inom ramen för digital märkning i den reviderade textilmärkningsförordningen. För konsekvensen skull och för att underlätta genomförandet skulle en digital märkning enligt förordningen även kunna placeras på samma databärare som det digitala produktpasset.

3.5   Undantag från märkning för vissa typer av produkter

3.5.1

I bilaga V till den nuvarande textilmärkningsförordningen undantas 42 typer av textilprodukter från märkningskravet. Det rör sig om små föremål (t.ex. klockarmband) där tillägg av en etikett skulle minska produktens funktionalitet. Metoden med en förteckning ger dock ingen tydlig vägledning om hur aktörer bör märka produkter som inte förtecknas i bilaga V, men vars funktionalitet också minskas med en etikett. EESK rekommenderar att man i den reviderade förordningen klargör hur produkter (t.ex. sockor och strumpor) ska märkas korrekt när obligatorisk märkning hämmar produktens funktionalitet. Exempelvis skulle den nuvarande metoden med en förteckning kunna ersättas med en definition av produkter som är undantagna från obligatorisk märkning.

---

(1)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG (EUT L 272, 18.10.2011, s. 1).

(2)  COM(2023) 166 final – 2023/0085 (COD).

(3)  Exempel på sådana krav är Kanadas förordningar om textilmärkning och textilreklam (TLAR) och Förenta staternas lagstiftning om identifiering av textilfiberprodukter (Textile Fiber Products Identification Act).

(4)  https://euratex.eu/wp-content/uploads/EURATEX_FactsKey_Figures_2022rev-1.pdf.

(5)  Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG (EUT L 218, 13.8.2008, s. 82).

Föredragande:

Miguel Ángel CABRA DE LUNA

Remiss från det spanska rådsordförandeskapet	Skrivelse, 8.12.2022
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt Förberedande yttrande
Ansvarig sektion	Sysselsättning, sociala frågor och medborgarna
Antagande av sektionen	21.6.2023
Antagande vid plenarsessionen	12.7.2023
Plenarsession nr	580
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	189/01/02

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Den demografiska utmaning som EU står inför måste hanteras med hjälp av politiska åtgärder som leder till ett paradigmskifte där vi synliggör äldre personer, bryter med omsorgstänkandet och fokuserar på äldre människors egenmakt samtidigt som vi sätter stopp för ålderismen. Denna demografiska utmaning kräver att man undanröjer de hinder och tar vara på de möjligheter som en åldrande befolkning medför.

1.2

Äldre personer konfronteras fortfarande med hög arbetslöshet och ökad risk för diskriminering och isolering samtidigt som tillgången till en anständig inkomst ofta präglas av ojämlikhet, vilket försvårar ett aktivt åldrande. Eftersom sysselsättningsgraden bland äldre arbetstagare i EU fortsätter att ligga under genomsnittet behövs åtgärder för att anpassa arbetsplatser, tillhandahålla fortbildning och skapa incitament för att alla arbetstagare ska arbeta fram till den officiella pensionsåldern.

1.3

Systemen för hälso- och sjukvård, förebyggande åtgärder och utbildning om hälsa är mycket viktiga faktorer för att förlänga livslängden med god fysisk och psykisk hälsa. I detta avseende är frågan om tillgänglighet – särskilt i den egna bostaden och dess närområde – en avgörande faktor för att förebygga trauman och skador som leder till beroende, fysiska och psykiska funktionsnedsättningar och förhindrar ett aktivt och hälsosamt liv. (1)

1.4

Att investera i FoU och innovation, inklusive utveckling av teknik, varor och tjänster som är tillgängliga för alla och som tillgodoser de äldres många olika behov, är nödvändigt för att stödja ett hälsosamt och aktivt åldrande.

1.5

Den 27 januari 2021 lade kommissionen fram sin grönbok om åldrande. En av de största bristerna i kommissionens grönbok är att man betraktar åldrande och äldre som en utgift eller kostnad för samhället och bortser både från de sociala och ekonomiska fördelarna med att äldre människor i högre grad integreras aktivt i samhället och den känslomässiga dimensionen av åldrande.

1.6

Eftersom ingen övergripande politik för åldrande eller någon politik som enbart gäller för äldre hittills har föreslagits måste EU anta en ny europeisk strategi för äldre som har som grundläggande mål att skydda de äldres rättigheter på alla områden och se till att äldre personer deltar till fullo i samhällslivet och i ekonomin. En ny europeisk strategi för äldre kommer att bidra till en ändrad inriktning av politiken för åldrande och äldre, vilket är helt nödvändigt.

1.7

En sådan strategi bör innehålla förslag och åtgärder på områdena jämlikhet och icke-diskriminering, jämställdhet mellan könen, rättigheter och hur dessa tillvaratas, deltagande i samhällslivet, sysselsättning, utbildning och fortbildning, anständiga inkomster och social delaktighet. Strategin bör också leda till att medlemsstaterna utarbetar nationella planer som omfattar särskilda mål och indikatorer.

1.8

EESK uppmanar kommissionen att så snart som möjligt och före utgången av den innevarande mandatperioden lägga fram den nya strategin, som också bör innehålla en äldregaranti – liknande ungdomsgarantin och barngarantin – som ett verktyg för att praktiskt genomföra den nya strategin.

1.9

EESK uppmanar medlemsstaterna att anta den nya garantin som kommer att göra det möjligt för dem att använda EU:s olika finansieringsramar, såsom Europeiska socialfonden+, för program till stöd för äldre, samt att inkludera frågan om demografi som ett centralt inslag i den europeiska planeringsterminen och vid utarbetandet av landsspecifika rekommendationer.

1.10

Vi uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att snarast möjligt upprätta, utveckla, underteckna, genomföra och övervaka en europeisk förklaring om äldre personer som återspeglar åtagandet att utarbeta en europeisk strategi för äldre under innevarande mandatperiod (2019–2024).

1.11

Såsom kommittén framhåller i sitt yttrande ”I riktning mot en ny omsorgsmodell för äldre: lärdomar av covid-19-pandemin” (2) uppmanar vi kommissionen att utlysa ett Europaår för äldre i syfte att erkänna de äldres grundläggande rättigheter, och möjligheten att ta tillvara dem, samt lyfta fram de äldres bidrag till samhället.

1.12

EESK understryker den roll som arbetsmarknadens parter och den sociala dialogen spelar, i linje med de europeiska arbetsmarknadsparternas självständiga ramavtal om aktivt åldrande och en generationsövergripande strategi (3).

1.13

EESK efterlyser samråd med organisationer i det civila samhället, framför allt med organisationer som representerar äldre, deras närstående och yrkesorganisationer för personal som bistår äldre, samt med jämställdhetsorganisationer, företrädare för personer med funktionsnedsättning, tjänsteleverantörer, organisationer inom den sociala ekonomin osv.

1.14

EESK anser att offentlig-privata partnerskap bör användas som ett kompletterande sätt att ta tillvara äldre människors potential att delta aktivt inom områden som kultur, utbildning, idrott, turism m.m.

1.15

För att uppmuntra utbytet av bästa praxis, teknisk fortbildning och konkreta åtgärder avseende strategins olika verksamhetsområden anser EESK att det bör inrättas en europeisk byrå för äldre, åldrande och för den demografiska utmaningen (4).

1.16

EESK efterlyser en samordning av ombudsmän för äldres rättigheter mellan medlemsstaterna och mellan den offentliga förvaltningen och den privata sektorn. Dessa ombudsmän kan hjälpa de äldre i kontakterna med offentliga myndigheter, ta emot klagomål om åldersdiskriminering, underlätta tillgången till grundläggande tjänster eller se till att de äldre har en minimiinkomst (5).

1.17

På internationell nivå efterlyser EESK att det antas en FN-konvention om äldres rättigheter, så att de mänskliga rättigheterna även omfattar äldre, i likhet med FN:s konvention om barnets rättigheter eller konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (6), för att på så sätt garantera att organisationer som företräder äldre personer och övriga berörda parter deltar aktivt i det civila samhället.

1.18

EESK välkomnar att kommissionen inrättat en enhet inom GD Rättsliga frågor som arbetar med jämlikhet och icke-diskriminering på grund av ålder. Kommittén uppmanar kommissionen att inrätta en enhet som arbetar med frågor som rör åldrande och den demografiska utmaningen och som möjliggör en samordning av äldrepolitiken.

1.19

Som stöd till dessa åtgärder och för att återspegla EESK:s stöd till utarbetandet av en politik för äldre anser vi att det är värt att överväga att inrätta en tillfällig arbetsgrupp inom EESK som genomför initiativ som rör åldrande och de demografiska utmaningar och möjligheter som hänger samman därmed, i linje med EESK:s yttrande ”I riktning mot en ny omsorgsmodell för de äldre: lärdomar av covid-19-pandemin” (7).

2.   Allmänna kommentarer

2.1

Vid sidan av klimatförändringarna och den tekniska revolutionen kopplad till artificiell intelligens står den demografiska utmaningen (ökad livslängd och minskade födelsetal under de senaste årtiondena) i centrum när vårt framtida samhälle tar form.

2.2

Det uppskattas att EU:s befolkning över 65 år kommer att öka från 90,5 miljoner i början av 2019 till 129,8 miljoner år 2050. Under denna period kommer antalet personer i åldern 75–84 år i EU att öka med 56,1 %, samtidigt som antalet personer i åldern 65–74 år kommer att öka med 16,6 %. Däremot beräknas antalet personer under 55 år som bor i EU år 2050 att ha minskat med 13,5 %.

2.3

Trots detta ligger sysselsättningsgraden för äldre arbetstagare i EU fortfarande under genomsnittet. Endast 59,1 % av dem i åldern 55–64 år var anställda 2019 jämfört med 73,1 % av alla personer i gruppen 20–64 år. Den åldersgrupp som snart ska gå i pension (55–64 år) är en av de grupper som löper störst risk att drabbas av fattigdom och socialt utanförskap i EU.

2.4

Den genomsnittliga pensionsåldern i EU ligger kring 65 år, och den genomsnittliga förväntade livslängden är cirka 84 år, vilket innebär att en majoritet av befolkningen torde leva ungefär tjugo år som pensionär. Det är därför nödvändigt att främja ett långt och hälsosamt liv.

2.5

Enligt en undersökning om diskriminering i EU som genomfördes av Eurobarometern 2019 är åldersdiskriminering, tillsammans med könsdiskriminering, den vanligaste formen av diskriminering i EU.

2.6

Äldre personer är en grupp som löper större risk att drabbas av funktionsnedsättning. 48,5 % av alla personer med funktionsnedsättning är 65 år eller äldre.

2.7

Även om den aggregerade ersättningskvoten för pensioner i EU är 58 % (8), görs uppskattningen att äldre personer innehar 40 % av tillgångarna och en del av köpkraften i många länder, även om fördelningen mellan kvinnor och män och mellan olika inkomstgrupper är ojämn. Detta innebär att äldre personer har betydande möjligheter att vara storkonsumenter.

2.8

Äldre konsumenter utgör en stor del av ekonomin och deras andel av konsumtionen kommer även fortsättningsvis att öka. Silverekonomin förväntas växa i hela EU med omkring 5 % per år och uppgå till 5,7 biljoner euro år 2025 (9).

2.9

EU måste införa effektiva strategier som beaktar den demografiska dynamiken och den ekonomiska utvecklingen i varje region samtidigt som man tar tillvara de möjligheter som kan uppstå tack vare silverekonomin (10).

3.   En ny EU-politik för äldres rättigheter

3.1

Vid det senaste mötet inom världskonferensen om åldrande i Madrid 2002 lade FN fram den internationella handlingsplanen för åldrande, det första internationella avtal i vilket äldre personer ses som en del av befolkningen som bidrar till samhällets utveckling, och inrättade den öppna arbetsgruppen för åldrandefrågor.

3.2

Den 27 januari 2021 lade kommissionen fram sin grönbok om åldrande ”Främja solidaritet och ansvar mellan generationerna” (11), i vilken kommissionen lägger grunden till en framtida politik för äldre.

3.3

I grönboken drar kommissionen slutsatsen att ett hälsosamt och aktivt åldrande har en positiv inverkan på arbetsmarknaden, sysselsättningsnivåerna och de sociala skyddssystemen, och därmed också på den ekonomiska tillväxten och produktiviteten.

3.4

I grönboken bekräftas behovet av konkreta och beslutsamma åtgärder för att stödja äldre människor inom alla politikområden, men det fastställs inte något konkret program för de initiativ som ska utarbetas av EU och medlemsstaterna.

3.5

Den nya EU-politiken måste leda till ett paradigmskifte där vi synliggör äldre människor, bryter med omsorgstänkandet och fokuserar på äldre människors egenmakt samtidigt som vi sätter stopp för ålderismen.

4.   Mot en europeisk strategi

4.1

Grönboken var förvisso ytterligare ett steg på vägen mot att genomföra de åtaganden som gjordes inom ramen för Madridplanen för två årtionden sedan, men vissa aspekter saknas och detta måste åtgärdas, eftersom det ännu inte finns något förslag till en övergripande politik för åldrande eller med inriktning på enbart äldre.

4.2

En av de största bristerna i kommissionens grönbok är att man betraktar åldrande och äldre som en utgift eller kostnad för samhället och bortser från de sociala och ekonomiska fördelarna med att äldre människor i högre grad integreras aktivt i samhället. I grönboken förknippas åldrande genomgående med försämrad hälsa, passivitet och sårbarhet. För att ta tillvara åldrandets alla möjligheter krävs en vision som bygger på mänskliga rättigheter, välfärd, de äldres bidrag till samhället och ekonomin samt olika verktyg som möjliggör detta bidrag.

4.3

Under de senaste åren har ett antal initiativ med nära anknytning till åldrande lagts fram och diskuterats, t.ex. den europeiska strategin för vård och omsorg, EU:s handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati 2020–2024, handlingsplanen för den europeiska pelaren för sociala rättigheter, medlemsstaternas åtaganden inom ramen för FN:s initiativ om covid-19-pandemins inverkan på äldre samt rådets slutsatser om mänskliga rättigheter, deltagande och välbefinnande för äldre personer i den digitala tidsåldern (12), om integrering av åldrande i offentlig politik (13) och om återhämtning från covid-19 baserad på mänskliga rättigheter (14).

4.4

En ny europeisk strategi för äldre kommer att bidra till att dagens och framtidens politik avseende åldrande och äldre får en ny inriktning där tonvikten läggs på mänskliga, sociala och ekonomiska möjligheter och på att underlätta ett aktivt deltagande i samhällslivet, eftersom äldre människor har ett intellektuellt, ekonomiskt och socialt kapital som inte alltid utnyttjas. Strategin kommer att främja solidariteten mellan generationerna och fokusera på människors livscykel i syfte att förutse och komma till rätta med de utmaningar som hänger samman med människors ålder genom att man bryter med dagens syn på åldrande som en kostnad.

4.5

Strategin kommer också att göra det möjligt att befästa de grundläggande principerna i de initiativ som utarbetats av EU och andra internationella organisationer sedan Madridplanen undertecknades 2002, samtidigt som man föreslår konkreta åtgärder och handlingsplaner som syftar till att utarbeta en politik för äldre.

4.6

Den europeiska strategin för äldre måste bygga på en pakt mellan generationerna som utgår från principerna om respekt och solidaritet mellan generationerna där tillgång till utbildning av god kvalitet för alla och under hela livet, sysselsättning med anständiga arbetstillfällen och omfattande sociala trygghetssystem som är tillgängliga för alla är grundläggande mål (15).

4.7

Strategin kommer inte bara att gagna de äldre utan hela befolkningen, även de som tar hand om de äldre, och dessutom förbereda yngre generationer inför deras eget åldrande.

5.   Pelarna i den nya strategin för äldre

5.1

Den nya europeiska strategin bör syfta till att man tar itu med de utmaningar som samtliga äldre människor såsom heterogen grupp ställs inför och i sin tur främja de politiska åtgärder som krävs för att man ska kunna ta tillvara alla de möjligheter som ett aktivt och hälsosamt åldrande erbjuder.

5.2

Den europeiska strategin bör bygga på strategier som syftar till att förebygga och förutse konsekvenserna av att uppnå en hög ålder och att förbereda befolkningen i detta hänseende. Det handlar också om strategier för ett aktivt deltagande i samhällslivet, bland annat genom livslångt lärande, hälsosamt åldrande och aktivt deltagande. Detta är den bästa investeringen för att minimera åldersrelaterad ojämlikhet och den sociala och ekonomiska belastning som en åldrande befolkning medför (16). Tack vare strategin kommer människor att uppmuntras att vidta lämpliga åtgärder för att hantera konsekvenserna av deras eget åldrande.

5.3

Som en del av strategin bör medlemsstaterna utarbeta egna nationella planer för äldrefrågor med specifika mål och indikatorer för att mäta hur effektiva de politiska åtgärderna för äldre är. Medlemsstaterna bör också föreslå konkreta åtgärder så att målen och pelarna i den europeiska strategin kan förverkligas.

5.4   Jämställdhet och icke-diskriminering

5.4.1

Jämlikhet och icke-diskriminering på grund av ålder är grundläggande principer som är väl förankrade i fördragen och i EU-lagstiftningen. Trots detta förekommer fortfarande ålderism på alltför många områden i vår vardag, vilket hindrar äldre människor från att delta till fullo i vårt samhälle.

5.4.2

Den framtida strategin för äldre bör därför syfta till följande:

5.4.2.1

Att stärka jämlikheten oavsett ålder, som en grundläggande princip och som en dimension som ska beaktas i all EU-politik, och att stödja antagandet av rådets direktiv om genomförande av principen om likabehandling av personer oavsett religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning (17).

5.4.2.2

Att föreslå konkreta åtgärder för att öka medvetenheten om diskriminering på grund av ålder, om äldre och deras rättigheter, om de möjligheter som deras sociala delaktighet innebär samt för att främja en positiv syn på åldrande.

5.4.2.3

Att se till att medlemsstaterna samt de nationella och europeiska domstolarna tillämpar direktivet om likabehandling i arbetslivet på ett strikt och opartiskt sätt samt föreslå riktlinjer för en bättre definition av principen om likabehandling oavsett ålder i arbetslivet.

5.4.2.4

Att ägna särskild uppmärksamhet åt äldre kvinnor, eftersom de har längre förväntad livslängd än män, kan fortsätta att vara aktiva under längre tid och är mer utsatta för diskriminering eller ensamhet.

5.4.2.5

Att föreslå åtgärder för att komma till rätta med diskriminering av äldre på flera grunder, bland annat de problem som äldre personer med funktionsnedsättning, äldre hbtqi+-personer, äldre personer som tillhör en etnisk minoritet och äldre invandrare möter.

5.4.2.6

Att komma till rätta med problemet att äldre personer inte ingår i data, statistik och opinionsundersökningar som tas fram av offentliga organ, däribland Eurostat eller Eurobarometern, genom att titta närmare på åldersrelaterade begränsningar i olika undersökningar, ålderssegmenteringen inom kategorin ”äldre” eller bristen på information om äldre personer som bor på institutioner. Att säkerställa att uppgifter samlas in, delas upp, analyseras, används och sprids för alla åldersgrupper och med avseende på andra faktorer och att medlemsstaterna samlar in lämpliga, jämförbara och tillförlitliga uppgifter.

5.4.2.7

Att se till att byrån för grundläggande rättigheter på ett bättre sätt integrerar de olika aspekterna av åldersdiskriminering och mänskliga rättigheter för äldre i sitt arbete.

5.5   Deltagande i samhällslivet

5.5.1

Det är mycket viktigt att främja de äldres deltagande i samhällslivet, framför allt i det ekonomiska livet, för att man ska kunna dra nytta av de möjligheter som en ökad delaktighet innebär socialt och ekonomiskt.

5.5.2

För att äldre människor ska kunna delta fullt ut bör man i den nya strategin föreslå särskilda åtgärder på lämplig behörighetsnivå som syftar till följande:

5.5.2.1

Att säkerställa att fysiska byggnader – även den egna bostaden – samt varor och tjänster på internet är tillgängliga genom att man ser till att ett antal olika rättsliga instrument genomförs och efterlevs, t.ex. den europeiska rättsakten om tillgänglighet, direktivet om webbtillgänglighet, lagstiftningen om transporttillgänglighet och de olika skyldigheter avseende tillgänglighet som ingår i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

5.5.2.2

Att främja initiativ och politiska åtgärder som är förenliga med artikel 19 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i syfte att garantera ett självständigt liv och delaktighet i samhället under hela livet.

5.5.2.3

Att stödja konceptet ”städer för alla” – smarta, ekologiska och inkluderande stadsplaneringsmodeller – som ett sätt att komma till rätta med riskerna för oönskad isolering och ensamhet såväl i städer som på landsbygden. Ett samhälle som är utformat för alla, mobilitet och personliga relationer är nyckelfaktorer för ett socialt liv.

5.5.2.4

Att vid behov undanröja hinder som utestänger äldre från demokratiska eller konstituerande processer, såsom valen till Europaparlamentet, eftersom äldre människor är en viktig väljarkår med fullständiga rättigheter.

5.5.2.5

Att komma till rätta med den ”digitala klyftan och den digitala fattigdomen” genom att anslå ekonomiskt stöd och genomföra initiativ för att förbättra infrastrukturen, hjälpmedlen och utbildningen för att höja den digitala kompetensen i alla åldrar, samtidigt som man behåller kravet att viktiga varor och tjänster förblir tillgängliga även utanför den digitala sfären.

5.5.2.6

Att garantera andra grundläggande tjänster vid sidan om kollektivtrafik, såsom vård och omsorg, hälso- och sjukvård, bostäder, kultur, fritid och ett aktivt deltagande i samhällslivet m.m.

5.5.2.7

Att stödja kommissionens rekommendationer när det gäller att bekämpa oönskad ensamhet så att tjänster för psykisk hälsa, sociala tjänster och insatser för långvarig vård och omsorg är tillgängliga, ekonomiskt överkomliga, integrerade, samhällsbaserade och användarvänliga med hänsyn till de nuvarande demografiska förändringarna. Att likaledes stödja medlemsstaterna genom att samla in och sprida information om bästa praxis via den nyinrättade europeiska byrån för äldre, åldrande och för den demografiska utmaningen (18).

5.5.2.8

Att föreslå åtgärder för att skydda äldre konsumenters rättigheter eftersom äldre personer enligt EU:s regelverk anses vara sårbara konsumenter.

5.5.2.9

Att föreslå åtgärder för att främja volontärarbete med mervärde för äldre och erbjuda mentorsprogram för äldre personer som är intresserade av att förmedla sina arbetslivserfarenheter till yngre generationer.

5.5.2.10

Att investera i FoU för att stödja ett hälsosamt och aktivt åldrande och för att ta fram teknik, varor och tjänster som är tillgängliga för alla och med ett direkt deltagande av äldre personer i syfte att tillgodose de äldres många olika behov samt främja social innovation.

5.5.2.11

Att fortsätta genomföra handlingsplanen för digital utbildning i syfte att hjälpa medlemsstaterna att skapa lämpliga förutsättningar för att ge människor avancerade och specialiserade digitala färdigheter med hjälp av livslångt lärande (19), snarare än åtgärder som endast ges till personer som är aktiva på arbetsmarknaden samt att lägga grunden till särskilda åtgärder som riktar sig till äldre och deras omgivning.

5.6   Sysselsättning och utbildning

5.6.1

Den nuvarande demografiska utmaningen kräver att man undanröjer hindren och gör det möjligt för äldre personer, och de som vill fortsätta arbeta efter att ha uppnått pensionsåldern, att integreras på arbetsmarknaden. Strategin bör uppmuntra ett utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna för att öka sysselsättningen bland äldre.

5.6.2

Strategin bör bygga på en flexibel modell där individen vid flera tillfällen och i olika skeden i livet går mellan lärande, arbete, anhörigvård och inaktivitet/pension, även efter den lagstadgade pensionsåldern. Vård- och omsorgstjänster för alla generationer, även barnomsorg och långvarig vård och omsorg, bör utformas så att människor i alla åldrar, både kvinnor och män, kan delta aktivt i samhället. Strategin bör innehålla särskilda åtgärder för att stödja anhörigvårdare med tanke på den avgörande roll som de spelar för äldre personer som ges vård och omsorg. I detta avseende bör man utarbeta särskilda rekommendationer när det gäller möjligheten att förena arbete och familjeliv, rätten till ersättning för lönebortfall eller finansiellt stöd, olika former av avlastningshjälp eller avlastning för anhöriga, tillgång till rådgivning, utbildning m.m.

5.6.3

I detta hänseende och med beaktande av medlemsstaternas befogenheter bör den europeiska strategin syfta till följande:

5.6.3.1

Att bedöma konsekvenserna av undantag på grund av ålder i direktiven om sysselsättning och om minimilön, att föreslå riktlinjer för att tillämpa principer om likabehandling av arbetstagare oavsett ålder i arbetslivet och vid behov utforska andra sätt eller specifika ändringar för att förbättra genomförandet av direktiven och förhindra diskriminering av äldre som vill stanna kvar på arbetsmarknaden.

5.6.3.2

Att uppmuntra mentorskap mellan generationerna genom särskilda program.

5.6.3.3

Att bekämpa och förebygga fysiska och psykosociala risker såsom stress och utbrändhet i EU:s kommande strategiska ram för arbetsmiljö i linje med den politik som förs på området.

5.6.3.4

Att främja äldre människors företagaranda genom att kartlägga befintliga hinder, såsom förlust av pensionsrättigheter, underlätta tillgången till finansiering och främja företagsinkubatorer för gemensamt företagande mellan generationerna och överlåtelser av företag från äldre till yngre företagare (20), samt uppmuntra initiativ inom den sociala ekonomin.

5.6.3.5

Att främja den sociala ekonomin som en sektor där människan och samhällsnyttan står i centrum, eftersom den kan erbjuda nya möjligheter till sysselsättning och entreprenörskap för äldre. (21)

5.6.3.6

Att främja och förbättra tillgången för äldre till Erasmus+-programmet och program för utbildningsteknik genom att dra full nytta av programmens inriktning mot flera generationer och deras möjligheter till lärande och akademisk rörlighet för äldre, även på platser där det är svårt att få tillgång till utbildning, t.ex. vid vård- och omsorgsboenden. Att även ta tillvara på alla de möjligheter som mikromeriter och digitala inlärningsverktyg erbjuder, t.ex. kurser via nätet som är tillgängliga för alla (mooc).

5.6.3.7

Att föreslå åtgärder för att förbättra äldre människors ekonomiska utbildning, vilket kan leda till en mobilisering av inaktiva resurser och till att konkurrenskraften stärks. Man bör särskilt uppmärksamma arbetet med att utveckla äldre personers färdigheter så att de kan agera som medvetna investerare för att på så sätt undvika att de fattar olämpliga beslut i fråga om finansiella investeringar eller konsumtion.

5.6.3.8

Att utarbeta förslag för att förhindra kompetensflykt som omfattar alla generationer, både mellan medlemsstaterna och utanför EU, med utgångspunkt i den europeiska kompetensagendan för hållbar konkurrenskraft, social rättvisa och motståndskraft (22).

5.7   Anständiga inkomster och social delaktighet

5.7.1

År 2019 var andelen pensionärer över 65 år som riskerade att drabbas av fattigdom i EU- 15,1 %. Mellan 2010 och 2019 var andelen kvinnor över 65 år med en pension som låg nära fattigdomsgränsen i EU mellan 3 och 4 procentenheter högre än andelen män.

5.7.2

För att komma till rätta med denna situation och minimera risken att äldre drabbas av fattigdom och socialt utanförskap bör strategin, i överensstämmelse med medlemsstaternas exklusiva befogenheter och med beaktande av arbetsmarknadsparternas roll, främja anständiga inkomster för äldre genom att man föreslår initiativ som syftar till följande:

5.7.2.1

Att utveckla pensionssystem som ger tillräckliga pensioner så att pensionärer inte behöver förlita sig på minimiinkomststöd, såsom anges i EESK:s yttrande till rådets rekommendation om tillräcklig minimiinkomst som säkerställer aktiv inkludering (23). I linje med detta bör man tillsammans med medlemsstaterna utvärdera möjligheten till samordnade åtgärder för att säkerställa en minimiinkomst för alla äldre personer och hjälpa dem att stanna kvar på arbetsmarknaden om de så önskar.

5.7.2.2

Att utarbeta en äldregaranti som skyddar äldre mot fattigdom och gör det möjligt för dem att leva ett anständigt liv som aktiva samhällsmedborgare från och med 65 års ålder, och som medger särskilt stöd till personer över 75–80 år, i linje med medlemsstaternas särdrag.

5.7.2.3

Att se till att pensionerna är tillräckliga över tid och, när så är lämpligt, att säkerställa en indexering av pensionerna som motsvarar levnadskostnaderna och tar hänsyn till de äldres särskilda utgifter (t.ex. hälso- och sjukvård, långvarig vård och omsorg m.m.).

5.7.2.4

Att minska klyftan mellan könen när det gäller pensionsstorleken och vid behov främja införandet av vård- och omsorgskrediter i socialförsäkrings- och skattesystemen.

5.7.2.5

Att skapa en ram för allmän tillgång till pensionsrättigheter för både kvinnor och män, egenföretagare och personer med nya anställningsformer, till exempel inom den sociala ekonomin, personer med funktionsnedsättning (även personer med skyddat arbete) och personer som är utestängda från arbetsmarknaden.

5.7.2.6

Att föreslå åtgärder för att öka medvetenheten om och vidta åtgärder mot våld och misshandel av äldre, särskilt äldre kvinnor.

---

(1)  Till exempel den franska planen för att förhindra fallskador ”Plan antichute des personnes âgées”.

(2)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om I riktning mot en ny omsorgsmodell för de äldre: lärdomar av covid-19-pandemin (yttrande på eget initiativ) (EUT C 194, 12.5.2022, s. 19).

(3)   European social partners' autonomous framework agreement on active ageing and an inter-generational approach (2017).

(4)  Friends of Europe.

(5)   Current and future challenges for ombudsman institutions – Network in Focus 2019 (europa.eu).

(6)  I enlighet med rapporten från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter om främjande och skydd av äldre personers mänskliga rättigheter från mars 2022.

(7)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om I riktning mot en ny omsorgsmodell för de äldre: lärdomar av covid-19-pandemin (yttrande på eget initiativ) (EUT C 194, 12.5.2022, s. 19).

(8)  Eurostat.

(9)   Silver Economy Study: How to stimulate the economy by hundreds of millions of Euros per year, Shaping Europe's future digital (europa.eu).

(10)   European Commission Atlas of Demography.

(11)  COM(2021) 50 final.

(12)  Rådets slutsatser om mänskliga rättigheter, deltagande och välbefinnande för äldre personer i den digitala tidsåldern (2020).

(13)  Rådets slutsatser om integrering av åldrande i offentlig politik (2021).

(14)  Rådets slutsatser om återhämtning från covid-19 baserad på mänskliga rättigheter (2021).

(15)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om I riktning mot en ny omsorgsmodell för de äldre: lärdomar av covid-19-pandemin (yttrande på eget initiativ) (EUT C 194, 12.5.2022, s. 19).

(16)  FN:s rapport om decenniet för hälsosamt åldrande 2021–2030.

(17)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Att förbättra jämlikheten i EU (yttrande på eget initiativ) (EUT C 75, 28.2.2023, s. 56), och EESK:s yttrande om Förslag till rådets direktiv om genomförande av principen om likabehandling av personer oavsett religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning (KOM(2008) 426 slutlig) (tilläggsyttrande) (EUT C 182, 4.8.2009, s. 19).

(18)  Meddelande från kommissionen om en övergripande strategi för psykisk hälsa, COM(2023) 298 final.

(19)  Förslag till rådets rekommendation om att förbättra utbudet av digitala färdigheter i utbildningen, COM(2023) 206 final.

(20)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Företagsöverlåtelser som drivkraft för hållbar återhämtning och tillväxt inom sektorn för små och medelstora företag (yttrande på eget initiativ) (EUT C 486, 21.12.2022, s. 9).

(21)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om I riktning mot en ny omsorgsmodell för de äldre: lärdomar av covid-19-pandemin (yttrande på eget initiativ) (EUT C 194, 12.5.2022, s. 19).

(22)  COM(2020) 274 final.

(23)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets rekommendation om tillräcklig minimiinkomst som säkerställer aktiv inkludering (COM(2022) 490 final – 2022/0299 (NLE)) (EUT C 184, 25.5.2023, s. 64) och rådets rekommendation om tillräcklig minimiinkomst som säkerställer aktiv inkludering (EUT C 41, 3.2.2023, s. 1).

Föredragande:	Andrés BARCELÓ DELGADO
Medföredragande:	Monika SITÁROVÁ

Remiss från det spanska rådsordförandeskapet	Skrivelse av den 8 december 2022
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt Förberedande yttrande
Presidiets beslut	13.12.2022
Ansvarig sektion	Rådgivande utskottet för industriell omvandling
Antagande av sektionen	22.6.2023
Antagande vid plenarsessionen	12.7.2023
Plenarsession nr	580
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	185/3/7

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) är övertygad om att utfasningen av fossila bränslen i EU:s industri måste kombineras med ökad digitalisering.

1.2

Det är absolut nödvändigt med innovation för att industrin helt ska kunna fasa ut fossila bränslen, eftersom många typer av teknik fortfarande håller på att utvecklas.

1.3

EU kan inte åstadkomma en utfasning av fossila bränslen utan ett starkt arbetstagardeltagande och en kraftfull social dialog, och program för omskolning och kompetenshöjning måste vara en topprioritering med sikte på att uppnå målen. Den sociala dialogen och arbetstagarrepresentanternas deltagande måste spela en roll i omskolnings- och kompetenshöjningsprogrammen som kommer att vara en förutsättning för att ny teknik och nya arbetsmetoder ska bli framgångsrika.

1.4

EU måste både identifiera den teknik som kräver särskilt stöd för att tillverkningen ska kunna utvecklas, och föreslå ytterligare åtgärder.

1.5

Teknik för avskiljning, användning och lagring av koldioxid måste utvecklas för att minska utsläppen inom sektorer där det är svårt att åstadkomma en sådan minskning, såsom cement- och raffinaderisektorn. Själva koldioxiden kan användas som råvara för e-bränslen.

1.6

Förenta staternas lag om minskad inflation (Inflation Reduction Act, IRA) är en stor utmaning för EU och dess industri. Kommissionens förslag om en nettonollindustri skulle kunna vara ett effektivt svar på hotet om en massiv omlokalisering av industriverksamhet från EU till tredjeländer. I EU:s förslag får man inte bortse från de sociala villkoren i IRA.

1.7

Industriföretagen behöver offentligt stöd under processen för att fasa ut fossila bränslen (t.ex. genom att tröskelvärdet för stöd av mindre betydelse höjs eller att skattepolitiken ses över), men de måste också rätta sig efter den inre marknadens principer.

1.8

EESK noterar att de aktuella exemplen på digitala tvillingar inom industrin, såsom påpekas i yttrandet CCMI/206, är uppmuntrande när det gäller att förbättra industrins prestanda.

1.9

Kommittén uppmanar de europeiska myndigheterna och medlemsstaterna att påskynda tillståndsförfarandena för förnybar energi och industriell verksamhet. Både det nuvarande långdragna förfarandet för att erhålla tillstånd och den alltför omfattande byråkratin avskräcker från nya investeringar.

1.10

Vi välkomnar vätgasbanksinitiativet och hoppas att det kommer att bidra till utbyggnaden av vätgasteknik, särskilt inom industrier där det är svårt att minska utsläppen.

1.11

Den nuvarande infrastrukturen måste underhållas på lämpligt sätt för att nya industriella processer ska kunna utvecklas. Särskilda infrastrukturprogram måste utarbetas för att stödja utfasningen av fossila bränslen i industrin.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

Det kommande spanska rådsordförandeskapet har bett EESK att ta fram ett förberedande yttrande om utfasningen av fossila bränslen i den europeiska industrin och digitaliseringens och innovationens roll i denna process.

2.2

Kommittén har tidigare utarbetat ett yttrande på eget initiativ om teknik för att minska koldioxidutsläppen med fokus på industrier som omfattas av utsläppshandelssystemet (1).

2.3

EU har fattat det nödvändiga och radikala beslutet att helt fasa ut fossila bränslen fram till 2050. Industrin kommer att drabbas hårdast av detta, och vissa industriella verksamheter kommer att få mycket svårt att anpassa sig.

2.4

Vissa industrier har gjort stora investeringar under de senaste åren och kommer att tvingas göra ännu mer radikala förändringar för att nå nettonollmålet. Det europeiska samhället måste därför stödja deras omställning från fossila bränslen till klimatneutral produktion.

2.5

I vissa industriella verksamheter där det är svårt att minska utsläppen måste det införas teknik för avskiljning och lagring av koldioxid (CCS). I framtiden skulle koldioxidutsläpp kunna användas för att producera varor med högt mervärde.

2.6

Eftersom EU är beroende av tredjeländer för tillhandahållandet av viss ren teknik är det ytterst svårt för unionen att nå målet om minst 40 % förnybar energi senast 2030. Europa är till stor del beroende av import när det gäller ren teknik. Samtidigt kommer utbyggnaden av ren teknik i EU att behöva påskyndas dramatiskt för att målen i 55 %-paketet ska kunna uppnås. EU måste identifiera den teknik som kräver särskilt stöd för att tillverkningen ska kunna utvecklas, och föreslå ytterligare åtgärder.

2.7

Den europeiska industrin står under ett ständigt tryck från den internationella konkurrensen, vilket innebär att näringslivet måste vidta snabba åtgärder och kontinuerligt utvecklas och anpassas för att det fortsatt ska vara lönsamt att producera i EU. Detta är redan en viktig faktor i modern produktion, men med ny digital teknik kan tillverkningsföretagen åstadkomma stora effektivitetsförbättringar och utnyttja helt nya möjligheter när det gäller att utveckla produkter, tjänster och affärsmodeller.

2.8

Den digitala omställning som planeras inom ramen för EU:s gröna giv är en förutsättning för att målet om minskade koldioxidutsläpp ska kunna uppnås.

2.9

Inget kan åstadkommas utan människor. Den europeiska arbetskraften har hög kompetens inom befintlig teknik, men måste omskolas för att man ska kunna utnyttja de möjligheter som ges av den nya teknik som kommer att utvecklas och införas inom en snar framtid.

2.10

Enligt den allmänt vedertagna principen att ingen ska lämnas utanför måste särskild uppmärksamhet ägnas åt de lokalsamhällen där det finns industrianläggningar, med tanke på de förändringar som kommer att ske under de kommande åren och de konsekvenser som dessa förändringar kommer att få på kort sikt för sysselsättningen i de berörda områdena.

3.   Ett nytt landskap i och utanför EU

3.1

Samtidigt måste EU möta de nya utmaningarna i samband med Förenta staternas nya lag om minskad inflation (2) innebär, som kan utgöra ett incitament för att flytta en stor del av den europeiska industriella värdekedjan till Förenta staterna, särskilt sådant som rör förnybar och koldioxidsnål teknik. Lagen består av en blandning av bidrag, skatteincitament och lånegarantier, kopplade till olika sociala och ekonomiska villkor. Skatterabatter för företag på cirka 216 miljarder US-dollar utgör huvuddelen av lagstiftningen.

3.2

Skatterabatter för produktion finns också tillgängliga för vind- och solenergiprojekt. Företag som vill ha tillgång till dessa produktionskrediter måste uppfylla kraven på inhemskt innehåll: järn, stål och produkter som tillverkas för kraftproduktionsanläggningar måste produceras inom landet. Alla processer för tillverkning av järn och stål måste äga rum i Förenta staterna, och tillverkade produkter anses vara inhemskt producerade om en viss procentandel av de totala tillverkningskostnaderna kommer från gruv-, produktions- eller tillverkningsprocesser som är baserade i Förenta staterna. Denna procentandel är för närvarande 40 % och kommer att öka till 55 % 2026.

3.3

Kommissionen har lagt fram förslag till ny lagstiftning för att hantera den utmaning som den amerikanska och kinesiska konkurrensen utgör för EU. EESK håller på att utarbeta ett yttrande i denna fråga.

3.4

Kommittén konstaterar att förslaget går i rätt riktning. Det är dock knappast tillräckligt för att uppnå det ambitiösa målet, och lagstiftningsprocessen måste förbättras.

3.5

Skillnaden mellan gaspriserna i Europa och Förenta staterna är enorm, även efter den senaste tidens prisfall i Europa. Vissa likasinnade leverantörer använder alternativkostnadsstrategin när det gäller naturgasförsörjning och naturgaspriser, och EU, som en gång var nästan fritt från sitt beroende av rysk gas, sitter nu fast i ett system med ännu högre gas- och elpriser. Detta undergräver både konkurrenskraften för industrin i EU och elektrifieringen.

3.6

Processen för utfasning av fossila bränslen kommer att leda till ett ökat behov av el. EESK efterlyser klimatneutral teknik som prioriterar koldioxidfri energiförsörjning till ett överkomligt pris samt energitrygghet.

3.7

Europeiska företag måste köpa intyg om koldioxidupptag inom ramen för utsläppshandelssystemet. Priserna på dessa intyg är högre än 80 euro och på grund av de ökande kostnaderna för intygen är prispåslaget på spotpriserna för el cirka 40 euro. Med några få undantag har EU:s övriga viktigaste handelspartner inte något sådant koldioxidpris, och det kommer därför i framtiden att bli svårt för EU:s industri att konkurrera på de internationella marknaderna, även med det skydd som gränsjusteringsmekanismen utgör för den inre marknaden.

3.8

Tillgången till koldioxidsnål energi till ett överkomligt pris är avgörande för utvecklingen av ny industriell verksamhet i Europa. Rättsakten om nettonollindustrin kommer på kort sikt att ha en begränsad inverkan på energipriserna, och dess långsiktiga effekter är fortfarande oklara. Ambitionen att göra Europa mindre beroende av importerad energi och mindre utsatt för global marknadsvolatilitet kommer inte att förverkligas över en natt. Industrin behöver dock omedelbara lösningar för att kunna hantera energipriserna som fortfarande är högre i Europa än i många andra delar av världen. För att EU:s industriplan i den gröna given ska lyckas måste EU också reformera sin energipolitik, särskilt genom ett reviderat direktiv om elmarknadens utformning där man snarast tryggar försörjningen av el med låga koldioxidutsläpp och till ett överkomligt pris, som svarar mot det ökande behovet av elektrifiering.

3.9

EU förefaller ha fastnat mellan två strategier: man strävar efter att närma sig Förenta staterna och arbeta för att behålla en stark industri i Europa, samtidigt som man också efterlever WTO:s regler som ibland står helt i konflikt med den amerikanska strategin.

3.10

Att hålla EU:s inre marknad vid liv är en annan utmaning för EU. Som kommissionen har påpekat har flexibiliteten när det gäller statligt stöd koncentrerats till två medlemsstater som står för mer än 70 % av de godkännanden som kommissionens beviljat enligt övergångsundantaget (mot bakgrund av covid-19 och Rysslands krig mot Ukraina).

3.11

För att skydda den inre marknaden, som är hörnstenen i Europeiska unionen, måste EU-institutionerna och medlemsstaterna undvika att ge företag alltför omfattande statligt stöd. För att små och medelstora företag ska kunna digitaliseras och för att främja innovation skulle dock tröskelvärdet för stöd av mindre betydelse kunna höjas eftersom detta knappast hämmar konkurrensen. Erfarenheterna från den digitala innovationsknutpunkten (3) bör spridas i hela EU.

4.   Innovationens roll

4.1

Innovation är avgörande för att EU ska kunna uppnå nettonollmålen, och mer kommersiellt tillgänglig teknik måste släppas ut på marknaden. Innovationen är det viktigaste verktyget för att företagen ska kunna införa ny och miljövänlig teknik som är både tekniskt och ekonomiskt bärkraftig.

4.2

Å andra sidan måste behovet av att främja en rättvis marknad för verkligt gröna varor som är tillförlitliga, med offentlig upphandling som främsta drivkraft, bidra till att öka användningen av ny grön teknik.

4.3

Europa saknar råvaror, men den föreslagna förordningen om kritiska råvaror kommer att främja inhemsk produktion av återvunna råvaror för industrin. Den främsta konkurrensfördelen för industrin i EU är dess tekniska kapacitet och högkvalificerade arbetskraft, som gör att den kan vara ledande på världsmarknaden.

4.4

Denna konkurrensfördel utmanas nu av tredjeländer, eftersom det enda verktyget för att bibehålla ledarskapet är att skydda innovationen, hitta rätt jämvikt mellan att skydda miljön, människorna och innovationen samt påskynda tillståndsgivningen, inte endast inom särskilda områden som i kommissionens förslag, utan även på andra håll. Det finns uppenbara exempel på omotiverade förseningar i godkännandet av utvecklingen av nya industrianläggningar.

4.5

Små och medelstora företag utgör ryggraden i den europeiska tillverkningsindustrin och för att driva på utfasningen av fossila bränslen måste särskild uppmärksamhet ägnas åt dem, med särskilda program för att främja effektiv innovation och digitalisering.

4.6

Eftersom utfasningen av fossila bränslen kommer att kräva enorma investeringar anser EESK att EU-institutionerna bör använda medel från såväl Fonden för en rättvis omställning som NextGenerationEU för att på lämpligt sätt stödja processen för minskade koldioxidutsläpp.

4.7

Befintlig infrastruktur räcker inte till för de förändringar som krävs i industrin och samhället, och EESK uppmanar med kraft myndigheterna att lansera ett program för att upprätthålla och förbättra den infrastruktur som behövs för att den nya tekniken ska kunna införas på ett smidigt sätt.

4.8

Vätgas verkar vara det bästa valet för att fasa ut fossila bränslen inom industrier där det är svårt att minska utsläppen och som inte helt kan elektrifieras. Med hjälp av EU:s nyligen lanserade vätgasbanksinitiativ skulle denna teknik kunna byggas ut på ett korrekt sätt i fråga om kvantitet och pris. Vissa regionala erfarenheter av innovation med vätgas är mycket nyttiga, eftersom de innebär att stora företag, forskningscentrum, universitet och små och medelstora företag sammanförs.

5.   Digitaliseringens roll

5.1

Digitalisering och innovation bidrar i hög grad till utfasningen av fossila bränslen i den europeiska industrin. I själva verket kan industrin, där digital teknik och fysisk produktion av varor konvergerar, betraktas som en nyckelaktör i den digitala omvandlingen och den industriella utfasningen av fossila bränslen, eftersom den främjar modernisering av industriella processer, produkter och affärsmodeller, vilket har en positiv effekt på produktiviteten.

5.2

Teknik såsom sensorer, maskin till maskin-kommunikation, dataanalys och robotteknik skapar möjligheter för tillverkningsföretag. Genom optimering och automatisering av produktionen kan ny teknik göra det möjligt för europeiska företag att konkurrera med länder med traditionellt sett lägre produktionskostnader.

5.3

Många sektorer är redan sedan tidigare kraftigt automatiserade och påverkas ytterligare av digital teknik, till exempel smart robotteknik för montering, datorer för processkontroll inom den kemiska sektorn och 3D-utskrift för tillverkning av komponenter och reservdelar. Den digitala omvandlingens andra våg som drivs av artificiell intelligens, sakernas internet och stordata kommer sannolikt att bli mer omvälvande och kan leda till att klyftorna ökar mellan företag och mellan EU:s regioner.

5.4

Med hjälp av sensorteknik kan produktionen övervakas och optimeras, till exempel genom kontinuerlig övervakning av användningen av produktionsutrustning, energitillförsel, behovet av råvaror och reservdelar, produktkvalitet och utsläpp. Genom att analysera insamlade data kan företag få en inblick i vilka processer som fungerar optimalt och vilka som kan förbättras, och få en bild av klimatavtrycket.

5.5

Digitaliseringen har stor potential när det gäller att minska industrins klimatpåverkan, men digitaliseringen och datahanteringen måste ta hänsyn till klimatperspektivet.

6.   Omskolning och kompetenshöjning

6.1

Den gröna och den digitala omställningen måste ses som en möjlighet att skapa och främja arbetstillfällen av hög kvalitet, samtidigt som mångfalden i industrin ökas och man i synnerhet söker kvinnliga talanger, främjar öppenhet för kvalificerade arbetstagare från tredjeländer och gör en kraftfull insats för att göra industrin attraktiv för ungdomar.

6.2

Kommissionen har lagt fram en omfattande förteckning över initiativ som tagits fram inom ramen för den europeiska kompetensagendan, däribland EU-pakten för kompetens och Europaåret för kompetens 2023. Kompetenspartnerskap kommer att inrättas eller utvidgas. Nettonollindustriakademier kommer att inrättas för att stödja program för kompetenshöjning och omskolning i industrier av strategisk betydelse för den gröna omställningen. Genom statligt stöd och viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse bör också ytterligare medel tillhandahållas för att stödja kompetensmålen, och via EU:s budget och NextGenerationEU tillhandahålls redan 64,8 miljarder euro till stöd för EU:s kompetensagenda. Vissa pågående projekt inom ramen för Erasmus+, t.ex. ESSA (4), är mycket lovande.

6.3

Den sociala dialogen är avgörande för att den nya tekniken ska kunna införas på ett korrekt sätt och för att samhället och arbetstagarna lättare ska acceptera de framtida förändringarna i arbetsprocesserna.

6.4

För att dra full nytta av digital teknik i produktionen är det dock viktigt att inte bara fokusera på tekniken, utan att snarare tänka på företaget och organisationen som helhet. För att göra digitaliseringen hanterbar krävs en digital strategi och handlingsplaner.

6.5

Utmaningen är att se till att den digitala omvandlingen leder till större sociala framsteg och att ingen lämnas utanför. Arbetstagarna måste kunna förutse konsekvenserna av ny teknisk utveckling och påverka arbetsgivarnas beslut genom en ökad rätt till deltagande. Den digitala teknikens effekter måste diskuteras och leda till förhandlingslösningar på alla nivåer – företagsnivå, sektorsnivå, medlemsstatsnivå och EU-nivå.

6.6

Arbetstagarna i EU måste ges en ordentlig omskolning och kompetenshöjning för att erhålla de nya färdigheter som krävs för de nya arbetsuppgifterna. Inom ramen för den sociala dialogen måste man bedöma om de nuvarande färdigheterna är värdefulla för den framtida utvecklingen eller inte.

6.7

Att upprätthålla en livlig och effektiv social dialog kommer definitivt att bidra till bättre spridning av och acceptans för den nya tekniken och till att minimera de sociala kostnaderna.

---

(1)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tekniker för upptag av koldioxid i syfte att minska koldioxidutsläppen inom industrin i EU (yttrande på eget initiativ) (EUT C 486, 21.12.2022, s 53).

(2)  Lagen om minskning av inflationen från 2022.

(3)  https://european-digital-innovation-hubs.ec.europa.eu/

(4)  https://www.estep.eu/essa/.

Föredragande:

Javier GARAT PÉREZ

Remiss	Skrivelse från det spanska rådsordförandeskapet, 30.1.2023
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö
Antagande av sektionen	28.6.2023
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	38/6/1
Antagande vid plenarsessionen	12.7.2023
Plenarsession nr	580
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	155/0/0

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar strategin för energiomställning i EU:s fiskeri- och vattenbrukssektor (1). EESK framhåller behovet av att minska koldioxidutsläppen och instämmer till fullo i att man måste söka hållbara, förnybara och kommersiellt lönsamma energialternativ och minska energiberoendet av tredjeländer. Kommittén uppmanar alla i samhället, företagen och i synnerhet fiskerinäringen att bidra till att uppnå målet om klimatneutralitet senast 2050.

1.2

EESK påminner om att fiskerinäringen är en del av lösningen för att mildra effekterna av klimatförändringarna eftersom fiskare tillhandahåller ett av de mest hälsosamma djurproteinerna med ett av de lägsta koldioxidavtrycken. Enligt uppgifter från FN:s konferens för handel och utveckling beräknas utsläppen från fiskerinäringen uppgå till mellan 0,1 % och 0,5 % av världens totala utsläpp 2023 och i synnerhet EU:s fiskeflotta har minskat sina utsläpp med 50 % sedan 1990 (2). Därför är detta en viktig strategisk bransch för vårt samhälle som är av avgörande betydelse när det gäller att försörja befolkningen med livsmedel och främja en hälsosam kost. Vi efterlyser dock ytterligare insatser så att energieffektiviteten ökar och utsläppen minskar.

1.3

Kommittén efterlyser en lämplig och realistisk tidsplan för utfasningen av fossila bränslen där de tekniska, logistiska och lagstiftningsmässiga framstegen går hand i hand. Motsatsen skulle leda till en oproportionerlig kostnadsökning (som inte kan vältras över på försäljningspriserna för fisk eftersom detta då skulle göra fisk till en lyxvara), företagskonkurser, otrygghet och arbetslöshet. Kostnaden för omställningen måste vara acceptabel för arbetsgivare och arbetstagare inom sjöfartsindustrin och får inte innebära att någon lämnas utanför.

1.4

Vi konstaterar att den största utmaningen för fiskerinäringen handlar om utvecklingen av och tillgången till alternativ innovativ grön teknik, nya bränslen och koldioxidneutrala energikällor på global nivå. Utvecklingen av sådana bränslen och av nödvändig infrastruktur är avgörande för att utfasningen av fossila bränslen faktiskt ska äga rum. Kommittén ser hybridmotorer som en mellanlösning, även om detta alternativ inte innebär ett omedelbart stopp för användningen av fossila bränslen.

1.5

EESK betonar att en korg av olika energilösningar skulle kunna användas av de europeiska och nationella förvaltningarna för att möta klimatutmaningarna. I dag drivs 100 % av fiskefartygen med diesel. Enligt specialister på området vore en övergång från fossila bränslen till förnybara koldioxidsnåla bränslen som inte är växtbaserade det mest lönsamma alternativet för fiskerinäringen på kort sikt, även om priserna på dem i dag är nästan dubbelt så höga som priserna på diesel och tillgången fortfarande är mycket begränsad. Medan luftfarten går sin egen väg med utvecklingen av hållbara flygbränslen, och eftersom annan teknik såsom vätgas och el är bättre lämpad för sektorer såsom sjöfart och vägtransporter än för fiskefartyg, efterlyser EESK en tydlig politisk signal om att fiskerinäringen ska ges företräde till dessa ersättningsbränslen framför sjöfart och vägtransporter. Vi betonar att de ambitiösa målen i både den europeiska gröna given och 55 %-paketet inte kan uppnås om man inte satsar på att utveckla dessa alternativa bränslen (3).

1.6

Kommittén inser att de mycket höga kostnaderna för att fasa ut fossila bränslen i en sektor som är svår att elektrifiera, såsom fiskerinäringen, inte kan finansieras fullt ut av EU. Utmaningen kommer att handla om hur fiskerinäringen ska hållas vid liv och om branschens bidrag till en tryggad livsmedelsförsörjning. Det är av avgörande betydelse att EU tillhandahåller institutionellt stöd, riktad finansiering och lån till alla medlemsstater och deras fiskeflottor. Kommittén ser därför med oro på de nuvarande begränsningar som gäller för Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden (EHFVF), som inte kan användas för att fullborda denna omställning, vilket kommissionen också erkänner. För att kunna täcka dessa kostnader anser kommittén att man även bör undersöka om det går att omfördela medel till fiskerinäringen från andra finansieringskällor, till exempel Europeiska investeringsbanken. Man skulle också kunna använda tullavgifter från gränsjusteringsmekanismen för koldioxid och intäkter från energibeskattningen. Vi påminner om att EU:s fiskeflotta i genomsnitt är 31,5 år (4) och uppmanar kommissionen att föreslå att det inrättas en särskild krisfond för att påskynda utfasningen av fossila bränslen. Kommittén understryker också att dagens politik måste komplettera de åtgärder som vidtas med stöd från sammanhållningsfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden i syfte att kanalisera medel och undvika konkurrens mellan regioner.

1.7

Om energikällan ska förändras kommer det att krävas fartyg som utformas på ett helt nytt sätt och som har större kapacitet ombord (”bruttotonnage”) för att kunna ge plats åt nya motorer. Den definition och de begränsningar av fiskekapacitet som fastställs i den gemensamma fiskeripolitiken står dock i vägen för sådana framsteg. Kommittén uppmanar därför kommissionen att se över definitionen av begreppet fiskekapacitet så att man kan tillämpa den nya teknik som krävs för energiomställningen.

1.8

Det är vår uppfattning att EU inte bör införa skatt på bränsle (diesel) som används för fiskeinsatser förrän ny framdrivningsteknik är kommersiellt tillgänglig och lagstiftningen medger att sådan teknik moderniseras, installeras och tas i bruk.

1.9

EESK välkomnar kommissionens förslag om att inrätta ett nytt multilateralt partnerskap för energiomställningen. Kommittén anser att det är av avgörande betydelse att man inte bara samråder med fiskerinäringen utan även med arbetstagarnas fackliga organisationer, tekniska specialister, varvsindustrin, ingenjörer och hamnrepresentanter för att hitta konkreta, praktiska och hållbara lösningar. Vi efterlyser en övergripande plan så att det blir enklare att bygga miljövänliga fiskefartyg inom EU och man bör överväga om varvsindustrin kan ges särskilda skattemässiga fördelar.

1.10

EESK anser det vara särskilt viktigt att man främjar pilotprojekt för nya energikällor, skapar innovativa värdekedjor inom havsindustrin, verkar för en tillnärmning av ny teknik som är okänd för användarna, skapar hållbara arbetstillfällen tack vare ny industriverksamhet och förstärker den cirkulära ekonomin. Vi anser dessutom att man bör anslå resurser till utbildning av besättningen så att den kan hantera den nya tekniken ombord på ett säkert och effektivt sätt. Det enda sättet att hitta rättvisa lösningar på effekterna av energiomställningen är att undvika att en oproportionerlig börda läggs på arbetstagarna eller företagen.

1.11

Kommittén anser dessutom att detta förberedande yttrande är ett utmärkt tillfälle att betrakta problemet med minskade koldioxidutsläpp i ett bredare perspektiv. I det sista kapitlet beskrivs en framtidsvision för en hållbar fiskerinäring inom EU som bör fungera som vägledning för kommitténs framtida arbete.

2.   Bakgrund

2.1

Den 21 februari 2023 lade kommissionen fram sin strategi för energiomställningen inom EU:s fiskeri- och vattenbrukssektor. I strategin betonas behovet av att minska beroendet av fossila bränslen och att så snart som möjligt övergå till förnybara och koldioxidsnåla energikällor, i linje med ambitionerna i den europeiska gröna given att uppnå klimatneutralitet i EU senast 2050.

2.2

Kommissionen påpekar att energi är en av de största driftskostnaderna för EU:s fiskeri- och vattenbrukssektor. De stigande energipriserna ledde till att priserna på marin dieselbrännolja mer än fördubblades 2022 i förhållande till genomsnittspriserna 2021, vilket påverkade lönsamheten inom EU:s fiskeri- och vattenbrukssektor i mycket hög grad. I detta sammanhang uppvisade cirka 40 % av den småskaliga kustflottan, 66 % av den storskaliga havsflottan och 87 % av fjärrfiskeflottan inte någon lönsamhet med anledning av de höga energipriserna 2022. Många aktörer inom fiskeri- och vattenbrukssektorn såg sig därför tvingade att förlita sig på ekonomiskt stöd från medlemsstaterna och tillgängliga finansieringsinstrument från EU för att kunna fortsätta bedriva verksamhet.

2.3

Kommissionen framhåller i detta avseende den strukturella sårbarhet som kännetecknar EU:s fiskeri- och vattenbrukssektor. För att komma till rätta med denna situation föreslår kommissionen i sitt meddelande flera åtgärdspunkter: — Innovativ teknik och praxis för energiomställningen. — Ett regelverk och finansiella ramar för fiske och vattenbruk som är anpassat till energiomställningen. — Identifiera och ta itu med energiomställningens utmaningar och hinder. — Underlätta energiomställningen inom fiskerisektorn med hjälp av plattformar och studier,

3.   Allmänna kommentarer

Utsläpp

3.1

EESK ansluter sig till åtagandet att ha ett neutralt koldioxidavtryck senast 2050 och betonar behovet av att påskynda energiomställningen och utfasningen av fossila bränslen i fiskerinäringen. Omställningen måste vara balanserad så att anpassningskostnaderna fördelas mellan alla aktörer på ett sätt som inte snedvrider möjligheterna att bedriva denna typ av verksamhet. Dessutom måste omställningen vara genomförbar och ta hänsyn till flottans särdrag (framför allt fartygens storlek och drift), så att företag inom branschen kan använda ny teknik vid införandet av nya framdrivningsmetoder.

3.2

Utsläppen av växthusgaser från sjötransportsektorn har ökat globalt under de senaste åren, men utsläppen från EU:s fiskeflotta har minskat med upp till 50 % (5) tack vare förbättrad energieffektivitet (se exempel i punkt 4.11 och 4.12) och minskad flotta. När det gäller den sistnämnda punkten uppgick antalet fartyg inom EU 2020, trots EU:s utvidgningar, till 73 716 (6) jämfört med 103 834 fartyg år 1996, vilket innebär att antalet fiskefartyg har minskat med 30 000 på 25 år, och att fiskeflottan endast bestod av 56 111 aktiva fartyg (av vilka 75 % är mindre än 12 meter). Att EU:s fiskeflotta är mycket liten framgår ännu tydligare när man jämför med de siffror som gäller globalt, eftersom antalet fiskefartyg i hela världen uppskattades till 4,1 miljoner år 2020 (7). Kina uppskattas med sina 564 000 fartyg ha världens största fiskeflotta. När det gäller fiskeriproduktionen stod Kina för nästan 15 % av världens fångster 2020, medan EU stod för 4 %. Med hänsyn till ovanstående är det mycket viktigt att upprätthålla en modern och konkurrenskraftig fiskeflotta inom EU.

3.3

För att kunna bedöma de framsteg som gjorts när det gäller att minska koldioxidutsläppen från fiskeflottan anser EESK att det är viktigt att fastställa ett referensår som inte missgynnar branschen, lyfter fram dess ansträngningar och fortsätter att stimulera fiskerinäringen att verka för ett neutralt koldioxidavtryck. Kommittén erkänner de framsteg som EU:s fiskeflotta gjort på vägen mot klimatneutralitet sedan 1990. Om man fastställer 2005 eller 2008 som referensår för utsläppsminskningarna inom fiskerinäringen skulle detta enligt kommitténs uppfattning innebära att man inte erkänner de framsteg som gjorts och det skulle även missgynna fiskerinäringen med tanke på dess särdrag och begränsningar.

Övergång till förnybara energikällor och energikällor med inga eller låga koldioxidutsläpp

3.4

Fiskerinäringen är helt beroende av fossila bränslen, vilket innebär att alla lösningar måste övervägas på medellång till lång sikt. Med tanke på behovet av att bekämpa klimatförändringarna och dra nytta av den tekniska utvecklingen på andra områden måste dock arbetet med att hitta lösningar för fiskerinäringen påbörjas utan dröjsmål samtidigt som det införs en krisfond för att påskynda utfasningen av fossila bränslen.

3.5

Som mer realistiska åtgärder på kort sikt föreslår EESK att man eftersträvar kombinerade lösningar, till exempel att man börjar använda sig av hybridmotorer och befintlig teknik för förnybar energi (solenergi, vindkraft, el) som ett komplement till avancerade alternativa bränslen (som inte framställs av livsmedels- och fodergrödor).

3.6

Kommittén vill särskilt understryka betydelsen av förnybara koldioxidsnåla bränslen eftersom de är kompatibla med konventionella förbränningsmotorer och med befintliga försörjnings- och produktionssystem. Dessutom kan distributionen ske via befintliga industrianläggningar såsom raffinaderier. Denna typ av bränsle ökar också EU:s oberoende på energiområdet, eftersom råvaror från EU används för dess produktion till skillnad från den olja eller de mineraler som krävs för att tillverka batterier. Dessa bränslen innebär också stora möjligheter till nya arbetstillfällen och industriellt välstånd och kan spela en avgörande roll när det gäller att få fart på ekonomin inom EU. Man bör dock hålla i minnet att förnybara koldioxidsnåla bränslen i dag är dyrare än dieselbrännolja, och tillgången på dem är fortfarande mycket begränsad.

3.7

EESK betonar att vissa nya alternativa framdrivningskällor, till exempel el, blev dyrare före Rysslands oprovocerade invasion av Ukraina. EU måste därför ha i åtanke att omställningen från fossila bränslen till andra förnybara energikällor inte alltid kommer att leda till lägre kostnader.

Behovet av att renovera flottan och lämpliga finansieringsmekanismer

3.8

Förutom att vi behöver täppa till kunskapsluckor avseende teknik och innovation är det viktigt att beakta en annan faktor som begränsar möjligheterna att anpassa fiskeflottan, nämligen att fartygen i genomsnitt är över 30 år gamla. Detta gör att rederierna måste välja bort merparten av alla tänkbara investeringsalternativ när fartygsflottan ska uppgraderas. Det räcker inte att enbart byta ut motorerna på så gamla fartyg och detta skulle inte heller vara genomförbart. Det krävs därför en plan för renovering av EU:s fiskeflotta som gör det möjligt att fullborda processen med ett hållbart fiske med moderna fartyg från 2000-talet. Denna strategi skulle också bidra till att förbättra fiskeflottans socioekonomiska framtidsutsikter.

3.9

Vi välkomnar kommissionens förslag att utarbeta en särskild vägledning och databas om EU:s fonder och finansieringsinstrument för energiomställningen. För närvarande saknar dock EU:s ramprogram för forskning och innovation Horisont Europa en särskild ansökningsomgång för fiskerinäringen. Finansieringsmöjligheterna inom ramen för den nya Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden är dessutom mycket begränsade, eftersom fonden endast ger ett lågt procentuellt stöd till investeringar i fiskeflottan och stödet är beroende av fartygens storlek (finansieringen av utbyte av motorer är exempelvis begränsad till fartyg under 24 meter). Dessutom är finansieringen starkt beroende av faktorer såsom flottans jämvikt, avsaknaden av allvarliga överträdelser och fångstkapacitet och dessvärre saknas ofta dessa uppgifter. Mot bakgrund av ovanstående resonemang anser EESK det vara nödvändigt att det inrättas en särskild fond med särskilda kreditfaciliteter för att uppgradera och renovera fiskeflottan.

Hinder för energiomställningen

3.10

Alternativa energikällor kräver rent generellt större utrymme och utgör ytterligare en fara för säkerheten ombord. Till skillnad från sjöfartsindustrin måste fiskerinäringen dock hantera kapacitetsbegränsningar i EU när det gäller bruttotonnage (utrymme), vilket gör det ännu svårare för fartyg att installera ny teknik och genomföra investeringar. I detta avseende bör det noteras att det är ännu svårare att tillämpa viss teknik för minskade koldioxidutsläpp på fartyg för småskaligt fiske.

3.11

EESK betonar att den bristfälliga definitionen av begreppet fiskekapacitet i den gemensamma fiskeripolitiken inte bara gör det svårare att uppgradera flottan med hjälp av ny teknik rent generellt utan försvårar också arbetet med att förbättra arbetsvillkoren och säkerheten ombord. Det utrymme ombord som är avsett för kök, hytter, toaletter samt för vila och rekreation, och som inte har något att göra med kapaciteten för fångst och lagring av fisk, tas nu med i beräkningarna av fartygets fiskekapacitet. Den gemensamma fiskeripolitiken strider klart mot de krav som fastställs i arbetsmarknadslagstiftningen (8), såsom ILO:s konvention C188 om arbete ombord på fiskefartyg.

3.12

I strategin för energiomställningen bör hänsyn tas till dessa faktorer. Åtgärderna avseende fiskekapacitet bör således ses över, så att man kan införa ny teknik och uppgradera fiskeflottan. Man skulle kunna använda sig av begreppet ”nettotonnage” eller av de metoder som används i Norge och Island, där beräkningarna inte omfattar de delar av fartyget som är avsedda för vila och rekreation för arbetstagarna i förhållande till faktorer såsom tilldelad kvot eller fartygsstorlek. Denna översyn skulle också göra det lättare att förbättra boendet ombord och göra fiskerinäringen mer attraktiv för unga arbetstagare, så att man kan komma till rätta med generationsklyftan och underlätta för kvinnor att arbeta i fiskeribranschen.

Beskattning av traditionella bränslen

3.13

Eftersom det innebär en ekonomisk risk för skeppsredarna i EU att bygga nya fartyg efterlyser EESK en politik som skapar rättssäkerhet för rederierna. Det är därför viktigt att införa ett moratorium för nya skatter på traditionellt bränsle (diesel) för fiskefartyg så länge som ny framdrivnings- och bränsleteknik inte är kommersiellt tillgänglig och de rättsliga ramarna för att kunna genomföra nödvändiga renoveringar inte har införts fullt ut. Motsatsen skulle endast missgynna branschen.

Energiomställningspartnerskapet för EU:s fiske och vattenbruk

3.14

Branschen saknar riktlinjer, för såväl teknikleverantörer som beslutsfattare, om hur man ska gå till väga för att fasa ut fossila bränslen. Kommittén välkomnar därför kommissionens initiativ att inrätta en expertgrupp som ska ge råd om olika tillgängliga alternativ, den framtida utvecklingen, marknadsutvecklingen osv. Det är särskilt viktigt att fastställa vilken teknik som fungerar bäst för olika flottsegment och i olika regioner eftersom det kan bli nödvändigt att kombinera olika energikällor. Man bör också genomföra informations- och upplysningskampanjer för den havsrelaterade näringslivskedjan som incitament för en utfasning av fossila bränslen.

Den blå ekonomin

3.15

Den blå ekonomin omfattar all ekonomisk verksamhet som är beroende av havet. De olika sektorer som ingår i den blå ekonomin är beroende av varandra (fiskeri, bioteknik, sjöfart, sjötransport, vattenbruk, varvsnäring, försörjningskedjor, logistik och transport) eftersom de bygger på gemensamma befogenheter och delad infrastruktur (hamnar, logistiknät och eldistribution) och på en hållbar användning av marina resurser. Det är viktigt att tillämpa en helhetsstrategi för minskade koldioxidutsläpp och få till stånd samordningsvinster mellan de olika länkarna i kedjan. Det är också viktigt att det finns tillräckligt med personal som har rätt kompetens för att formge, bygga och manövrera moderna fartyg och det är absolut nödvändigt att branschen uppfattas som attraktiv för kvalificerade arbetstagare.

4.   Särskilda kommentarer

Avancerade bränslen

4.1

EESK framhåller den potential som avancerade bränslen som inte framställs av livsmedels- och fodergrödor har för den cirkulära ekonomin, kampen mot avfolkningen av kustlandsbygden och, naturligtvis, när det gäller att öka EU:s oberoende på energiområdet. I linje med EU:s mål om koldioxidneutralitet kan nettoutsläppen av koldioxid från sådana alternativa bränslen vid förbränning i motorer minska till noll om de framställs med el från förnybara energikällor.

4.2

Av olika skäl begränsar kommissionen användningen av växtbaserade biobränslen, vilket EESK har välkomnat i flera yttranden. Det finns dock ingen tydlig strategi för utveckling och införande av alternativa bränslen, vilket är av vikt för inte bara fiskerinäringen utan även andra näringar. Det saknas också en prioritering av vilka av de sektorer där det är svårt att fasa ut fossila bränslen (varav fiskerinäringen är en) som bör ha prioriterad tillgång till sådana bränslen. Detta komplicerar fiskerinäringens ansträngningar att så mycket som möjligt påskynda utfasningen av fossila bränslen. EESK påpekar att förnybara koldioxidsnåla bränslen är ett förnuftigt val på vägen mot att fasa ut fossila bränslen i sektorer som är svåra att elektrifiera, såsom fiskerinäringen. Avancerade alternativa bränslen som inte framställs av livsmedels- och fodergrödor kommer att vara dyrare eftersom det kommer att råda brist på denna typ av bränsle och eftersom tekniken kommer att vara mer krävande. Prisskillnaden mellan fossila och alternativa bränslen måste därför minska och priset på renare bränslen måste bli mer överkomligt och tillgängligt för alla, vilket kommittén tidigare framhållit (9).

4.3

Kommittén betonar att den biodiesel som finns tillgänglig i dag kommer från grödor (palmolja, raps, sojabönor och solrosor) och kan inte bidra till en fullständig utfasning av fossila bränslen, eftersom det saknas tillräckligt med råvaror. Lösningen (som ännu inte blivit verklighet) skulle kunna vara att blanda den dieselolja som finns i dag med ökande mängder elektrodiesel, ett syntetiskt bränsle tillverkat av grön vätgas från elektrolys och avskild koldioxid. Dessa e-bränslen framställs av koldioxid som tidigare har avskilts från atmosfären eller från industriprocesser som producerar koldioxid innan den släpps ut.

4.4

Inledningsvis kommer hållbara avancerade bränslen inte att kunna produceras i tillräckliga mängder för att tillgodose efterfrågan inom fiskerinäringen. Uppskattningsvis 50 miljoner ton kommer att produceras globalt 2050 (förbrukningen för sjötransporter uppgår nu till cirka 300 miljoner ton och till cirka 900 miljoner ton för tunga vägtransporter). Vid den tidpunkten förväntas dock alla lastbilar vara elektrifierade, vilket innebär att hela produktionen skulle kunna användas inom sjöfarten År 2020 förbrukade fiskerinäringen inom EU cirka 1 900 miljoner liter marin dieselbrännolja. Politiska beslut måste fattas för att säkerställa att en sådan prioritering sker.

4.5

Vi efterlyser därför påskyndad utveckling och produktion av avancerade bränslen som inte framställs av livsmedels- och fodergrödor (10) och ett tydligt politiskt beslut som ger fiskefartyg prioriterad tillgång till dessa avancerade bränslen till ett överkomligt pris.

Alternativ till utfasning av fossila bränslen: alternativa framdrivningssystem

4.6

Olika initiativ på energiområdet har utvecklats runt om i världen. De allra flesta initiativ är dock pilotprojekt som fortfarande kännetecknas av ett antal utmaningar när det gäller möjligheterna till installation och användning inom fiskerinäringen. En annan utmaning som vi måste ta oss an handlar om behovet av att utveckla infrastruktur i EU och i fiskehamnar i tredjeländer så att fiskefartyg kan laddas på samma sätt som fordon på land. I detta avseende välkomnar EESK de pilotprojekt för havsbaserad laddning som inletts och där man använder sig av bojar eller vindkraftsparker till havs (11). På så sätt kommer ett el- eller hybridfartyg att kunna ladda sina batterier utan att behöva anlöpa någon hamn.

4.7

Flytande naturgas (LNG) som marint bränsle är redan verklighet eftersom den produceras och har en etablerad infrastruktur, särskilt i EU. En nyligen genomförd studie (12) visar dock att även om motorer för flytande naturgas släpper ut 25 % mindre koldioxid än diesel per motorenhet, består denna gas till stor del av metan, vars växthuseffekt är mycket högre än den för koldioxid. Studien visar att fördelarna med att använda flytande naturgas för att minska utsläppen av växthusgaser endast uppgår till 15 % under en period på hundra år. Flytande naturgas är därför ett viktigt steg i rätt riktning, men kan inte betraktas som en definitiv lösning på lång sikt. Dessutom måste flytande naturgas blandas med biometan och e-metan, som är knappa och dyra bränslen. Tankarna är tre gånger större än normalt och installeras på fartygens däck, vilket orsakar kapacitets- och säkerhetsproblem.

4.8

EESK vill även framhålla vikten av ammoniak i arbetet med att minska koldioxidutsläppen även om inte heller detta är ett hållbart bränslealternativ. Kylning med hjälp av ammoniak används i stor utsträckning på stora fiskefartyg, särskilt fartyg som fryser eller bearbetar sina fångster ombord. Denna energikälla är miljövänlig eftersom den inte har någon känd inverkan på ozonskiktet. Det rör sig dock om en gas och det är därför viktigt att förbättra fiskefartygens säkerhet och förhindra läckage.

4.9

Vätgas tycks inte heller vara ett lönsamt alternativ för fiskerinäringen och kan också vara svår att hantera ombord på handelsfartyg. Det främsta skälet till detta är att det krävs lagringstankar som är fyra gånger större än tankarna för fossila bränslen. Bränslecellsmotorer som drivs av vätgas förtjänar dock ett särskilt omnämnande. Detta är en elektrokemisk anordning som direkt omvandlar kemisk energi till elektrisk energi. Den elektrokemiska process som äger rum är mycket effektiv och har minimal miljöpåverkan, särskilt om elektrolysen (som kräver energi) sker med hjälp av solenergi eller vindkraft. Kommittén anser att det vore intressant att analysera möjligheterna att utveckla denna teknik för fiskefartyg och även se närmare på hur den kan användas som reservkraft ombord.

4.10

När det gäller nybyggda fartyg anser vi att man bör utforska och genomföra tekniska lösningar som kan tillämpas på handelsfartyg. Metanol tycks till exempel kunna användas i dubbelbränslemotorer genom att man tillsätter metanolblandningar till dieselbrännolja så snart som grön metanol finns tillgänglig. Det finns även annan teknik och andra förbättringsområden som skulle kunna fungera, såsom segelstödda fiskefartyg, förbättrad hydrodynamik och förbättrade energisystem, till exempel genom att man övergår från mekaniska/hydrauliska mekanismer till elektriska mekanismer. Man kan också välja lätta konstruktionsmaterial (till exempel tråldörrar som inte är av metall).

4.11

Det bör också betonas att fiskerinäringen i årtionden har samarbetat med forskarvärlden för att förbättra fiskeredskapens utformning och effektivitet. Stora tekniska framsteg har redan gjorts och man har utvecklat många innovativa fiskemetoder som lett till ökad selektivitet, minskad kontakt med havsbotten, minskat motstånd under navigeringen samt minskad bränsleanvändning. (13) Ett exempel på innovativa redskap är semipelagiska tråldörrar som kan undvika kontakt med havsbotten genom att man trålar 2–5 meter från botten. Denna teknik har en betydligt mindre inverkan på bentiska ekosystem och leder till mindre oavsiktlig fångst. Denna nya teknik minskar också bränsleförbrukningen och därmed föroreningarna och utsläppen av växthusgaser.

4.12

EESK påminner om att en minskning av fiskerinäringens ekologiska fotavtryck inte bara beror på åtgärder som hänger samman med fartygens framdrivningsteknik. I detta syfte bör EU investera i nya kommersiella användningsområden för fisk och skaldjur (läkemedel, kosmetika osv.) för att dra maximal nytta av fångsten. EU bör också på en och samma gång uppmuntra företag att köpa återvinningsbart material, främja initiativ inom ramen för den cirkulära ekonomin för ökad avfallsåtervinning ombord och finansiera program för insamling av marint avfall såsom ”Fishing for Litter” (14). Det förbättrade tillståndet för fiskbestånden har också lett till minskat fiske, vilket inneburit kortare fisketider och minskad bränsleförbrukning. På samma sätt kan utsläppen minska genom att man optimerar såväl förvaltningen av och logistiken för fiskeflottan (vilket kan minska växthusgasutsläppen med 5–50 %) som fisketurernas längd (vilket kan minska växthusgasutsläppen med 1–10 %). (15)

4.13

Kommittén noterar att viss ny teknik ger fiskefartygen begränsad räckvidd. Dagens eldrivna prototyper kan till exempel endast användas för transporter upp till 5–6 timmar, vilket inte är tillräckligt för en hel arbetsdag ombord på ett fiskefartyg (som kan vara mellan 12 och 14 timmar), för att inte nämna fisketurer som kan vara i flera veckor. Det är också viktigt att förbättra fartygens utformning och effektivitet.

5.    ”Fiskarnas vänner” – en framtidsvision för en hållbar fiskerinäring inom EU

5.1

Under de senaste åren har EESK tagit fram strategiska framtidsvisioner på flera områden: en heltäckande livsmedelspolitik (16), en hållbar landsbygds- och stadsutveckling (17) och en välfärdsekonomi (18). Det är nu hög tid för kommittén att även utarbeta en långsiktig övergripande framtidsvision för en hållbar fiskerinäring i EU – en vision som vid sidan av övriga åtgärder på områdena biologisk mångfald, hållbar livsmedelspolitik, hälsa och välbefinnande, goda arbetsvillkor, hållbar landsbygds- och stadsutveckling och strategiskt oberoende bör innebära att EU åläggs att fasa ut fossila bränslen inom fiskerinäringen för att säkerställa den ekonomiska lönsamhet som krävs för att genomföra den europeiska gröna given och Agenda 2030. I linje med initiativet för en blå omställning i FAO:s strategi och med hänsyn till att EESK på ett mer övergripande plan efterlyser en europeisk blå ny giv betonar kommittén behovet av att fiskeri- och vattenbrukssektorn på ett hållbart sätt bidrar till hälsosamma och näringsrika kostvanor till överkomliga priser för alla. Slutmålet bör vara att minska EU-marknadens beroende av importerad fisk.

5.2

EESK anser dessutom att detta förberedande yttrande är ett utmärkt tillfälle att betrakta problemet med minskade koldioxidutsläpp i ett bredare perspektiv. En övergripande strategi för en hållbar fiskerinäring bör tillämpas på följande sex områden:

5.2.1   Biologisk mångfald

I linje med mål 14 för hållbar utveckling (Hav och marina resurser) och med hänsyn till det historiska COP15-avtalet om biologisk mångfald (19) framhåller kommittén på nytt sitt orubbliga engagemang för att bevara sunda och produktiva fiskbestånd och att främja andra aspekter som rör biologisk mångfald i fiskerinäringen. Alla arter som exploateras kommersiellt bör uppnå maximal hållbar avkastning (MSY) eller högre nivåer snarast möjligt så att den ekonomiska lönsamheten för de olika fiskeflottorna kan upprätthållas på lång sikt. I detta avseende bör de forskare som bedömer utvärderingar av Internationella havsforskningsrådet (Ices) samt vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF) tilldelas de resurser som krävs för att de ska kunna ta fram de data som saknas. Om det saknas tillräckliga vetenskapliga data ska försiktighetsprincipen tillämpas systematiskt på förvaltningen av fiskbestånden, även om det leder till minskade fångster när detta rekommenderas av forskarna. Vid behov ska systemen för skrotning som beviljas tillräckliga budgetmedel för att anpassa flottans storlek till tillgängliga fiskbestånd även omfatta omskolningsmöjligheter för besättningsmedlemmar.

5.2.2   Utfasning av fossila bränslen

EU:s fiskerinäring bör åta sig att uppnå koldioxidneutralitet fram till 2050 genom att man uppnår de mål för energiomställningen som fastställts av EU med hjälp av innovation och teknik. En omfattande studie av den tekniska utvecklingen och av tillgänglig teknik är ett första steg på vägen mot att hitta skräddarsydda lösningar för de olika flottsegmenten (i stället för en enda lösning som ska passa alla).

5.2.3   Skälig ersättning, säkerhet och arbetsvillkor

Det är viktigt att fiskare får tillgång till de verktyg och den vägledning som krävs för att de ska kunna fokusera på den omställning som kommer äga rum inom kort. Stöd bör ges såväl under själva utfasningen av fossila bränslen som under en mer genomgripande strukturomvandling. Det är viktigt att ge högsta prioritet åt arbetet med att renovera fiskefartygen för att förbättra boendeförhållandena, levnadsvillkoren och säkerheten ombord, för att göra branschen mer attraktiv och på så sätt möjliggöra ett generationsskifte. Andra nödvändiga förbättringar i samband med utfasningen av fossila bränslen handlar om övergången till mer avancerade och effektiva framdrivningssystem och hjälpsystem samt användningen av moderna, energieffektiva och selektiva fiskeredskap som inte har en negativ – eller endast en försumbar – inverkan på ekosystemets hälsa och på den biologiska mångfalden rent generellt. Detta kräver en omfattande studie på EU-nivå av den teknik som finns tillgänglig för energiomställningen inom fiskeri- och vattenbrukssektorn som även bör innehålla en kostnads-nyttoanalys för varje flottsegment med beaktande av befintliga nationella särdrag. Omskolning och kompetenshöjning av arbetskraften är också av stor betydelse, så att arbetstagarna inom sjöfartsindustrin får utbildning och kan förbereda sig inför energiomställningen (i linje med den europeiska kompetensagendan för hållbar konkurrenskraft, social rättvisa och motståndskraft). Med tanke på den bekymmersamma ekonomiska situationen för fiskerinäringen i många delar av EU och de kontinuerliga nedskärningarna av antalet fiskefartyg bör man utarbeta strategiska planer och instrument för att förbättra branschens konkurrenskraft genom att man främjar dess utveckling och innovation, så att de som är beroende av fisket garanteras en skälig levnadsstandard.

5.2.4   Landsbygdsområden och avlägset belägna kustområden

Även om fiskerinäringen kan diversifiera och delvis ställa om sin verksamhet, exempelvis till fritidsfiske eller annan hållbar turismverksamhet, när den fysiska planeringen medger detta, går det inte att förneka att fiskerinäringen fortfarande är den huvudsakliga källan till sysselsättning och inkomst i många kustområden, inte bara för de personer som arbetar ombord på fartygen utan även för arbetstagare inom alla relaterade branscher och tjänster. Att upphöra med fisket skulle inte bara skapa ett samhälle på tillbakagång och leda till en gradvis avfolkning av dessa regioner, utan skulle också innebära en irreparabel förlust av det kulturarv som definierar och är av avgörande betydelse för själva kärnan i våra lokalsamhällen runt om i EU. Alla berörda aktörer måste arbeta för en mer positiv bild av fiskerinäringen. Dessutom kan vattenbruk i inlandet innebära nya ekonomiska möjligheter på landsbygden.

5.2.5   Hälsosamma och hållbara kostvanor

Fiskare tillhandahåller ett djurprotein som inte bara har ett av de lägsta koldioxidavtrycken utan också är mycket hälsosamt. Även om européernas nuvarande köttkonsumtionsmönster innebär att man bör prioritera kvalitet framför kvantitet, är detta inte fallet när det gäller konsumtionen av fisk, som i de flesta fall ligger under det rekommenderade kostintaget. De offentliga myndigheterna bör prioritera åtgärder för att främja konsumtion av fisk till överkomliga priser för hela befolkningen, till exempel genom incitament till ökad konsumtion av mindre kända arter. Fisk är en av hörnstenarna i en hälsosam och balanserad kost (20) och bör därför omfattas av sänkt moms.

5.2.6   Vattenbruk – Strategiskt oberoende och roll

EU importerar tre fjärdedelar av den fisk som konsumeras. Vid sidan av obalansen i utrikeshandeln innebär detta även problem på grund av att hälsoskyddsgarantierna inte är identiska för denna import eftersom den inte omfattas av bestämmelser om spårbarhet ”från nät till fat”. För att komma till rätta med detta problem bör EU med hjälp av bilaterala och multilaterala handelsinstrument endast importera fisk och skaldjur som uppfyller kraven på hållbarhet och som fångats i tredjeländer där hälsostandarden är likvärdig med EU:s, för att på så sätt säkerställa en rättvis konkurrens på lika villkor. Av samma resonemang följer att vattenbruket har stor potential att tillgodose efterfrågan på EU:s marknad för fisk och skaldjur. En hållbar tillväxt kan skapas genom att man ställer mark till förfogande för ny verksamhet med hjälp av ändamålsenlig fysisk planering och genom att man effektiviserar tillståndsprocessen, där beslut ofta fattas av flera avdelningar eller till och med på olika offentliga förvaltningsnivåer (nationell, regional och lokal nivå). För att EU ska kunna vara strategiskt oberoende när det gäller unionens livsmedelsförsörjning är det viktigt att ta tillvara alla möjligheter att öka fisk- och skaldjursproduktionen på ett hållbart sätt.

---

(1)  COM(2023) 100 final.

(2)  Se data om årliga utsläpp som årligen skickas av Europeiska kommissionen till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (Kyotoprotokollet) i enlighet med de riktlinjer som fastställts av FN:s klimatpanel, som kartlägger utvecklingen av utsläppen mellan 1990 och 2020 i ton CO2, CH4 och N2O för EU:s fiskerinäring (se tabellerna 1.A(a)s4, 3s1 och 3s2, 1.A(a)s3 samt 1.D).

(3)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om användning av förnybara och koldioxidsnåla bränslen för sjötransport och om ändring av direktiv 2009/16/EG [COM(2021) 562 final – 2021/0210 (COD)] (EUT C 152, 6.4.2022, s. 145).

(4)  https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/facts-and-figures/facts-and-figures-common-fisheries-policy/fishing-fleet_en.

(5)  https://ebcd.org/wp-content/uploads/2021/11/Je%CC%81ro%CC%82me-UAPF.pptx.

(6)  https://op.europa.eu/sv/publication-detail/-/publication/bba413d1-484c-11ed-92ed-01aa75ed71a1.

(7)  https://www.fao.org/3/cc0461en/online/sofia/2022/capture-fisheries-production.html.

(8)  Studie av de sociala konsekvenserna av bruttotonnage och framdrivningskraft och möjliga alternativ som genomförts inom ramen för ett projekt för social dialog.

(9)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om användning av förnybara och koldioxidsnåla bränslen för sjötransport och om ändring av direktiv 2009/16/EG [COM(2021) 562 final – 2021/0210 (COD)] (EUT C 152, 6.4.2022, s. 145).

(10)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Mot en stark och hållbar algindustri i EU (COM(2022) 592 final) (EUT C 228, 29.6.2023, s. 126).

(11)  https://www.maersksupplyservice.com/2022/01/25/maersk-supply-service-launches-venture-company-stillstrom/.

(12)  https://theicct.org/sites/default/files/publications/LNG%20as%20marine%20fuel%2C%20working%20paper-02_FINAL_20200416.pdf.

(13)  https://www.ices.dk/news-and-events/news-archive/news/Pages/InnovativeFishingGear.aspx.

(14)  https://fishingforlitter.org/.

(15)  NSAC Advice Ref. 17-2122. NSAC Advice on decarbonisation of fishing fleet.

(16)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Det civila samhällets bidrag till utvecklingen av en heltäckande livsmedelspolitik i EU (yttrande på eget initiativ) (EUT C 129, 11.4.2018, s. 18).

(17)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Mot en helhetsstrategi för hållbar landsbygds- och stadsutveckling (yttrande på eget initiativ) (EUT C 105, 4.3.2022, s. 49).

(18)  Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Den hållbara ekonomi vi behöver (yttrande på eget initiativ) (EUT C 106, 31.3.2020, s. 1).

(19)  Decision 15/4, Kunming-Montreal Global Biodiversity Framework.

(20)  Yttrande från Europeiskaekonomiska och sociala kommittén om Att främja hälsosamma och hållbara kostvanor i EU (yttrande på eget initiativ) (EUT C 190, 5.6.2019, s. 9).

Föredragande:

Florian MARIN

Beslut av EESK:s plenarförsamling	25.1.2023
Rättslig grund	Artikel 52.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning
Antagande av sektionen	27.6.2023
Antagande vid plenarsessionen	13.7.2023
Plenarsession nr	580
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	181/6/5

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att tillgången till säkert och rent vatten av god kvalitet är en grundläggande rättighet och att det är helt oacceptabelt att det fortfarande finns människor i EU som inte har tillgång till vatten.

1.2

Vattenekonomin i EU bör utvecklas så att den är inkluderande, välreglerad, transparent, starkt digitaliserad, resilient, hållbar, förutsägbar och säker. Den bör sätta människan i centrum och skapa mervärde. Det är viktigt att alla industrier bär samhällskostnaderna för sin vattenförbrukning på ett rättvist sätt.

1.3

Kommittén uppmanar EU-institutionerna att tillerkänna EU:s blå giv lika stor betydelse som EU:s gröna giv och ägna den samma uppmärksamhet, eftersom de båda kompletterar varandra fullt ut.

1.4

I det framtida regelverket för EU:s blå ekonomi måste man — utgå från principen om en välfärdsekonomi, — integrera sociala villkor och territoriell solidaritet på ett övergripande sätt, — skapa balans mellan miljömässiga, sociala och ekonomiska frågor, — dra nytta av transnationella innovativa styrningsmodeller som uppmuntrar finansiering, reglerar den privata sektorns deltagande, förbättrar förvaltningen av vattenresurser och stimulerar EU:s konkurrenskraft, — anta samarbetsbaserade affärsmodeller och principer för en delningsekonomi, — anta en institutionell ram som inte kommer att hämma konkurrenskraften för EU:s ekonomiska verksamhet på världsmarknaden, och — erbjuda större öppenhet när det gäller hållbarhetsinitiativ.

1.5

EESK efterlyser följande: — En omställning av den nuvarande ekonomiska modellen i riktning mot en mer hållbar modell som innebär att man beskattar överförbrukning och som är helt förenlig med målen för hållbar utveckling. — Att vattenpriserna i medlemsstaterna utvärderas i enlighet med principen om att förorenaren betalar. — Anpassning av grundläggande ekonomiska begrepp såsom marknadsregler, ekonomisk bärkraft eller produktivitet för att ta hänsyn till vattnets multilaterala värden. — Enhetlig lagstiftning i alla medlemsstater om en EU-mekanism för lagring av vatten under perioder med stor nederbörd. — En långsiktig strategi för att öka resiliensen mot vattenbrist. — Att det utökade producentansvaret utvidgas till att omfatta hantering av restvatten. — Att man tar itu med frågan om vattensvinn (1) genom att prioritera löpande underhåll, initiativ som syftar till att avsevärt minska vattenläckor samt forskning om ny teknik för att upptäcka läckage. — En grundlig och omedelbar utvärdering av de underjordiska avloppssystemen i alla medlemsstater, inbegripet centralisering av data på EU-nivå. — Att reglerna för statligt stöd anpassas till vatteninvesteringarnas särdrag. — Priser som tar hänsyn till långsiktigt tryggad vattenförsörjning. — Investeringar i arbetsvillkor, arbetstillfällen av god kvalitet samt utbildning och särskild verksamhet på detta område, särskilt med inriktning på den yngre generationen.

1.6

Kommittén konstaterar att man för att uppnå framsteg i riktning mot klimatneutrala industrier även bör beakta industrins utsläpp i vatten samt de negativa effekterna på människors hälsa och de sociala kostnader som blir följden för samhället, och efterlyser särskilda standarder för vattenanvändning inom olika ekonomiska sektorer, såsom jordbruk eller industri. Detta kan åstadkommas genom att man inrättar en expertgrupp med uppgift att utarbeta sektorsspecifika riktlinjer för vattenanvändning.

1.7

EESK föreslår följande: — Att man utarbetar en blå giv för EU och en EU-agenda för vatten i nära synergi med EU-agendan för städer (2), Ljubljanaöverenskommelsen (3) och den långsiktiga visionen för EU:s landsbygdsområden (4). — Att vattenförbrukningen rationaliseras genom att följande åtgärder vidtas: — Prisdifferentiering mellan förbrukning för hushållsbruk och grundläggande offentliga tjänster och förbrukning för produktiv användning. — Ett prissättningssystem som effektivt motverkar ohållbar förbrukning och samtidigt stimulerar förbrukning i produktionssyfte. — Att prisutformningen inbegriper ett minimikrav på kostnadsfritt vatten för att garantera de mänskliga rättigheterna. — Att full insyn säkerställs i kostnaderna för och priset på vatten för alla berörda parter. — Att offentlig planering uteslutande genomförs på avrinningsområdesnivå (inklusive grundvatten) på ett sådant sätt att EU:s allmänna intressen skyddas och med säkerställande av att det nödvändiga ekologiska vattenflödet upprätthålls vid det vattendrag där vattnet har sitt ursprung. — Att man antar och stärker regelverket för vattenkoncessionsavtal, så att vatten förvaltas som en kollektiv nyttighet snarare än som en handelsvara. Priserna för befolkningen bör återspegla att vatten är en kollektiv nyttighet. — Att särskild uppmärksamhet och finansiering ägnas åt gränsöverskridande vattenprojekt. — Att det sker ett utbyte av viktiga vattenrelaterade innovationer mellan medlemsstaterna och att gräsrotsexperiment uppmuntras med beaktande av vattnets särdrag och komplexitet.

1.8

Kommittén anser att EU-medel är avgörande för en hållbar omställning på vattenområdet och efterlyser följande: — Att medlemsstaterna ger vatteninvesteringar hög prioritet vid omfördelningar inom de olika programmen. — Ökad komplementaritet mellan de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna) (5), faciliteten för återhämtning och resiliens, InvestEU, Interreg Europa och andra fonder. — En särskild förslagsinfordran och riktlinjer som tar hänsyn till vattenfrågornas komplexitet och särdrag. — Ett särskilt operativt program för vatten och för integrerade territoriella investeringar för den blå ekonomin. — Att vattensektorerna erkänns som en strategisk prioritering under programperioden 2028–2034 och att det vid behov inrättas ett särskilt operativt program för vatten. — En fond för en blå omställning. — Att man säkerställer tekniskt stöd till medlemsstaterna för att genomföra vattenprojekt.

1.9

Kommittén anser att det är mycket viktigt att resiliens införlivas i kriterierna för utvärdering av vattenrelaterade investeringar, eftersom detta kan minska kostnaderna i samband med återhämtning från oförutsägbara händelser när det kombineras med optimala investeringar i riskreducerande åtgärder.

1.10

När det gäller finansiering av vatteninvesteringar bör en effektiv samordning och komplementaritet förekomma mellan kommissionen, Europeiska investeringsbanken (EIB) och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD), vid sidan av gemensamma nyckelprestationsindikatorer inom EU:s strategiska ram.

2.   Politisk och strategisk ram

2.1

Vattenekonomin bör utvecklas så att den är inkluderande, välreglerad och transparent och så att hänsyn tas till de många skillnaderna mellan regioner och samhällen. Den bör också vara i hög grad digitaliserad, resilient, hållbar, förutsägbar och säker. Komplementaritet bör säkerställas mellan olika industrisektorer och aktörer, människan sättas i främsta rummet, levande organismer skyddas och mervärde skapas genom en skräddarsydd strategi i ett hållbart och rättvist ekosystem.

2.2

EESK betonar vikten av nya perspektiv på politiska ramar, institutionella arrangemang och investeringsplanering, bl.a. ökad insyn i hållbarhetsinitiativ och fastställande av exakta riktlinjer och klassificeringar för hållbara och innovativa investeringar. Eftersom hållbar användning och skydd av vatten och marina resurser är ett av de sex miljömål som fastställs i taxonomiförordningen (6) behövs särskilda delegerade akter för hållbar användning av vatten (miljömärken, återställande av ekosystem). EESK framhåller EU:s gemensamma värden när det gäller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i enlighet med definitionen i artikel 14 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och beskrivningen i protokoll (nr 26) om tjänster av allmänt intresse, som fogas till fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och EUF-fördraget (7).

2.3

På grund av vattnets speciella egenskaper måste vattenekonomin regleras med full respekt för människans värdighet och de mänskliga rättigheterna, och sociala villkor, rättvisa och grundläggande mänskliga och samhälleliga behov måste integreras på ett övergripande sätt. EESK efterlyser ett anpassat rättssystem för vattensektorn, som byggs upp i samarbete med internationella organisationer, med snabba förfaranden för att hantera vattenrelaterade tvister. Särskilda överstatliga och sektorsövergripande övervakningsstrukturer och styrningsorgan bör inrättas för en effektivare och lämpligare kontroll av företag inom vattensektorn och vattenanvändning i allmänhet. Den offentliga sektorns roll i vattenförvaltningen bör stärkas då marknaden inte kan garantera rättvis tillgång till vatten för alla.

2.4

Vi drar slutsatsen att det bör inrättas särskilda institutioner i alla medlemsstater för att säkerställa att välgrundade beslut fattas om vattenanvändning och att vattnet används på ett ansvarsfullt och effektivt sätt. För att medborgarna fullt ut ska kunna utöva demokratisk kontroll måste man sörja för att de känner till vattnets kretslopp och dess pris. Kommittén anser att EU:s blå giv bör tillerkännas samma betydelse och ägnas samma uppmärksamhet som EU:s gröna giv.

3.   Den blå ekonomin

3.1

EESK anser att vattenekonomins framtid bör bygga på principen om en välfärdsekonomi och att hänsyn bör tas till vattnets olika värden inom ramen för grundläggande ekonomiska begrepp såsom marknadsregler, ekonomisk bärkraft och produktivitet. Konkurrenskraft bör omdefinieras så att det handlar om att skapa välstånd, med beaktande av mänskliga behov och rättvis tillgång till vatten för människor, samhällen och industrier. De sociala aspekterna bör vara integrerade på ett övergripande sätt i vattenekonomin.

3.2

Det finns ett tydligt behov av ett paradigmskifte i styrningen för att konsolidera vattenekonomin, bl.a. genom att man hittar en jämvikt mellan miljömässiga, sociala och ekonomiska frågor. Det krävs innovativa transnationella styrningsmodeller som uppmuntrar finansiering, reglerar den privata sektorns etiska deltagande, förbättrar förvaltningen av vattenresurser och stimulerar EU:s konkurrenskraft.

3.3

Vattenekonomins affärsmodeller utsätts för påfrestningar på grund av klimatförändringar, växthusgasutsläpp, snabb urbanisering, migration, befolkningstillväxt i industrialiserade stadsområden samt industriell verksamhet, men också genom innovativa sektorer som blå bioekonomi, bioteknik och avsaltning. Företagen bör integrera samarbetsbaserade affärsmodeller och principer för en delningsekonomi för att bättre kunna möta aktuella samhälleliga och miljömässiga utmaningar som har samband med vatten. Samverkan och samarbetet mellan lokala, regionala, nationella och internationella institutioner måste intensifieras med beaktande av de många typer av intressenter som finns inom vattensektorn och inom den sektorsövergripande dialogen.

3.4

Kommittén uppmanar kommissionen att inrätta en ram för rättvis konkurrens för EU-baserade företag i förhållande till deras globala motparter, och att stärka genomförandet av internationella avtal om ekonomiskt samarbete, arbetsvillkor och miljöskydd.

4.   Vattenekonomi

4.1

EESK anser att den nuvarande ekonomiska modellen, som uppmuntrar vattenförbrukning genom skatter och incitament, bör stöpas om till en mer hållbar modell som är helt förenlig med målen för hållbar utveckling. Vattenanvändningen bör inte bara vara hållbar utan också bidra till att återställa naturen på kort och lång sikt. EESK efterlyser en global finanspolitisk överenskommelse för finansiering av klimatinsatser och vatteninvesteringar.

4.2

Tydlig och effektiv samstämmighet mellan olika skatter på vatten på lokal, nationell och europeisk nivå bör underlättas. EESK efterlyser följande: — Att ett vattenskattesystem utvecklas för grund- och ytvatten, baserat på avdrag för att underlätta tillgången till vatten för alla individer och industriaktörer. — Att vattenpriserna i medlemsstaterna utvärderas i enlighet med principen om att förorenaren betalar. — Att skatter och tilläggsavgifter för ohållbar vattenanvändning införs, samtidigt som man uppmuntrar till en hållbar användning av vatten. — Att EU:s direktiv om industriutsläpp (8) ses över när det gäller inverkan på EU:s vattenekosystem.

4.3

EU står inför en ökad efterfrågan på vatten, en situation som kommer att bli mer akut i framtiden. Skillnader mellan tillgång och efterfrågan på vatten kan vara ett resultat av antingen vattenbrist eller översvämningar, vilket kan få förödande konsekvenser. Bristen på jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på vatten påverkar industrier, konsumenter och medborgare negativt. I framstegen mot att uppnå klimatneutrala industrier bör man ta hänsyn till industrins utsläpp i vatten (9) samt de negativa effekterna på människors hälsa och de sociala kostnader som blir följden för samhället. Det är mycket viktigt att industrierna bär samhällskostnaderna för sina utsläpp i vattnet.

4.4

EESK efterlyser enhetlig lagstiftning i alla medlemsstater om en EU-mekanism för lagring av vatten under perioder med stor nederbörd, närmare bestämt genom konstruktion av lagringstankar och underjordiska grundvattenbildningssystem. Kommittén efterlyser en långsiktig strategi för att öka resiliensen mot vattenbrist, med beaktande av specifika regionala klimatförhållanden och industriella särdrag.

4.5

Vid omstruktureringen av utformningen av vattenpriserna i Europa måste hänsyn tas till att bördan för ekosystemtjänster bör delas mellan berörda parter och till en differentierad strategi för att genomföra principen om att priset ska motsvara den fullständiga kostnaden. En av strategierna är att vatten för hushållsbruk och grundläggande offentliga tjänster bör ha ett betydligt lägre pris än det vatten som används för produktiv verksamhet. Prisincitament bör ta hänsyn till kopplingen mellan marginalkostnadsprissättning och ekonomisk effektivitet, rättvisa och hållbarhet, och ingå i ett större paket som uppmuntrar till hållbar vattenförbrukning.

4.6

Kommittén efterlyser att full insyn säkerställs i kostnaderna för och priset på vatten för alla berörda parter. EESK anser att prisreglering bör tillämpas i vissa väl definierade situationer och efterlyser noggrann kontroll för att se till att hushållskonsumenterna får de tjänster de betalar för. Kommersiell spekulation bör undvikas på vattenområdet.

4.7

Effekterna av förorening och överexploatering av grundvattenreservoarer utgör en oproportionerligt stor börda för fattiga och socialt utsatta människor. Vattenavgifterna måste utvärderas med stor uppmärksamhet, eftersom de kan ha snedvridande effekter, skapa vattenfattigdom och ge upphov till sociala problem hos befolkningen. EESK efterlyser en konstruktiv diskussion på EU-nivå om en rättvis utformning av vattenpriserna. Prisutformningen bör inbegripa ett minimikrav på kostnadsfritt vatten för att garantera de mänskliga rättigheterna. Prisstrukturen bör ta hänsyn till nuvarande och framtida samhälls-, klimat- och industriutmaningar. Kommittén anser att prisutformningen på ett övergripande sätt bör ta hänsyn till en långsiktigt tryggad vattenförsörjning.

4.8

EESK anser att det utökade producentansvaret bör utvidgas till att omfatta hantering av restvatten, och stöder den pågående översynen av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (10) (11). Synergier bör införas mellan systemen för utökat producentansvar, ekodesign och informationskrav. Särskilda upplysningskampanjer som kopplar samman olika och olikartade intressenter bör genomföras för konsumenterna för att de ska förstå och erkänna behovet av hållbar vattenanvändning.

4.9

För att säkerställa ett tillfredsställande underhåll av vattensystemen och uppmuntra till ökad vattenförsörjning är det mycket viktigt att ta itu med frågan om vattensvinn genom att prioritera pågående underhållsinitiativ som syftar till att avsevärt minska vattenläckor. För att på lämpligt sätt finansiera sådana initiativ är det nödvändigt att införa en ”gyllene regel” för offentliga investeringar. EESK understryker att dåligt förvaltat och underfinansierat underhåll, i kombination med otillräcklig förvaltning av tillgångar, orsakar betydande ekonomiska förluster. Ny teknik för att upptäcka läckor måste utvecklas omedelbart och särskilt stöd bör tas fram i detta hänseende.

4.10

Kommittén är oroad över de otillräckliga bedömningarna av tillståndet för de underjordiska avloppssystemen i många medlemsstater och efterlyser en grundlig och omedelbar utvärdering, bl.a. centralisering av data på EU-nivå. Kostnaden för att inte ingripa är mycket högre än kostnaden för att reparera avloppsnäten.

5.   Vattnets regionala konsekvenser

5.1

Tillgång till säkert och rent vatten av god kvalitet är en grundläggande rättighet och avgörande för allas hälsa, värdighet och välstånd. Kommittén anser att det är helt oacceptabelt att det fortfarande finns människor i EU som inte har tillgång till vatten.

5.2

Det är mycket viktigt att vattenfrågor integreras i all närliggande politik (energi, handel, industri, jordbruk osv.) och att medlemsstaterna säkerställer synergier mellan investeringar i olika sektorer som gränsar till vattensektorn, såsom stadsutveckling, livsmedel, jordbruk och energi. Vatten är av avgörande betydelse för stads- och landsbygdsutvecklingen.

5.3

EESK föreslår att man utarbetar en blå giv för EU och en EU-agenda för vatten som bygger på partnerskap för vatteninvesteringar, i nära synergi med EU-agendan för städer, samt ett tematiskt partnerskap om vatten i enlighet med Ljubljanaöverenskommelsen och i full komplementaritet med den långsiktiga visionen för EU:s landsbygdsområden. Det är viktigt att säkerställa territoriell solidaritet, anpassade multilaterala styrningsstrukturer för att hantera skillnader mellan landsbygds- och stadsområden och en konsolidering av regionala vattenoperatörer.

5.4

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt öar i Medelhavsområdet och yttersta randområden som drabbas av vattenbrist under särskilda torrperioder på grund av sitt geografiska läge. För dessa områden måste den nödvändiga vattenförsörjningen säkerställas genom ett system som garanterar att familjer och ekonomiska aktörer får tillgång till vatten.

5.5

EESK anser att offentlig planering uteslutande bör genomföras på avrinningsområdesnivå (inklusive grundvatten) på ett sådant sätt att EU:s allmänna intressen skyddas och med säkerställande av att det nödvändiga ekologiska vattenflödet upprätthålls vid det vattendrag där vattnet har sitt ursprung. Åtgärder och vatteninvesteringar som syftar till att skydda områden mot översvämningar eller – för att förebygga torka och skydda farbarheten – som syftar till att hålla kvar mer vatten, bör samtidigt syfta till att öka den biologiska mångfalden och respektera avrinningsområdets geomorfologiska egenskaper.

5.6

Med tanke på dess offentliga karaktär anser kommittén att rätten att använda vatten bör vara väldefinierad samt mätas och övervakas, med beaktande av alla rättsliga former såsom koncessioner, tillstånd, licenser, avtalsrättigheter och ren äganderätt, vid sidan av respekten för vatten som en kollektiv nyttighet. Nyttjanderätter bör vara lätta att mäta i väldefinierade termer.

5.7

EESK rekommenderar att EU antar och stärker regelverket för vattenkoncessionsavtal, så att vatten förvaltas som en kollektiv nyttighet snarare än som blott en handelsvara. Priserna för befolkningen bör också återspegla att vatten är en kollektiv nyttighet, med full respekt för artikel 14 i EUF-fördraget och protokoll 26 som är fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget. Kommittén efterlyser restriktiva regler för att skydda EU:s vattenresurser från att användas till förmån för aktörer utanför EU.

6.   EU-fonder

6.1

Vi efterlyser större synergier när det gäller förslagsinfordringar och de operativa programmen i syfte att ta itu med vatteninvesteringarnas särdrag och optimera utnyttjandet av de EU-medel som avsatts för vatten och den blå ekonomin. Hänsyn bör tas till vattenverksamheternas säsongsmässiga och cykliska egenskaper vid förslagsinfordringar och i programplaneringen. EESK uppmanar medlemsstaterna att ge vatteninvesteringar hög prioritet vid omfördelningar inom de olika programmen, och anser att reglerna för statligt stöd bör anpassas till vatteninvesteringarnas särdrag.

6.2

Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden (12) räcker inte till för att stödja utvecklingen och omställningen av den blå ekonomin. Den stödberättigande verksamheten måste snarast diversifieras och komplementariteten ökas mellan ESI-fonderna (13), faciliteten för återhämtning och resiliens, InvestEU, Interreg Europa och andra fonder. Dessutom bör konkurrensprincipen när det gäller vattenprojekt inom ramen för ESI-fonderna ta hänsyn till de grundläggande behov som vattnet tillgodoser.

6.3

EESK noterar att lokalt ledd utveckling, lokala aktionsgrupper för fiske och integrerade territoriella investeringar är instrument som endast delvis täcker behoven av investeringar på vattenområdet. EESK efterlyser ett särskilt operativt program för vattenfrågor och en integrerad territoriell investering för den blå ekonomin. Kommittén anser också att det bör finnas ett samband mellan olika förslagsinfordringar och att en konsekvensbedömning bör göras av investeringar som finansieras med EU-medel och som är inriktade på vatteninfrastruktur. Vi föreslår att en fond för en blå omställning inrättas genom att man antingen sörjer för en tematisk koncentration av befintliga medel eller lägger till nya medel. Fonden bör vara avsedd för vattenfattiga regioner och möjliggöra omställningen till hållbar vattenförvaltning genom att man undviker ojämlikheter i fråga om tillgång till vatten. Den bör stödja EU:s mål för 2050 och fullt ut komplettera Fonden för en rättvis omställning.

6.4

Kommittén drar slutsatsen att vattensektorerna bör erkännas som strategiskt viktiga under programperioden 2028–2034 i nästa fleråriga budgetram, och med tanke på dess erkända roll som det organiserade civila samhällets röst i EU bör EESK involveras i plattformen för smart specialisering för en hållbar blå ekonomi (14). Vi föreslår att man lägger till ett obligatoriskt förhandsvillkor för programperioden 2028–2034.

7.   Finansiering av omställningen till nya hållbara affärsmodeller

7.1

EESK anser att medlemsstaterna bör undersöka hur offentliga budgetar och riskreduceringsverktyg (såsom garantier och kreditförstärkningsinstrument) kan användas strategiskt för att förbättra risk- och avkastningsprofilen för investeringar och locka till sig kommersiell finansiering, gräsrotsfinansiering och kapitalinvesteringar. Kommittén befarar att tilldelningen av offentliga medel kommer att bli problematisk i vissa medlemsstater på grund av den nuvarande offentliga skuldnivån, de höjda räntorna och försämringen av kreditbetyget på statspapper. Vi noterar att risken för korruption samt rättslig oklarhet och det faktum att investeringar i byggandet av vattennät har en medellång till lång tidshorisont kan avskräcka från finansiering genom privata investeringar.

7.2

EESK anser att vattenrelaterade hållbara investeringar bör stärkas genom användning av hållbara finansieringsinstrument såsom gröna obligationer, sociala obligationer och gröna lån, kombinerat med enhetliga definitioner av hållbarhet i olika jurisdiktioner samt ökad standardisering och transparenta data. Kommittén föreslår en reglering av blå obligationer för vatteninvesteringar på EU-nivå, vid sidan av skräddarsydda investeringsinstrument för vatten avsedda för små och medelstora företag (t.ex. via säsongskrediter). Vi uppmanar också Eurostat att tillhandahålla ett särskilt kapitel om och statistik för data om vattenekonomin.

7.3

Att införliva faktorer som rör miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning (15) i beslutsprocessen för investeringar möjliggör ett bredare spektrum av investeringsmöjligheter och främjar finansiell stabilitet. EESK uppmanar till investeringar i infrastruktur, arbetsvillkor, arbetstillfällen av god kvalitet och utbildning, och efterlyser särskilda aktiviteter och kampanjer för vattenkompetens, särskilt med inriktning på den yngre generationen. Att säkerställa förutsägbara och långsiktiga karriärmöjligheter och tillräckliga löner är avgörande för att behålla de mänskliga resurserna inom vattensektorn.

7.4

Medlemsstaterna måste förstå, främja och stödja investeringar i vattensektorn, bl.a. med användning av medel för tekniskt bistånd, och kommissionen bör tillhandahålla särskilt stöd i detta avseende, särskilt när det gäller möjligheterna att återanvända vatten. EESK anser att det är mycket viktigt att de ekonomiska resurserna styrs till projekt som minskar vattenförbrukningen och medför att vatten återanvänds i alla medlemsstater, i linje med artikel 9 i ramdirektivet för vatten (16).

7.5

En effektiv samordning och komplementaritet bör förekomma mellan kommissionen, EIB och EBRD när det gäller finansiering av vatteninvesteringar. Detta inbegriper utveckling av gemensamma nyckelprestationsindikatorer inom EU:s strategiska ram samt cyklisk övervakning inom den europeiska planeringsterminen. Offentliga banker i hela EU har också en viktig roll när det gäller vatteninvesteringar, och berörda parters samarbete med privata banker bör konsolideras.

8.   Investeringar

8.1

Investeringsbeslut i EU måste fattas efter en grundlig utvärdering av den långsiktiga efterfrågan på vatten, tillgången på vattenresurser och finansieringsalternativen, samtidigt som hänsyn tas till de utmaningar som klimatanpassningen innebär. Kommittén anser att man i den långsiktiga investeringsplaneringen också bör kvantifiera särskilda demografiska trender och att den bör anpassas till initiativ inom andra sektorer, såsom stadsplanering, markanvändning och jordbruk. Vid förbättringar av vattenanläggningar bör hänsyn också tas till att maximera lagringen av blått kol. EESK uppmanar medlemsstaterna att genomföra synkroniserade initiativ för fysisk planering och system för stordataanalys. Vid investeringar och finansiering inom vattensektorn bör hänsyn tas till driftskostnaderna på ett integrerat sätt.

8.2

EESK efterlyser särskilda standarder för vattenanvändning inom olika ekonomiska sektorer, t.ex. jordbruk och industri, genom att det inrättas en expertgrupp som ska utarbeta sektorspecifika riktlinjer för vattenanvändning, där kommittén skulle delta.

8.3

Innovation och teknik är avgörande för att effektivisera vattenförvaltningen. Det är mycket viktigt att det sker ett utbyte av viktiga vattenrelaterade innovationer mellan medlemsstaterna och att gräsrotsexperiment uppmuntras. Det krävs ytterligare insatser för att utvärdera de ekonomiska, sociala och miljömässiga kostnaderna och fördelarna med olika investeringsvägar, från lokal nivå och avrinningsområdesnivå till nationell, gränsöverskridande och till och med global nivå. Genom att man inför innovativ teknik, såsom billiga satellitövervakningssystem som spårar kritiska vattenparametrar, kan insamlingen och analysen av vattendata förbättras. Medlemsstaternas deltagande bör beaktas i detta avseende.

8.4

För att man ska kunna anskaffa en tillräcklig mängd långsiktigt kapital i överensstämmelse med målen för hållbar utveckling krävs det ofta att riskerna minskas för naturkapitalprojekt som rör vatten och som är föremål för större strukturella risker. Högre kostnader, lägre inkomster och ekonomiska förluster i samband med vattenrisker måste noga beaktas. Traditionella lån och bidrag, riskkapital, privat och offentligt kapital samt pensions- och investeringsfonder bör också användas. Möjligheten till grönmålning kvarstår till följd av bristen på enhetliga standarder för gröna obligationer och fonder som investerar på området miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning.

8.5

Kommissionen måste uppmuntra användningen av alla relevanta EU-medel och partnerskapsmöjligheter genom arbetsmarknadens parter och nätverk av organisationer i det civila samhället för att nå ut till alla berörda parter, med särskild tonvikt på små och medelstora företag. Blandfinansiering kan spela en viktig roll på grund av den låga avkastningen på vatteninfrastrukturprojekt, men vattenbolag är fortfarande ett bra investeringsinstrument.

8.6

EESK anser att det är mycket viktigt att införliva resiliens i kriterierna för utvärdering av vattenrelaterade investeringar. Resiliens kan minska kostnaderna för återhämtning från oförutsägbara händelser som stormar, översvämningar, skogsbränder, torka, cyberattacker eller pandemier när de kombineras med optimala investeringar i riskbegränsande åtgärder. Särskild uppmärksamhet och finansiering bör ägnas åt gränsöverskridande vattenprojekt.

8.7

Otillräckliga investeringar i och ineffektiva utgifter för vattenrelaterade projekt är huvudorsaken till att EU och resten av världen inte gör några större framsteg när det gäller att uppnå mål 6 för hållbar utveckling om vatten och sanitet. Europa har möjlighet att omvandla de vattenrelaterade utmaningarna till nya möjligheter för teknisk utveckling, samhällsutveckling och företagstillväxt, med slutmålet att uppnå en vattensäker och resilient ekonomi med möjligheter till full och produktiv sysselsättning och arbetstillfällen av god kvalitet för alla. EU kan bli världsledande när det gäller återanvändning av vatten.

---

(1)  Vattensvinn uppstår genom att vatten går förlorat i vattenförsörjningssystemet och aldrig når sin slutdestination. Detta är vatten som inte används eller betalas, vilket påverkar såväl de lokala ekonomierna som tillgängliga lokala resurser.

(2)  EU-agendan för städer.

(3)  Ljubljana Agreement and Multiannual Working Programme – Renewing the Urban Agenda for the EU.

(4)  En långsiktig vision för landsbygdsområden: starka, resilienta och livskraftiga landsbygdsområden med god konnektivitet.

(5)  EU:s struktur- och investeringsfonder 2014–2020.

(6)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 av den 18 juni 2020 om inrättande av en ram för att underlätta hållbara investeringar och om ändring av förordning (EU) 2019/2088 (EUT L 198, 22.6.2020, s. 13).

(7)   EUT C 202, 7.6.2016, s. 307.

(8)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (EUT L 334, 17.12.2010, s. 17).

(9)  Industrial pollutant releases to water in Europe, Europeiska miljöbyrån.

(10)  Förslag till revidering av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse.

(11)  Rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (EGT L 135, 30.5.1991, s. 40).

(12)  Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden.

(13)  EU:s struktur- och investeringsfonder 2014–2020.

(14)  https://s3platform.jrc.ec.europa.eu/blue-growth.

(15)  På engelska används akronymen ESG (environmental, social, governance).

(16)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (EGT L 327, 22.12.2000, s. 1).