29.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 206/1

1)

Luftföroreningar förekommer främst i tätortsområden och städerna har därför ett stort intresse av att ta ställning till kommissionens meddelande om ”Tematisk strategi för luftförorening”.

2)

Detsamma gäller förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om luftkvalitet och renare luft i Europa, särskilt som man här föreslår bl.a. en omarbetning av normerna för mätning och bedömning av mängden fina partiklar.

3)

Genom sin praktiska erfarenhet kan städerna i hög grad bidra till att politiken för renare luft blir praktiskt genomförbar och därmed har större chans att lyckas.

1.1

Kommittén delar kommissionens åsikt att föroreningen av luften genom gasformiga eller fasta ämnen som skadar hälsan och miljön måste minskas ytterligare – trots de framsteg det hänvisas till i den tematiska strategin – och att detta mål endast kan uppnås genom gemensamma ansträngningar från samtliga aktörer på lokal, regional, nationell och europeisk nivå eftersom en politik för renare luft har både en lokal och gränsöverskridande dimension. Vi vill erinra om att en prioriterad målsättning för lokala myndigheter är att värna om medborgarnas hälsa, och att man för att nå denna målsättning vidtar en rad olika stadsbyggnadsmässiga åtgärder (åtgärder för att separera bostads- och industriområden, trafikstyrande och trafiklugnande åtgärder, öppna ytor och grönområden i bostadsområden, hänsyn till mikroklimatiska förutsättningar för bättre luftgenomströmning i bostadsområden etc.).

1.2

Vi välkomnar kommissionens dokument ”Tematisk strategi för luftförorening” och det samtidigt framlagda förslaget till direktiv eftersom dessa möjliggör en strategidiskussion och en uppdatering av målsättningarna där hänsyn tas till nyare forskningsresultat.

1.3

Kommittén konstaterar att det även ur städernas synvinkel måste göras anpassningar av åtgärderna mot luftföroreningar för att dessa skall vara genomförbara på det lokala planet.

1.4

Kommittén erinrar om att städerna måste skapa en balans mellan vitt skilda funktioner inom sitt territorium och att detta med nödvändighet också begränsar möjligheten att nå målen i enskilda sektorer.

1.5

Vi insisterar därför på att EU-lagstiftningen skall skapa möjlighet för flexibla lösningar. I samband med att åtgärder vidtas bör lokala och regionala myndigheter ha möjlighet att prioritera vissa områden (t.ex. bostadsområden) där ett stort antal människor exponeras för alltför höga luftföroreningshalter.

1.6

Kommittén vill eftertryckligen slå fast att det även när det gäller luftföroreningar är absolut nödvändigt att i första hand hindra utsläpp och att undanröjande av utsläppens effekter därför alltid bara får vara en nödlösning, och önskar i detalj påpeka att

2.1.1

Regionkommittén konstaterar den tematiska strategins nytta som referensdokument för utformningen av politiken mot luftföroreningarna och begär – med tanke på genomförandet av målsättningarna och kopplingen till den praktiska verkligheten – att modellberäkningar genomförs inte bara på basis av de epidemiologiska forskningsresultaten och ett fullt utnyttjande av de tekniska möjligheterna, utan också på basis av antaganden om normernas praktiska genomförbarhet i stadsmiljö.

2.1.2

Kommittén kräver därför att forskningen inom ramprogrammet inom forskning ägnas åt att studera möjligheterna och begränsningarna för en aktiv luftkvalitetspolitik på lokal och regional nivå (t.ex. genom lokala fall- och genomförbarhetsstudier) och ber därför kommissionen att komplettera dokumentet med denna dimension.

2.1.3

ReK beklagar att kommissionen enligt kommitténs åsikt hittills inte i tillräcklig utsträckning har låtit företrädare för lokala och regionala myndigheternas organisationer – som ju hör till huvudaktörerna i luftföroreningspolitiken – delta i utformningen av den tematiska strategin. Vi ser ett sådant deltagande som absolut nödvändigt, bland annat inom ramen för den strukturerade dialogen mellan kommissionen och de lokala och regionala myndigheternas organisationer.

2.1.4

Kommittén ser åtminstone en fara i att argumentationen i den tematiska strategin är alltför påverkad av luftföroreningspolitikens inriktning på att undanröja föroreningar och begär därför att kommissionen ändrar den tematiska strategin och för att förhindra ökade föroreningar ägnar större uppmärksamhet åt att föra en förebyggande politik och inte riktar in politiken på att undanröja effekterna av föroreningarna.

2.1.5

Vi konstaterar att kopplingen till andra politikområden, som vi principiellt välkomnar, delvis bara nämns i form av en avsiktsförklaring. Kommittén begär därför även på detta område ytterligare förklaringar och regleringar.

2.1.6

Regionkommittén anser av ovannämnda skäl att den tematiska strategin måste vidareutvecklas och då i första hand genom att kompletteras och utvidgas med följande åtgärder:

Ytterligare förklaringar bör ges genom en diskussion om det finansiella stödet till de lokala och regionala organen, som spelar en viktig roll i genomförandet av den förebyggande politiken och luftföroreningspolitiken.

2.1.7

Kommittén rekommenderar att kommissionen och medlemsstaterna för en aktivare politik för att främja fjärrvärme samt samproduktion av värme och el. Samtidigt kan man förhindra den nedsmutsning av luften som förorsakas av förbränning av biomassa i liten skala. För att kunna förbättra den lokala luftkvaliteten är det nödvändigt att avlägsna de nationella hinder – t.ex. till följd av konkurrenslagstiftningen – som begränsar de möjligheter som fjärrvärmen erbjuder. Uppvärmningsformerna för nya bostads- och arbetsplatsområden bör fastställas redan i samband med den fysiska planeringen. Den lokala nivån har ofta de bästa förutsättningarna att göra detta.

2.2.1

Kommittén konstaterar att den uppdatering som kommissionen föreslår av den europeiska lagstiftningen motsvarar villkoren och kraven i den praktiska politiken för luftkvalitet. Vi ber därför de organ på nationell och europeisk nivå som deltar i diskussionerna att dela denna bedömning och i detta sammanhang framför allt att medverka till bestämmelser med mer flexibla villkor och därmed en starkare koppling till praktiken.

2.2.2

Kommittén välkomnar särskilt att det införs bestämmelser som gör det möjligt att beakta lokala villkor och uppmanar Europaparlamentet och rådet att även stå emot avvisande ståndpunkter gentemot

2.2.3

Kommittén föreslår dessutom att det i direktivet skapas en rättslig möjlighet att träffa separata avtal, i form av trepartsöverenskommelser, för dessa områden (dvs. överenskommelser som träffas mellan EU, den berörda medlemsstaten och en eller flera myndigheter för att integrationspolitiska åtgärder skall kunna vidtas med beaktande av de särskilda förhållanden som råder lokalt), om det föreligger särskilda (t.ex. topografiska) omständigheter som gör det faktiskt omöjligt att under längre tid eller på sikt följa bestämmelserna och om man bevisat att alla rimliga åtgärder för att minska effekterna av föroreningarna har vidtagits.

2.2.4

Regionkommitténs motiv till detta förslag är dels att undvika rättsosäkerhet för de lokala myndigheterna, dels att möjliggöra en under de givna omständigheterna uppnåelig minskning av föroreningar. Vi erinrar, som stöd för detta förslag, om att en del vetenskapsmän och sakkunniga myndigheter utgår ifrån att målvärdena i praktiken inte kan uppnås ens om aldrig så stora ansträngningar görs.

2.2.5

ReK konstaterar att direktivet om fina partiklar föreskriver tre gränsvärden och ett reduceringsmål. De hittillsvarande luftkvalitetsnormerna för fina partiklar (PM10) kompletteras med ytterligare normer som gäller de finaste partiklarna (PM2,5). Man motiverar detta med epidemiologiska forskningsresultat (CAFE-programmet, WHO, praxis i USA och Japan), enligt vilka de finaste partiklarna är farligare eftersom de tränger in i lungornas finaste förgreningar och eftersom en relativt hög, ständig exponering för PM2,5 påverkar hälsan mer än enstaka toppbelastningar.

2.2.6

Kommittén konstaterar således att de för PM10 gällande gränsvärdena (i ett mätområde får årsmedelvärdet på 40 μg/m3 och ett dagsmedelvärde på 50 μg/m3 inte överskridas mer än 35 dagar per år) enligt direktivförslaget skall kompletteras med ytterligare normer som bygger på PM2,5 (ett årligt koncentrationstak på 25 μg/m3 och fram till år 2020 ett icke bindande minskningsmål för bakgrundskoncentrationen av PM2,5 i stadsmiljö på 20 %). I fråga om fina partiklar skall alltså tre gränsvärden och ett reduceringsmål gälla.

2.2.7

Vi fruktar att dessa parallella bestämmelser för reduceringen av fina partiklar inom ramen för luftkvalitetspolitiken skapar för många rättsliga och praktiska problem och begär därför – mot bakgrund av de övertygande forskningsresultat om verkningarna av fina partiklar som citeras i den tematiska strategin – att mätning och kontroll av luftförorening av fina partiklar uteslutande skall grundas på PM2,5 samt på ett realistiskt gränsvärde och ett reduceringsmål.

2.2.8

Kommittén vill i detta sammanhang påpeka att mätvärdena för PM10 och PM2,5 av naturliga skäl korrelerar starkt, varför den ena mätmetoden i stor utsträckning ersätter den andra. Därför är det lämpligt att använda endast en mätmetod och det är de för luftkvalitetspolitiken mer relevanta luftkvalitetsmålen för PM2,5 som bör föredras. Översynen av direktiv 2004/107/EG bör beaktas för att berörda metaller skall kunna mätas i PM2,5.

2.2.9

Övergången till normer som bygger på PM2,5 kopplade till ett reduceringsmål för fina partiklar är motiverad även med utgångspunkt i hygieniska krav i städerna och praxis i stadsbyggandet enligt följande:

2.2.10

Om PM10-kvalitetsmålen bibehålls kräver Regionkommittén att man med hänvisning till dessa synpunkter avstår från dagsgränsvärdet och inför normer som både lokalt och allmänt sätter undanröjandet av utsläpp främst i luftkvalitetspolitiken.

2.2.11

Vi anser att det är riktigt att avgränsningen av zonerna görs av medlemsstaterna i enlighet med förslaget (artikel 4). Indelningen bör inte vara för detaljerad utan vara av en mer övergripande karaktär. Vi begär i det sammanhanget att man garanterar jämförbara mätresultat inom EU genom att mätstationernas placering motsvarar enhetligt fastställda kriterier (i fråga om redan existerande mätstationer får man eventuellt vikta mätresultaten så att hänsyn tas till effekterna av specifikt lokala förhållanden). Bestämmelser för mätstationernas placering och antal bör fastställas på grundval av enhetliga kriterier både på nationell och lokal nivå.

2.2.12

Kommittén är orolig för att åtgärder som endast fokuserar på det begränsade fysiska mätstationsområdet (t.ex. åtgärder för att leda om trafiken) leder till att belastningen i andra områden ökar, och att de satsningar som görs i städerna för att minska olycksrisken, bullret och luftföroreningarna genom trafikbegränsningar i bostadsområden i värsta fall omintetgörs. När det gäller att minska luftföroreningarna bör man i direktivet prioritera en minskning av antalet människor som exponeras för föroreningarna.

2.2.13

Kommittén begär att medlemsstaterna och deras lokala myndigheter, som bär den tyngsta bördan för åtgärder mot luftföroreningarna skall ges finansiellt stöd.

2.2.14

Kommittén beklagar att forskarnas bedömningar av vilken luftkvalitetspolitik som har störst möjlighet att lyckas och att göra detta till lägsta möjliga kostnader fortfarande är motstridiga. Vi begär därför fortsatta forskningsinsatser, där det ovillkorligen måste ske en förstärkt satsning på forskning om effekter och konsekvensbedömningar med avseende på det praktiska genomförandet.

2.2.15

Vi vill framföra ett starkt krav på att sakkunniga från de organisationer som företräder de lokala och regionala myndigheternas intressen omedelbart skall engageras i utarbetandet av luftkvalitetspolitiken.

29.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 206/5

1.1

Regionkommittén beklagar att det har skett en påtaglig försämring av den marina miljön och av dess ekologi under de senaste åren på grund av mänsklig påverkan och överexploatering, vilka utgör en tung belastning på den marina miljön.

1.2

Vi konstaterar att Europeiska kommissionen i sjätte miljöhandlingsprogrammet uppmanas att utforma en temainriktad strategi för skydd och bevarande av den marina miljön i tydligt uttalat syfte att främja och uppnå ett hållbart utnyttjande av de marina ekosystemen och att bevara dessa.

1.3

Kommittén ser fram emot att ta del av den grönbok om utformningen av en ny havspolitik för EU som enligt planerna skall presenteras under första halvåret 2006. Den nya politiken skall beakta den ekonomiska, sociala och miljörelaterade betydelse som haven har för Europa.

1.4

Regionkommittén anser att strategin är ett positivt och välkommet framsteg, eftersom den framhåller vikten av att skydda och bevara den marina miljön och dess ekosystems mångfald.

1.5

Vi ser strategin som den nödvändiga miljökomponenten i EU:s nya havspolitik.

1.6

Vi vill framhålla att den marina miljön, och skyddet och bevarandet av denna, får betydande återverkningar på den lokala och regionala ekonomin, och att de lokala och regionala myndigheterna har en viktig roll när det gäller att genomföra målsättningarna i strategin.

2.1

Regionkommittén inser att den marina miljön är avgörande för hållbara livsvillkor och för den rika biologiska mångfalden i haven.

2.2

Vi är medvetna om att tillståndet i Europas marina miljö försämras, främst på grund av mänsklig påverkan, bl.a. havsföroreningar och effekter av ohållbart kommersiellt fiske.

2.3

Kommittén betonar hur viktigt det är att de tillgängliga marina resurserna utnyttjas på ett hållbart sätt, eftersom detta är av intresse för såväl dagens som morgondagens generationer.

2.4

ReK framhåller att om man inte så tidigt som möjligt vidtar adekvata åtgärder så finns det en stor risk för potentiellt irreversibla förändringar av ekosystemen.

2.5

Vi betonar att det krävs akuta insatser för att stoppa försämringarna och få till stånd en positiv utveckling.

2.6

Vi påpekar att detta krävs såväl av rent miljömässiga orsaker som av ekonomiska och sociala skäl.

3.1

Den marina miljön sammanfaller inte med befintliga geopolitiska gränser.

3.2

Vi menar att det finns potentiella institutionella hinder för ett bättre skydd av Europas marina miljö, både på global, europeisk och nationell nivå, och att befintliga kontrollmekanismer ofta är bristfälliga och olämpliga.

3.3

Vi instämmer i att det behövs en tydlig övergripande vision för den marina miljön och för politiska åtgärder som rör havet, om man skall kunna bygga vidare på det som åstadkommits genom befintliga institutioner, politiska insatser och konventioner och vidta åtgärder för att säkra ytterligare framsteg.

3.4

Kommittén vill betona hur viktigt det är att utforma en kraftfull EU-policy för reglering av havsfrågorna – en policy som även syftar till ett hållbart utnyttjande av befintliga marina resurser – och därigenom öka insatserna för att skydda havsmiljön.

4.1

För att driva en bra politik krävs högkvalitativ information.

4.2

Regionkommittén noterar att befintliga övervaknings- och bedömningsprogram i Europa varken är integrerade eller heltäckande och att det föreligger betydande brister i informationen om den europeiska marina miljöns tillstånd.

4.3

Kommittén välkomnar strävan efter en ny modell för övervakning och bedömning av haven som syftar till att uppnå en högre grad av harmonisering, en mer omfattande spridning och användning av statistiska data och utbyte av information på nationell nivå, vilket leder till ökad effektivitet.

5.1

Regionkommittén instämmer i att det krävs en samordnad politik för skydd och återställande av den marina miljön för att förhindra ytterligare förluster av biologisk mångfald och försämring av den marina miljön och för att lyckas återställa den biologiska mångfalden i haven.

5.2

Vi anser att om en sådan samordnad politik skall kunna bli framgångsrik, måste alla intressen beaktas och tydliga mål ställas upp.

6.1

Regionkommittén välkomnar att strategins uttryckliga mål är att skydda och återställa Europas hav och se till att mänskliga aktiviteter bedrivs på ett hållbart sätt i framtiden.

6.2

Vi hävdar att nuvarande och kommande generationer har rätt till en biologiskt variationsrik och dynamisk marin miljö som är säker, ren, frisk och produktiv.

6.3

Vi inser att detta är ett ambitiöst mål, som det inte är lätt att uppnå i realiteten, och att resultaten blir synliga först på lång sikt.

6.4

Vi menar att denna strategis mål kan uppnås endast om alla intressenter tillåts medverka.

6.5

Kommittén noterar att mål och syften skall definieras på överstatlig nivå men välkomnar samtidigt att man – i linje med subsidiaritetsprincipen – vill se till att ansvaret för planering och genomförande av åtgärderna även fortsättningsvis kommer att ligga på de marina regionerna, varigenom dessa regioners individuella förutsättningar, problem och behov kan beaktas.

6.6

Vi är dock oroliga över att det faktiska genomförandet under vissa omständigheter – särskilt i de fall då en marin region gränsar till flera länder utanför EU – kan hindras på grund av bristande samordning och engagemang från de involverade parterna.

7.1

Regionkommittén instämmer i att insatserna måste påskyndas om Europa skall kunna skydda och bevara sin marina miljö.

7.2

Kommittén ställer sig bakom de förbättrade samarbetsstrukturer som anges i strategin och som syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå för Europas marina miljö genom en bättre kunskapsbas, samordnade och kostnadseffektiva åtgärder och effektiva övervaknings- och bedömningssystem.

7.3

Vi välkomnar att man har valt en flexibel modell – baserad på subsidiaritetsprincipen – som visserligen har ett ambitiöst tillämpningsområde men som inte är alltför detaljerad i sina föreskrifter. Detta gör att de enskilda regionernas speciella förutsättningar kan beaktas.

8.1

Med tanke på att man nu kan konstatera en snabb försämring av den marina miljön anser Regionkommittén att åtgärder skyndsamt måste vidtas för att se till att målet att Europas marina miljö skall ha ett gott miljötillstånd senast 2021 uppnås långt före detta år.

8.2

Kommittén menar att ett gott miljötillstånd kan uppnås mycket snabbare, om bara viljan finns.

8.3

Vi välkomnar förslaget att fastställa europeiska marina regioner och delregioner i syfte att säkerställa genomförandet av de politiska åtgärderna.

8.4

Vi menar dock att Svarta havet redan nu bör inbegripas i strategin, eftersom det är en viktig marin region som omfattar två nya medlemsstater (Rumänien och Bulgarien) samt Turkiet, med vilket medlemskapsförhandlingar pågår.

8.5

Kommittén anser att även de öar och områden som utgör en del av Europeiska unionens geografiska territorium men som ligger utanför de etablerade marina regionerna och delregionerna bör omfattas av denna politik.

8.6

Vi påpekar att medlemsstaterna och enskilda regioner måste ha ett nära samarbete med Europeiska kommissionen för att de skall lyckas uppnå de uppställda målen.

8.7

Kommittén framhåller att i de fall då problem som medlemsstaterna eller regionerna identifierar faller inom gemenskapens behörighetsområde, bör Europeiska kommissionen själv vara en grundläggande samarbetspart som samordnar genomförandet av de politiska åtgärderna och inte bara informeras och konsulteras.

8.8

Vi anser att det inte räcker att en medlemsstat ger Europeiska kommissionen information och bevis för att motivera sin ståndpunkt att ett problem inte kan lösas med åtgärder på nationell nivå.

8.9

Vi rekommenderar att Europeiska kommissionen i sådana fall själv tar ansvaret för att genomföra de program för utvärdering, övervakning och genomförande som krävs för att lösa det aktuella problemet. Kommissionen bör även klargöra vilka konsekvenserna blir om en medlemsstats mål och åtgärder inte uppfylls och därför inte godkänns av kommissionen.

8.10

Kommittén anser dessutom att det är mycket viktigt att Europeiska kommissionen har kvar en viss övervakande funktion i genomförandeprocessen och att kommissionen om så krävs bör ingripa för att samordna och underlätta olika staters och aktörers gemensamma genomförande inom de marina regionerna.

8.11

Vi ber Europeiska kommissionen se till att man i de strategier som medlemsstaterna skall utarbeta även tar hänsyn till att det i deras marina regioner finns andra biologiska samhällen, såsom algbestånd och havssköldpaddor.

8.12

Vi ber Europeiska kommissionen att ta hänsyn till att genetiskt modifierade organismer som introduceras i den marina miljön får miljöeffekter som för närvarande är svåra att förutse.

8.13

Kommittén uppmanar medlemsstaterna att strikt följa bestämmelserna i direktivets artikel 4 när det gäller utvärdering, fastställande av miljömål samt övervakningsprogram.

8.14

Vi anser att de lokala och regionala myndigheterna i de enskilda marina regionerna bör medverka direkt vid utformningen av utvärderingssystem, miljömål och övervakningsprogram.

8.15

Vi ser ett problem med de tidsramar som anges i direktivets artikel 4, särskilt när det gäller antagandet av åtgärdsprogrammen.

8.16

Vi är medvetna om att tillfredsställande resultat i realiteten endast kan uppnås på lång sikt och stöder därför förslaget om ett genomförande i flera etapper, som skall anpassas till data från övervakningsprogram, ny utveckling och effekterna av införda åtgärder. På så sätt kan man vid behov vidta omedelbara stödåtgärder på kort till medellång sikt för att avhjälpa eventuella negativa effekter på den marina miljön.

8.17

Kommittén påpekar att det visserligen kan uppstå stora sociala och ekonomiska kostnader på kort och medellång sikt, men att miljövinsterna och de sociala och ekonomiska vinsterna på lång sikt kan förväntas uppväga dessa kostnader med god marginal.

8.18

Vi anser dock att dessa kostnader på kort och medellång sikt inte får vara ett ansvar endast för de nationella eller regionala myndighetsnivåerna, eller än värre, belasta enskilda personer eller samhällen.

9.1

Regionkommittén är medveten om det ökande behovet av en bred ansats i syfte att uppnå en rimlig balans mellan de ofta motstridiga miljörelaterade och ekonomiska intressena.

9.2

Vi förstår hur viktigt det är att utforma en ny europeisk havspolitik, särskilt mot bakgrund av Lissabonstrategins och Göteborgsstrategins ambitiösa mål.

9.3

Kommittén noterar att frågan om det övergripande regelverk som behövs för att styra dem som använder haven och de olika nyttjandeformerna kommer att behandlas i grönboken om EU:s nya marina politik. Det är viktigt att kommissionen ser till att miljöfrågorna behandlas inom ramen för EU:s marina politik, och säkerställer att det övergripande regelverket för havens användare och användningsområden tillämpas på ett tillfredsställande sätt.

9.4

Kommittén konstaterar också att strategin är utformad så att den ger stöd åt, och bygger vidare på, befintliga åtgärder och initiativ som i viss mån bidrar till skyddet av den marina miljön, även om syftet med dem inte i första hand är att skydda denna miljö.

9.5

Vi ställer oss positiva till att man har utformat en heltäckande ramstrategi, som skall utgöra miljökomponenten i EU:s kommande havspolitik.

9.6

Vi noterar att denna strategi – när det gäller skyddet av den marina miljön – kommer att ge gemenskapen och medlemsstaterna ytterligare möjlighet att uppfylla sina förpliktelser och åtaganden i enlighet med flera internationella avtal.

9.7

Vi vill uppmana kommissionen att se till att man i de marina strategier som medlemsstaterna skall utarbeta, liksom i tillhörande insatsprogram, tar hänsyn till aspekter som rör förvaltningen av kustområden, eftersom påverkan av havsmiljön främst har sitt ursprung i dessa områden.

10.1

När det gäller måldatum rekommenderar ReK att ett gott miljötillstånd i Europas marina miljö bör uppnås senast 2018.

10.2

Kommittén rekommenderar också att tidsgränserna för utformning och genomförande av åtgärdsprogrammet bör vara 2013 respektive 2015.

10.3

Vi uppmanar Europeiska kommissionen att definiera Svarta havet som marin region.

10.4

Regionkommittén förväntar sig att kommissionen fastställer ambitiösa kriterier för ”ett gott miljötillstånd” som är klara, enhetliga och jämförbara och som resulterar i ”ett gott miljötillstånd” i lika hög grad i hela EU och vid samma tidpunkt.

10.5

Vi anser att det är mycket viktigt att genomförandet av åtgärderna kontrolleras fortlöpande och att de resultat och statistiska uppgifter som tas fram publiceras regelbundet.

10.6

Vi uppmanar Europeiska kommissionen att övervaka genomförandet av de politiska åtgärderna i de olika marina regionerna och att ta på sig rollen som samordnare och ”vägröjare”. Härigenom kan kommissionen fungera som mellanhand mellan olika aktörer i dessa regioner.

10.7

Kommittén förutsätter att Europeiska kommissionen kommer att behandla genomförandet av strategin och direktivets genomslag i regelbundet publicerade utvärderingsrapporter, i vilka olika modeller för bästa praxis beskrivs.

10.8

Vi förutsätter också att Europeiska kommissionens rapporter kommer att översändas såväl till Regionkommittén som till Europaparlamentet och rådet.

10.9

Vi tar för givet att våra kommentarer och påpekanden i denna fråga också inbegrips i Europeiska kommissionens rapporter.

10.10

Vi är övertygade om att aktiv medverkan och stöd från allmänheten kan erhållas om information sprids på rätt sätt.

10.11

Kommittén är medveten om att kort- eller medelsiktiga kostnader kan komma att påverka enskilda personers eller samhällens socioekonomiska välfärd och att detta i sin tur kan få konsekvenser för den medverkan och det stöd från allmänheten som är av så avgörande betydelse. Vi förespråkar därför att stödprogram införs på EU-nivå i syfte att hjälpa direkt berörda personer och samhällen att lindra eventuella negativa effekter.

10.12

Kommittén uppmanar alla politiska beslutsfattare, bl.a. medlemsstaterna, Europeiska kommissionen och den privata sektorn, att enas om en långsiktig plan för att ge betydligt ökade resurser till forskningen om den marina miljön och på så sätt se till att det finns tillräckligt med medel för denna forskning.

10.13

ReK anser att de lokala och regionala myndigheterna – den myndighetsnivå som ligger närmast medborgarna – kan ge ett avgörande bidrag genom att sprida information och vinna stöd från den breda allmänheten.

10.14

Regionkommittén skulle därför vilja fungera som en viktig samarbetspart med Europeiska kommissionen och medlemsstaterna, och rekommenderar att man genomför en långsiktig informationskampanj där de lokala och regionala myndigheterna medverkar.

29.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 206/9

1)

Naturkatastrofer i form skogsbränder, översvämningar och torka utgör ett allt större hot mot människors liv, rubbar balansen i regionernas utveckling, underminerar deras ekonomiska resurser och natur- och kulturarv, tvingar människor att flytta, försvagar ekonomin och försämrar befolkningens livskvalitet i de drabbade regionerna.

2)

Naturkatastrofer känner inga gränser och områden som är utsatta för samma risker måste därför samarbeta.

3)

Konsekvenserna av klimatförändringar i form av ökenspridning, jorderosion och försaltning berör alla medlemsstater i varierande utsträckning, och EU bör därför betrakta förebyggande av naturkatastrofer som ett grundinslag i en hållbar utveckling.

4)

Principen om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning bör tillämpas i alla skeden av planering och genomförande av gemenskapsinsatser som syftar till att förebygga och hantera naturkatastrofer och mildra deras skadeverkningar i EU:s städer och regioner.

5)

Det behövs skyddsåtgärder mot naturkatastrofer på EU:s alla berörda politikområden, framför allt på de områden som rör landsbygden och miljön, infrastrukturer samt forskning och utveckling.

6)

EU:s solidaritetsfond har visat sig otillräcklig vid naturkatastrofer, och denna situation har förvärrats i och med bristen på samordning mellan de katastrofhanteringssystem som finns på nationell och regional nivå i medlemsstaterna.

1.

Regionkommittén konstaterar med oro att antalet naturkatastrofer med allvarliga konsekvenser har ökat i EU:s regioner under de senaste åren.

2.

Kommittén värdesätter att Europaparlamentet uppmärksammar naturkatastrofer.

3.

ReK varnar för andra typer av allvarliga naturkatastrofer som jordbävningar, flodvågor, tsunamis, vulkanutbrott och andra geologiska fenomen samt för fenomen förknippade med klimatförändringarna och den globala uppvärmningen, som leder till stigande havsnivåer vid kusterna och förlust av stränder, översvämningar i bebyggda områden och skador på infrastruktur och materiell egendom. Vidare framhåller kommittén också riskerna i samband med extrema snö- och köldförhållanden.

4.

Regionerna och kommunerna, som står närmast medborgarna, är de första som drabbas och berörs vid en katastrof. De måste därför delta fullt ut i att planera, genomföra och övervaka katastrofinsatserna. Varje land i unionen måste därför se till att regionerna och kommunerna får tillgång till rationella och väl fungerande verktyg juridiskt, materiellt och ekonomiskt för att man skall kunna utföra sina uppgifter.

5.

EU:s åtgärder skall komplettera insatserna på lokal, regional och nationell nivå. ReK uppmanar därför kommissionen att omorientera gemenskapsåtgärderna till dessa olika myndighetsnivåer.

6.

Det är nödvändigt att helt och fullt tillämpa principerna om solidaritet, samarbete, samordning och hjälp mellan stater, regioner och kommuner i EU för att förebygga och förhindra naturkatastrofer samt mildra och hantera deras skadeverkningar.

7.

Kommittén understryker att det krävs en stark uppslutning från såväl de offentliga myndigheternas som allmänhetens sida kring målsättningen att minimera de bakomliggande faktorer som förorsakar katastroferna eller förvärrar deras skadeverkningar.

8.

ReK står bakom Europaparlamentets begäran om en europeisk strategi för bekämpning av naturkatastrofer (skogsbränder, översvämningar, torka) med hänvisning till de stödinstrument som skall användas för att genomföra strategin, varvid EU-medlen särskilt bör inriktas på räddningstjänsten, samt att man särskilt skall uppmärksamma regioner som är isolerade, glest befolkade och belägna i EU:s yttersta periferi samt regioner som av naturliga skäl är särskilt hårt drabbade av naturkatastrofer.

9.

Regionkommittén ber EU-institutionerna att bedöma om strategin också bör omfatta jordbävningar och sammanhängande fenomen som vulkanutbrott på grund av deras potentiellt katastrofala konsekvenser.

10.

Strategin bör utgå från ett helhetsperspektiv som innefattar förebyggande insatser (riskbedömning och riskhantering), planering av räddningsinsatser (operativ organisation, resursmobilisering osv.) och åtgärder för uppröjning och återuppbyggnad samt uppföljning.

11.

Det är viktigt att strategin i samtliga skeden innefattar åtgärder för att ge allmänheten information och kunskap om katastrofrisker och beredskapsplaner, och att man särskilt uppmärksammar barn och ungdomar och andra grupper som är särskilt utsatta i nödsituationer, däribland äldre och rörelsehindrade.

12.

ReK betonar att medierna har en viktig roll för att allmänheten skall få korrekt information och effektivt kunna bidra till att förebygga och minska skadorna av katastrofer.

13.

Vi rekommenderar att man samlar sina resurser för att med hjälp av IT-lösningar utforma de informationssystem som krävs för att förbättra prognoser samt följa och utvärdera skadeverkningarna av alla naturkatastrofer. Vi stöder särskilt Europaparlamentets uppmaning om att EU bör skynda på arbetet med Galileo-systemet och utöka täckningsområdet för Observationssystemet för global övervakning av miljö och säkerhet (GMES) till alla naturkatastrofer.

14.

Sjunde ramprogrammet for forskning och teknisk utveckling bör utnyttjas för att öka forskningen om förebyggande av katastrofer och ge finansiellt stöd till framtagning av prognosmodeller och förfining av systemen för tidig varning.

15.

Regionkommittén rekommenderar att man i de nationella och regionala planerna för landsbygdsutveckling prioriterar åtgärder för att bekämpa orsakerna bakom katastroferna (bl.a. åtgärder mot jorderosion, återplantering av träd, vatteninfrastrukturer, röjning och övervakning av skogar och vattenbesparing inom jordbruket).

16.

För att minska skogsbrändernas antal och utbredning bör EU:s åtgärder begränsas till att bekämpa brandorsakerna och utforma effektiva åtgärder för förebyggande verksamhet och övervakning av skogar. Vi vill be kommissionen att bevaka att gemenskapens gällande lagstiftning tillämpas korrekt i detta sammanhang.

17.

ReK beklagar att åtgärderna för förebyggande av skogsbränder i programmet Forest Focus inte finns med bland huvudprioriteringarna i det nya miljöprogrammet Life +.

18.

Perioderna av torka har blivit fler och längre i många av EU:s regioner, som de senaste åren har fått se sina vattenresurser minska drastiskt, med alla allvarliga konsekvenser som det får för samhället, miljön och ekonomin.

19.

Kommittén välkomnar det initiativ om riskhantering vid torka som flera medlemsstater har presenterat vid miljöministrarnas rådsmöte. Vi anmodar kommissionen att vidta de åtgärder som krävs för att förbättra skyddet mot torka och minska riskerna för allmänheten, ekonomin och miljön.

20.

ReK föreslår att EU inrättar ett europeiskt observationssystem för torka och ökenspridning inom sjunde ramprogrammet for forskning och teknisk utveckling och lanserar informationskampanjer om långsiktigt uthålligt vattenutnyttjande.

21.

Enligt ReK måste, med tanke på hur allvarliga och svåra de naturkatastrofer som ägt rum under de senaste åren varit, ytterligare åtgärder vidtas på området fysisk planering, och insatser och samordnade regionala åtgärder i landsbygdsområden bör få ökad betydelse.

22.

Regionkommittén välkomnar förslaget till direktiv om utvärdering och hantering av översvämningar, men betonar att man inte får glömma bort att Medelhavsområdet är drabbat av omfattande översvämningar på grund av kraftiga regn och snabbt stigande vattennivåer i floderna. Man måste samtidigt erkänna att andra länder i unionen har översvämningsförhållanden som ser helt annorlunda ut och därför kräver anpassade lösningar.

23.

Kommittén kräver att befintliga och framtida direktiv för hantering av naturresurser och/eller naturfenomen skall kunna samordnas utifrån varje lands unika förutsättningar.

24.

ReK begär att EU:s räddningstjänstsystem skall byggas ut och stöder därför Europaparlamentets förslag om att systemets övervaknings- och informationscentrum skall stärkas. Vi rekommenderar att man för varje enskild katastrofkategori utarbetar kompatibla insatsmodeller som möjliggör en bättre samordning av de nationella och regionala katastrofhanteringssystemen.

25.

Kommittén anser att EU bör överväga att skapa en europeisk civil beredskapsstyrka och betonar att medlemsstaterna bör undersöka hur deras civila och militära beredskapsstyrkor skall kunna samarbeta på fältet. Vi rekommenderar även att de militära beredskapsstyrkorna integreras i gemenskapens räddningstjänstsystem.

26.

ReK välkomnar generellt sett förslaget om den nya solidaritetsfonden, och att den också skall omfatta allvarliga kriser till följd av industriella och teknologiska katastrofer, hot mot folkhälsan och terroristattacker. Kommittén ber dock kommissionen att ompröva det årliga taket på 1 miljard euro eller 0,5 % av bruttonationalinkomsten (BNI), garantera att ansökningsförfarandet är tillräckligt flexibelt, överskådligt och enkelt samt ta hänsyn till de särskilda behoven i drabbade områden och till vissa naturfenomens regionala dimension.

27.

ReK begär att torka skall berättiga till stöd från solidaritetsfonden, eftersom torka utgör ett långvarigt strukturellt problem som svårligen passar in i de fastställda tidsgränserna för registrering av ansökningar och som får allvarliga återverkningar på den sociala och ekonomiska utvecklingen i de drabbade regionerna. Vi begär också att fonden även i fortsättningen skall kunna tas i anspråk vid särskilt svåra lokala kriser.

28.

Strukturfonderna utgör ett väsentligt verktyg för finansiering av förebyggande insatser och hantering av katastrofer. Det är därför ytterst viktigt att komma till rätta med den bristfälliga samverkan mellan strukturfonderna och solidaritetsfonden. Det innebär att man måste omsätta den teoretiska utgångspunkten ”från återuppbyggnad till utveckling” i praktisk handling, vilket förutsätter att lokala och regionala myndigheter deltar i ledningsarbetet vid naturkatastrofer.

29.

Kommittén anser att EU under nästa budgetplaneringsperiod 2007–2013 måste garantera flexibilitet och omfördelning av budgetanslagen mellan fonderna samt möjligheten att återanvända stödmedel som beviljats enligt strukturfondernas regel N+2. Det skulle medföra att regionerna vid behov kan besluta att öka de tillgängliga resurserna vid katastroftillstånd.

30.

ReK upprepar att ingen väl genomtänkt strategi för katastrofer inom jordbruket kan begränsa sig till akutinsatser: Den måste också innehålla åtgärder för utbildning, information och förebyggande verksamhet, och finansieras av programmet Forest Focus, politiken för landsbygdsutveckling, Europeiska socialfonden och genom att det inrättas en EU-finansierad offentlig försäkring.

31.

Gemenskapsinitiativet Interreg har visat sig vara mycket effektivt vid utbyte av väl fungerande metoder för förebyggande av naturkatastrofer, vilket framgår av de exempel som anförs i bilagan. ReK välkomnar den ökning av budgeten för regionalt samarbete som antogs i samband med överenskommelsen om den nya finansieringsramen för perioden 2007–2013.

32.

Bildandet av europeiska grupperingar för gränsöverskridande samarbete, med status som juridisk person, kan förbättra genomförandet av insatser inom räddningstjänsten.

33.

Kommittén stöder Europaparlamentets begäran att det vid naturkatastrofer skall vara möjligt att utnyttja statligt stöd eller lån från Europeiska investeringsbanken.

34.

Regionkommittén uppmanar Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och rådet att ta hänsyn till de lokala och regionala myndigheternas synpunkter vid planering av samtliga åtgärder som rör naturkatastrofer, och att i ett tidigt skede noga samråda med de personer som är direkt ansvariga för katastrofhantering.

29.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 206/17

1.1

Regionkommittén vill inledningsvis påminna om att 78 % av EU:s befolkning lever i städer, storstadsregioner eller tätorter. Mer än 60 % av befolkningen lever i tätorter med mer än 50 000 invånare. I tätorterna koncentreras både stor potential och komplexa problem.

1.2

Regionkommittén vill mot denna bakgrund påminna om att kommissionen i sin tredje rapport om den ekonomiska och sociala sammanhållningen (ett nytt partnerskap för sammanhållning, konvergens, konkurrenskraft och samarbete) (2) förklarade sig ha för avsikt att allt mer lyfta fram stadsfrågorna genom att helt och hållet integrera dem i regionprogrammen.

1.3

Regionkommittén betonar vilken avgörande betydelse den urbana dimensionen har i all gemenskapspolitik, inte bara i EU:s sammanhållningspolitik: Först när städernas befolkningar konkret kan se och uppleva de positiva effekterna av denna, kommer EU att lyckas vinna (tillbaka) den grad av politisk acceptans som är absolut nödvändig för att vårt gemensamma projekt med framgång skall kunna utvecklas vidare.

1.4

Regionkommittén stöder Europaparlamentets initiativ i dess betänkande om tätortsdimensionen och utvidgningen, (3) nämligen att stärka den urbana dimensionen i all gemenskapspolitik och i medlemsstaternas politik. Kommittén instämmer också i de krav som framförs i detta betänkande.

1.5

Regionkommittén betonar att städernas bidrag till genomförandet av Lissabonstrategin, som reviderades 2005, är avgörande. Tillväxt är dock inte något självändamål. Det är snarare ett medel för att öka sysselsättningen, den sociala sammanhållningen och den ekologiska hållbarheten. Genom att bidra till att den europeiska sociala modellen kan bibehållas tryggar den EU-medborgarnas livskvalitet. Sysselsättningen är den viktigaste frågan för EU-medborgarna. Den nya inriktningen på ekonomisk tillväxt och produktivitetsökningar innebär inte att de andra dimensionerna i Lissabonstrategin får förbises.

1.6

Regionkommittén vill uppmärksamma att städerna alltid fungerat som laboratorier för all slags utveckling: De flesta sociala och tekniska utvecklingstendenserna har utgått från städerna. Denna för städer typiska strukturomvandling innebär både möjligheter och risker, både för den enskilde och för samhället i stort. Städerna har lärt sig att hantera sådana strukturomvandlingar och att reagera på dem. De är också vana vid att rätta till marknadsmisslyckanden som delvis beror på sådana strukturomvandlingar. Just eftersom det på många områden krävs en anpassning av strukturerna till de nya utmaningarna för att Lissabonmålen skall kunna uppnås, har städerna en central roll att spela.

1.7

Regionkommittén vill därför kritiskt påpeka att en övervägande majoritet av städerna i EU på grund av top down-strategin vid arbetet med att utforma och genomföra Lissabonstrategin inte involverades i samband med att medlemsstaterna utarbetade sina nationella reformprogram. I viss mån var städerna visserligen formellt involverade, dock inte i sak. En undersökning visar att städerna i allmänhet var mer involverade i de medlemsstater där det fanns ett särskilt stadsministerium (t.ex. Nederländerna) eller när det handlade om stadsregioner (Berlin, Hamburg, Wien m.m.). Att städerna inte görs delaktiga leder till att deras potential och deras stora kapacitet att skapa samverkanseffekter mellan de offentliga och privata aktörerna och arbetsmarknadsparterna delvis förblir outnyttjad. En av ReK genomförd studie, ”Genomförandet av Lissabonpartnerskapet för tillväxt och sysselsättning – Regionernas och städernas bidrag”, (4) kommer i huvudsak fram till samma resultat. Enligt denna tycker endast 17 % av städerna och regionerna att de kunnat delta i utarbetandet av de nationella reformprogrammen i tillräckligt hög grad.

1.8

Regionkommittén konstaterar att städerna tendentiellt sett var mer involverade i arbetet med att utarbeta nationella strategiska referensramar enligt artiklarna 25 och 26 i utkastet till allmän strukturfondsförordning (5). Det är fortfarande dock ingen självklarhet att den urbana dimensionen beaktas i de nationella strategiska referensramarna och de operativa program som dessa utmynnar i.

1.9

Regionkommittén vill kritiskt påpeka att den urbana dimensionen i sammanhållningspolitiken i hög grad tonas ned i utkastet till strategiska riktlinjer för sammanhållningspolitiken 2007–2013 (6). Denna brist framkom också i resultaten av remissarbetet i samband med de strategiska riktlinjerna om sammanhållningspolitiken 2007–2013: Vid upprepade tillfällen förespråkades att man borde lägga större vikt vid städernas avgörande roll för tillväxt och sysselsättning. Städernas livsviktiga roll borde också formellt erkännas i riktlinjerna. Utan tydliga, bindande EU-bestämmelser om att städerna måste involveras finns det risk för att den urbana dimensionen i sammanhållningspolitiken inte förstärks under 2007–2013 utan försvagas.

1.10

Regionkommittén ställer sig därför positiv till kommissionens initiativ i arbetsdokumentet ”Cohesion Policy and cities: the urban contribution to growth and jobs in the regions”  (7) där den tar till sig denna kritik och trots allt föreslår en stärkning av den urbana dimensionen i den framtida sammanhållningspolitiken. I dokumentet visas på ett utmärkt sätt vilken central betydelse städerna har för Europas, medlemsstaternas och regionernas fortsatta utveckling. Att städerna kan göra en avgörande insats för tillväxt och sysselsättning, social sammanhållning och hållbar utveckling kommer tydligt till uttryck.

1.11

Regionkommittén värdesätter framför allt att kommissionen i dokumentet redogör för den urbana dimensionen i hela dess komplexitet. Denna helhetsansats är en viktig styrka i dokumentet och bör i vilket fall som helst bibehållas. Det enda sättet att beakta den komplexitet som konkreta exempel och uppgifter ger en bild av är ett tillvägagångssätt där alla politikområden integreras. Den urbana dimensionen låter sig inte begränsas till sammanhållningspolitiken utan bör beaktas explicit i all gemenskapspolitik.

1.12

Regionkommittén vill särskilt framhäva att städernas bidrag i dokumentet delas upp i 50 konkreta riktlinjer för åtgärder. Städerna kan nu använda dessa som riktlinjer när de utformar konkreta åtgärder i framtiden.

1.13

Regionkommittén ställer sig bakom det remissförfarande rörande arbetsdokumentet som kommissionen inlett och kommissionens avsikt att ta upp de viktigaste resultaten av denna process i den slutgiltiga versionen av de strategiska riktlinjerna för sammanhållningspolitiken och offentliggöra det omarbetade arbetsdokumentet i form av ett meddelande.

1.14

Regionkommittén medverkar till att ytterligare stärka den urbana dimensionen genom att tillsammans med kommissionen och Europaparlamentets utskott för regional utveckling anordna ett stadsforum den 26 april 2006.

1.15

Regionkommittén välkomnar att förslaget till rådets förordning om inrättande av en sammanhållningsfond möjliggör finansiering av ekologiska transporter i städerna med medel från denna fond.

2.1

Regionkommittén gratulerar kommissionen till en precis och detaljerad redogörelse i frågorna: hållbar stadsutveckling i den europeiska regionalpolitiken, städernas roll: varför städer är viktiga, attraktiva städer, innovationsstöd, företagsamhet och kunskapsbaserad ekonomi, fler och bättre arbetstillfällen, skillnader mellan städerna, styrning och finansiering av förnyelse i städerna.

2.2

Regionkommittén ser positivt på att man i åtgärdsriktlinjerna uppmanar medlemsstaterna att stödja städernas åtgärder.

2.3

Kommittén anser att en fjärde prioritering bör fastställas i gemenskapens strategiska riktlinjer, en prioritering med inriktning på städer och stadsområden i syfte att skapa lokalsamhällen präglade av trygghet, sammanhållning och hållbarhet (ekonomiskt, socialt, miljömässigt och kommersiellt), även i de mest eftersatta stadsområdena.

2.4

Regionkommittén pekar på hur olika städernas situation är, framför allt beroende på storlek, geografiskt läge, exempelvis i avlägsna regioner, ansvarsfördelningen i respektive medlemsstat och på om det handlar om städer i de gamla eller de nya medlemsstaterna. Dessutom bör man rikta uppmärksamheten på ett annat viktigt kriterium: de skillnader mellan städerna i olika länder som beror på nivån av urbanisering och den ekonomiska nivån i landet.

2.5

Regionkommittén delar kommissionens syn att en allmän förstärkning av städernas handlingsutrymme är en förutsättning för att dessa skall utvecklas framgångsrikt och därmed bidra på ett avgörande sätt till den regionala utvecklingen. För detta måste städerna ha både system och verktyg som gör att de kan reagera på ekonomiska och sociala förändringar och en kritisk massa av finansiella medel som skulle kunna utbetalas som ett övergripande stöd och i samband med vidaredelegering av de olika förvaltningsfunktionerna i enlighet med den nya ERUF-förordningen (artiklarna 36, 41 och 42).

2.6

För att kunna uppnå Lissabonstrategins mål med stora ökningar vad gäller tillväxt och produktivitet är det mycket viktigt att erkänna städernas och stadsområdenas betydelse genom deras kritiska massa i fråga om befolkning, roll som kompetenscentra för högre utbildning och vetenskap samt förmåga att tillämpa nya upptäckter i industriell skala, anser kommittén. Sammanhållningspolitiken bör därför ha en stadsdimension som tar vara på den potential som städerna har som motorer för innovation och kunskapsekonomin.

2.7

När det handlar om att förbättra ramvillkoren för affärsverksamhet och innovation vill Regionkommittén framför allt peka på att städer bara kan utöva dessa viktiga styrfunktioner i de fall där de har de finansiella resurser som krävs för detta. Detta gäller naturligtvis för alla nämnda åtgärdsområden.

2.8

Regionkommittén understryker vikten av ett samordnat förfarande med hänsyn till verkligheten i ”funktionella regioner” om man vill uppnå hållbara förbättringar genom nämnda riktlinjer. Först genom partnerskapssamarbete över de administrativa gränserna uppstår möjligheter att lösa problem och utnyttja den potential som finns. Detta samarbete, som inte alltid är så enkelt i praktiken, bör främjas med särskilda incitament från EU:s sida, exempelvis till förmån för strategiska utvecklingsprojekt för stora områden. Vi anser att det är speciellt viktigt att upprätta nya samarbetsnät mellan storstadsområden och andra stadsområden samt att förstärka befintliga nät. Ett särskilt omnämnande förtjänar det samarbete som under den innevarande perioden har utvecklats genom Interreg III-initiativet. Detta samarbete kommer att fortsätta under perioden 2007–2013 inom ramen för målet om regionalt samarbete.

2.9

Regionkommittén betonar städernas viktiga roll i kampen mot klimatförändringen genom befolkningens storlek och förmågan att åstadkomma storskaliga förändringar exempelvis när det gäller allmänna kommunikationer och innovativ energianvändning i byggnader. Kommittén föreslår därför att ett miljökrav införs i strukturfondsprogrammen.

2.10

Regionkommittén betonar vikten av att sanera och stadsbyggnadsmässigt utveckla övergiven industrimark och offentlig mark som ett bidrag till förnyelsen av de befintliga städerna och en minskning av bebyggelsespridningens avarter. För detta behöver städerna stöd från nationell nivå och EU-nivå. För att kunna ta itu med sina speciella problem behöver storstadsområdena och andra stadsområden därför finansiellt EU-stöd via nya program som skall ge nytt liv åt nedgångna stadsområden samt förstärkta initiativ som kan fullfölja de insatser som gjorts inom programmet Urban.

2.11

Regionkommittén är medveten om vikten av en mångfaldspolitik som omfattar alla den offentliga förvaltningens områden. En sådan politik är en absolut förutsättning för att man skall kunna uttömma den specifika potentialen hos personer med utländsk bakgrund, personer som för närvarande fortfarande ofta är en outnyttjad resurs.

2.12

Regionkommittén pekar framför allt på de allmännyttiga tjänsternas betydelse för städernas dragningskraft och för stadssystemens effektivitet. I samband med detta bör man framför allt – som ett uttryck för subsidiaritetsprincipen – ta hänsyn till de lokala och regionala myndigheternas frihet att själva välja formen för hur tjänster av allmänt (ekonomiskt) intresse tillhandahålls. Regionkommittén begär att den europeiska rättsliga ramen för detta även i fortsättningen står öppen för möjligheter till egen produktion eller till att interna företag tillhandahåller direkta tjänster. I rättskipningen rörande upphandlings- och bidragsrätten behöver städerna och regionerna större flexibilitet.

2.13

Regionkommittén anser att man inom alla åtgärdsområden bör ta särskild hänsyn till kvinnors, ungdomars och äldre personers behov samt till personer med särskilda behov.

2.14

Kommittén anser att städerna måste bli mer ”kvinnovänliga” genom stöd till kvinnligt företagande, åtgärder för att utveckla och stödja kvinnor som chefer och företagsledare inom näringslivet och den offentliga sektorn i städerna genom adekvata närtjänster och välfärdstjänster.

2.15

Regionkommittén föreslår att hälso- och sjukvård ges ett eget avsnitt i dokumentet. Detta tema behandlas visserligen inom ramen för de tre centrala områdena – nåbarhet och rörlighet, tillgång till tjänster och inrättningar, naturmiljön och den fysiska miljön. På grund av sin betydelse borde det dock även beaktas explicit i åtgärdsriktlinjerna.

2.16

Regionkommittén betonar framför allt hur viktigt det är att se till att det finns ett heltäckande utbud av barntillsyn till rimliga priser och med öppettider som motsvarar behoven. Ett sådant utbud gör det möjligt för vårdnadshavarna att förvärvsarbeta, det lägger en viktig grund för barnens fortsatta utbildning, bidrar stort till integrationen av olika kulturer och barn med särskilda behov.

2.17

När det gäller riktlinjerna för åtgärder på området små och medelstora företag och de minsta företagen vill Regionkommittén kritiskt påpeka att man bör gå mycket restriktivt till väga och iaktta stränga kriterier när man förenklar tillgången till finansiering genom att ta på sig deras risker. Kommittén understryker att storleken på stöden till de minsta företagen måste ökas.

2.18

Regionkommittén pekar på att frågan om utbildning och utbildningspolitik måste ses i hela sin bredd – inklusive ”livslångt lärande” – inte bara mot bakgrund av effekterna på tillväxten och sysselsättningen, utan även ur aspekten ett socialt och solidariskt samhälle, där framför allt alla människors delaktighet framhävs, inte bara i ekonomin utan i samhället som helhet.

2.19

Regionkommittén är medveten om att områden som vård och omsorg samt sociala tjänster kommer att bli allt viktigare vartefter andelen äldre personer växer. Dessa förskjutningar inom ålderspyramiden innebär stora utmaningar för städerna i framtiden. De skapar dock även möjligheter till tillväxt och sysselsättning, bl.a. inom vårdyrkena.

2.20

Vi vill framhålla att det stora antalet invandrare i storstadsområden och andra stadsområden inom Europa utgör en betydande utmaning. Men invandrarna innebär samtidigt en ny resurs där de berörda aktörerna bör söka nya tillväxtmöjligheter. Därför bör de olika myndigheterna ge impulser till att utnyttja dessa möjligheter.

2.21

Regionkommittén framhäver – framför allt städernas – allt större betydelse som en växande arbetsmarknad, vid sidan om den första (privata) sektorn och den andra (offentliga) sektorn. Regionkommittén anser att man i åtgärdsriktlinjerna explicit måste beakta nödvändigheten av att främja möjligheterna på marknaden för företag inom den sociala ekonomin (den ”tredje sektorn”), t.ex. genom tillgång till krediter eller genom statliga garantier.

2.22

Regionkommittén vill framför allt framhäva att skapandet av hållbara arbetstillfällen och bekämpningen av arbetslösheten har central betydelse för EU:s fortsatta utveckling överlag. Endast genom synliga framsteg på detta område kan man vinna (tillbaka) befolkningens acceptans för EU. Städerna är som centrum för strukturomvandlingen särskilt drabbade av arbetslöshetsproblematiken.

2.23

Regionkommittén kräver att medlemsstaterna i sin arbetsmarknadspolitik tar allt större hänsyn till stadsregionernas behov och tillsammans med de städer som samtidigt utgör funktionella arbetsmarknadsregioner utvecklar passande koncept. Institutionella pakter, avtal och överenskommelser för att stämma av den nationella, den regionala och den lokala arbetsmarknadspolitiken mot varandra, som i t.ex. de territoriella sysselsättningspakterna, kan tjäna som bas för detta. Genom dessa pakter stärks kopplingen mellan den ekonomiska politiken, regionalpolitiken och arbetsmarknadspolitiken på stadsnivå. De bör byggas ut ytterligare och ges EU-stöd.

2.24

Regionkommittén håller med kommissionen om att det stora antalet utlänningar som bor i våra städer representerar stora möjligheter. För att vara konkurrenskraftiga måste städerna locka till sig och ge stöd åt människor med mycket varierande kvalifikationer. Invandrare fyller ofta viktiga luckor på arbetsmarknaden. Regionkommittén ställer sig således bakom den rekommendation som kommissionen presenterar i sin senaste rapport om hur övergångsordningarna avseende den fria rörligheten för personer har fungerat, i vilken kommissionen ”rekommenderar att medlemsstaterna noga överväger huruvida fortsatta övergångsbestämmelser krävs med hänsyn till situationen på deras arbetsmarknader och till vad som sägs i denna rapport”.

2.25

Regionkommittén vill kritiskt påpeka att kvaliteten på de arbetstillfällen som skapas är av avgörande betydelse. Ökad sysselsättning har när allt kommer omkring huvudsakligen varit ett resultat av ett större antal deltidsarbeten och nya former av förvärvsarbete. I enskilda branscher minskar kvaliteten på de arbetstillfällen som bjuds ut. I andra fall motsvarar anställningsvillkoren inte de rättsliga normerna. Dessa sysselsättningsformer räcker ofta inte till för att trygga arbetstagarnas ekonomiska stabilitet och leder på så sätt till ytterligare social utstötning. Den privata sektorn och företagen förväntas erbjuda arbetstillfällen som möjliggör hållbar sysselsättning. Att göra arbetsmarknaden mer flexibel på arbetsmiljöns och den sociala trygghetens bekostnad är inte ett hållbart koncept. Respektive myndigheter bör därför se till att detta inte inträffar.

2.26

Regionkommittén vill framhäva att en grundläggande förutsättning för livskvalitet i städerna är att man arbetar för att förhindra social utslagning och andra problem som detta leder till – från gettobildning till kriminalitet. Myndigheterna bör ägna särskild uppmärksamhet åt de grupper som löper störst risk för socialt utanförskap. Invandrarnas situation förtjänar ett särskilt omnämnande.

2.27

Regionkommittén betonar att en integrering av gemenskapsinitiativ, i synnerhet Urban och Equal, i nationella och regionala operativa program inte får leda till att den innovativa karaktären hos EU:s program och initiativ blir lidande. Tvärtom finns det inom ramen för den nya sammanhållningspolitiken skäl att uppmuntra denna innovativa karaktär inom stadsutvecklingsinitiativ och främja en spridning av idéerna och tillämpningen av dem.

2.28

I detta syfte uppmanar kommittén kommissionen att se till att stadsutvecklingsinitiativ som genomförs med utgångspunkt i EU-riktlinjer är jämförbara och att effektiviteten i insatserna skall vara mätbar med avseende på kvalitet och kvantitet, om initiativen har en symbolisk och överförbar prägel som bör behållas även under nästa programperiod.

3.1

Regionkommittén uppmanar kommissionen att ta hänsyn till den urbana dimensionen i all gemenskapspolitik. För detta krävs det ett tillvägagångssätt där man undersöker, analyserar och beaktar de konkreta problem som finns i städerna och gemenskapspolitikens effekter på städerna. För att detta skall ske verkar det vara nödvändigt att involvera personer i ansvarig ställning från olika institutioner i städerna i alla faser av arbetet med att utforma, genomföra och utvärdera politik och program.

3.2

Regionkommittén pekar på det nödvändiga i att förbättra samordningen av den urbana dimensionen mellan alla kommissionens avdelningar, framför allt mellan GD Regionalpolitik, GD Miljö, GD Energi och transport, GD Sysselsättning och GD Hälsa och konsumentskydd. Den urbana dimensionen bör ägnas större uppmärksamhet i alla EU-program, både finansiellt och geografiskt.

3.3

Regionkommittén betonar också att det krävs större samordning mellan kommissionen, Europaparlamentet och rådet, så att man kommer fram till en tydligare dagordning för EU:s åtgärder för städerna.

3.4

Regionkommittén rekommenderar kommissionen att stärka den avdelningsövergripande arbetsgruppen genom att involvera experter från städerna och skapa en avdelningsövergripande arbetsgrupp – liknande Europaparlamentets tvärgrupp ”Urban-Logement”. Vi rekommenderar också att man skapar forum för en regelbunden dialog med städerna om EU-politiken i fråga, på samma sätt som redan skett på miljöområdet.

3.5

Regionkommittén uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att avisera en ”territoriell dialog” liknande den sociala och civila dialogen, så att de olika myndigheterna i städerna och regionerna och deras nationella och europeiska sammanslutningar kan bidra med sina ståndpunkter i arbetet med att förbereda, förhandla och besluta om politik och åtgärder som rör städerna och regionerna och på så sätt vara med och utforma dessa. Den dialog som kommissionen inledde under 2003 (8) med de lokala och regionala myndigheternas sammanslutningar i samarbete med Regionkommittén är bara ett första steg i denna riktning.

3.6

Regionkommittén ställer sig positiv till ett möte på hög nivå inför varje vårtoppmöte inom rådet och medlemsstaterna. Vid detta möte borde vid sidan om dem som medverkar i den ”territoriella dialogen” framför allt Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, Regionkommittén och nätverk av städer delta. Regionkommittén föreslår också årliga möten för de ministrar i medlemsstaterna som är ansvariga för politiken rörande städerna. Dessa möten bör föregås av ett sammanträde med företrädare för stadsnätverken och de nationella och europeiska kommunsammanslutningarna som Europeiska kommuners och regioners råd (CEMR). Kommissionens avdelningsövergripande arbetsgrupp bör vid dessa möten regelbundet rapportera om hur långt den kommit i sitt arbete.

3.7

Regionkommittén uppmanar regeringarna i medlemsstaterna att ta allt större hänsyn till den urbana dimensionen i den nationella politiken. De bör framför allt se till att städerna har de finansiella resurser som krävs för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter. Dialogen med städerna och deras sammanslutningar bör också fördjupas och ges fast form som formaliserad rådfrågning.

3.8

Regionkommittén pekar på den centrala betydelsen av forskning och utveckling för att man skall uppnå Lissabonmålen. Regionkommittén anser därför att städernas betydande roll i forskningspolitiken i EG:s sjunde ramprogram för forskning, teknisk utveckling och demonstration måste ta sig uttryck i en integrering av den urbana dimensionen (urban mainstreaming). Hittills är det bara under miljö och transport som man specifikt tagit hänsyn till den urbana dimensionen. Urbana forskningsaspekter bör dock beaktas inom alla temaområden och alla specifika program. I detta sammanhang är det viktigt med starkare stöd till städernas nätverkssamarbete med respektive högskolor och forskningsinstitut, i form av riktade åtgärder. På detta sätt går det att uppnå synergieffekter för stadsutvecklingen och bredare allmän medvetenhet om forskning och utveckling. En sådan åtgärd skulle t.ex. kunna vara en tävling om titeln ”Europeisk vetenskapsstad”.

3.9

Det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling bör stärka den roll städerna spelar när det gäller utbyte av information och kunskap, få till stånd en resursfördelning och innovationspolitik, som uppfyller samhällets behov i allmänhet och medborgarnas behov i synnerhet, samt garantera stöd till gränsöverskridande forskning på området stadsutveckling.

3.10

Regionkommittén betonar vikten av subsidiaritet och betydelsen av att de lokala och regionala nivåerna involveras i planeringen och genomförandet av sammanhållningspolitiken. Den decentraliserade förvaltningen av strukturfonderna får inte leda till att sammanhållningspolitiken centraliseras på medlemsstatsnivå.

3.11

Vi uppmanar Europeiska kommissionen att ta hänsyn till proportionalitetsprincipen vid tillämpningen av bestämmelserna om administration och kontroll av de insatser som görs för städerna.

3.12

Regionkommittén vill se att de lokala myndigheterna i större utsträckning och på ett mer öppet sätt deltar i förberedelsen, utarbetandet och genomförandet av de nationella reformprogrammen, samt att medlemsstaterna inför ett särskilt kapitel i sina årsrapporter till kommissionen, där de beskriver vilka medel som används för att genomföra programmen på lokal nivå.

3.13

Regionkommittén ställer sig positiv till att den urbana dimensionen beaktas i kommissionens förslag till förordningar om strukturfonderna och Sammanhållningsfonden för 2007–2013.

3.14

Regionkommittén anser att den urbana dimensionen måste förstärkas i de strategiska riktlinjerna för sammanhållningspolitiken för perioden 2007–2013. Det är kommissionen som har till uppgift att se till att den urbana dimensionen faktiskt beaktas, till exempel genom att den urbana dimensionen entydigt fastställs i medlemsstaternas genomföranderapporter och i kommissionens årsrapport, som skall utarbetas enligt artiklarna 27 och 28 i utkastet till en allmän strukturfondsförordning (9).

3.15

Regionkommittén vill framhålla att de framåtblickande och strategiska åtgärder som de lokala myndigheterna vidtar avseende sysselsättningsproblemen, i huvudsak genom förslag om att skapa alternativa arbetstillfällen inom ”de nya sysselsättningsområdena”, spelar en grundläggande roll. Av den anledningen rekommenderar vi att man inte bara skall ta hänsyn till stadsdimensionen när man planerar och vidareutvecklar sysselsättningsprogram. Man måste också förse städerna med erforderliga befogenheter, styrinstrument och budgetanslag.

3.16

Regionkommittén ställer sig positiv till de gemensamma initiativen, Jeremie, Jaspers och Jessica, från kommissionen och EIB-gruppen. Lika tillgång till dessa finansieringssystem för alla statliga nivåer är en viktig förutsättning för att de skall lyckas.

3.17

Regionkommittén rekommenderar att man utarbetar, regelbundet uppdaterar och sprider data och analyser som visar på den komplexa verkligheten i städerna och förbättrar möjligheterna att bedöma situationen i städerna. Vi stöder framför allt sådana initiativ som Espon eller Urban Audit.

3.18

Regionkommittén stöder arbetet med att vidareutveckla nätverk mellan städerna för utbyte av erfarenheter och bästa praxis. I samband med detta bör man bygga vidare på befintliga nätverk, t.ex. Urbact med pilotprojektet ”European Urban Knowledge Network”, de interregionala urbana samarbetsprioriteringarna, Eurocities m.m. Härvid bör även initiativ från olika sammanslutningar på nationell och europeisk nivå som företräder städernas intressen beaktas.

3.19

Regionkommittén uppmanar Europeiska kommissionen att begära av de medlemsstater som erhåller stöd från Sammanhållningsfonden att använda en betydande del av sitt stöd till olika projekt som rör hållbara stadstransporter.

29.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 206/23

1)

Det civila samhället i kandidatländerna spelar en avgörande roll för att sprida kännedom om den europeiska integrationen bland medborgarna och för att stödja de nationella, regionala och lokala myndigheterna som har det ekonomiska, sociala och politiska ansvaret för att anslutningsprocessen genomförs effektivt.

2)

Det behövs en dialog mellan EU:s och kandidatländernas civila samhällen för att påskynda och fördjupa kunskaperna om varandras sociala och politiska förhållanden och respekten för varandras olika kulturer.

3)

Det vore önskvärt med ett decentraliserat förhållningssätt när man inrättar nätverk som bygger på respektive civilsamhälle och som syftar till ömsesidig kunskap och till att sprida information om den europeiska integrationsprocessen.

1.1.1

Regionkommittén välkomnar kommissionens meddelande som syftar till att genomföra den ”tredje pelaren” i strategin för dialog mellan de civila samhällena, en strategi som riktar sig till Turkiet, Kroatien och de övriga kandidatländerna.

1.1.2

Kommittén stöder särskilt kravet på att EU-institutionerna i större utsträckning skall fokusera på medborgarna i kandidatländerna, som tidigare visat sig komma i andra hand när det gäller de beslut, konsekvenser och möjligheter som tidigare utvidgningsprocesser fört med sig. Detta har ofta gjort att integrationsprocessen uppfattats som ”något man måste genomlida” snarare än ”något man vill stödja”.

1.1.3

Regionkommittén är i linje med rådets beslut av den 3 oktober 2005, där vikten av medborgarnas samtycke till anslutningsprocessen betonas, av den uppfattningen att informationen om följderna av en fortsatt utvidgning av gemenskapen inte får begränsas till kandidatländernas medborgare utan även bör omfatta det civila samhällets aktörer i medlemsstaterna. Gemenskapens förmåga att ta upp nya medlemsstater som ett grundläggande anslutningskriterium kommer också att bedömas mot bakgrund av den utsträckning i vilken EU-medborgarna godtar framtida utvidgningar.

1.1.4

Regionkommittén ställer sig bakom kommissionens beslut att involvera de regionala och lokala myndigheterna i den politiska dialog som skall utvecklas med samtliga kandidatländer under deras väg mot anslutning. Kommittén anser sig ha en särställning som samtalspartner med avseende på den tredje pelaren i kommissionens strategi, eftersom vi har ett direkt uppdrag att föra dialogen mellan de civila samhällena framåt. Kommittén begär därför att bli direkt involverad i kommissionens framtida arbete vad gäller dialogen mellan de civila samhällena, särskilt i samband med informations- och kommunikationsinsatser.

1.1.5

Regionkommittén påpekar att det råder obalans i kommissionens meddelande, eftersom nästan hela dokumentet handlar om Turkiet. ReK anser att det hade varit lämpligare med ett mer övergripande meddelande om tredje pelaren som skulle handla om samtliga kandidatländer, alltså inte bara om Turkiet och Kroatien.

1.1.6

Regionkommittén noterar särskilt den bristande konsekvensen vad gäller finansieringsaspekten i meddelandet. För åtgärder som rör Turkiet fastställs en minimireferensram som visserligen är provisorisk, medan liknande åtgärder för Kroatiens vidkommande är obefintliga.

1.1.7

Regionkommittén anser att man måste överlåta åt EU:s medlemsstater att finna formerna för en politik för information och integration som riktar sig till de medborgare från kandidatländerna som är bosatta inom deras territorium. Det ligger mer i linje med kommissionens roll att utarbeta en gemensam strategi som förklarar den europeiska integrationsprocessens syfte, innebörd och möjligheter, och som skall gälla för de nuvarande och potentiella kommande kandidatländerna. En sådan strategi kan genomföras med hjälp av en informationsplan som riktar sig till medborgarna i samtliga kandidatländer och som effektueras via de regionala och lokala myndigheterna.

1.1.8

Regionkommittén vill i sammanhanget betona kravet på att med lämplig finansiering låta ett ”Europeiskt nätverk för det civila samhället” få uppgiften att för medborgarna i de enskilda kandidatländerna förklara den europeiska integrationsprocessens historia, institutioner, syfte och framtidsutsikter, och särskilt betydelsen av det europeiska medborgarskapet, som kommer att existera parallellt med det egna medborgarskapet när anslutningsprocessen väl är avslutad. Ett sådant nätverk kan agera länk mellan det civila samhället och skolor och universitet i de olika kandidatländerna.

1.1.9

Regionkommittén föreslår institutionaliserade möten mellan regionalt och lokalt folkvalda i EU och i samtliga kandidatländer, något som för närvarande inte kommit till stånd vare sig i Kroatien eller i länderna i västra Balkan, som ju är potentiella kandidatländer i enlighet med de första versionerna av stabiliserings- och associeringsavtalen.

1.2.1

Regionkommittén upprepar sin åsikt att det borde inrättas en gemensam rådgivande kommitté med de lokala myndigheterna i Turkiet, men noterar med oro att de nationella turkiska myndigheterna ännu inte har tagit de nödvändiga stegen mot en fungerande gemensam rådgivande kommitté med ReK.

1.2.2

Kommittén noterar kommissionens förslag att involvera de icke-statliga organisationerna i arbetet med att integrera turkiska medborgare som är bosatta i EU:s medlemsländer, men understryker att det för att underlätta denna process är nödvändigt med en decentraliserad strategi som inbegriper de lokala myndigheterna.

1.2.3

Regionkommittén anser att kommissionen borde utarbeta en särskild årlig rapport om respekten för minoriteternas rättigheter i Turkiet, och hävdar att en fast andel av det finansiella föranslutningsstödet borde anslås till förmån för icke-statliga organisationer och sammanslutningar av lokala företrädare för att värna om minoriteternas rättigheter och användningen av minoritetsspråk och regionala språk.

1.2.4

Regionkommittén välkomnar att kommissionen värnar om kvinnorättsorganisationer och organisationer för lika möjligheter, och betonar kravet på att främja och bevaka att kvinnor deltar aktivt i det politiska livet på lokal nivå.

1.2.5

Kommittén är positiv till att turkiska studenter deltar i gemenskapsprogrammet Jean Monnet, men anser det mycket viktigt att man bland annat med hjälp av ny teknik decentraliserar och utökar programmet till att omfatta perifert belägna universitet samt studerande som avslutar sin skolgång före universitetet.

1.2.6

ReK välkomnar det interkulturella utbytet som kan bli en hörnsten i dialogen med EU, och uppmanar kommissionen, och särskilt delegationen i Ankara, att tänka decentraliserat genom att ta vederbörlig hänsyn till icke-statliga organisationer som kommer från perifera regioner i Turkiet och från områden där det talas minoritetsspråk samt att använda bl.a. gemenskapsprogrammen Kultur och Media till att verka för att dessa språk bevaras.

1.2.7

ReK ställer sig bakom behovet av att uppmuntra dialogen mellan trossamfund och religiösa sammanslutningar, och förväntar sig att få information om denna dialog i kommande meddelanden om dialogen mellan de civila samhällena.

1.2.8

Regionkommittén anser det värdefullt att ta aktiv del i offentliga debatter på Internet genom att delta i den verksamhet som kommer att anordnas på kommissionens webbplats och som också kommer att innehålla information om Turkiet.

1.3.1

Regionkommittén beklagar att stabiliserings- och associeringsavtalet med Kroatien inte uttryckligen föreskriver att en gemensam rådgivande kommitté skall inrättas mellan ReK och de lokala och regionala myndigheterna i Kroatien. Kommissionen uppmanas att stödja kommitténs begäran om en sådan kommitté för att undvika liknande misstag vad gäller övriga potentiella kandidatländer i västra Balkanområdet.

1.3.2

ReK noterar ett stärkt deltagande från Kroatiens sida i gemenskapsprogrammen, och hoppas på fler partnersamverkansprojekt mellan städer i Kroatien och EU med hjälp av programmet ”Medborgare för Europa”, samt mellan regioner i Kroatien och EU, särskilt mål 1-regioner i de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004, bland annat med stöd av Leonardo da Vinci-programmet.

1.3.3

Regionkommittén påpekar för kommissionen att man särskilt måste främja respekten för minoritetsspråken, tvåspråkigheten och minoriteternas rättigheter i det civila samhället i Kroatien.

1.3.4

Regionkommittén är positiv till att kommissionen i sina projekt för finansiering av tv-program för EU-information till den stora allmänheten beslutat att också ta med program från regionala och lokala tv-bolag i Europa. I det sammanhanget betonar vi vikten av att använda regionala språk och minoritetsspråk för att dessa program skall bli en framgång.

1.3.5

I samband med de nya aktiviteter som skall utvecklas med ett aktivt deltagande av det civila samhället i Kroatien anser Regionkommittén det nödvändigt att uppmuntra det gränsöverskridande samarbetet, särskilt genom att främja Euroregionerna och dialogen mellan olika religioner.

1.3.6

Regionkommittén noterar den kroatiska regeringens vilja att utarbeta en ”Nationell strategi för utveckling av det civila samhället” och att inrätta ett råd för utveckling av det civila samhället med uppgift att säkerställa nödvändig insyn när fördelningen av nationella resurser till verksamhet i det civila samhället i Kroatien skall bedömas.

2.1.1

Kommittén anser att kommissionen från och med 2006 bör utarbeta ett omfattande årligt dokument som beskriver läget för dialogen mellan de civila samhällena, och som är mer balanserat, gör de olika förhållandena i kandidatländerna rättvisa och innehåller en särskild rapport om dialogen mellan religiösa samfund och organisationer.

2.1.2

Kommittén begär att man till framtida meddelanden om dialogen mellan de civila samhällena regelbundet bifogar en ram för den årliga finansieringen av verksamhet som syftar till att utveckla dialogen mellan de civila samhällena. Denna finansieringsram skulle vara specifik för varje kandidatland.

2.1.3

Kommissionen bör överväga möjligheten att inrätta ett europeiskt nätverk för det civila samhället, som med respekt för EU:s kulturella, nationella, regionala och lokala mångfald via skolor och universitet kan ge medborgarna i kandidatländerna och EU kunskap om varandras historia och kultur och om den europeiska integrationsprocessen.

2.1.4

Dialogen bör fokusera på positiva aspekter av den europeiska integrationsprocessen.

2.1.5

Kommittén uppmanar kommissionen att använda sig av nätverket Circom och befintliga privata TV-kanaler i regioner och städer inom EU och i kandidatländerna, för att göra TV-program för den stora allmänheten och i förlängningen utveckla dialogen mellan de civila samhällena i EU och kandidatländerna. Dessutom uppmanar ReK kommissionen att främja turkiska och kroatiska journalisters närvaro vid plenarsessionerna, och därmed inbegripa både nationell, regional och lokal press samt minoritetsgruppernas press.

2.1.6

Lika möjligheter och kvinnoorganisationernas roll bör ägnas särskild uppmärksamhet, och kommittén föreslår därför att kommissionen prioriterar icke-statliga organisationers projekt som syftar till respekt för lika möjligheter och utveckling av kvinnors deltagande i samhället och i politisk verksamhet. I detta sammanhang uppmanar vi kommissionen att utforma särskilda program för kandidatländerna i syfte att motverka direkt och indirekt diskriminering i det ekonomiska, sociala och politiska livet såväl som inom utbildning och media.

2.1.7

Kommittén vill erinra om att Kroatien för närvarande är uteslutet från gemenskapens åtgärdsprogram för att främja ett aktivt europeiskt medborgarskap (medborgardeltagande).

2.2.1

Kommittén har tagit del av kommissionens beräkningar av vilken finansiering som krävs för att täcka kostnaderna för planeringen av dialogen mellan de civila samhällena under 2006. Detta belopp uppgår till 40 miljoner euro. Utnyttjandet av de tillgängliga medlen borde utvärderas efter halva tiden, och det vore mer effektivt att utgå från konkreta behov än att anslå medel med en fast procentsats som kommissionen föreslår i sitt meddelande. Man bör dock avsätta ett belopp som fastställs på förhand och gäller för flera år, i syfte att uppmuntra arbetet i icke-statliga organisationer och sammanslutningar med lokala företrädare som värnar om minoriteters rättigheter och modersmål.

2.2.2

Kommittén uppmanar de turkiska myndigheterna att vidta nödvändiga mått och steg för inrättandet en gemensam rådgivande kommitté med företrädare för lokala turkiska myndigheter och ReK.

2.2.3

Kommittén uppmanar kommissionen att finansiera Jean Monnet-programmet och Jean Monnet-insatsen för universitetsundervisning om den europeiska integrationen, även utanför storstäderna och de största turkiska universiteten. I detta sammanhang vore det bra med liknande program som riktar sig till studerande på en lägre nivå än högskolenivån.

2.2.4

För att icke-statliga organisationer i Turkiets ytterområden skall bli delaktiga, rekommenderar kommittén intensivare kontakter med sammanslutningar av företrädare för lokala myndigheter och med regionala och lokala medier.

2.2.5

Kommissionen bör intensifiera uppmaningarna till turkiska myndigheter att se till att kvinnor representeras på lokal politisk nivå i tillräcklig utsträckning. Kommittén efterlyser en årlig europeisk utmärkelse för att uppmuntra kvinnors lokalpolitiska verksamhet i Turkiet.

2.2.6

För att främja s.k. partnersamverkan mellan turkiska städer och städer i EU bör kommissionen ta hjälp av ReK:s ledamöter, som skulle kunna ”adoptera” ett antal kommunala myndigheter varje år och para ihop dem med motsvarande myndigheter i EU, t.ex. vid en årlig konferens som kommissionen skulle kunna anordna i samarbete med ReK.

2.2.7

Kommissionen uppmanas att göra kommittén delaktig i Internetverksamheten för att främja offentliga debatter on-line, inom ramen för en webbplats med information om utvidgningen och om den verksamhet som bedrivs i Turkiet i samband med dialogen mellan de civila samhällena.

2.3.1

Kommittén uppmanar kommissionen att finansiera verksamheten i samband med dialogen mellan de civila samhällena från och med programplaneringen 2006, genom att avsätta särskilda årliga belopp från programmet för föranslutningsstöd.

2.3.2

Kommittén bekräftar sitt intresse för dialogen med regionala och lokala kroatiska myndigheter, och efterlyser att en gemensam rådgivande kommitté med ReK uttryckligen skrivs in i stabiliserings- och associeringsavtalen med de övriga länderna i västra Balkan.

2.3.3

Kommittén föreslår särskilda program för partnersamverkan mellan myndigheter i de kroatiska och europeiska regioner som omfattas av mål 1 (konvergensmålet fr.o.m. 2007), för att främja utbyte av välfungerande metoder när det gäller att utnyttja gemenskapens föranslutningsstöd. Framför allt bör man planera särskilda regionala partnersamverkansprojekt via utbildningsprogrammet Leonardo da Vinci.

2.3.4

Kommittén föreslår att det inrättas ett informationsprogram för ömsesidig kunskap och främjande av det europeiska budskapet på lokal nivå. Detta bör även ske på de nationella minoriteternas språk, genom att man involverar regionala kroatiska medier, även sådana som företräder nationella minoriteter.

2.3.5

Kommittén uppmanar kommissionen att slå vakt om de insatser som görs av det civila samhällets företrädare för nationella minoriteter i Kroatien, och att utarbeta en årsrapport om respekten för de nationella minoriteternas rättigheter med särskild tonvikt på tvåspråkigheten inom lokala och regionala myndigheter, när sådan är föreskriven.

2.3.6

Kommittén föreslår att Kroatien från och med 2007 skall delta i gemenskapens åtgärdsprogram för att främja ett aktivt europeiskt medborgarskap (medborgardeltagande).

2.3.7

Kommissionen uppmanas att begära att en företrädare för de civila samhällena i EU får delta som observatör i det råd för utveckling av det civila samhället som den kroatiska regeringen inrättat.

29.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 206/27

—

”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén En gemensam agenda för integration – En ram för integration av tredjelandsmedborgare inom Europeiska unionen”

—

”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Migration och utveckling: Konkreta riktlinjer”

—

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna”

1.1

Regionkommittén välkomnar detta meddelande, som utgör kommissionens svar på Europeiska rådets uppmaning att lägga fram förslag till en samordnad EU-ram för integration av tredjelandsmedborgare.

1.2

I detta första svar koncentrerar sig kommissionen i första hand på olika förslag till konkreta åtgärder för en praktisk tillämpning av de gemensamma grundprinciperna för integration, samt även på ett antal EU-instrument (nya möjligheter att agera på EU- och medlemsstatsnivå för att säkerställa att de åtgärder som vidtas på de olika nivåerna är förenliga med varandra).

1.3

Kommittén konstaterar att den tabell som presenteras i meddelandet och som innehåller exempel på såväl nationella som europeiska åtgärder i samband med de gemensamma grundprinciperna för integration (som antogs av Europeiska rådet i november 2004) bygger på integrationshandboken, förberedande INTI-åtgärder samt förberedelserna inför inrättandet av en europeisk integrationsfond.

1.4

Den ordningsföljd som kommissionens förslag presenteras i har ingenting med prioritering att göra, vilket kommittén beklagar. Det är kommissionens önskan att medlemsstaterna själva bestämmer hur åtgärderna skall prioriteras.

1.5

Kommittén välkomnar kommissionens ståndpunkt att integration är dubbelriktad process.

1.6

Viktigt i detta sammanhang är att åtgärder fastställs för att öka värdsamhällets anpassningsmöjligheter (dvs. ökad interkulturell medvetenhet och ökade kunskaper, acceptans när det gäller invandring). De privata organisationernas roll i samband med mångfaldsfrågor bör stärkas och samarbetet med medierna fördjupas (främja frivilliga riktlinjer för god praxis).

1.7

ReK välkomnar ståndpunkten att integration skall ske med respekt för EU:s grundläggande värderingar. Här bör framför allt medborgarkunskapsinslag i introduktionsprogrammen framhävas.

1.8

Regionkommittén gläder sig åt den uppmärksamhet som ges åt utbildning i meddelandet och vill framhålla att det är nödvändigt att vidta åtgärder och utarbeta särskilda styrinstrument inom utbildningsområdet som möjliggör en fullständig integration av invandrarna i värdlandets utbildningssystem, och därmed i hela samhället.

1.9

Kommittén vill understryka att sysselsättningen är en väsentlig del av integrationsprocessen. Framför allt är det viktigt med innovativa strategier för att motverka diskriminering, och för erkännande av utbildnings- och yrkeskvalifikationer, genom gemensamma förfaranden för erkännande av dylika kvalifikationer i samtliga medlemsstater, arbetsmarknadsparternas involvering i åtgärderna, förstärkning av utbildningskapaciteten bland småföretagare, branschorganisationer och fackföreningar samt positiva åtgärder för att främja anställningen av invandrare. Kommittén betonar att man bör fastställa kriterier för bedömning av arbetserfarenhet som är enhetliga för hela EU och tydliga och där enskilda medlemsstaters utbildningssystem och EU-ländernas medborgare inte diskrimineras.

1.10

ReK menar att integration är en dynamisk dubbelriktad process grundad på ömsesidigt tillmötesgående. Viktiga åtgärder för att främja förtroendet är t.ex. initiativ för att välkomna nyanlända och system med faddrar.

1.11

ReK betonar betydelsen av att både invandrare och mottagarlandets befolkning görs medvetna om EU:s grundläggande värderingar.

1.12

Att främja tillgången till arbetsmarknaden och till utbildningsmöjligheter samt att erkänna examina och yrkeserfarenhet utgör viktiga komponenter i integrationsprocessen, anser ReK.

1.13

Kommittén välkomnar kommissionens ståndpunkt att privata och offentliga tjänsteleverantörers kapacitet för interaktion med tredjelandsmedborgare bör stärkas. Viktiga faktorer här är översättningshjälp, interkulturell kompetens, hantering av integrations- och mångfaldsfrågor, mentorprogram etc.

1.14

Ofta förekommande interaktion mellan invandrare och den inhemska befolkningen, gemensamma forum, en interkulturell dialog, information om invandrarna och deras kultur, en integrationsfrämjande miljö i städerna är faktorer som bör stärkas.

1.15

Kommittén vill påpeka att utövandet av olika kulturer och religioner garanteras i stadgan om de grundläggande rättigheterna och måste tryggas, om utövandet inte strider mot andra okränkbara europeiska rättigheter, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna eller den nationella lagstiftningen.

1.16

ReK vill understryka att invandrarnas medverkan i den demokratiska processen och i utformningen av integrationspolitik och integrationsåtgärder, särskilt på lokal nivå, stöder deras integration.

1.17

Kommittén välkomnar att listan med exempel på åtgärder är omfångsrik och omfattar alla viktiga integrationsområden. Den kan därför tjäna som en bra utgångspunkt för en samordning av medlemsstaternas integrationspolitik.

1.18

ReK anser att det krävs tydliga mål. Dessa bör prövas genom indikatorer och utvärderingsmekanismer i syfte att anpassa politiken, utvärdera framstegen när det gäller integrationen och göra informationsutbytet effektivare.

1.19

Regionkommittén menar att samarbete och informationsutbyte är särskilt viktiga beståndsdelar (nationella kontaktpunkter om integrationsfrågor, integrationshandboken, webbsidan om integration).

2.1

Regionkommittén betonar att det är medlemsstaterna själva som i enlighet med de förhållanden och traditioner som råder i det egna landet skall kunna bestämma vilka åtgärder som skall vidtas och hur, men att förslagen ses som grundkomponenter för all integrationspolitik i medlemsstaterna.

2.2

Jämställdhetsfrågor och situationen för unga invandrare och barn från invandrarfamiljer bör uppmärksammas speciellt.

2.3

Grundläggande kunskaper om värdsamhällets språk, historia och institutioner bör anses som en förutsättning för integration, menar kommittén.

2.4

Regionkommittén anser att man bör sätta in utbildningsinsatser så att invandrare ges möjlighet till ett aktivt och framgångsrikt samhällsdeltagande, exempelvis läroplaner med en mångfaldsdimension och särskilt stöd till unga invandrare inom skolan. Även förskolans utbildningsmässiga betydelse bör lyftas fram, liksom behovet av att skapa olika arbetsformer som underlättar övergången från skola till arbetsliv, och lämpliga program för detta bör främjas i medlemsstaterna.

2.5

ReK understryker att man utöver nödvändiga ”effektiva åtgärder för att minska brottsligheten bland unga invandrare”, som kommissionen framhåller, också måste satsa på förebyggande åtgärder och upplysning.

2.6

Kommittén anser att man bör främja invandrares tillgång till offentliga och privata varor och tjänster som en avgörande förutsättning för integration.

2.7

ReK betonar att acceptans för andra livsstilar och livsåskådningar har en gräns som inte kan överskridas, nämligen respekten för mänskliga rättigheter och kampen mot all slags diskriminering, framför allt diskriminering p.g.a. kön, som garanteras genom EU-lagstiftningen och internationell lagstiftning. Invandrarkvinnor måste ges särskilt skydd och ha fullständigt tillträde till arbetsmarknaden, där de skall garanteras lika rätt till sysselsättning, utbildning samt lika möjligheter att delta i det europeiska demokratiska samhällets politiska liv. Invandrarkvinnornas fria val ska värnas genom att samhället förhindrar tvångsäktenskap, bekämpar våld i hemmet, värnar kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter och förhindrar förödmjukande praxis såsom t.ex. kvinnlig omskärelse. Mänskliga rättigheter är icke förhandlingsbara. Ett åsidosättande av dessa rättigheter kan inte rättfärdigas av några som helst traditioner eller kulturer. Det är därför viktigt att det utarbetas särskilda åtgärder för information, förebyggande verksamhet, bättre stöd och ökad förståelse, så att samtliga former av diskriminerande eller förödmjukande beteende eller sedvanor kan förhindras och framsteg nås när det gäller att skapa lika möjligheter för både invandrarkvinnor och invandrarmän.

2.8

Regionkommittén framhåller att meddelandet har en tendens till ovilja att ta ställning och bristande analytisk skärpa. Det är påfallande att ”mjuka åtgärder” (som dialog, forum, informationsspridning osv.) förs fram i meddelandet, och dessa åtgärders betydelse bör inte underskattas. Åtgärder som är strukturellt viktiga för integrationen, såsom migranternas politiska medverkan, omnämns dock endast i förbigående (grundprincip 9).

2.9

Det borde göras en klar uppdelning och rangordning med avseende på politiska, rättsliga, strukturella och institutionella ansvarsområden och aktörer i värdsamhället samt åtgärdernas vikt. I enlighet med detta borde också de gemensamma grundprinciperna vidareutvecklas och förstärkas som instrument.

2.10

Regionkommittén förordar åtgärder för en konsekvent strategi på EU-nivå. Den rättsliga ramen för inresa och vistelse, inbegripet rättigheter och skyldigheter, bör konsolideras.

2.11

Kommittén noterar att jämställdhetsperspektivet tas upp som en viktig faktor i meddelandet. Därför borde dokumentet också avfattas på könsspecifikt språk.

2.12

Regionkommittén anser att det inom den rättsliga ramen för inresa och vistelse bör tas hänsyn till bestämmelserna om likabehandling och invandrares rättigheter i samtliga framtida åtgärder på migrationsområdet.

2.13

Kommittén understryker vikten av intressegruppernas deltagande (framför allt med tanke på deltagardemokratin) och tanken på att inrätta ett europeiskt integrationsforum med deltagande av paraplyorganisationer (samråd, rekommendationer, nära kontakt med de nationella kontaktpunkterna för integrationsfrågor). Även Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén bör inbjudas att delta. Det europeiska integrationsforumet bör involveras i den förberedande konferensen inför framtida handböcker om integrationsfrågor. Den årliga rapporten om migration och integration bör utarbetas även i framtiden och utvecklas.

2.14

Kommittén menar att många av de åtgärder som kommissionen hänvisar till (välkomstinitiativ, erbjudande om hjälp, åtgärder för att medvetandegöra lokalbefolkningen, utbildningserbjudanden osv.) bör genomföras lokalt. De lokala organen bör också utrustas med nödvändiga resurser. Detsamma gäller också för den regionala nivån (inrättande av informationsinstrument, introduktions- och kulturprogram osv.).

2.15

Regionkommittén anser att kommuner och regioner måste få de ekonomiska medel som krävs för genomförandet av integrationsåtgärderna.

2.16

Regionkommittén föreslår att det inrättas en databank (t.ex. för information om erkännande av kvalifikationer och utbildningsbevis, uppgifter om migranternas behov osv.).

2.17

Kommittén vill understryka att de regionala och lokala nivåerna när det gäller integrationsfrågor lämnar ett stort och nödvändigt bidrag, och att de kan tillföra omfattande kunskaper och insikter. Därför bör de engageras tidigt och i stor omfattning i utvecklingen av strategier och i hela processen.

2.18

Regionkommittén efterfrågar åtgärder och incitament för att få migranterna att utnyttja de föreslag na möjligheterna (exempelvis incitament att söka arbete eller utbildning).

2.19

Regionkommittén anser det vara nödvändigt att förbättra metoderna för att beräkna antalet invandrare, för att på så sätt kunna anpassa de integrationsåtgärder som man beslutar att vidta i praktiken.

1.1

I meddelandet redovisas åtgärder för att förbättra migrationens inverkan på utvecklingen. Grundvalen är ett meddelande från december 2002 och tyngdpunkten ligger på migrationen Nord–Syd.

1.2

Regionkommittén anser det vara viktigt att man vid sidan om att studera utvandringens konsekvenser för ursprungsländerna också studerar effekterna på emigrationen av det utvecklingssamarbete som äger rum, eftersom detta samarbete är av grundläggande betydelse. Det är bara genom att bistå ursprungsländerna med att skapa framtidsmöjligheter för den egna befolkningen som man på lång sikt kan komma till rätta med migrationsflödena.

1.3

I meddelandet betonas starkt stödet till temporär och virtuell återvandring för att öka överföringarna av kunskaper och erfarenheter, vilket skulle gagna ursprungsländerna och deras utveckling (kompetensspridning i stället för kompetensflykt).

1.4

Kommittén välkomnar att man även betonar vikten av att integrera migrationspolitiken i utvecklingspolitiken, de återvändande migranternas betydelse för utvecklingen, vikten av att underlätta kapitalöverföringar, medfinansiering av projekt på grundval av överföringar till hemlandet.

1.5

I meddelandet förordas generellt att kontakterna upprätthålls mellan ursprungsländerna och migranterna. (Detta märks i allt högre utsträckning i medborgarskapspolitiken i de enskilda medlemsstaterna.)

1.6

Kommittén understryker att man bör se immigranter som brobyggare i förhållande till ursprungsländerna. Detta kan tjäna som argument för att undervisning på värdlandets språk bör kompletteras med läsinlärning och språkundervisning på immigranternas modersmål.

1.7

ReK menar att diskussionen om grönboken om laglig invandring tydligt visar att det i framtiden i första hand kommer att handla om ett främjande av tillfälliga arbeten och invandring av högkvalificerad arbetskraft.

2.1

Regionkommittén anser att finansiella flöden kan bidra till genomförandet av utvecklingsmålen. De är emellertid av rent privat natur och kan därför inte ersätta statligt utvecklingsstöd. Denna omständighet bör beaktas i tillräcklig utsträckning.

2.2

ReK betonar att avgiftsnivåer och överföringsvillkor är otillfredsställande. Åtgärder bör vidtas för att göra överföringarna billigare, säkrare och snabbare. Detta går att genomföra på kort sikt, men påverkan på utvecklingen bör ses som ett långsiktigt mål.

2.3

Kommittén föreslår att följande åtgärder vidtas:

2.4

Regionkommittén välkomnar att utvecklingsländerna skall få stöd att lokalisera utvandrade personer och knyta kontakter med dem. Eliten bland de utvandrade skall kunna användas av myndigheterna i ursprungsländerna genom inrättandet av databanker med uppgifter. Vid behov kan värdefulla utvandrade personer inbjudas att återvända. Det bör emellertid göras klart att införande av personuppgifter om utvandrade personer i databanker endast kan ske på frivillig basis.

2.5

Tidsbegränsad utvandring bör användas för att öka kapaciteten i hemlandet. Detta skall emellertid inte fungera som allmän ram för säsongsarbetare.

2.6

Kommittén understryker att den nämnda återvandringen eller temporär eller ”virtuell” återvandring inte är möjlig enligt gällande lagstiftning (rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning) eftersom migranter med permanent uppehållstillstånd förlorar detta när de lämnar mottagarlandet under en längre period. Kommittén välkomnar därför att kommissionen enligt meddelandet avser att undersöka hur man kan säkra att tredjelandsmedborgare inte förlorar sina uppehållsrättigheter trots att de tillfälligt återvänder till sina ursprungsländer inom ramen för ett program för återvändande.

2.7

Regionkommittén föreslår att det införs enhetliga bestämmelser som gör det möjligt för invandrare som räknar med att få eller har rätt till permanent uppehållstillstånd att resa till sina hemländer under en tid som de själva anser vara lämplig, utan att de förlorar sin status som tredjelandsmedborgare med permanent eller långvarigt uppehållstillstånd.

2.8

Regionkommittén konstaterar att meddelandet om migration och utveckling återspeglar den internationellt tilltagande diskussionen om migranter som utvecklingsaktörer (överföringar till hemlandet, kunskapsöverföring osv.). Ur detta perspektiv är temporär migration positiv, men i första hand bör man undersöka åtgärder som grundar sig på ett frivilligt återvändande eller stimulansåtgärder.

2.9

Kommittén anser därför att man i detta sammanhang bör återuppta diskussionen om integrationspolitikens nationsövergripande dimension.

2.10

Meddelandet utgår från ett intressant perspektiv där ursprungsländerna ses som aktörer i hanteringen av migrationsströmmarna. De positiva aspekterna av tillfällig migration och tillfälligt återvändande kommer dock att kräva oinskränkt rätt till återinresa för mer eller mindre varaktigt bosatta migranter (vilket står i direkt motsättning till rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning, enligt vilket migranter med permanent uppehållstillstånd förlorar detta när de lämnar EU).

2.11

Regionkommittén välkomnar att det i meddelandet finns en fokusering på främjande av tillfällig migration så länge som den bygger på frivillighet eller stimulansåtgärder. Tillfällig migration kan utgöra ett användbart verktyg för att främja utvecklingen i länder i tredje världen.

2.12

Kommittén anser att tillfällig migration endast kan fungera effektivt om migranterna tillåts återinresa till mottagarlandet efter ett tillfälligt återvändande till ursprungslandet. Vi anmodar därför de medlemsstater som för närvarande förhindrar återinresa att ompröva detta förbud.

2.13

Kommittén erkänner att säsongsarbete innebär en kortsiktig fördel för berörda personer eftersom de under begränsad tid får möjlighet att tjäna pengar och samla yrkeserfarenheter. En nackdel är att berörda personer återvänder till ursprungsländerna utan att kunna hoppas på en förbättring av sin ekonomiska och sociala situation. Ett långsiktigare perspektiv vore enligt Regionkommittén att föredra.

2.14

Regionkommittén välkomnar stödet till program för återvändande. Sådana program kan emellertid endast fungera om det finns en effektiv utvecklingspolitik, och genom en förstärkning av de samordnade åtgärderna för decentraliserat samarbete.

2.15

Kommittén anser därför att man bör göra tillräckliga investeringar i infrastruktur- och utbildningsåtgärder och verka för lokal kontroll av fördelningen av medel.

2.16

Regionkommittén föreslår att säsongsinvandrare, som löper större risk att utnyttjas, omfattas av lämpliga åtgärder för att avvärja denna risk.

2.17

Förslagen i föreliggande meddelande innehåller visserligen arbetssätt som är målinriktade och långsiktiga, men det krävs ytterligare arbete för att klara ut motsägelserna.

2.18

Kommittén betonar att det måste säkerställas att den restriktiva hållningen inom EU inte får övertag.

2.19

ReK understryker att det negativa scenariot inte behöver inträffa, nämligen omfattade åtgärder för ett tvångsmässigt återvändande med motiveringen att det skulle främja utvecklingen, utan att det finns ett system för bredare invandringsmöjligheter för alla kvalifikationsnivåer (se Förslag till direktiv om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, KOM(2005) 391).

2.20

Regionkommittén betonar att största vikt bör läggas vid det utvecklingsbistånd som ges till ursprungsländerna samtidigt som samarbetet främjas med dessa länder inom samtliga områden genom olika avtal och särskilda samarbetsprogram.

2.21

Kommittén vill understryka att de regionala och lokala nivåerna när det gäller integrationsfrågor lämnar ett stort och nödvändigt bidrag, och att de kan tillföra omfattande kunskaper och insikter. Därför bör de engageras tidigt och i stor omfattning i utvecklingen av strategier och i hela processen.

1.1

Regionkommittén understryker att det för en väl fungerande och trovärdig invandringspolitik krävs en effektiv politik för återvändande.

1.2

Kommittén framhäver att direktivet syftar till att garantera ett rättvist och öppet förfarande.

1.3

Genom ett harmoniserat tvåstegsförfarande (beslut om återvändande – beslut om återsändande) skall principen om frivilligt återvändande (incitament) genomföras.

1.4

ReK välkomnar att inrättandet av ett EU-omfattande förbud mot återinresa också utgör en grundval för gemensam insamling av uppgifter (SIS II).

2.1

Regionkommittén framhåller att principerna om rättssäkerhet och kraven på en rättvis rättegång inte får sättas på undantag av skäl som har att göra med främlingsfientlighet och ekonomisk lönsamhet.

2.2

Kommittén betonar att man när man föreskriver en viss nivå av rättssäkerhet måste ta särskild hänsyn till proportionaliteten i tvångsåtgärderna. Eftersom migranter ofta vid återvändandet till ursprungslandet måste räkna med kraftiga repressalier är det viktigt att vidta nödvändiga åtgärder för att värna de mänskliga rättigheterna och ge högsta prioritet åt att skydda dessa inför verkställande av återresa.

2.3

ReK beklagar att inga särskilda bestämmelser om skydd för kvinnor och underåriga samt funktionshindrade personer planeras.

2.4

Inte heller offer för och vittnen till människohandel och andra brott begångna i samband med migration omfattas av EU:s skydd.

2.5

Kommittén vill understryka att det har fastställts att de mänskliga rättigheterna så som de kommer till uttryck i gemenskapens lagstiftning – framför allt i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna – och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna skall ligga till grund för ny lagstiftning. Det bör säkerställas genom uttryckliga och bindande hänvisningar till konkreta artiklar i konventionen och i stadgan att medlemsstaterna vid genomförandet av direktivet beaktar detta. Försiktiga formuleringar (”på vederbörligt sätt”, ”i linje med”) innebär en risk för alltför stort utrymme för tolkningar.

2.6

Kommittén anser inte att olaglig vistelse på medlemsstatens territorium i sig skall bedömas som tillräcklig grund för att tro att personen skall avvika. Ett sådant tillvägagångssätt skulle innebära att man föregriper domslutet, vilket står i strid med artikel 6 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (principen om en rättvis rättegång).

2.7

Kommittén vill understryka vikten av skydd till offer för och vittnen till människohandel. Offer för och vittnen till människohandel bör inte bara användas som instrument i straffrättsliga syften. Man bör i stället före återvändandet till ursprungslandet beakta läget där för att undvika att medverka till utpressning eller hot från brottslingar.

2.8

Kommittén anser att formuleringen om ”hot mot allmän ordning och säkerhet” skall tolkas så att den endast omfattar sådana brott mot centrala intressen för medlemsstaten som ligger över toleranströskeln och som utgör skäl för utfärdande av förbud mot återinresa. Överträdelser med ringa konsekvenser för samhällets bästa, exempelvis olaglig vistelse, bör inte bestraffas på detta sätt.

2.9

Kommittén rekommenderar att rättshjälp ges till personer som inte har tillräckliga medel, oavsett om sådan hjälp bedöms som nödvändig eller inte. Man kan inte på ett säkert sätt bedöma nödvändigheten av sådant ekonomiskt stöd under en pågående process. Därför bör bristen på tillräckliga ekonomiska resurser utgöra den enda grundvalen för beviljande av rättshjälp.

2.10

ReK anser att man måste ta särskild hänsyn till proportionaliteten i tvångsåtgärderna (tillfälligt frihetsberövande) eftersom migranterna vid återvändandet till ursprungslandet ofta måste räkna med svåra repressalier. Enskilda personer kan uppvisa extrema reaktioner. I sådana situationer får inte de mänskliga rättigheterna förloras ur sikte.

2.11

Regionkommittén anser att medlemsstaterna bör vara skyldiga att tillhandahålla adekvat medicinsk vård i samband med tillfälligt frihetsberövande.

2.12

Kommittén förordar att konventionen om barnets rättigheter, som undertecknades den 20 november 1989, skall genomföras fullt ut. Framför allt gäller detta rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, skydd av privatlivet, skydd mot våld och, misshandel och vanvård, rätt till förebyggande hälsovård, rätt till utbildning och yrkesutbildning samt minoritetsskydd.

2.13

Kommittén vill understryka att direktivet för konsekvensens skull måste säkerställa att delgivning från en medlemsstat erkänns och genomförs i de andra medlemsstaterna. Detta bör säkerställas genom bilaterala eller multilaterala överenskommelser som även omfattar nödvändigt administrativt bistånd.

2.14

Regionkommittén förespråkar inrättandet av ett centralt IT-system för lagring av personuppgifter. De rättsvårdande myndigheterna i de enskilda medlemsstaterna bör ha tillgång till detta system och vara skyldiga att överföra nödvändiga uppgifter.

1.

Medlemsstaterna skall i ett av EU centralt inrättat IT-system lagra och uppdatera personuppgifter om tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat och som återsänds eller skall återsändas av medlemsstaten. Uppgifterna skall vara relevanta för förfarandet.

2.

De rättsvårdande myndigheterna i de enskilda medlemsstaterna skall ha tillgång till detta system och är skyldiga att överföra de uppgifter som avses i artikel 16a.1.

29.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 206/40

1.1

Regionkommittén noterar att Europa inom ramen för Lissabonstrategin har fastställt att det livslånga lärandet utgör en hörnsten för människors växande, privat och i yrkeslivet. Utbildning, inte bara som förberedelse inför ett yrke utan under hela yrkeslivet, kommer att bli avgörande med avseende på teknisk innovation och konkurrenskraft, för skapandet av nya arbetstillfällen och skolning av de personer som kommer att inneha dessa arbeten.

1.2

Kommittén menar att lärandet blir mer effektivt om det planeras och upplevs som en aktiv forskningsprocess och inte som ett passivt mottagande av ett givet innehåll. Utbildningsverksamhet som riktar sig till vuxna blir effektivare om den resulterar i kunskaper och färdigheter som efterfrågas i dagens samhälle. De kan då med full medvetenhet ta ansvar för sin egen yrkesmässiga roll och framtid som enskilda personer och medborgare. Utbildningen får på så vis sitt värde när individen aktivt planerar sin egen yrkesmässiga och privata framtid för att kunna växa som människa men också bidra till samhällets framsteg.

1.3

ReK vill understryka att utbildning, yrkesutbildning och fortbildning i ett annat land än ursprungslandet utgör ett särskilt lämpligt tillfälle för reflektion över egna tankemönster och strategier. Genom att försöka utnyttja och anpassa de egna färdigheterna till en annan miljö och förbättra strategierna för förvaltningen av de egna intellektuella resurserna, utvecklas och förstärks oberoendet och den egna kommunikationsförmågan.

1.4

Kommittén menar att utbildnings- och arbetslivserfarenheter i ett annat land skapar viktiga nya kunskaper (om de förbereds på ett lämpligt sätt, får en lämplig inriktning och lämpligt stöd) vilkas betydelse går långt bortom fullgörandet av själva utbildningen och som påverkar ett mycket vidare område. Om vi med kultur inte bara avser en rad färdigheter utan en helhet bestående av olika beteenden, värderingar och konkreta kunskaper hos en viss grupp personer – vad kan då vara bättre än erfarenheter från andra länder för att bygga en grundval för skapandet av en genuin europeisk kultur?

1.5

ReK menar att ett interkulturellt förhållningssätt till andra samhällen förutsätter en inställning som bejakar utbyte och känslomässigt engagemang, och för att kunna hantera olikheter och se varje kulturs särart och komplexitet är arbete och utbildning viktiga områden. Med hjälp av det värde som dessa tillskrivs, varierade och flexibla organisationsformer och olika aspekter av mellanmänskliga förhållanden är det möjligt att besegra fördomar och generaliseringar.

1.6

För att kunna höja kvaliteten i dessa erfarenheter av andra länder är det viktigt att fullt ut erkänna individens ansvar för att öka kunskaperna och kvalifikationerna i ursprungslandet och att bidra med nya kunskaper, kulturell stimulans, traditioner och språk till värdlandet.

1.7

Kommittén uppskattar kommissionens förslag som, i linje med ovanstående resonemang, fullgör uppgiften att höja den allmänna kvalitetsnivån på utbildningen inom EU genom att föreslå en modell som med sitt erkännande av den enskildes centrala roll säkerställer ett bättre utnyttjande och bättre resultat av utbildningen, för individen och för samhället.

1.8

ReK understryker att det måste finnas en överensstämmelse mellan det värde som den enskilde tillskriver erfarenheten av utbytet och det värde som det enskilda utbytet och hela utbytesprogrammet har för hemlandet och värdlandet. Europeiska kvalitetsstadgan för rörlighet utgör i detta sammanhang en förutsättning för att deltagarna får en positiv erfarenhet såväl i värdlandet som i sitt hemland efter återkomsten. I hur hög utsträckning denna verksamhet kommer att ge positiva resultat beror på i vilken omfattning de lokala och regionala myndigheterna får förvalta och samordna programmet.

1.9

Enligt Regionkommittén är det på lokal och regional nivå som det är möjligt att säkerställa korrekt information och god informationsspridning, att stimulera enskilda personer att ta möjligheten att vistas utomlands i inlärningssyfte inom ramen för den egna yrkesmässiga utvecklingen samt att återföra resultaten av erfarenheten i form av ny kompetens som kan överföras till arbetslivet i hemlandet. De lokala myndigheterna kan på så vis spela en mycket viktig roll när det gäller att avgöra rörlighetsprogrammets kvalitet och verkan.

1.10

Kommittén noterar att de lokala och regionala myndigheterna är de som bäst kan genomföra informationsåtgärder på gräsrotsnivå för att medvetandegöra allmänheten, i synnerhet ungdomar, om de möjligheter som rörligheten innebär när det gäller kulturell och yrkesmässig utveckling. Detta gör det möjligt att övervinna inte bara de ekonomiska hinder som finns för den personliga utvecklingen i yrkeslivet, utan också kulturella hinder.

1.11

Kommittén anser dessutom att det är nödvändigt att förbereda de enskilda deltagarna inte bara språkligt, pedagogiskt och praktiskt, utan också ge stöd när det gäller att utarbeta deras egna program för den kulturella och yrkesmässiga utvecklingen. I dag mer än någonsin bör de europeiska programmen för yrkesmässig rörlighet ges en inriktning mot individen och utgöra en resurs som kan användas i arbetslivet. Man måste i detta sammanhang också underlätta deltagarnas möjligheter att vid återkomsten omsätta de nyvunna erfarenheterna och se hur de kan användas i arbetslivet i hemlandet, också genom att använda befintliga instrument för erkännande och utnyttjande av de färdigheter som förvärvats utomlands (exempelvis instrumentet Europass – rörlighet).

1.12

Utöver rollen som samordnare och kontaktpunkt med organisationerna i värdländerna som syftar till att granska kvaliteten på de logistiska stödet och undervisningen är det viktigt att säkerställa ett samlat grepp när det gäller övervakning och utvärdering av resultaten av erfarenheterna av rörligheten i deras helhet för befolkningen, utbildningssystem och produktionssystemet. I detta avseende anser kommittén att det är nödvändigt att säkerställa en samverkan som omfattar företag, utbildningsanstalter, skolor och universitet för att de senare inom sina respektive områden skall kunna dra nytta av de formella och icke-formella kunskaper som deltagarna har tillägnat sig.

1.13

Kommittén understryker att man inte får undervärdera att det i genomförandet av Europeiska kvalitetsstadgan för rörlighet utvecklas ett kunskapsutbyte och diskussioner mellan lokala myndigheter och medlemsländernas olika specialiserade instanser som möjliggör ett gemensamt arbetssätt präglat av deltagande. Resultatet av sådana processer förebådar utan tvekan en rikhaltig utveckling på de mest skilda områden, från regional ekonomisk utveckling till utbildning och utbyten för arbetstagare, som kommer att skapa nya förbindelser som präglas av tilltro och samarbete som grundval för det ömsesidiga erkännandet.

29.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 206/44

1.1

Regionkommittén framhåller att Europas styrka ligger i mångfalden. Respekt för kulturell, språklig, etnisk och religiös mångfald är en av grundprinciperna bakom den europeiska integrationsprocessen. Denna process handlar inte om att utjämna skillnader eller att skapa en enhetlig identitet, utan om att skapa ett utökat samarbete och bättre förståelse mellan Europas folk.

1.2

För närvarande är migration en viktig fråga i EU. De offentliga myndigheterna bör med alla krafter se till att invandrarna kan ge upphov till utbyten mellan kulturerna samt säkerställa att de integreras ordentligt i samhället.

1.3

Den samlade effekten av EU:s olika utvidgningar, den ökade rörligheten till följd av den inre marknaden, gamla och nya migrationsströmmar, ökat utbyte med resten av världen genom handel, utbildning, fritid och globaliseringen i stort bidrar till att utöka kontakterna mellan EU-medborgarna.

1.4

Vi välkomnar Europeiska kommissionens initiativ i fråga om året för interkulturell dialog, och instämmer i följande huvudmål för Europeiska året för interkulturell dialog: att ge EU-medborgare och alla andra som bor i EU insikt om vikten av att utveckla ett aktivt europeiskt medborgarskap med öppenhet inför resten av världen och gemensamma kulturella värderingar i Europa som erkänner mångfald av olika slag med respekt för EU:s gemensamma värderingar. Ett europeiskt år för interkulturell dialog är ett utmärkt sätt att göra medborgarna medvetna och delaktiga. Interkulturell bör i detta fall betyda att dialogen omfattar alla miljöer och alla samhällets delar.

1.5

Regionkommittén instämmer i att kandidatländerna bör vara nära knutna till projektet genom andra initiativ för att främja den interkulturella dialogen och håller med om att det europeiska året för interkulturell dialog och de initiativ för att främja den interkulturella dialogen som inleds i samarbete med EFTA-länderna, länderna på västra Balkan och de partnerländer som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken bör inriktas så att de kompletterar varandra.

1.6

Vi vill framhålla att lokala och regionala myndigheter

2.1

Regionkommittén erinrar om att den grundläggande principen för den europeiska integrationen är respekten för och främjandet av den kulturella mångfalden. Kulturell mångfald är en källa till rikedom som måste bevaras, och dess förtjänster bör framhållas som ett av huvuddragen i den europeiska identiteten. Den interkulturella dialogen är i detta avseende ett nyckelinstrument för att öka förståelsen av den kulturella mångfalden.

2.2

Kommittén framhåller att interkulturell dialog kan leda till ökad förståelse, särskilt när det gäller kulturella traditioner, religionsutövning och historia. Den kan också motverka risken för kulturell likgiltighet och utslätning samt ökade rasistiska och främlingsfientliga attityder som underblåser ett antisocialt beteende. ReK erinrar om att det interkulturella samarbetet måste utvidgas, så att det blir ett verktyg för att stärka och ena människorna i ett mångspråkigt, multikulturellt Europa.

2.3

Det är centralt att dialogen mellan kulturerna bland annat bidrar till att bromsa vissa samhällsgruppers radikalisering.

2.4

Kommittén framhåller att den särskilt vill stödja en effektivare integration av invandrarna.

2.5

Kommittén betonar att den interkulturella dialogen kan bidra till att befästa det privata, sociala och medborgerliga livets grundläggande värden, t.ex. solidaritet, tolerans, demokrati och förståelse för den kulturella mångfalden. Interkulturell dialog kan gynna olika kulturella gruppers förmåga att kommunicera och delta i samhällslivet. Denna dialog är mycket viktig eftersom rasismen, främlingsfientligheten och motsättningarna ökar alltmer. Rätten till skillnader får inte ligga till grund för rättsliga skillnader.

2.6

ReK påpekar att den interkulturella dialogen kan bidra till att lindra missgynnade gruppers, och framför allt invandrarnas, sociala utestängning och marginalisering. Kultur och medverkan i kulturverksamheter kan ge dem nya möjligheter att stärka sin identitet och självkänsla och att erhålla en ny status i samhället.

2.7

Kommittén efterlyser en permanent mekanism för att underlätta den interkulturella dialogen och de relevanta aktiviteterna på lokal myndighetsnivå, i syfte att stödja olika befintliga initiativ och att utöka kulturutbytet mellan medborgare genom en mångfald åtgärder som inbegriper kultur, idrott, ungdomar osv.

2.8

Vi efterlyser en ökad betoning på att övergripande integrera kultur i alla politikområden, i synnerhet i politik som rör utbildning, i social- och sysselsättningspolitiken samt i idrotten.

3.1

Regionkommittén anser att mindre utbredda språk och regionala språk i Europa, inklusive några av de mindre medlemsstaternas språk, måste främjas.

3.2

Vi betonar att de lokala och regionala myndigheterna genom sin närhet till medborgarna är strategiskt placerade för att agera utifrån särskilda behov och krav i olika kulturella grupper inom EU, och att på ett effektivt sätt mobilisera människor på lokal och regional nivå i strävan efter en mer omfattande interkulturell dialog.

3.3

Kommittén menar att de lokala och regionala myndigheterna i första hand bör medverka i genomförandet av Europeiska året för interkulturell dialog (Europaåret), särskilt för att organisera informationskampanjer på lokal och regional nivå. Tack vare att de står nära lokalsamhällena och representerar dem befinner de sig i en unik position när det gäller att säkerställa att så många insatser som möjligt framför allt når ”missgynnade” grupper och att de möjligheter som finns kan ge bästa tänkbara resultat.

3.4

Att utforma program och bestämmelser mot kulturell och social diskriminering är särskilt viktigt – och möjligen också särskilt komplicerat – på lokal och regional nivå snarare än på internationell diplomatisk nivå.

3.5

ReK framhåller att man för att effektivt kunna främja den interkulturella dialogen måste skapa samarbete på regional och lokal nivå med deltagande av berörda parter, särskilt arbetsmarknadens parter, utbildningsinrättningar, religiösa och icke-statliga organisationer, ungdoms-, idrotts- och kulturorganisationer på gräsrotsnivå.

3.6

Regionkommittén betonar att den interkulturella dialogen på internationell nivå håller på att bli allt viktigare.

3.7

Regionkommittén understryker i samband med detta betydelsen av Unescos konvention om skydd för mångfalden i kulturella innehåll och konstnärliga uttryck av den 20 oktober 2005, som för det första syftar till samstämmighet kring en rad riktlinjer och begrepp rörande den kulturella mångfalden, bl. a. i samband med handelspolitiska beslut, och som har lagt grunden för en ny global pelare för styrning inom kulturområdet.

3.8

Regionkommittén vill också uttrycka sin uppskattning för Anna Lindh-stiftelsen för dialog mellan kulturerna i Europa och Medelhavsområdet och sin förhoppning att lokala och regionala myndigheter involveras i denna stiftelses verksamhet.

3.9

Vi vill understryka det viktiga bidrag som befintliga program för samarbete mellan regioner och kommuner samt för vänortsverksamhet har gett när det gäller att berika det kulturella samarbetet mellan olika tätorter och städer.

3.10

Vi betonar att de lokala och regionala myndigheterna kan stödja den interkulturella dialog som utformas i samordning med andra politikområden, t.ex. utbildnings-, näringslivs- och sysselsättningsstrategier.

3.11

Vid sidan av alla dessa åtgärder för att uppnå kulturutbyte, grundar sig EU på de kulturella fenomen som är gemensamma för samtliga européer, som bygger på olika traditioner och som tillsammans utgör vad man skulle kunna kalla den europeiska kulturen.

4.1

Kommittén vill att evenemangen under Europaåret skall utformas på ett sådant sätt att de komponenter som används och testas under det året skall kunna utgöra en del av en ingående analys i avsikt att utforma ett verktyg för kommunikation och utbyte för de lokala och regionala myndigheterna.

4.2

Kommittén vill att Europaåret skall innebära en intensifierad samverkan och en öppen diskussion mellan EU:s alla medborgare i syfte att stärka visionen om den europeiska integrationen och dess värden. Vi vill även påpeka att det inte räcker att endast betona framgångsrika exempel, utan det behövs också klara riktlinjer för tillämpning på medellång sikt av framgångsrika utbytesmodeller.

4.3

Regionkommittén uppmanar Europeiska kommissionen att under Europaåret även ta hänsyn till erfarenheterna inom sådana varaktiga utbytesprogram som t.ex. Kultur 2007, i vilket den interkulturella dialogen ingår.

4.4

I detta syfte uppmanar vi också medlemsstaterna att integrera frågan om den kulturella dialogen och därmed sammanhängande program i de nationella och regionala parlamentens samlade lagstiftningsarbete. Detta gäller framför allt i fråga om bestämmelser som rör utbildning, kultur och medborgarinitiativ.

4.5

Kommittén uppmanar Europeiska kommissionen att konkretisera innehållet i åtgärder på gemenskapsnivå (åtgärderna A och B) och att ge detaljerade upplysningar om vilka instrument som kan användas.

4.6

Vi noterar att det i den fördelning av medel som finns i bilagan till förslaget anges att en stor andel av den föreslagna budgeten för Europaåret skall gå till att stödja åtgärder med stort symbolvärde på gemenskapsnivå (8 planerade åtgärder – Åtgärder B). ReK vill att större fokus skall läggas på småskaliga åtgärder, särskilt på lokal och regional nivå, som får bestående återverkningar och multiplikatoreffekter i samhället och som kan ge ett viktigt mervärde till EU:s kultursatsningar. Det finns många kreativa lokala initiativ av blygsamt format som inte kan genomföras på grund av brist på resurser. ReK rekommenderar därför att Europaåret lägger tonvikten vid småskaliga lokala initiativ som bör tillförsäkras ett rimligt finansiellt stöd.

4.7

ReK anser att man bör stödja verksamheten i det europeiska migrationsnätverk som håller på att växa fram. Detta forum kan fungera som plattform för en alleuropeisk debatt om migrationsfrågor och om marginaliseringen av invandrargrupper, i syfte att kanalisera kulturella missförstånd och upplysa beslutsfattarna och allmänheten om dessa frågor.

4.8

De sociala nätverken i lokalsamhället måste ses som en positiv faktor. De spelar redan nu en mycket viktig roll som medlande och motiverande kraft och katalysator för den interkulturella dialogen.

4.9

Kommittén betonar att de lokala och regionala myndigheternas medverkan i genomförandet av Europaåret förefaller vara det mest effektiva sättet att se till att Europaåret når ut till EU:s medborgare. Det är avgörande för Europaårets framgång att den lokala och regionala dimensionen finns med.

4.10

Regionkommittén uppmanar Europeiska kommissionen att involvera de lokala och regionala myndigheterna i genomförandet av Europaåret, särskilt för att organisera informationskampanjer på lokal och regional nivå.

4.11

I första hand bör stöd gå till program med ett övergripande konstnärligt grepp, där de olika konstarterna är företrädda sida vid sida (eventuellt sammankopplade till en helhet kring en central tanke).

4.12

Regionkommittén uppmanar kommissionen att formulera ett kort budskap eller en central tanke för att hjälpa EU-medborgarna att förstå slagordet ”enhet i mångfalden”. Vi vill också att ett särskilt stöd skall gå till projekt som betonar sökande efter gemensamma europeiska kulturtraditioner eller som lyfter fram tankar om detta för framtiden.

4.13

Vi skulle gärna se att de åtgärder avseende interkulturell integration som de olika gemenskapsinstitutionerna utvecklade inom ramen för det interkulturella året utvärderas för att undersöka hur de, via kulturen, har bidragit till samhällsintegreringen av invandrare och till att dessa snarare ses som en tillgång än som ett problem i Europa