–

JL, genom I.J. Tello Limaco, abogada,

–

Spaniens regering, genom S. Jiménez García, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom I. Galindo Martín och A. Szmytkowska, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.1 i rådets direktiv79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT L 6, 1979, s. 24, svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 111) och artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (EUT L 204, 2006, s. 23).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan JL och Fondo de Garantía Salarial (Fogasa) (lönegarantifonden (Fogasa), Spanien). Målet rör storleken på den fordran som JL har mot sin tidigare arbetsgivare på grund av den deltidsanställning JL haft och som Fogasa är betalningsansvarigt för till följd av arbetsgivarens insolvens.

3

Enligt artikel 3.1 a i direktiv 79/7 gäller direktivet för lagstadgade system som lämnar skydd vid sjukdom, invaliditet, ålderdom, olycksfall i arbetet, yrkessjukdomar samt arbetslöshet.

4

I artikel 4.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”Likabehandlingsprincipen innebär att det inte skall förekomma någon som helst diskriminering på grund av kön, vare sig direkt eller indirekt, särskilt med hänvisning till äktenskaplig status eller familjestatus, i synnerhet vad beträffar

5

Klausul 4.1 och 4.2 i ramavtalet om deltidsarbete, som ingicks den 6 juni 1997 (nedan kallat ramavtalet om deltidsarbete), vilket är bilagt rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, 1998, s. 9), i dess lydelse enligt rådets direktiv 98/23/EG av den 7 april 1998 (EGT L 131, 1998, s. 10) har följande lydelse:

”1. När det gäller anställningsvillkoren får deltidsarbetande inte behandlas mindre förmånligt än jämförbara heltidsarbetande enbart på den grunden att de arbetar deltid, om det inte finns objektiva skäl för den annorlunda behandlingen.

2. När det är lämpligt skall principen om tidsproportionalitet tillämpas.”

6

I artikel 1 första och andra styckena i direktiv 2006/54 föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att säkerställa att principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet genomförs.

Därför innehåller det bestämmelser för att genomföra principen om likabehandling i fråga om följande:

…

b) Arbetsvillkor, inklusive lön.

…”

7

I artikel 2.1 i direktivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med

…

…

…”

8

Artikel 4 första stycket i direktivet har följande lydelse:

”För lika eller likvärdigt arbete skall direkt och indirekt könsdiskriminering avskaffas vid alla former och villkor för ersättning.”

9

Skälen 3 och 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens (EUT L 283, 2008, s. 36) har följande lydelse:

…

10

I artikel 1.1 i detta direktiv föreskrivs följande:

”Detta direktiv ska tillämpas på fordringar som arbetstagare på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden har gentemot arbetsgivare som är att anse som insolventa enligt artikel 2.1.”

11

I artikel 3 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska, om inte annat följer av artikel 4, vidta nödvändiga åtgärder för att se till att garantiinstitutionerna säkerställer betalning av arbetstagarnas utestående fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden, inbegripet betalning av avgångsvederlag, förutsatt att nationell lagstiftning föreskriver det, när anställningsförhållandet upphör.

De utestående lönefordringar som garantiinstitutionen övertar avser en period före och/eller, i förekommande fall, efter ett datum som fastställts av medlemsstaterna.”

12

Artikel 4 i samma direktiv har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna får välja att begränsa garantiinstitutionernas betalningsansvar enligt artikel 3.

2.   Om medlemsstaterna utnyttjar valmöjligheten enligt punkt 1, ska de fastställa den period för vilken garantiinstitutionen ska betala utestående fordringar. Denna period får dock inte vara kortare än en period som omfattar lönen för de tre senaste månaderna av anställningsförhållandet före och/eller efter det datum som avses i artikel 3 andra stycket.

Medlemsstaterna får bestämma att denna minimiperiod på tre månader ska infalla under en referensperiod som inte får vara kortare än sex månader.

De medlemsstater som föreskriver en referensperiod på minst 18 månader får begränsa den period för vilken garantiinstitutionen ska betala de utestående fordringarna till åtta veckor. I sådana fall ska de för arbetstagarna mest fördelaktiga perioderna användas vid beräkningen av minimiperioden.

3.   Medlemsstaterna får fritt sätta övre gränser för garantiinstitutionens utbetalningar. Dessa gränser får inte vara lägre än en tröskel som är socialt förenlig med detta direktivs sociala målsättning.

Om medlemsstaterna utnyttjar denna valmöjlighet, ska de till kommissionen meddela vilka metoder de använder för att sätta denna övre gräns.”

13

Artikel 33.1, 33.2 och 33.5 i Real Decreto Legislativo 2/2015 (kungligt lagstiftningsdekret 2/2015) av den 23 oktober 2015 (BOE nr 255 av den 24 oktober 2015, s. 100224) om antagande av den konsoliderade versionen av lagen om arbetstagares rättigheter (nedan kallad lagen om arbetstagares rättigheter), har följande lydelse:

”1.   [Fogasa], som är ett självständigt organ under ministeriet för sysselsättning och social trygghet och en juridisk person med befogenhet att vidta åtgärder för att uppfylla sina mål, ska till arbetstagarna utge ersättning för utestående lön vid arbetsgivarens insolvens eller konkurs.

Vid tillämpning av föregående stycke ska med lön förstås vad som erkänts som lön i en förlikningshandling eller i ett domstolsavgörande i alla de fall som avses i artikel 26.1, samt löner som har förfallit till betalning under ett förfarande om ogiltigförklaring av en uppsägning i de fall som anges i lag, varvid [Fogasa] inte i något fall får betala ut belopp som, tillsammans eller var för sig, överstiger det belopp som erhålls genom att den officiella minimilönen per dag, inklusive den proportionella del som utgörs av tillägg, gånger två, multipliceras med antalet dagar för vilka lön har förfallit till betalning, upp till en gräns på etthundratjugo dagar.

2.   [Fogasa] ska, i de fall som anges i punkt 1 betala ut ersättning som har fastställts genom dom, beslut, vid domstol fastställd förlikningshandling eller förvaltningsbeslut till förmån för arbetstagare vars avtal har sagts upp eller upphört att gälla i enlighet med artiklarna 50, 51 och 52 i denna lag eller vars avtal har upphört att gälla i enlighet med artikel 64 i lag 22/2003 av den 9 juli 2003 om konkurs, samt ersättning vid upphörande av tillfälliga kontrakt eller visstidskontrakt i de fall som föreskrivs i lag. I samtliga fall gäller en begränsning till en årsutbetalning, varvid dagslönen, vilken tjänar som beräkningsgrund, inte kan överstiga ett belopp motsvarande den officiella minimilönen, inklusive den proportionella del som utgörs av tillägg, gånger två.

Ersättningen ska, uteslutande i de fall den utges av [Fogasa] när avtal har sagts upp eller upphört att gälla i enlighet med artikel 50 i denna lag, beräknas på grundval av 30 dagar per anställningsår, inom den gräns som fastställs i föregående stycke.

…

5.   [Fogasa] ska finansieras genom avgifter som betalas av samtliga arbetsgivare …, såväl offentliga som privata.

Avgiftens storlek fastställs av regeringen på grundval av de löner som ligger till grund för beräkningen av avgiften för att täcka riskerna i samband med olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar och arbetslöshet i socialförsäkringssystemet.”

14

JL arbetade från och med den 27 september 2017 för Construcción y Obra Pública Toletum SL (nedan kallat det aktuella företaget) som kypare, enligt ett avtal om visstidsanställning avseende deltidsarbete på 50 procent, motsvarande 20 timmar per vecka. Han uppbar lön enligt det tillämpliga kollektivavtalet.

15

Den 26 december 2017 stängde företaget i fråga den inrättning där JL arbetade. Företaget lämnade också sina lokaler och det kända sätet.

16

JL väckte talan vid den hänskjutande domstolen, Juzgado de lo Social no 41 de Madrid (Arbets- och socialförsäkringsdomstol nr 41 i Madrid, Spanien), och yrkade att uppsägningen av honom skulle ogiltigförklaras. Genom dom av den 11 juni 2018 biföll nämnda domstol talan och förordnade att uppsägningen av JL var rättsstridig och att JL:s anställningsavtal hade upphört. Detta förordnande förenades med en rätt till ersättning med 433,13 euro och lön från dagen för uppsägningen fram till dagen för denna dom, till ett belopp om 6170,75 euro.

17

Eftersom det aktuella företaget den 20 december 2018 hade förklarats vara insolvent, ankom det på Fogasa att solidariskt ansvara för dess skulder avseende denna ersättning och dessa löner, inom de gränser som anges i artikel 33 i lagen om arbetstagares rättigheter.

18

JL väckte talan om betalning mot Fogasa vid den hänskjutande domstolen och bestred det belopp som Fogasa hade beslutat att betala.

19

Enligt den hänskjutande domstolen har de spanska domstolarna tolkat artikel 33.1 i lagen om arbetstagares rättigheter så, att den lagstadgade övre gräns som föreskrivs i denna bestämmelse, vilken motsvarar två gånger den officiella minimilönen per dag (nedan kallad den dagliga minimilönen), när det gäller utbetalning till en deltidsarbetande av lön och ersättning som Fogasa ska betala vid ett företags insolvens, ska sättas ned i proportion till den arbetstid som arbetstagaren har utfört i förhållande till den ordinarie arbetstiden för en heltidsanställd arbetstagare.

20

Den hänskjutande domstolen anser att den sålunda tolkade bestämmelsen leder till en dubbel nedsättning för en deltidsarbetande. För det första är denna arbetstagares löneunderlag redan lägre på grund av att han eller hon arbetar deltid. För det andra leder en tillämpning av den ordning som gäller för Fogasas ansvar till en ny nedsättning vid beräkningen av det belopp som Fogasa är skyldig att betala.

21

Enligt den hänskjutande domstolen utgör denna dubbla nedsättning en särskild nackdel för deltidsarbetande. Eftersom en betydligt större andel kvinnor än män är deltidsanställda i Spanien, vilket framgår av den statistik som nämns i domen av den 8 maj 2019, Villar Láiz (C‑161/18, EU:C:2019:382), frågar sig den hänskjutande domstolen om tillämpningen av artikel 33 i lagen om arbetstagares rättigheter medför en indirekt diskriminering på grund av kön, i strid med direktiven 79/7 och 2006/54.

22

Mot denna bakgrund har Juzgado de lo Social n.o 41 de Madrid (Arbets- och socialförsäkringsdomstol nr 41 i Madrid) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska artikel 4.1 i direktiv 79/7 och artikel 2.1 i direktiv 2006/54 tolkas så, att de utgör hinder för en lagstiftning i [en] medlemsstat …, såsom den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det med avseende på det belopp som Fogasa är skyldig att betala ut till en arbetstagare som arbetar deltid föreskrivs att denna arbetstagares löneunderlag, som är lägre på grund av att vederbörande arbetar deltid, ska minskas igen vid beräkningen av det belopp som Fogasa ska betala enligt artikel 33 i lagen om arbetstagares rättigheter, genom att den omständigheten att arbetstagaren arbetar deltid beaktas en andra gång, vilket inte är fallet för en jämförbar arbetstagare som arbetar heltid, i den mån denna lagstiftning särskilt drabbar kvinnliga arbetstagare jämfört med manliga arbetstagare?”

23

Den spanska regeringen anser att den ställda frågan är hypotetisk och att den därför inte kan tas upp till sakprövning. Den spanska regeringen anser, för det första, att den hänskjutande domstolen inte har visat att en eventuell indirekt diskriminering av kvinnliga arbetstagare, som följer av den nationella lagstiftningen i fråga, är relevant för utgången i det nationella målet, eftersom klaganden i det nationella målet är en manlig arbetstagare. För det andra är den statistik som nämndes i domen av den 8 maj 2019, Villar Láiz (C‑161/18, EU:C:2019:382), som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, inte relevant i detta mål, som på flera sätt skiljer sig från det mål som avgjordes genom den domen.

24

Enligt domstolens fasta praxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten eller bedömningen av dess giltighet inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den samt för att kunna förstå skälen till att den nationella domstolen anser att den behöver ha svar på dessa frågor för att kunna avgöra målet (dom av den 2 februari 2021, Consob, C‑481/19, EU:C:2021:84, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

25

I förevarande fall framgår det klart av skälen till beslutet om hänskjutande att JL anser sig missgynnas, i egenskap av deltidsarbetande, av artikel 33 i lagen om arbetstagares rättigheter, såsom den tolkats av de nationella domstolarna. Det kan följaktligen konstateras att utgången i det nationella målet kan påverkas av ett eventuellt beslut av dessa nationella domstolar att inte tillämpa denna bestämmelse, för det fall den skulle innebära en indirekt diskriminering på grund av kön, vilket är föremålet för tolkningsfrågan.

26

Frågan vilka statistiska uppgifter som är relevanta för prövningen av huruvida det föreligger en sådan indirekt diskriminering har ingen betydelse för frågan huruvida den ställda frågan kan tas upp till sakprövning, utan hänför sig till saken i det nationella målet.

27

Av detta följer att tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning.

28

Av artikel 99 i domstolens rättegångsregler följer att om svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande klart kan utläsas av rättspraxis eller inte lämnar utrymme för rimligt tvivel, får domstolen, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom ett motiverat beslut.

29

Denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål.

30

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att den vid upprepade tillfällen har slagit fast att den omständigheten att den hänskjutande domstolen formellt sett har begränsat sina frågor till att avse tolkningen av vissa aspekter av unionsrätten inte utgör hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i den hänskjutande domstolens frågor eller inte (dom av den 9 juli 2020, Santen, C‑673/18, EU:C:2020:531, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

31

Även om artikel 4.1 i direktiv 79/7 i förevarande fall nämns i den fråga som ställts, konstaterar domstolen att den förmån som är i fråga i det nationella målet, nämligen Fogasas utbetalning till den berörda arbetstagaren av fordringar på lön som inte betalats av arbetsgivaren på grund av insolvens, inte avser lagstadgade system för skydd mot de risker som räknas upp i artikel 3.1 i direktivet, det vill säga sjukdom, invaliditet, ålderdom, olycksfall i arbetet, yrkessjukdom och arbetslöshet. Direktiv 79/7 är följaktligen inte tillämpligt på en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet.

32

Direktiv 2006/54, som också nämns i nämnda fråga, är däremot tillämpligt på en sådan situation. De löner som Fogasa ska betala omfattas nämligen av begreppet ”lön” i den mening som avses i artikel 1 andra stycket b och artikel 2.1 e i det direktivet. På samma sätt ska det avgångsvederlag som JL beviljats och som Fogasa också är betalningsansvarigt för anses omfattas av detta begrepp, eftersom det av artikel 33.2 i lagen om arbetstagares rättigheter följer att storleken på denna ersättning fastställs på grundval av det arbete som utförts för den tidigare arbetsgivarens räkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2019, Praxair MRC, C‑486/18, EU:C:2019:379, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

33

Även om artikel 2.1 i direktiv 2006/54, som nämns i tolkningsfrågan, bland annat innehåller definitioner – som gäller för detta direktiv – av begreppen ”indirekt diskriminering” och ”lön”, är det emellertid i artikel 4 i direktivet som det föreskrivs att direkt eller indirekt könsdiskriminering ska avskaffas för lika eller likvärdigt arbete vid alla former och villkor för ersättningen.

34

Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 2.1 och 4 i direktiv 2006/54 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som, såvitt avser den ansvariga nationella institutionens betalning av lön och ersättning som inte betalats ut till arbetstagarna på grund av arbetsgivarens insolvens, föreskriver en övre gräns för denna betalning när det gäller heltidsarbetande och en nedsättning av denna övre gräns när det gäller deltidsarbetande i proportion till den arbetstid dessa sistnämnda har fullgjort i förhållande till arbetstiden för heltidsarbetande arbetstagare, när denna nedsättning huvudsakligen berör kvinnliga arbetstagare.

35

Det ska påpekas att den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/94. Enligt artikel 1 i detta direktiv ska det nämligen tillämpas på fordringar som arbetstagare på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden har gentemot arbetsgivare som är att anse som insolventa. Det följer dessutom av skäl 3 jämfört med artikel 3 i direktivet att medlemsstaterna är skyldiga att inrätta en garantiinstitution som säkerställer betalning av sådana utestående fordringar, inbegripet betalning av avgångsvederlag, förutsatt att nationell lagstiftning föreskriver det, när anställningsförhållandet upphör. I förevarande fall har Konungariket Spanien inrättat Fogasa som garantiinstitution i enlighet med detta direktiv.

36

Enligt skäl 7 och artikel 4.3 första stycket i direktiv 2008/94 får medlemsstaterna fastställa övre gränser för garantiinstitutionens utbetalningar, förutsatt att de inte understiger en tröskel som är socialt förenlig med direktivets målsättning. Med förbehåll för att detta villkor är uppfyllt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, förefaller det således vara förenligt med direktivet att fastställa övre gränser för betalning av arbetstagarnas fordringar, såsom de som föreskrivs i artikel 33 i lagen om arbetstagares rättigheter.

37

Icke desto mindre ska det, såsom framgår av punkterna 32 och 33 i förevarande beslut, prövas huruvida tillämpningen av sådana övre gränser i det nationella målet, särskilt vad gäller deltidsarbetande, är förenlig med direktiv 2006/54 (se, analogt, dom av den 21 januari 2021, INSS, C‑843/19, EU:C:2021:55, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

38

Det ska i detta hänseende påpekas att den hänskjutande domstolens bedömning av huruvida det föreligger en indirekt diskriminering på grund av kön vilar på det dubbla antagandet att artikel 33 i lagen om arbetstagares rättigheter, såsom den har tolkats av de nationella domstolarna, missgynnar gruppen deltidsarbetande, vilken huvudsakligen består av kvinnliga arbetstagare.

39

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande sker en nedsättning av den övre gräns som fastställts för betalning av utestående lön enligt artikel 33.1 i lagen om arbetstagares rättigheter för en deltidsarbetande som JL. Medan denna gräns för heltidsarbetande uppgår till två gånger den dagliga minimilönen, sätts den ned för deltidsarbetande i proportion till arbetstiden för dessa i förhållande till arbetstiden för heltidsarbetande som utför samma arbete.

40

Det förefaller emellertid – trots uppgifterna i den riktningen i skälen i beslutet om hänskjutande – inte som om att en deltidsarbetande enligt nämnda lagstiftning drabbas av en ”dubbel” nedsättning som, utöver den lägre lönen på grund av att arbetstagaren arbetar deltid, består i en ”ny” nedsättning av den övre gräns som fastställts för den betalning som Fogasa garanterar. Denna sistnämnda nedsättning beräknas nämligen, enligt artikel 33.1 i lagen om arbetstagares rättigheter, inte på grundval av deltidsarbetarens lägre lön, utan på grundval av den dagliga minimilönen, gånger två. Den medför således inte någon ytterligare nedsättning, utan bestäms på samma sätt som deltidsarbetarens lön, det vill säga med beaktande av dennes arbetstid.

41

För att avgöra huruvida denna nedsättning av den övre gräns som fastställts för utbetalningen när det gäller deltidsarbetande ska anses missgynna dessa arbetstagare i förhållande till heltidsarbetande, och därmed huruvida denna nedsättning, mot bakgrund av de överväganden som anges i beslutet om hänskjutande och som nämns i punkt 38 i förevarande beslut, ska anses strida mot direktiv 2006/54, ska det beaktas att det i klausul 4.1 i ramavtalet om deltidsarbete föreskrivs att deltidsarbetande, när det gäller anställningsvillkoren, inte får behandlas mindre förmånligt än jämförbara heltidsarbetande enbart på den grunden att de arbetar deltid, om det inte finns objektiva skäl för den annorlunda behandlingen.

42

Detta krav på likvärdighet mellan heltidsarbetande och deltidsarbetande i fråga om arbetsvillkor gäller emellertid med förbehåll för en tillämpning, när detta är lämpligt, av principen om tidsproportionalitet, i enlighet med klausul 4.2 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2010, Bruno m.fl., C‑395/08 och C‑396/08, EU:C:2010:329, punkt 64).

43

Att beakta den mängd arbete som en deltidsarbetande faktiskt har fullgjort, jämfört med den mängd arbete som en heltidsanställd har fullgjort, utgör en tillämpning av ett objektivt kriterium, i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet om deltidsarbete, som motiverar en proportionerlig nedsättning av en deltidsarbetandes rättigheter och arbetsvillkor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2010, Bruno m.fl., C‑395/08 och C‑396/08, EU:C:2010:329, punkt 65, och dom av den 5 november 2014, Österreichischer Gewerkschaftsbund, C‑476/12, EU:C:2014:2332, punkt 20).

44

Domstolen har redan tillämpat principen om tidsproportionalitet på förmåner som har samband med en deltidsanställning. Domstolen har således slagit fast att unionsrätten inte utgör hinder för att denna princip tillämpas vid beräkningen av ålderspension (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2003, Schönheit och Becker, C‑4/02 och C‑5/02, EU:C:2003:583, punkterna 90 och 91), årlig betald semester (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2010, Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols, C‑486/08, EU:C:2010:215, punkt 33), och barntillägg som betalas ut av arbetsgivaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 november 2014, Österreichischer Gewerkschaftsbund, C‑476/12, EU:C:2014:2332, punkt 25).

45

Under dessa omständigheter anser domstolen att en justering, vad gäller deltidsarbetande, av den övre gräns som föreskrivs i artikel 33.1 i lagen om arbetstagares rättigheter för den betalning som garanteras av Fogasa, vilken motsvarar den procentuella andelen av arbetstiden för deltidsarbetande i förhållande till arbetstiden för heltidsanställda som utför samma arbete, utgör en lämplig tillämpning av principen om tidsproportionalitet, i den mening som avses i klausul 4.2 i ramavtalet om deltidsarbete.

46

Såsom den spanska regeringen och Europeiska kommissionen har påpekat i sina skriftliga yttranden kan nämnda justering nämligen garantera att Fogasa betalar samma högsta belopp för arbetstagarnas utestående fordringar per arbetstimme och på så sätt främja likabehandling (se, analogt, beslut av den 17 november 2015, Plaza Bravo, C‑137/15, EU:C:2015:771, punkt 28).

47

Denna slutsats stöds av den omständigheten att Fogasa, enligt artikel 33.5 i lagen om arbetstagares rättigheter, finansieras genom avgifter som betalas av arbetsgivarna, och att avgiftssatsen tillämpas på de löner som ligger till grund för beräkningen av den avgift som är avsedd att finansiera de risker som täcks av det nationella socialförsäkringssystemet.

48

Mot bakgrund av dessa överväganden kan den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet inte anses missgynna en viss kategori av arbetstagare, i förevarande fall deltidsanställda, och därmed inte heller kvinnliga arbetstagare. Nämnda lagstiftning kan således inte anses utgöra en ”indirekt diskriminerande åtgärd” i den mening som avses i artiklarna 2.1 och 4 i direktiv 2006/54.

49

Den fråga som har ställts ska följaktligen besvaras enligt följande. Artiklarna 2.1 och 4 i direktiv 2006/54 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som, såvitt avser den ansvariga nationella institutionens betalning av lön och ersättning som inte betalats ut till arbetstagarna på grund av arbetsgivarens insolvens, föreskriver en övre gräns för denna betalning när det gäller heltidsarbetande och en nedsättning av denna övre gräns när det gäller deltidsarbetande i proportion till den arbetstid dessa sistnämnda har fullgjort i förhållande till arbetstiden för heltidsarbetande.

50

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Artiklarna 2.1 och 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som, såvitt avser den ansvariga nationella institutionens betalning av lön och ersättning som inte betalats ut till arbetstagarna på grund av arbetsgivarens insolvens, föreskriver en övre gräns för denna betalning när det gäller heltidsarbetande och en nedsättning av denna övre gräns när det gäller deltidsarbetande i proportion till den arbetstid dessa sistnämnda har fullgjort i förhållande till arbetstiden för heltidsarbetande.