–

Jan Šalplachta, genom K. Jurisch och P. Probst, Rechtsanwälte,

–

Tysklands regering, genom M. Hellmann, T. Henze och J. Mentgen, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom L. Březinová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Spaniens regering, genom M. Sampol Pucurull, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Heller och M. Wilderspin, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1 och 2 i rådets direktiv 2003/8/EG av den 27 januari 2003 om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister (EGT L 26, 2003, s. 41, och rättelse i EUT L 32, 2003, s. 15).

2

Begäran har framställts i ett förfarande som anhängiggjorts av Jan Šalplachta. Målet rör utbetalning av innestående lön av Elektroanlagen & Computerbau GmbH, Jan Šalplachtas tidigare arbetsgivare.

3

Skälen 5, 6, 18 och 23 i direktiv 2003/8 har följande lydelse:

…

…

4

I artikel 1 i direktiv 2003/8, som har rubriken ”Syfte och räckvidd”, anges följande:

”1.   Detta direktiv syftar till att förbättra möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom att fastställa gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister.

2.   Direktivet skall tillämpas i gränsöverskridande tvister på privaträttens område, oavsett domstolens karaktär. Det omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.

3.   I detta direktiv avses med termen ’medlemsstat’ samtliga medlemsstater med undantag av Danmark.”

5

I artikel 2 i direktivet, under rubriken ”Gränsöverskridande tvister”, föreskrivs följande:

”1.   I detta direktiv avses med ’gränsöverskridande tvist’ en tvist där den part som ansöker om rättshjälp inom ramen för detta direktiv har sin hemvist eller vanliga vistelseort i en annan medlemsstat än den medlemsstat där domstolen är belägen eller där avgörandet skall verkställas.

2.   I vilken medlemsstat en part har sin hemvist skall avgöras i enlighet med artiklarna 59 och 60 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område [(EGT L 12, 2001, s. 1)].

3.   Den relevanta tidpunkten för att avgöra om det föreligger en gränsöverskridande tvist är när ansökan lämnas in i enlighet med detta direktiv.”

6

Artikel 3 i samma direktiv, med rubriken ”Rätt till rättshjälp”, har följande lydelse:

”1.   Fysiska personer som är inblandade i en tvist som omfattas av detta direktiv skall ha rätt till tillräcklig rättshjälp för att säkerställa att de får faktisk möjlighet till rättslig prövning i enlighet med villkoren i detta direktiv.

2.   Rättshjälp skall anses vara tillräcklig när den garanterar

I de medlemsstater där den förlorande parten är skyldig att betala motpartens kostnader skall rättshjälpen, om rättshjälpsmottagaren förlorar målet, omfatta motpartens kostnader, under förutsättning att dessa kostnader skulle ha täckts av rättshjälpen om rättshjälpsmottagaren hade haft sin hemvist eller vanliga vistelseort i den medlemsstat där domstolen är belägen.

…”

7

I artikel 5.1 och 5.2 i direktiv 2003/8, under rubriken ”Villkor beträffande ekonomiska tillgångar”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall bevilja rättshjälp till de personer som avses i artikel 3.1 och som på grund av sin ekonomiska situation helt eller delvis saknar förmåga att bära kostnaderna för de förfaranden som avses i artikel 3.2, för att ge dem faktisk möjlighet till rättslig prövning.

2.   En persons ekonomiska situation skall bedömas av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där domstolen är belägen, med hänsyn till olika objektiva faktorer, såsom inkomst, kapital eller familjesituation, samt en bedömning av tillgångarna hos personer som är ekonomiskt beroende av den sökande.”

8

I artikel 7 i samma direktiv, under rubriken ”Kostnader i samband med tvistens gränsöverskridande karaktär”, föreskrivs följande:

”Rättshjälp som beviljas i den medlemsstat där domstolen är belägen skall täcka följande kostnader som direkt hänger samman med tvistens gränsöverskridande karaktär:

9

I artikel 8 i direktiv 2003/8, under rubriken ”Kostnader som skall betalas av den medlemsstat där den rättshjälpssökande har sin hemvist eller vanliga vistelseort”, föreskrivs följande:

”Den medlemsstat där den rättshjälpssökande har sin hemvist eller vanliga vistelseort skall tillhandahålla den rättshjälp enligt artikel 3.2 som behövs för att täcka

10

I artikel 12 i direktivet, med rubriken ”Myndighet som beviljar rättshjälp”, föreskrivs följande:

”Rättshjälp skall beviljas eller vägras av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där domstolen är belägen utan att detta påverkar vad som anges i artikel 8.”

11

Artikel 13 i nämnda direktiv, med rubriken ”Inlämnande och översändande av ansökningar om rättshjälp”, har följande lydelse:

”1.   Ansökningar om rättshjälp kan antingen inlämnas till

2.   Ansökningar om rättshjälp skall göras och kompletterande handlingar översättas till

…

4.   Den behöriga översändande myndigheten skall bistå den sökande och se till att ansökan åtföljs av alla kompletterande handlingar som den vet är nödvändiga för att ansökan skall prövas. Den skall också bistå den sökande med att tillhandahålla nödvändig översättning av de kompletterande handlingarna i enlighet med artikel 8 b.

Den behöriga översändande myndigheten skall översända ansökan till den behöriga mottagande myndigheten i den andra medlemsstaten senast 15 dagar efter det att myndigheten har mottagit en vederbörligen ifylld ansökan på något av de språk som avses i punkt 2, och kompletterande handlingar, vid behov översatta till något av dessa språk.

…

6.   Medlemsstaterna får inte begära någon ersättning för de tjänster som tillhandahålls enligt punkt 4. …”

12

I 114.1 § Zivilprozessordnung (civilprocesslagen) (nedan kallad ZPO), i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:

”En part som, med hänsyn till sin personliga och ekonomiska situation, saknar förmåga att bära kostnaderna för rättegången eller som endast har förmåga att till viss del eller genom delbetalningar bära dessa kostnader ska, efter ansökan, erhålla rättshjälp, om det föreligger tillräckliga utsikter för att käromålet eller svaromålet ska vinna bifall och att förfarandet inte är otillbörligt. För gränsöverskridande rättshjälp inom Europeiska unionen gäller även 1076–1078 §§.”

13

I 117 § ZPO föreskrivs följande:

”(1)   Ansökan om rättshjälp ska inges till den domstol som avgör målet i sak, …

(2)   Till ansökan ska fogas ett intyg från sökanden angående dennes personliga och ekonomiska situation (familjeförhållanden, yrke, förmögenhet, inkomst och förpliktelser) jämte kompletterande handlingar. …”

14

I 1076 § ZPO föreskrivs följande:

”För rättshjälp i gränsöverskridande tvister inom Europeiska unionen i enlighet med direktiv [2003/8] tillämpas 114–127a §§ om inte annat föreskrivs nedan.”

15

1078 § ZPO har följande lydelse:

16

184 § första meningen i Gerichtsverfassungsgesetz (lagen om domstolsorganisation), i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, har följande lydelse:

”Rättegångsspråket ska vara tyska.”

17

Det framgår av beslutet om hänskjutande att Jan Šalplachta som är bosatt i Republiken Tjeckien, genom handling av den 24 september 2013 respektive den 21 oktober 2013, väckte talan vid Arbeitsgericht Zwickau (Arbetsdomstolen i Zwickau, Tyskland) och yrkade att Elektroanlagen & Computerbau skulle förpliktas att utbetala innestående lön till honom. Jan Šalplachta ansökte även inom ramen för sin talan om att han skulle beviljas rättshjälp för förfarandet i första instans.

18

Jan Šalplachta ansökte genom handling av den 27 november 2013 om att den rättshjälp som begärts även skulle omfatta kostnaderna för översättning till tyska av handlingar rörande hans inkomst och förmögenhet. Översättningen hade utförts av en professionell översättningsbyrå i Dresden (Tyskland).

19

Genom beslut av den 8 april 2014 beviljade Arbeitsgericht Zwickau (Arbetsdomstolen i Zwickau) rättshjälp för förfarandet i första instans men avslog ansökan om att rättshjälpen även skulle omfatta översättningskostnaderna för nämnda handlingar.

20

Jan Šalplachta överklagade avslagsbeslutet till Landesarbeitsgericht Chemnitz (Arbetsöverdomstolen i Chemnitz, Tyskland) som avslog överklagandet genom avgörande av den 15 april 2015. Nämnda domstol påpekade bland annat att i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2003/8 ska en sökande beviljas bidrag för översättningskostnader av kompletterande handlingar till en ansökan om rättshjälp, när ansökan har lämnats in till den översändande myndigheten i den mening som avses i artikel 13.1 a i detta direktiv, det vill säga den behöriga myndigheten i den medlemsstat i vilken sökanden har sin hemvist eller vanliga vistelseort. Det föreskrivs däremot inte i dessa bestämmelser att nämnda kostnader ska täckas när ansökan, som i det aktuella fallet, har lämnats in direkt till den mottagande myndigheten i den mening som avses i artikel 13.1 b i direktivet, det vill säga den behöriga myndigheten i den medlemsstat i vilken domstolen är belägen eller där avgörandet ska verkställas.

21

Enligt Landesarbeitsgericht Chemnitz (Arbetsöverdomstolen i Chemnitz) ska rättshjälp dessutom i enlighet med 114 § och 1078§ ZPO endast omfatta rättegångskostnader. Rättshjälpen omfattar således inte kostnader för översättning av handlingar som ska lämnas in i samband med prövningen av ansökan om rättshjälp, eftersom dessa kostnader anses ha uppkommit utanför domstolsförfarandet.

22

Jan Šalplachta överklagade det avgörandet till Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland). Nämnda domstol anser att direktiv 2003/8 inte gör det möjligt att på ett tillräckligt tydligt sätt fastställa huruvida och i vilken mån den medlemsstat där domstolen är belägen ska täcka kostnader för översättning av kompletterande handlingar till en ansökan om rättshjälp, när den rättshjälpssökande, som i det aktuella fallet, själv har låtit översätta handlingarna och lämnat in sin ansökan direkt till den domstol som är behörig att pröva talan i sak, vilken också är behörig att pröva ansökan om rättshjälp i sin egenskap av mottagande myndighet i den mening som avses i artikel 13.1 b i direktivet. Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen) har emellertid påpekat att även om det antas att ett avslag på ansökan om att rättshjälpen även ska omfatta översättningskostnaderna för dessa handlingar utgör ett hinder för den faktiska möjligheten till rättslig prövning, så eftersträvas ett legitimt syfte, nämligen att inte belasta statsbudgeten i den medlemsstat i vilken domstolen är belägen med kostnader som borde bäras av den medlemsstat i vilken den sökande har sin hemvist eller vanliga vistelseort.

23

Mot denna bakgrund beslutade Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Innebär en fysisk persons rätt till en effektiv domstolsprövning i en gränsöverskridande tvist i den mening som avses i artiklarna 1 och 2 i direktiv 2003/8 att den rättshjälp som beviljas av Förbundsrepubliken Tyskland ska omfatta sökandens kostnader för översättning av det intyg och de kompletterande handlingar som ska bifogas ansökan om rättshjälp, då sökanden, samtidigt som talan väcks, inger en ansökan om rättshjälp till den domstol som är behörig att pröva talan i sak, vilken också är behörig mottagande myndighet i den mening som avses i artikel 13.1 b i [direktivet], och sökanden själv har låtit göra den aktuella översättningen?”

24

Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 3, 8 och 12 i direktiv 2003/8, jämförda med varandra, ska tolkas så, att den rättshjälp som beviljas i den medlemsstat där domstolen är belägen – i vilken en fysisk person, som har sin hemvist eller vanliga vistelseort i en annan medlemsstat, har lämnat in en ansökan om rättshjälp i samband med en gränsöverskridande tvist – även ska omfatta nämnda persons kostnader för översättning av de kompletterande handlingar som krävs för att pröva ansökan.

25

Det ska i syfte att besvara frågan påpekas att direktiv 2003/8 enligt skäl 5 däri syftar till att i gränsöverskridande tvister på privaträttens område främja användningen av rättshjälp till personer som saknar tillräckliga medel för att säkerställa en faktisk möjlighet att få en sak prövad inför domstol, i enlighet med artikel 47 tredje stycket i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

26

Det följer nämligen av skäl 6 i direktivet att det faktum att en person som är inblandad i en tvist saknar ekonomiska tillgångar inte bör, lika lite som svårigheter i samband med tvister som har gränsöverskridande följder, utgöra hinder för den faktiska möjligheten till rättslig prövning.

27

Det följer i detta hänseende av direktivet att språkbarriärer inte ska försvåra möjligheten för en person, som har sin hemvist eller vanliga vistelseort i en annan medlemsstat än den där domstolen är belägen, att fullt ut göra gällande sina rättigheter vid domstolarna i den andra medlemsstaten, när rättegångsspråket i den medlemsstaten skiljer sig från det i den medlemsstat där personen har sin hemvist eller vanliga vistelseort. Det kravet omfattar även de handlingar och styrkande handlingar som på grund av tvistens gränsöverskridande karaktär har avfattats på ett annat språk än rättegångsspråket och således måste översättas.

28

Det ska i detta sammanhang påpekas att det i artikel 3.1 och 3.2 i direktivet säkerställs att fysiska personer som är inblandade i en gränsöverskridande tvist på privaträttens område ska ha rätt till ”tillräcklig” rättshjälp.

29

Vad gäller förfarandet för inlämnande av en ansökan om rättshjälp föreskrivs det i artikel 13.1 i direktiv 2003/8, i syfte att säkerställa den faktiska möjligheten till rättslig prövning, att den rättshjälpssökande har två valmöjligheter. Sökanden kan antingen lämna in ansökan om rättshjälp till den behöriga myndigheten i den medlemsstat i vilken den sökande har sin hemvist eller vanliga vistelseort, vilken i artikel 13.1 a i direktivet anses vara den översändande myndigheten, eller lämna in ansökan till den behöriga myndigheten i den medlemsstat i vilken domstolen är belägen eller där avgörandet ska verkställas, vilken i artikel 13.1 b i nämnda direktiv anses vara den mottagande myndigheten.

30

Vad gäller omfattningen av rättshjälpen föreskrivs det i artikel 3.2 i direktiv 2003/8 att rättshjälp ska anses vara ”tillräcklig” när den till den sökande garanterar juridisk rådgivning, rättshjälp och representation vid domstol samt befrielse från eller bidrag till rättegångskostnaderna, i förekommande fall inbegripet de eventuella kostnader som uppkommit för motparten i de fall då rättshjälpsmottagaren förlorar målet.

31

Det följer vidare av artikel 7 i direktivet att rättshjälp som beviljas i den medlemsstat där domstolen är belägen ska täcka kostnader som direkt hänger samman med tvistens gränsöverskridande karaktär, nämligen kostnader för tolkning, kostnader för översättning av de handlingar som domstolen eller den behöriga myndigheten kräver och som rättshjälpsmottagaren lämnat in och som är nödvändiga för att avgöra tvisten, samt eventuella resekostnader som den rättshjälpssökande ska stå för.

32

Det föreskrivs slutligen i artikel 8 i direktivet, med rubriken ”Kostnader som skall betalas av den medlemsstat där den rättshjälpssökande har sin hemvist eller vanliga vistelseort”, att den medlemsstaten ska täcka de kostnader inom dess territorium som har uppstått i samband med hjälp av en lokal advokat eller någon annan person som är behörig att ge juridisk rådgivning enligt lag i medlemsstaten, till dess att ansökan om rättshjälp har mottagits av den medlemsstat där domstolen är belägen. Samma medlemsstat ska även täcka kostnader för översättning av ansökan om rättshjälp och de kompletterande handlingar som krävs för att den ska kunna prövas när ansökan lämnas in till myndigheterna i den medlemsstat där den rättshjälpssökande har sin hemvist eller vanliga vistelseort.

33

Den hänskjutande domstolen motiverar den aktuella begäran om förhandsavgörande med att den är osäker på vilken medlemsstat som bör täcka kostnader för översättning av de kompletterande handlingar som krävs för att ansökan om rättshjälp ska kunna prövas när den rättshjälpssökande har valt det alternativ som föreskrivs i artikel 13.1 b i direktiv 2003/8, genom att lämna in ansökan direkt till den mottagande myndigheten.

34

EU-domstolen konstaterar för det första att den rättshjälp som fysiska personer som är inblandade i en gränsöverskridande tvist ska ha rätt till enligt ordalydelsen i artikel 3.2 i direktivet ska vara av karaktären ”tillräcklig hjälp” för att säkerställa den faktiska möjligheten till rättslig prövning.

35

Inlämnandet av en ansökan om rättshjälp är emellertid, oavsett om den lämnas in till den översändande myndigheten eller den mottagande myndigheten, såsom även generaladvokaten har påpekat i punkt 42 i sitt förslag till avgörande, en förutsättning för att den faktiska möjligheten till rättslig prövning ska kunna säkerställas, vilket direktivet syftar till att garantera i enlighet med artikel 47.3 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

36

Det ska i detta sammanhang påpekas att kompletterande handlingar till ansökan om rättshjälp enligt systematiken i direktiv 2003/8 är av särskild vikt. Rättshjälp ska nämligen i enlighet med artikel 5.1 i direktivet beviljas de personer som på grund av sin ekonomiska situation helt eller delvis saknar förmåga att bära kostnaderna för rättslig prövning. Det följer av artikel 5.2 i direktivet att en persons ekonomiska situation ska bedömas av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där domstolen är belägen, med hänsyn till olika objektiva faktorer, såsom inkomst, kapital eller familjesituation. Om den rättshjälpssökande underlåter att inkomma med vissa handlingar som styrker dennes personliga och ekonomiska situation, kan således ansökan om rättshjälp inte beviljas. Dessa handlingar utgör således en förutsättning för att rättshjälp ska kunna erhållas.

37

Det ska för det andra påpekas att i enlighet med artikel 12 i direktiv 2003/8, jämförd med skäl 23 i detsamma, ska rättshjälp beviljas eller vägras av den medlemsstat där domstolen är belägen ”utan att detta påverkar vad som anges i artikel 8” i direktivet.

38

Vad avser det nationella målet ska det emellertid påpekas att den medlemsstat där den rättshjälpssökande har sin hemvist eller vanliga vistelseort i enlighet med artikel 8 b i direktivet ska tillhandahålla den rättshjälp som behövs för att täcka kostnader för översättning av ansökan om rättshjälp och de kompletterande handlingar som krävs för att den ska kunna prövas ”när ansökan lämnas in till myndigheterna i den medlemsstaten”.

39

Förtydligandet i den sista meningen i artikel 8 b i direktiv 2003/8 ska mot denna bakgrund tolkas som att det inte innebär ett villkor som alltid måste vara uppfyllt av den rättshjälpssökande för att dennes översättningskostnader ska täckas. Förtydligandet avser endast att klargöra under vilka omständigheter som rättshjälpsmottagaren kan få dessa kostnader täckta i den medlemsstat där den rättshjälpssökande har sin hemvist eller vanliga vistelseort, utan att för den skull utesluta att sådana kostnader täcks när ansökan, som i det nationella målet, lämnas in i den medlemsstat där domstolen är belägen.

40

Artikel 8 b i direktiv 2003/8 ska med andra ord, såsom även generaladvokaten har påpekat i punkt 53 i sitt förslag till avgörande, förstås så, att det däri föreskrivs – som ett undantag från huvudregeln som anger att medlemsstaten där domstolen är belägen ska täcka de kostnader som hänger samman med en tvists gränsöverskridande karaktär – att den medlemsstat där den rättshjälpssökande har sin hemvist eller vanliga vistelseort ska täcka kostnader för översättning av ansökan om rättshjälp och de kompletterande handlingar som krävs för att ansökan ska kunna prövas.

41

Det ska för det tredje påpekas att det förhållandet att de kostnader som hänger samman med översättning av de kompletterande handlingar som krävs för att en ansökan om rättshjälp ska kunna prövas inte täcks av den medlemsstat i vilken domstolen är belägen, skulle strida mot de målsättningar som eftersträvas i direktiv 2003/8 (vilka nämnts ovan i punkterna 25–27) och som avser den faktiska möjligheten till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister. Nämnda förhållande skulle nämligen straffa den rättshjälpssökande i de fall då denne väljer att lämna in sin ansökan om rättshjälp direkt till den mottagande myndigheten.

42

Artikel 13 i direktiv 2003/8 ger nämligen, såsom även framgår av punkt 29 ovan, den rättshjälpssökande en möjlighet att välja mellan två olika alternativ utan någon hierarki däremellan genom att sökanden kan välja att lämna in sin ansökan om rättshjälp antingen till den översändande myndigheten eller till den mottagande myndigheten.

43

Om det var så att de kostnader som hänger samman med översättning av de kompletterande handlingar som krävs för att en ansökan om rättshjälp ska kunna prövas endast täcktes i de fall då den rättshjälpssökande vänder sig till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där den rättshjälpssökande har sin hemvist eller vanliga vistelseort, skulle detta felaktigt leda till att erhållandet av rättshjälp avseende dessa kostnader skulle bero på det processval som den berörda personen valt att göra. Om det vore så, skulle det även förta syftet med artikel 13.1 b i direktiv 2003/8, i vilken det föreskrivs en möjlighet att lämna in ansökan om rättshjälp direkt till den mottagande myndigheten.

44

Det förhållandet att sådana kostnader inte täcktes skulle dessutom – såsom även generaladvokaten har påpekat i punkt 46 i sitt förslag till avgörande – kunna leda till en mer betungande processuell lösning för den rättshjälpssökande. Istället för att lämna in ansökan om rättshjälp direkt till den domstol som är behörig att pröva målet i sak, skulle nämligen den rättshjälpssökande vara tvungen att inleda två olika förfaranden, först ett vid den behöriga domstolen i den medlemsstat där domstolen är belägen för att iaktta processfristerna, därefter ett annat vid myndigheterna i den medlemsstat där sökanden har sin hemvist eller vanliga vistelseort, för att erhålla ersättning för de kostnader sökanden ådrar sig i samband med rättshjälpsansökan.

45

En sådan situation utgör således ett hinder för utövandet av rätten att få faktisk möjlighet till rättslig prövning för en person som är inblandad i en gränsöverskridande tvist och som saknar tillräckliga medel för att själv kunna bära rättegångskostnaderna och som befinner sig i en svårare situation på grund av tvistens gränsöverskridande karaktär.

46

Det ska vidare påpekas att direktiv 2003/8, vilket även framgår av själva ordalydelsen i rubriken, syftar till en ”förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister”, genom att ersätta det samarbetssystem rörande rättshjälp som inrättats genom Europarådets europeiska överenskommelse om översändande av ansökningar om rättshjälp, vilken undertecknades i Strasbourg den 27 januari 1977 och i vilken det föreskrivs underrättelse- och förmedlingsmekanismer, dock utan att det däri tas ställning till rättshjälpens omfattning i den medlemsstat där domstolen är belägen.

47

Mot bakgrund av det ovan anförda ska frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 3, 8 och 12 i direktiv 2003/8, jämförda med varandra, ska tolkas så, att den rättshjälp som beviljas i den medlemsstat där domstolen är belägen – i vilken en fysisk person, som har sin hemvist eller vanliga vistelseort i en annan medlemsstat, har lämnat in en ansökan om rättshjälp i samband med en gränsöverskridande tvist – även ska omfatta nämnda persons kostnader för översättning av de kompletterande handlingar som krävs för att pröva ansökan.

48

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artiklarna 3, 8 och 12 i rådets direktiv 2003/8/EG av den 27 januari 2003 om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister, jämförda med varandra, ska tolkas så, att den rättshjälp som beviljas i den medlemsstat där domstolen är belägen – i vilken en fysisk person, som har sin hemvist eller vanliga vistelseort i en annan medlemsstat, har lämnat in en ansökan om rättshjälp i samband med en gränsöverskridande tvist – även ska omfatta nämnda persons kostnader för översättning av de kompletterande handlingar som krävs för att pröva ansökan.