–

Romaqua Group SA, genom L. Retegan och S. Tîmoveanu, avocats,

–

Rumäniens regering, genom M. Chicu och E. Gane, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom L. Armati, M. Mataija och I. Rogalski, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artiklarna 49, 102, 106 och 119 FEUF samt artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/54/EG av den 18 juni 2009 om utvinning och saluförande av naturliga mineralvatten (EUT L 164, 2009, s. 45).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Romaqua Group SA, å ena sidan, och Societatea Națională a Apelor Minerale SA (Nationella mineralvattenbolaget, Rumänien) (nedan kallat mineralvattenbolaget) och Agenția Națională pentru Resurse Minerale (Nationella myndigheten för mineralresurser, Rumänien) (nedan kallad mineralresursmyndigheten), å andra sidan. Målet rör avslaget på Romaqua Group SA:s begäran att en offentlig anbudsinfordran skulle anordnas för tilldelning av två koncessioner för utvinning av mineralvatten.

3

I artikel 3 i direktiv 2009/54 föreskrivs följande:

”Källor med naturligt mineralvatten ska utnyttjas och vattnet därifrån förpackas i enlighet med bilaga II.”

4

I artikel 40.1 i Legea nr. 219 privind regimul conclusiunilor (lag nr 219 om koncessioner) av den 25 november 1998 (Monitorul Oficial al României, nr 459 av den 30 november 1998), i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrevs följande:

”Kontrakt avseende tillgångar som är offentligt eller privat ägda av staten, länet, staden eller kommunen, liksom offentliga verksamheter och tjänster av nationellt eller lokalt intresse, ska genom koncessionsavtal direkttilldelas kommersiella bolag eller nationella bolag, eller statliga bolag som bildats genom omorganisation av självstyrande offentliga inrättningar som förvaltat dessa tillgångar, verksamheter eller tjänster. Koncessionsavtalet ska ingås med den behöriga koncessionsgivande myndigheten för en tid som ska fastställas genom beslut av regeringen eller av det läns- eller kommunfullmäktige som bildar det aktuella bolaget.”

5

I artikel 46 i Legea minelor nr. 61 (lag nr 61om gruvdrift) av den 5 mars 1998 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 113 av den 16 mars 1998) föreskrevs följande:

”1   Offentliga inrättningar, nationella gruvbolag och kommersiella bolag ska fortsätta att bedriva verksamhet endast vid de anläggningar som de förvaltar och där de, vid tidpunkten för offentliggörandet av denna lag, genomför godkända prospekterings-, utvecklings- eller utvinningsarbeten.

2.   Inom 90 dagar från ikraftträdandet av denna lag ska offentliga inrättningar, nationella gruvbolag och kommersiella bolag som bedriver gruvdrift slutföra avgränsningen av prospekterings-, utvecklings- och utvinningsområdena vid de anläggningar som anges i punkt 1 samt inge en ansökan till behörig myndighet om att tilldelas dessa områden genom avtal om förvaltning eller koncession, i enlighet med denna lag.”

6

Lag nr 61 om gruvdrift av den 5 mars 1998 upphävdes och ersattes av Legea minelor nr. 85 (lag nr 85 om gruvdrift) av den 18 mars 2003 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 197 av den 27 mars 2003). I artikel 20.2 i sistnämnda lag, i dess ändrade och kompletterade lydelse (nedan kallad lag nr 85/2003 om gruvdrift), föreskrivs följande:

”Utvinningstillstånd beviljas för högst 20 år, med rätt till förlängning med fem år i taget.”

7

Artikel 32.1 i Normele pentru aplicarea Legii minelor nr. 85/2003 din 14.10.2003 (tillämpningsföreskrifter för lag nr 85/2003 om gruvdrift, av den 14 oktober 2003), vilka godkändes genom Hotărârea Guvernului nr. 1208/2003 (regeringsbeslut nr 1208/2003, Monitorul Oficial al României, del I, nr 772 av den 4 november 2003), föreskriver följande:

”Innehavaren av ett utvinningstillstånd kan ansöka om förlängning av tillståndets giltighetstid, inom det beviljade området, genom att till mineralresursmyndigheten inge de handlingar som avses i artikel 20.1 i lagen [nr 85/2003] om gruvdrift.”

8

År 1997 bildade den rumänska regeringen mineralvattenbolaget som efterträdare till Regia Autonomă a Apelor Minerale din România (Rumäniens självstyrande förvaltning för mineralvatten), som upplöstes.

9

År 1999 godkände regeringen mineralresursmyndighetens direkttilldelning till mineralvattenbolaget av koncessionen för utvinning av samtliga mineralvattenresurser i Rumänien för en period om 20 år.

10

Genom beslut nr 136/2001 av den 3 maj 2001 slog Curtea Constituțională (Författningsdomstolen, Rumänien) fast att bestämmelserna i artikel 40.1 första meningen i lag nr 219 om koncessioner var grundlagsstridiga, eftersom de innebar en skyldighet för lokala myndigheter att genom koncessionsavtal direkttilldela namngivna juridiska personer kontrakt avseende offentliga tillgångar eller offentliga verksamheter och tjänster av samhällsintresse.

11

Den 19 juli 2016 begärde Romaqua Group att mineralresursmyndigheten dels skulle överlåta utvinningstillstånden för områdena Borsec och Stânceni (Rumänien) med omedelbar verkan, dels neka förnyelse av de till mineralvattenbolaget tidigare direkttilldelade tillstånden när de löpte ut i slutet av år 2018 och tillse att det anordnades ett offentligt anbudsförfarande för tilldelning av nya tillstånd.

12

Mineralresursmyndigheten avslog begäran och gjorde därvid gällande att överlåtelsen av koncessionstillstånden endast kunde göras av koncessionshavaren (mineralvattenbolaget) efter godkännande av koncessionsgivaren (mineralresursmyndigheten), i enlighet med artikel 24 i lag nr 85/2003 om gruvdrift. Vidare skulle det enligt mineralresursmyndigheten endast vara möjligt att anordna ett offentligt anbudsförfarande för att utse nya koncessionshavare för det fall mineralvattenbolaget inte nyttjade sin möjlighet att vart femte år begära förlängning av gällande tillstånd, eftersom koncessionsgivaren inte kan motsätta sig en sådan begäran.

13

Mineralvattenbolaget uppgav å sin sida att det inte önskade överlåta de rättigheter och skyldigheter som var knutna till bolagets utvinningstillstånd.

14

Genom skrivelse som inkom den 2 november 2016 yrkade Romaqua Group att Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) skulle fastställa att mineralresursmyndighetens beslut att inte bifalla dess begäran var ogrundat samt förplikta mineralresursmyndigheten att vid utgången av koncessionernas giltighetstid anordna ett offentligt anbudsförfarande för tilldelning av dessa koncessioner för nästkommande period.

15

Genom dom av den 11 juni 2019 ogillade nämnda domstol Romaqua Groups överklagande.

16

Romaqua Group överklagade den domen till Înalta Curte de Casaţie şi Justiţie (Högsta domstolen, Rumänien), som är hänskjutande domstol i förevarande mål. Romaqua Group gjorde därvid gällande att den nationella lagstiftningen, som föreskriver att ett av staten helägt bolag i praktiken kan behålla en ensamrätt under obegränsad tid, genom att det har möjlighet att löpande få sitt direkttilldelade avtal förlängt, strider mot ett flertal bestämmelser i unionsrätten.

17

Mot denna bakgrund beslutade Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

18

Enligt den rumänska regeringen framgår det av begäran om förhandsavgörande som helhet att den hänskjutande domstolen i sin första fråga inte avsåg att enbart hänvisa till artikel 106.1 FEUF, som för övrigt saknar självständig betydelse, utan till denna artikel jämförd med artikel 102 FEUF, enligt vilken missbruk av en dominerande ställning inom en väsentlig del av den inre marknaden är förbjudet om det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. Den hänskjutande domstolen har emellertid inte, enligt den rumänska regeringen, försett EU-domstolen med de uppgifter den behöver för att kunna bedöma huruvida det föreligger ett sådant missbruk av dominerande ställning i förevarande fall.

19

EU-domstolen erinrar om att det ankommer uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken, som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätt (dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl., C‑62/14, EU:C:2015:400, punkt 24, och dom av den 7 februari 2018, American Express, C‑304/16, EU:C:2018:66, punkt 31).

20

Av detta följer att frågor som rör unionsrätt presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl., C‑62/14, EU:C:2015:400, punkt 25, och dom av den 7 februari 2018, American Express, C‑304/16, EU:C:2018:66, punkt 32).

21

Det är förvisso riktigt att EU-domstolen i förevarande fall saknar tillgång till de uppgifter som är nödvändiga för att bedöma huruvida mineralvattenbolagets position är sådan att den ska anses utgöra ett missbruk av dominerande ställning i strid med artikel 102 FEUF.

22

Den första tolkningsfrågan avser emellertid inte mineralvattenbolagets position, vilken EU-domstolen för övrigt inte är behörig att bedöma inom ramen för en begäran om förhandsavgörande. Det framgår av motiveringen till begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida artikel 106.1 FEUF, jämförd med artikel 102 FEUF, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för den nationella lagstiftning som är tillämplig på detta företag. Även om det inte heller ankommer på EU-domstolen att i ett förhandsavgörande själv uttala sig om huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet är oförenlig med dessa artiklar i EUF-fördraget, är den däremot behörig att tolka dem.

23

Det är inte nödvändigt att EU-domstolen för detta ändamål har tillgång till fullständiga upplysningar avseende den position som mineralvattenbolaget rent faktiskt besitter.

24

Följaktligen ska den rumänska regeringens invändning om rättegångshinder avslås.

25

Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 106.1 FEUF, jämförd med artikel 102 FEUF, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som ger innehavaren av en ensamrätt att utvinna en mineralvattenkälla möjlighet att utan konkurrensutsättning erhålla förlängning av sitt utvinningstillstånd vart femte år.

26

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att artikel 106.1 FEUF, jämförd med artikel 102 FEUF, endast kan utgöra hinder för en sådan nationell lagstiftning om den omfattas av tillämpningsområdet för dessa båda artiklar.

27

Artikel 106.1 FEUF föreskriver att medlemsstaterna, beträffande offentliga företag och företag som de beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter, varken får vidta eller bibehålla någon åtgärd som strider mot bestämmelserna i fördragen, däribland bestämmelsen i artikel 102 FEUF.

28

En statlig åtgärd kan enligt EU-domstolens praxis anses utgöra ett beviljande av särskilda eller exklusiva rättigheter i den mening som avses i artikel 106.1 FEUF när den innebär att ett begränsat antal företag skyddas på ett sätt som väsentligt påverkar möjligheterna för andra företag att på huvudsakligen lika villkor utöva den ifrågavarande ekonomiska verksamheten inom samma geografiska område (dom av den 27 mars 2019, Pawlak, C‑545/17, EU:C:2019:260, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

29

Eftersom den nu aktuella nationella lagstiftningen, enligt den hänskjutande domstolens uppgifter, ger vissa företag en ensamrätt att utvinna mineralvattenkällor i Rumänien, ska den anses falla inom tillämpningsområdet för artikel 106.1 FEUF.

30

Därefter, vad gäller artikel 102 FEUF, erinras om att denna artikel förbjuder förfaranden som innebär missbruk av en dominerande ställning på den inre marknaden eller inom en väsentlig del av denna.

31

Enligt artikel 102 FEUF ska tre villkor vara uppfyllda för att missbruk av dominerande ställning ska anses föreligga.

32

För det första ska det berörda företaget ha en dominerande ställning på den inre marknaden eller en väsentlig del av denna. Det ska härvid påpekas att ett företag kan få en dominerande ställning genom att det ges särskilda eller exklusiva rättigheter som gör det möjligt för företaget att besluta huruvida, och i så fall på vilka villkor, andra företag kan få tillträde till och bedriva verksamhet på den relevanta marknaden (dom av den 1 juli 2008, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 38). Domstolen har emellertid slagit fast att den omständigheten att ett företag getts särskilda eller exklusiva rättigheter inte med nödvändighet innebär att företaget har en dominerande ställning på den relevanta marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2007, United Pan-Europe Communications Belgium m.fl., C‑250/06, EU:C:2007:783, punkt 21). För att bedöma huruvida ett företag har en dominerande ställning måste det under alla förhållanden göras en avgränsning av den relevanta marknaden, såväl med avseende på den aktuella produkten eller tjänsten som med avseende på dess geografiska omfattning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2008, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra en sådan bedömning på grundval av de faktiska och rättsliga omständigheter den har kännedom om.

33

För det andra krävs det att den dominerande ställningen missbrukas. Så är fallet när ett företag med dominerande ställning, genom användning av andra medel än sådana som räknas till en pris- och prestationskonkurrens (competition on the merits), gör det svårare för lika effektiva konkurrenter att komma in på eller stanna kvar på den relevanta marknaden. Bland annat måste företagen avhålla sig från att utnyttja sin dominerande ställning för att utvidga sin verksamhet till en annan marknad på annat sätt än genom en pris- och prestationskonkurrens Varje förfarande för genomförande som ett dominerande företag inte har något ekonomiskt intresse av annat än för att sätta sina konkurrenter ur spel för att sedan kunna höja sina priser genom att dra fördel av sin monopolsituation, ska anses utgöra andra medel än sådana som räknas till en pris- och prestationskonkurrens (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl., C‑377/20, EU:C:2022:379, punkterna 76 och 77).

34

Domstolen har dessutom redan slagit fast att en medlemsstat bryter mot de förbud som uppställs i artikel 106.1 FEUF, jämförd med artikel 102 FEUF, om den antar lagar och andra författningar som skapar en situation där ett offentligt företag eller ett företag som av staten har beviljats särskilda eller exklusiva rättigheter, genom att utöva de privilegier som det getts, föranleds att missbruka sin dominerande ställning eller när dessa rättigheter kan ge upphov till en situation som föranleder att företaget gör sig skyldigt till sådant missbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 1991, Merci convenzionali porto di Genova, C‑179/90, EU:C:1991:464, punkt 17, och dom av den 26 oktober 2017, Balgarska energiyna borsa, C‑347/16, EU:C:2017:816, punkt 54) Det är inte nödvändigt att något missbruk faktiskt äger rum (dom av den 1 juli 2008, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 49, och dom av den 17 juli 2014, kommissionen/DEI, C‑553/12 P, EU:C:2014:2083, punkt 41).

35

För det tredje måste missbruket av dominerande ställning påverka handeln mellan medlemsstaterna. Detta villkor är uppfyllt endast om det med tillräcklig grad av sannolikhet, på grundval av en rad objektiva faktiska och rättsliga omständigheter, kan förutses att förfarandet direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt inverkar på handelsflödet mellan medlemsstaterna, på ett sådant sätt att det kan komma att hindra förverkligandet av en inre marknad mellan medlemsstaterna. Rent hypotetiska följder som företagets beteende kan ha uppfyller inte detta kriterium. Inverkan på handelsflödet mellan medlemsstaterna får inte heller vara obetydlig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2008, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 39 och där angiven rättspraxis). I likhet med Rumäniens regering anser domstolen dessutom att det, för att det med säkerhet ska kunna slås fast att sådan inverkan på handeln mellan medlemsstaterna föreligger, först måste fastställas vilken marknad som är den relevanta marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 1991, Merci convenzionali porto di Genova, C‑179/90, EU:C:1991:464, punkterna 15 och 20).

36

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 106.1 FEUF, jämförd med artikel 102 FEUF, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som ger innehavaren av en ensamrätt att utvinna mineralvattenkällor en möjlighet att utan konkurrensutsättning få sitt utvinningstillstånd förlängt vart femte år, när denna lagstiftning innebär att ensamrättsinnehavaren, genom blotta utövandet av de privilegier den har tilldelats, missbrukar sin dominerande ställning på en väsentlig del av den inre marknaden, eller när dessa privilegier kan ge upphov till en situation som föranleder att ensamrättsinnehavaren gör sig skyldig till sådant missbruk. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att, på grundval av de faktiska och rättsliga omständigheter den har kännedom om, avgöra om så är fallet.

37

Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida artikel 16 i stadgan, artiklarna 49 och 119 FEUF samt artikel 3 i direktiv 2009/54 ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet.

38

EU-domstolen påpekar inledningsvis att enligt artikel 94 c i dess rättegångsregler ska en begäran om förhandsavgörande, vid äventyr av att annars avvisas, innehålla en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen eller giltigheten av de aktuella unionsrättsliga bestämmelserna, och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.

39

För det första kan det konstateras att den hänskjutande domstolen har hänvisat till artikel 49 FEUF utan att ange på vilket sätt tolkningen av denna artikel skulle kunna vara användbar för att avgöra det nationella målet, vilket krävs enligt artikel 94 c i rättegångsreglerna. EUF-fördragets bestämmelser om etableringsfriheten kan dessutom inte tillämpas på en situation som i alla relevanta avseenden är begränsad till en och samma medlemsstat (dom av den 20 mars 2014, Caixa d’Estalvis i Pensions de Barcelona, C‑139/12, EU:C:2014:174, punkt 42). Det nationella målet rör utvinningen av två mineralvattenkällor i Rumänien och parterna i målet är två rumänska bolag samt den behöriga rumänska myndigheten. Målet förefaller inte innehålla några gränsöverskridande omständigheter som gör att det kan anses beröra den i artikel 49 FEUF stadfästa etableringsfriheten. Härav följer att den andra tolkningsfrågan, i den del den avser tolkningen av artikel 49 FEUF, ska avvisas.

40

För det andra har den hänskjutande domstolen inte heller förklarat varför den önskar att EU-domstolen ska tolka artikel 119 FEUF, eller artikel 3 i direktiv 2009/54 som för övrigt inte alls rör nationella myndigheters beviljande av tillstånd för utvinning av mineralvattenresurser i medlemsstaterna. I den del den andra tolkningsfrågan hänvisar till dessa artiklar uppfyller den således inte heller kraven i artikel 94 c i rättegångsreglerna och ska därför avvisas.

41

För det tredje konstateras avslutningsvis att den hänskjutande domstolens hänvisning till artikel 16 i stadgan, som garanterar näringsfriheten, även den har gjorts utan åtföljande förklaring. Den andra frågan ska följaktligen avvisas även i den del den avser tolkningen av denna artikel.

42

Av det ovan anförda följer att den andra tolkningsfrågan inte kan tas upp till prövning.

43

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

Artikel 106.1 FEUF, jämförd med artikel 102 FEUF, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som ger innehavaren av en ensamrätt att utvinna mineralvattenkällor en möjlighet att utan konkurrensutsättning få sitt utvinningstillstånd förlängt vart femte år, när denna lagstiftning innebär att ensamrättsinnehavaren, genom blotta utövandet av de privilegier den har tilldelats, missbrukar sin dominerande ställning på en väsentlig del av den inre marknaden, eller när dessa privilegier kan ge upphov till en situation som föranleder att ensamrättsinnehavaren gör sig skyldig till sådant missbruk. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att, på grundval av de faktiska och rättsliga omständigheter den har kännedom om, avgöra om så är fallet.