–

FS, genom S. Kirwan, solicitor, A. McMahon, BL, och D. Shortall, SC,

–

The Chief Appeals Officer, The Social Welfare Appeals Office, The Minister for Employment Affairs och The Minister for Social Protection, genom M. Browne, A. Joyce, J. Quaney, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av K. Binchy, barrister, och C. Donnelly, SC,

–

Tjeckiens regering, genom J. Pavliš, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, av B.-R. Killmann och D. Martin, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 76.4 och 81 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1 och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan FS och å andra sidan Chief Appeals Officer (direktören för överklagandenämnden för social trygghet, Irland), Social Welfare Appeals Office (överklagandenämnden för social trygghet, Irland), Minister for Employment Affairs (arbetsmarknadsministern) och Minister for Social Protection (ministern för social trygghet). Målet rör beslutet att avslå FS ansökan om retroaktiv utbetalning av barnbidrag.

3

Artikel 76 i förordning nr 883/2004 har rubriken ”Samarbete”, och där föreskrivs följande i punkterna 4 och 5:

”4.   De institutioner och personer som omfattas av denna förordning skall vara skyldiga att informera varandra och samarbeta för att säkerställa en korrekt tillämpning av denna förordning.

Institutionerna skall enligt principen om god förvaltning svara på alla förfrågningar inom rimlig tid och skall i detta sammanhang till berörda personer lämna all information som är nödvändig för att de skall kunna hävda de rättigheter de ges genom denna förordning.

De berörda personerna skall vara skyldiga att så snart som möjligt informera den behöriga medlemsstatens institutioner och institutionerna i bosättningsmedlemsstaten om alla förändringar i sin personliga situation eller familjesituation som kan påverka deras rätt till förmåner enligt denna förordning.

5.   Om den informationsskyldighet som avses i punkt 4 tredje stycket inte respekteras, får proportionerliga åtgärder vidtas i enlighet med nationell lagstiftning. Dessa åtgärder skall dock vara likvärdiga med de åtgärder som tillämpas i liknande situationer enligt den inhemska rättsordningen och skall inte göra det praktiskt omöjligt eller alltför svårt att utöva de rättigheter som de berörda personerna ges genom denna förordning.”

4

Artikel 81 i förordning nr 883/2004 har rubriken ”Ansökningar, förklaringar eller överklaganden”, och där föreskrivs följande:

”En ansökan, förklaring eller ett överklagande som enligt en medlemsstats lagstiftning skulle ha lämnats in till en myndighet, institution eller domstol i den medlemsstaten inom en viss tid, skall anses ha inkommit i rätt tid om handlingen inom samma tidsrymd lämnas in till motsvarande myndighet, institution eller domstol i en annan medlemsstat. I sådana fall skall den myndighet, institution eller domstol som tar emot ansökan, förklaringen eller överklagandet utan dröjsmål överlämna handlingen till den behöriga myndigheten, institutionen eller domstolen i den förstnämnda medlemsstaten, antingen direkt eller genom de behöriga myndigheterna i de medlemsstater som berörs. Den dag då ansökan, förklaringen eller överklagandet lämnades in till myndigheten, institutionen eller domstolen i den andra medlemsstaten skall betraktas som ankomstdag hos den behöriga myndigheten, institutionen eller domstolen.”

5

I section 220 i Social Welfare Consolidation Act 2005 (2005 års konsoliderade lag om social trygghet) av den 27 november 2005, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad 2005 års lag), föreskrivs att den person med vilken ett underhållsberättigat barn normalt är bosatt har rätt till barnbidrag för detta barn och betecknas med uttrycket ”förmånsberättigad person”.

6

Av section 241.1 i 2005 års lag framgår att rätten till förmåner är villkorad av att en ansökan ges in på föreskrivet sätt.

7

I section 182 k i Social Welfare (Consolidated Claims, Payment and Control) Regulations 2007 (S.I. No 142 of 2007) – Prescribed time for making claim (2007 års förordning om konsoliderade bestämmelser om ansökningar, betalningar och kontroller i fråga om social trygghet (Föreskrift nr 142/2007) – Preskriptionstid för ansökningar), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, anges att beträffande ansökningar om barnbidrag är preskriptionstiden 12 månader från den dag då den berörda personen uppfyller villkoren för rätt till förmåner enligt section 220 i 2005 års lag och får ställning som ”förmånsberättigad person”.

8

I section 241.4 i 2005 års lag föreskrivs i allt väsentligt att den som inte gett in en ansökan om barnbidrag inom den föreskrivna tidsfristen förlorar all rätt till retroaktiv utbetalning av förmåner som avser tiden före den dag då ansökan gavs in, såvida inte den tjänsteman som prövar ansökan eller den tjänsteman som prövar ett överklagande i ärendet finner att det fanns giltiga skäl för dröjsmålet med att inge ansökan. I sistnämnda fall ska barnbidraget betalas ut från och med den första dagen i den månad som följer efter den månad då sökanden fick ställning som ”förmånsberättigad person”, i den mening som avses i section 220 i 2005 års lag.

9

I section 301 i samma lag föreskrivs bland annat att en tjänsteman som är behörig att pröva en ansökan när som helst kan ompröva ett beslut av en annan behörig tjänsteman, om det skett en relevant förändring av omständigheterna efter detta beslut.

10

Klaganden i det nationella målet, FS, är rumänsk medborgare. Hon gifte sig år 2012 i Rumänien, där hon födde ett barn i december 2015.

11

Hon ansökte om barnbidrag i Rumänien, vilket hon beviljades från och med december 2015 eller januari 2016.

12

I oktober 2016 flyttade FS make till Irland för att arbeta inom vården. Han lämnade inte in någon ansökan om barnbidrag i Irland. När FS och det gemensamma barnet flyttade till Irland i slutet av år 2016 för att förenas med maken ansökte inte heller hon om barnbidrag i Irland, utan fortsatte att erhålla det rumänska barnbidraget.

13

Den 10 januari 2018 ansökte FS hos de behöriga irländska myndigheterna om irländskt barnbidrag.

14

Enligt irländsk socialrätt ansågs denna ansökan vara för sent inkommen, eftersom den getts in mer än tolv månader efter det att FS eller hennes make bosatt sig i Irland. Enligt irländsk socialrätt kan en för sent inkommen ansökan endast ge rätt till retroaktiv utbetalning av barnbidrag om sökanden anger giltiga skäl till att ansökan getts in för sent. Enligt fast praxis anses emellertid inte det förhållandet att en sökande saknar kännedom om rätten att ansöka om barnbidrag utgöra ett giltigt skäl.

15

I det nu aktuella fallet hade FS inte angett något giltigt skäl och de behöriga irländska myndigheterna ansåg därför att hon inte specifikt hade ansökt om retroaktiv utbetalning och att hon därmed inte skulle beviljas en sådan utbetalning.

16

Den ansökan om barnbidrag som FS gett till de behöriga irländska myndigheterna bifölls i februari 2018 och utbetalningen av det rumänska barnbidraget upphörde ungefär vid samma tidpunkt.

17

Den 13 augusti 2018 begärde FS omprövning av de irländska myndigheternas beslut med stöd av section 301 i 2005 års lag och gjorde gällande att hon borde ha kommit i fråga för retroaktiv utbetalning. Nämnda myndigheter fann vid omprövning den 22 augusti 2018 inte skäl att ändra det tidigare beslutet.

18

FS överklagade den 29 augusti 2018 till överklagandenämnden för social trygghet, som avslog överklagandet den 12 februari 2019. Den 10 maj 2019 överklagade FS överklagandenämndens beslut till den hänskjutande domstolen, High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland).

19

Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande inledningsvis angett att den inte instämmer i vad FS har anfört i det nationella målet, nämligen att den omständigheten att hon erhöll rumänskt barnbidrag utgjorde en ansökan i den mening som avses i artikel 81 i förordning nr 883/2004, eftersom den ”aktiva” ansökan i Rumänien borde ha betraktats som en ansökan om irländskt barnbidrag enligt nämnda artikel 81, från och med den tidpunkt då Irland blev behörig medlemsstat.

20

Den hänskjutande domstolen vill vidare få klarhet i huruvida artikel 76 i förordning nr 883/2004 är tillämplig i det nationella målet, med hänsyn till att FS har gjort gällande att underlåtenhet att iaktta den skyldighet som föreskrivs i denna artikel inte medför att bestämmelserna i artikel 81 i förordningen inte ska tillämpas. Den hänskjutande domstolen anser att skyldigheten att handlägga en ansökan är oberoende av skyldigheten enligt artikel 76 i förordningen, eftersom EU-domstolen har slagit fast att underlåtenhet att lämna information inte nödvändigtvis är ägnat att undergräva kontinuiteten i socialförsäkringsskyddet.

21

Den hänskjutande domstolen anser slutligen att i den mån FS har underlåtit att uppfylla sin skyldighet att anmäla relevanta förändringar av sin situation, ska proportionerliga åtgärder tillämpas enligt nationell rätt. Dessa åtgärder får dock inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för de berörda personerna att utöva sina rättigheter enligt förordning nr 883/2004.

22

Det är mot denna bakgrund som High Court (Förvaltningsöverdomstolen) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

23

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 81 i förordning nr 883/2004 ska tolkas på så sätt att begreppet ”ansökan”, i den artikelns mening, endast avser den ursprungliga ansökan som getts in med stöd av lagstiftningen i en medlemsstat av en person som därefter utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, eller om det även avser en ”löpande” ansökan som sker i samband med att de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten periodiskt betalar ut en förmån som, vid tidpunkten för utbetalningen, normalt ska utbetalas av en annan medlemsstat.

24

EU-domstolen gör följande bedömning. Vad beträffar tolkningen av en unionsbestämmelse gäller enligt domstolens fasta praxis att inte bara lydelsen ska beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i, varvid bestämmelsens tillkomsthistoria även kan vara relevant för tolkningen av densamma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2019, Inspecteur van de Belastingdienst,C‑631/17, EU:C:2019:381, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

25

Vad beträffar det nu aktuella fallet kan det konstateras att EU-domstolen i fråga om artikel 83 i rådets förordning nr 4 av den 3 december 1958 om tillämpningsföreskrifter för och kompletterande bestämmelser till förordning nr 3 om social trygghet för migrerande arbetstagare (EGT 30, 1958, s. 597), vars innehåll i huvudsak motsvarar innehållet i artikel 81 i förordning nr 883/2004, redan har slagit fast att det framgår av ordalydelsen i nämnda artikel 83 att den avser ansökningar som ges in av migrerande arbetstagare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 1982, Camera,92/81, EU:C:1982:219, punkt 7).

26

Syftet med artikel 81 i förordning nr 883/2004 är nämligen att underlätta rörligheten för migrerande arbetstagare genom att förenkla de administrativa formaliteterna för dem, med hänsyn till att de administrativa förfaranden som finns i de olika medlemsstaterna är komplicerade, och att undvika att de berörda personerna berövas sina rättigheter av rent formella skäl. Enligt denna artikel har ingivandet av en ansökan till en myndighet, institution eller domstol i en annan medlemsstat än den medlemsstat som ska utge förmånen samma verkan som om ansökan hade lämnats in direkt till den behöriga myndigheten i den sistnämnda medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, beträffande artikel 83 i förordning nr 4, dom av den 10 juni 1982, Camera,92/81, EU:C:1982:219, punkt 7, och, beträffande artikel 86 i förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 1971, s. 2), dom av den 27 maj 1982, Aubin,227/81, EU:C:1982:209, punkt 23).

27

Härav följer att artikel 81 i förordning nr 883/2004 ska tillämpas i fall där en migrerande arbetstagare lämnar in en ansökan om barnbidrag till myndigheterna i en medlemsstat som inte är behörig att pröva ansökan enligt lagvalsreglerna i denna förordning.

28

I fall där en ansökan om barnbidrag ges in till myndigheterna i en medlemsstat enbart med stöd av nationell rätt i den medlemsstaten och förmånstagarens situation är begränsad till den staten, omfattas ansökan däremot inte av tillämpningsområdet för förordning nr 883/2004 och kan således inte anses utgöra en ”ansökan” i den mening som avses i artikel 81 i förordningen.

29

Vad beträffar det nu aktuella fallet kan följande konstateras. Vid tidpunkten för ingivandet av den ursprungliga ansökan om barnbidrag i Rumänien hade FS familjesituation inte någon anknytning till utlandet och de rumänska myndigheterna var ensamma behöriga att pröva denna ansökan.

30

Det var först när FS hade flyttat sin hemvist till Irland som hon ingick i den personkrets som omfattas av förordning nr 883/2004 och som lagvalsreglerna i den förordningen därmed blev tillämpliga med avseende på hennes situation.

31

EU-domstolen finner emellertid att om den berörda personen inte har vidtagit några administrativa åtgärder, kan det förhållandet att personen fortsätter att uppbära en periodisk förmån från myndigheterna i en medlemsstat inte anses vara likställt med en ”ansökan” i den mening som avses i artikel 81 i förordning nr 883/2004.

32

En sådan tolkning skulle nämligen inte vara förenlig med syftet med artikel 81 i förordning nr 883/2004, vilket – såsom framgår av punkt 26 ovan – just är att förenkla de administrativa formaliteterna för de berörda personerna, med hänsyn till att de förfaranden som finns i de olika medlemsstaterna är komplicerade.

33

I det avseendet kan följande påpekas. Det system för översändande av ansökningar, förklaringar eller överklaganden som införts genom artikel 81 i förordning nr 883/2004 innebär att myndigheterna i en medlemsstat som inte är behörig enligt lagvalsreglerna i förordningen utan dröjsmål ska överlämna dit inkomna ansökningar, förklaringar eller överklaganden till myndigheterna i den behöriga medlemsstaten. Systemet bygger på att berörda institutioner och personer uppfyller sin skyldighet att informera och samarbeta med varandra.

34

Det framgår särskilt av artikel 76.4 i förordning nr 883/2004 att samtidigt som myndigheterna är skyldiga att besvara alla ansökningar inom rimlig tid och att ge de berörda personerna all information som de behöver för att kunna göra gällande sina rättigheter enligt förordningen, är de berörda personerna för sin del skyldiga att så snart som möjligt underrätta institutionerna i den behöriga medlemsstaten och i bosättningsmedlemsstaten om alla förändringar i sin personliga situation eller familjesituation som påverkar personernas rätt till förmåner enligt förordningen.

35

Härtill kommer att en tolkning av begreppet ”ansökan” som innebär att det bortses från alla administrativa åtgärder från den berörda personens sida, skulle göra det omöjligt för berörda myndigheter att uppfylla de skyldigheter som följer av såväl artikel 76 som artikel 81 i förordning nr 883/2004, eftersom de inte skulle kunna avgöra vare sig när eller till vilka myndigheter de aktuella uppgifterna, ansökningarna, förklaringarna eller överklagandena ska överlämnas.

36

Av det ovan anförda följer att artikel 81 i förordning nr 883/2004 ska tolkas på så sätt att begreppet ”ansökan”, i den artikelns mening, endast avser en ansökan som en person som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet ger in till myndigheterna i en medlemsstat som inte är behörig enligt lagvalsreglerna i förordningen. Nämnda begrepp omfattar således varken en ursprunglig ansökan som en person som ännu inte har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet gett in med stöd av lagstiftningen i en medlemsstat eller det förhållandet att de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten periodiskt betalar ut en förmån som, vid tidpunkten för utbetalningen, normalt ska utbetalas av en annan medlemsstat.

37

Med beaktande av svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.

38

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida unionsrätten, i synnerhet effektivitetsprincipen, utgör hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning som innebär att en ansökan om barnbidrag endast anses ha retroaktiv verkan om ansökan har getts in inom en preskriptionstid på tolv månader.

39

EU-domstolen gör följande bedömning. Det följer av rättspraxis att unionsrätten inte inkräktar på medlemsstaternas befogenhet att utforma sina system för social trygghet och att det ankommer på lagstiftaren i varje medlemsstat att bestämma villkoren för beviljande av sociala trygghetsförmåner, förmånernas storlek och under hur lång tid som de ska utgå samt fristerna för att ansöka om dessa förmåner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 november 2010, Xhymshiti,C‑247/09, EU:C:2010:698, punkt 43). Dessa villkor måste dock vara förenliga med unionsrätten och får inte medföra att personer hamnar utanför tillämpningsområdet för en nationell lagstiftning som, enligt förordning nr 883/2004, är tillämplig på dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2015, Fischer-Lintjens,C‑543/13, EU:C:2015:359, punkt 49).

40

Vad beträffar det nu aktuella fallet kan följande konstateras. Den preskriptionstid som föreskrivs i den irländska lagstiftningen medför inte att de berörda personerna undantas från rätten till barnbidrag, utan endast att deras rätt till retroaktiv utbetalning inskränks om de inte ansöker om detta inom tolv månader från den dag då de uppfyllde villkoren för rätt till barnbidrag.

41

Det nyss sagda innebär att det inte är uteslutet att FS skulle ha kunnat erhålla retroaktiv utbetalning av det irländska barnbidraget, om hon hade anmält sitt byte av hemvist till de rumänska myndigheterna eller till de irländska myndigheterna så snart som möjligt.

42

Såsom framgår av punkt 34 ovan gäller nämligen enligt artikel 76.4 tredje stycket i förordning nr 883/2004 att personer som erhåller en social trygghetsförmån är skyldiga att så snart som möjligt underrätta institutionerna i den behöriga medlemsstaten och i bosättningsmedlemsstaten om alla förändringar i sin personliga situation eller familjesituation som påverkar personernas rätt till förmåner enligt förordningen.

43

I det avseendet har EU-domstolen redan slagit fast att underlåtenhet att iaktta den informationsskyldighet som föreskrivs i nämnda bestämmelse endast kan leda till – såsom framgår av artikel 76.5 i förordning nr 883/2004 – att proportionerliga åtgärder vidtas i enlighet med nationell rätt, vilka ska vara likvärdiga med de åtgärder som tillämpas i liknande situationer enligt den inhemska rättsordningen (likvärdighetsprincipen) och inte får medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för de berörda personerna att utöva sina rättigheter enligt förordningen (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2015, Fischer-Lintjens,C‑543/13, EU:C:2015:359, punkt 57).

44

Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat har FS inte gjort gällande att likvärdighetsprincipen har åsidosatts och EU-domstolen ska därför inte pröva den principen i det nu aktuella målet.

45

Vad beträffar effektivitetsprincipen följer det av fast rättspraxis att fastställandet av rimliga preskriptionstider i princip uppfyller kravet på effektivitet, eftersom detta utgör en tillämpning av den grundläggande principen om rättssäkerhet som skyddar både den berörda personen och den berörda myndigheten. Sådana frister medför nämligen inte att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2010, Barth,C‑542/08, EU:C:2010:193, punkt 28, och dom av den 8 juli 2010, Bulicke,C‑246/09, EU:C:2010:418, punkt 36).

46

EU-domstolen har dessutom slagit fast att en nationell bestämmelse som begränsar den retroaktiva verkan av ansökningar om barnbidrag till sex månader inte medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som migrerande arbetstagare har enligt unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 1995, Alonso-Pérez,C‑394/93, EU:C:1995:400, punkterna 30 och 32), och likaså att det är rimligt att fastställa en nationell preskriptionstid på tre år (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2010, Barth,C‑542/08, EU:C:2010:193, punkt 28).

47

Härav följer att en preskriptionstid på tolv månader inte i sig förefaller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av förordning nr 883/2004.

48

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Unionsrätten, i synnerhet effektivitetsprincipen, utgör inte hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning som innebär att en ansökan om barnbidrag endast anses ha retroaktiv verkan om ansökan har getts in inom en preskriptionstid på tolv månader, eftersom en sådan preskriptionstid inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för de berörda migrerande arbetstagarna att utöva sina rättigheter enligt förordning nr 883/2004.

49

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande: