1.

Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 19 och 24 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. ( 2 )

2.

Denna begäran har framställts i ett mål mellan Stefano Liberato och Luminita Luisa Grigorescu avseende italienska domstolars erkännande av en dom som meddelats av de rumänska domstolarna avseende det äktenskapliga bandet, föräldraansvar och underhållsskyldighet.

3.

Målet ger domstolen tillfälle att klargöra huruvida ett åsidosättande av den domstol vid vilken talan väckts senare av regler om litispendens kan utgöra ett skäl för att vägra erkännande av den dom som meddelats av den domstolen.

4.

Efter min analys kommer jag att föreslå att domstolen i linje med dom av den 19 november 2015, P, ( 3 ) i första hand ska slå fast att artikel 35.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 ( 4 ) av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, ( 5 ) och artikel 24 i förordning nr 2201/2003 ska tolkas så, att ett åsidosättande av de regler om litispendens som föreskrivs i artikel 27 i förordning nr 44/2001 och artikel 19 i förordning nr 2201/2003, av den domstol vid vilken talan väckts senare inte kan utgöra ett skäl för att vägra erkännande av den dom som den domstolen meddelat på grund av att ett sådant erkännande strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den anmodade medlemsstaten.

5.

I artikel 5.2 i förordning nr 44/2001 föreskrivs följande:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

…

6.

Artikel 27 i denna förordning har följande lydelse:

”1.   Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, skall varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig.

2.   När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, skall övriga domstolar självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.”

7.

I artikel 28 i nämnda förordning stadgas följande:

”1.   Om käromål som har samband med varandra prövas vid domstolar i olika medlemsstater, får varje domstol utom den vid vilken talan först väckts låta handläggningen av målet vila.

2.   Om dessa mål prövas i första instans får varje domstol, utom den vid vilken talan först väckts, också avvisa talan på begäran av en av parterna, om den domstol vid vilken talan först väckts är behörig att pröva de berörda käromålen och dess lag tillåter förening av dessa.

3.   Vid tillämpningen av denna artikel ska käromål anses ha samband med varandra om de är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.”

8.

I artikel 34 i samma förordning stadgas följande:

”En dom ska inte erkännas om

…

9.

Artikel 35 i förordning nr 44/2001 har följande lydelse:

”1.   En dom skall vidare inte erkännas om den strider mot bestämmelserna i avsnitten 3, 4 och 6 i kapitel II, och inte heller i de fall som avses i artikel 72.

2.   Vid den behörighetsprövning som åsyftas i föregående punkt är den domstol eller myndighet som prövar frågan om erkännande bunden av de faktiska omständigheter som domstolen i ursprungsmedlemsstaten har grundat sin behörighet på.

3.   Domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas på andra grunder än som avses i punkt 1. Behörighetsreglerna omfattas inte av de i artikel 34.1 åsyftade grunderna för rättsordningen (ordre public).”

10.

I skälen 11, 12, 21 och 33 i förordning nr 2201/2003 anges följande:

…

…

11.

I artikel 12 i nämnda förordning, med rubriken ”Avtal om domstols behörighet”, anges följande i punkterna 1 och 2:

”1.   De domstolar i en medlemsstat som på grundval av artikel 3 utövar behörighet angående en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap skall vara behöriga att ta upp frågor som rör föräldraansvaret i samband med denna ansökan om

2.   Den behörighet som utövas enligt punkt 1 skall upphöra så snart

12.

Artikel 17 i samma förordning har rubriken ”Prövning av behörighetsfrågan”. I den artikeln föreskrivs följande:

”Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett fall som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning, och en domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt denna förordning, skall domstolen självmant förklara sig obehörig.”

13.

I förordningens artikel 19, med rubriken ”Litispendens och mål som har samband med varandra” anges följande:

”1.   Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap och målen gäller samma parter skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.

2.   Om talan om föräldraansvar för ett barn, rörande samma sak, väcks vid domstolar i olika medlemsstater skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.

3.   När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, ska övriga domstolar självmant förklara sig obehöriga till förmån för den domstolen.”

I så fall har den part som har väckt den senare talan rätt att väcka sin talan vid den domstol där talan först har väckts.

14.

I artikel 21 i förordning nr 2201/2003 med rubriken ”Erkännande av en dom” föreskrivs följande i punkterna 1 och 4:

”1.   En dom som meddelats i en medlemsstat ska erkännas i övriga medlemsstater utan att något särskilt förfarande behöver användas.

…

4.   Om frågan huruvida en dom skall erkännas uppkommer som en prejudiciell fråga vid en domstol i en medlemsstat, får den domstolen avgöra frågan om erkännande.”

15.

I artikel 22 i samma förordning med rubriken ”Skäl för att vägra erkännande av domar om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap” föreskrivs följande:

”En dom på äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap skall inte erkännas

…

…”

16.

Artikel 23 i denna förordning har rubriken ”Skäl för att vägra erkännande av domar om föräldraansvar”. Där föreskrivs följande:

”En dom om föräldraansvar skall inte erkännas

…

…”

17.

I artikel 24 i samma förordning som har rubriken ”Förbud mot omprövning av ursprungsdomstolens behörighet” föreskrivs följande:

”Behörigheten för domstolen i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas. En prövning av huruvida en dom strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) enligt artikel 22 a och artikel 23 a får inte avse behörighetsreglerna i artiklarna 3–14.”

18.

I artikel 150 i Codice civile (civillagen) med rubriken ”Hemskillnad” föreskrivs följande:

”Hemskillnad mellan makarna är tillåten.

Dom om hemskillnad kan meddelas på grundval av ansökan om stämning eller gemensam ansökan.

Enbart makarna har rätt att inge ansökan om stämning angående hemskillnad eller gemensam ansökan angående hemskillnad.”

19.

I artikel 151 i civillagen med rubriken ”Ansökan om stämning angående hemskillnad” föreskrivs följande:

”Ansökan om stämning angående hemskillnad kan inges när det uppstår, även oberoende av den ena eller båda makarnas förskyllan, omständigheter som gör det omöjligt att fortsätta samlevnaden eller som kan vara till allvarligt förfång för barnens uppfostran.

På ansökan därom och om villkoren därför är uppfyllda fastställer domstolen i samband med domen om hemskillnad, om makens eller makans handlande utgör hemskillnadsgrund eftersom vederbörande har handlat i strid med de skyldigheter som följer av äktenskapet.”

20.

Den hänskjutande domstolen har angett att artikel 3 första stycket punkt 2 b i legge n. 898 (Disciplina dei casi di scioglimento del matrimonio) (lag nr 898) (bestämmelser angående äktenskapets upplösning), ( 6 ) av den 1 december 1970 som var den bestämmelse som vid den aktuella tidpunkten (ratione temporis) var tillämplig på upplösning av äktenskapet (äktenskapsskillnad) har följande lydelse:

”Ansökan angående äktenskapets upplösning eller upphörande av äktenskapets civilrättsliga verkningar kan inges av endera make/a

…

21.

Den hänskjutande domstolen har tillagt att föräldraansvar och underhållsskyldighet för barn regleras på samma sätt vid hemskillnad och äktenskapsskillnad i artiklarna 337a-337g i civillagen.

22.

Stefano Liberato och Luminita Luisa Grigorescu gifte sig i Rom (Italien) den 22 oktober 2005 och levde tillsammans där tills deras barn föddes den 20 februari 2006. Förhållandet mellan makarna försämrades successivt och modern tog det minderåriga barnet med sig till Rumänien, utan att återvända till Italien. ( 7 )

23.

Genom ansökan som ingavs den 22 maj 2007 till Tribunale di Teramo (domstolen i Teramo, Italien) ansökte Stefano Liberato om hemskillnad och vårdnad om barnet. Luminita Luisa Grigorescu inkom med svaromål och yrkade att domstolen skulle meddela dom om hemskillnad varvid mannens handlande angavs som hemskillnadsgrund, att hon skulle beviljas ensam vårdnad om barnet och att fadern skulle betala underhållsbidrag till barnet.

24.

Genom dom av den 19 januari 2012 ( 8 ) meddelade Tribunale di Teramo dom om hemskillnad mellan makarna, varvid Luminita Luisa Grigorescus handlande angavs som hemskillnadsgrund. Genom ett separat beslut hänsköt Tribunale di Teramo målet för ytterligare utredning i syfte att fatta beslut om de respektive ansökningarna om föräldraansvar.

25.

Under den tid som ovanstående mål om föräldraansvar pågick i Italien ingav Luminita Luisa Grigorescu den 30 september 2009 ansökan till Judecătoria București (domstol i första instans i Bukarest, Rumänien) och yrkade att denna domstol skulle meddela dom om äktenskapsskillnad, att hon skulle beviljas ensam vårdnad av det minderåriga barnet och att fadern skulle betala underhållsbidrag till barnet.

26.

Inom ramen för detta kontradiktoriska förfarande framställde Stefano Liberato inledningsvis en invändning om litispendens, eftersom hemskillnadsförfarandet hade anhängiggjorts först i Italien. Genom dom av den 31 maj 2010 biföll Judecătoria București (domstol i första instans i Bukarest) yrkandet om äktenskapets upplösning, beviljade modern ensam vårdnad av det minderåriga barnet och reglerade faderns umgängesrätt och fastställde det underhållsbidrag som han skulle betala till barnet.

27.

Denna dom vann laga kraft efter en dom från Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest) av den 12 juni 2013 som fastställde domen från Tribunalul București (domstol i första instans i Bukarest, Rumänien) av den 3 december 2012, varigenom Stefano Liberatos överklagande av dom av den 31 maj 2010 ogillades.

28.

Därefter avslutades hemskillnadsförfarandet i Italien vid Tribunale di Teramo (domstolen i Teramo) genom dom av den 8 juli 2013. Denna domstol beviljade fadern ensam vårdnad om det minderåriga barnet och beslutade att barnet omedelbart skulle återföras till Italien. Domstolen fastställde även umgängesrätt för modern i Italien under socialtjänstens och åklagarmyndighetens kontroll och ålade henne att betala underhållsbidrag till barnet.

29.

Tribunale di Teramo (domstolen i Termano) ogillade Luminita Luisa Grigorescus anslutningsyrkande att domen om äktenskapsskillnad meddelad av Tribunalul București (domstol i första instans i Bukarest) den 3 december 2012 skulle erkännas i Italien med stöd av förordning nr 2201/2003. Tribunale di Teramo (domstolen i Termano) påpekade att förfarandet om äktenskapsskillnad inleddes i Rumänien år 2009 efter hemskillnadsförfarandet som anhängiggjordes 2007 i Italien och att Tribunalul București (domstol i första instans i Bukarest) hade åsidosatt artikel 19 i förordning nr 2201/2003 genom att underlåta att vilandeförklara målet.

30.

Luminita Luisa Grigorescu överklagade domen och framställde inledningsvis ett anslutningsyrkande om erkännande av domen från Curtea de Apel București (appellationsdomstolen i Bukarest) av den 12 juni 2013, varigenom invändningen om litispendens ogillades med motiveringen att de två målen enligt den hänskjutande domstolen inte rörde samma sak enligt den rumänska processrätten. ( 9 ) Genom dom av den 31 mars 2014 ändrade Corte d’Appello di L’Aquila (appellationsdomstolen Aquila, Italien) den dom som meddelats i första instans och biföll invändningen om att den rumänska domen om äktenskapsskillnad som även avsåg vårdnad om det minderåriga barnet och underhållsbidrag för barnet hade vunnit laga kraft. Den domstolen fann att det förhållandet att de domstolar vid vilka målet hade väckts senare, nämligen de rumänska domstolarna, hade åsidosatt de unionsrättsliga reglerna om litispendens inte var ”relevant” vid prövningen av villkoren för erkännande av de slutliga åtgärder som vidtagits av Rumänien, att de rumänska domarna inte är oförenliga med dem som meddelats i Italien och att det således inte finns något skäl till att inte erkänna den rumänska domen, framför allt inte skäl som grundas på hänsyn till rättsordningen (ordre public).

31.

Stefano Liberato överklagade denna dom från Corte d’appello di L’Aquila (appellationsdomstolen i Aquila).

32.

Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), den hänskjutande domstolen, har uppgett att den dom som meddelats i Rumänien gäller det äktenskapliga bandet, föräldraansvar och underhållsskyldighet. I det hemskillnadsförfarande som inleddes i Italien hade samma ansökningar gjorts, utom när det gäller ansökan rörande det äktenskapliga bandet som inte är identisk, eftersom det enligt italiensk rätt krävs att det ska fastställas före äktenskapsskillnaden att de i lag föreskrivna villkoren för hemskillnad mellan makar är uppfyllda.

33.

Domstolen har inledningsvis anfört att artikel 22 c i förordning nr 2201/2003, artikel 23 e i den förordningen eller artikel 34.4 i förordning nr 44/2001, inte utgör hinder för erkännande av den rumänska domen vad gäller civilstånd, föräldraansvar och underhållsskyldighet.

34.

Enligt den hänskjutande domstolen är det nödvändigt att därefter pröva huruvida de unionsrättsliga bestämmelser om litispendens som är tillämpliga, nämligen artikel 19 i förordning nr 2201/2003 och artikel 27 i förordning nr 44/2001 har åsidosatts av domstolarna i den medlemsstat där den dom vars erkännande har begärts har meddelats, och om så var fallet, om åsidosättandet kan anses vara ett skäl för att vägra erkännande på grund av att ett sådant erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public).

35.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att litispendens inom unionsrätten är ett uttryck för den princip som utgör grundvalen för ett system för förtroende och samarbete som ligger till grund för den fria rörligheten för domar mellan medlemsstaterna. Litispendens bygger på tre principer, nämligen begreppets självständighet, förbudet för den domstol vid vilken talan senare väckts att ompröva den första domstolens behörighet och den tidsmässiga prioritet som denna har som är bindande för den domstol vid vilken talan senare väckts.

36.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att den invändning om litispendens som Stefano Liberato framställde vid varje skede i det rumänska förfarandet, och särskilt vid Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) har ogillats med motiveringen att det rör sig om samma sak och samma parter dels med stöd av den rumänska nationella förfaranderättsliga bestämmelsen om litispendens, dels begreppet ”litispendens” enligt unionsrätten, som återfinns i artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003. Den har därav dragit slutsatsen att de rumänska domstolarna har åsidosatt artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003 enligt vilken talan rörande hemskillnad, äktenskapsskillnad och annullering av äktenskap ska likställas och det således inte krävs att målen rör samma sak.

37.

När det gäller beslutet om underhållsskyldighet mot barnet har den hänskjutande domstolen anfört att det kausalt är underkastat beslutet om föräldraansvar och inte kan åtskiljas, varken logiskt eller rättsligt, eftersom det är beroende av det ursprungliga beslutet. Den anser att villkoren i artikel 28 i förordning nr 44/2001, jämförda med artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet är uppfyllda, ( 10 ) trots att denna bestämmelse inte är direkt tillämplig. ( 11 )

38.

Enligt den hänskjutande domstolen har den slutliga rumänska domen med avseende på vilken erkännande har begärts meddelats av en domstol som inte har behörighet att pröva målet då talan vid den domstolen väcktes senare.

39.

Den hänskjutande domstolen anser att detta åsidosättande inte enbart avser tillämpningen av ett kriterium för tilldelning av domstols behörighet mellan två medlemsstater, utan även, mot bakgrund av den funktion som litispendens har i systemet för automatiskt erkännande och verkställighet av medlemsstaternas domar, genomförandet av en princip avseende den processrättsliga rättsordningen inom unionsrätten, som består i fri rörlighet för domar inom unionen. Principen om tidsmässig prioritet som ligger till grund för den processuella regel enligt vilken litispendens kan göras gällande har en grundläggande betydelse inom ramen för unionens processrätt, eftersom den förhindrar rättsliga initiativ som enbart syftar till att motverka att förfarandet avslutas i de fall där det föreligger oenighet med domar som redan har meddelats i sak av den behöriga domstol vid vilken talan först väckts och vars behörighet obestridligen har godtagits i förevarande fall.

40.

Den hänskjutande domstolen har även anfört att artikel 24 i förordning nr 2201/2003 som förbjuder omprövning av ursprungsdomstolens behörighet, hänvisar till behörighetsreglerna i artiklarna 3–14 i denna förordning och inte till regeln i artikel 19 i förordningen.

41.

Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) har mot denna bakgrund beslutat att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

42.

För en bedömning av konsekvenserna av att reglerna om litispendens inte har iakttagits krävs mot bakgrund av omständigheterna i målet vid den nationella domstolen att alla bestämmelser och villkor för genomförandet av litispendens-mekanismen först preciseras.

43.

Den hänskjutande domstolen har endast ställt sina frågor vad avser förordning nr 2201/2003, trots att det framgår av beslutet om hänskjutande att målet vid den nationella domstolen inte bara rör föräldraansvar utan även underhållskyldighet, vilket är ett område som inte omfattas av nämnda förordning. ( 12 )

44.

Det är därför nödvändigt att omformulera de frågor som avser artikel 5.2 i förordning nr 44/2001 som är tillämplig, eftersom förfarandet anhängiggjordes före den 18 juni 2011. ( 13 )

45.

Det ska också beaktas att den hänskjutande domstolen genom sina två frågor, som ska prövas tillsammans, vill få klarhet i huruvida artikel 35.3 i förordning nr 44/2001 och artikel 24 i förordning nr 2201/2003 kan tolkas så, att ett åsidosättande av de regler om litispendens som föreskrivs i artikel 27 i förordning nr 44/2001 och artikel 19 i förordning nr 2201/2003 av den domstol vid vilken talan väcktes senare inte kan anses utgöra ett skäl för att vägra erkännande av den dom som den domstolen meddelat på grund av att ett sådant erkännande strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den anmodade medlemsstaten som innehåller processrättsliga regler som anses vara väsentliga i unionens rättsordning.

46.

Enligt dessa två förordningar ska den domstol vid vilken talan väckts senare avvisa talan om litispendens föreligger. ( 14 ) Domstolen har konstaterat att ”ordalydelsen i artikel 19 i förordning nr 2201/2003[ ( 15 )] liknar den i artikel 27 i förordning nr 44/2001 – vilken ersatt artikel 21 i …konventionen [ ( 16 )], – och föreskriver ett tillvägagångssätt som liknar det som föreskrivs i de två sistnämnda artiklarna för att behandla fall av litispendens. Det finns således skäl att beakta de överväganden som domstolen har gjort rörande de två sistnämnda artiklarna.” ( 17 )

47.

Såsom domstolen redan har fastslagit med avseende på förordning nr 2201/2003 har ”unionslagstiftaren sökt upprätta klara och effektiva regler för att avgöra frågor om litispendens (se, analogt, när det gäller förordning nr 44/2001, dom Cartier parfums-lunettes och Axa Corporate Solutions assurances, C‑1/13, EU:C:2014:109, punkt 40). ( 18 )

48.

Denna regel som ”grundar sig … på i vilken kronologisk ordning talan har väckts vid domstolarna,” ( 19 ) innebär att den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant ska låta handläggningen av målet vila, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig.

49.

Domstolen har anfört att ”[f]ör att det ska anses fastställt att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, i den mening som avses i artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003, räcker det … att den domstolen inte ex officio förklarat sig obehörig och att ingen av parterna invänt mot rättens behörighet före eller senast vid den tidpunkt då det gjorts ett ställningstagande som enligt nationell rätt är att betrakta som det första svaromålet vid den domstolen (se, analogt, dom Cartier parfums-lunettes och Axa Corporate Solutions assurances, C‑1/13, EU:C:2014:109, punkt 44).” ( 20 )

50.

Mer konkret kan, såsom domstolen påpekat, ”[b]eroende på vilka möjligheter som finns enligt nationell rätt …, för det fall två mål gäller samma parter, den domstol vid vilken talan har väckts senare begära att den part som åberopar litispendens lämnar upplysningar om det mål som parten hänvisar till och yrkandets innehåll. Med hänsyn till att förordning nr 2201/2003 bygger på ömsesidigt samarbete och förtroende domstolarna emellan kan nämnda domstol underrätta den domstol vid vilken talan först har väckts om den talan som har väckts senare. Den kan också uppmärksamma den sistnämnda domstolen på möjligheten att det kan föreligga litispendens och be den att överlämna uppgifter beträffande det där anhängiga målet, att ta ställning till frågan om den är behörig i den mening som avses i förordning nr 2201/2003 eller att sända över samtliga avgöranden som redan har meddelats i detta avseende. Dessutom kan den domstol vid vilken talan har väckts senare vända sig till centralmyndigheten i dess medlemsstat.” ( 21 )

51.

Den tvingande karaktären av de regler om litispendens som föreskrivs i artikel 19 i förordning nr 2201/2003 ( 22 ) är motiverad med hänsyn till reglernas syfte. Domstolen har slagit fast att ”dessa regler har till syfte att hindra att parallella förfaranden handläggs samtidigt vid olika medlemsstaters domstolar och eventuellt resulterar i motstridiga avgöranden”. ( 23 )

52.

De ingår i genomförandet av principen om automatiskt erkännande av domar som meddelats i medlemsstaterna som grundar sig på principen om ömsesidigt förtroende.

53.

Enligt domstolens fasta rättspraxis ska de begrepp som används för att fastställa om det rör sig om litispendens, särskilt i förordningarna nr 44/2001 och 2201/2003, betraktas som självständiga.

54.

I fråga om föräldraansvar har domstolen uttryckligen erinrat om denna princip och har härvid hänvisat till de mål som eftersträvas med förordning nr 2201/2003 och till ”den omständigheten att det i artikel 19.2 i förordningen inte hänvisas till uttrycket litispendens såsom det används i medlemsstaternas olika nationella rättsordningar, utan att det där i stället anges flera materiella förutsättningar som led i en definition”. ( 24 )

55.

När det gäller talan som rör det äktenskapliga bandet framgår det av artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003 jämförd med punkt 2 att det enda villkoret som ska prövas för att fastställa om det föreligger ett samtidigt förfarande avser parterna. Domstolen har haft tillfälle att slå fast detta uttryckligen i dom av den 6 oktober 2015, A. ( 25 ) Domstolen har således slagit fast att ”[d]et kan … föreligga ett fall av litispendens när det vid två domstolar i olika medlemsstater väckts en talan om hemskillnad respektive en talan om äktenskapsskillnad eller när båda avser äktenskapsskillnad”. ( 26 )

56.

Om även ansökningar om föräldraansvar har framställts i ett förfarande som avser det äktenskapliga bandet är reglerna om litispendens om äktenskapsskillnad tillämpliga. ( 27 )

57.

Detsamma gäller för underhållsbidrag när talan har ”samband med frågan om någons rättsliga status” enligt artikel 5.2 i förordning nr 44/2001.

58.

Efter domen om äktenskapsskillnad gäller, med förbehåll för tillämpningen av artikel 12.2 b i förordning nr 2201/2003, i fråga om föräldraansvar villkoret att talan ska röra samma sak enligt artikel 19.2 i samma förordning. ( 28 ) När det gäller ansökan om underhållsskyldighet krävs enligt reglerna om litispendens i artikel 27 i förordning nr 44/2001 som är tillämpliga i förevarande fall att det undersöks om det rör sig om samma sak och om samma parter.

59.

Dessutom bör noteras att det företräde som är förbehållet den domstol vid vilken talan först väckts varar så länge som den inte har förklarat sig obehörig efter att i enlighet med artikel 17 i förordning nr 2201/2003, ( 29 ) i alla skeden av förfarandet ( 30 ) ha prövat behörighetsfrågan.

60.

I målet vid den hänskjutande domstolen borde de regler som föreskrivs när litispendens föreligger därför redan ha tillämpats av den rumänska domstolen vid den tidpunkt då målet anhängiggjordes vid den domstolen, såväl för domen om äktenskapsskillnad som följderna av denna för barnet – som bodde i Rumänien – på grund av avtalet om att den italienska domstolen ska vara behörig domstol. ( 31 )

61.

Av domen från Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) av den 12 juni 2013 följer emellertid att den rumänska domstolen tillämpade unionsrätten felaktigt ( 32 ) när den avslog den invändning om litispendens som framfördes av Stefano Liberato på grundval av de ansökningar som avsåg det äktenskapliga bandet. Den hänvisade nämligen först till den rumänska lagstiftningen i vilken villkoren för litispendens och rättskraft fastställs och anförde därefter att ”[d] et av ordalydelsen i artikel 19 [i förordning nr 2201/2003] i vilken tre olika fall av litispendens anges, nämligen ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap i mål som gäller samma parter” klart framgår att de två konkurrerande målen enbart måste ha ett av dessa tre föremål gemensamt och inte två olika föremål bland dem som uttryckligen och uttömmande anges i texten…. I förevarande mål rör de två målen olika saker, nämligen hemskillnad i Italien och äktenskapsskillnad i Rumänien, vilket utesluter tillämpningen av artikel 19 i förordning nr 2201/2003. Appellationsdomstolen har med rätta fastställt att rättsinstitutet hemskillnad inte finns i det rumänska rättssystemet. Det är följaktligen uppenbart att det inte kan råda någon överensstämmelse med en sådan talan som väckts vid domstolarna i en annan medlemsstat. Även om detta rättsinstitut existerade föreligger ingen överensstämmelse mellan hemskillnad och skilsmässa.”

62.

Det bör dessutom noteras att den invändning om litispendens som framställts av Stefano Liberato i alla skeden av förfarandet grundades på detta avtal om domstols behörighet i samband med talan om hemskillnad och inte på de bestämmelser som var tillämpliga i fråga om föräldraansvar eller underhållsskyldighet.

63.

I detta avseende kan påpekas att efter domen avseende det äktenskapliga bandet som meddelades den 19 januari 2012 av den italienska domstolen, ( 33 ) är frågan om litispendens mycket svårare att bedöma. ( 34 ) Denna fråga kunde nämligen fortfarande ställas i fråga om föräldraansvar enbart av det skälet att denna domstol hade prövat sin behörighet och funnit att den var behörig. Denna behörighet kan enligt min mening enbart följa av tolkningen av bestämmelserna i artikel 12.2 b i förordning nr 2201/2003 ( 35 ) som enligt min mening ska kombineras med prövningen av barnets bästa som tillsammans med moderns samtycke motiverar det avtal om domstols behörighet som ingicks i början av förfarandet. ( 36 )

64.

Eftersom dessa villkor måste vara uppfyllda för att motivera att den italienska domstolen har behörighet att indirekt döma i frågor om erkännande av rumänska domar som innebar att litispendens inte längre förelåg, ankommer det på den hänskjutande domstolen att säkerställa att de har prövats. ( 37 )

65.

Det är mot bakgrund av dessa överväganden nödvändigt att nu klargöra vilka konsekvenser åsidosättandet av reglerna om litispendens har mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet.

66.

Det ska inledningsvis erinras om de särskilda omständigheterna i det nationella målet. Den domstol vid vilken talan först väckts, vid vilken samma ansökningar fortfarande är anhängiga mellan samma parter, ( 38 ) ska döma avseende en anslutningsansökan om erkännande av den lagakraftvunna dom som meddelats av en domstol vid vilken talan väckts senare.

67.

Följaktligen kan domstolens dom av den 22 december 2010, Mercredi, ( 39 ) – enligt vilken en dom om föräldraansvar som meddelats av en domstol vid vilken talan väckts senare i strid med skyldigheten att vilandeförklara ett mål, ( 40 ) vid litispendens, ”inte [ha] någon inverkan” på den dom som ska meddelas av den domstol vid vilken talan väckts först ( 41 ) – redan av detta skäl inte överföras på målet i den nationella domstolen, tvärtemot vad Europeiska kommissionen gjort gällande. Domstolen slog i punkt 67 i dom av den 22 december 2010, Mercredi, ( 42 ) fast att den omtvistade domen som meddelats av den domstol vid vilket talan väckts senare inte hade vunnit laga kraft. Dessutom motiverar även ovissheten vad gäller barnets hemvist och samspelet med det förfarande som avser överlämning av barnet den särskilda lösning som valdes i detta mål.

68.

I målet vid den nationella domstolen ska följaktligen frågan om ett åsidosättande av reglerna om litispendens prövas mot bakgrund av de skäl för att vägra erkännande som föreskrivs i förordningarna nr 2201/2003 och 44/2001.

69.

Inom ramen för det anhängiggjorda förfarandet som inte längre gäller upplösning av äktenskapet, ( 43 ) har den hänskjutande domstolen med rätta ansett att bland de skäl för att vägra erkännande som föreskrivs i förordning nr 2201/2003 ska endast kriteriet om att ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där erkännande av den dom som meddelats i fråga om föräldraansvar har begärts, ( 44 ) som återfinns i artikel 23 a i förordning nr 2201/2003, analyseras tillsammans med artikel 24 i samma förordning. Denna artikel utesluter nämligen att kriteriet om grunderna för rättsordningen tillämpas på reglerna om domstols behörighet i artiklarna 3–14 i nämnda förordning.

70.

Domstolen har redan prövat en sådan fråga i domen P.

71.

Skillnaden mellan omständigheterna i det målet ( 45 ) och dem i målet vid den nationella domstolen föranleder enligt min mening ingen annan bedömning, eftersom domstolens dom för det första rör förhållandet mellan bestämmelserna om domstols behörighet eller samordning av parallella förfaranden med dem som ger rätt att vägra erkännande av domar som har meddelats i en medlemsstat och, för det andra, grundar sig på de allmänna principerna som i nästan exakt samma form återfinns i dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands. ( 46 )

72.

I domen P gav domstolen uttryck för sin önskan att behålla en och samma restriktiva utformning av de skäl som gör det möjligt att vägra att erkänna en dom genom att hänvisa till den tolkning som gäller vid tillämpning av förordning nr 44/2001, vilket lämpligen för det nationella målet, till följd av de två tillämpliga bestämmelserna, motiverar att det anses att denna dom ska ligga till grund för svaret på de tolkningsfrågor som ställts av den hänskjutande domstolen.

73.

Domstolen erinrade för det första om att ”[e]nligt skäl 21 i [förordning nr 2201/2003] grundar sig förordningen på tanken att erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en medlemsstat bör bygga på principen om ömsesidigt förtroende, och skälen för att vägra erkännande bör begränsas till ett minimum”, ( 47 ) för det andra att ”[a]rtikel 23 i förordning nr 2201/2003, som anger de skäl som kan anföras för att vägra att erkänna en dom om föräldraansvar, ska tolkas restriktivt, eftersom den utgör ett hinder för förverkligandet av ett av de grundläggande målen med denna förordning.” ( 48 )

74.

Dessa mål och principer har motiverat att unionslagstiftaren i artikel 24 i nämnda förordning, har infört ett förbud mot all omprövning av behörigheten för domstolen i medlemsstaten ( 49 ) och det ”anges dessutom uttryckligen att artikel 23 a i förordningen inte kan läggas till grund för en sådan prövning” ( 50 ) med hänvisning till artiklarna 3–14 i förordningen. ( 51 ) Denna grund som det inte är möjligt att avvika från, vare sig direkt eller indirekt, följer även av harmoniseringen av behörighetsreglerna och presumtionen om att denna prövats i vederbörlig ordning av varje domstol när talan väckts vid den.

75.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan utvidgade domstolen i domen P förbudet mot att tillämpa kriteriet om att ett erkännande strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där erkännande av den dom som meddelats har gjorts gällande i artikel 15 i förordning nr 2201/2003. ( 52 )

76.

Även om artikel 19 i denna förordning, liksom artikel 15, återfinns i kapitel II i nämnda förordning, som har rubriken ”Domstols behörighet”, kompletterar den inte några särskilda behörighetsbestämmelser i avsnitten 1 och 2, eftersom den befinner sig i avsnitt 3 som avser ”[g]emensamma bestämmelser”.

77.

Jag anser därför att den lösning som valts i målet P ska överföras. Med andra ord, om den domstol vid vilken talan först väckts, som ska pröva talan om erkännande, granskar huruvida reglerna om litispendens har tillämpats på rätt sätt av den domstol vid vilken talan senare väckts, och följaktligen skälen till att den senare inte har förklarat sig obehörig, kontrollerar den domstol vid vilken talan först väckts den behörighetsprövning som den domstol vid vilken talan senare väckts har gjort. Detta är emellertid inte tillåtet enligt artikel 24 i förordning nr 2201/2003.

78.

Dessutom kan denna kontroll på grund av ovannämnda villkor för tillämpning av behörighetsreglerna, som anförts ovan, inte begränsas till en kontroll av det datum vid vilket talan väcktes vid domstolen. Följaktligen kan bedömningen av allvaret av åsidosättandet av dessa regler i samband med erkännandet av domen också visa sig vara problematisk. Det är, särskilt i frågor om föräldraansvar och vid avtal om domstols behörighet, möjligt att den domstolen vid vilken talan först väcktes efter ett utbyte mellan domstolar, förklarar sig obehörig på grund av kriterierna om behörighet, nämligen närheten till den ort där barnet har hemvist och barnets bästa. ( 53 )

79.

Dessutom kan, såsom domstolen slog fast i domen P ”domstolen i den stat där domen görs gällande inte, utan att ifrågasätta syftet med förordning nr 2201/2003, vägra att erkänna en dom som har meddelats i en annan medlemsstat, enbart av det skälet att den anser att den nationella rätten eller unionsrätten har tillämpats felaktigt i den aktuella domen”. ( 54 ) Därför är det enligt min mening svårt att motivera att underlåtenheten att lösa behörighetskonflikten ( 55 ) vid parallella förfaranden ska behandlas striktare än en avsaknad av omprövning av behörigheten, ( 56 ) eller de fel som begåtts i samband därmed som inte är underkastad någon kontroll enligt bestämmelserna i artikel 24 i förordning nr 2201/2003 och flera andra europeiska förordningar.

80.

Av det ovan anförda drar jag slutsatsen att artikel 19 i förordning nr 2201/2003, trots att den inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till artikel 24 i denna förordning ska tolkas så, att förbudet mot omprövning av ursprungsdomstolens behörighet i den bestämmelsen även gäller vid överträdelse av reglerna om litispendens. ( 57 )

81.

När det gäller ansökningarna om underhållsbidrag, bör det noteras att ordalydelsen i artikel 35.3 i förordning nr 44/2001 inte medför några svårigheter. ( 58 )

82.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska slå fast att artikel 35.3 i förordning nr 44/2001 och artikel 24 i förordning nr 2201/2003 ska tolkas så, att de inte medger att ett åsidosättande av de regler om litispendens som föreskrivs i artikel 27 i förordning nr 44/2001 och artikel 19 i förordning nr 2201/2003 av den domstol i vilken talan väckts senare anses utgöra ett skäl för att vägra erkännande av den dom som meddelats av denna på grund av att den strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den anmodade medlemsstaten.

83.

Jag vill för fullständighetens skull klargöra att även om kriteriet om grunderna för rättsordningen (ordre public) är tillämpligt, måste de gränser som fastställts i domen P bekräftas. ( 59 )

84.

Den domen grundar sig nämligen på principer som fastställts vid flera tillfällen vid tolkningen av de skäl för att vägra erkännande som återfinns i flera förordningar som reglerar den fria rörligheten för domar ( 60 ) och unionslagstiftarens krav att hänsyn ska tas till ”barnets bästa” ( 61 ) vid vägran av erkännande av en dom om föräldraansvar, samtidigt som möjligheten att ändra domar rörande barnet som alltid finns ska beaktas.

85.

Det ska följaktligen återigen slås fast att ”artikel 23 a i förordning nr 2201/2203 ska tolkas så, att när det, med hänsyn tagen till barnets bästa, inte föreligger ett uppenbart åsidosättande av en rättsregel som anses vara av grundläggande betydelse i rättsordningen i en medlemsstat eller av en rättighet som anses vara en grundläggande rättighet i denna rättsordning, har en domstol i den medlemsstaten, vilken anser sig vara behörig att besluta om vårdnaden av ett barn, inte enligt denna bestämmelse rätt att vägra att erkänna ett avgörande från en domstol i en annan medlemsstat som har beslutat om vårdnaden av detta barn.” ( 62 )

86.

Den hänskjutande domstolen anser att ett åsidosättande av reglerna om litispendens, på grund av sin funktion i systemet för automatiskt erkännande av domar inom unionen, åsidosätter en processrättslig princip som utgör grund för rättsordningen och som säkerställer fri rörlighet för domar.

87.

En sådan klassificering kan emellertid inte godtas, eftersom dessa regler inte har samma betydelse som de regler som domstolen grundade sig på när den slog fast att ett erkännande av domen utgör ett åsidosättande av unionens processrättsliga grunder för rättsordningen (ordre public). ( 63 ) En sådan bedömning ska vara förenlig med de principer som anges ovan, nämligen begränsningen av skälen för att vägra erkännande som anges i artikel 23 i förordning nr 2201/2003, den exceptionella karaktären av tillämpningen av bestämmelsen om grunderna för rättsordningen (ordre public) och förbudet för domstolen i den anmodade medlemsstaten att vägra att erkänna en dom som meddelats i en annan medlemsstat enbart av det skälet att den anser att unionslagstiftningen har tillämpats felaktigt.

88.

Jag är fullt medveten om de konsekvenser som min bedömning har i det välkända sammanhang som instrumentaliseringen av reglerna om litispendens utgör, som främjas av det breda spektrum av behörighetsregler som föreskrivs i förordning nr 2201/2003, särskilt när talan väckts vid en domstol i en medlemsstat, vars lag inte gör det möjligt att ansöka om äktenskapsskillnad omedelbart. ( 64 )

89.

Det skulle också kunna hävdas att på grund av den mycket omfattande lösning som inte kan begränsas till bestämmelser som gäller i familjeärenden skulle grundpelarna för principen om automatiskt erkännande av domar allvarligt kunna undergrävas, eftersom åsidosättandet av en tvingande regel som återfinns i flera europeiska förordningar inte skulle sanktioneras.

90.

Det finns emellertid ingen grund för denna oro, eftersom dessa förordningar just grundar sig på samarbete och ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaternas domstolar och eftersom samma logik som den som ligger till grund för erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i varje medlemsstat ska följas. ( 65 )

91.

Det är följaktligen i princip inte tänkbart att de fall där reglerna om litispendens åsidosätts ökar, särskilt som medlemsstaternas domstolar, i motsats till den rumänska domstolen i det nationella målet, sedan år 2015 har haft kännedom om tolkningen av artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003 och tack vare målet vid den nationella domstolen kommer att få tillgång till domstolens kompletterande tolkning om villkoren och förfarandet för tillämpning av reglerna om litispendens i familjetvister. ( 66 )

92.

Vidare ska den möjlighet som domstolarna har att förebygga svårigheter som kan uppstå vid förfaranderättsliga konflikter med hjälp av rättsligt samarbete och dialog mellan domstolarna, såsom beskrivs ovan, ( 67 ) och även hämta inspiration från bestämmelserna i artikel 29.2 i förordning nr 1215/2012 och artiklarna 17 i förordningarna nr 2016/1103 och nr 2016/1104 understrykas. ( 68 )

93.

Det ska även framhållas att det i fråga om föräldraansvar, med hänsyn tagen till barnets bästa som ska ligga till grund för varje lösning, ( 69 ) föreligger en skyldighet att förebygga svårigheter när det gäller erkännandet av domar. Det hade såtillvida i målet vid den nationella domstolen varit lämpligt att redan tidigare ge domstolen tillfälle att uttala sig om ( 70 ) villkoren för litispendens. En tillämpning av det förfarande som föreskrivs i artikel 15 i förordning nr 2201/2003 på begäran av en av parterna eller på initiativ av en av domstolarna hade också kunnat övervägas. ( 71 )

94.

Om åsidosättandet av reglerna om litispendens under dessa exceptionella omständigheter beror på bristande kännedom om tillämpliga förordningar och domstolens rättspraxis eller har lett till en kränkning av processuella rättigheter som har ett högre värde som till exempel dem som säkerställer att den förälder hos vilken barnet inte bor får möjlighet att framföra sina argument ( 72 ) och iakttagandet av rimliga handläggningstider i domstolen, är det enligt min mening berättigat att göra gällande skälet att vägra erkännande med hänvisning till att ett sådant erkännande strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den anmodade medlemsstaten som innehåller de grundläggande rättigheter som erkänts i unionsrätten.

95.

Det ska slutligen erinras om att kommissionen kan pröva om det är ändamålsenligt att väcka talan om fördragsbrott, ( 73 ) i händelse av en felaktig tillämpning av nationell rätt eller av unionsrätten eller de rättsmedel som inrättats i varje medlemsstat, kompletterat med möjligheten att begära ett förhandsavgörande enligt artikel 267 i FEUF, som ska genomföras i syfte att i förväg förhindra ett åsidosättande av grunderna för rättsordningen. ( 74 )

96.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de frågor som ställts av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) på följande sätt:

Artikel 35.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område och artikel 24 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, ska tolkas så, att de inte medger att ett åsidosättande av de regler om litispendens som föreskrivs i artikel 27 i förordning nr 44/2001 och artikel 19 i förordning nr 2201/2003, av den domstol där talan senare väckts anses utgöra skäl för att vägra erkännande av den dom som meddelats av den domstolen på grund av att ett sådant erkännande strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den anmodade medlemsstaten.