–

Frankrikes regering, genom D. Colas, E. de Moustier och E. Armoet, samtliga i egenskap av ombud,

–

Ungerns regering, genom M. Z. Fehér, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Condou-Durande, i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 26.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31, samt rättelse i EUT L 148, 2015, s. 41) (nedan kallad Dublin III-förordningen).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Adil Hassan, irakisk medborgare, och prefekten för Pas-de-Calais (Frankrike), angående lagenligheten av ett beslut om att överföra Adil Hassan till Tyskland.

3

I skäl 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it- system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (EUT L 180, 2013, s. 1) stadgas följande:

”För tillämpningen av [Dublin III-förordningen] är det nödvändigt att fastställa identiteten hos personer som ansöker om internationellt skydd och hos personer som grips i samband med att de olagligen passerar unionens yttre gränser. För att säkerställa en effektiv tillämpning av [Dublin III -förordningen], särskilt artikel 18.1 b och d, är det också önskvärt att varje medlemsstat tillåts att kontrollera om en tredjelandsmedborgare eller statslös person som befunnits uppehålla sig olagligen på dess territorium har ansökt om internationellt skydd i en annan medlemsstat.”

4

I artikel 1.1 i förordning nr 603/2013 föreskrivs följande:

”Härmed inrättas ett system kallat Eurodac, vars syfte ska vara att hjälpa till att fastställa vilken medlemsstat som enligt [Dublin III-förordningen] ska vara ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller statslös person lämnar in i en medlemsstat, samt att också i övrigt underlätta tillämpningen av [Dublin III-förordningen] på de villkor som anges i den här förordningen.”

5

I artikel 9.1 i förordning nr 603/2013 anges följande:

”Varje medlemsstat ska genast ta fingeravtryck av alla fingrar av varje person som ansöker om internationellt skydd och som är 14 år eller äldre och så snart som möjligt, dock senast 72 timmar efter det att hans eller hennes ansökan om internationellt skydd som avses i artikel 20.2 i [Dublin III-förordningen] lämnats in, överföra uppgifterna …”

6

I skäl 4, 5, 9 och 19 i Dublin III-förordningen stadgas följande:

…

…

7

Artikel 3 i Dublin III-förordningen har rubriken ”Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd”. I artikel 3.1 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska pröva varje ansökan om internationellt skydd som lämnas in av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som är tillämplig på någon av medlemsstaternas territorium, inklusive vid gränsen eller i transitområden. Ansökan ska prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställs som ansvarig.”

8

I artikel 5 i nämnda förordning anges följande:

”1.   I syfte att underlätta förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat ska den fastställande medlemsstaten genomföra en personlig intervju med sökanden. …

2.   Den personliga intervjun behöver inte genomföras om

…

3.   Den personliga intervjun ska äga rum inom skälig tid och, under alla omständigheter, innan något beslut har fattats om att överföra sökanden till den ansvariga medlemsstaten i enlighet med artikel 26.1.

…”

9

Artikel 18 i förordningen har rubriken ”Den ansvariga medlemsstatens skyldigheter”. I artikel 18.1 anges följande:

”Den ansvariga medlemsstaten ska vara skyldig att

10

I artikel 19 i Dublin III-förordningen föreskrivs följande:

”1.   Om en medlemsstat utfärdar uppehållstillstånd till sökanden, ska de skyldigheter som anges i artikel 18.1 överföras till den medlemsstaten.

2.   De skyldigheter som anges i artikel 18.1 ska upphöra om den ansvariga medlemsstaten, när den anmodas att överta eller återta en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d, kan konstatera att den berörda personen har lämnat medlemsstaternas territorium under minst tre månader, om han eller hon inte har ett giltigt uppehållstillstånd som utfärdats av den ansvariga medlemsstaten.

…

3.   De skyldigheter som anges i artikel 18.1 c och d ska upphöra om den ansvariga medlemsstaten, efter att ha blivit anmodad att ta tillbaka en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d, kan konstatera att den berörda personen har lämnat medlemsstaternas territorium i enlighet med ett beslut om återsändande eller ett avlägsnandebeslut som medlemsstaten fattat efter det att ansökan återkallats eller avslagits.

…”

11

I artikel 21.1 första stycket i förordningen anges följande:

”Om en medlemsstat som har mottagit en ansökan om internationellt skydd bedömer att en annan medlemsstat ska ansvara för prövningen av denna ansökan, får den förstnämnda medlemsstaten så snart som möjligt och i vart fall inom tre månader från det att asylansökan lämnades in enligt artikel 20.2 anmoda den senare medlemsstaten att överta sökanden.”

12

I artikel 22 i nämnda förordning anges följande:

”1.   Den anmodade medlemsstaten ska utföra de kontroller som behövs och fatta beslut om en framställan om övertagande av en sökande inom två månader från det att framställan mottogs.

…

7.   Om inget svar har lämnats inom två månader enligt punkt 1 respektive en månad enligt punkt 6, ska framställan anses godtagen och medföra skyldighet att överta personen, vilket innefattar en skyldighet att tillhandahålla lämpliga ankomstarrangemang.”

13

Artikel 24 i samma förordning har följande lydelse:

”1.   Om en medlemsstat inom vars territorium en person som avses i artikel 18.1 b, c eller d vistas utan uppehållstillstånd och där någon ny ansökan om internationellt skydd inte har lämnats in, anser att en annan medlemsstat ska ha ansvaret enligt artikel 20.5 och artikel 18.1 b, c eller d kan den anmoda den medlemsstaten att återta den personen.

2.   Om en medlemsstat inom vars territorium en person vistas utan uppehållstillstånd beslutar att göra en sökning i Eurodacsystemet … ska, genom undantag från artikel 6.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna [EUT L 348, 2008, s. 98], framställan om återtagande av en person som avses i artikel 18.1 b eller c i den här förordningen eller en person som avses i artikel 18.1 d, vars ansökan om internationellt skydd inte har avslagits genom ett slutligt beslut, göras så fort som möjligt och senast inom två månader från det att en träff registrerades i Eurodac …

…

5.   En framställan om återtagande av den person som avses i artikel 18.1 b, c eller d ska göras på ett standardformulär och ska omfatta bevis eller indicier enligt beskrivningen i de två förteckningar som framgår artikel 22.3 och/eller relevanta uppgifter ur den berörda personens redogörelse för att myndigheterna i den anmodade medlemsstaten ska kunna kontrollera huruvida den är ansvarig på grundval av de kriterier som fastställs i denna förordning.

…”

14

I artikel 25 i Dublin III-förordningen föreskrivs följande:

”1.   Den anmodade medlemsstaten ska utföra nödvändiga kontroller och meddela beslut om framställan att återta den berörda personen så fort som möjligt och under inga omständigheter senare än en månad från den dag då framställan mottogs. Om framställan grundar sig på uppgifter som erhållits från Eurodacsystemet, ska den tidsfristen minskas till två veckor.

2.   Underlåtenhet att agera inom den frist på en månad respektive två veckor som anges i punkt 1 ska anses som ett godtagande av framställan och medföra skyldighet att återta den berörda personen, vilket innefattar en skyldighet att ombesörja lämpliga ankomstarrangemang.”

15

I artikel 26, med rubriken ”Meddelande av ett beslut om överföring”, i förordningen föreskrivs följande:

”1.   Om den anmodade medlemsstaten samtycker till att överta eller återta en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d ska den anmodande medlemsstaten meddela den berörda personen beslutet att överföra honom eller henne till den ansvariga medlemsstaten och, i tillämpliga fall, om beslutet att inte pröva hans eller hennes ansökan om internationellt skydd. …

2.   Det beslut som avses i punkt 1 ska omfatta information om tillgängliga rättsmedel, vilket i tillämpliga fall inbegriper rätten att ansöka om suspensiv verkan, och om de tidsfrister som gäller för utnyttjande av sådana rättsmedel och för genomförandet av överföringen och ska vid behov innehålla information om den plats och den dag på vilken den berörda personen ska infinna sig, om den personen beger sig till den ansvariga medlemsstaten på egen hand.

…”

16

Artikel 27, med rubriken ”Rättsmedel”, i förordningen har följande lydelse:

”1.   En sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller det beslut om överföring.

2.   Medlemsstaterna ska föreskriva en skälig tidsperiod inom vilken den berörda personen får utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel enligt punkt 1.

3.   Vad gäller överklagande av eller ansökan om omprövning av beslut om överföring ska medlemsstaterna i sin nationella rätt föreskriva att

4.   Medlemsstaterna får föreskriva att de behöriga myndigheterna på eget initiativ får besluta att avbryta verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på utfallet av överklagandet eller omprövningen.

…”

17

I artikel 28, med rubriken ”Förvar”, i samma förordning föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna får inte hålla en person i förvar enbart av det skälet att han eller hon är föremål för det förfarande som fastställs genom denna förordning.

2.   Om det finns en betydande risk för att en person avviker får medlemsstaterna ta honom eller henne i förvar i syfte att säkerställa överföringsförfarandena i enlighet med denna förordning på grundval av en individuell bedömning och endast om hållandet i förvar är proportionellt och andra, mindre ingripande åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt.

3.   Förvar bör pågå en så kort tidsperiod som möjligt och ska inte pågå längre än vad som rimligen krävs för att med tillbörlig aktsamhet fullgöra de nödvändiga administrativa förfarandena till dess att överföringen enligt denna förordning har genomförts.

Om en person hålls i förvar enligt denna artikel ska en framställan om övertagande eller återtagande göras senast en månad efter det att ansökan lämnades in. Den medlemsstat som genomför förfarandet i enlighet med denna förordning ska i sådant fall begära ett brådskande svar. Detta svar ska lämnas inom två veckor från mottagandet av ansökan. Underlåtenhet att svara inom två veckor ska anses som ett godtagande av framställan och medföra skyldighet att överta eller återta personen, vilket innefattar en skyldighet att ombesörja lämpliga ankomstarrangemang.

…”

18

I artikel 29.1 och 29.2 i Dublin III-förordningen föreskrivs följande:

”1.   Överföringen av sökanden eller en annan person som avses i artikel 18.1 c eller d från den anmodande medlemsstaten till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas i enlighet med den anmodande medlemsstatens nationella rätt, efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna, så snart det är praktiskt möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs eller det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades i enlighet med artikel 27.3.

…

2.   Om överföringen inte görs inom tidsfristen på sex månader ska den ansvariga medlemsstaten befrias från sin skyldighet att överta eller återta den berörda personen, varpå ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten. Denna tidsfrist får förlängas till högst ett år om överföringen inte kunnat utföras på grund av att den berörda personen varit frihetsberövad, eller till högst 18 månader om den berörda personen håller sig undan.”

19

I artikel 4, med rubriken ”Handläggning av en framställan om återtagande”, i kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 222, 2003, s. 3, nedan kallad genomförandeförordningen), föreskrivs följande:

”När en framställan om återtagande grundar sig på uppgifter som tillhandahållits av Eurodacs centrala enhet och kontrollerats av den anmodande medlemsstaten … skall den anmodade medlemsstaten erkänna sitt ansvar, såvida inte dess kontroller visar att dess ansvar har upphört enligt artikel [20.5 andra stycket eller artikel 19.1, 19.2 eller 19.3 i Dublin III-förordningen]. Ansvarets upphörande i kraft av dessa bestämmelser får endast göras gällande på grundval av materiell bevisning eller utförliga och kontrollerbara förklaringar från den asylsökande.”

20

I artikel 6, med rubriken ”Bifall”, i genomförandeförordningen anges följande:

”Om den anmodade medlemsstaten erkänner sitt ansvar skall detta anges i svaret, med uppgift om vilken bestämmelse i [Dublin III-förordningen] och ska också innehålla som ligger till grund för erkännandet, och svaret skall också innehålla de upplysningar som behövs för att möjliggöra överföringen, till exempel uppgifter om vilka myndigheter eller personer som kan kontaktas.”

21

Artikel L. 512–1 punkt III första stycket i lagen om utlänningars inresa och vistelse samt om rätt till asyl, i den lydelse som var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad Ceseda), föreskrivs följande:

”I fall av placering i förvar enligt artikel L. 551–1, får utlänningen begära att förvaltningsdomstolens ordförande ska ogiltigförklara skyldigheten att lämna franskt territorium, beslutet om att vägra fastställa en frist för frivillig avresa, beslutet som anger destinationsland och beslutet om förbud att återvända till franskt territorium, alternativt det, i förekommande fall, åtföljande beslutet om förbud att vistas på franskt territorium, inom 48 timmar från och med den tidpunkt då utlänningen meddelades besluten för det fall att dessa beslut meddelades i förening med beslutet om förvar. …”

22

Artikel L. 551–1 första stycket i nämnda lag har följande lydelse:

”I de fall som avses i punkterna 1–7 i avsnitt I i artikel L. 561–2 får förvaltningsmyndigheten … hålla en utlänning, som inte kan ställa lämpliga och effektiva garantier för att vederbörande kommer att infinna sig för att avvärja den risk som anges i punkt 3 i avsnitt II i artikel L 511–1, i förvar i 48 timmar.”

23

I artikel L. 561–2 punkt I i samma lag föreskrivs följande:

”Förvaltningsmyndigheten får anta ett beslut om husarrest avseende en utlänning som inte omedelbart kan lämna franskt territorium men vars avlägsnande likväl är skäligt, för det fall att utlänningen:

…

…”

24

Avdelning VII i Ceseda har rubriken ”Rätt till asyl”. I den avdelningen återfinns kapitel II med rubriken ”Förfarande för att avgöra vilken stat som är ansvarig för att pröva asylansökan”, där det i artikel 742–1 första stycket föreskrivs följande:

”Om förvaltningsmyndigheten anser att en asylansökan ska prövas av en annan stat vilken myndigheten avser att göra en framställan om övertagande eller återtagande till, ska utlänningen ha rätt att vistas på franskt territorium till dess att förfarandet för att avgöra vilken stat som är ansvarig för att pröva vederbörandes ansökan är avslutat och, i förekommande fall, till dess att utlänningen faktiskt överförs till denna stat. …”

25

I artikel L. 742–3 i samma lag föreskrivs följande:

”Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel L. 742–1 andra stycket får en utlänning vars asylansökan ska prövas av en annan stat överföras till den stat som är ansvarig för prövningen.

Varje beslut om överföring ska innehålla en skriftlig motivering och antas av förvaltningsmyndigheten.

Beslutet ska delges den person som berörs därav. Beslutet ska innehålla information om tillgängliga rättsmedel och tidsfrister för överklagande, och om rätten att underrätta eller låta underrätta sitt konsulat, ett ombud eller någon annan person som den berörda personen själv väljer. …”

26

I artikel L. 742–4 punkt I i Ceseda föreskrivs följande:

”En utlänning som är föremål för ett sådant beslut om överföring som avses i artikel L. 742–3 får, senast 15 dagar efter det att beslutet meddelades, begära att förvaltningsdomstolens ordförande ska ogiltigförklara beslutet.

Ordföranden eller den domare som ordföranden utser för detta ändamål … ska anta sitt beslut inom femton dagar från det att begäran framställts.

…”

27

I artikel L. 742–5 i nämnda lag anges följande:

”Artiklarna L. 551–1 och L. 561–2 är tillämpliga på en utlänning som är föremål för ett överföringsbeslut från och med tidpunkten då vederbörande meddelas beslutet.

Överföringsbeslutet får inte verkställas ex officio innan fristen på femton dagar, alternativt 48 timmar för det fall att ett beslut om förvar enligt artikel L. 551–1 eller ett beslut om husarrest enligt artikel L. 561–2 har meddelats tillsammans med överföringsbeslutet, har löpt ut, och inte heller innan förvaltningsdomstolen har meddelat sitt avgörande för det fall att ett förfarande inletts vid sådan domstol.”

28

Adil Hassan greps den 26 november 2016 av luft- och gränspolisen i Pas-de-Calais (Frankrike) inom ett terminalområde med begränsat tillträde i hamnen i Calais (Frankrike). Nämnda myndighet gjorde en sökning i Eurodacsystemet, vilken visade att de tyska myndigheterna hade tagit hans fingeravtryck den 7 november och den 14 december 2015, och att han då hade ansökt om internationellt skydd i Tyskland, men utan att ansöka om sådant skydd i Frankrike.

29

Samma dag som gripandet och sökningen i Eurodacsystemet ägde rum, gjorde prefekten för Pas-de-Calais en framställan om övertagande av Adil Hassan till de tyska myndigheterna, och antog samtidigt ett beslut om att överföra honom till Tyskland och att hålla honom i förvar. Adil Hassan meddelades beslutet samma dag.

30

Med stöd av artikel L. 512–1 punkt III i Ceseda bestred Adil Hassan åtgärden att hålla honom i förvar vid avdelningen för frigivning och frihetsberövande vid tribunal de grande instance de Lille (Förstainstansdomstolen i Lille, Frankrike). Genom dom av den 29 november 2016 fastställde nämnda domstol att åtgärden skulle upphävas.

31

Till tribunal administratif de Lille (Förvaltningsdomstolen i Lille, Frankrike) ingav Adil Hassan dessutom ett överklagande med suspensiv verkan mot beslutet av den 26 november 2016, i den del det avsåg att han skulle överföras till Tyskland

32

Inom ramen för sistnämnda överklagande hävdade Adil Hassan bland annat att beslutet stred mot artikel 26 i Dublin III-förordningen, eftersom det antogs och meddelades honom innan den anmodade medlemsstaten, i förevarande fall Förbundsrepubliken Tyskland, vare sig uttryckligen eller underförstått hade besvarat de franska myndigheternas framställan om att han skulle återtas.

33

Prefekten för Pas-de-Calais hävdade å sin sida att varken nämnda artikel 26 eller någon annan bestämmelse i nationell rätt utgjorde hinder mot att prefekten, sedan den berörda personen tagits i förvar, antog ett beslut om överföring som prefekten sedan meddelade denna person, eftersom vederbörande hade tillgång till de rättsmedel som föreskrivs i artikel 27 i Dublin III-förordningen för att överklaga beslutet. I enlighet med nationell lagstiftning var prefekten till och med skyldig att först anta ett beslut om överföring, utan att invänta den anmodade medlemsstatens svar, för att kunna ta Adil Hassan i förvar. Under alla omständigheter kunde överföringen inte verkställas förrän den anmodade medlemsstaten hade samtyckt till att återta den berörda personen.

34

I detta hänseende har den hänskjutande domstolen påpekat att prefekten inte var skyldig att anta beslutet om överföring för att kunna hålla Adil Hassan i förvar, eftersom förvar är tillåtet enligt artikel 28 i Dublin III-förordningen och denna bestämmelse är direkt tillämplig. Nämnda domstol har emellertid medgett att den nationella lagstiftning som prefekten lade till grund för beslutet om överföring inte medförde ett förbud mot att anta ett sådant beslut samtidigt som beslutet om förvar. Det framstår således som oklart för den hänskjutande domstolen huruvida en sådan administrativ praxis är förenlig med artikel 26 i Dublin III-förordningen.

35

Den hänskjutande domstolen har framhållit att de nationella domstolarna har skilda uppfattningar i detta avseende. Vissa förvaltningsdomstolar anser att ett beslut om överföring kan antas och meddelas den berörda personen innan den anmodade medlemsstaten har inkommit med sitt svar, medan andra domstolar är av uppfattningen att den anmodande medlemsstaten måste invänta att förfarandet för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan om internationellt skydd avslutas, såsom anges i artiklarna 20–25 i Dublin III-förordningen, innan ett sådant beslut kan antas och meddelas.

36

Den hänskjutande domstolen anser å sin sida att både en bokstavlig tolkning av de olika språkversionerna av artikel 26 i Dublin III-förordningen och en teleologisk tolkning av den bestämmelsen, samt de bestämmelser som utgör dess sammanhang, talar för sistnämnda synsätt, vilket dessutom bekräftas av en analys av förarbetena till Dublin III-förordningen.

37

Nämnda domstol har emellertid påpekat att den omständigheten att ett beslut om överföring har antagits och meddelats innan den anmodade medlemsstaten har inkommit med sitt svar inte hindrar den berörda personen från att med framgång kunna bestrida beslutet vid behörig domstol inom ramen för ett överklagande med suspensiv verkan, i enlighet med artikel 27 i Dublin III-förordningen. Om det skulle visa sig att den anmodade medlemsstaten inte är ansvarig på grundval av de kriterier som fastställs i förordningen, kan beslutet om överföring således ogiltigförklaras.

38

Mot denna bakgrund beslutade den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målet och att ställa följande fråga till domstolen:

”Utgör bestämmelserna i artikel 26 i [Dublin III-förordningen] hinder mot att de behöriga myndigheterna i en medlemsstat – som till en annan medlemsstat, vilken förstnämnda medlemsstat anser är ansvarig i enlighet med de kriterier som uppställs i nämnda förordning, har gjort en framställan om övertagande eller återtagande av en tredjelandsmedborgare eller statslös person som har ingett en ansökan om internationellt skydd som ännu inte har slutligt avgjorts eller av en annan person som omfattas av artikel 18.1 c eller d i förordningen – antar ett överföringsbeslut och meddelar den berörda personen beslutet innan den anmodade medlemsstaten har samtyckt till att överta eller återta personen?”

39

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 26.1 i Dublin III-förordningen ska tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat – som till en annan medlemsstat, vilken förstnämnda medlemsstat anser är ansvarig för prövningen av en ansökan om internationellt skydd i enlighet med de kriterier som uppställs i nämnda förordning, har ingett en sådan framställan om övertagande eller återtagande av en person som avses i artikel 18.1 i förordningen – antar ett beslut om överföring och meddelar den berörda personen beslutet innan den anmodade medlemsstaten uttryckligen eller underförstått har samtyckt till att överta eller återta personen.

40

Enligt domstolens fasta praxis ska vid tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse hänsyn tas till dess ordalydelse, dess tillkomsthistoria, dess sammanhang och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Acacia och D’Amato, C‑397/16 och C‑435/16, EU:C:2017:992, punkt 31, och dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

41

Vad för det första angår ordalydelsen av artikel 26.1 i Dublin III-förordningen, anger den bestämmelsen att om den anmodade medlemsstaten samtycker till att överta eller återta en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d i förordningen ska den anmodande medlemsstaten meddela den berörda personen beslutet att överföra vederbörande till den ansvariga medlemsstaten och, i förekommande fall, beslutet att inte pröva vederbörandes ansökan om internationellt skydd.

42

Det följer således av själva lydelsen i artikel 26.1 i Dublin III-förordningen, och såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 35 i sitt förslag till avgörande gäller det nästan samtliga språkversioner, att den berörda personen endast kan meddelas ett överföringsbeslut om och således efter det att den anmodade medlemsstaten har bifallit framställan om övertagande eller återtagande eller, i förekommande fall, efter det att de frister inom vilka den anmodade medlemsstaten måste besvara framställan har löpt ut, eftersom framställan enligt artiklarna 22.7 och 25.2 i Dublin III-förordningen ska anses godtagen om inget svar har lämnats.

43

Själva ordalydelsen av artikel 26.1 i Dublin III-förordningen visar således att unionslagstiftaren har inrättat en tydlig processuell ordning mellan den anmodade medlemsstatens samtycke till framställan om övertagande eller återtagande och meddelandet om överföringsbeslutet till den berörda personen.

44

Vad därefter gäller tillkomsthistorien för artikel 26.1 påpekar domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har framfört i punkt 36 i sitt förslag till avgörande, att förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har gett in i någon medlemsstat (KOM/2008/0820 slutlig), avseende en omarbetning av förordning nr 343/2003 och som ledde till att Dublin III-förordningen antogs, angav att det var det nödvändigt att ytterligare förtydliga förfarandet för att delge den berörda personen beslutet om överföring, för att säkerställa effektivare möjligheter för vederbörande att begära ny prövning.

45

Såsom framgår av redogörelsen för skälen till nämnda förslag till förordning skulle dessa förtydliganden bland annat avse tidpunkten och formen för, samt innehållet i, meddelanden om beslut om överföring. Artikel 25.1 i förslaget, sedermera artikel 26.1 i Dublin III-förordningen, som innehöll dessa förtydliganden, blev inte föremål för några väsentliga ändringar i detta avseende under lagstiftningsförfarandet.

46

Det följer således av själva ordalydelsen av artikel 26.1 i Dublin III-förordningen, jämförd med förarbetena till denna bestämmelse, att ett beslut om överföring kan meddelas den berörda personen först efter det att den anmodade medlemsstaten, uttryckligen eller underförstått, har samtyckt till att överta eller återta personen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, A.S., C‑490/16, EU:C:2017:585, punkt 33).

47

Den allmänna systematiken i Dublin III-förordningen styrker denna tolkning.

48

I detta avseende ska det påpekas att artikel 26.1 i Dublin III-förordningen ingår i förordningens kapitel VI, med rubriken ”Förfaranden för övertagande och återtagande”, som innehåller bestämmelser om de på varandra följande etapperna inom dessa förfaranden, samt ett flertal obligatoriska tidsfrister som bidrar till att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2017, Shiri, C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

49

Dessa förfaranden för övertagande och återtagande måste ovillkorligen genomföras i enlighet med de regler som anges i bland annat ovannämnda kapitel VI (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, Mengesteab, C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

50

Det framgår således av avdelning II och III i kapitel VI i Dublin III-förordningen, avseende de förfaranden som är tillämpliga på en framställan om övertagande och återtagande, att som ett första steg kan den anmodande medlemsstaten anmoda en annan medlemsstat att, alltefter omständigheterna, överta eller återta den berörda personen i enlighet med bestämmelserna i artikel 21.1, respektive artikel 23.1 och artikel 24.1 i förordningen.

51

Som ett andra steg ankommer det, i förekommande fall enligt artikel 22.1 eller artikel 25.1 i Dublin III-förordningen, på den anmodade medlemsstaten att utföra de kontroller som är nödvändiga för att avgöra huruvida det är den staten som mot bakgrund av de kriterier som anges i kapitel III i förordningen är ansvarig för prövningen av ansökan om internationellt skydd, och följaktligen ansvarig för att anta ett beslut avseende en framställan om övertagande eller återtagande inom de tidsfrister som anges i nyssnämnda bestämmelser.

52

Således är det inte förrän den anmodade medlemsstaten har utfört dessa kontroller som den kan anta ett beslut avseende en framställan om övertagande eller återtagande och besvara den anmodande medlemsstaten. Härvidlag anses ett positivt svar i princip innebära att den anmodade medlemsstaten samtycker till att den berörda personen överförs, och att detta samtycke i regel följs av att beslutet om överföring verkställs, i enlighet med bestämmelsernas i artikel 29 i Dublin III-förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, A.S., C‑490/16, EU:C:2017:585, punkt 50).

53

Artikel 26.1 i Dublin III-förordningen ingår, tillsammans med artikel 27 avseende rättsmedel, i avdelning IV med rubriken ”Rättssäkerhetsgarantier”, i kapitel VI i förordningen. Bestämmelsen syftar således till att stärka skyddet av den berörda personens rättigheter genom att ålägga den anmodande medlemsstaten en skyldighet att meddela personen överföringsbeslutet, och genom att garantera att personen har informerats om samtliga skäl som ligger till grund för nämnda beslut när de medlemsstater som är involverade i förfarandet för övertagande eller återtagande i princip har kommit överens om överföringen, så att den berörda personen i förekommande fall har möjlighet att överklaga beslutet till behörig domstol och begära uppskov med verkställigheten därav.

54

Den allmänna systematiken i Dublin III-förordningen talar också för en tolkning av artikel 26.1 i förordningen som innebär att ett beslut om överföring inte kan meddelas den berörda personen förrän efter det att den anmodade medlemsstaten har samtyckt till att överta eller återta personen.

55

I motsats till vad Europeiska kommissionen tycks anse, gäller detsamma för syftet med Dublin III-förordningen.

56

Härvidlag ska det inledningsvis erinras om att enligt domstolens fasta praxis syftar Dublin III-förordningen till att inrätta en tydlig och praktiskt genomförbar metod, vilken grundar sig på objektiva kriterier som är rättvisa för både medlemsstaterna och de berörda personerna. Denna metod ska göra det möjligt att snabbt avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig, så att faktisk tillgång till förfarandena för beviljande av internationellt skydd kan garanteras och målet att skyndsamt behandla ansökningar om internationellt skydd inte äventyras, samtidigt som de effektiva rättsmedel för att bestrida ett överföringsbeslut som inrättats genom förordningen säkerställs, i enlighet med skäl 19 i förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash, C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 42, och dom av den 25 oktober 2017, Shiri, C‑201/16, EU:C:2017:805, punkterna 31 och 37 och där angiven rättspraxis).

57

Dessutom har domstolen redan klarlagt att unionslagstiftaren inte har haft för avsikt att ge nämnda krav på skyndsamhet företräde framför det domstolsskydd som sökande av internationellt skydd åtnjuter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash, C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 57, och dom av den 13 september 2017, Khir Amayry, C‑60/16, EU:C:2017:675, punkt 65).

58

Angående rätten till ett effektivt rättsmedel, som säkerställs bland annat i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, framgår det av artikel 27.1 i Dublin III-förordningen att den som ansöker om internationellt skydd ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller beslutet om överföring. Ett sådant rättsmedel, vars räckvidd inte ska tolkas restriktivt, ska dels omfatta en prövning av tillämpningen av Dublin III-förordningen, både vad gäller användningen av de kriterier som anges i kapitel III i förordningen och iakttagandet av de processuella garantier som bland annat anges i kapitel VI i förordningen, dels en prövning av de faktiska och rättsliga omständigheterna i den medlemsstat som sökanden ska överföras till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, A.S., C‑490/16, EU:C:2017:585, punkterna 26–28, dom av den 26 juli 2017, Mengesteab, C‑670/16, EU:C:2017:587, punkterna 43, 47 och 48, och dom av den 25 oktober 2017, Shiri, C‑201/16, EU:C:2017:805, punkterna 36 och 37).

59

Om det härvidlag godtogs att den berörda personen kan meddelas ett beslut om överföring innan den anmodade medlemsstaten har besvarat framställan om övertagande eller återtagande, skulle det kunna leda till att personen, för att bestrida detta beslut, måste väcka talan inom en tidsfrist som löper ut samtidigt som den anmodade medlemsstaten förväntas ge sitt svar, eller till och med – såsom i målet vid den nationella domstolen – innan svaret har givits, eftersom det enligt artikel 27.2 i Dublin III-förordningen ankommer på medlemsstaterna att fastställa inom vilken tidsfrist den berörda personen kan utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel, varvid den enda skyldighet som följer av nyssnämnda bestämmelse är att tidsfristen ska vara rimlig.

60

Under sådana förhållanden skulle den berörda personen, i förekommande fall, vara tvungen att i förebyggande syfte överklaga eller begära omprövning av beslutet om överföring med stöd av artikel 27.1 i Dublin III-förordningen redan innan den anmodade medlemsstaten har besvarat framställan om övertagande eller återtagande. Domstolen har för övrigt redan slagit fast att i princip kan ett sådant överklagande eller en sådan omprövning endast komma till stånd i en situation där den anmodade medlemsstaten har bifallit framställan (se, analogt, dom av den 26 juli 2017, Mengesteab, C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 60).

61

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 46–48 i sitt förslag till avgörande, skulle räckvidden av rätten till ett effektivt rättsmedel som avses i artikel 27.1 i Dublin III-förordningen då kunna begränsas, eftersom ett beslut om överföring som antagits och meddelats den berörda personen innan den anmodade medlemsstaten har besvarat framställan om övertagande eller återtagande endast grundas på bevis och indicier som inhämtats av den anmodande medlemsstaten men inte sådana som inhämtats av den anmodade medlemsstaten, såsom angående tidpunkten då sistnämnda medlemsstat besvarade framställan om övertagande eller återtagande, eller styrkan av de skäl som föranlett den anmodade medlemsstaten att bifalla framställan, för det fall att svaret är uttryckligt.

62

I likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 48 i sitt förslag till avgörande, ska det framhållas att sådan bevisning från den anmodade medlemsstaten är av särskild betydelse vid ett överklagande eller en omprövning av ett beslut om överföring som antagits till följd av en framställan om övertagande, eftersom den anmodade medlemsstaten är skyldig att på ett fullständigt sätt kontrollera huruvida den är ansvarig enligt de kriterier som uppställs i Dublin III-förordningen och även att beakta uppgifter som den anmodande medlemsstaten inte nödvändigtvis har kännedom om (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash, C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 43).

63

Domstolen erinrar också om att den anmodade medlemsstaten, även i fall av en träff i Eurodac, kan behöva ge ett nekande svar på en framställan om övertagande eller återtagande, bland annat om den medlemsstaten anser att dess ansvar har upphört enligt artikel 19 eller artikel 20.5 andra stycket i Dublin III-förordningen, en omständighet som sökanden bör ha möjlighet att åberopa inom ramen för sitt överklagande, vilket även bekräftas av artikel 4 i genomförandeförordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2016, Karim, C‑155/15, EU:C:2016:410, punkterna 26 och 27).

64

Vad vidare gäller den omständigheten, som det redogjorts för i punkt 33 ovan, att i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet skulle verkställigheten av ett beslut om överföring avbrytas till dess att den anmodade medlemsstaten givit sitt svar, är det tillräckligt att påpeka att det inte finns någon bestämmelse i Dublin III-förordningen som föreskriver att ett sådant uppskov ska beviljas. De regler som gäller överklagande med suspensiv verkan, och som anges i artikel 27.3 och 27.4 i förordningen, avser nämligen möjligheten att avbryta verkställigheten av beslutet om överföring under en period från och med den tidpunkt då överklagandet eller begäran om omprövning gavs in och senast fram till dess att överklagandet eller begäran om omprövning har avgjorts, men att inge ett sådant överklagande eller en sådan begäran medför inte nödvändigtvis att verkställigheten av överföringsbeslutet avbryts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2017, Khir Amayry, C‑60/16, EU:C:2017:675, punkterna 64 och 68, och dom av den 25 januari 2018, Hasan, C‑360/16, EU:C:2018:35, punkt 38).

65

Om det godtogs att den berörda personen kan meddelas ett beslut om överföring i den mening som avses i artikel 26.1 i Dublin III-förordningen innan den anmodade medlemsstaten har givit sitt svar skulle det innebära att i de rättsordningar som, till skillnad från den som är aktuell i det nationella målet, inte föreskriver att verkställigheten av ett överföringsbeslut ska avbrytas till dess att ett svar har inkommit, skulle den berörda personen riskera att överföras till nämnda medlemsstat redan innan den staten i princip har samtyckt därtill.

66

Såsom har anförts i punkt 56 ovan syftar Dublin III-förordningen till att skapa en tydlig och praktiskt genomförbar metod för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan. Följaktligen kan det inte godtas att tolkningen av artikel 26.1 i förordningen, varigenom lagstiftaren har önskat stärka skyddet av de berörda personernas rättigheter, kan variera i enlighet med lagstiftningen i de medlemsstater som är involverade i förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig.

67

Beträffande den omständigheten att fransk rätt inte tillåter att den berörda personen tas i förvar innan vederbörande har meddelats beslutet om överföring, följer det av ovanstående resonemang att en sådan svårighet – som i enlighet med vad den hänskjutande domstolen har bekräftat enbart beror på nationell rätt – inte kan påverka den tolkning av artikel 26.1 i Dublin III-förordningen som förespråkats i punkt 46 ovan. För övrigt framgår det med tydlighet av artikel 28.2 och 28.3 i förordningen att medlemsstaterna får ta berörda personer i förvar redan innan framställan om övertagande eller återtagande har lämnats till den anmodade medlemsstaten om de kriterier som anges i nämnda artikel är uppfyllda. Att beslut om överföring har meddelats den berörda personen utgör följaktligen inte en nödvändig förutsättning för att ta vederbörande i förvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2017, Al Chodor, C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 25, och dom av den 13 september 2017, Khir Amayry, C‑60/16, EU:C:2017:675, punkterna 25–27, 30 och 31).

68

Syftet med Dublin III-förordningen kullkastar ingalunda den tolkning som förespråkas i punkt 46 ovan, utan talar således för denna tolkning.

69

Med hänsyn härtill avser den hänskjutande domstolens frågor inte enbart vid vilken tidpunkt ett beslut om överföring ska meddelas, utan även vid vilken tidpunkt ett sådant beslut ska antas.

70

Det är visserligen riktigt att lydelsen av artikel 26.1 i Dublin III-förordningen hänvisar till meddelandet om beslutet om överföring, och inte till antagandet av beslutet. Det följer emellertid av artikel 5.2 i b och artikel 5.3 i förordningen – som anger enligt vilka villkor den medlemsstat som ska fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig kan underlåta att genomföra en intervju med sökanden, respektive vid vilken tidpunkt intervjun ska äga rum – att en sådan intervju eller varje annan möjlighet för sökanden att tillhandahålla relevant information, enligt ovannämnda artikel 26.1, ska äga rum innan beslutet om överföring antas.

71

Det ska dessutom påpekas att enligt artikel 26.2 första stycket i Dublin III-förordningen ska beslutet om överföring omfatta information om tillgängliga rättsmedel, vilket i tillämpliga fall inbegriper rätten att ansöka om suspensiv verkan, och om de tidsfrister som gäller för utnyttjande av sådana rättsmedel och för genomförandet av överföringen och ska vid behov innehålla information om den plats och den dag då den berörda personen ska infinna sig, om den personen beger sig till den ansvariga medlemsstaten på egen hand.

72

Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 44 i sitt förslag till avgörande, är sådan information i princip beroende av såväl vid vilken tidpunkt den anmodade medlemsstaten besvarar framställan om återtagande eller övertagande, som innebörden av detta svar, i enlighet med artikel 6 i genomförandeförordningen, för det fall att svaret är uttryckligt.

73

Under alla omständigheter kan ett beslut om överföring inte åberopas gentemot den berörda personen innan vederbörande har meddelats beslutet, eftersom det enligt ovanstående överväganden tydligt framgår av artikel 26.1 i Dublin III-förordningen vid vilken tidpunkt meddelandet ska lämnas. Att anta ett sådant beslut innan den anmodade medlemsstaten har svarat, även om den berörda personen inte meddelas beslutet förrän efter det att svaret har lämnats, kan således inte främja vare sig syftet med skyndsam handläggning av ansökningar om internationellt skydd, eller att säkerställa ett effektivt rättsligt skydd av personens rättigheter, eftersom ett beslut om överföring ofrånkomligen inte kan överklagas förrän efter det att det har meddelats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, A.S., C‑490/16, EU:C:2017:585, punkt 54).

74

Under dessa omständigheter utgör artikel 26.1 i Dublin III-förordningen även hinder för att ett beslut om överföring antas innan den anmodade medlemsstaten, uttryckligen eller underförstått, har besvarat framställan om övertagande eller återtagande.

75

Det följer av ovanstående att artikel 26.1 i Dublin III-förordningen ska tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat – som till en annan medlemsstat, vilken förstnämnda medlemsstat anser är ansvarig för prövningen av en ansökan om internationellt skydd i enlighet med de kriterier som uppställs i nämnda förordning, har ingett en sådan framställan om övertagande eller återtagande av en person som avses i artikel 18.1 i förordningen – antar ett beslut om överföring och meddelar den berörda personen beslutet innan den anmodade medlemsstaten uttryckligen eller underförstått har samtyckt till att överta eller återta personen.

76

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artikel 26.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat, ska tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat – som till en annan medlemsstat, vilken förstnämnda medlemsstat anser är ansvarig för prövningen av en ansökan om internationellt skydd i enlighet med de kriterier som uppställs i nämnda förordning, har ingett en sådan framställan om övertagande eller återtagande av en person som avses i artikel 18.1 i förordningen – antar ett beslut om överföring och meddelar den berörda personen beslutet innan den anmodade medlemsstaten uttryckligen eller underförstått har samtyckt till att överta eller återta personen.