1. 

Detta mål är ett tillfälle för domstolen att fastställa den geografiska räckvidden för ett avgörande som meddelats av en domstol i en medlemsstat mot två svarande med hemvist i två olika medlemsstater avseende accessoriska yrkanden i samband med en talan om intrång som väckts vid denna domstol.

2. 

Domstolen har även fått frågan huruvida begreppet ”annan påföljd” i den mening som avses i artikel 89.1 d i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivningar ( 2 ) omfattar accessoriska yrkanden i samband med en talan om intrång, så som yrkanden om informationsföreläggande avseende räkenskapshandlingar, ekonomisk ersättning, ersättning för advokatkostnader, förverkande och återkallande av intrångsgörande produkter och offentliggörande av avgörandet. Den hänskjutande domstolen vill dessutom veta vilka kriterier som ska beaktas när det ska fastställas vilken lag som är tillämplig på dessa yrkanden.

3. 

Domstolen ska även klargöra om begreppet ”handlingar som innebär återgivning i syfte att citera” i den mening som avses i artikel 20.1 c i förordningen omfattar tredje mans användning av en bild på varor som de skyddade gemenskapsformgivningarna ingår i för att marknadsföra egna varor.

4. 

I detta förslag till avgörande anger jag varför jag anser att artikel 79.1 i förordning nr 6/2002, jämförd med artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, ( 3 ) ska tolkas så, att avgöranden som meddelas av en nationell domstol med anledning av accessoriska yrkanden i samband med en talan om intrång mot två svarande med hemvist i två olika medlemsstater, så som yrkanden om ersättning för skada, förverkande och återkallande av intrångsgörande produkter, ersättning för advokatkostnader och offentliggörande av avgörandet, har rättsverkan inom hela Europeiska unionen.

5. 

Jag förklarar även varför jag anser att artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002 ska tolkas så, att begreppet ”annan påföljd” hänför sig till sådana yrkanden som yrkanden om förverkande och återkallande av intrångsgörande produkter och offentliggörande av avgörandet. Yrkanden om ersättning för skada, informationsföreläggande avseende upplysningar om företagets räkenskaper eller ersättning för advokatkostnader omfattas däremot inte av detta begrepp.

6. 

Jag föreslår även att domstolen ska fastställa att denna bestämmelse och artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser ( 4 ) ska tolkas så, att tillämplig lag på accessoriska yrkanden i samband med en talan om intrång, avseende förverkande och återkallande av intrångsgörande produkter, offentliggörande av avgörandet, ersättning för skada, informationsföreläggande avseende upplysningar om företagets räkenskaper och ersättning för advokatkostnader, är lagstiftningen i den medlemsstat där den händelse som är upphov till det påstådda varumärkesintrånget har inträffat eller kan inträffa. I det nu aktuella fallet är det tillverkningen av de intrångsgörande produkterna som är den händelse som är upphov till det påstådda intrånget.

7. 

Slutligen redogör jag för skälen till att jag anser att artikel 20.1 c i förordning nr 6/2002 ska tolkas så, att begreppet ”handlingar som innebär återgivning i syfte att citera” omfattar en tredje mans användning av bilder på varor som skyddade gemenskapsformgivningar ingår i för att marknadsföra egna produkter. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva om en handling som innebär återgivning är förenlig med god affärssed, inte omotiverat skadar normalt utnyttjande av dessa formgivningar och om källan anges.

8.

Syftet med förordning nr 44/2001 är att göra reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga för att fastställa behörig domstol i varje medlemsstat och förenkla formaliteterna, så att domar från medlemsstaterna kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt.

9.

I artikel 2.1 i förordningen föreskrivs följande: ”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

10.

Enligt artikel 6.1 i förordningen ”[kan talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat även väckas, om] han är en av flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar”.

11.

Syftet med förordning nr 6/2002 är att ge gemenskapsformgivningar ett enhetligt skydd inom unionens territorium och garantera tillämpningen av de rättigheter som gemenskapsformgivningarna medför.

12.

I skäl 22 i förordningen anges att ”[å]tgärder för att säkerställa utövandet av dessa rättigheter bör regleras i nationell lagstiftning. Det är därför nödvändigt att föreskriva vissa grundläggande, enhetliga påföljder i alla medlemsstater. Dessa påföljder bör göra det möjligt att hindra fortsatt intrång, oavsett vid vilken domstol talan väcks”.

13.

I artikel 1.3 i förordningen föreskrivs att ”[e]n gemenskapsformgivning skall ha en enhetlig karaktär. Den skall ha samma rättsverkan i hela gemenskapen. Den får registreras, överlåtas, avstås från eller bli föremål för ett avgörande varigenom den förklaras ogiltig, eller dess användning får förbjudas, endast med avseende på hela gemenskapen. Denna princip skall gälla om inte annat föreskrivs i denna förordning”.

14.

I artikel 19.1 i förordning nr 6/2002 föreskrivs följande:

”En registrerad gemenskapsformgivning skall ge innehavaren ensamrätt att använda den och att hindra tredje man från att utan hans samtycke använda den. Med användning enligt denna bestämmelse avses särskilt att tillverka, bjuda ut, släppa ut på marknaden, importera, exportera eller använda en produkt som formgivningen ingår i eller används för eller att lagerhålla en sådan produkt för sådana ändamål.”

15.

I artikel 20.1 i förordningen görs vissa begränsningar i de rättigheter som är knutna till gemenskapsformgivningar enligt följande:

”De rättigheter som är knutna till en gemenskapsformgivning får inte utövas när det gäller

16.

I artikel 79.1 i förordningen föreskrivs följande:

”Om inte annat anges i denna förordning, skall konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968, ( 5 ) … tillämpas i mål om gemenskapsformgivningar och på ansökningar om registrerade gemenskapsformgivningar samt i mål som grundar sig på gemenskapsformgivningar och nationella formgivningar som åtnjuter samtidigt skydd.”

17.

I artikel 82.1 och 82.5 i förordning nr 6/2002 anges följande:

”1.   Om inte annat följer av bestämmelserna i denna förordning eller av de bestämmelser i [den konvention] som enligt artikel 79 skall tillämpas, skall sådan talan som avses i artikel 81 väckas vid domstol i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist eller, om han inte har hemvist i någon medlemsstat, i den medlemsstat där han har ett driftställe.

…

5.   Sådan talan som avses i artikel 81 a och d får även väckas vid domstol i den medlemsstat där intrång eller fara för intrång har förekommit.”

18.

I artikel 83 i förordningen föreskrivs följande:

”1.   En domstol för gemenskapsformgivningar vars behörighet grundar sig på artikel 82.1, 82.2, 82.3 och 82.4 är behörig i fråga om intrång eller fara för intrång som förekommer inom någon medlemsstats territorium.

2.   En domstol för gemenskapsformgivningar vars behörighet grundar sig på artikel 82.5 är endast behörig i fråga om intrång som begås eller som det finns risk för inom den medlemsstats territorium där domstolen är belägen.”

19.

Artikel 88.2 i förordningen har följande lydelse:

”I de frågor som inte regleras av denna förordning skall en domstol för gemenskapsformgivningar tillämpa det egna landets lagstiftning, inklusive dess internationella privaträtt.”

20.

Artikel 89.1 i förordning nr 6/2002 har följande lydelse:

”1.   Om i ett mål om intrång eller om fara för intrång en domstol för gemenskapsformgivningar finner att svaranden har gjort intrång eller skapat fara för intrång i en gemenskapsformgivning, skall domstolen, om det inte finns särskilda skäl att inte göra det, besluta om följande åtgärder:

21.

Syftet med Rom II-förordningen är att främja förenligheten mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars behörighet när det gäller utomobligatoriska förpliktelser på privaträttens område till följd av ett rättighetsintrång. Denna förordning gäller just vid immaterialrättsintrång.

22.

I artikel 8.1 och 8.2 i förordningen föreskrivs följande:

”1.   Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i ett immaterialrättsintrång skall vara lagen i det land där skydd görs gällande.

2.   Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i ett intrång i en immateriell rättighet som gäller i hela gemenskapen, skall vara lagen i det land där intrånget skedde när det gäller alla frågor som inte regleras i det relevanta gemenskapsinstrumentet.”

23.

Nintendo Co. Ltd (nedan kallat Nintendo eller sökanden), ett japanskt företag som saluför spelkonsolen Wii, ( 6 ) innehar flera gemenskapsformgivningar för tillbehör såsom exempelvis Nunchuks, Balance Boards och fjärrkontroller.

24.

BigBen Interactive SA (nedan kallat BigBen Frankrike), är Europaledande när det gäller utveckling och saluföring av speltillbehör till smarta mobiler och läsplattor och har flera europeiska dotterbolag i olika medlemsstater. Företaget tillverkar samma typ av tillbehör som de ovan angivna, vilka är kompatibla med spelkonsolen Wii. Företaget saluför dessa tillbehör till olika köpare i Belgien, Frankrike, Luxemburg och till det tyska dotterbolaget BigBen Interactive GmbH (nedan kallat BigBen Tyskland), som finns på den tyska och den österrikiska marknaden.

25.

Nintendo anser att dessa produkter, som släppts ut på den europeiska marknaden, utgör intrång i de gemenskapsformgivningar som Nintendo har registrerat. Nintendo har därför yrkat att Oberlandesgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala överdomstol, Tyskland) ska stoppa tillverkning samt import och export av de produkter som betraktas som omstridda och förbjuda återgivningen, och därmed användningen, av bilder på produkter som de skyddade gemenskapsformgivningarna ingår i. Nintendo har accessoriskt yrkat på tillgång till räkenskapshandlingar från BigBen Frankrike och BigBen Tyskland, ekonomisk ersättning, ersättning för advokatkostnader, offentliggörande av avgörandet samt förverkande och återkallande av samtliga omstridda produkter.

26.

I första instans beslutade Landgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala domstol, Tyskland) att slå fast att BigBen Frankrike och BigBen Tyskland gjort intrång i Nintendos gemenskapsformgivningar och följaktligen förplikta dem att upphöra att använda sig av dessa formgivningar. Denna domstol förbjöd emellertid inte i sin dom användningen av bilder på produkter som motsvarar dessa formgivningar på webbplatser.

27.

Oberlandesgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala överdomstol) anser det oklart hur unionsrätten bör tolkas och har därför beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

28.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 79.1 i förordning nr 6/2002, jämförd med artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, ska tolkas så, att avgöranden som en nationell domstol meddelar med anledning av identiska accessoriska yrkanden i samband med en talan om intrång mot två svarande med hemvist i två olika medlemsstater om exempelvis ersättning för skada, förverkande och återkallande av intrångsgörande produkter, ersättning för advokatkostnader och offentliggörande av avgörandet, har rättsverkan inom hela Europeiska unionen.

29.

Först och främst vill jag klargöra att ingen av parterna har bestritt den tyska domstolens behörighet i det nationella målet. För övrigt har den hänskjutande domstolen på denna punkt uttryckligen begärt att domstolen inte ska uttala sig om dess behörighet att som svar på de accessoriska yrkandena meddela avgöranden som riktar sig mot de båda svarandena. ( 7 ) Jag anser inte att det finns någon anledning att uttala sig om den hänskjutande domstolens behörighet eller om det finns någon koppling mellan de accessoriska yrkanden som sökanden riktat mot de båda svarandena. Det ankommer i vilket fall som helst på den hänskjutande domstolen att bedöma risken för oförenliga beslut om yrkandena prövas separat, i den mening som avses i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001. ( 8 )

30.

Vad den hänskjutande domstolen efterfrågar är således ett fastställande av räckvidden av de avgöranden som den kommer att meddela, och närmare bestämt om de åtgärder som vidtas i enlighet med förbudet mot intrång, det vill säga de yrkanden som är accessoriska till huvudyrkandena, har verkan inom hela unionen.

31.

Den geografiska räckvidden av ett förbud mot fortsatt intrång eller fortsatta handlingar som skulle kunna innebära intrång i ett EU-varumärke, i den mening som avses i artikel 98.1 i förordning (EG) nr 40/94, ( 9 ) fastställs utifrån såväl den geografiska behörighet som tillkommer den domstol för gemenskapsvarumärken som meddelar förbudet som den geografiska omfattningen, enligt den förordningen, av den ensamrätt som tillkommer innehavaren av det EU-varumärke som har varit föremål för intrånget eller för risken för intrång. ( 10 ) Domstolen har således, med avseende på ett EU-varumärke, redan slagit fast att ett förbud mot fortsatt intrång eller fortsatta handlingar som kan innebära intrång ska omfatta hela unionen. ( 11 )

32.

För övrigt har domstolen – fortfarande i ett mål avseende ett EU-varumärke – erinrat om att ett förbud mot fortsatt intrång och de skyldigheter som är förenade med ett sådant förbud ska betraktas som en helhet, i den meningen att ett sådant förbud, om det inte förelåg samordnade åtgärder, som domstolarna är skyldiga att vidta för att säkerställa att beslut om förbud mot intrång som fattats av behörig domstol respekteras, inte skulle ha någon avskräckande verkan. ( 12 ) Följaktligen vore det oskäligt att behandla huvudyrkanden och accessoriska yrkanden olika.

33.

I det nu aktuella fallet finns det ingen anledning att inte tillämpa ovan angiven rättspraxis på skyddet för gemenskapsformgivningar. En gemenskapsformgivning är nämligen av enhetlig karaktär, precis som ett EU-varumärke. Precis som den ensamrätt den medför omfattas den av ett enhetligt skydd och har samma verkan inom hela unionen. Således bidrar den till att förverkliga de mål som eftersträvas genom fördragen. ( 13 )

34.

Det enhetliga skyddet för gemenskapsformgivningar mot intrång, inom unionens hela territorium, skulle dessutom undergrävas om åtgärder som vidtas för att genomföra detta skydd i praktiken inte skulle ha verkan på hela detta territorium utan endast på det territorium där den domstol som fattat beslut om dessa åtgärder finns. ( 14 ) Gemenskapsformgivningarnas innehavare skulle vara tvungna att väcka talan vid behörig domstol i varje medlemsstat, vilket skulle medföra en risk för olika beslut och dessutom en icke försumbar kostnad för en enskild part.

35.

Detta är för övrigt i perfekt samklang med ett av målen för inrättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, nämligen att underlätta tillgången till rättsväsendet genom principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden. ( 15 )

36.

När det gäller erkännande och verkställighet av domar ska varje medlemsstat, i enlighet med bestämmelserna i kapitel III i förordning nr 44/2001, erkänna och verkställa ett beslut om förbud enligt regler och föreskrifter i nationell rätt för att ett sådant beslut ska få verkan i alla medlemsstater i unionen. ( 16 )

37.

Det händer visserligen att en nationell domstol i en medlemsstat förordnar om tvångsåtgärder eller andra åtgärder som inte föreskrivs i nationell rätt i en annan medlemsstat. Den sistnämnda staten måste då, för att verkställa det beslut som fattats av en domstol i den förstnämnda medlemsstaten, använda sig av relevanta bestämmelser i nationell rätt som på ett likvärdigt sätt kan garantera att nämnda förbud iakttas. Det ankommer nämligen på den nationella lagstiftaren att vidta åtgärder som kan garantera utövandet av de rättigheter som följer av en gemenskapsformgivning. ( 17 )

38.

Mot den bakgrunden anser jag följaktligen att artikel 79.1 i förordning nr 6/2002, jämförd med artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, ska tolkas så, att avgöranden som meddelas av en nationell domstol med anledning av accessoriska yrkanden i samband med en talan om intrång mot två svarande med hemvist i två olika medlemsstater, såsom yrkanden om ersättning för skada, förverkande och återkallande av intrångsgörande produkter, ersättning för advokatkostnader och offentliggörande av avgörandet, har rättsverkan inom hela Europeiska unionen.

39.

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i vilken lag som är tillämplig på de accessoriska yrkanden som anförts av sökanden. Den hänskjutande domstolen har utgått från att Rom II-förordningen är tillämplig på dessa yrkanden. Jag anser emellertid att arten av dessa yrkanden bör prövas först, så att det sedan kan fastställas vilken lag som är tillämplig på yrkandena. Denna punkt togs för övrigt upp vid förhandlingen, bland annat i referentens frågor. Svaren vid förhandlingen tyder på att parterna i det nationella målet anser att artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002 är tillämplig och hänvisar till Rom II-förordningen vad gäller nämnda yrkanden.

40.

Jag föreslår därför att den hänskjutande domstolens fråga ska omformuleras enligt följande. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002 ska tolkas så, att begreppet ”annan påföljd” avser yrkanden om exempelvis informationsföreläggande avseende räkenskapshandlingar, ekonomisk ersättning, ersättning för advokatkostnader, förverkande och återkallande av intrångsgörande produkter och offentliggörande av avgörandet, så att lagstiftningen i den medlemsstat där intrånget eller de handlingar som kan utgöra intrång har begåtts är tillämplig på dessa yrkanden. Om denna fråga besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen veta vilka kriterier som ska beaktas för att bestämma platsen för intrånget eller handlingen som kan utgöra intrång.

41.

Frågan huruvida dessa åtgärder kan betraktas som ”annan påföljd” i den mening som avses i denna bestämmelse är avgörande, eftersom sökandens accessoriska yrkanden i annat fall regleras av andra bestämmelser om tillämplig lag. I artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002 anges visserligen att det är lagen, däribland den internationella privaträtten, i den medlemsstat där intrång eller handlingar som kan utgöra intrång har begåtts som ska vara tillämplig vid annan påföljd, men i artikel 88.2 i samma förordning föreskrivs följande: ”I de frågor som inte regleras av denna förordning skall en domstol för gemenskapsformgivningar tillämpa det egna landets lagstiftning, inklusive dess internationella privaträtt”.

42.

I och med detta finns det anledning att precisera begreppet ”annan påföljd” i den mening som avses i artikel 89.1 d i nämnda förordning, för att sedan fastställa vilken lag som är tillämplig på sökandens accessoriska yrkanden.

43.

Begreppet ”annan påföljd” definieras eller förtydligas inte i förordning nr 6/2002. I artikel 89.1 i denna förordning föreskrivs endast påföljder som skulle kunna kvalificeras som harmoniserade, i den mån medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva dem i sin inhemska rättsordning. Så är fallet med en åtgärd som innebär ett förbud för svaranden att fortsätta de handlingar som innebär intrång eller fara för intrång i gemenskapsformgivningen eller som innebär beslag av de intrångsgörande produkterna eller av material och utrustning som främst används för att tillverka de intrångsgörande produkterna. Det följer klart och tydligt av skäl 22 i nämnda förordning att dessa åtgärder är avsedda att hindra fortsatt intrång, oavsett vid vilken domstol talan väcks. ( 18 )

44.

Jag anser att ”annan påföljd” bör ges en bredare innebörd och inte enbart omfatta påföljder som är avsedda att hindra fortsatt intrång. Som jag ser det är en påföljd nämligen inte enbart avsedd att hindra fortsatt intrång. Syftet är även att garantera ett effektivt iakttagande och utövande av en rättighet, i detta fall den rättighet som tillkommer innehavaren av gemenskapsformgivningen. Exempel på åtgärder som kan garantera detta effektiva iakttagande och utövande är ett löpande vite eller en konfiskering av en del av eller hela intäkterna från intrånget.

45.

Beträffande sökandens accessoriska yrkanden konstaterar jag att arten av vissa av dem redan har fastställts av domstolen. Yrkandet om förverkande av de intrångsgörande produkterna är således att betrakta som en ”annan påföljd” i enlighet med artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002. ( 19 )

46.

Beträffande yrkandet om ersättning för skada frångick domstolen generaladvokaten Wathelets bedömning och angav att sådan ersättning inte utgjorde en påföljd i den mening som avses i denna bestämmelse. Domstolen fann således att det enligt artikel 88.2 i förordning nr 6/2002 var lagstiftningen i det land där domstolen för gemenskapsformgivningar är belägen, inklusive den internationella privaträtten, som utgör tillämplig lag på ett sådant yrkande. ( 20 )

47.

När det gäller yrkandet om informationsföreläggande avseende räkenskaperna har domstolen visserligen aldrig haft anledning att fastställa om ett sådant yrkande ingår i begreppet ”annan påföljd” i den mening som avses i artikel 89.1 d i nämnda förordning. I domen H. Gautzsch Großhandel fann domstolen emellertid att ett informationsföreläggande angående ett företags verksamhet inte utgjorde en ”annan påföljd” i den mening som avses i denna bestämmelse. ( 21 ) Jag anser att upplysningar om ett företags verksamhet, som för övrigt har ett ekonomiskt syfte, även omfattar upplysningar om detta företags räkenskapshandlingar. Därför anser jag att det är följdriktigt att anse att tillämplig lag på ett yrkande om ett föreläggande att lämna upplysningar om ett företags räkenskaper i enlighet med ovan angiven rättspraxis och artikel 88.2 i förordning nr 6/2002 är lagstiftningen i det land där domstolen för gemenskapsformgivningar är belägen, inklusive den internationella privaträtten i detta land.

48.

Vad beträffar yrkandet om återkallande av produkterna kan det jämföras med ett yrkande om beslag av produkterna, ett yrkande som uttryckligen avses i artikel 89.1 b i denna förordning. Ett produktåterkallande kan definieras som en åtgärd i syfte att förhindra att en produkt, efter distribution, konsumeras eller används av en konsument och/eller informera konsumenten om den fara vederbörande kan vara utsatt för om vederbörande redan har konsumerat produkten. ( 22 ) Ett beslag av produkter är en åtgärd som förhindrar att produkten saluförs. Även om dessa två åtgärder inte ligger på samma nivå i det ekonomiska kretsloppet, är båda två tvingande och syftar till att garantera ett effektivt iakttagande och utövande av den åberopade immaterialrätten genom att säkerställa att ingen eller endast ett fåtal av de intrångsgörande produkterna fortsätter att omsättas på marknaden. Därmed anser jag att ett yrkande om ett produktåterkallande ska betraktas som en sådan ”annan påföljd” som avses i artikel 89.1 d i nämnda förordning.

49.

Vad beträffar yrkandet om offentliggörande av avgörandet, ett regelbundet återkommande yrkande i denna typ av mål, anser jag att även detta ska betraktas som en påföljd i den mening som avses i denna bestämmelse. Det rör sig nämligen om en tvångsåtgärd som förpliktar intrångsgöraren att på egen bekostnad offentliggöra avgörandet på internet eller i tidningar för att det intrångsgörande utnyttjandet ska upphöra.

50.

Yrkandet om ersättning för advokatkostnader hänför sig till utgifter i samband med ett förfarande och kan inte betraktas som ”annan påföljd” i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

51.

Följaktligen anser jag att artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002 ska tolkas så, att begreppet ”annan påföljd” avser sådana yrkanden som yrkanden om förverkande och återkallande av intrångsgörande produkter och offentliggörande av avgörandet. Yrkanden om ersättning för skada, informationsföreläggande avseende upplysningar om företagets räkenskaper eller ersättning för advokatkostnader omfattas däremot inte av detta begrepp.

52.

I och med att jag har klargjort vad som ingår i begreppet ”annan påföljd” i den mening som avses i artikel 89.1 d i nämnda förordning återstår nu att fastställa vilken lag som är tillämplig på Nintendos olika accessoriska yrkanden i det nationella målet.

53.

I Rom II-förordningen om tillämplig lag anges i artikel 8.2 att ”tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i ett intrång i en immateriell rättighet som gäller i hela gemenskapen, skall vara lagen i det land där intrånget skedde när det gäller alla frågor som inte regleras i det relevanta gemenskapsinstrumentet.” Om denna bestämmelse tolkas a contrario står det klart att när sådana ”frågor” regleras i ett specifikt gemenskapsinstrument är det detta instrument som avgör vilken lag som är tillämplig. I det nu aktuella fallet bör utgångspunkten i första hand vara förordning nr 6/2002 när det gäller att fastställa tillämplig lag på Nintendos accessoriska yrkanden.

54.

I artikel 88 i denna förordning, med rubriken ”Tillämplig lag”, hänvisas till de specifika bestämmelserna i samma förordning. I artikel 88.1 anges att ”[d]omstolarna för gemenskapsformgivningar skall tillämpa bestämmelserna i denna förordning”. Ovan konstateras att några av Nintendos yrkanden ska kvalificeras som ”annan påföljd” i den mening som avses i artikel 89.1 d i nämnda förordning och att andra omfattas av artikel 88.2 i förordningen.

55.

När det gäller de yrkanden som omfattas av artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002 har domstolen såvitt jag känner till aldrig tolkat begreppet ”den medlemsstat där de handlingar begicks som utgjorde intrång eller fara för intrång” i ett mål om gemenskapsformgivningar. Domstolen har emellertid haft tillfälle att förtydliga detta begrepp i ett mål om ett EU-varumärke och domstols behörighet. ( 23 )

56.

Jag anser, i likhet med kommissionen, att denna rättspraxis ska tillämpas i det nu aktuella målet. I domen Coty Germany fann domstolen att begreppet ”[den medlemsstat där] intrång redan förekommer eller i vilken det finns risk för intrång” i den mening som avses i artikel 93.5 i förordning nr 40/94 är ett självständigt unionsrättsligt begrepp. ( 24 ) Den i det närmaste identiska användningen ( 25 ) av samma lydelse i artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002, den omständigheten att den sistnämnda förordningen reglerar vidden av skyddet för en immaterialrättslig rättighet och den omständigheten att detta skydd, som för EU-varumärket, är enhetligt och får samma verkningar inom hela unionen talar för att begreppet i förordning nr 6/2002 bör tolkas på samma sätt som begreppet i förordning nr 40/94.

57.

I domen Coty Germany fann domstolen att begreppet ”[den medlemsstat där] intrång redan förekommer eller i vilken det finns risk för intrång [antyder] att det anknytningsmomentet rör en aktiv handling av den ansvariga för intrånget. Därför avser det anknytningsmoment som anges i den bestämmelsen den medlemsstat där den händelse som orsakade det påstådda intrånget inträffade eller kan inträffa och inte den medlemsstat där intrånget får sin verkan”. ( 26 )

58.

Således är det platsen för den ansvariga personens aktiva handling som ska beaktas vid bestämningen av tillämplig lag på Nintendos yrkanden och som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 6/2002. I det nu aktuella fallet kan det vara svårt att bestämma denna aktiva handling i den mån flera medlemsstater berörs av intrånget. Jag anser emellertid att upphovet till intrånget är en enda handling, som i det nu aktuella fallet inträffat i en enda medlemsstat, nämligen Frankrike. De produkter som är aktuella i detta mål är nämligen tillverkade i Frankrike. Det är uppenbart att något intrång helt enkelt aldrig skulle ha skett om denna tillverkning inte hade ägt rum, och produkterna skulle då aldrig ha sålts på marknaden i de olika medlemsstaterna.

59.

I och med detta anser jag att tillämplig lag på de accessoriska yrkanden av Nintendo som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002 är den franska lagstiftningen.

60.

Vad beträffar de övriga accessoriska yrkandena, som omfattas av artikel 88.2 i denna förordning, anges i den sistnämnda bestämmelsen att tillämplig lag är lagstiftningen i det land där domstolen för gemenskapsformgivningar är belägen, inklusive den internationella privaträtten. Så som parterna i det nationella målet har påpekat har den internationella privaträtten i fråga om utomobligatoriska förpliktelser till följd av ett intrång i en immateriell rättighet som gäller i hela gemenskapen samlats i en rättsordning genom artikel 8.2 i Rom II-förordningen. Således anser jag att det är denna bestämmelse som ska tillämpas på dessa yrkanden.

61.

I nämnda bestämmelse föreskrivs således att tillämplig lag ska vara ”lagen i det land där intrånget [i en immateriell rättighet som gäller i hela gemenskapen] skedde”. Detta begrepp har hittills aldrig tolkats av domstolen. Jag anser att begreppet inte bör definieras på något annat sätt än det begrepp som används i artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002.

62.

Det var visserligen unionslagstiftarens avsikt att olika lagar, genom artikel 88.2 och artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002, skulle kunna vara tillämpliga i ett och samma mål. Jag anser emellertid att Rom II-förordningen, som antogs efter nämnda förordning och innebar att en enda rättsordning infördes för internationell privaträtt, ytterligare bidrog till en ökad rättssäkerhet i denna typ av mål och följaktligen gjorde det lättare att förutse tillämplig lag. Det var för övrigt ett av de uttalade målen med den sistnämnda förordningen. ( 27 )

63.

Av uppenbara skäl som rör möjligheten att förutse tillämplig lag fastställs för övrigt i Rom II-förordningen ett enda anknytningsmoment, till landet där den direkta skadan har uppkommit, oberoende av i vilket land eller i vilka länder som indirekta följder kan uppstå. ( 28 )

64.

Att i och med detta tolka begreppet ”det land där intrånget [i en materiell rättighet som gäller i hela gemenskapen] skedde” i artikel 8.2 i Rom II-förordningen på ett annat sätt än begreppet ”den medlemsstat där de handlingar begicks som utgjorde intrång eller fara för intrång” i artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002, skulle strida mot principen om rättssäkerhet i mål där det krävs just en ökad rättssäkerhet på grund av att målen ofta är komplicerade och berör många olika platser där effekter av en skada till följd av ett intrång kan uppstå.

65.

Jag anser därför att begreppet i artikel 8.2 i Rom II-fördraget ska ges samma betydelse som begreppet i artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002.

66.

Mot ovanstående bakgrund anser jag således att artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002 och artikel 8.2 i Rom II-förordningen ska tolkas så, att tillämplig lag på accessoriska yrkanden i samband med en talan om intrång, avseende förverkande och återkallande av intrångsgörande produkter, offentliggörande av avgörandet, ersättning för skada, informationsföreläggande avseende företagets räkenskaper och ersättning för advokatkostnader, är lagstiftningen i den medlemsstat där den händelse som är upphov till det påstådda intrånget har inträffat eller kan inträffa.

67.

I det nu aktuella fallet är det tillverkningen av de intrångsgörande produkterna som är den händelse som är upphovet till det påstådda intrånget.

68.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida artikel 20.1 c i förordning nr 6/2002 ska tolkas så, att begreppet ”handlingar som innebär återgivning i syfte att citera” omfattar tredje mans användning av bilder på produkter som skyddade gemenskapsformgivningar ingår i för att marknadsföra egna varor.

69.

Den ensamrätt som är knuten till en gemenskapsformgivning gör det möjligt för rättighetshavaren att förbjuda tredje mans användning av formgivningen, till exempel tillverkning eller utsläppande på marknaden av en produkt som formgivningen ingår i. ( 29 ) Denna ensamrätt kan emellertid begränsas i undantagsfall. I artikel 20.1 c i nämnda förordning anges bland annat att de rättigheter som är knutna till en gemenskapsformgivning inte får utövas när det gäller handlingar som innebär återgivning i syfte att citera.

70.

I det nu aktuella fallet använder en av de båda svarandena, nämligen BigBen Frankrike, bilder på produkter som den av Nintendo registrerade gemenskapsformgivningen ingår i för att göra reklam i samband med saluföringen av de egna produkterna. Dessa produkter är tillbehör som kan användas tillsammans med de aktuella Nintendoprodukterna.

71.

I artikel 20.1 c i förordning nr 6/2002 anges flera villkor som gäller för handlingar som kan betraktas som återgivning i syfte att citera, nämligen att de handlingar som avses ska vara förenliga med god affärssed, att källan ska anges och att handlingarna inte omotiverat ska skada ett normalt utnyttjande av formgivningen.

72.

Således bör det först fastställas om tredje mans användning av bilder på produkter som skyddade gemenskapsformgivningar ingår i för att saluföra egna produkter kan vara en handling som innebär återgivning och om syftet är att citera.

73.

Så som Dominique Kaesmacher och Théodora Stamos har angett ”[ska] detta begrepp tolkas så brett som möjligt. Vad som avses är i första hand varje form av återgivning, oavsett på vilket sätt och i vilken form återgivningen sker, direkt eller indirekt (på distans), helt eller delvist, tillfälligt eller stadigvarande, i samma eller någon annan typ av medium”. ( 30 ) Det råder ingen tvekan om att den aktuella handlingen i det nationella målet är en handling som innebär återgivning, eftersom den består i att publicera bilder på produkter som de av Nintendo registrerade gemenskapsformgivningarna ingår i på förpackningar och på BigBen Frankrikes webbplats.

74.

Vad beträffar syftet med handlingen, används ordet ”illustration” i den franska versionen av förordning nr 6/2002, vilket skiljer sig från den engelska versionen, där ordet ”citation” används. I händelse av skillnader mellan de olika språkversionerna av en unionsrättsakt, ska den bestämmelse som det är fråga om tolkas mot bakgrund av systematiken i och syftet med de föreskrifter i vilka den ingår. ( 31 )

75.

Begreppet ”citera” behöver enligt min mening inte tolkas allt för strikt, mot bakgrund av den allmänna systematiken i förordningen. Förordningens syfte är nämligen att skydda gemenskapsformgivningar för att främja innovation och därigenom öka unionens konkurrenskraft. ( 32 ) Att hindra ett företag som utvecklar nya produkter som är avsedda att vara förenliga med befintliga produkter – vilkas formgivning innehas av ett annat företag – skulle utan tvekan motverka innovation.

76.

Precis som när det gäller varumärkesrätt ska syftet att ge ett effektivt skydd för gemenskapsformgivningar vägas mot de intressen som tredje man har som saluför tillbehör till produkter som skyddade gemenskapsformgivningar ingår i, inte minst med hänsyn till den inre marknadens behov, ( 33 ) exempelvis fri rörlighet för varor ( 34 ) och fri konkurrens, liksom till syftet att främja innovation.

77.

När en registrerad gemenskapsformgivning återges i syfte att citera ( 35 ) tycks avsikten för övrigt endast vara att förklara användningssättet för den andra produkten, som är avsedd att användas som ett tillbehör till den första produkten.

78.

Tredje mans användning av bilder på produkter som skyddade gemenskapsformgivningar ingår i för att saluföra egna produkter är följaktligen en handling som består i en återgivning i syfte att citera.

79.

Beträffande de villkor som ska vara uppfyllda för att tredje man ska få utföra en sådan handling tycks det först och främst svårt att bestrida att källan är angiven. Angivelsen ska nämligen avgöra vilket kommersiellt ursprung den registrerade gemenskapsformgivningen har. En kunnig allmänhet ska med andra ord direkt kunna veta vilket varumärke eller företag den produkt som saluförs av tredje man har anknytning till.

80.

Jag anser även att gemenskapsformgivningens ursprungsangivelse ska uppmärksammas. När det gäller näthandel har domstolen haft tillfälle att beträffande ett EU-varumärke precisera att ett varumärkes ursprungsangivelsefunktion skadas när en reklamannons som dyker upp när man angett ett sökord inte möjliggör, eller endast med svårighet möjliggör, för en normalt informerad och skäligen uppmärksam internetanvändare att få reda på om de varor eller tjänster som avses i annonsen härrör från varumärkesinnehavaren eller från ett företag med ekonomiska band till varumärkesinnehavaren eller från tredje man. ( 36 )

81.

Jag anser, mot bakgrund av det sammanhang som förordning nr 6/2002 ingår i och syftet med förordningen, att denna bedömning bör tillämpas på ursprungsangivelsen för återgivning av gemenskapsformgivningar. I det nu aktuella fallet ankommer det på den nationella domstolen att fastställa om detta villkor är uppfyllt genom påskriften ”för Wii” på förpackningarna och i reklam på en webbplats för BigBen Frankrikes produkter.

82.

Beträffande villkoret att en handling som innebär återgivning ska vara förenlig med god affärssed följer det av artikel 5 i direktiv 2005/29/EG ( 37 ) att en affärsmetod är otillbörlig om den strider mot god yrkessed och om den innebär, eller sannolikt kommer att innebära, avsevärd snedvridning av det ekonomiska beteendet i förhållande till produkten hos den genomsnittskonsument som affärsmetoden riktar sig till eller som nås av metoden. I detta avseende har domstolen redan slagit fast att angivelsen av en kopieringsapparatstillverkares varunummer och tillverkarens reservdelar i en konkurrerande leverantörs katalog inte gjorde det möjligt för konkurrenten att dra otillbörlig nytta av det andra varumärkets renommé, eftersom allmänheten i det aktuella fallet inte förknippade varumärkets renommé med konkurrentens produkter. ( 38 ) Jag anser följaktligen att den nationella domstolen ska fastställa om återgivning av en bild på en Nintendoprodukt, exempelvis en fjärrkontroll till en spelkonsol, i syfte att saluföra ett tillbehör till denna fjärrkontroll, inte medför att konsumenter blandar ihop produkterna eller vilseleds.

83.

När det slutligen gäller villkoret om att ett normalt utnyttjande av gemenskapsformgivningen inte får skadas, anser jag att det ankommer på den part som innehar gemenskapsformgivningen att i förekommande fall lägga fram bevis på en sådan skada och på den nationella domstolen att pröva denna bevisning.

84.

Mot bakgrund av ovanstående anser jag att artikel 20.1 c i förordning nr 6/2002 ska tolkas så, att begreppet ”handlingar som innebär återgivning i syfte att citera” omfattar tredje mans användning av bilder på produkter som skyddade gemenskapsformgivningar ingår i för att marknadsföra egna produkter. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva om en handling som innebär återgivning är förenlig med god affärssed, inte omotiverat skadar normalt utnyttjande av dessa formgivningar och om källan anges.

85.

Mot bakgrund av vad som anförs ovan föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som ställts av Oberlandesgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala överdomstol, Tyskland) på följande sätt: