EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62013CJ0423

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 10 september 2014.
”Vilniaus energija” UAB mot Lietuvos metrologijos inspekcijos Vilniaus apskrities skyrius.
Begäran om förhandsavgörande från Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas.
Begäran om förhandsavgörande – Fri rörlighet för varor – Åtgärder med motsvarande verkan – Direktiv 2004/22/EG – Metrologiska kontroller av mätsystem – Varmvattenmätare som uppfyller samtliga krav enligt direktivet och som är ansluten till en anordning för distansöverföring av data – Förbud mot att använda sig av mätaren innan det har utförts en metrologisk kontroll av systemet.
Mål C‑423/13.

Court reports – general

ECLI identifier: ECLI:EU:C:2014:2186

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 10 september 2014 ( *1 )

”Begäran om förhandsavgörande — Fri rörlighet för varor — Åtgärder med motsvarande verkan — Direktiv 2004/22/EG — Metrologiska kontroller av mätsystem — Varmvattenmätare som uppfyller samtliga krav enligt direktivet och som är ansluten till en anordning för distansöverföring av data — Förbud mot att använda sig av mätaren innan det har utförts en metrologisk kontroll av systemet”

I mål C‑423/13,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Litauen) genom beslut av den 25 juni 2013, som inkom till domstolen den 25 juli 2013, i målet

”Vilniaus energija” UAB

mot

Lietuvos metrologijos inspekcijos Vilniaus apskrities skyrius,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta, domstolens vice ordförande K. Lenaerts (referent) samt domarna J.L. da Cruz Vilaça, J.‑C. Bonichot och A. Arabadjiev,

generaladvokat: M. Szpunar,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

”Vilniaus energija” UAB, genom L. Samuolis,

Litauens regering, genom D. Kriaučiūnas och V. Kazlauskaitė-Švenčionienė, båda i egenskap av ombud,

Belgiens regering, genom T. Materne och J.-C. Halleux, båda i egenskap av ombud,

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

Europeiska kommissionen, genom G. Zavvos och J. Jokubauskaitė, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 34 FEUF och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/22/EG av den 31 mars 2004 om mätinstrument (EGT L 135, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan bolaget ”Vilniaus energija” UAB (nedan kallat Vilniaus energija) och Lietuvos metrologijos inspekcijos Vilniaus apskrities skyrius (avdelningen för distriktet Vilnius vid Litauens metrologiska institut) (nedan kallad metrologijos inspekcija), angående en talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som metrologijos inspekcija antagit i fråga om användningen av mätresultat från varmvattenmätare som är anslutna till en anordning för distansöverföring av data.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3

Skälen 3, 4, 10 och 17 i direktiv 2004/22 har följande lydelse:

”(3)

Lagstadgad metrologisk kontroll bör inte medföra hinder för mätinstrumentens fria rörlighet. Hithörande föreskrifter bör vara lika i alla medlemsstater och bevis på överensstämmelse bör godkännas inom hela gemenskapen.

(4)

Lagstadgad metrologisk kontroll kräver överensstämmelse med bestämda prestandakrav. De prestandakrav som mätinstrumenten måste uppfylla bör ge en hög skyddsnivå. Bedömningen av överensstämmelse bör vara mycket tillförlitlig.

...

(10)

För att ta hänsyn till skillnader när det gäller klimatförhållanden eller till de olika nivåer av konsumentskydd som kan tillämpas på nationell nivå kan grundläggande krav leda till att miljöklasser eller noggrannhetsklasser inrättas.

...

(17)

Medlemsstaterna bör inte förhindra utsläppande på marknaden och/eller ibruktagande av mätinstrument som är försedda med ’CE’-märkning och tilläggsmärkning i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv.”

4

Direktivet ska enligt lydelsen av artikel 1, med rubriken ”Räckvidd”, tillämpas på ”de anordningar och system med mätfunktion som anges i de instrumentspecifika bilagorna rörande vattenmätare (MI‑001)”.

5

I artikel 2.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får, i de fall de anser det vara befogat, föreskriva om användningen av de mätinstrument som anges i artikel 1 för mätfunktioner som avser allmänt intresse, folkhälsa, allmän säkerhet, den allmänna ordningen, miljöskydd, konsumentskydd, uttag av skatter och avgifter och handel på lika villkor.”

6

Artikel 3 första stycket i direktiv 2004/22 har följande lydelse:

”Genom detta direktiv fastställs de krav som de anordningar och system som avses i artikel 1 måste uppfylla för att få släppas ut på marknaden och/eller tas i bruk för de uppgifter som avses i artikel 2.1.”

7

I artikel 4 a, e och f i direktivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a)

mätinstrument: varje slags anordning eller system som har en mätfunktion som omfattas av artiklarna 1 och 3.

...

e)

utsläppande på marknaden: det första tillfälle då ett instrument avsett för en slutanvändare mot eller utan betalning görs tillgängligt inom gemenskapen.

f)

ibruktagande: den första användningen av ett instrument avsett för slutanvändaren för de ändamål för vilka den är avsedd.”

8

Artikel 6.1 första stycket i direktivet har följande lydelse:

”Ett mätinstrument skall uppfylla de grundläggande krav som anges i bilaga I och i den relevanta instrumentspecifika bilagan.”

9

I artikel 7.1 i direktiv 2004/22 föreskrivs följande:

”Att ett mätinstrument överensstämmer med alla bestämmelser i detta direktiv skall anges genom anbringande av ’CE’-märkning samt metrologisk tilläggsmärkning enligt artikel 17.”

10

I artikel 8.1–8.4 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna får inte, av skäl som omfattas av detta direktiv, förhindra utsläppande på marknaden och/eller ibruktagande av mätinstrument, som är försedda med ’CE’-märkning och metrologisk tilläggsmärkning enligt artikel 7.

2.   Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att mätinstrument får släppas ut på marknaden och/eller tas i bruk endast om de uppfyller kraven i detta direktiv.

3.   En medlemsstat får kräva att ett mätinstrument uppfyller de bestämmelser för ibruktagande som motiveras av lokala klimatförhållanden. I detta fall skall medlemsstaten välja lämpliga övre och undre temperaturgränser från tabell 1 i bilaga I och får dessutom ange fuktighetsvillkor (kondenserande eller icke-kondenserande) och om den avsedda placeringen för användning är öppen eller sluten.

4.   När olika noggrannhetsklasser fastställs för ett mätinstrument gäller följande:

a)

I de instrumentspecifika bilagorna får det under rubriken ’Ibruktagande’ anges vilken eller vilka noggrannhetsklasser som skall användas för särskilda ändamål.

b)

I alla andra fall får en medlemsstat fastställa vilka noggrannhetsklasser som skall användas för särskilda ändamål inom de klasser som fastställts, under förutsättning att det är tillåtet att använda alla noggrannhetsklasser inom dess territorium.

I såväl fall a som fall b får mätinstrument av högre noggrannhetsklass användas enligt ägarens val.”

11

I artikel 9 första stycket i direktivet anges följande:

”Bedömning av huruvida ett mätinstrument överensstämmer med de relevanta grundläggande kraven skall utföras med användning av ett av de förfaranden – enligt tillverkarens val – för bedömning av överensstämmelse som anges i den instrumentspecifika bilagan. …”

12

I bilaga I till direktivet, med rubriken ”Grundläggande krav”, föreskrivs följande:

”Mätinstrument skall ha hög metrologisk tillförlitlighet, så att de som berörs av dem kan ha förtroende för mätresultatet. Mätinstrumentens konstruktion och tillverkning skall ligga på en hög kvalitetsnivå i fråga om mätteknik och mätresultatens säkerhet.

De krav som skall uppfyllas av mätinstrumenten redovisas nedan. De kompletteras med särskilda krav i bilagorna MI‑001–MI‑010. Där finns mer detaljerade uppgifter rörande vissa delar av de allmänna kraven.

...

8. Skydd mot förvanskning

8.1.

Mätinstrumentets metrologiska egenskaper får inte på ett oacceptabelt sätt påverkas av att någon annan anordning ansluts till det, av någon egenskap hos den anslutna anordningen i sig eller av någon längre bort belägen anordning som har förbindelse med mätinstrumentet.

...

10. Indikering av mätresultatet

...

10.4.

Mätinstrument för affärstransaktioner som utgör direktförsäljning skall vara konstruerade så att, när de är installerade på avsett sätt, mätresultatet visas för transaktionens båda parter. Varje kvitto som är väsentligt i samband med direktförsäljning och som konsumenten erhållit genom en tillsatsanordning som inte stämmer överens med de tillämpliga kraven i detta direktiv, skall förses med lämpliga begränsande upplysningar.

10.5.

Oavsett om ett mätinstrument som är avsett för förbrukningsmätning kan avläsas på avstånd skall det ändå vara försett med en metrologiskt kontrollerad mätvärdesvisare som är tillgänglig för konsumenten utan att använda verktyg. Det värde som avläses på denna visare utgör det mätresultat som skall ligga till grund för avgiftsdebiteringen.

...”

13

Bilaga MI‑001 till direktiv 2004/22, med rubriken ”Vattenmätare”, har följande lydelse:

”De tillämpliga kraven i bilaga I, tillsammans med de särskilda kraven och de angivna förfarandena för bedömning av överensstämmelse i den här bilagan, gäller för vattenmätare som är avsedda för mätning av volymer av rent kall- eller varmvatten som används i bostäder, butiks- och kontorslokaler samt lätta industrier.

Definitioner

Vattenmätare

Mätinstrument utformat för att mäta, registrera och visa volymen av det vatten som passerar genom mätgivaren (beräknat vid mätningsförhållandena).

...”

14

I bilaga MI‑005 till direktiv 2004/22, med rubriken ”Mätsystem för kontinuerlig och dynamisk mätning av mängder av andra vätskor än vatten” definieras begreppet mätsystem som ”[e]tt system som omfattar själva mätaren plus alla anordningar som behövs för att åstadkomma en korrekt mätning eller som är avsedda att underlätta mätningarna”.

Litauisk rätt

15

I artikel 2.7 i lagen om metrologiska frågor (Metrologijos įstatymas), i dess lydelse enligt lag nr X‑717 av den 22 juni 2006 (Žin., 2006, nr 77‑2966), föreskrivs följande:

”Ett mätinstrument är ett verktyg, en anordning eller ett system som utför mätningar självständigt eller i förening med ytterligare anordningar.”

16

Artikel 2.15 i lagen har följande lydelse:

”Ett mätsystem är en grupp av mätinstrument eller annan utrustning som förenats i syfte att utföra särskilda mätningar.”

17

I det av direktören för det statliga metrologiska organet meddelade dekretet nr V‑107 av den 15 november 2010 om metrologiskt godkännande av mätinstrument som har en funktion för distansöverföring av data (Įsakymas Dėl matavimo priemonių su nuotoliniu (telemetriniu) duomenų perdavimu metrologinio įteisinimo) (Žin., 2010, nr 135-2010) (nedan kallat dekretet av den 15 november 2010) föreskrivs följande:

”1)

Typen av mätinstrument som har en funktion för distansöverföring av data får endast godkännas efter det att nödvändiga provningar har utförts och det med säkerhet har fastställts att data som överförs via en sådan kanal i sin helhet överensstämmer med vad som har angetts på mätinstrumentet.

2)

Ett mätinstrument som har en funktion för distansöverföring av data ska anses utgöra ett mätsystem, så att den metrologiska kontrollen ska utföras i förhållande till hela mätsystemet, varvid kontrollresultaten ska upprättas i enlighet därmed.

3)

Mätinstrument som omfattas av legal metrologi och har en funktion för distansöverföring av data, men vars typgodkännande inte inbegriper en bedömning av denna funktion, får inte användas för distansöverföring av data.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

18

Vilniaus energija är ett företag som levererar värme och varmvatten i staden Vilnius.

19

I samband med prövningen av en begäran som gavs in av en konsument den 7 februari 2012 konstaterade tjänstemän vid metrologijos inspekcija att Vilniaus energija hade installerat en varmvattenmätare av typen WFH 36 med nummer 09532667 i konsumentens lägenhet. Mätaren hade försetts med ett första kontrollmärke som fortfarande var giltigt, som visade att en kontroll hade utförts av Vilniaus metrologijos centras.

20

Mätaren var ansluten till en automatisk anordning för reglering av värmen och för dataöverföring, kallad Rubisafe, genom vilken data som visades av mätaren överfördes på distans och användes för att upprätta fakturor. Såsom framgår av de handlingar som domstolen förfogar över hade en stor del av de så kallade Rubisafe-anordningarna tillverkats i Tyskland.

21

Metrologijos inspekcija ansåg, enligt punkt 2 i dekretet av den 15 november 2010, att mätresultaten från mätaren inte kunde användas för distansöverföring, eftersom det inte hade utförts någon metrologisk kontroll av hela systemet, det vill säga av vattenmätaren och anordningen för distansöverföring av data.

22

Genom metrologijos inspekcijas beslut nr PA‑954 (V 12) av den 22 mars 2012 om kontroll av efterlevnaden av lagstadgade metrologiska krav (nedan kallat kontrollbeslutet) ålades Vilniaus energija följande två skyldigheter, nämligen

att inte använda sig av en vattenmätares resultat, som överförts på distans (för att upprätta fakturor) innan en metrologisk kontroll av systemet utförts enligt de förfaranden som föreskrivs, och

att endast använda sig av data som visas av en metrologiskt certifierad varmvattenmätare som är installerad i en lägenhet och som är försedd med ett intyg om metrologisk kontroll som fortfarande är giltigt.

23

Vilniaus energija väckte talan om ogiltigförklaring av kontrollbeslutet vid den regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius (Vilniaus apygardos administracinis teismas).

24

Den regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius ogillade Vilniaus energijas talan genom dom av den 2 augusti 2012.

25

Vilniaus energija överklagade domen till den hänskjutande domstolen, Litauens högsta förvaltningsdomstol (Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas).

26

Enligt den hänskjutande domstolen framgår det av dekretet av den 15 november 2010 och kontrollbeslutet, genom vilket dekretet genomförs, att även om en vattenmätare, som mätinstrument, uppfyller samtliga krav enligt direktiv 2004/22 och är försedd med den märkning som avses i direktivet, kan mätaren normalt inte användas efter att ha anslutits till en anordning för distansöverföring av data. Enligt nationell lagstiftning och praxis anses en sådan mätare nämligen utgöra ett i kvalitetshänseende nytt mätinstrument, det vill säga ett mätsystem för vilket det, såsom utgörande ett system, enligt nationell rätt krävs att det har gjorts en bedömning och erhållits ett typgodkännande samt att det har utförts en metrologisk kontroll.

27

Under dessa omständigheter undrar den hänskjutande domstolen huruvida nämnda nationella lagstiftning och praxis är förenlig med artikel 34 FEUF och nämnda direktiv.

28

Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och att ställa följande fråga till domstolen:

”Ska artikel 34 FEUF och/eller direktiv 2004/22 tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning och praxis enligt vilken en varmvattenmätare som uppfyller samtliga krav enligt direktiv 2004/22 och som är ansluten till en anordning för distansöverföring av data anses utgöra ett mätsystem och, av den anledningen, inte får användas såsom avsetts innan det har utförts en metrologisk kontroll av mätaren och anordningen för distansöverföring av data tillsammans såsom utgörande ett mätsystem?

Prövning av tolkningsfrågan

29

Det ska först prövas huruvida den omständigheten att en varmvattenmätare som uppfyller samtliga krav enligt direktiv 2004/22 ansluts till en anordning för distansöverföring av data får till verkan att mätaren inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

30

Enligt artikel 1 i nämnda direktiv ska detsamma tillämpas på de anordningar och system med mätfunktion som anges i den instrumentspecifika bilagan rörande vattenmätare, nämligen bilaga MI‑001.

31

Begreppet vattenmätare definieras i nämnda bilaga som ”[m]ätinstrument utformat för att mäta, registrera och visa volymen av det vatten som passerar genom mätgivaren (beräknat vid mätningsförhållandena)”.

32

Det föreskrivs härvid i artikel 6.1 första stycket i direktiv 2004/22 att ett mätinstrument, i den mening som avses i direktivet, ska uppfylla de grundläggande krav som anges i bilaga I och i den relevanta instrumentspecifika bilagan rörande vattenmätare, nämligen bilaga MI‑001, i direktivet.

33

Till dessa grundläggande krav hör det som anges i punkt 8.1 i bilaga I, enligt vilket mätinstrumentets metrologiska egenskaper inte på ett oacceptabelt sätt får påverkas av att mätinstrumentet ansluts till en anordning för distansöverföring av data. Det föreskrivs dessutom i punkt 10.5 i bilaga I att, för det fall mätinstrumentet och nämnda anordning visar olika resultat, det är det resultat som visas av mätinstrumentet som är avgörande för det pris som användaren ska betala.

34

Av det föregående följer att en varmvattenmätare som uppfyller samtliga krav enligt direktivet inte kan anses falla utanför direktivets tillämpningsområde av det skälet att den är ansluten till en anordning för distansöverföring av data.

35

Följaktligen omfattas en sådan mätare av direktivets tillämpningsområde.

36

Vad däremot gäller anordningen för distansöverföring av data, ska det noteras att dess funktion är begränsad till distansöverföring av data som först har uppmätts av varmvattenmätaren. Eftersom en sådan anordning inte utgör ”en anordning med mätfunktion”, i den mening som avses i artikel 1 i direktiv 2004/22, omfattas den inte av direktivets tillämpningsområde.

37

Direktiv 2004/22 ska inte heller tillämpas på det system som omfattar själva mätaren plus anordningen för distansöverföring av data. Till skillnad från bilaga MI‑005 i direktivet, som rör mätsystem för kontinuerlig och dynamisk mätning av mängder av andra vätskor än vatten, i vilken begreppet mätsystem definieras som ”[e]tt system som omfattar själva mätaren plus alla anordningar som behövs för att åstadkomma en korrekt mätning eller som är avsedda att underlätta mätningarna”, hänvisas det inte till detta begrepp i bilaga MI‑001 till samma direktiv. En förklaring till att det inte görs en sådan hänvisning är att en vattenmätare som omfattas av direktivets tillämpningsområde är utformad som ett komplett mätinstrument för vilket andra anordningar inte behövs för att, som ett system, kunna åstadkomma en korrekt mätning eller underlätta mätningar.

38

För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar ska det följaktligen göras en undersökning av den nationella lagstiftning och praxis som är aktuell i det nationella målet, för det första, med avseende på varmvattenmätare och, för det andra, med avseende på anordningar för distansöverföring av data.

39

Vad först avser varmvattenmätare ska det erinras om att nationella åtgärder inom ett område där det har skett en fullständig harmonisering på unionsnivå ska bedömas mot bakgrund av harmoniseringsbestämmelserna och inte mot bakgrund av de primärrättsliga bestämmelserna (se dom kommissionen/Tyskland, C‑463/01, EU:C:2004:797, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

40

Så är fallet beträffande direktiv 2004/22 som, såsom framgår av bland annat skäl 3 i direktivet, syftar till att det ska fastställas samma prestandakrav i alla medlemsstater som de anordningar och system som avses i artikel 1 i direktivet ska uppfylla för att släppas ut på marknaden och/eller tas i bruk.

41

I artikel 8.1 i direktiv 2004/22 föreskrivs således att medlemsstaterna i princip inte får förhindra utsläppande på marknaden och/eller ibruktagande av mätinstrument som, till följd av en positiv bedömning av dess överensstämmelse med samtliga krav enligt direktivet, är försedda med ”CE”-märkning och metrologisk tilläggsmärkning. Det föreskrivs däremot i artikel 8.2 i direktivet att ett sådant instrument inte får släppas ut på marknaden och/eller tas i bruk om det inte överensstämmer med kraven enligt direktivet.

42

För att ta hänsyn till skillnader när det gäller klimatförhållanden eller till de olika nivåer av konsumentskydd som kan tillämpas på nationell nivå får medlemsstaterna, enligt artikel 8.3 och 8.4, jämförd med skäl 10, i direktivet, enligt de villkor som föreskrivs i denna bestämmelse fastställa de miljöklasser eller noggrannhetsklasser som ett mätinstrument ska motsvara för att tas i bruk.

43

Av detta följer att det bara är i de fall som föreskrivs i nämnda bestämmelse som medlemsstaterna får införa ytterligare nationella krav för mätinstrument som är försedda med ”CE”-märkning och metrologisk tilläggsmärkning.

44

En sådan nationell lagstiftning och praxis som den som är aktuell i det nationella målet gäller emellertid inte det fall som föreskrivs i nämnda bestämmelse.

45

Av detta följer att en sådan nationell lagstiftning och praxis hindrar ibruktagandet av en varmvattenmätare som är ansluten till en anordning för distansöverföring av data och som uppfyller samtliga krav enligt direktiv 2004/22, eftersom det ska utföras en metrologisk kontroll av en sådan mätare.

46

Nämnda direktiv ska följaktligen tolkas så, att det utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning och praxis som den som är aktuell i det nationella målet.

47

Vad sedan avser anordningar för distansöverföring av data ska det erinras om att dessa anordningar, såsom har angetts i punkt 36 i denna dom, inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2004/22. Nämnda nationella lagstiftning och praxis ska följaktligen undersökas i förhållande till EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor.

48

Det ska i detta hänseende påpekas att en nationell lagstiftning och praxis, såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken det ska utföras en metrologisk kontroll av sådana anordningar för distansöverföring av data som lagligen tillverkas i andra medlemsstater begränsar tillträdet till marknaden i importmedlemsstaten och den ska därför anses utgöra en åtgärd med verkan motsvarande en kvantitativ importrestriktion i den mening som avses i artikel 34 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom Radiosistemi, C‑388/00 och C‑429/00, EU:C:2002:390, punkt 43; dom ATRAL, C‑14/02, EU:C:2003:265, punkterna 62 och 63, och dom kommissionen/Portugal, C‑432/03, EU:C:2005:669, punkt 41).

49

Enligt domstolens fasta praxis kan en sådan åtgärd endast vara motiverad av något av de skäl av allmänintresse som anges i artikel 36 FEUF eller något av de tvingande krav som har fastställts i domstolens praxis, på villkor att åtgärden är ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas och att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se dom kommissionen/Portugal, EU:C:2005:669, punkt 42).

50

Målet med den nationella lagstiftning och praxis som är aktuell i det nationella målet är att skydda konsumenterna. Domstolen har tidigare med ett liknande resonemang slagit fast att konsumentskyddet utgör ett legitimt intresse som i princip kan motivera en inskränkning i en grundläggande frihet som garanteras av fördraget, såsom den fria rörligheten för varor (se, för ett motsvarande synsätt, dom Canal Satélite Digital, C‑390/99, EU:C:2002:34, punkt 34).

51

En sådan nationell lagstiftning och praxis som den som är aktuell i det nationella målet är ägnad att säkerställa konsumentskyddet, eftersom en metrologisk kontroll gör det möjligt att förhindra förvrängning eller förvanskning av data som översänds.

52

Nämnda nationella lagstiftning och praxis går emellertid utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

53

Enligt den nationella lagstiftning och praxis som är aktuell i det nationella målet ska det nämligen utföras en metrologisk kontroll både av varmvattenmätare som är anslutna till en anordning för distansöverföring av data och av sistnämnda anordning. Det kan noteras, för det första, att enligt artikel 9 i direktiv 2004/22 ska bedömningen av huruvida en vattenmätare överensstämmer med de relevanta grundläggande krav som föreskrivs i direktivet göras innan mätaren släpps ut på marknaden och tas i bruk. Det är endast om utfallet av en sådan bedömning är positivt som mätarens tillverkare får anbringa en metrologisk tilläggsmärkning. En varmvattenmätare som uppfyller samtliga krav enligt direktivet har således redan varit föremål för en metrologisk kontroll. Såsom har understrukits i punkt 33 i denna dom föreskrivs det, för det andra, i punkt 8.1 i bilaga I till direktivet att de metrologiska egenskaperna hos varmvattenmätare som uppfyller samtliga krav enligt direktivet inte på ett oacceptabelt sätt får påverkas av att dessa mätare ansluts till en anordning för distansöverföring av data. Det föreskrivs, för det tredje, i punkt 10.5 i denna bilaga I att, för det fall mätinstrumentet och nämnda anordning visar olika resultat, det är det resultat som visas av mätinstrumentet som är avgörande för det pris som användaren ska betala.

54

Av detta följer att kravet på att det ska utföras en ny metrologisk kontroll av en varmvattenmätare som uppfyller samtliga krav enligt direktivet och som är ansluten till en anordning för distansöverföring av data inte är nödvändigt för att uppnå målet att säkerställa konsumentskyddet. Detta mål kan uppnås genom mindre ingripande åtgärder än dem som följer av den nationella lagstiftning och praxis som är aktuell i det nationella målet, exempelvis genom en metrologisk kontroll av endast nämnda anordning.

55

Härtill kommer att även om de ansvariga nationella myndigheterna – det vill säga i det nationella målet metrologijos inspekcija – senare beslutade att begränsa den metrologiska kontrollen till att avse endast anordningar för distansöverföring av data, skulle de i vart fall inte i onödan få kräva tekniska analyser, om samma analyser redan har utförts i en annan medlemsstat och myndigheterna har, eller på begäran kan få, tillgång till resultaten av dessa (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Portugal, EU:C:2005:669, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

56

Mot bakgrund av det anförda ska den fråga som har ställts besvaras enligt följande. Artikel 34 FEUF och direktiv 2004/22 ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning och praxis enligt vilken en varmvattenmätare som uppfyller samtliga krav enligt detta direktiv och som är ansluten till en anordning för distansöverföring av data anses utgöra ett mätsystem och, av den anledningen, inte får användas såsom avsetts innan det har utförts en metrologisk kontroll av mätaren och denna anordning tillsammans såsom utgörande ett mätsystem.

Rättegångskostnader

57

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

 

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

 

Artikel 34 FEUF och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/22/EG av den 31 mars 2004 om mätinstrument ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning och praxis enligt vilken en varmvattenmätare som uppfyller samtliga krav enligt detta direktiv och som är ansluten till en anordning för distansöverföring av data anses utgöra ett mätsystem och, av den anledningen, inte får användas såsom avsetts innan det har utförts en metrologisk kontroll av mätaren och denna anordning tillsammans såsom utgörande ett mätsystem.

 

Underskrifter


( *1 ) Rättegångsspråk: litauiska.

Top