1.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 292/6

1)

Principen om myndigheternas iakttagande av rätten till försvar och den därav följande rätten för var och en att yttra sig innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt, såsom denna princip och denna rättighet tillämpas enligt rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2700/2000 av den 16 november 2000, kan åberopas direkt av enskilda vid de nationella domstolarna.

2)

Principen om iakttagande av rätten till försvar och, särskilt, var och ens rättighet att yttra sig innan en individuell åtgärd som går vederbörande emot antas, ska tolkas så, att när en mottagare av en betalningsuppmaning som antagits i ett förfarande för uppbörd i efterhand av tullar vid import, genom tillämpning av förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 2700/2000, inte har fått yttra sig vid myndigheten innan beslutet antogs, har dennes rätt till försvar åsidosatts även om han eller hon har kunnat klargöra sin uppfattning i ett senare skede vid en förvaltningsrättslig omprövning, om den nationella bestämmelsen inte medger att mottagarna av betalningsuppmaningarna, när de inte har fått yttra sig innan betalningsanmaningarna utställdes, erhåller uppskov med verkställigheten av betalningsuppmaningarna tills de eventuellt ändras. Detta är under alla omständigheter fallet om det nationella administrativa förfarandet, som genomför artikel 244 andra stycket i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 2700/2000, inskränker möjligheten att bevilja ett sådant uppskov när det finns skäl att anta att det ifrågasatta beslutet är oförenligt med tullagstiftningen eller att den person det gäller riskerar att åsamkas skada som inte kan repareras.

3)

De villkor enligt vilka rätten till försvar ska iakttas och följderna av att dessa rättigheter åsidosätts, omfattas av nationell rätt, under förutsättning att de sålunda antagna bestämmelserna motsvarar dem som gäller för enskilda i jämförbara situationer som omfattas av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen).

Det åligger den nationella domstolen att säkerställa att unionsrätten ges full verkan och att, när den prövar följderna av ett åsidosättande av rätten till försvar, i synnerhet rätten att yttra sig, beakta att ett sådant åsidosättande medför en ogiltigförklaring av det beslut som antagits efter det administrativa förfarandet endast om det hade kunnat leda till ett annat resultat om detta fel inte hade förelegat.