1. 

Europeiska unionens tribunal har nyligen i ett antal mål beslutat att det saknas anledning att döma i saken av det skälet att sökandena avförts från förteckningarna över restriktiva åtgärder. ( 2 )

2. 

Detta överklagande avser tribunalens beslut av den 28 februari 2012 i mål T-127/09, Abdulrahim mot rådet och kommissionen (nedan kallat det överklagade beslutet), i vilket tribunalen bland annat fann att det inte längre fanns anledning att döma i saken såvitt gällde den talan som Abdulbasit Abdulrahim hade väckt om ogiltigförklaring av rådets förordning (EG) nr 881/2002 av den 27 maj 2002 om införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa med Usama bin Ladin, nätverket al-Qaida och talibanerna associerade personer och enheter och om upphävande av förordning (EG) nr 467/2001 om förbud mot export av vissa varor och tjänster till Afghanistan, skärpning av flygförbudet och förlängning av spärrandet av tillgångar och andra finansiella medel beträffande talibanerna i Afghanistan ( 3 ), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1330/2008 av den 22 december 2008 ( 4 ), eller om ogiltigförklaring av sistnämnda förordning.

3. 

Tvistefrågan i detta mål om överklagande är huruvida en sökande fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad när en restriktiv åtgärd som sökanden omfattas av har upphävts under rättegången. ( 5 )

4. 

I förevarande förslag anges skälen till varför jag anser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att det inte längre fanns anledning att döma i saken, såvitt gällde Abdulbasit Abdulrahims talan om ogiltigförklaring, av det skälet att han inte hade behållit sitt berättigade intresse av att få saken prövad.

5.

Den 21 oktober 2008 upptogs Abdulbasit Abdulrahim i en förteckning som upprättats av den sanktionskommitté som inrättats i enlighet med Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1267 (1999) av den 15 oktober 1999 om situationen i Afghanistan.

6.

Genom förordning nr 1330/2008 upptogs Abdulbasit Abdulrahim således i förteckningen över personer och enheter vilkas penningmedel och andra ekonomiska tillgångar skulle frysas i enlighet med förordning nr 881/2002 (nedan kallad den omtvistade förteckningen).

7.

Abdulbasit Abdulrahim väckte, genom ansökan som i undertecknat original inkom till förstainstansrättens kansli den 15 april 2009, talan mot Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen med yrkande om ogiltigförklaring av förordning nr 881/2002 eller av förordning nr 1330/2008 i den mån han berördes av dessa rättsakter samt med yrkande om ersättning för den skada han påstått sig ha lidit på grund av dessa rättsakter. Målet registrerades som nummer T-127/09.

8.

Sanktionskommittén beslutade den 22 december 2010 att avföra Abdulbasit Abdulrahim från kommitténs förteckning.

9.

Den 6 januari 2011 ingav Abdulbasit Abdulrahims advokater en skrivelse till kommissionen där de begärde att Abdulbasit Abdulrahim skulle avföras från den omtvistade förteckningen.

10.

Genom kommissionens förordning (EU) nr 36/2011 av den 18 januari 2011 om ändring för hundrafyrtiotredje gången av rådets förordning (EG) nr 881/2002 ( 6 ) ströks Abdulbasit Abdulrahims namn från den omtvistade förteckningen.

11.

Kommissionen tillställde tribunalen en kopia av förordning nr 36/2011 genom en skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 27 juli 2011.

12.

Genom en skrivelse från tribunalens kansli av den 17 november 2011 gavs parterna tillfälle att yttra sig skriftligen om vilka konsekvenser som skulle dras, särskilt med hänsyn till föremålet för talan, av antagandet av förordning nr 36/2011.

13.

Kommissionen och rådet begärde, i de yttranden som inkom till tribunalens kansli den 6 december 2011, att tribunalen skulle fastställa att talan om ogiltigförklaring hade förlorat sitt föremål och att det därför inte längre, i denna del, fanns anledning att döma i saken. Kommissionen och rådet vidhöll sina yrkanden i fråga om skadestånd och fördelning av rättegångskostnaderna.

14.

Abdulbasit Abdulrahim bestred begäran om att tribunalen skulle fastställa att det saknades anledning att döma i saken såvitt gällde talan om ogiltigförklaring. Med åberopande av bland annat förstainstansrättens dom av den 3 april 2008 i mål T-229/02, PKK mot rådet, ( 7 ) framförde han de argument som sammanfattats i punkt 19 i det överklagade beslutet, vilka tribunalen har bemött i beslutet.

15.

Det överklagade beslutet grundar sig på artikel 113 i tribunalens rättegångsregler, där det anges att tribunalen när som helst på eget initiativ, efter att ha hört parterna, kan fastställa att det inte längre finns något föremål för talan och att det inte finns anledning att döma i saken. ( 8 ) Tribunalen fann att handlingarna i målet innehöll tillräckliga upplysningar för att den skulle kunna avgöra målet utan muntlig förhandling.

16.

I punkt 22 i det överklagade beslutet erinras det inledningsvis om den rättspraxis enligt vilken det krävs att en sökande har ett berättigat intresse av att få saken prövad, med hänsyn till talans föremål, när talan väcks, vid äventyr av att den annars avvisas. Tvistens föremål ska, liksom det berättigade intresset av att få saken prövad, bestå fram till domstolsavgörandet, vid äventyr av att det annars fastställs att det saknas anledning att döma i saken. Detta förutsätter att utgången av talan kan medföra en fördel för den som väckt den. ( 9 )

17.

I punkt 24 i det överklagade beslutet erinrade tribunalen likaledes om den rättspraxis enligt vilken svarandeinstitutionens tillbakadragande, eller i vissa fall upphävande, av den angripna rättsakten innebär att föremålet för talan om ogiltigförklaring går förlorat, eftersom en sådan åtgärd leder till att sökanden på ett fullt tillfredsställande sätt uppnår det önskade resultatet. ( 10 )

18.

I punkt 27 i det överklagade beslutet konstaterade tribunalen att Abdulbasit Abdulrahims namn hade upptagits i den omtvistade förteckningen genom förordning nr 1330/2008 men att kommissionen hade strukit det genom förordning nr 36/2011, vilket innebär att förordning nr 1330/2008 hade upphävts i den del den avsåg Abdulbasit Abdulrahim. Enligt vad tribunalen angett i punkt 28 i det överklagade beslutet innebär detta upphävande att Abdulbasit Abdulrahim på ett fullt tillfredsställande sätt uppnått det resultat han önskat, eftersom han i och med antagandet av förordning nr 36/2011 inte längre omfattas av de restriktiva åtgärder som gick honom emot.

19.

I punkterna 29 och 30 i det överklagade beslutet erinrade tribunalen om att en sökande visserligen kan behålla ett berättigat intresse av att få en rättsakt som upphävts under rättegången ogiltigförklarad i ett mål om ogiltigförklaring, om ogiltigförklaringen av rättsakten i sig kan ha rättsverkningar. ( 11 ) Om en rättsakt har förklarats ogiltig framgår det nämligen av artikel 266 FEUF att den institution som har antagit rättsakten är skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att följa domen. Dessa åtgärder avser inte att se till att rättsakten som sådan avlägsnas från gemenskapens rättsordning, eftersom detta i sig är resultatet av domstolens ogiltigförklaring. Åtgärderna avser snarare att se till att de rättsstridigheter som konstaterats i domen om ogiltigförklaring avlägsnas. Den aktuella institutionen kan därför vara skyldig att på lämpligt sätt återställa sökandens situation eller att förhindra att en identisk rättsakt antas. ( 12 )

20.

I punkt 31 i det överklagade beslutet fann tribunalen emellertid att det i förevarande fall varken framgick av handlingarna i målet eller av Abdulbasit Abdulrahims argument att talan om ogiltigförklaring, efter det att förordning nr 36/2011 antagits, kunde medföra en fördel för honom i den mening som avses i den rättspraxis som nämnts i punkt 22 i beslutet på så sätt att han fortfarande skulle ha ett berättigat intresse av att få saken prövad.

21.

Tribunalen fann, i punkt 32 i den överklagade domen, inledningsvis att den omständigheten att ett upphävande av en rättsakt som antagits av en unionsinstitution inte innebär ett erkännande av dess rättsstridighet och endast har verkan från och med upphävandet, till skillnad från en dom om ogiltigförklaring som innebär att den ogiltigförklarade rättsakten retroaktivt avlägsnas från rättsordningen och aldrig ska anses ha existerat ( 13 ), inte kunde läggas till grund för att Abdulbasit Abdulrahim hade ett berättigat intresse av att få den angripna förordningen ogiltigförklarad.

22.

Enligt vad tribunalen angav i punkt 33 i det överklagade beslutet fanns det nämligen i förevarande fall inte något som talade för att ett upphävande av den aktuella rättsakten med retroaktiv verkan skulle medföra någon som helst fördel för Abdulbasit Abdulrahim. I synnerhet fanns det inga uppgifter som styrkte att kommissionen, om det meddelades en dom om ogiltigförklaring, skulle vara skyldig enligt artikel 266 FEUF att vidta åtgärder för att se till att de konstaterade rättsstridigheterna avlägsnades.

23.

I punkt 34 i den överklagade domen angav tribunalen, när det gäller erkännandet av den påstådda rättsstridigheten i sig, att detta visserligen kan utgöra en av de typer av upprättelse som är föremålet med en talan om skadestånd med stöd av artiklarna 268 FEUF och 340 FEUF. Enligt tribunalen räcker detta däremot inte för att det fortfarande ska anses finnas ett berättigat intresse av att få saken prövad i ett mål om ogiltigförklaring av en rättsakt som antagits av en institution, vilket anhängiggjorts med stöd av artiklarna 263 FEUF och 264 FEUF. I motsatt fall skulle en sökande alltid anses behålla ett intresse av att yrka ogiltigförklaring av en rättsakt, trots att rättsakten dragits tillbaka eller upphävts. Detta skulle strida mot den rättspraxis som nämnts i punkterna 24 och 29 i det överklagade beslutet.

24.

När det gäller den rättspraxis där det anges att en sökande fortfarande kan anses ha ett berättigat intresse av att få en ogiltigförklaring av ett beslut om restriktiva åtgärder efter det att beslutet upphävts och ersatts ( 14 ) konstaterade tribunalen, i punkt 35 i det överklagade beslutet, att denna rättspraxis avser mål där det var fråga om särskilda förhållanden, vilka inte var för handen i förevarande fall. I motsats till förordning nr 1330/2008 hade de rättsakter som avsågs i nämnda mål nämligen inte bara upphävts, utan även ersatts av nya rättsakter, varvid de restriktiva åtgärder som vidtagits mot de berörda enheterna hade bibehållits. De ursprungliga verkningarna av de upphävda rättsakterna bestod således gentemot de berörda enheterna genom de rättsakter varigenom de ersattes. I förevarande fall innebar förordning nr 36/2011 emellertid att Abdulbasit Abdulrahims namn i den angripna förteckningen helt enkelt ströks, varvid förordning nr 1330/2008 således upphävdes i den del den avsåg Abdulbasit Abdulrahim, utan att ersättas med någon annan rättsakt. Verkningarna av förordning nr 1330/2008 består således inte. Dessutom grundas nämnda rättspraxis, enligt tribunalen, på skillnaden mellan verkningarna av upphävande av en rättsakt och verkningarna av ogiltigförklaring av en rättsakt, vilken inte var relevant i detta fall enligt vad som angetts i punkt 32 i det överklagade beslutet.

25.

I punkt 36 i det överklagade beslutet angav tribunalen att denna skillnad vinner stöd i domstolens dom av den 3 december 2009 i de förenade målen C-399/06 P och C-403/06 P, Hassan och Ayadi mot rådet och kommissionen. ( 15 ) I stället för att automatiskt konstatera att de berörda parterna fortfarande hade ett berättigat intresse av att få saken prövad i de aktuella målen väckte domstolen nämligen, i punkt 57 i domen, på eget initiativ frågan huruvida det fortfarande fanns anledning att döma i målet med hänsyn till att den omtvistade förordningen dragits tillbaka och ersatts med retroaktiv verkan av en annan rättsakt. Enligt tribunalen fann domstolen vidare, i punkterna 59–63 i domen, att det var fråga om ett visst antal särskilda omständigheter i de fall den hade att avgöra och detta fick den till att, i punkterna 64 och 65 i domen, dra slutsatsen att antagandet av den nya rättsakten (och det därmed sammanhängande upphävandet av den omtvistade förordningen) ”med hänsyn till dessa särskilda omständigheter” – och till skillnad från vad domstolen hade kommit fram till i sitt beslut av den 8 mars 1993 i mål C-123/92, Lezzi Pietro mot kommissionen ( 16 ) – inte kunde anses motsvara en ren ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen. Sådana särskilda omständigheter är emellertid, enligt tribunalen, inte för handen i förevarande fall. Närmare bestämt ansåg tribunalen att förordning nr 36/2011 i detta fall är slutgiltig, eftersom den inte längre kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring. Tribunalen ansåg således, i motsättning till vad domstolen fann i punkt 63 i domen i de ovannämnda förenade målen Hassan och Ayadi mot rådet och kommissionen, att det kan uteslutas att förordning nr 1330/2008 åter blir tillämplig såvitt avser Abdulbasit Abdulrahim.

26.

När det därefter gäller det faktum att en sökande kan behålla ett berättigat intresse av att föra talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som antagits av en unionsinstitution för att förhindra ett upprepande av den rättsstridighet som rättsakten påstås vara behäftad med ( 17 ) erinrade tribunalen, i punkt 37 i det överklagade beslutet, om att ett sådant berättigat intresse av att få saken prövad som framgår av artikel 266 första stycket FEUF endast kan anses föreligga om den åberopade rättsstridigheten riskerar att upprepas oberoende av de faktiska omständigheterna i det mål som gav upphov till talan ( 18 ). I detta fall ansåg tribunalen emellertid att det inte fanns något i handlingarna i målet som talade för att så kunde vara fallet. Tribunalen fann att det inte kunde anses troligt att den åberopade rättsstridigheten skulle upprepas oberoende av de faktiska omständigheterna som hade gett upphov till talan, eftersom förordning nr 36/2011 hade antagits med hänsyn till de speciella förhållanden som gjorde sig gällande såvitt avsåg Abdulbasit Abdulrahim och, av allt att döma, utvecklingen av situationen i Libyen.

27.

När det vidare gäller argumentet att det finns ett överordnat allmänintresse av att bestraffa den påstådda överträdelsen av en tvingande folkrättslig regel fann tribunalen i punkt 38 i det överklagade beslutet, utan att uttala sig om straffrihet för kommissionen, att detta argument inte i sig kunde grunda något personligt intresse för Abdulbasit Abdulrahim att vidhålla sin talan. Även om kommissionen, såsom Abdulbasit Abdulrahim hävdat, måste följa tvingande folkrättsliga regler och inte kan anta ett beslut som grundas på fakta som erhållits genom tortyr saknar Abdulbasit Abdulrahim, enligt tribunalen, rätt att föra talan i lagstiftningens eller institutionernas intresse och kan endast åberopa ett personligt intresse eller invändningar som rör honom personligen. ( 19 )

28.

När det därefter gäller de eventuella skadeverkningar som i förekommande fall skulle kunna följa av den påstådda rättsstridigheten av förordning nr 1330/2008 fann tribunalen, i punkt 39 i det överklagade beslutet, att svarandeinstitutionernas begäran om fastställande av att det saknades anledning att döma i saken endast avsåg yrkandet om ogiltigförklaring. Abdulbasit Abdulrahim kunde således, enligt tribunalen, fortfarande erhålla ersättning för den skada som han påstått sig lida inom ramen för skadeståndsyrkandet med stöd av artiklarna 268 FEUF och 340 andra och tredje styckena FEUF. ( 20 )

29.

När det slutligen gäller argumentet att det är nödvändigt att förevarande talan avgörs i sak för att Abdulbasit Abdulrahim ska kunna få ersättning för sina rättegångskostnader hänvisade tribunalen till punkterna 69–71 i det överklagade beslutet.

30.

På grundval av dessa överväganden slog tribunalen, i punkt 41 i det överklagade beslutet, fast att det inte längre fanns anledning att döma i saken såvitt gällde talan om ogiltigförklaring.

31.

När det gäller skadeståndstalan fann tribunalen att den, med beaktande av inlagorna, uppgifterna i handlingarna i målet och de förklaringar parterna kommit med i sina skrivelser, var uppenbart ogrundad eller att det var uppenbart att den inte kunde prövas i sak.

32.

Efter att, i punkt 45 i det överklagade beslutet, ha erinrat om villkoren för att Europeiska unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar för sina organs rättsstridiga handlande fann tribunalen, i punkt 48 i beslutet, att omfattningen av skadan inte hade angetts och att skadan inte heller hade styrkts.

33.

Tribunalen fann även, i punkt 52 i det överklagade beslutet, att något orsakssamband inte hade styrkts, eftersom den direkta och omedelbara orsaken till den sakskada som Abdulbasit Abdulrahim påstod sig ha lidit genom att hans penningmedel, finansiella tillgångar och andra ekonomiska tillgångar inte varit tillgängliga – vilket innebar att han förlorade besittningen över dem – inte var antagandet av de aktuella rättsakterna, utan antagandet av de tidigare besluten, det vill säga sanktionskommitténs beslut av den 21 oktober 2008 att uppföra honom i kommitténs förteckning och de brittiska myndigheternas beslut att vidta restriktiva åtgärder mot honom.

34.

Klaganden har yrkat att domstolen ska

35.

Klaganden har åberopat två grunder till stöd för sina yrkanden.

36.

Genom sin första grund, som kan delas in i tre delgrunder, har klaganden hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att inhämta yttrande från generaladvokaten och/eller inhämta yttrande från klaganden angående huruvida muntlig förhandling skulle hållas och/eller hålla muntlig förhandling beträffande frågan huruvida talan om ogiltigförklaring förlorat sitt föremål.

37.

Genom sin andra grund har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att talan hade förlorat sitt föremål.

38.

Klaganden har hävdat att tribunalen, genom sin underlåtenhet att inhämta yttrande från generaladvokaten, åsidosatte artikel 114.4 i rättegångsreglerna. Det överklagade beslutet antogs på grundval av artikel 113 i rättegångsreglerna, vilken hänvisar till förstnämnda artikel.

39.

I detta hänseende räcker det att erinra om domstolens praxis, enligt vilken tribunalens skyldighet att höra generaladvokaten innan den fattar sitt beslut ska läsas mot bakgrund av artiklarna 2.2, 18 och 19 i tribunalens rättegångsregler. Härav framgår att det är frivilligt att utse en av tribunalens domare att tjänstgöra som generaladvokat när det är fråga om ett mål som handläggs av en av tribunalens avdelningar och att bestämmelser i rättegångsreglerna som hänvisar till generaladvokaten endast är tillämpliga i de fall en domare rent faktiskt har utsetts att tjänstgöra som generaladvokat. ( 21 ) Eftersom det inte hade utsetts någon generaladvokat att bistå tribunalens andra avdelning vid handläggningen av mål T-127/09 fanns det ingen skyldighet att höra generaladvokaten innan tribunalen fastställde att det inte fanns anledning att döma i saken. Tribunalen har således inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i detta avseende.

40.

Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första delgrunden.

41.

Klaganden har – till styrkande av att tribunalen inte kunde underlåta att hålla muntlig förhandling i målet utan att dessförinnan ge honom tillfälle att yttra sig häröver – åberopat dels en jämförelse mellan domstolens rättegångsregler, i dess lydelse då överklagandet ingavs, och tribunalens rättegångsregler, dels artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

42.

I detta hänseende räcker det att konstatera att det enligt ordalydelsen i artiklarna 113, 114.3 och 114.4 i tribunalens rättegångsregler inte krävs något sådant hörande av parterna. Såsom rådet har anfört handlade tribunalen i enlighet med artikel 113 i sina rättegångsregler när den gav parterna tillfälle att yttra sig skriftligen om vilka konsekvenser som skulle dras, särskilt med hänsyn till föremålet för talan, av antagandet av förordning nr 36/2011. Tribunalen handlade vidare i enlighet med artikel 114.3 i rättegångsreglerna när den, efter att ha hört parterna, beslutade att det inte var nödvändigt att hålla muntlig förhandling innan den avgjorde målet. Tribunalen har därmed inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i denna del.

43.

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra delgrunden.

44.

Klaganden har hävdat att det endast är undantagsvis som tribunalen har möjlighet att underlåta att hålla muntlig förhandling i ett mål och har betonat att det är av stor konstitutionell betydelse att det hålls muntlig förhandling. Enligt klaganden kan ett mål avgöras utan muntlig förhandling endast i sådana fall där tribunalen inte har att ta ställning till några viktiga sakfrågor och/eller rättsfrågor. Klaganden har anfört att tribunalen avgjorde målet direkt efter det att den tagit del av hans svarsskrivelse avseende frågan om huruvida han fortfarande hade ett berättigat intresse att få saken prövad samt av kommissionens och rådets korta yttranden.

45.

Klaganden har gjort gällande att den allra största delen av tribunalens resonemang avser grunder och rättspraxis som inte varit föremål för diskussion och som han inte har haft möjlighet att yttra sig över vare sig skriftligen eller muntligen. Utöver den rättspraxis som nämnts har tribunalen bland annat tagit upp faktiska omständigheter avseende situationen i Libyen och behandlat det faktum att det skulle vara osannolikt att den påstådda rättsstridigheten upprepades i framtiden.

46.

I likhet med kommissionen anser domstolen att det räcker att påpeka att tribunalen, enligt artiklarna 113 och 114.3 i dess rättegångsregler, kunde anta det överklagade beslutet utan att hålla muntlig förhandling i målet, eftersom den ansåg sig ha tillgång till alla nödvändiga upplysningar och eftersom Abdulbasit Abdulrahim hade fått tillfälle att yttra sig skriftligen i frågan. ( 22 ) Såsom rådet har anfört har klaganden inte heller på ett konkret sätt angett vilka nya omständigheter, i förhållande till innehållet i hans skriftliga yttrande, han skulle ha åberopat under en muntlig förhandling vid tribunalen.

47.

Mot bakgrund av ovanstående omständigheter anser jag att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje delgrunden.

48.

Eftersom klaganden inte har fog för någon av delgrunderna kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.

49.

Tribunalen gjorde sig, enligt klaganden, skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att talan hade förlorat sitt föremål och att det inte längre fanns anledning att döma i saken såvitt gällde yrkandet om ogiltigförklaring. Klaganden har rent allmänt kritiserat tribunalen för att den gjorde en alltför restriktiv bedömning när den kom fram till att en fortsatt handläggning av målet inte skulle ha kunnat utmynna i ett resultat som medförde en fördel för klaganden.

50.

Det framgår närmare bestämt av klagandens argumentation vid domstolen att han bestrider att avförandet av hans hamn från den omtvistade förteckningen, varigenom förordning nr 1330/2008 upphävdes, innebar att han ”på ett fullt tillfredsställande sätt” uppnådde det önskade resultatet, vilket tribunalen fann vara fallet i punkt 28 i den överklagade domen. Härigenom har klaganden rent faktiskt ifrågasatt tribunalens bedömning att han inte längre hade ett berättigat intresse av att få saken prövad.

51.

För att en sökande som yrkar ogiltigförklaring av en rättsakt ska anses ha ett berättigat intresse av att få saken prövad krävs att denne kan visa att en ogiltigförklaring av den angripna rättsakten skulle ha en ändamålsenlig verkan. ( 23 ) Villkoret att det ska finnas ett berättigat intresse av att få saken prövad är tillämpligt såväl i mål om ogiltigförklaring som i mål om överklagande. ( 24 ) Detta intresse ska inte bara vara personligt utan även aktuellt.

52.

Den personliga aspekten av det berättigade intresset av att få saken prövad består i att den angripna rättsakten måste göra intrång i sökandens intressesfär i den meningen att rättsakten skadar sökanden. ( 25 ) Med andra ord måste rättsakten innebära att sökandens ställning ”påverkas negativt” ( 26 ) och denna påverkan måste ta sig uttryck i en skada ( 27 ). Även om denna regel inte är helt onyanserad ( 28 ) har således ingen, i princip, något intresse av att bestrida lagenligheten av ett fördelaktigt beslut ( 29 ).

53.

Ogiltigförklaringen av den angripna rättsakten måste medföra en fördel för och därmed gynna sökanden. Såsom generaladvokaten Lenz har angett krävs det att ”[sökandens] rättsställning förbättras” ( 30 ) av en eventuell ogiltigförklaring av den angripna rättsakten för att den personliga aspekten av det berättigade intresset av att få saken prövad ska vara för handen. Sökanden måste kunna dra nytta av ogiltigförklaringen i den meningen att ogiltigförklaringen eliminerar den angripna rättsaktens ofördelaktiga följder för dennes rättsställning. ( 31 ) Kravet att det berättigade intresset måste vara personligt avspeglar tanken att en sökande inte kan föra talan i lagstiftningens intresse. ( 32 )

54.

Dessutom förutsätts, för att det ska anses föreligga ett berättigat intresse av att få saken prövad, att sökanden kan visa att den ifrågasatta rättsakten på ett tillräckligt direkt och otvetydigt sätt påverkar dennes rättsställning eller faktiska ställning, så att domen verkligen medför ett tillfredsställande resultat för sökanden, om än bara i ideellt hänseende. ( 33 ) Vid bedömningen av villkoret avseende personligt intresse är det avgörande att rättsakten verkligen går sökanden emot. Det räcker således inte att rättsakten i sig är av en sådan art. Med andra ord kan det inte göras en abstrakt bedömning av huruvida det finns ett berättigat intresse av att få saken prövad, utan bedömningen måste göras utifrån sökandens personliga förhållanden. ( 34 )

55.

Det ankommer på sökanden att bevisa att dennes faktiska ställning eller rättsställning påverkas, även om detta i praktiken kan framgå av själva föremålet för talan. Den omständigheten att ett ofördelaktigt beslut är riktat till sökanden har ibland ansetts räcka för att sökanden ska anses ha ett berättigat intresse av att få saken prövad. ( 35 )

56.

Den tidsmässiga aspekten av det berättigade intresset av att få saken prövad innebär att nämnda intresse måste finnas vid den tidpunkt då talan väcks och bestå under förfarandet. Såsom tribunalen har angett i punkt 22 i det överklagade beslutet måste föremålet för tvisten, liksom det berättigade intresset av att få saken prövad, bestå fram till domstolsavgörandet, vid äventyr av att det annars fastställs att det saknas anledning att döma i saken. Detta förutsätter att utgången av talan kan medföra en fördel för den som väckt den. Enligt vad tribunalen har angett i punkt 29 i det överklagade beslutet kan en sökande behålla ett berättigat intresse av att få en rättsakt som upphävts under rättegången ogiltigförklarad i ett mål om ogiltigförklaring om ogiltigförklaringen av rättsakten i sig kan ha rättsverkningar.

57.

Såsom tribunalen har formulerat det i ett annat mål ligger det i den goda rättskipningens intresse att den kan fastställa att det saknas anledning att döma i saken om en sökande, som ursprungligen hade berättigat intresse av att få saken prövad, inte längre har något intresse av att det angripna beslutet ogiltigförklaras på grund av en händelse som inträffat efter det att talan väckts. ( 36 )

58.

Jag anser emellertid att tribunalen, i det överklagade beslutet, har gjort en överdrivet restriktiv bedömning när det gäller frågan huruvida Abdulbasit Abdulrahim fortfarande hade ett berättigat intresse av att få saken prövad. Jag anser, såsom Abdulbasit Abdulrahim, att tribunalens resonemang kan kritiseras i flera avseenden.

59.

I motsats till vad tribunalen slog fast i punkt 32 i det överklagade beslutet anser jag således att det faktum att upphävande av en rättsakt som antagits av en unionsinstitution inte innebär ett erkännande av dess rättsstridighet och endast har verkan från och med upphävandet, till skillnad från en dom om ogiltigförklaring som innebär att den ogiltigförklarade rättsakten retroaktivt avlägsnas från rättsordningen och aldrig ska anses ha existerat, ( 37 ) i förevarande mål kan läggas till grund för att Abdulbasit Abdulrahim har ett berättigat intresse av att förordning nr 1330/2008 ogiltigförklaras. Enligt min mening är det felaktigt att, såsom tribunalen gjorde i punkt 33 i det överklagade beslutet, slå fast att det i förevarande fall inte finns något som talar för att ett upphävande av den aktuella rättsakten med retroaktiv verkan skulle medföra någon som helst fördel för Abdulbasit Abdulrahim.

60.

Klaganden har nämligen ett personligt intresse, vilket består trots att den angripna rättsakten har upphävts under rättegången, av att införandet av hans namn i den omtvistade förteckningen retroaktivt avlägsnas från unionens rättsordning, vilket i sig skulle bli resultatet av unionsdomstolens ogiltigförklaring av rättsakten. I detta avseende är det av mindre vikt att kommissionen och/eller rådet, för det fall det meddelas en dom om ogiltigförklaring, inte är skyldiga enligt artikel 266 FEUF att vidta vidare åtgärder för att avlägsna de rättsstridigheter som konstaterats i domen om ogiltigförklaring. Sistnämnda omständighet förefaller tribunalen ha ansett vara avgörande i punkt 33 i det överklagade beslutet.

61.

När det gäller åtgärderna avseende frysning av de aktuella tillgångarna i förevarande fall – vilka obestridligen går de berörda personerna emot inte endast genom att de begränsar deras möjligheter att använda sin egendom, utan även genom att dessa personer inför allmänheten utges för att ha anknytning till en terroristorganisation ( 38 ) – är det enligt min mening uppenbart att dessa personer, trots att den aktuella unionsrättsakten har upphävts, behåller ett berättigat intresse av att unionsdomstolen fastställer att de aldrig skulle ha uppförts i den omtvistade förteckningen eller att de inte skulle ha uppförts i förteckningen enligt det förfarande som unionsinstitutionerna tillämpat. Ur klagandens synvinkel, och med beaktande av det resultat han har önskat uppnå genom att väcka talan om ogiltigförklaring av införandet av hans namn i den omtvistade förteckningen, kan ett sådant fastställande av att den angripna rättsakten är rättsstridig i formellt och/eller materiellt hänseende inte likställas med att hans namn avlägsnas för framtiden. Ett sådant avlägsnande av klagandens namn för framtiden kan inte utplåna allt tvivel när det gäller frågan om det var berättigat att införa hans namn i förteckningen och/eller om lagenligheten av det förfarande som unionsinstitutionerna följde när de genomförde införandet.

62.

Skälen till att klaganden i förevarande fall måste anses ha behållit sitt berättigade intresse av att få saken prövad anges i det följande.

63.

För det första följer det av domstolens praxis att en sökande kan bevara ett berättigat intresse av att en rättsakt som har antagits av en unionsinstitution ogiltigförklaras för att förhindra att dess påstådda rättsstridighet upprepas i framtiden. ( 39 ) Det berättigade intresset av att få saken prövad består med andra ord när en ogiltigförklaring av den angripna rättsakten i sig kan ha rättsverkningar, exempelvis genom att det förhindras att en felaktig praxis från unionsinstitutionernas sida upprepas. ( 40 ) Ett sådant berättigat intresse av att få saken prövad följer av artikel 266 första stycket FEUF. Enligt denna artikel ska de institutioner vilkas rättsakt har förklarats ogiltig vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen. ( 41 )

64.

Domstolen har visserligen uttalat att ett sådant berättigat intresse av att få saken prövad endast föreligger om den åberopade rättsstridigheten riskerar att upprepas oberoende av de faktiska omständigheterna i det mål som gav upphov till sökandens talan. I motsats till vad tribunalen slog fast i punkt 37 i det överklagade beslutet är detta villkor dock uppfyllt när det gäller klagandens talan om ogiltigförklaring. Denna talan har nämligen väckts i syfte att bestrida att den angripna förordningen är förenlig med unionsrätten i processrättsligt hänseende, särskilt vad gäller rätten att yttra sig och rätten till en effektiv domstolsprövning. Klaganden behåller således ett berättigat intresse av att det meddelas en dom avseende lagenligheten av det förfarande som lett till att hans namn infördes i den omtvistade förteckningen av de aktuella unionsinstitutionerna så att den påstådda rättsstridigheten inte upprepas i framtiden i ett liknande förfarande som kan komma att inledas mot honom. ( 42 ) En dom från unionsdomstolen skulle, i förekommande fall, kunna innebära en skyldighet för unionsinstitutionerna att i framtiden på lämpligt sätt ändra systemet för uppförande av personer och enheter i förteckningarna. ( 43 )

65.

Klaganden kan för det andra med rätta åberopa det faktum att ett fastställande av de påstådda rättsstridigheterna skulle kunna ge honom upprättelse genom att återupprätta hans rykte. Enligt min mening har klaganden således åtminstone ett ideellt intresse av att unionsdomstolen slår fast att han aldrig skulle ha uppförts i den omtvistade förteckningen eller att han inte skulle ha uppförts i förteckningen enligt det förfarande som unionsinstitutionerna tillämpat. ( 44 ) Det ska dessutom noteras att klaganden i sin ansökan om ogiltigförklaring har gjort gällande att hans rykte skadats, vilket bland annat inneburit att hans rätt till privat- och familjeliv åsidosatts. ( 45 ) En dom om ogiltigförklaring kan således, oberoende av huruvida det förs skadeståndstalan eller inte, utgöra ett slags gottgörelse för den ideella skada klaganden lidit.

66.

Jag delar således inte kommissionens och rådets uppfattning att en dom om ogiltigförklaring på processuella grunder inte kan medverka till att återupprätta klagandens rykte. En sådan argumentation förefaller nämligen ignorera det faktum att de formella och de materiella aspekterna är nära sammanbundna och att ett förfarandefel således kan påverka innehållet i den angripna rättsakten. ( 46 ) Detta gäller särskilt när det, såsom i detta fall, görs gällande att rätten att yttra sig har åsidosatts, vilket har inneburit att klaganden förhindrats att visa att han inte hade något samband med någon terroristorganisation och att han därmed inte skulle ha uppförts i den omtvistade förteckningen.

67.

För det tredje underlät tribunalen att beakta den rättspraxis där det slås fast att en sökandes berättigade intresse av att yrka ogiltigförklaring av en rättsakt som påverkar denne negativt även består om unionsdomstolens fastställande av en rättsstridighet skulle kunna ligga till grund för en eventuell skadeståndstalan som sökanden skulle kunna föra för att få en passande ersättning för den skada denne orsakats av den angripna rättsakten. ( 47 )

68.

Dessa omständigheter visar, enligt min mening, att klaganden inte på ett ”fullt” tillfredsställande sätt har uppnått det önskade resultatet genom att den angripna rättsakten upphävdes under rättegången. Han uppnådde visserligen en del av det resultat han eftersträvade, det vill säga avförande av hans namn från den omtvistade förteckningen och följdverkningarna härav. De fel som eventuellt har begåtts i samband med att han uppfördes i förteckningen har likväl inte rättats till. Därmed har han inte helt förlorat sitt personliga berättigade intresse av att få saken prövad.

69.

Det ska även preciseras att även om man, såsom tribunalen gjorde i punkterna 35 och 36 i det överklagade beslutet, måste erkänna att det finns en skillnad mellan, å ena sidan, de mål som avser restriktiva åtgärder som upphävts och ersatts, varvid de berörda personerna fortfarande står med i den omtvistade förteckningen ( 48 ), och, å andra sidan, förevarande mål där klagandens namn helt enkelt strukits från den omtvistade förteckningen, så innebär denna skillnad, av de skäl som angetts ovan, inte alls att det berättigade intresset av att få saken prövad ska anses ha gått förlorat i det sistnämnda fallet.

70.

Mot bakgrund av det ovanstående anser jag att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att det inte längre fanns anledning att döma i saken, såvitt gällde talan om ogiltigförklaring, av det skälet att klaganden inte hade behållit sitt berättigade intresse av att få saken prövad. Härav följer att överklagandet kan bifallas såvitt avser den andra grunden och att det överklagade beslutet ska upphävas. Jag föreslår även att domstolen återförvisar målet till tribunalen för en prövning av Abdulbasit Abdulrahims talan om ogiltigförklaring och förordnar om att beslutet om rättegångskostnaderna ska anstå.

71.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska