27.8.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 252/12

1.

Krävs det för ett ställande till förfoganden i den mening som avses i artikel 7.3 i förordning (EG) nr 423/2007 (1) att den i förteckningen upptagna personen eller enheten omgående kan använda den ekonomiska resursen för förvärvet av pengar eller tjänster? Eller ska artikel 7.3 i förordning (EG) nr 423/2007 tolkas så, att förbudet mot indirekt ställande till förfogande av en ekonomisk resurs omfattar en leverans och installering av en ekonomisk resurs som är funktionsduglig, men ännu inte färdig att användas (här en vakuumugn) till tredje man i Iran, som avser att vid ett senare tillfälle tillverka produkter med den resursen åt en person, enhet eller organ som är upptagen i bilagorna IV och V till förordningen?

2.

Ska artikel 7.4 i förordning (EG) nr 423/2007 tolkas så, att det är fråga om kringgående bara om gärningsmannen formellt, dock bara för skens skull, anpassar sitt handlande efter de förbud som anges i artikel 7.1–7.3 i förordning (EG) nr 423/2007, så att dessa handlingar inte ens vid vidast möjliga tolkning omfattas av förbudsbestämmelserna? Är det således uteslutet att en handling både kan omfattas av förbudet mot kringgående och förbudet mot ställande till förfogande? Om denna fråga besvaras jakande — kan då ett förhållande som (ännu) inte omfattas av förbudet mot (indirekt) ställande till förfogande, ändock utgöra ett kringgående i den mening som avses i artikel 7.4 i förordning (EG) nr 423/2007?

Eller utgör artikel 7.4 i förordning (EG) nr 423/2007 en uppsamlingsbestämmelse som kan omfatta alla handlingar som leder till att en ekonomisk resurs ställs till förfogande för en person eller enhet som upptagits i förteckningen?

3.

Kräver det subjektiva rekvisitet ”medvetet och avsiktligt” i artikel 7.4 i förordning (EG) nr 423/2007 dels faktisk vetskap om det genomförda eller planerade kringgåendet av förbudet mot ställande till förfogande, dels en längre gående viljekomponent, åtminstone på det sättet att gärningsmannen åtminstone samtyckt till möjligheten att förbudet eventuellt kringgås? Eller måste det faktiskt vara av betydelse för gärningsmannen att kringgå förbudet, och måste gärningsmannen i det avseendet göra det avsiktligt?

Eller krävs det inte något avsiktligt kringgående utan räcker det med att gärningsmannen endast ansett att ett kringgående är möjligt och har samtyckt till detta?