Överklagande ingett den 2 september 2009 av Centre de Promotion de l'Emploi par Micro-Entreprise (CPEM) av den dom som förstainstansrätten (andra avdelningen) meddelade den 30 juni 2009 i mål T-444/07, Centre de Promotion de l'Emploi par Micro-Entreprise (CPEM) mot Europeiska gemenskapernas kommission

(Mål C-350/09 P)

2009/C 312/19

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Centre de Promotion de l'Emploi par Micro-Entreprise (CPEM) (ombud: C. Bonnefoi, avocate)

Övrig part i målet: Europeiska gemenskapernas kommission

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar klaganden tretton grunder. Grunderna hänför sig till förstainstansrättens avslag på klagandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 4 oktober 2007, vilket upphävde det stöd som beviljats från Europeiska socialfonden (ESF) genom beslut K (1999) 2645 av den 17 augusti 1999.

Genom den första grunden gör klaganden gällande att förstainstansrätten har åsidosatt likabehandlingsprincipen, eftersom den inte gjort en lämplig avvägning mellan parternas argument. Förstainstansrätten har, genom att vid flertalet tillfällen endast ange att kommissionen tillbakavisat CPEM:s argument, varken vidare preciserat kommissionens argument eller på vilket sätt kommissionen med dessa argument har tillbakavisat klagandens argument. Därigenom har förstainstansrätten skapat en obalans i domen avseende såväl presentationen av de olika ståndpunkterna i tvisten, som behandlingen av desamma.

Genom den andra grunden gör CPEM gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Förstainstansrätten ansåg inte att kommissionen var medansvarig fastän kommission — vid tiden för de regelbundna kontrollerna av det understödda verksamheten — avstod från att vidta åtgärder för att stoppa förskottsbetalningarna och slutbetalningen, trots att den kände till de faktiska omständigheter som hade lagts klaganden till last. Med hänsyn till CPEM:s argument, som visar att kommissionen i vart fall varit medansvarig till den uppstådda skadan, är CPEM:s återbetalningsskyldighet avseende hela det tilldelade stödbeloppet att anses som obefogad.

Genom den tredje grunden gör klaganden gällande att förstainstansrätten felaktigt har underlåtit att beakta klagandens argument som avsåg valet av rättsliga grunder för kommissionens kontroll. Denna kontroll var rättsstridig, eftersom den borde ha utförts med stöd av en annan förordning än den förordning som officiellt angavs som stöd för kontrollen.

Genom den fjärde grunden gör klaganden gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att ha avvisat klagandens yrkande om skadestånd för offentlig kränkning av dess anseende. OLAF hade gett information till lokalpressen redan innan CPEM hade delgivits beslutet om återkallelse av stöd. Att på ett dylikt sätt offentliggöra sådan information utgör en grov kränkning av anseendet för en organisation med ett uppdrag av allmänintresse. En sådan organisation har varken likvida medel eller kundkrets och finansieras helt och hållet av offentliga och privata bidragsgivare.

Genom den femte grunden görs gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Förstainstansrätten ogillade yrkandet om symboliskt skadestånd till klagandens personal på grund av att advokaten inte hade den specifika behörigheten att föra deras talan. Däremot utredde förstainstansrätten inte de oegentligheter som klaganden påpekat avseende behörigheten hos utredarna från OLAF och kommissionens personal.

Genom den sjätte grunden gör CPEM gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att ha begränsat ansökans omfattning samt att ha begränsat bedömningen av den första grunden till att endast avse huruvida rätten till försvar hade iakttagits. I ansökan hade såväl den grundläggande rätten till försvar som andra allmänna rättsprinciper uttryckligen åberopats.

Genom den sjunde grunden gör klaganden gällande att förstainstansrätten dessutom har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att ha begränsat omfattningen av rätten till försvar. Denna rätt ansågs fullt ut iakttagen redan när någon gentemot vilken ett beslut, vilket på ett påtagligt sätt påverkar dennes intressen, riktar sig beretts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sin ståndpunkt. Det krävs emellertid mycket mer för att rätten till försvar ska anses ha blivit iakttagen. Dessutom kan såväl det ”ändamålsenliga” i diskussionen med OLAF och kommissionen, som den ”omsorgsfulla och opartiska” prövningen av alla omständigheter i fallet, allvarligt ifrågasättas i förevarande fall. Detsamma gäller OLAF:s underlåtenhet att meddela CPEM angående föremålet för de klagomål som riktats mot CPEM.

Genom den åttonde grunden gör klaganden mer specifikt gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den omständigheten att, redan innan mottagaren har delgivits ett administrativt beslut som innebär en påföljd, pressen informerats om innehållet i detta beslut inte utgör ett åsidosättande av rätten till försvar.

Genom den nionde grunden gör CPEM gällande att förstainstansrätten felaktigt ogillade den av CPEM:s grunder som avsåg att kommissionen, i det förfarande som ledde fram till det angripna beslutet, hade åsidosatt rätten till försvar samt oskuldspresumtionen, rättssäkerhetsprincipen och principen om balanserade och neutrala kontroller. Dessa allmänna rättsprinciper ska inte enbart beaktas i de administrativa förfaranden som kan leda till påföljder, utan även i det inledande skedet av en undersökning.

Genom den tionde grunden gör klaganden gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning, eftersom den missuppfattade såväl det franska begreppet för en organisation utan vinstsyfte, som de relationer en sådan organisation kan och bör ha med de olika lokala myndigheterna. Förstainstansrätten borde annars ha funnit att kommissionen och OLAF inledningsvis gjorde fel när de bedömde att kopplingarna mellan CPEM och de lokala myndigheterna, det vill säga staden Marseille, utgjorde en allvarlig oegentlighet.

Genom den elfte grunden gör klaganden gällande att förstainstansrätten har gjort en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna. Förstainstansrätten angav att handledningen för projektansvariga inte kunde göras gällande gentemot klaganden och godtog därvid inte klagandens argument. Förstainstansrätten ansåg i själva verket att handledningen för projektansvariga kunde göras gällande gentemot klaganden, men anmärkte enbart på att det fanns flera olika versioner av handledningen tillgängliga. Detta leder till en rättsosäkerhet och till att rätten till ett kontradiktoriskt förfarande inte iakttas.

Genom den tolfte grunden gör CPEM gällande att förstainstansrätten har tolkat begreppet ”uppvärdering” på ett felaktigt sätt genom att ha godtagit ett juridiskt felaktigt argument från kommissionen. Enligt detta argument skulle denna teknik för debiteringen av utgifter accepteras inom den ”traditionella ramen” för ESF:s projekt, men vara förbjuden för pilotprojekten inom ramen för artikel 6.1 a i förordning nr 4255/88 (1).

Genom den trettonde och sista grunden gör klaganden gällande att förstainstansrätten har åsidosatt rättssäkerhetsprincipen i den mån den undvikit att behandla grunden som hänförde sig till att förordning nr 1605/2002 (2) inte är tillämplig. OLAF:s och kommissionens beslut grundade sig på denna förordning trots att det var budgetförordningen av den 21 december 1977 (3) som var i kraft vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna. Därutöver begär klaganden, i enlighet med artikel 47.1 andra och tredje stycket i domstolens rättegångsregler, att vittnen ska höras för att de faktiska omständigheterna ska kunna utredas.

(1)  Rådets förordning (EEG) nr 4255/88 av den 19 december 1988 om genomförandebestämmelser till förordning (EEG) nr 2052/88 vad gäller Europeiska socialfonden (EGT L 374, s. 21).

(2)  Rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, s. 1).

(3)  Budgetförordningen av den 21 december 1977 för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 356, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 4, s. 3), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG, EKSG, Euratom) nr 2779/98 av den 17 december 1998 om ändring av budgetförordningen av den 21 december 1977 (EGT L 347, s. 3).