—

Ingenieurbüro Michael Weiss und Partner GbR, genom N. Tretter, Rechtsanwalt,

—

Industrie- und Handelskammer Berlin, genom H. Raeschke-Kessler, Rechtsanwalt,

—

Nicholas Grimshaw & Partners Ltd, genom P.-A. Brand och U. Karpenstein, Rechtsanwälte,

—

Tjeckiens regering, genom T. Boček, i egenskap av ombud,

—

Frankrikes regering, genom G. de Bergues och A.-L. During, båda i egenskap av ombud,

—

Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av W. Ferrante, avvocato dello Stato,

—

Slovakiens regering, genom J. Čorba, i egenskap av ombud,

—

Europeiska gemenskapernas kommission, genom W. Bogensberger, därefter av A.-M. Rouchaud-Joët och S. Grünheid, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8 i rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 160, s. 37).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Industrie- und Handelskammer Berlin (nedan kallad IHK Berlin) och arkitektkontoret Nicholas Grimshaw & Partners Ltd (nedan kallat arkitektkontoret Grimshaw), ett bolag bildat enligt engelsk rätt, om skadestånd med anledning av bristande planering av ett byggprojekt. Ingenieurbüro Michael Weiss und Partner GbR (nedan kallat Ingenieurbüro Weiss) i Aachen har intervenerat på begäran av det senare företaget.

3

Skälen 8 och 10 i förordning nr 1348/2000 har följande lydelse:

…

4

I artikel 4.1 i förordning nr 1348/2000 föreskrivs följande:

”Handlingar i mål eller ärenden skall översändas direkt och snarast möjligt mellan de organ som utsetts på grundval av artikel 2.”

5

I artikel 5 i förordning nr 1348/2000, med rubriken ”Översättning av handlingar”, föreskrivs följande:

”1.   Det sändande organ till vilket sökanden överlämnar en handling för översändning skall upplysa sökanden om att adressaten kan vägra att ta emot handlingen om den inte är avfattad på något av de språk som avses i artikel 8.

2.   Sökanden skall stå för alla översättningskostnader innan handlingen översänds, om inte annat följer av ett eventuellt senare beslut av domstol eller behörig myndighet om ersättningsskyldighet för sådana kostnader.”

6

I artikel 8 i förordning nr 1348/2000, med rubriken ”Vägran att ta emot en handling”, föreskrivs följande:

”1.   Det mottagande organet skall underrätta adressaten om att han eller hon kan vägra att ta emot den handling som skall delges, om den är avfattad på ett annat än något av följande språk:

2.   Om det mottagande organet underrättas om att adressaten vägrar att ta emot handlingen enligt punkt 1, skall det omedelbart underrätta det sändande organet med användande av det bevis som avses i artikel 10 och återsända framställningen och de handlingar som begärs översatta.”

7

I artikel 19.1 i förordning nr 1348/2000 föreskrivs följande:

”1.   Om en stämning eller motsvarande handling måste översändas till en annan medlemsstat för delgivning enligt bestämmelserna i denna förordning och svaranden inte inställer sig, får saken inte avgöras förrän det har konstaterats att

och att delgivning enligt a eller b ägt rum i så god tid att svaranden haft möjlighet att avge svaromål.”

8

De övriga punkterna i artikel 19 i förordning nr 1348/2000 behandlar särskilda omständigheter avseende svarandens uteblivande.

9

Artikel 26 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), har följande lydelse:

”1.   Om talan väcks vid en domstol i en medlemsstat mot en svarande som har hemvist i en annan medlemsstat, och svaranden inte går i svaromål, skall domstolen självmant förklara sig obehörig, såvida den inte är behörig enligt bestämmelserna i denna förordning.

2.   Domstolen skall låta handläggningen av målet vila till dess att det har klarlagts att svaranden har haft möjlighet att få del av stämningsansökan eller motsvarande handling i så god tid att han kunnat förbereda sitt svaromål eller att alla nödvändiga åtgärder för detta syfte har vidtagits.

3.   Artikel 19 i… förordning (EG) nr 1348/2000…, skall gälla i stället för bestämmelserna i punkt 2 om stämningsansökan eller motsvarande handling enligt denna förordning måste översändas från en medlemsstat till en annan.

4.   När bestämmelserna i förordning (EG) nr 1348/2000 inte är tillämpliga skall artikel 15 i Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur gälla om stämningsansökan eller motsvarande handling måste översändas i enlighet med den konventionen.”

10

I artikel 34.2 i förordning nr 44/2001 föreskrivs vidare att en dom som meddelats i en medlemsstat inte ska erkännas i en annan medlemsstat om ”det är en tredskodom eller en annan dom som har meddelats mot en utebliven svarande och svaranden inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål, såvida inte svaranden haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta”.

11

Sådana bestämmelser föreskrivs även i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde (EGT L 304, s. 1, och ändrad text, s. 77; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 14), enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde (EGT L 388, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 26), enligt konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde (EGT L 285, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 43), samt enligt konventionen av den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde (EGT C 15, 1997, s. 1), nedan kallad Brysselkonventionen).

12

I artikel 20 i Brysselkonventionen behandlas tredskodomsförfarandet.

13

I artikel 27.2 i Brysselkonventionen föreskrivs följande:

”En dom skall inte erkännas

…

…”

14

I artikel 5 i Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (nedan kallad 1965 års Haagkonvention) föreskrivs följande:

”Det centrala organet i den anmodade staten delger eller låter delge handlingen

Om handlingen skall delges på sätt som sägs i första stycket, äger det centrala organet kräva, att den är avfattad på eller översatt till det officiella språket eller ett av de officiella språken i den anmodade staten….”

15

I artikel 15 första stycket i 1965 års Haagkonvention föreskrivs följande:

”När en stämning eller motsvarande handling måste översändas till utlandet för delgivning enligt bestämmelserna i denna konvention och svaranden icke inställer sig, får saken ej avgöras, förrän det har konstaterats att

och att delgivningen enligt a) eller b) ägt rum i så god tid, att svaranden haft möjlighet att avge svaromål.”

16

I artikel 20 första stycket b) i 1965 års Haagkonvention anges att, utan hinder av denna konvention får två eller flera fördragsslutande stater överenskomma om avvikelser från bland annat artikel 5 tredje stycket, såvitt angår de språk som ska användas.

17

I 253 § i den tyska civilprocesslagen (Zivilprozessordnung) anges bestämmelser om stämningsansökan vilka har följande lydelse:

”(1)   Talan väcks genom delgivning av en handling (ansökan om stämning).

(2)   Ansökan om stämning ska innehålla:

(3)   I ansökan om stämning ska, om det behövs för att bestämma behörig domstol, anges tvisteföremålets värde, försåvitt detta inte utgörs av ett bestämt penningbelopp. Det ska vidare anges huruvida det finns skäl varför målet inte kan avgöras av en ensamdomare.

(4)   De allmänna bestämmelserna om förberedande handlingar ska vidare äga tillämpning på ansökan om stämning.”

18

131 § i civilprocesslagen med rubriken ”Bifogade handlingar” har följande lydelse:

”(1)   De handlingar som parterna har tillgång till och till vilka de förberedande handlingarna hänvisar ska, i original eller avskrift, bifogas ansökan.

(2)   Om endast enstaka delar av en handling berörs är det tillräckligt att bifoga ett utdrag och där ange inledningen, de avsnitt som rör målet, slutet, datum och underskrift.

(3)   Om motparten redan har kännedom om dessa handlingar eller dessa är omfångsrika är det tillräckligt att ange exakt vilka handlingar som avses och hänvisa till dessa.”

19

IHK Berlin begärde med stöd av ett arkitektavtal skadestånd av arkitektkontoret Grimshaw på grund av felaktig planering. Arkitektkontoret Grimshaw hade genom det aktuella avtalet åtagit sig att tekniskt planera ett byggprojekt i Berlin.

20

Parterna har i punkt 3.2.6 i arkitektavtalet överenskommit följande:

”Tjänsterna ska tillhandahållas på tyska. Skriftväxling mellan [IHK Berlin] och [arkitektkontoret Grimshaw] samt med myndigheter och offentliga organ ska avfattas på tyska.”

21

Det framgår av de handlingar som har ingetts till domstolen, att tysk lag ska vara tillämplig på avtalet (punkt 10.4 i avtalet) och att tvister i anledning av avtalet ska avgöras vid domstol i Berlin (punkt 10.2 i avtalet). Detta bekräftades även vid förhandlingen.

22

Ingenieurbüro Weiss intervenerade på begäran av arkitektkontoret Grimshaw.

23

I IHK Berlins stämningsansökan, vilken ingår i de handlingar som ingetts till domstolen, angavs de olika bevis som åberopats till stöd för talan. Dessa stödjande handlingar bifogades stämningsansökan i en bilaga som bestod av cirka 150 sidor.

24

Såsom den nationella domstolen har angett återgavs innehållet i dessa handlingar även delvis i stämningsansökan. Dessa bilagor innefattade arkitektavtalet mellan parterna, tilläggsavtalet till avtalet inklusive ett utkast till detta, utdrag ur kontraktshandlingarna och ett flertal skrivelser eller utdrag av skrivelser, såsom tekniska rapporter eller sammanfattningar, samt ett flertal skrivelser, bland annat från arkitektkontoret Grimshaw, avseende skriftväxlingen med de företag som anlitats i samband med fastställandet och åtgärdandet av de i målet i den nationella domstolen aktuella felaktigheterna.

25

Efter det att arkitektkontoret Grimshaw först vägrat att ta emot stämningsansökan, eftersom den inte var översatt till engelska, lämnades stämningsansökan i engelsk översättning med bilagorna på tyska, utan översättning, den 23 maj 2003 till arkitektkontoret Grimshaw i London.

26

Genom skrivelse av den 13 juni 2003 invände arkitektkontoret Grimshaw mot delgivningen och gjorde gällande att den inte skett på rätt sätt eftersom bilagorna inte hade översatts till engelska och vägrade därför, med åberopande av artikel 8.1 i förordning nr 1348/2000, att ta emot stämningsansökan och ansåg att delgivningen inte skett på rätt sätt. Arkitektkontoret Grimshaw gjorde även invändning om preskription.

27

Landgericht Berlin slog fast att stämningsansökan hade delgetts på rätt sätt den 23 maj 2003. Arkitektkontoret Grimshaws överklagande avslogs av Kammergericht Berlin. Ingenieurbüro Weiss överklagade Kammergerichts dom vid Bundesgerichtshof.

28

Den nationella domstolen har angett att enligt den tyska civilprocesslagen ska en stämningsansökan i vilken bilagor används betraktas som en helhet, tillsammans med dessa bilagor, och svaranden måste få tillgång till alla uppgifter som käranden har åberopat och som behövs för försvaret. Det är således inte acceptabelt att frågan huruvida delgivningen av en ansökan skett på rätt sätt kan bedömas oberoende av om bilagorna har delgetts under förevändning att de relevanta uppgifterna redan framgår av ansökan och att rätten att yttra sig därigenom tillvaratagits genom att svaranden under förfarandets gång kan försvara sig tillräckligt med avseende på innehållet i bilagorna.

29

Ett undantag från denna princip kan göras när svarandens informationsbehov inte inskränks i väsentlig omfattning, till exempel därför att en bilaga som inte bifogats stämningsansökan översänds nästan samtidigt med denna eller om svaranden redan kände till handlingarna före inlämnandet av stämningsansökan.

30

Den nationella domstolen har angett att arkitektkontoret Grimshaw i förevarande mål inte kände till samtliga handlingar, särskilt inte dem som avsåg fastställande och åtgärdande av felaktigheterna och kostnaderna för dessa. Sådana handlingar kan inte anses vara obetydliga detaljer, eftersom det är nödvändigt att bedöma dessa handlingar för att kunna avgöra huruvida svaromål ska ges in.

31

Den nationella domstolen frågar sig huruvida arkitektkontoret Grimshaw haft rätt att vägra ta emot stämningsansökan och har preciserat att inget av de organ som är behöriga att företräda arkitektkontoret Grimshaw förstår tyska.

32

Enligt Bundesgerichtshof kan artikel 8.1 i förordning nr 1348/2000 tolkas på så sätt att en delgivning inte kan vägras med anledning av att bilagorna inte är översatta.

33

I denna bestämmelse anges nämligen inte något om vägran att ta emot bilagor. Vidare måste standardformuläret, som enligt artikel 4.3 första meningen i förordning nr 1348/2000 ska användas för framställningar om delgivning i medlemsstater i Europeiska unionen, innehålla uppgifter om handlingens typ och det använda språket, endast avseende den handling som ska delges (punkterna 6.1 och 6.3) och inte avseende de bilagor som bifogats denna. Vad gäller bilagorna är det tillräckligt att deras antal anges i standardformuläret (punkt 6.4).

34

För det fall det skulle vara möjligt att vägra att ta emot handlingen enbart med motiveringen att bilagorna inte är översatta, har den nationella domstolen angett att den anser att avtalet i vilket parterna föreskrivit att skriftväxling ska ske på tyska inte är tillräckligt för att svaranden ska förlora rätten att vägra ta emot handlingen med stöd av artikel 8.1 b i förordning nr 1348/2000.

35

Denna klausul innebär nämligen inte att svaranden förstår detta språk i den mening som avses i förordningen. I doktrinen har emellertid, såsom den nationella domstolen angett, framförts olika uppfattningar. Vissa författare anser att språkvalsklausul för avtalsförhållandet kan utgöra en presumtion för förståelse av detta språk i den mening som avses i förordningen.

36

Slutligen, för det fall en avtalsbestämmelse inte kan innebära en presumtion för förståelse av det aktuella språket, frågar sig den nationella domstolen huruvida det, under alla omständigheter är möjligt att vägra ta emot en stämningsansökan vars bilagor inte är översatta eller om det föreligger undantag, exempelvis när svaranden redan har tillgång till en översättning av bilagorna eller när innehållet i dessa ordagrant återges i den översatta stämningsansökan.

37

Detta kan även vara fallet när de bifogade handlingarna är avfattade på det språk som parterna inom ramen för ett avtal överenskommit om. Den nationella domstolen har erinrat om fallet med svaga parter som eventuellt erfordrar skydd, såsom gränsöverskridande konsumenter vilka avtalat om att skriftväxling ska ske på näringsidkarens språk.

38

I målet vid den nationella domstolen är det emellertid fråga om att arkitektkontoret Grimshaw har ingått avtalet inom ramen för sin näringsverksamhet. Den nationella domstolen har inte funnit något särskilt skyddsbehov för detta företag och anser inte att det är nödvändigt att medge företaget rätten att vägra ta emot stämningsansökan.

39

Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

40

Den nationella domstolen har ställt den första tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida artikel 8.1 i förordning nr 1348/2000 ska tolkas så, att adressaten inte har rätt att vägra att ta emot en handling som ska delges när endast bilagorna till handlingen inte har avfattats på den mottagande medlemsstatens språk eller på ett av den sändande medlemsstatens språk, som adressaten förstår.

41

Det ska inledningsvis påpekas att förordning nr 1348/2000 äger tillämpning på delgivning av handlingar som kan vara av mycket skiftande slag, beroende på om det är fråga om handlingar i mål eller ärenden, och i det förra fallet, om det är fråga om en stämning, ett rättsligt avgörande, en åtgärd för verkställighet eller annan handling. Tolkningsfrågan avser en stämningsansökan.

42

Eftersom bilagornas roll och betydelse kan variera beroende på den handling som ska delges, ska resonemang och svar i förevarande dom begränsas till att endast avse stämningsansökan.

43

Det framgår av de yttranden som inkommit till domstolen att antalet och karaktären på de handlingar som ska bifogas en stämningsansökan varierar avsevärt mellan rättsordningarna. I vissa av dessa rättsordningar behöver nämligen en stämningsansökan inte innehålla mer än föremålet för talan och de rättsliga och faktiska omständigheter som ligger till grund för ansökan, medan stödjande handlingar ska ges in separat. I andra rättsordningar, som den tyska, ska däremot bilagorna ges in samtidigt som ansökan och utgör en integrerad del av denna.

44

Bilagorna till en handling som ska delges anges inte i artikel 8 i förordning nr 1348/2000. Uttrycket ”handlingar som begärs översatta” i punkt 2 i denna artikel visar emellertid att en handling kan bestå av flera dokument.

45

Eftersom ordalydelsen i artikel 8 i förordning nr 1348/2000 inte ger några användbara upplysningar, ska denna bestämmelse tolkas mot bakgrund av dess syfte och sammanhang och, mer övergripande, mot bakgrund av syftet och sammanhanget med själva förordning nr 1348/2000 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2000 i mål C-287/98, Linster, REG 2000, s. I-6917, punkt 43).

46

Syftena med förordning nr 1348/2000 är, som anges i skäl 2 i förordningen, att förbättra och påskynda översändningen av handlingar. Dessa syften upprepas i skälen 6–8. I det senare anges således följande: ”[f]ör att säkerställa förordningens effektivitet bör möjligheten att vägra delgivning begränsas till undantagsfall”. I artikel 4.1 i förordningen föreskrivs vidare att handlingar i mål eller ärenden ska översändas snarast möjligt.

47

Dessa syften får emellertid inte uppnås genom att rätten till försvar på något sätt begränsas (se analogt, vad avser förordning nr 44/2001, dom av den 14 december 2006 i mål C-283/05, ASML, REG 2006, s. I-12041, punkt 24). Rätten till försvar kan nämligen härledas från rätten till en rättvis rättegång, vilken föreskrivs i artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen). Rätten till försvar utgör en del av de allmänna rättsprinciper som domstolen ska säkerställa efterlevnaden av (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet ASML, punkt 26).

48

Det är därför viktigt att söka förena syftena med att effektivisera och påskynda översändningen av handlingar vilka är nödvändiga för en god rättskipning, med syftet att skydda rätten till försvar, särskilt vid tolkningen av artikel 8 i förordning nr 1348/2000 och särskilt av begreppet handling som ska delges när det är fråga om en stämningsansökan, för att kunna avgöra huruvida en sådan handling ska inbegripa bilagor med stödjande handlingar.

49

Syftena med förordning nr 1348/2000 är emellertid i sig själva inte tillräckliga för att tolka begreppet stämningsansökan mot bakgrund av artikel 8.1 i förordning nr 1348/2000 för att avgöra huruvida en sådan handling kan eller ska inbegripa bilagor. Det är heller inte möjligt att utifrån dessa syften fastställa huruvida översättningen av en stämningsansökan utgör en nödvändig beståndsdel i svarandens rätt till försvar, vilket skulle kunna klarlägga räckvidden av översättningsskyldigheten i artikel 8 i förordning nr 1348/2000.

50

Förordning nr 1348/2000 kan emellertid inte tolkas fristående från utvecklingen på området för civilrättsligt samarbete, till vilket förordningen hör, och särskilt inte fristående från förordning nr 44/2001, vilken i artikel 26.3 och 26.4 uttryckligen hänvisar till förordning nr 1348/2000.

51

Det finns nämligen olika bestämmelser enligt vilka en domstol, innan den avkunnar en tredskodom eller erkänner en dom, är skyldig att kontrollera huruvida delgivningen av stämningsansökan har skett på ett sådant sätt att rätten till försvar har tillvaratagits (se bland annat, vad gäller tredskodom, artikel 19.1 i förordning nr 1348/2000, artikel 26.2 i förordning nr 44/2001 och artikel 20 andra stycket i Brysselkonventionen; vad gäller erkännande av domar, se bland annat artikel 34.2 i förordning nr 44/2001 och artikel 27.2 i Brysselkonventionen).

52

Innan förordning nr 1348/2000 trädde i kraft skedde gränsöverskridande delgivning mellan medlemsstaterna i enlighet med 1965 års Haagkonvention till vilken artikel 26.4 i förordning nr 44/2001 och artikel 20 tredje stycket i Brysselkonventionen hänvisar, eller i enlighet med bilaterala avtal mellan medlemsstaterna. Haagkonventionen och flertalet av dessa avtal innehåller emellertid inte någon allmän skyldighet att översätta samtliga handlingar som ska delges, och de nationella domstolarna har ansett att rätten till försvar har skyddats i tillräcklig utsträckning när mottagaren av en delgiven handling förfogar över en tillräcklig frist för att låta översätta handlingen och förbereda sitt försvar.

53

I förordning nr 1348/2000 anges dessutom inte huruvida rätten att vägra ta emot en handling då en översättning inte föreligger gäller även vid delgivning med post i enlighet med artikel 14 i förordningen. För att tolka den senare bestämmelsen ska domstolen undersöka den förklarande rapporten till konventionen om delgivning i Europeiska unionens medlemsstater av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, vilken utarbetades genom rättsakt av Europeiska unionens råd den 26 maj 1997 (EGT C 261, s. 1, nedan kallad 1997 års konvention, förklarande rapport, s. 26) på grundval av artikel K 3 i EU-fördraget och vars text legat till grund för förordning nr 1348/2000 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2005 i mål C-443/03, Leffler, REG 2005, s. I-9611, punkt 47).

54

I kommentaren till artikel 14.2 i 1997 års konvention, om delgivning med post, anges följande:

”I denna artikel tillåts delgivning med post.

Medlemsstaterna kan emellertid precisera villkoren för delgivning av handlingar med post för att ge garantier till adressater som är bosatta på deras territorium. De kan till exempel kräva att delgivningen skall ske med rekommenderat brev eller i enlighet med konventionens regler om översättning av handlingar.”

55

Vissa medlemsstater har, med rätt eller orätt, tolkat artikel 14.1 i förordning nr 1348/2000 på så sätt att översättning inte krävs vid delgivning med post och ansett det nödvändigt att i enlighet med möjligheten i artikel 14.2 i förordningen precisera att de motsätter sig delgivning av oöversatta handlingar i mål och ärenden [se, i detta avseende, information från medlemsstaterna enligt artikel 23 i förordning nr 1348/2000 (EGT C 151, 2001, s. 4), och första uppdateringen av information från medlemsstaterna (EGT C 202, 2001, s. 10)].

56

Det följer av undersökningen av bestämmelserna i 1965 års Haagkonvention, Brysselkonventionen, 1997 års konvention, förordning nr 1348/2000 och förordnig nr 44/2001 samt av information från medlemsstaterna enligt artikel 14.2 i förordning nr 1348/2000 att inom de områden som täcks av dessa bestämmelser anses inte kärandens översättning av stämningsansökan, vare sig av gemenskapslagstiftaren eller av medlemsstaterna, som en absolut nödvändig beståndsdel i svarandens rätt till försvar, om denne förfogar över en tillräcklig frist för att låta översätta handlingen och förbereda sitt försvar.

57

Ett sådant val av gemenskapslagstiftaren och medlemsstaterna står inte i strid med skyddet för de grundläggande rättigheterna som det framgår av Europakonventionen. Artikel 6.3 a i Europakonventionen, enligt vilken var och en som blivit anklagad för brott har rätt att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår, också i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom, äger nämligen endast tillämpning på straffrättens område. I Europakonventionen finns ingen bestämmelse enligt vilken en stämningsansökan på privaträttens område måste översättas.

58

Om gemenskapslagstiftaren följaktligen har valt att i artikel 8 i förordning nr 1348/2000 tillåta adressaten att vägra ta emot en handling om den inte är översatt till den mottagande medlemsstatens officiella språk eller ett av den sändande medlemsstatens språk som adressaten förstår, är detta huvudsakligen för att på ett enhetligt sätt bestämma vem som ska säkerställa att en sådan handling översätts och bära kostnaden för detta vid delgivningen av den aktuella handlingen.

59

Undersökningen av den internationella rätten och gemenskapsrätten vad gäller räckvidden av principen om skydd för rätten till försvar och särskilt nödvändigheten av att översätta en stämningsansökan har möjliggjort en precisering av syftet med artikel 8 i förordning nr 1348/2000. Det är mot bakgrund av detta syfte som det ska avgöras vad begreppet handling som ska delges i den mening som avses i artikel 8 i förordningen ska anses innefatta när handlingen utgörs av en stämningsansökan och huruvida en sådan handling kan eller ska innefatta bilagor med stödjande handlingar.

60

Förordning nr 1348/2000 ska ges en självständig tolkning för att kunna tillämpas enhetligt (domen i det ovannämnda målet Leffler, punkterna 45 och 46). Detsamma gäller förordning nr 44/2001 och särskilt begreppet stämningsansökan i den mening som avses i artiklarna 26 och 34.2 i förordningen samt motsvarande bestämmelser i Brysselkonventionen.

61

Domstolen har vad gäller tolkningen av artikel 27.2 i Brysselkonventionen rörande erkännande av domar slagit fast att med stämningsansökan eller motsvarande handling enligt denna artikel avses den eller de handlingar vars delgivning på rätt sätt och i tillräcklig tid ska bereda svaranden möjlighet att göra gällande sina rättigheter innan dom om verkställighet meddelas i ursprungsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 1995 i mål C-474/93, Hengst Import, REG 1995, s. I-2113, punkt 19).

62

Domstolen har även slagit fast, i domen i det ovannämnda målet Hengst Import, att stämningsansökan utgjordes av betalningsföreläggandet (decreto ingiuntivo) som utfärdats av en italiensk domare i enlighet med artikel 641 i den italienska civilprocesslagen och ansökan i förening. Det är nämligen delgivning av dessa båda handlingar tillsammans som dels markerar början på svarandens frist för att ingå i svaromål, dels innebär att sökanden inte kan erhålla en dom om verkställighet före utgången av denna frist (domen i det ovannämnda målet Hengst Import, punkt 20).

63

Domstolen angav att ”decreto ingiuntivo” endast är ett formulär vilket, för att bli begripligt, får läsas tillsammans med ansökan. Omvänt ger inte en delgivning av ansökan utan ”decreto ingiuntivo” tillräcklig upplysning för att svaranden ska kunna avgöra om han behöver ingå i svaromål. Det är nämligen endast av föreläggandet som svaranden kan utläsa om domstolen gillat eller ogillat ansökan. Att denna dubbla delgivning är nödvändig bekräftas av artikel 643 i den italienska civilprocesslagen, vilken anger att stämningen utfärdas genom delgivningen (domen i det ovannämnda målet Hengst Import, punkt 21).

64

Det följer av det självständiga begreppet stämningsansökan, såsom det tolkats av domstolen, att en sådan handling ska innehålla den eller de delar, när dessa är oupplösligt förbundna, som gör det möjligt för svaranden att förstå föremålet och grunderna för kärandens talan samt förekomsten av ett rättsligt förfarande under vilket svaranden kan göra gällande sina rättigheter, antingen genom att gå i svaromål i det pågående målet eller, såsom var fallet i domen i det ovannämnda målet Hengst Import, överklaga ett avgörande som meddelats på grundval av en unilateral ansökan.

65

Som framgår av punkt 43 ovan föreskrivs i vissa nationella rättsordningar inte att stödjande handlingar måste bifogas den handling som utgör stämningsansökan, utan dessa kan tillhandahållas separat. Sådana handlingar anses följaktligen inte som oupplösligt förbundna med stämningsansökan såtillvida att de är absolut nödvändiga för att svaranden ska kunna förstå den talan som väckts mot honom och förekomsten av ett rättsligt förfarande, utan de har en bevisfunktion som är skild från föremålet för delgivningen.

66

Domstolen påpekar att villkoren för erkännande av domar som föreskrivs i förordning nr 44/2001 har mildrats i förhållande till villkoren enligt Brysselkonventionen.

67

I artikel 34.2 i förordning nr 44/2001 förekommer nämligen inte längre kravet på att stämningsansökan ska ha delgetts på rätt sätt, vilket anges i artikel 27.2 i Brysselkonventionen. I stället betonas ett effektivt iakttagande av svarandens rätt till försvar, vilken anses respekteras när svaranden fått kännedom om det pågående rättsliga förfarandet och har haft möjlighet att angripa domen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet ASML, punkterna 20–21).

68

Denna förändring av förordning nr 44/2001 i förhållande till Brysselkonventionen ger stöd för en tolkning av begreppet handling som ska delges, när denna utgörs av en stämningsansökan, enligt vilken en sådan handling måste bestå av de beståndsdelar som är nödvändiga för att svaranden framför allt ska förstå att ett rättsligt förfarande har inletts men inte varje stödjande handling till styrkande av olika faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för talan.

69

Av det anförda följer att begreppet handling som ska delges vilket avses i artikel 8 i förordning nr 1348/2000, när denna handling utgörs av en stämningsansökan, ska tolkas så att de stödjande handlingar som enbart fyller en bevisfunktion och inte är oupplösligt förbundna med stämningsansökan eftersom de inte är absolut nödvändiga för att förstå föremålet för kärandens talan och grunderna för denna, inte utgör en integrerad del av handlingen som ska delges.

70

En undersökning av begreppet handling som det används i Europakonventionen, bland annat i dess artikel 6.3 a, vilken domstolen erinrat om i punkt 57 ovan, leder till en liknande slutsats vad gäller det straffrättsliga området. Enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ska nämligen en anklagelseskrift upplysa den anklagade inte enbart om skälen till att han anklagas, det vill säga den faktiska gärningen som läggs honom till last och som ligger till grund för anklagelsen, utan även ge en detaljerad rättslig kvalificering av gärningen (se Europadomstolens dom av den 25 mars 1999 i mål Pélissier och Sassi mot Frankrike, Recueil des arrêts et décisions 1999-II, § 51, och av den 19 december 2006 i mål Mattei mot Frankrike, 34043/02, § 34). Rätten till försvar påverkas e contrario inte av blotta omständigheten att anklagelseskriften inte innehåller stödjande handlingar avseende de omständigheter som läggs den anklagade till last.

71

Europadomstolen har för övrigt, vad gäller artikel 6.3 e i Europakonventionen enligt vilken den anklagade har rätt att bistås av tolk, slagit fast att denna rättighet inte innebär en rätt att kräva en skriftlig översättning av alla skriftliga bevis eller handlingar i målet (Europadomstolens dom av den 19 december 1989 i mål Kamasinski mot Österrike, serie A nr 168, § 74).

72

Som det framgår av punkt 57 ovan, medför skyddet för rätten till försvar på det privaträttsliga området emellertid inte lika höga krav som på det straffrättsliga området.

73

Begreppet handling som ska delges enligt artikel 8.1 i förordning nr 1348/2000 ska, när denna utgörs av en stämningsansökan, med beaktande av samtliga dessa omständigheter, tolkas som innefattande den eller de handlingar som, när svaranden delges dem i rätt tid, ger denne möjlighet att göra gällande sina rättigheter i ett rättsligt förfarande i den sändande staten. En sådan handling ska göra det möjligt att på ett säkert sätt identifiera åtminstone föremålet och grunderna för talan samt en kallelse till domstolen eller, beroende på det pågående förfarandet, möjligheten att föra talan vid domstol. De handlingar som enbart fyller en bevisfunktion och inte är absolut nödvändiga för att förstå föremålet för kärandens talan och grunderna för denna, utgör inte en integrerad del av stämningsansökan i den mening som avses i förordning nr 1348/2000.

74

Denna tolkning är förenlig med syftena med förordning nr 1348/2000, nämligen att förbättra och påskynda översändandet av handlingar. Översättningen av stödjande handlingar kan nämligen ta åtskillig tid i anspråk medan denna översättning i vart fall inte är nödvändig för det förfarande som äger rum vid domstolen i den sändande medlemsstaten på denna stats språk.

75

Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida innehållet i stämningsansökan är tillräckligt för att svaranden ska kunna göra gällande sina rättigheter i den sändande staten och särskilt identifiera föremålet och grunderna för talan som väckts mot honom samt förekomsten av det rättsliga förfarandet.

76

Om den nationella domstolen anser att innehållet är otillräckligt i detta avseende därför att vissa nödvändiga beståndsdelar avseende ansökan återfinns i bilagorna, ankommer det på denna domstol att söka lösa denna fråga inom ramen för den nationella processrätten samtidigt som den ska säkerställa den fulla verkan av förordning nr 1348/2000 med hänsyn till dess syfte (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Leffler, punkt 69) och samtidigt säkerställa båda tvisteparternas intressen på bästa sätt.

77

Den som gett in stämningsansökan kan även åtgärda den uteblivna översättningen av en bilaga som är absolut nödvändig genom att snarast möjligt och i enlighet med förfarandet i förordning nr 1348/2000 översända denna. När det gäller frågan hur delgivningsdagen påverkas av att en översättning översänds, har domstolen funnit att detta ska fastställas genom en analog tillämpning av systemet med dubbla datum som inrättats genom artikel 9.1 och 9.2 i förordning nr 1348/2000 (domen i det ovannämnda målet Leffler, punkterna 65–67) för att skydda parternas intressen.

78

Mot bakgrund av vad som sagts ovan ska den första tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Artikel 8.1 i förordning nr 1348/2000 ska tolkas så, att adressaten inte har rätt att vägra att ta emot en stämningsansökan som ska delges, om denna stämningsansökan ger adressaten möjlighet att göra gällande sina rättigheter i ett rättsligt förfarande i den sändande staten, när bilagorna till stämningsansökan utgörs av stödjande handlingar som inte har avfattats på den mottagande medlemsstatens språk eller på ett av den sändande medlemsstatens språk som adressaten förstår och dessa bilagor enbart fyller en bevisfunktion och inte är absolut nödvändiga för att förstå föremålet för kärandens talan och grunderna härför. Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida innehållet i stämningsansökan är tillräckligt för att svaranden ska kunna göra sina rättigheter gällande eller om det ankommer på avsändaren att åtgärda frånvaron av översättning av en absolut nödvändig bilaga.

79

Med sin andra tolkningsfråga, vilken ställts för det fall adressaten kan vägra att ta emot en stämningsansökan om bilagorna inte är översatta, vill den nationella domstolen få klarhet i huruvida artikel 8.1 b i förordning nr 1348/2000 ska tolkas så, att adressaten för en delgiven handling ska anses förstå en sändande medlemsstats språk, i den mening som avses i denna förordning, när denne i utövandet av sin näringsverksamhet slutit ett avtal med käranden i vilket det föreskrivs att skriftväxlingen ska ske på den sändande medlemsstatens språk. Mot bakgrund av det förbehåll som angetts i svaret på den första tolkningsfrågan ska den andra tolkningsfrågan besvaras.

80

För att avgöra huruvida adressaten för en delgiven handling förstår den sändande medlemsstatens språk, på vilket handlingen är avfattad, ska domstolen undersöka samtliga omständigheter som anförts av käranden.

81

Bland dem som yttrat sig i målet förekommer olika uppfattningar vad gäller frågan huruvida adressaten ska anses förstå den sändande medlemsstaten språk på grund av att denna har skrivit under en språkvalsklausul av det slag som angetts av den nationella domstolen.

82

Enligt arkitektkontoret Grimshaw är det endast detta företag som kan avgöra huruvida den delgivna handlingen kan förstås. IHK Berlin har anfört den motsatta uppfattningen, nämligen att undertecknande av en sådan klausul innebär ett accepterande av detta språk som delgivningsspråk, på samma sätt som en prorogationsklausul är giltig mellan parterna.

83

Övriga som har yttrat sig i målet anser att det inte är möjligt att av en sådan klausul dra slutsatsen att adressaten förstår språket i den mening som avses i artikel 8.1 b i förordning nr 1348/2000, utan att klausulen endast utgör ett tecken på att denne förstår språket. Ingenieurbüro Weiss samt de tjeckiska och slovakiska regeringarna har bland annat påpekat att den grad av förståelse av ett språk som behövs för skriftväxling inte är densamma som den språkförståelse som krävs för att försvara sig vid domstol.

84

Arkitektkontoret Grimshaws tolkning kan inte godtas, eftersom den innebär att delgivningens effektivitet skulle göras beroende av adressatens goda vilja.

85

Den tolkning som föreslagits av IHK Berlin kan inte heller godtas. För att artikel 8.1 b i förordning nr 1348/2000 ska ges ändamålsenlig verkan, ankommer det på den behöriga domstolen att kontrollera att villkoren i denna bestämmelse faktiskt är uppfyllda. Den omständigheten att en klausul som anger ett visst språk för skriftväxling och genomförande av ett avtal har undertecknats kan inte innebära en presumtion för att parten förstår det språket.

86

Undertecknande av en sådan klausul utgör däremot en omständighet som talar för att adressaten förstår det språk på vilket den delgivna handlingen har avfattats. Detta är i än högre grad fallet när klausulen inte enbart avser skriftväxling mellan parterna, utan även med myndigheter och offentliga organ. Denna omständighet kan ges stöd av andra omständigheter, som att adressaten faktiskt har använt den delgivna handlingens språk i sin skriftväxling eller att det ursprungliga avtalet innehåller klausuler enligt vilka den sändande medlemsstatens domstolar ska vara behöriga att slita tvister, eller att den sändande medlemsstatens rätt ska vara tillämplig på avtalet.

87

Som Ingenieurbüro Weiss och de tjeckiska och slovakiska regeringarna har påpekat är den grad av förståelse av ett språk som behövs för skriftväxling inte densamma som den språkförståelse som krävs för att försvara sig vid domstol. Detta är emellertid en omständighet som domstolen ska beakta, när den kontrollerar huruvida adressaten för en delgiven handling kan förstå handlingen på ett sådant sätt att denne kan göra gällande sina rättigheter. Det är viktigt att den domstolen i enlighet med likvärdighetsprincipen tar som utgångspunkt det sätt på vilket en enskild i den sändande medlemsstaten kan förstå en handling som avfattats på den statens språk.

88

Den andra tolkningsfrågan ska besvaras på följande sätt. Artikel 8.1 b i förordning nr 1348/2000 ska tolkas så, att den omständigheten att adressaten för en delgiven handling i utövandet av sin näringsverksamhet slutit ett avtal med käranden i vilket det föreskrivs att skriftväxlingen ska ske på den sändande medlemsstatens språk inte utgör en presumtion för att denne förstår det språket, men utgör en omständighet som domstolen kan beakta när den ska kontrollera om adressaten förstår den sändande medlemsstatens språk.

89

Med sin tredje tolkningsfråga, vilken ställts för det fall den andra tolkningsfrågan besvaras nekande, vill den nationella domstolen få klarhet i huruvida artikel 8.1 i förordning nr 1348/2000 ska tolkas så att adressaten för en delgiven handling, i vart fall inte med stöd av denna bestämmelse, kan vägra att ta emot en handlings bilagor som inte avfattats på den mottagande medlemsstatens språk eller på ett av den sändande medlemsstatens språk, som adressaten förstår, när denne i utövandet av sin näringsverksamhet har slutit ett avtal enligt vilket skriftväxlingen ska ske på den sändande medlemsstatens språk och bilagorna både avser denna skriftväxling och är avfattade på det avtalade språket.

90

Det följer av svaret på den första tolkningsfrågan att översättning av vissa bilagor till en stämningsansökan som har delgetts kan krävas när innehållet i den handling som har översatts är otillräckligt för att identifiera föremålet och grunderna för talan samt ge svaranden möjlighet att göra gällande sina rättigheter, därför att vissa för ansökan nödvändiga beståndsdelar återfinns i bilagorna.

91

En sådan översättning är emellertid inte nödvändig när det framgår av de faktiska omständigheterna att adressaten för stämningsansökan har kännedom om innehållet i dessa bilagor. Detta är fallet när denne har skrivit dem eller antas känna till innehållet, exempelvis därför att han i utövandet av sin näringsverksamhet har slutit ett avtal enligt vilket skriftväxlingen ska ske på den sändande medlemsstatens språk och bilagorna både avser denna skriftväxling och är avfattade på det avtalade språket.

92

Den tredje tolkningsfrågan ska således besvaras på följande sätt. Artikel 8.1 i förordning nr 1348/2000 ska tolkas så att adressaten för en delgiven stämningsansökan, i vart fall inte med stöd av denna bestämmelse, kan vägra att ta emot en handlings bilagor som inte avfattats på den mottagande medlemsstatens språk eller på ett av den sändande medlemsstatens språk, som adressaten förstår, när denne i utövandet av sin näringsverksamhet har slutit ett avtal enligt vilket skriftväxlingen ska ske på den sändande medlemsstatens språk och bilagorna både avser denna skriftväxling och är avfattade på det avtalade språket.

93

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: