EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 24.10.2023

COM(2023) 650 final

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

Rapport om tillståndet i energiunionen 2023













(enligt förordning (EU) 2018/1999 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder)

{SWD(2023) 646 final}

Inledning och sammanfattning

Förra året, precis när världen hade börjat komma ur den ekonomiska kris som den globala pandemin hade utlöst, ställdes Europeiska unionen (EU) inför en av sina största utmaningar sedan dess grundande, med krig rasande på vår kontinent och den värsta globala energikrisen på årtionden. Ukraina utsattes för ett oberättigat och oprovocerat militärt angrepp, och energileveranserna utnyttjades som ett vapen av Ryssland i syfte att störa Europas försörjning av fossila bränslen och därmed skada vår ekonomi.

Insatser krävdes för att spara energi, diversifiera vår energiförsörjning och för att påskynda övergången till ren energi och därigenom bli mindre beroende av importen av ryska fossila bränslen så fort som möjligt. EU och dess 27 medlemsstater vidtog kraftfulla, beslutsamma och samordnade åtgärder. Kommissionen lade fram förslaget om REPowerEU-planen, som under året åtföljdes av flera lagstiftningsåtgärder som snabbt antogs. Tillsammans, som EU, lyckades vi undvika avbrott i energiförsörjningen, lätta trycket på energimarknaderna, och vi ökade tillgången till ren och förnybar energi. I maj 2023 producerade EU för första gången i historien mer el från vind- och solkraft än från fossila bränslen.

Kort sagt har EU framgångsrikt lyckats undvika de värsta effekterna av energikrisen. Samtidigt har vi utnyttjat krisen för att stärka vår målsättning att påskynda omställningen till ren energi, som syftar till att göra Europa till världens första klimatneutral kontinent senast 2050. Den europeiska gröna given, EU:s ”svar när historien manade till handling” 1 , är nu inte bara en nödvändighet för klimatet och EU:s tillväxtstrategi 2 , utan också en förutsättning för EU:s energitrygghet och oberoende. Den europeiska gröna given har i själva verket blivit en central del av vår övergripande ekonomiska strategi och en nyckelfaktor för tillväxt och konkurrenskraft.

De värsta effekterna av krisen ligger kanske bakom oss, men det finns ingen tid att slå sig till ro. Energimarknaderna är fortfarande sårbara, subventionerna av fossila bränslen har ökat under krisen, inflationen är fortfarande hög, vår kritiska infrastruktur måste skyddas, även från sabotage, och krisens effekter visar på riskerna med att vara beroende av opålitliga försörjningskällor. På längre sikt måste EU fortsätta att säkerställa tillförlitlig och tillgänglig energi till överkomliga priser för hushållen och stärka industrins och ekonomins industriella och ekonomiska konkurrenskraft för att förbli en viktig global aktör. Energikrisen och störningarna i försörjningskedjorna de senaste två åren visar hur viktigt det är att öka tillverkningskapaciteten inom EU:s nettonollindustri och stärka dess konkurrenskraft. Genom rättsakten om nettonollindustri 3 har kommissionen föreslagit viktiga reformer för att öka tillverkningskapaciteten inom EU som ska kompletteras med åtgärder för att bättre skydda vår industri mot marknadssnedvridning från länder utanför EU. En stark europeisk industri för ren teknik är avgörande för EU:s framtid.

Den årliga rapporten om tillståndet i energiunionen är tillsammans med de åtföljande rapporterna ett viktigt instrument för att utvärdera EU:s framsteg mot energiunionens mål 4 och omställningen till ren energi i enlighet med energi- och klimatmålen. Detta årets rapport beskriver hur EU svarade på kriser och utmaningar utan motstycke under den nuvarande kommissionens mandat och tar upp kvarstående utmaningar.

Rapporten är uppdelad i tre delar. I den första delen beskrivs hur de höga klimat- och miljöambitionerna i den europeiska gröna given har utgjort grunden för EU:s krishanteringsstrategi och en strategi för tillväxt och konkurrenskraft. I den andra delen analyseras nuläget i genomförandet av energiunionens alla fem dimensioner baserat på kommissionens bedömning av medlemsstaternas lägesrapporter om de nationella energi- och klimatplanerna. I den sista delen beskrivs framtida utmaningar för EU:s energisystem och energipolitik.

Tillsammans med denna rapport offentliggörs nedanstående uppsättning av åtföljande rapporter. De ger en mer djupgående bedömning av framstegen i energiunionens initiativ inom de fem dimensionerna och i omställningen till ren energi.

-Bedömning av framstegen mot målen för energiunionen och av klimatåtgärder 5   6

-2023 års lägesrapport om konkurrenskraften 7 .

-Rapport om bioenergins hållbarhet i enlighet med förordning (EU) 2018/1999 8 .

-Rapport om renovering av det nationella beståndet av bostadshus och andra byggnader än bostäder och om nära-nollenergibyggnader i enlighet med förordning (EU) 2018/1999 9 .

-Rapport om genomförandet av eldirektivet (EU) 2019/944 10 .

-2023 års rapport om energisubventioner i EU 11 .

-EU:s lägesrapport om klimatåtgärder 12 .

-Rapport om koldioxidmarknadens funktion 2022 13 .

-Rapport om kvaliteten på bensin och diesel som används för vägtransporter 14 .

-Rapport om genomförandet av direktiv 2009/31/EG om geologisk lagring av koldioxid. 15

1. DEN EUROPEISKA GRÖNA GIVEN SOM TILLVÄXTSTRATEGI OCH KRISHANTERING: PÅ VÄG MOT KLIMATNEUTRALITET

1.1    Den europeiska gröna given och energiunionen: utvärdering och vägen framåt efter kriserna

Ända sedan den europeiska integrationen inleddes har energin spelat en nyckelroll. År 1952 skapades genom Europeiska kol- och stålgemenskapen, EU:s föregångare, en inre marknad för kol och stål som innebar en samordning av det som på den tiden var den viktigaste energikällan. Några år senare, i samband med Romfördraget (1957), inrättades Euratom för att skapa en gemensam marknad för utvecklingen av en fredlig användning av kärnenergi. Under 1990-talet togs förnybar energi upp på den europeiska agendan genom de första vägledande målen. I Lissabonfördraget (2007) fastställdes att medlemsstaterna och EU genom EU-fördragen ska ha delad befogenhet inom energipolitiken. Sedan dess har energipolitikens betydelse ökat stadigt, vilket också framgår av den nuvarande kommissionens agenda.

Figur 1: Tidslinje sedan den nuvarande kommissionens tillträdde 19

Kort efter sitt tillträde tillkännagav kommissionens ordförande Ursula von der Leyen den europeiska gröna given 20 som en övergripande politisk prioritering. Kommissionen åtog sig att ta itu med energi-, klimat- och miljöutmaningar och att uppnå klimatneutralitet senast 2050, i enlighet med Parisavtalet. I den europeiska klimatlagen 21 fastställdes att utsläppen av växthusgaser i EU:s ekonomi ska minska med minst 55 % jämfört med 1990 fram till 2030 och att EU ska bli klimatneutralt senast 2050. Detta kräver en omvandling av EU till ett samhälle som skyddar sitt naturkapital, med en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi som bygger på ren energi. För att uppnå detta mål spelar omställningen av energisystemet en grundläggande roll, eftersom produktion och användning av energi står för mer än 75 % av EU:s växthusgasutsläpp. Energiunionen stöder omställningen till ren energi genom att förena alla aspekter av energipolitiken i en sammanhållen, integrerad strategi. Energiunionen bygger på fem dimensioner: 1) trygghet, solidaritet och förtroende, 2) en helt integrerad inre marknad för energi, 3) energieffektivitet, 4) klimatåtgärder och en utfasning av fossila bränslen i ekonomin, och 5) forskning, innovation och konkurrenskraft. Alla dimensionerna är en grundförutsättning för den europeiska gröna given och för EU:s uttalade ambition att agera som en global ledare när det gäller de utmaningar som följer med klimatförändringar och miljöförstöring genom att föregå med gott exempel i energiomställningen.

Bara fyra månader efter att kommissionen tillträdde blev utbrottet av covid-19-pandemin en vändpunkt i det planerade arbetet och kommissionen övergick till krishantering. Omfattande nedstängningar ledde till en allvarlig ekonomisk kris. Kommissionen fattade det strategiska beslutet att påskynda omställningen av ekonomin och samhället och att använda den europeiska gröna given som en återhämtnings- och tillväxtstrategi.

Kommissionen utarbetade återhämtningsinstrumentet NextGenerationEU 22 , genom vilket den anskaffar medel genom upplåning på kapitalmarknaderna för hela EU:s räkning i en aldrig tidigare skådad omfattning. Detta ger kommissionen möjlighet till mer fördelaktiga villkor som kommer stödmottagarna till del genom instrumentets finansieringsprogram. Detta innebär att EU kan tillhandahålla medlemsstaterna lån inom ramen för faciliteten för återhämtning och resiliens baserat på en kreditvärdering och i en omfattning som möjliggörs av EU som värdepappersemittent. Genom detta instrument har EU blivit världens största emittent av gröna obligationer. Minst 37 % av facilitetens medel är inriktade på reformer och investeringar inom grön teknik och kapacitet, inbegripet hållbar mobilitet, energieffektivitet, förnybar energi, klimatanpassning, den cirkulära ekonomin och biologisk mångfald. Detta har möjliggjort enorma investeringar i omställningen till ren energi samtidigt som konsekvenserna av den ekonomiska krisen har mildrats.

Samtidigt som kommissionen tog fram verktyg för återhämtningen från krisen och styrde ytterligare investeringar mot att uppnå målen i den europeiska gröna given tog den initiativ till flera lagstiftningsåtgärder för att stödja omställningen till ren energi och göra framsteg mot de höjda klimatmålen för 2030. I juli och december 2021 föreslog kommissionen ett 55 %-paketet, en uppsättning förslag för att se över och uppdatera EU:s lagstiftning om energi, klimat och biologisk mångfald. Det innehöll bland annat förslag om direktivet om förnybar energi 23 , energieffektivitetsdirektivet 24 , energiskattedirektivet 25 , direktivet om byggnaders energiprestanda 26 , paketet om marknaderna för vätgas och koldioxidfri gas 27 , förordningen om minskade metanutsläpp inom energisektorn 28 , en social klimatfond 29 och flera andra förslag som syftade till att stärka principen om att förorenaren betalar, aspekter som rör den biologiska mångfalden och att öka de naturliga kolsänkorna. Förhandlingarna om dessa viktiga lagstiftningsärenden har gjort betydande framsteg och har till stor del redan slutförts under 2023. Medlagstiftarna godkände ett högre mål för förnybar energi och ett högre energieffektivitetsmål. Förhandlingarna om byggnaders energiprestanda och lagstiftningen om marknaderna för vätgas och koldioxidfri gas pågår, och medlagstiftarna strävar efter att nå en överenskommelse senast i slutet av 2023. Även förhandlingar om energiskattedirektivet pågår och förväntas vara slutförda senast under 2024.

I februari 2022 inleddes Rysslands oberättigade och oprovocerade anfallskrig mot Ukraina. Tillsammans med tidigare rysk manipulation av bränsleleveranser och bränslepriser som ett sätt att bedriva utpressning mot EU bidrog detta till den allvarliga energipriskris som redan hade börjat visa sig under hösten 2021. Energipriserna nådde en topp i augusti 2022 på 294 euro/MWh för gas och 474 euro/MWh för el 30 , vilket ledde till en betydande ökning av levnadskostnaderna, försämring av EU-företagens globala konkurrenskraft och begränsning av produktionen inom den energiintensiva industrin 31 . Även denna gång stod EU och medlemsstaterna enade och kom överens om att fasa ut EU:s beroende av fossila bränslen från Ryssland senast 2027. Medlemsstaterna genomförde olika åtgärder för att mildra effekterna av höga energipriser, framför allt genom direkt stöd till slutkonsumenter. Medlemsstaterna uppmuntrade även till energibesparingar och ingrep på både grossist- och slutkundsmarknaderna för energi 32 .

Kommissionen ledde EU:s hantering av energikrisen och antog i maj 2022 REPowerEU-planen 33 , inklusive en strategi för EU:s externa energiengagemang 34 . Den hade som mål att åstadkomma energibesparingar och ta itu med höga energipriser, diversifiera energiförsörjningen och ytterligare påskynda omställningen till ren energi. Slutmålet var att få slut på beroendet av import av fossila bränslen från Ryssland senast 2027.

Genom REPowerEU-planen ökades också finansieringsmöjligheterna inom ramen för faciliteten för återhämtning och resiliens, som blev det viktigaste instrumentet för att kanalisera EU-medel till stöd för REPowerEU-målen. Efter antagandet av REPowerEU-förordningen 35 förväntades medlemsstaterna lämna in särskilda nya kapitel 36 som en del av sina uppdaterade återhämtnings- och resiliensplaner där de beskriver reformer och investeringar för att öka resiliensen, säkerheten och hållbarheten hos EU:s energisystem. Hittills har medlemsstaterna enligt de nuvarande planerna anslagit 50 % av sin tilldelning, dvs. totalt 252 miljarder euro, till åtgärder som bidrar till klimatmålet och därmed stöder REPowerEU-målen och energioberoende.

Utöver REPowerEU-planen och förordningen om gaslagring 37 , som var den första lagstiftning som föreslogs som svar på krisen i mars 2022, föreslog kommissionen och antog rådet på rekordtid under 2022 flera initiativ till nödlagstiftning, i enlighet med artikel 122 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), för att mildra energikrisens konsekvenser för industrin och hushållen. Dessa omfattade förordningen om att minska efterfrågan på gas 38 , förordningen för att komma till rätta med de höga energipriserna 39 , solidaritetsförordningen 40 , marknadskorrigeringsmekanismen 41 och tillståndsförordningen 42 . Dessa initiativ bidrog till att trygga gasförsörjningen genom att minska efterfrågan på gas med 18 % och på el (under höglasttimmar) och påskynda utbyggnaden av förnybar energi. De syftade också till att styra om energiproducenternas övervinster till konsumenterna och industrin, minska överdrivna prishöjningar och stärka solidariteten mellan medlemsstaterna så att en medlemsstat kan ingripa när en annan riskerar brister i sin gasförsörjning. Medlemsstaterna beslutade att samordna sin efterfrågan på gas genom EU:s nyligen inrättade energiplattform 43 och att ta de första stegen mot gemensamma inköp genom ett samarbetssystem för inköp av gas, AggregateEU. Förordningen om att minska efterfrågan på gas har under tiden förlängts. Andra åtgärder som antagits enligt artikel 122 i EUF-fördraget har visat sig vara användbara i ett längre perspektiv och ingår redan, eller kan i framtiden komma att ingå, i den permanenta lagstiftningen.

Samtidigt stödde EU Ukrainas energisystem genom att tillhandahålla 4 969 elgeneratorer och 2 507 transformatorer via EU:s civilskyddsmekanism, genom en energistödsfond för Ukraina inrättad av energigemenskapens sekretariat och med givarlöften på hittills 218 miljoner euro, genom att donera 5 700 solpaneler och genom att stabilisera de ukrainska och moldaviska elsystemen genom synkronisering med det europeiska kontinentala nätet. EU gav också Ukraina mer än 54,8 miljoner euro i materiellt och kärnsäkerhetsrelaterat bistånd. Tillsammans med energigemenskapen stöder kommissionen Ukraina, Moldavien och västra Balkan i deras fortsatta anpassning till EU:s regelverk, vilket är ett viktigt steg i förberedelserna för en framtida anslutning till EU. Genom internationella samordningsmekanismer, såsom samrådsgruppen G7+, samverkar EU med globala aktörer för att bemöta Rysslands riktade kampanj för att förstöra Ukrainas energiinfrastruktur.

Ett annat viktigt steg som togs för att upprätthålla det strategiska oberoendet var att förbereda sig inför framtiden genom att trygga försörjningen av nettonollteknik och kritiska råvaror för den gröna och den digitala omställningen. Den rådande geopolitiska situationen har också ökat konkurrensen inom nettonollindustrin mot bakgrund av att den globala marknaden för viktig, masstillverkad nettonollteknik kommer att tredubblas fram till 2030 med ett årligt värde på omkring 600 miljarder euro. Dessutom har flera länder utanför EU vidtagit åtgärder 44 för att främja utvecklingen av inhemska värdekedjor för ren energiteknik. De direkta och indirekta effekterna av höga energipriser drev tillsammans med den ekonomiska och geopolitiska turbulensen upp tillverknings- och anläggningskostnaderna för vindkraftsprojekt och, i mindre utsträckning, solenergiprojekt 45 . När det gäller värdekedjorna för ren energi är EU starkt beroende av länder utanför EU för att få tillgång till material och produkter som är avgörande för att bygga ut ren energiteknik, och i minst ett led av värdekedjorna är EU beroende av Kina. Inom till exempel solenergisektorn var nästan alla solcellspaneler som såldes i EU under 2022 importerade, och omkring 90 % av dem kom från Kina. Under de senaste fem åren har 18,5 miljarder euro, dvs. 91 % av alla utgifterna för import av solceller, lagts på kinesiska produkter.

I industriplanen i den gröna given 46 , som antogs i februari 2023, beskrevs planerna för att säkra EU:s industriella ledarskap inom nettonollteknik och för att gå från att vara nettoimportör till att i högre grad kunna utnyttja en stark inhemsk tillverkningsbas, genom snabbare tillgång till finansiering, förbättrad kompetens och stöd till handeln för att öka konkurrenskraften inom ren teknik. De efterföljande lagstiftningsförslagen, rättsakten om nettonollindustri och akten om kritiska råvaror 47 , lades fram för att förenkla det rättsliga regelverket, vilket är avgörande för att attrahera investeringar, minska EU:s beroende av en starkt koncentrerad import och stärka cirkulariteten inom försörjningen av strategiska råvaror. Båda rättsakterna är för närvarande under behandling av medlagstiftarna i syfte att en överenskommelse ska nås senast i december 2023. I detta sammanhang ger 2023 års lägesrapport om konkurrenskraften på området ren energiteknik 48 , som åtföljer denna rapport, insikter om de viktigaste drivkrafterna, möjligheterna och utmaningarna i samband med att EU stärker sin konkurrenskraft inom nettonollindustrin och framför allt inom strategisk nettonollteknik. Ytterligare åtgärder för att stärka EU:s konkurrenskraft inom sektorn för ren teknik omfattar ett europeiskt vindkraftspaket, en handlingsplan för elnäten, en rad dialoger om omställning till ren energi med industrin och en reviderad strategisk plan för energiteknik. Alla dessa åtgärder har som syfte att stärka EU:s konkurrenskraft inom sektorn för ren energi och kommer att kompletteras av Mario Draghis särskilda rapport 49 om den europeiska konkurrenskraftens framtid.

Samtidigt ökar EU sina insatser för övergången till en cirkulär ekonomi, där den globala utvinningen och användning av råvaror skulle kunna minskas med en tredjedel 50 genom förbättrad produktdesign, hållbarhet, återanvändning och materialåtervinning, som samtliga också minskar miljöpåverkan 51 . Akten om kritiska råvaror kommer att skapa incitament för materialåtervinning av kritiska råvaror och har som mål att 15 % av EU:s efterfrågan ska täckas genom sekundära råvaror. Detta kommer att stärka Europas försörjningstrygghet för kritiska råvaror utan att skapa andra beroenden.

EU fortsätter att arbeta för att stärka energikonsumenternas inflytande och se till att de drar nytta av utbyggnaden av billig förnybar energi i EU:s energisystem. I mars 2023 föreslog kommissionen en riktad reform av elmarknadens utformning 52 och av förordningen om integritet och öppenhet på grossistmarknaderna för energi 53 i syfte att göra EU:s industri renare och mer konkurrenskraftig och för att införa strukturella åtgärder för att stärka och skydda konsumenterna, samtidigt som gasens dominerande inflytande på elpriset minskas. Den föreslagna reformen kommer att främja konkurrenskraftiga marknader och transparent prissättning. EU:s konsumenter och industri kommer att på ett bättre sätt skyddas mot otillbörlig marknadspåverkan och marknadsmissbruk genom att Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer) ges en starkare roll. Medlagstiftarna strävar efter att slutföra förhandlingarna i slutet av 2023.

Överkomliga energipriser är ett viktigt mål för energiunionen och spelar en avgörande roll i den europeiska gröna given och krishanteringsåtgärderna. För att säkerställa att ingen person, sektor eller region lämnas utanför vid omställningen till ren energi är denna politiska ram fortfarande viktigare än någonsin.

Redan före energikrisen hade kommissionen föreslagit flera åtgärder för att säkerställa att alla kommer med i den gröna omställningen, där mekanismen för en rättvis omställning 54 är ett viktigt initiativ. Tillsammans med initiativet för kolregioner i omställning fortsätter kommissionen att ge stöd till de regioner som påverkas mest av omställningen till klimatneutralitet. Vid slutet av oktober 2023 hade 27 medlemsstater lämnat in 70 territoriella planer för en rättvis omställning med närmare uppgifter om hur deras omställningen fram till 2030 ska gå till, i linje med de nationella energi- och klimatplanerna. Plattformen för en rättvis omställning tillhandahåller skräddarsytt, behovsorienterat stöd och kapacitetsuppbyggnad för kol- och koldioxidintensiva regioner och stöder genomförandet av fonden för en rättvis omställning.

Den sociala klimatfonden syftar till att förhindra de negativa effekter som kan uppstå till följd av EU:s nya system för handel med utsläppsrätter, genom vilket instrumentet för koldioxidprissättning utvidgas till att även omfatta utsläpp från byggnader, vägtransporter och förbränning av bränslen inom industrin som inte omfattas av det nuvarande utsläppshandelssystemet. Den sociala klimatfonden antogs i april 2023 och kommer att tillhandahålla uppskattningsvis 86,7 miljarder euro till medlemsstaterna under 2026–2032 för att stödja utsatta hushåll, mikroföretag och transportanvändare genom att hjälpa dem att investera i ökad energieffektivitet i byggnader, att fasa ut fossila bränslen för uppvärmning och kylning av byggnader och övergå till mer förnybar energi och att få bättre tillgång till utsläppsfri och utsläppssnål mobilitet och transport. Medlemsstaterna kommer också att ha möjlighet att använda en del av medlen till tillfälligt direkt inkomststöd.

Uppdateringen av energieffektivitetsdirektivet lägger också större fokus på att minska energifattigdomen och stärka konsumenterna. Bland de nya bestämmelserna ingår EU:s första definition någonsin av ”energifattigdom” och krav på att medlemsstaterna, när de genomför energieffektivitetsåtgärder, prioriterar personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, låginkomsthushåll och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder.

Under energikrisen kunde många hushåll inte betala sina energiräkningar. Av 2023 års resultattavla för konsumentvillkor 55 framgår att 16 % av de europeiska konsumenterna under 2022 hade svårt att betala sina energiräkningar och att 71 % ändrade sina vanor för att spara energi. Under 2022 påverkade energifattigdomen, mätt som oförmåga att hålla hemmet tillräckligt varmt, 9,3 % av EU:s befolkning, vilket påverkade omkring 40 miljoner människor 56 ,, jämfört med cirka 30 miljoner 2021. Modelleringsresultat 57 visar att förändringarna av energipriserna mellan augusti 2021 och januari 2023 (jämfört med de föregående 18 månaderna) skulle ha lett till en betydande ökning av energifattigdomen i hela EU om det inte hade varit för de politiska ingripandena. Bland initiativen till nödlagstiftning under 2022 för att skydda konsumenterna mot höga energipriser föreslog kommissionen också en solidaritetsförordning, som mildrade gasprisets effekter genom att ta itu med efterfrågan, och marknadskorrigeringsmekanismen, som begränsade priserna på EU:s gasmarknader.

I oktober 2022 föreslog kommissionen åtgärder inom initiativet Supporting Affordable Energy som gjorde det möjligt för medlemsstaterna att använda outnyttjade sammanhållningspolitiska medel i sitt anslag för 2014–2020 för att ge direkt stöd till utsatta familjer och små och medelstora företag. Medlemsstaterna införde system för att skydda konsumenter och företag på grundval av anpassade regler för statligt stöd (den tillfälliga kris- och omställningsramen) och andra socialpolitiska åtgärder. Under 2022 uppskattas att det totala beloppet av energisubventioner som betalades ut uppgick till 93 miljarder euro för hushållen och 53 miljarder euro för industrin. De totala energisubventionerna under 2022 beräknas ha uppgått till 390 miljarder euro.

Kommissionen offentliggjorde också en rekommendation om energifattigdom 58 och understödde också en gemensam förklaring om ökat konsumentskydd från viktiga aktörer inom energisektorn 59 . Slutligen inrättade kommissionen formellt en samordningsgrupp för energifattigdom där medlemsstaterna kan utbyta god praxis och lösningar för att hjälpa de mest utsatta i samhället att hantera krisen.

Enligt Internationella energiorganet hade den ökade tillgången på förnybar energi positiva effekter för konsumenterna, eftersom elpriserna i grossistledet skulle ha varit 8 % högre på alla europeiska marknader utan den ytterligare kapacitet som byggts ut. Tack vare den ytterligare solcells- och vindkraftskapacitet som har installerats förväntas EU:s konsumenter spara omkring 100 miljarder euro mellan 2021 och 2023 60 . Samtidigt innebar de höga energipriserna ett ökat intresse hos konsumenterna för system för kollektiv egenförbrukning. Medlemsstaterna har fortsatt sitt genomförande av lagstiftningsbestämmelserna om energigemenskaper, och kommissionen föreslog ytterligare förstärkning av konsumentinflytandet.

Figur 2: Fördelning av åtgärder för överkomliga priser. Källa: Acer – High-level Analysis of Energy Emergency Measures, 20 mars 2023 [ länk ].

EU:s beslutsamma och samordnade åtgärder bidrog tillsammans med gynnsamma omständigheter (t.ex. en mildare vinter och lägre energiefterfrågan i Asien) till att minska effekterna av energikrisen. Efter att energipriserna nådde sin topp i augusti 2022 föll naturgaspriserna till i genomsnitt 44 euro/MWh och elpriserna till i genomsnitt 107 euro/MWh under perioden januari–juni 2023 61 . Som svar på Rysslands aggression införde EU restriktiva åtgärder mot Ryssland, däribland ett fullständigt förbud mot import av kol och ett förbud mot import av olja transporterad till sjöss. EU avvecklade helt importen av ryskt kol och minskade sitt beroende av rysk olja med omkring 90 %, och importen av rysk gas minskade med 75 % mellan mars 2021 och mars 2023. Tillsammans minskade EU sitt energiberoende av Ryssland och undvek avbrott i energiförsörjningen. EU måste dock förbli vaksamt och fortsätta att minska sitt energiberoende eftersom det fortfarande finns risk för avbrott i energiförsörjningen med pristoppar som följd.

1.2 EU:s energisystem inför vintern 2023–2024: energitryggheten i EU och dess medlemsstater

Inför vintern 2023–2024 är EU väl förberett för att trygga energiförsörjningen tack vare tillgången till flera olika energikällor, fyllda gaslager, minskad energiefterfrågan och en ökande diversifiering i fråga om energileverantörer.

Risker kvarstår dock, såsom ett eventuellt totalstopp för rörledningsimport och angrepp på kritisk infrastruktur. Mer frekventa extrema väderhändelser kan också påverka energisystemet och en trygg energiförsörjning. En balanserad strategi och solidaritet mellan medlemsstaterna kommer även fortsättningsvis att spela en nyckelroll för EU:s gemensamma motståndskraft.

De åtgärder som antogs 2022 har avsevärt minskat trycket på energimarknaderna och gaspriserna. Gaspriserna är trots det fortfarande högre än under perioden 2015–2019, då gaspriserna låg på i genomsnitt 15–20 euro per MWh. Priserna är fortfarande instabila och reagerar på eventuella störningar på den globala marknaden, vilket framgår av den senaste tidens prisökningar på gas på grund av krisen i Mellanöstern och den tillfälliga stängningen av ett naturgasfält i Israel samt den läcka som upptäckts på en gasledning mellan Finland och Estland i Östersjöområdet. EU måste förbli vaksamt eftersom den samlade effekten av dessa händelser i kombination med osäkerheten på marknaden kan påverka de europeiska och globala energimarknaderna.

Energiförsörjning med minskad import från Ryssland

Åren 2022 och 2023 tillhörde de mest utmanande för EU:s energisystem, men EU lyckades upprätthålla och till och med stärka energitryggheten. Det snabba och framgångsrika genomförandet av REPowerEU-planen har bidragit till att avsevärt minska andelen rysk gas i EU:s import samtidigt som en tillräcklig tillgång på gas för perioder med hög efterfrågan har säkerställts och energipriserna har pressats ned från historiskt höga nivåer.

 
Figur 3: Sammansättning av naturgasimporten (rörledningsgas och LNG) under perioden 2021–2023. Källa: GD Energi, chefsekonomens enhet, baserat på uppgifter från JRC, Entso-G, Refinitiv

I fråga om naturgas har försörjningstryggheten förbättrats avsevärt under det senaste året, och EU är på god väg att uppnå REPowerEU-målet om oberoende av ryska fossila bränslen senast 2027. Under 2022 minskade den totala importen av rysk gas (LNG och rörledningsgas) till 80 miljarder kubikmeter (24 % av EU:s import), jämfört med den årliga importen före krisen på 155 miljarder kubikmeter (45 %). Även om LNG-importen från Ryssland har ökat sedan 2021 utgör den en mycket liten del av den totala gasimporten. Den totala importen har minskat ännu mer under 2023 och beräknas komma att uppgå till cirka 40–45 miljarder kubikmeter. I juni 2023 kom endast 8 % av gasimporten via ryska rörledningar, jämfört med över 50 % före anfallskriget 62 . Tack vare de viktiga diversifieringsinsatserna och minskningen av efterfrågan har EU kunnat kompensera för alla minskade ryska volymer. Den nya lagringsstrategin innebar inte bara att energiförsörjningen under vintern 2022–2023 tryggades, utan säkerställer också en bättre ställning inför den kommande vintern.

Figur 4: Andel rysk rörledningsgas av EU:s totala naturgasimport. Källa: GD Energi, chefsekonomens enhet, baserat på uppgifter från JRC, Entso-G, Refinitiv

Förordningen om gaslagring 63 , som antogs i juni 2022, bidrog till en historiskt hög fyllnadsnivå på 95 % i november 2022, vilket överträffade målet om en fyllnadsnivå på 80 %. EU uppnådde en lagringsnivå på över 56 % i slutet av uppvärmningssäsongen 2022–2023, och målet om en gaslagringsnivå på 90 % uppnåddes redan den 18 augusti 2023, mer än två månader innan tidsfristen löpte ut i november.

Den ryska oljeimporten till EU har minskat med 90 % sedan mars 2022 utan någon betydande inverkan på EU:s ekonomi. Medlemsstaterna har också beredskapslager av olja i enlighet med EU:s lagstiftning. EU:s sanktioner och G7:s pristak på olja som importeras från Ryssland påverkade inte EU:s försörjningstrygghet för olja och hade samtidigt den avsedda effekten att begränsa de ryska oljeintäkterna. Genom sitt elfte paket med sanktioner införde EU verktyg mot kringgående för att förhindra import av oljeprodukter som producerats i andra länder av rysk olja eller produkter med okänt ursprung 64 . Kommissionen övervakar noga oljemarknaderna tillsammans med medlemsstaternas experter i samordningsgruppen för olja, eftersom ytterligare begränsningar från OPEC:s och rysk sida skulle kunna minska utbudet på marknaderna. Även om medlemsstaterna har stora beredskapslager av olja, särskilt dieselolja, måste det erkännas att den samlade effekten av den senaste tidens händelser har potential att påverka EU:s försörjningstrygghet och de globala energimarknaderna.

Mot bakgrund av energikrisen ökade och påskyndade EU installationen av förnybar energiteknik, vilket stärkte EU:s energiförsörjning och utgör en viktig förutsättning för den långsiktiga avvecklingen av importen av ryska fossila bränslen. På grundval av REPowerEU antog EU tillståndsförordningen 65 , som förenklade och påskyndade tillståndsförfarandena för förnybar energi genom en inriktning på specifik teknik och projekt som har störst potential för snabb utbyggnad, såsom solceller på artificiella konstruktioner och värmepumpar, samt uppgraderingar. Under 2022 installerades 57 GW ny kapacitet för förnybar energi, främst solceller och vindturbiner. För båda sektorerna är detta ungefär 50 % mer än under 2021. Detta bidrog till att mer än kompensera för den låga vattenkraftproduktionen 2022 (12 % av den totala energiproduktionen), även om denna under 2023 återhämtade sig till genomsnittsnivåerna tack vare ökad nederbörd och högre magasinnivåer 66 . Inom sektorn för förnybar uppvärmning ökade användningen av värmepumpar med 39 % jämfört med 2021 67 . Solvärmemarknaden växte med nästan 12 % 68 . Elproduktionen från fasta biobränslen låg på en stabil nivå och stod för omkring 3 % av den totala elproduktionen (2,9 % under 2020 och 3,1 % under 2021). För den sammantagna produktionen av el och värme är den viktigaste förnybara energikällan i EU fortfarande bioenergi (omkring 60 %). Totalt sett har andelen förnybar energi i energimixen ökat betydligt under 2022 och 2023, och EU enades om att påskynda utbyggnaden av förnybar energi genom att fastställa ett mål på 42,5 % i EU:s energimix senast 2030, med ambitionen att uppnå 45 % 69 .

Figur 6: Andel förnybara energikällor i elförsörjningen 2022. Källa: GD Energi, chefsekonomens enhet, baserat på uppgifter från Fraunhofer, Entso-E

Energiomställningen bidrar också till att motverka luftföroreningar och till att minska förtida dödsfall och ekosystempåverkan med koppling till dessa. Enligt den tredje utsiktsrapporten om ren luft 70 kommer den påskyndade utbyggnaden av vind- och solenergi tack vare REPowerEU-planen att medföra långsiktiga fördelar i fråga om luftkvaliteten 71 .

Kärnenergin fortsätter att bidra till en trygg elförsörjning. Under 2023 stod den för omkring 24 % av den totala elproduktionen i EU (23 % under 2022, 26 % under 2021). EU:s kärnkraftverk börjar åldras samtidigt som ny avancerad kärnteknik, till exempel små modulära reaktorer, håller på att växa fram, vilket kräver betydande investeringar inom denna sektor. Mot bakgrund av detta har kommissionen antagit åtgärder för att förbättra investeringsklimatet för långsiktig drift och ny kapacitet 72 . I denna situation måste de medlemsstater med kärnenergi som en del av energimixen i god tid fatta beslut om investeringar i den långsiktiga driften av befintliga kärnkraftverk och göra lämpliga säkerhets- och effektivitetsförbättringar.

Kommissionen och Euratoms försörjningsbyrå har också, i nära samarbete med alla relevanta parter i de berörda medlemsstaterna och likasinnade internationella partner, ökat sina ansträngningar för att främja en fortsatt diversifiering av försörjningen av kärnbränsle och tjänster inom kärnbränslecykeln i syfte att uppnå en övergång till mer pålitliga icke-ryska leverantörer 73 . Målet är att minska riskerna i vissa medlemsstater i samband med beroendet av Ryssland för leveranser av kärnbränsle och tjänster inom kärnbränslecykeln, och även för reservdelar och underhåll, genom att säkra tillgången på bränsle och alternativ försörjning för kärnkraftsproduktionen.

Energibehov

Kommissionen föreslog flera åtgärder för att spara energi och minska energiförbrukningen i linje med principen om ”energieffektivitet först”. I maj 2022 beskrev kommissionen i sitt meddelande EU:s plan för energibesparing 74 olika åtgärder som medlemsstaterna kan vidta för att minska energiförbrukningen och öka energieffektiviteten i byggnader och inom industri och transporter. Detta kompletterades av Cities Energy Savings Sprint 75 , ett initiativ som lanserades av kommissionen, EU:s borgmästaravtal och Europeiska regionkommittén för att hjälpa städer att vidta omedelbara åtgärder i samma riktning.

Under 2022 enades rådet om ett frivilligt mål för minskning av efterfrågan på gas med 15 % (motsvarande 45 miljarder kubikmeter) fram till våren 2023, vilket överträffades genom en minskad efterfrågan på gas med 18 % (motsvarande 53 miljarder kubikmeter) som omfattade alla sektorer. På grundval av denna erfarenhet förlängdes det frivilliga målet till mars 2024 och beräknas spara omkring 60 miljarder kubikmeter gas. I oktober 2022 införde rådet exceptionella tidsbegränsade åtgärder för att minska efterfrågan på el och omfördela energisektorns exceptionellt höga intäkter till slutkunderna 76 . I förordningen fastställdes målet att minska den totala efterfrågan med 10 % och med minst 5 % under höglasttimmarna. Minskningen av efterfrågan under höglasttimmarna uppnåddes, men att minska den totala elförbrukningen med 10 % var en utmaning för medlemsstaterna.

Figur 7: Minskning av efterfrågan på naturgas (augusti 2022–augusti 2023 jämfört med femårsgenomsnittet). Källa: Eurostat

EU vidtog omfattande åtgärder för att stärka lagstiftningen om ökad energieffektivitet. I och med uppdateringen av energieffektivitetsdirektivet 77 förväntas EU minska den slutliga energianvändningen på EU-nivå med 11,7 % fram till 2030 jämfört med prognoserna i 2020 års referensscenario. Nya regler har även antagits om standby-förbrukningen hos elektriska apparater 78 , och den europeiska databasen för energimärkta produkter 79  , ett nytt verktyg som hjälper allmänheten och offentliga inköpare att hitta effektiva produkter, har gjorts tillgänglig.

Diversifiering av energikällor

REPowerEU-planen och EU:s insatser för att fasa ut sitt beroende av ryska fossila bränslen har lett till en betydande diversifiering av EU:s energiförsörjning. I april 2022 inrättade kommissionen, på uppdrag av Europeiska rådet, EU:s energiplattform 80 för att samordna EU:s efterfrågan på gas och för att samordna gemensamma inköp på frivillig basis i syfte att uppnå gynnsamma avtal med icke-ryska internationella leverantörer. EU:s energiplattform gjordes också tillgänglig för Georgien, Moldavien, Ukraina och länderna på västra Balkan, och Ukraina, Moldavien och Serbien valde att delta i plattformen. 

Samarbetssystemet för inköp av gas, AggregateEU, lanserades den 25 april 2023, och hittills har tre framgångsrika anbudsomgångar genomförts, i maj, juni/juli och september/oktober 2023. De tre omgångarna resulterade i en aggregerad efterfrågan på 44,75 miljarder kubikmeter, mottagna anbud på 52 miljarder kubikmeter och totalt 34,78 miljarder kubikmeter med full eller delvis matchning mellan erbjudanden och efterfrågan. Efterfrågan från EU:s köpare enbart under de två första ansökningsomgångarna var dubbelt så hög som det obligatoriska mål på 13,5 miljarder kubikmeter som fastställs i rådets förordning (EU) 2022/2576. I EU:s energiplattform deltar cirka 170 företag, och de aggregerade volymerna tyder på att detta är ett effektivt verktyg för att utnyttja EU:s politiska och marknadsmässiga tyngd. Inom ramen för de interinstitutionella förhandlingarna om det föreslagna paketet om marknaderna för vätgas och koldioxidfri gas diskuterar medlagstiftarna möjligheterna att förlänga AggregateEU för inköp av gas efter 2024 och att utöka mekanismen till att omfatta även andra produkter, såsom förnybar vätgas och andra förnybara gaser. 

Kommissionen har hjälpt medlemsstaterna att ta itu med de flaskhalsar i gasinfrastrukturen som identifierats som en del av REPowerEU-planen och att genomföra projekt av gemensamt intresse på den femte unionsförteckningen som valts ut i enlighet med den tidigare förordningen om transeuropeisk energiinfrastruktur. Många stöds ekonomiskt genom Fonden för ett sammanlänkat Europa (FSE) och de sammanhållningspolitiska fonderna. Enbart inom ramen för FSE beviljades bidrag på 1,64 miljarder euro till energiinfrastrukturprojekt av gemensamt intresse under 2021 och 2022. De projekt av gemensamt intresse som har slutförts under de senaste månaderna har gjort slut på beroendet av en enda energileverantör i alla medlemsstaterna, och EU har gjort avsevärda framsteg med att diversifiera energiförsörjningen och optimera den befintliga naturgasinfrastrukturen i fråga om rörledningar, till exempel Baltic Pipe, sammanlänkningen Polen–Slovakien, sammanlänkningen Grekland–Bulgarien, möjlighet till reversibelt flöde mellan Frankrike och Tyskland, och i fråga om LNG-terminaler, till exempel i Tyskland, Grekland, Italien och Finland. För att trygga medlemsstaternas och regionernas energiförsörjning kommer EU att fortsätta att stödja viktiga projekt som inte är ekonomiskt genomförbara utan EU:s finansiella eller regleringsmässiga stöd, till exempel genom FSE, faciliteten för återhämtning och resiliens, påskyndade tillståndsförfaranden och genom undantag, när så är lämpligt.

Kommissionen har även arbetat med att stärka relationerna med internationella partner och diversifiera importen av gas och LNG till mer pålitliga, icke-ryska leverantörer. EU ökade sin import av naturgas och LNG från Norge och Förenta staterna för att kompensera för den minskade importen från Ryssland. LNG-importen från Förenta staterna mer än fördubblades under 2022, till 49,3 miljarder kubikmeter (2021: 18,9 miljarder kubikmeter). Rörledningsimporten av gas från Norge ökade från 79,26 miljarder kubikmeter 2021 till 86,69 miljarder kubikmeter 2022, vilket innebär att Norges andel av EU:s totala rörledningsimport ökade från 30 % till 40 %. Kommissionen för en regelbunden dialog med Nigeria, den största LNG-producenten i Afrika. I juli 2023 undertecknades nya samförståndsavtal om samarbete om energiomställningen med Uruguay och Argentina. I juli 2022 ingick EU och Azerbajdzjan ett nytt samförståndsavtal om ett strategiskt partnerskap på energiområdet, och gasleveranserna till EU från detta land ökade med 40 %. Båda parterna enades om att fördubbla gasleveranserna till EU fram till 2027 via den södra gaskorridoren och om att stärka sitt samarbete om ren energi, energieffektivitet, elöverföring och metanutsläpp.

I Medelhavsregionen fortsatte kommissionen sitt samarbete med Egypten, Israel och East Mediterranean Gas Forum om genomförandet av det trilaterala samförståndsavtalet, vilket bidrog till att öka LNG-leveranserna från Egypten till EU från 1,1 miljarder kubikmeter 2021 till 4,2 miljarder kubikmeter 2022. Kommissionen kommer att fortsätta att övervaka situationen i Mellanöstern och dess potentiella inverkan på de globala energimarknaderna. Samtidigt fortsatte EU sin dialog med både Algeriet och Egypten om arbetet med att minska metanutsläppen, bland annat genom genomförandet av strategin ”ni samlar in, vi köper”, enligt vilken företag kan samla in och sälja den återvunna gas som annars skulle släppas ut eller facklas. EU fortsatte sin dialog med Algeriet för att vidareutveckla det strategiska partnerskapet om energi. Algeriet är Medelhavsområdets viktigaste leverantör av naturgas till EU och skulle potentiellt kunna bli en leverantör av koldioxidsnål och förnybar energi i framtiden. Den totala importen av energi från Algeriet minskade något under 2022, till 40,35 miljarder kubikmeter (2021: 44,1 miljarder kubikmeter). Rörledningsimporten till Spanien minskade, medan importen till Italien ökade 81 .

EU har för avsikt att öka tillgången på förnybar vätgas som en del av ett diversifierat och koldioxidsnålt energisystem som är oberoende av energiimport från Ryssland. Det föreslagna paketet om marknaderna för vätgas och koldioxidfri gas kommer att fastställa hur marknaden för vätgas ska utformas och säkerställa enklare marknadstillträde för förnybar och koldioxidsnål gas. EU:s vätgasbank 82 kommer att bidra till att övervinna de inledande investeringsutmaningarna för förnybar vätgas genom att täcka kostnadsklyftan mellan förnybar vätgas och fossila bränslen. Aggregering av efterfrågan på vätgas skulle kunna möjliggöra matchning mellan framtida producenter och köpare av vätgas, och skulle bidra till att EU:s politiska och marknadsmässiga tyngd kan användas gentemot internationella vätgasproducenter, vilket skulle leda till mer överkomliga priser. EU eftersträvar partnerskap med länder i Medelhavsområdet och Nordsjöregionen och med Gulfstaterna, Saudiarabien och Ukraina för eventuell import av förnybar vätgas. EU ingick redan 2022 vid COP27 i Sharm el-Sheikh ett partnerskap med Egypten för att främja investeringar i och handel med förnybar vätgas.

2.    UTVÄRDERING AV MEDLEMSSTATERNAS FRAMSTEG MOT ENERGI- OCH KLIMATAMBITIONEN FÖR 2030

Senast den 15 mars 2023 skulle medlemsstaterna för första gången rapportera på ett integrerat sätt om sina framsteg med att genomföra 2020 års nationella energi- och klimatplaner för perioden 2021–2030. Denna rapportering omfattade deras framsteg mot sina mål, målsättningar och bidrag inom energiunionens fem dimensioner, inklusive utsläpp och upptag av växthusgaser, samt genomförande eller ändringar av medlemsstaternas styrmedel och åtgärder och deras finansiering.

Medlemsstaterna skulle dessutom rapportera om framstegen mot sina anpassningsmål, hur deras styrmedel och åtgärder inverkar på luftkvaliteten och utsläppen av luftföroreningar, och vilka åtgärder som vidtagits för att inrätta en klimat- och energidialog på flera nivåer. Kommissionen har på grundval av dessa rapporter bedömt medlemsstaternas framsteg i genomförandet av sina första nationella energi- och klimatplaner. Denna bedömning är avgörande för att kunna utvärdera hur långt EU har kommit när det gäller att uppfylla sina klimat- och energiambitioner för 2030 83 . Bedömningen i dess helhet presenteras i ett arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer denna rapport. I lägesrapporten om EU:s klimatåtgärder finns även en bedömning av framstegen inom klimatpolitiken i enlighet med styrningsförordningen 84 och den europeiska klimatlagen, som för första gången omfattar medlemsstaternas gemensamma framsteg mot EU:s klimatneutralitetsmål för 2050. 

Det integrerade sätt på vilket rapporteringen görs innebär en betydande minskning av den administrativa bördan för både kommissionen och medlemsstaterna jämfört med de många rapporterings- och bedömningsskyldigheter som fanns enligt energi- och klimatregelverket innan styrningsförordningen trädde i kraft. Denna integrerade rapportering har möjliggjort en mer holistisk bedömning av framstegen mot energi- och klimatmålen för 2030. Det faktum att rapporteringen gjordes via en e-plattform bidrog i hög grad till att förenkla rapporteringsförfarandet och förbättra uppgifternas jämförbarhet, vilket underlättade den efterföljande granskningen och bedömningen.

Medlemsstaterna arbetar för närvarande också med att uppdatera sina nationella energi- och klimatplaner med utgångspunkt i de framsteg som gjorts hittills. De måste nu återspegla nya rättsliga och politiska förutsättningar (55 %-paketet, en geopolitisk situation som förändrats sedan de ursprungliga nationella energi- och klimatplanerna togs fram och EU:s åtgärder inom ramen för REPowerEU-planen) så att de tillsammans uppnår den höjda ambitionsnivån genom strategier som bygger på en trovärdig och solid planering från medlemsstaternas sida.

2.1 Framsteg för att uppnå EU:s och medlemsstaternas mål, målsättningar och bidrag för 2030

Efter 2021 års drastiska ökning av växthusgasutsläppen, som följde på en historisk minskning under 2020 på grund av covid-19-pandemin, förväntas EU:s utsläpp under 2022 återgå till den nedåtgående trend som pågått under en trettioårsperiod före pandemin. Enligt preliminära uppgifter minskade EU:s totala inhemska växthusgasutsläpp (dvs. exklusive markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF) och internationell luftfart) med 2,4 % under 2022 jämfört med 2021, samtidigt som EU:s BNP ökade med 3,5 %. Detta innebär en minskning av växthusgasutsläppen med 30,4 % jämfört med referensåret 1990 (eller 29 % om internationell luftfart räknas in). Det rapporterade nettoupptaget av växthusgaser från LULUCF förväntas också öka något 85 . Till följd av detta förväntas nettoutsläppen av växthusgaser för 2022 (dvs. inklusive LULUCF) vara 32,5 % lägre än 1990 års nivå (eller 31,1 % om internationell luftfart räknas in).

De senaste prognoserna för växthusgasutsläpp från medlemsstaterna visar dock på betydande glapp i förhållande till i EU:s gemensamma klimatmål, även om man tar hänsyn till kompletterande åtgärder. För att EU:s minskningsmål för 2030 och mål om klimatneutralitet senast 2050 ska uppnås måste EU öka förändringstakten avsevärt och fokusera mer på områden där det krävs betydande utsläppsminskningar (t.ex. byggnader och transporter), där framstegen på senare tid har varit alltför långsamma (dvs. jordbruket), eller där utvecklingen när det gäller utsläppsminskningar har gått i fel riktning de senaste åren (dvs. LULUCF) 86 .

När det gäller klimatförändringarnas påverkan och att lägga grunden för en effektiv och välgrundad anpassning till klimatförändringar mot bakgrund av allt vanligare och intensivare extrema väderhändelser, bedömde medlemsstaterna att värmeböljor, torka, starkare stormar och en ökad nederbörd utgjorde klimatrisker för energiunionen. Som exempel på sårbarheter och risker inom energiunionens olika dimensioner nämndes sårbarheter i energisystemet (t.ex. när det gäller vattenkraft i samband med vattenbrist och torka, kärnkraft i samband med varmare kylvatten p.g.a. värmeböljor, minskad tillgång till och kvalitet på biomassa, störningar i kraftnäten).

För att hantera dessa risker fastställde medlemsstaterna både övergripande nationella anpassningsmål och sektorsspecifika anpassningsmål inom relaterade sektorer såsom jordbruk, byggnader, skogsbruk, energi, infrastruktur och transporter. Tjugo medlemsstater tog upp anpassningsmål, varav flertalet helt överensstämde med de identifierade riskerna (14 helt, 6 delvis). Övervaknings- och utvärderingsramarna för anpassningsmålen har antingen nyligen tagits fram eller håller på att utarbetas i medlemsstaterna och tillämpas inom ramen för nationella anpassningsstrategier eller anpassningsplaner, ofta utan hänsyn till synergier med energiunionens dimensioner såsom dessa återspeglas i de nationella energi- och klimatplanerna. Tolv medlemsstater rapporterade tydliga framsteg i genomförandet av anpassningsåtgärderna för varje anpassningsmål.

Under 2021 uppgick andelen förnybar energi i den slutliga energianvändningen (brutto) i EU till 21,8 %, vilket är en liten minskning jämfört med 2020 (22 %) 87 . Även om användningen av förnybar energi i absoluta tal ökade med cirka 5 % jämfört med 2020, till 220 804 Mtoe jämfört med 209 595 Mtoe året innan, ökade den totala energianvändningen ännu snabbare som en följd av att den ekonomiska aktiviteten tog fart efter att covid-restriktionerna upphörde. Andelen förnybar energi minskade dessutom i flera medlemsstater på grund av förseningar i genomförandet av bestämmelserna om hållbarhetskriterier för bioenergi i direktivet om förnybar energi.

Om man betraktar framstegen mot bakgrund av utvecklingen fram till 2030 ligger 2021 års andel på 21,8 % något lägre än det mellanliggande mål på 22,2 % som enligt den bindande utvecklingsbanan ska uppnås 2022 88  , baserat på det nuvarande målet för 2030 på 32 %. Utgår man i stället från det uppdaterade målet på 42,5 % ligger andelen mer än 2 procentenheter lägre än utvecklingsbanan (milstolpen skulle då ligga på 24,05 %).

I genomsnitt har den totala andelen förnybar energi ökat med 0,67 procentenheter per år sedan 2010. Det nya EU-målet för 2030 på 42,5 % (och i ännu högre grad ambitionsmålet på 45 %) kommer att kräva en mycket snabbare ökning under de kommande åren. Framstegen har varit särskilt stora inom elsektorn, där andelen förnybar energi ökade från 21,3 % år 2010 till 37,6 % år 2021. Framstegen inom uppvärmning och kylning (en ökning från 17 % till 22,9 %) och transporter (en ökning från 5,5 % till 9.1 %) var mer blygsamma.

Andelen förnybar energi 2021 varierar kraftigt mellan medlemsstaterna, vilket återspeglar de olika utgångslägen och nationella mål som fastställts för varje medlemsstat i det ursprungliga direktivet om förnybar energi och de nationella bidrag som fastställts i de nationella energi- och klimatplanerna. Sverige uppnådde den högsta andelen förnybar energi 2021 (62,6 %), följt av Finland (43,1 %) och Lettland (42,1 %). Med andelar på som högst 13 % hade Belgien, Irland, Luxemburg, Malta och Nederländerna de lägsta andelarna förnybar energi. I flera medlemsstater minskade andelen betydligt, särskilt i Bulgarien, med en minskning på 6,3 procentenheter, och i Irland, med en minskning på 3,7 procentenheter (som i båda fallen framför allt berodde på en minskning inom bioenergi). I andra länder, såsom Estland (med en ökning på nästan 8 procentenheter, delvis på grund av statistiska överföringar), uppvisade en kraftig ökning.

Baserat på både den nationella användningen och hittills anmälda statistiska överföringar hade följande medlemsstater 2021 en andel som låg under deras bindande mål för förnybar energi för 2020 enligt det ursprungliga direktivet om förnybar energi: Frankrike (3,7 procentenheter lägre än målet för 2020), Irland (3,5 procentenheter lägre), Nederländerna (1 procentenhet lägre) och Rumänien (0,6 procentenheter lägre). Följaktligen måste dessa medlemsstater inom ett år vidta kompletterande åtgärder för att täcka skillnaden under nästkommande år 89 .

EU uppnådde de målvärden för energieffektivitet som fastställts för 2020 i energieffektivitetsdirektivet, både när det gäller primärenergianvändning och slutlig energianvändning 90 . Värdena påverkades dock i hög grad av covid-19-krisen och nedstängningsåtgärderna, som begränsade den totala aktiviteten och därmed minskade energiefterfrågan.

Under 2021 var primärenergianvändningen i EU 1 311 Mtoe, vilket är omkring 6 % högre än 2020. Detta är troligtvis en följd av återhämtningen efter covid-19-krisen, även om primärenergianvändningen fortfarande var lägre än 2019. Det återspeglar ännu inte EU:s gemensamma insatser för att minska energiefterfrågan efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Om den nedåtgående trenden fortsätter under de kommande åren skulle detta tyda på att strukturella förbättringar har gjorts.

Den absoluta slutliga energianvändningen minskade 2021 i 18 medlemsstater jämfört med 2005, medan den ökade i åtta medlemsstater, i tre fall (Litauen, Malta och Polen) med mer än 20 %. Under 2021 ökade den totala slutliga energianvändningen i alla medlemsstater jämfört med 2020. Om man betraktar framstegen mot bakgrund av utvecklingen fram till 2030 ligger värdena för primärenergianvändningen och den slutliga energianvändningen fortfarande inte i linje med målen för 2030.

De rapporterade nya årliga energibesparingarna enligt energisparkravet i artikel 7 i energieffektivitetsdirektivet uppgår till 10 384 ktoe/år. De nya årliga besparingar som motsvarar målet på 0,8 %/år 91 uppgår till totalt 7 309 ktoe/år för de 25 medlemsstater som rapporterade. De rapporterade besparingarna är därmed 42,1 % högre än de besparingar som krävs.

De få medlemsstater som rapporterade uppgifter om byggnadsrenovering uppvisar framsteg mot de renoveringsmål som fastställts i de nationella långsiktiga renoveringsstrategierna 92 . Antalet nya och renoverade nära-nollenergibyggnader, som blev standard för nya byggnader i medlemsstaterna från och med slutet av 2020 93 , ökade med i genomsnitt 80 % mellan 2020 och 2021. Medlemsstaterna har också tillhandahållit en mängd olika milstolpar och framstegsindikatorer som fastställts på nationell nivå i syfte att förbättra byggnadsbeståndet och minska dess energianvändning. Insatserna för att följa upp byggnadsbeståndets utveckling måste öka. Förslaget 94 om uppdatering av direktivet om byggnaders energiprestanda innehåller åtgärder som kan vara fördelaktiga i detta avseende, såsom byggnadsrenoveringsplaner och nationella databaser för byggnaders energiprestanda varifrån uppgifter årligen förs över till EU:s observatorium för byggnadsbeståndet 95 .

De flesta medlemsstater fastställde i 2019 års nationella energi- och klimatplaner nationella målsättningar och mål för energitrygghet. Målsättningarna har utformats på olika sätt och sträcker sig från uppförande och utnyttjande av energilagringsanläggningar till anläggande av LNG-terminaler och minskat beroende av energiimport. Dessa åtaganden stärker EU:s energitrygghet.

Kommissionen kunde inte bedöma EU:s framsteg mot diversifieringsmålen och därmed energitryggheten, eftersom endast sju medlemsstater fastställde något relaterat mål eller någon relaterad målsättning. Nästan alla länder som fastställde sådana diversifieringsmål noterade dock vissa framsteg.

Detsamma gäller för minskat beroende av energiimport från tredjeländer, eftersom endast sex medlemsstater fastställde kvantifierbara mål eller målsättningar på detta område. Bland de länder som fastställde särskilda mål för importberoende rapporterade vissa inga betydande framsteg (t.ex. Grekland) eller till och med att situationen hade försämrats (t.ex. Kroatien och Polen). Endast Bulgarien, Italien och Estland noterade vissa framsteg. EU:s beroende av import av fossila bränslen har varit i stort sett oförändrat under de nio år som föregick rapporteringsperioden och ökade bara med en procentenhet 2021 jämfört med 2012. Denna indikator visar inte följderna av den ryska invasionen av Ukraina, eftersom uppgifter bara finns tillgängliga fram till 2021. På grund av medlemsstaternas minskade import av fossila bränslen från Ryssland har situationen sannolikt förändrats avsevärt.

Framstegen fram till 2021 när det gäller målsättningen att utveckla förmågan att hantera begränsad eller avbruten energitillförsel från en energikälla föreföll positiva, och de flesta länder har gjort betydande framsteg när det gäller gas- och elsystemens resiliens.

Medlemsstaterna har gjort stora ansträngningar för att öka den gränsöverskridande kapaciteten. Slutförandet av olika projekt av gemensamt intresse bör ytterligare förbättra sammanlänkningsnivåerna. Sju medlemsstater (IE, EL, ES, FR, IT, CY och RO) låg dock under sammanlänkningsmålet för 2030, och fyra (IE, ES, IT och CY) låg också kvar under sammanlänkningsmålet för 2020. Ytterligare insatser krävs för att uppnå målsättningarna för 2030, i synnerhet ett snabbt genomförande av planerade gränsöverskridande projekt.

Alla medlemsstater har inte fastställt nationella målsättningar för energisystemens flexibilitet. För de som har gjort det varierar de nationella målsättningarna i fråga om anpassningsbarhet och mätbarhet. Sverige har fastställt sex nationella målsättningar för flexibilitetslösningar för att identifiera och undanröja hinder och främja flexibilitet, såsom efterfrågeflexibilitet och lagring. Grekland har infört tydliga ramverk för deltagande i och hantering av efterfrågeflexibilitet och gjort framsteg med att främja efterfrågeflexibilitet på energimarknaderna.

När det gäller forskning, innovation och konkurrenskraft rapporterade 20 medlemsstater om åtgärder för att genomföra mål och strategier i den strategiska EU-planen för energiteknik. De flesta medlemsstater rapporterade om omfattande program för forskningsfinansiering som stöder utvecklingen av teknik som omfattas av planens arbetsgrupper för genomförande. När det gäller offentliga utgifter för forskning och innovation (FoI) lämnade 19 medlemsstater information om kvantifierbara nationella målsättningar och fem rapporterade i förhållande till ett mål. Av de 13 medlemsstater som rapporterade uppgifter för både 2020 och 2021 noterade tolv en ökning av FoI-investeringar (AT, CZ, DE, ES, FR, LT, MT, NL, AT, PT, FI och SE), och endast en medlemsstat rapporterade en liten minskning (EL).

Det totala beloppet för energisubventioner i EU ökade till 216 miljarder euro fram till 2021. Som en direkt följd av energikrisen steg detta belopp till 390 miljarder euro 2022. Medlemsstaterna inrättade 230 tillfälliga subventionsinstrument som svar på energipriskrisen, till ett totalt uppskattat värde av 195 miljarder euro. En betydande del av de tillfälliga instrumenten riktades till hushållen, som fick 93 miljarder euro i stöd. Stödet till vägtransportsektorn uppgick till 31 miljarder euro, medan sektorsövergripande subventioner uppgick till 75 miljarder euro. Många av dessa åtgärder, som vidtagits av medlemsstaterna för att skydda hushåll och kommersiella och industriella konsumenter, förväntas fasas ut under 2023 eller när energipriserna återgår till stabila nivåer.

Krisen ledde till en tillfällig ökning av subventionerna för fossila bränslen (främst naturgas och bränsle för vägfordon), som uppgick till 123 miljarder euro 2022. Trots att utbyggnaden av förnybar energi ökar varje år minskade de subventioner som betalades ut för förnybar energi från 88 miljarder euro 2020 till 86 miljarder euro 2021 och till 87 miljarder euro 2022. Detta beror främst på marknadsbaserade subventionsinstrument såsom inmatningspremier och differenskontrakt. När marknadspriserna var höga flödade ersättningar från producenter av förnybar energi in till staten.

Krisen innebar ett avbrott i den långa nedåtgående trenden för subventioner för fossila bränslen. Omkring hälften av subventionerna för fossila bränslen (58 miljarder euro) kommer att upphöra 2024 eller är kortsiktiga. Av de återstående har cirka 1 % (1,7 miljarder euro) ett slutdatum på medellång sikt (2025–2030). För resterande 52 % (64 miljarder euro) av dessa subventioner för fossila bränslen finns det fortfarande inget slutdatum eller så har slutdatumet fastställts till efter 2030 96 .

Medlemsstaterna använder sig av olika metoder för att hantera energifattigdom, som bygger antingen på kvantitativa mål eller på mer kvalitativa bedömningar. Medan vissa länder gjorde framsteg har andra haft utmaningar med att tillhandahålla tydliga bedömningar av framstegen. Energifattigdom ges ett tydligt erkännande i EU-lagstiftningen: medlemsstaterna har ansvaret för att bedöma antalet energifattiga hushåll inom sina respektive territorier och för att genomföra en kombination av struktur- och socialpolitik om antalet är betydande 97 .

Andelen hushåll som inte kunde hålla sina hem tillräckligt varma minskade i de flesta medlemsstater under 2021. Endast Spanien rapporterade en kraftig ökning mellan 2019 och 2021. I och med de stora geografiska skillnaderna är alla medlemsstater drabbade, även om siffrorna varierar från 1,4 % i Finland till 22,5 % i Bulgarien. Det bör noteras att dessa rapporterade siffror ännu inte återspeglar det ökade antal hushåll som inte kunde hålla sina hem tillräckligt varma under 2022 till följd av den kraftiga ökningen av energipriserna (se avsnitt 1.1). Samtidigt införde medlemsstaterna ett stort antal nödåtgärder förra vintern som har bidragit till att begränsa energikrisens påverkan på de mest utsatta hushållen.

2.2 Styrmedel och åtgärder för att uppnå EU:s och medlemsstaternas mål, målsättningar och bidrag för 2030

Grundläggande framsteg mot att uppnå ambitionerna för 2030 åstadkoms tack vare att medlemsstaterna säkerställer lämpliga och trovärdiga styrmedel och åtgärder, och nödvändig finansiering, för att stödja de mål, målsättningar och bidrag som fastställs i deras nationella energi- och klimatplaner och den lagstiftning som överenskommits på EU-nivå. År 2023 täcker denna rapportering för första gången energiunionens samtliga fem dimensioner på ett integrerat sätt. Det totala antalet enskilda styrmedel och åtgärder som rapporterades ökade från 2 052 år 2021 98 till 3 039 år 2023. I genomsnitt har varje medlemsstat rapporterat 113 enskilda styrmedel och åtgärder. Detta är en ökning med 48 % jämfört med 2021. Det har dessutom skett en stor ökning av antalet nyligen genomförda styrmedel och åtgärder, vilket kan bero på medlemsstaternas behov av att genomföra nya styrmedel och åtgärder för att uppnå sina klimat- och energimål för 2030.

Det är inte möjligt att göra en strukturell jämförelse av tillgänglig och nödvändig finansiering för uppnåendet av de mål, målsättningar och bidrag som medlemsstaterna anger i sina nationella energi- och klimatplaner. Uppgifterna är ofta ofullständiga eller inkonsekventa och möjliggör inte en strukturerad jämförelse. Under nästa rapporteringscykel är det därför viktigt att den rapporterade informationens tillgänglighet, samstämmighet och jämförbarhet förbättras.

På EU-nivå offentliggjordes 2023 den första ansökningsomgången inom ramen för EU:s finansieringsmekanism för förnybar energi. Ansökningsomgången bygger på ett frivilligt deltagande av Luxemburg som bidragande medlemsstat, som betalar 40 miljoner euro till mekanismen, medan Finland är värdmedlemstat för uppförandet av solcellsanläggningar som ska generera förnybar energi med en total kapacitet på upp till 400 MW. Under de kommande 15 åren kommer Luxemburg och Finland att dela de statistiska förmånerna av den el som produceras vid de anläggningar som får stöd. Kommissionen förbereder för närvarande nästa ansökningsomgång under 2024.

Under 2023 utnyttjades FSE – Energi och dess del för förnybar energi och gränsöverskridande projekt i två framgångsrika ansökningsomgångar. De tillhandahöll stöd för ELWIND, ett projekt för en havsbaserad vindkraftpark som utvecklats av Estland och Lettland, CICERONE, ett projekt inom värdekedjan för vätgas som utvecklats av Spanien, Italien, Nederländerna och Tyskland, SLOWP, ett projekt för en havsbaserad vindkraftpark som utvecklats av Estland och Luxemburg, och ULP-RES, ett projekt för en landbaserad gränsöverskridande vindkraftpark. Under 2021 och 2022 beviljades sammanlagt 1,64 miljarder euro i FSE-bidrag till viktiga infrastrukturprojekt av gemensamt intresse.

När det gäller effekterna av och kostnaderna för styrmedel och åtgärder rapporterade 18 medlemsstater kvantitativa förhandsbedömningar av minskningen av växthusgasutsläpp. Utsläppsminskningarna uppgår till 407 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2025, 703 miljoner ton 2030, 577 miljoner ton 2035 och 537 miljoner ton 2040. De rapporterade minskningarna tycks vara ofullständiga, med tanke på att minskningen efter 2030 inte stämmer överens med förväntningen om större minskningar över tid.

Medlemsstaterna rapporterade endast i begränsad och varierande utsträckning om de framtida effekterna på utsläpp av luftföroreningar till följd av genomförandet av de styrmedel och åtgärder som anges i de nationella energi- och klimatplanerna. Även om rapporterna från två medlemsstater anger effekter för (nästan alla) styrmedel och åtgärder täcker de flesta en (mycket) mindre andel av styrmedlen och åtgärderna, och sex medlemsstater rapporterade inga effekter på luftkvalitet och utsläpp till luft för något styrmedel eller någon åtgärd. Majoriteten av de rapporterande medlemsstaterna angav utsläppsminskningar per förorening (NOx, NH3, PM2,5, SO2 och NMVOC) till följd av genomförandet av styrmedel och åtgärder, och effekterna var tydligare för vissa föroreningar (t.ex. SO2) än för andra (t.ex. NH3 och PM2,5).

2.3 Regionalt samarbete

Ökat regionalt samarbete kan stärka energiunionens genomslag och samstämmighet inom samtliga av dess fem dimensioner. De flesta medlemsstater rapporterade om sina framsteg i genomförandet av regionalt samarbete, och de flesta av dem rapporterade vissa framsteg inom åtminstone ett av sina regionala samarbetsinitiativ eller samarbetsprojekt. De regionala samarbetsprojekt eller samarbetsinitiativ som rapporterades omfattar samtliga av de fem dimensionerna, även om majoriteten är inriktade på energitrygghet, den inre energimarknaden och minskade växthusgasutsläpp och färre projekt eller initiativ rör energieffektivitet eller forskning, innovation och konkurrenskraft.

Det regionala samarbetet kring förnybar energi ökar, särskilt inom den havsbaserade sektorn. Med utgångspunkt i energisamarbetet för Nordsjön (NSEC) och den baltiska energimarknadens sammanlänkningsplan (BEMIP) har länder runt Nordsjön och Östersjön undertecknat flera förklaringar 99 och samförståndsavtal för att gemensamt utveckla de två havsområdenas potential för havsbaserad energi. EU:s energiministrar har också träffats mer än 20 gånger i olika former (t.ex. vid informella rådsmöten, extra rådsmöten och möten inom rådet (transport, telekommunikation och energi)) sedan januari 2022.

Flera medlemsstater rapporterade framsteg i det regionala samarbetet inom regionala forum såsom Pentalateralt energiforum och NSEC, inom strategier såsom EU:s strategi för den adriatisk-joniska regionen 100 och inom samarbeten i samband med tekniska energiprojekt som genomförs via det europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystemen för el, Interreg och Fonden för ett sammanlänkat Europa.

2.4 Dialog på flera nivåer

Dialog på flera nivåer är ett grundläggande verktyg för att behovet av energiomställning och av att klimat- och energiambitionerna för 2030 uppnås ska få acceptans i hela samhället. De flesta medlemsstater rapporterade om aktiviteter kopplade till inrättandet av nationella klimat- och energidialoger på flera nivåer och tog upp inrättandet av olika forum, plattformar och kommittéer för delaktighet. Dessa involverade lokala myndigheter, civilsamhällesorganisationer, näringslivet, investerare, andra relevanta aktörer och allmänheten.

Det finns dock stor variation mellan medlemsstaterna i hur mogna, sofistikerade och strukturerade dessa dialoger är. Vissa medlemsstater hänvisar till strukturer eller metoder som har funnits i flera år, även innan styrningsförordningen trädde i kraft, medan andra medlemsstater hänvisar till processer som införts sedan 2022 eller som håller på att inrättas.

Flera medlemsstater gav ett vidare perspektiv på sina processer och lyfte fram hur regelbundna och permanenta deras initiativ var, beskrev och kvantifierade sin verksamhet och vilka resultat och effekter som uppnåtts, medan andra medlemsstater snarare lämnade förteckningar över sina samråd och evenemang utan att förklara den övergripande strategin eller hur initiativen hänger ihop. Lokala myndigheters deltagande har haft ett starkt fokus i flera medlemsstater men tillämpas inte på ett tydligt sätt.

I många medlemsstater är omfattningen av klimat- och energidialogen på flera nivåer begränsad till processen för att utarbeta den nationella energi- och klimatplanen, medan styrningsförordningen eftersträvar en mer omfattande ram och kräver att medlemsstaterna inrättar en dialog som omfattar de olika scenarier som planeras på energi- och klimatpolitikens område, även på lång sikt, och bedömning av de framsteg som gjorts.

3.    SLUTSATSER, FRAMTIDSUTSIKTER OCH ÅTERSTÅENDE UTMANINGAR

Den energikris som har drabbat EU har visat på vikten av beredskap och motståndskraft. Samtidigt har samordningen på EU-nivå och gemensamma insatser av EU och medlemsstaterna visat sig vara effektiva, vilket har lett till ökad enighet mellan medlemsstaterna och stärkt EU:s geopolitiska inflytande och betydelse. Både motståndskraft och samordning av insatser på medlemsstats- och EU-nivå kommer även i fortsättningen att vara avgörande för att säkerställa energitrygghet, stärka EU:s energioberoende och slutföra omställningen till ren energi. Den senaste tidens utveckling har också visat att energitrygghet är avgörande för EU:s ekonomiska säkerhet, eftersom de flesta ekonomiska sektorer är beroende av en stabil energiförsörjning och stabila leveranskedjor.

Kommissionen kommer att fortsätta sitt nära samarbete med både Europaparlamentet och rådet i syfte att innan den nuvarande kommissionens mandat löper ut uppnå rättvisa, balanserade och ambitiösa överenskommelser om de återstående initiativen i den europeiska gröna given. Detta skulle ge EU möjlighet att skapa en stabil rättslig grund och fokusera på hur den ska genomföras för att hantera utmaningarna med att bli världens första klimatneutrala kontinent. Samtidigt måste medlemsstaterna senast den 30 juni 2024, efter kommissionens bedömning av och rekommendationer om deras utkast, färdigställa sina uppdaterade nationella energi- och klimatplaner. Genom att i detalj ange hur varje medlemsstat kommer att utföra den viktiga uppgiften att genomföra den europeiska gröna given fram till 2030 kommer dessa planer att stå i centrum för EU:s och medlemsstaternas genomförandestrategi för energiunionens mer långtgående målsättningar och ambitioner.

EU har lyckats ta sig igenom den senaste tidens svårigheter, men flera stora utmaningar återstår. Dessa måste hanteras på kort till medellång sikt för att stärka EU:s motståndskraft och suveränitet på energiområdet, främja industrins konkurrenskraft, trygga varaktiga arbetstillfällen och förverkliga klimatneutraliteten för kommande generationer. Nedan beskrivs närmare flera av de områden som behöver se över.

1)En moderniserad styrning och politisk struktur på energi- och klimatområdet för perioden efter 2030

Tack vare förslagen i 55 %-paketet och REPowerEU-planen är EU nu nästan fullt rustat med de lagstiftningsverktyg och andra verktyg som behövs för att kunna uppnå omställningen till ren energi genom säker och konkurrenskraftig energi till överkomliga priser. Mot bakgrund av den kommande översynen av styrningsförordningen 2024 kan EU:s styrning och politiska struktur på energi- och klimatområdet behöva ses över på nytt. Sedan Rysslands invasion av Ukraina inleddes har energisamordning och energiåtgärder på EU-nivå varit avgörande för att framgångsrikt mildra effekterna av energikrisen. Strategisk samordning av energipolitiken på EU-nivå är viktigt för att EU:s energimål ska uppnås, inbegripet utfasningen av importen av ryska fossila bränslen senast 2027 och uppbyggnaden av ett strategiskt oberoende på energiområdet. Översynen av ramen för styrning av energi- och klimatåtgärder måste återspegla de förändringar som 55 %-paketet medför och stärka EU:s förmåga att uppnå sina mål. Detta är nödvändigt för att kunna föregå med gott exempel och för att övertyga internationella partner om att de också kan uppnå resultat i omställningen till ren energi, inledningsvis med de globala målen för energieffektivitet och förnybar energi inför COP 28 i slutet av året.

Det är även hög tid att reflektera över målet för växthusgaser för 2040. Detta mål bör utgöra ett trovärdigt och mätbart steg mot det långsiktiga målet om klimatneutralitet 2050. Fastställandet av ett mål för växthusgaser för 2040 förbättrar den långsiktiga förutsägbarheten för investerare samtidigt som det möjliggör en kostnadseffektiv energiomställning, stärker EU-industrins konkurrenskraft och befäster EU:s ställning som global ledare i omställningen till ren energi. Varken utvecklingen mot klimatneutralitet, försörjningstrygghet eller överkomliga energipriser kan tas för given. Därför måste den framtida klimat- och energistyrningen göra det möjligt för EU och medlemsstaterna att ta itu med återstående utmaningar och säkerställa att unionen förblir en konkurrenskraftig global aktör. 

2)Ge ett kraftfullt stöd för EU:s konkurrenskraft och industriella ledarskap

EU:s konkurrenskraft är ett viktigt skydd för EU:s tekniska suveränitet och för energisystemets oberoende. Att upprätthålla och stärka EU:s konkurrenskraft är enligt den nuvarande kommissionen av strategisk betydelse. Detta framgår av att kommissionens ordförande bad Mario Draghi att utarbeta en rapport om den europeiska konkurrenskraftens framtid. Konkurrenskraftiga europeiska företag och en stark tillverkningsbas för ren teknik är avgörande för att EU:s energimål ska uppnås. Inflationen är fortfarande hög. Detta påverkar omställningen till ren energi och i synnerhet investeringarna i förnybar energi och energieffektivitet, som är kapitalintensiva. Även om naturgaspriserna har stabiliserats efter krisen är de fortfarande dubbelt så höga som före krisen 101 , och energipriserna i EU är genomgående högre än i andra regioner i världen 102 . Trygg, billig, säker och stabil tillgång till el måste säkerställas i omställningen till ren energi. Höga energipriser skapar en konkurrensnackdel inte bara för tillverkningen inom EU utan även i den globala kapplöpningen om ren teknik.

I och med antagandet av lagen om inflationsminskning investerar Förenta staterna offentliga medel för att stimulera miljömässigt hållbar konsumtion och produktion och miljömässigt hållbara investeringar, framför allt genom riktade skattelättnader (som uppgår till totalt 500 miljarder US-dollar, varav 60 % är inriktade på energisektorn). Samtidigt går Kina i spetsen för stöd till ren teknik 103 genom en investeringsinriktad ekonomi. Kina tillverkar enorma mängder av subventionerade solcellspaneler och tillgodoser den stora efterfrågan på EU-marknaden.

Genom den rättsakt om nettonollindustri som ingår i industriplanen i den gröna given strävar kommissionen efter att stärka EU:s konkurrenskraft och den inhemska tillverkningskapaciteten inom nettonollteknik. För att förbli konkurrenskraftigt måste EU bygga upp en kapacitet som så effektivt som möjligt tillvaratar all relevant teknik genom att tillhandahålla en lämplig rättslig ram. Kommissionen har presenterat ett europeiskt vindkraftspaket för att ta itu med de särskilda utmaningar som finns inom vindkraftsektorn. De viktigaste inslagen i detta paket omfattar åtgärder för snabbare tillståndsförfaranden, förbättrade auktionssystem i hela EU, kompetens, tillgång till finansiering och stabila leveranskedjor. Inom ramen för bilaterala handelsavtal eller genom industripartnerskap för nettonollteknik skulle EU dessutom kunna samarbeta med utvalda länder utanför EU som har lämplig industrikapacitet och lägre produktionskostnader.

Genom de rättsliga ramarna och finansieringsramarna strävar EU efter att överbrygga klyftan mellan forskning och innovation (FoI) och spridningen på marknaden inom sektorer för ny eller tidig ren teknik. Kommissionen kommer att fortsätta att stödja FoI i nära samarbete med industrin för att påskynda utvecklingen av ren teknik och stärka EU:s tillverkningsbas. I synnerhet skulle särskilda regler om grön offentlig upphandling kunna bidra till att mobilisera ytterligare privata investeringar för att stödja EU-baserade nystartade och expanderande företag. Företagsklimatet för små och medelstora företag kommer att förbättras genom en konkurrenskraftskontroll av all ny lagstiftning och genom ett lagstiftningsförslag som syftar till att minska rapporteringskraven på EU-nivå med 25 %. De dialoger om omställning till ren energi som har inletts med industrin stöder också skapandet av en affärsmodell för utfasning av fossila bränslen i industrin (t.ex. inom stål och batterier). Samtidigt kommer EU att stärka skyddet av sin industri mot marknadssnedvridning från länder utanför EU. Inledandet av en antisubventionsundersökning om elfordon från Kina är ett första steg. Smart, innovativ teknik spelar redan en grundläggande roll för analys och optimering av energisystem. I detta sammanhang, och inom FoI, förväntas artificiell intelligens komma att spela en allt större roll. Kommissionen arbetar för att globala minimistandarder för säker och etisk användning av artificiell intelligens ska tas fram. Framtiden för EU:s industri för ren teknik måste vi skapa här, i Europa.

3)Säkerställa tillförlitlig försörjning av kritiska råvaror

Inom EU finns en växande oro när det gäller tillförlitlig tillgång till kritiska råvaror. Denna tillgång kommer att vara avgörande för omställningen till ren energi och för EU-industrins konkurrenskraft. Merparten av grön teknik kräver betydande mängder metaller och mineraler, såsom koppar, litium och kobolt. Enligt Internationella energiorganet kan tillgången på vissa råvaror begränsas i takt med ökad efterfrågan 104 . Samtidigt som EU:s efterfrågan på kritiska råvaror förväntas öka kraftigt är EU i hög grad beroende av import från ett fåtal länder utanför EU som ofta har en monopolliknande ställning (EU får t.ex. 98 % av sina sällsynta jordartsmetaller och 93 % av sin magnesium från Kina) 105 . Den senaste krisen har visat på riskerna med och konsekvenserna av ett alltför stort beroende av ett enda land, och Kina har redan infört exportrestriktioner för gallium och germanium, som är nödvändiga för halvledare och solpaneler. Kommissionens förslag till en akt om kritiska råvaror syftar till att säkerställa tillgång till en trygg och hållbar försörjning av dessa råvaror. Framstegen mot en cirkulär användning av råvaror kan också förbättra EU:s försörjningstrygghet i fråga om kritiska råvaror. Ytterligare åtgärder för att diversifiera tillgången till råvaror framstår som nödvändiga. Kommissionen har även tillkännagivit att den ska inrätta en ny sammanslutning för alla likasinnade länder som är villiga att stärka de globala leveranskedjorna, stärka Världshandelsorganisationen och skärpa efterlevnadskontrollen för att bekämpa illojala handelsmetoder.

4)Säkerställa de investeringar som krävs för omställningen till ren energi

För att uppnå de ambitiösa målen för 2030 måste investeringarna i omställningen till ren energi öka avsevärt samtidigt som de offentliga resurserna förväntas vara begränsade. I 2023 års strategiska framsynsrapport uppskattade kommissionen att ytterligare årliga investeringar på 620 miljarder euro kommer att behövas för att uppnå målen i den europeiska gröna given och REPowerEU 106 . Även om europeiska finansinstitut som Europeiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling kommer att spela en nyckelroll måste de flesta investeringarna komma från den privata sektorn. EU måste skapa ett attraktivt investeringsklimat och mobilisera privat finansiering. För att uppnå detta arbetar EU med att inrätta en robust ram för hållbar finansiering 107 för att kanalisera mer privat kapital till den gröna och hållbara omställningen, inklusive förnybar energi. En viktig möjliggörande faktor för de investeringar som krävs är långsiktig förutsägbarhet i politiken. En förenklad och mindre byråkratisk tillgång till EU-stöd (särskilt lån och lånegarantier) skulle förbättra den inre marknadens attraktionskraft när det gäller gröna investeringar och stärka EU-budgetens hävstångseffekt för privata investeringar.

5)Säkerställa överkomliga energipriser och stärka konsumentskyddet och konsumentinflytandet

En verklig energiunion måste säkerställa överkomliga energipriser för alla, redan på kort sikt. Konsumenterna och samhället har spelat en viktig roll för att hantera effekterna av energikrisen genom att minska sin energiefterfrågan, även när detta förvärrade de ekonomiska svårigheterna för många. Deras situation kan dock ha försvagats av krisen, och naturgas- och elpriserna är i dag fortfarande dubbelt så höga som de var före krisen 108 . I övergången till ett mer elektrifierat, koldioxidsnålt och decentraliserat energisystem kommer konsumenterna verkligen att sitta i förarsätet när det gäller åtgärder för att minska koldioxidutsläppen tack vare framväxten av innovativa modeller för konsumentinflytande som är inriktade på kollektiv egenförbrukning och energidelning. 

Dessa system säkerställer att konsumenterna kan dra nytta av rimliga elpriser baserade på externt producerad förnybar energi. För en rättvis omställning är det viktigt att dessa system är tillgängliga för låginkomsthushåll och att konsumenterna är tillräckligt informerade och omfattas av starka rättigheter, rättsligt skydd och stödåtgärder, både på nationell nivå och EU-nivå. Ett fortsatt införande av smarta mätare i hemmen är avgörande för att stärka konsumenterna och främja smartare konsumtionsmönster för energi och energibesparingar. I gränsregioner kan lokala gränsöverskridande samarbeten på energiområdet hjälpa till att lösa problem med att färre människor bor där genom att bidra till en ekonomisk revitalisering. EU måste även fortsättningsvis spela en viktig roll för att hjälpa människor att fortsätta att vara en drivkraft för den gröna energiomställningen och för att säkerställa en rättvis omställning för alla. Utöver detta är tillämpningen av principen om energieffektivitet först fortfarande central.

6)Förbättra energimarknaderna och energinäten och fortsätta integrera energisystemet

Framtidens energisystem i EU måste integreras och kunna hantera en ökande decentralisering. Energinäten måste mycket snabbt förstärkas, och anpassningar av energimarknaden kommer att bli nödvändiga. Ett rent, effektivt och integrerat energisystem kommer att kräva betydande investeringar i överförings- och distributionsnät för att säkerställa sammanlänkningar, för anpassa dem till en decentraliserad produktion och efterfrågeflexibilitet och för att möjliggöra användning av en stor andel billig förnybar energi. Den kommande handlingsplanen för elnäten kommer att innehålla förslag om viktiga steg i denna riktning. Artificiell intelligens kommer att spela en större roll för att hantera och optimera EU:s framtida energisystem. Med ett alltmer digitaliserat energisystem följer en större risk för cyberattacker som kräver lämpliga cybersäkerhetsåtgärder. Energimarknaderna måste ge lämpliga investeringssignaler för förnybar energi, energieffektivitetsåtgärder och den nätutbyggnad som behövs. Marknaderna kommer inte bara att behöva anpassa sig till fler aktörer på lokal nivå, utan även underlätta utvecklingen av storskaliga och komplexa hybridprojekt för förnybar energi, ibland långt ute till havs. Som ett första steg är det viktigt att alla medlemsstater genomför paketet om ren energi 109 .

Digitalisering, flexibilitet och efterfrågeflexibilitet kommer att spela en central roll i ett välfungerande rent och decentraliserat energisystem. EU har antagit en omfattande rättslig ram för att hantera dessa utmaningar. Kommissionen har även mot bakgrund av energikrisen lagt fram ett förslag om en strukturell reform av elmarknadens utformning. Den kommer att minska de fossila bränslenas påverkan på energipriserna och skapa incitament för fler rena och flexibla lösningar. Trots detta kvarstår betydande hinder för införandet av lämpliga affärsmodeller och tekniska lösningar såsom smarta nät. Ytterligare integrering av slutkundsmarknaderna kan kräva att innovativa verktyg och incitament utforskas för att påskynda en rättvis omställning till ren energi. EU kommer därför att samarbeta med alla marknadsaktörer för att underlätta ett aktivt deltagande och mobilisera den fulla potentialen hos EU:s integrerade energimarknader. Samtidigt måste energisystemet anpassas till dramatiska klimatrelaterade förändringar.

7)Komma till rätta med kompetens- och arbetskraftsbristen inom energisektorn

Kompetens- och arbetskraftsbristen utgör en flaskhals i genomförandet av omställningen till ren energi och för EU:s konkurrenskraft. För att REPowerEU-målen ska uppnås kommer det enligt uppskattningar att behöva skapas över 3,5 miljoner arbetstillfällen 110 fram till 2030, vilket innebär mer än en tredubbling av den befintliga arbetskraften på 1,5 miljoner arbetstagare. Dessa är arbetstillfällen inom själva sektorn för ren energi, men även inom tillverkning, byggverksamhet, transporter och tjänster kopplade till en ökad tillverkning och utbyggnad av den teknik som berörs 111 . En förutsättning för detta är tillgång till kompetens och att arbetstagarna kan övergå till dessa framväxande sektorer. Nästan 30 % av de företag i EU som är verksamma inom tillverkningen av elektrisk utrustning led dock brist på arbetskraft under 2022. Denna utvecklingstrend förväntas tillta och påverkar även kärnenergisektorn. I detta sammanhang måste kompetensutveckling och omskolning av arbetstagare vara en prioriterad fråga för EU samtidigt som en könsbalanserad, rättvis och inkluderande arbetsmiljö säkerställs. Tillträdet till arbetsmarknaden måste förbättras, särskilt för kvinnor, ungdomar och migranter, och säkerställandet av goda arbetsvillkor bör uppmärksammas. Att se till att omställningen till ren energi leder till goda sysselsättningsmöjligheter för EU-medborgarna är också avgörande för omställningens acceptans i samhället, i linje med det politiska målet att ingen ska lämnas utanför.

8)Undersöka hur vattenbrist påverkar energisystem

Mer uppmärksamhet måste ägnas åt kopplingarna mellan energisystemet och tillgången till sötvatten. Anledningen till detta är att vatten har avgörande betydelse för EU:s energisystem och att extrema väderhändelser blir allt vanligare och mer intensiva. Vatten används för nästan alla typer av energiproduktion i EU, och brist på vatten har redan påverkat EU:s energiproduktion, såsom vattenkraftverk och konventionella värmekraftverk, kylningen av kärnreaktorer och bränsletransporter på vattenvägar. FN:s vattenkonferens 2023 betonade att en integrerad strategi för kriser i fråga om vatten, energi, livsmedel och ekosystem är viktig 112 .

9)Fastställa en fast tidsram för utfasning av subventionerna för fossila bränslen

Under energikrisen har subventionerna för fossila bränslen ökat, även om den långsiktiga trenden är nedåtgående. Eftersom mer än 50 % (64 miljarder euro) av subventionerna för fossila bränslen ännu inte har något slutdatum är det viktigt att en tidsram för utfasning av subventionerna för fossila bränslen fastställs i linje med målen för utfasningen av fossila bränslen i den europeiska gröna given och REPowerEU.

Slutsats

EU agerar i en alltmer komplex internationell miljö 113 , där olika internationella aktörer intar nya och ofta mer konfronterande roller. De internationella energimarknaderna genomgår en djupgående omorientering i samband med att världen anpassar sig till de minskande flödena mellan Ryssland och Europa och är fortfarande sårbara. Den globala kapplöpningen om ren teknik är också ett exempel på detta. Dessa nya geopolitiska förutsättningar för den internationella konkurrenskraften måste beaktas vid utformningen av den framtida energipolitiken, som kommer att utgöra grunden för ekonomiskt välstånd och säkerhet. EU kommer att fortsätta att vara en drivkraft för öppen och rättvis handel, trots de metoder som tillämpas av vissa länder utanför EU. Inledandet av en antisubventionsundersökning om elfordon från Kina är ett exempel på hur EU kan vidta åtgärder för att på ett rättvist sätt försvara sin ekonomi mot risker för snedvridning av marknaden.

Samtidigt ligger det i EU:s strategiska intresse att stärka de internationella partnerskapen, inklusive med kandidatländerna, eftersom detta kommer att öka EU:s säkerhet och inflytande. EU:s förhållningssätt till internationellt samarbete som ”partnerskap mellan jämlikar” är fortfarande centralt, eftersom alltfler länder söker de mest fördelaktiga partnerskapen.

Solidaritet mellan medlemsstaterna, och allianser med likasinnade länder såsom medlemmarna i G7, kommer att vara nödvändigt.  EU och dess medlemsstater måste agera på ett enhetligt och samordnat sätt, både internt och i internationella forum, för att öka sitt inflytande. Kommissionens ordförande uttryckte det på följande sätt: ”om vi är enade internt kan ingen splittra oss utifrån” 114 .

EU har hittills gjort framsteg när det gäller oberoendet, säkerheten och tryggheten på energiområdet och står redo för en rättvis global omställning till ren energi med överkomliga priser. Samtidigt gör inflationsutvecklingen och konsekvenserna av klimatkrisen framtiden ännu mer komplex. De slutliga uppdateringar av medlemsstaternas nationella energi- och klimatplaner som ska lämnas in under 2024 kommer att vara en viktig milstolpe för hanteringen av de utmaningar som identifierats och av de omständigheter som förändrats sedan de första planerna antogs 2019. EU måste nu fortsätta den process som inletts, förutse och hantera kommande utmaningar, och påskynda genomförandet av de många olika politiska initiativ som inletts inom ramen för den europeiska gröna given. Åtgärder och investeringar måste redan nu ta sikte på utvecklingen efter 2030. 

(1)

  EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens tal om tillståndet i unionen 2023 .

(2)

Se investeringsplanen för den gröna given – COM(2020) 21.

(3)

COM(2023) 161 final.

(4)

Energiunionen stöder omställningen till ren energi genom att förena alla aspekter av energipolitiken i en sammanhållen, integrerad strategi. Energiunionen bygger på fem dimensioner: 1) trygghet, solidaritet och förtroende, 2) en helt integrerad inre marknad för energi, 3) energieffektivitet, 4) klimatåtgärder och en utfasning av fossila bränslen i ekonomin, och 5) forskning, innovation och konkurrenskraft.

(5)

Varje medlemsstat ska vartannat år överlämna en rapport till kommissionen om läget vad gäller genomförandet av sin nationella energi- och klimatplan genom en integrerad nationell energi- och klimatlägesrapport som omfattar energiunionens samtliga fem dimensioner. Där så är möjligt ska jämförbar energistatistik användas i rapporteringen och bedömningen. Som en följd av detta avser de senaste konsolidera uppgifterna på vissa områden år 2021 eller 2022. Uppgifter med en brytpunkt 2021 återspeglar inte det faktum att många medlemsstater efter det att Rysslands anfallskrig mot Ukraina inleddes har gjort en stor omställning från import av fossila bränslen från Ryssland.

(6)

SWD(2023) 646.

(7)

COM(2023) 652.

(8)

Bilaga I till COM(2023) 650.

(9)

Bilaga II till COM(2023) 650.

(10)

Bilaga III till COM(2023) 650.

(11)

COM(2023) 651.

(12)

COM(2023) 653.

(13)

COM(2023) 654 (som kommer att antas den 31 oktober 2023).

(14)

COM(2023) 655.

(15)

COM(2023) 657.

(16)

Enligt de senaste uppgifterna var gasimporten från Ryssland 28 miljarder kubikmeter under perioden januari–augusti 2023.

(17)

Femårigt genomsnitt jämfört med gasförbrukningen mellan augusti 2022 och augusti 2023.

(18)

  EU fossil generation hits record low as demand falls | Ember (ember-climate.org) .

(19)

Den första omgången förslag inom 55 %-paketet omfattade direktivet om förnybar energi, energieffektivitetsdirektivet, energiskattedirektivet och den sociala klimatfonden. Den andra omgången förslag inom 55 %-paketet omfattade direktivet om byggnaders energiprestanda och paketet om marknaderna för vätgas och koldioxidfri gas.

(20)

COM(2019) 640 final.

(21)

Förordning (EU) 2021/1119.

(22)

COM(2020) 456 final.

(23)

COM(2021) 557 final.

(24)

COM(2021) 558 final, direktiv (EU) 2023/1791.

(25)

COM(2021) 563 final.

(26)

COM(2021) 802 final, förhandlingar pågår.

(27)

COM(2021) 803 final, COM(2021) 804 final.

(28)

COM(2021) 805 final.

(29)

COM(2021) 568 final, den antagna förordningen (EU) 2023/955.

(30)

Priserna baseras på veckogenomsnittet av dagen före-priserna för gas på handelsplatsen Title Transfer Facility och på ett vägt genomsnitt av elpriserna på EU:s viktigaste elmarknader (DE, ES, FR, NL) och Nord Pools marknad (DK, EE, LV, LT, FI, SE, NO). Intradagspriserna för gas nådde en topp på över 320 euro/MWh.

(31)

På dagen före-grossistmarknaden fastställs det pris som alla marknadsaktörer erhåller på grundval av det sista kraftverk som behövs för att täcka efterfrågan, dvs. det kraftverk som har de högsta marginalkostnaderna, när marknaderna klareras. En höjning av priset på gas och stenkol kan leda till att producenter med gas- och koleldade produktionsanläggningar lämnar högre bud på dagen före-grossistmarknaden. Detta kan i sin tur leda till höjda priser på dagen före-marknaden i hela unionen, eftersom gas- och koleldade produktionsanläggningar ofta är de anläggningar som har de högsta marginalkostnaderna för att täcka efterfrågan på el.

(32)

  Acer: Assessment of emergency measures in electricity markets .

(33)

COM(2022) 230 final.

(34)

JOIN(2022) 23 final.

(35)

Förordning (EU) 2023/435.

(36)

Inom ramen för instrumentet för tekniskt stöd har kommissionen hjälpt 17 medlemsstater (BE, BG, CY, CZ, EE, EL, ES, FI, HR, HU, IE, IT, PL, PT, RO, SI och SK) att genomföra REPowerEU-initiativet och att identifiera reformer och investeringar för att fasa ut importen av fossila bränslen från Ryssland.

(37)

COM(2022) 135 final – förordning (EU) 2022/1032.

(38)

COM(2022) 361 final – rådets förordning (EU) 2022/1369.

(39)

COM(2022) 473 final – rådets förordning (EU) 2022/1854.

(40)

COM(2022) 549 final – rådets förordning (EU) 2022/2576.

(41)

COM(2022) 668 final – rådets förordning (EU) 2022/2758.

(42)

COM(2022) 591 final – rådets förordning (EU) 2022/2577.

(43)

  EU:s energiplattform .

(44)

Till exempel Förenta staternas lag om inflationsminskning från 2022, Kinas ”Made in China 2025” och Japans ”Basic Plan for the GX: Green Transition Policy”.

(45)

Enligt vissa berörda parter ökade kostnaden för att bygga havsbaserade vindkraftparker i EU med upp till 40 % under 2023.

(46)

COM(2023) 62 final.

(47)

COM(2023) 160 final.

(48)

COM(2023) 652.

(49)

  EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens tal om tillståndet i unionen 2023 .

(50)

Circle Economy, 2023, The Circularity Gap Report.

(51)

En cirkulär ekonomi skulle minska den miljöbelastning som är kopplad till utvinning av råvaror, utsläpp av växthusgaser och avfallsgenerering. Enligt internationella resurspanelens rapport Global Resources Outlook 2019 skulle en cirkulär ekonomi kunna minska påverkan på biologisk mångfald och vatten med 90 %, växthusgasutsläppen med 50 % och förbättra människors hälsa.

(52)

COM(2023) 148 final, SWD(2023) 58 final.

(53)

COM(2023) 147 final.

(54)

Mekanismen för en rättvis omställning består av tre pelare: Fonden för en rättvis omställning (förordning (EU) 2021/1056), en lånefacilitet för den offentliga sektorn och ett program inom ramen för InvestEU.

(55)

  Resultattavla för konsumentvillkor 2023 .

(56)

Eurostat.

(57)

 För bakgrund och resultat, se AMEDI: Assessing and Monitoring Employment and Distributional Impacts och JRC: The effect of rising energy and consumer prices on household finances, poverty and social exclusion in the EU .

(58)

C(2023) 4080.

(59)

Eurelectric, Eurogas, European Energy Retailers, DSO Entity, E-DSO, CEDEC och GEODE.

(60)

  IEA: Renewable Energy Market Update – June 2023 .

(61)

  EU fossil generation hits record low as demand falls | Ember (ember-climate.org) .

(62)

GD Energis chefsekonom.

(63)

COM(2022) 135 final – förordning (EU) 2017/1938.

(64)

  Rysslands anfallskrig mot Ukraina: EU antar elfte paketet med ekonomiska och individuella sanktioner .

(65)

COM(2022) 591 final – rådets förordning (EU) 2022/2577.

(66)

  EU fossil generation hits record low as demand falls | Ember (ember-climate.org) .

(67)

  Market data – European Heat Pump Association (ehpa.org) .

(68)

  Solar thermal and concentrated solar power barometer 2023 .

(69)

  Den europeiska gröna given: EU enigt om skärpt lagstiftning för att påskynda utbyggnaden av förnybar energi .

(70)

COM(2022) 673 final.

(71)

 Uppgången i kolanvändning till följd av utfasningen av rysk gas kommer dock att försämra luftkvaliteten på kort sikt.

(72)

EU:s kompletterande delegerade akt enligt vilken viss kärnteknisk verksamhet på strikta villkor inkluderas i EU-taxonomin och rättsakten om nettonollindustri.

(73)

Av de tolv medlemsstater som producerar kärnenergi är fyra helt beroende (Bulgarien, Tjeckien, Ungern och Slovakien) och en delvis beroende (Finland) av kärnbränsle från Ryssland. Vissa av dessa länder är särskilt sårbara eftersom kärnenergi står för en stor del av elproduktionen (upp till 53,8 %) och deras beroende av andra ryska energikällor (gas, olja) är stort. Beroendet av Ryssland för tjänster inom kärnbränslecykeln (omvandling, anrikning och upparbetning) omfattar långt fler än de fem medlemsstater som nämns ovan. Kommissionen och Euratoms försörjningsbyrå utvärderar för närvarande även omfattningen av EU:s nuvarande beroenden inom kärnenergisektorn när det gäller leverans av reservdelar och underhållstjänster från ryskkontrollerade enheter.

(74)

COM(2022) 240 final.

(75)

  Cities Energy Savings Sprint .

(76)

COM(2022) 473 final – rådets förordning (EU) 2022/1854.

(77)

COM(2021) 558 final, direktiv (EU) 2023/1791.

(78)

Kommissionens förordning (EU) 2023/826.

(79)

  Den europeiska databasen för energimärkta produkter (Eprel) .

(80)

COM(2022) 549 final – rådets förordning (EU) 2022/2576.

(81)

GD Energis chefsekonom., baserat på uppgifter från JRC, öppenhetsplattformen för Entso-G.

(82)

COM(2023) 156 final.

(83)

Varje medlemsstat ska vartannat år överlämna en rapport till kommissionen om läget vad gäller genomförandet av sin nationella energi- och klimatplan genom en integrerad nationell energi- och klimatlägesrapport som omfattar energiunionens samtliga fem dimensioner. Där så är möjligt ska jämförbar energistatistik användas i rapporteringen och bedömningen. Som en följd av detta avser de senaste konsolidera uppgifterna på vissa områden år 2021 eller 2022. Uppgifter med en brytpunkt 2021 återspeglar inte det faktum att många medlemsstater efter det att Rysslands anfallskrig mot Ukraina inleddes har gjort en stor omställning från import av fossila bränslen från Ryssland.

(84)

Förordning (EU) 2018/1999.

(85)

Approximativa uppgifter för 2022 kan tyda på ett avbrott i den nedåtgående trend för LULUCF-sänkor som noterats de senaste åren. Denna bedömning bygger dock på mycket osäkra uppgifter och kan komma att ändras.

(86)

 Ibid.

(87)

Enligt medlemsstaternas rapportering i enlighet med Eurostats SHARES.

(88)

Artikel 4.1 i styrningsförordningen.

(89)

 I enlighet med artikel 32.4 i styrningsförordningen.

(90)

  Analysis of the Reports on 2020 Targets under Article 27 of the Governance Regulation – Energy Efficiency .

(91)

För Cypern och Malta är besparingskravet 0,24 %/år.

(92)

  Assessment of first long-term renovation strategies under the Energy Performance of Building Directive (Art. 2a) .

(93)

Enligt direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda.

(94)

COM(2021) 802 final.

(95)

  EU:s observatorium för byggnadsbeståndet uppdaterades under 2023.

(96)

Närmare uppgifter om subventioner för fossila bränslen finns i den åtföljande rapporten om energisubventioner i EU.

(97)

Artikel 3 i förordning (EU) 2018/1999.

(98)

Enligt rapporteringen i enlighet med artikel 18 i styrningsförordningen.

(99)

  Marienborgförklaringen och den gemensamma avsiktsförklaringen om havsbaserad vindkraft i Östersjön .

(100)

  EU:s strategi för den adriatisk-joniska regionen (ec.europa.eu) .

(101)

  EU fossil generation hits record low as demand falls | Ember (ember-climate.org) .

(102)

Energikrisen och kriget i Ukraina ledde till exponentiella prisökningar i och en priskonvergens mellan Europa och Asien, och till en tillfällig ökning av för EU ofördelaktiga prisskillnader jämfört med Förenta staterna (redan före den kraftiga prisökningen under sommaren 2022 var t.ex. el- och gaspriserna i EU 2–5 respektive 5 gånger högre än priserna i Förenta staterna). Denna situation kan sannolikt kvarstå under det kommande decenniet (billigare gas och särskilt el i Förenta staterna).

(103)

  Strategic perspectives: Competing in the new zero-carbon industrial era .

(104)

Den globala efterfrågan på sällsynta jordartsmetaller, som används i vindturbiner, förväntas öka med fem gånger fram till 2050, efterfrågan på nickel, som används i batterier, med 15 gånger till 2040, efterfrågan på litium, som används i elfordon, med 57 gånger till 2050, och efterfrågan på platinametaller, som används i vätgasbränsleceller, med 970 gånger fram till 2050 (källa: COM(2023) 160 final).

(105)

  RMIS – Raw Materials Information System (europa.eu) .

(106)

COM(2023) 376 final, baserat på SWD(2023) 68 final och COM(2022) 438 final. Dessutom kommer 92 miljarder euro att behövas för rättsakten om nettonollindustri under perioden 2023–2030.

(107)

  Paketet för hållbar finansiering, 13 juni 2023 .

(108)

  EU fossil generation hits record low as demand falls | Ember (ember-climate.org) .

(109)

  Paketet om ren energi för alla i EU .

(110)

  Pact for Skills: Launch of large-scale renewable energy skills partnership .

(111)

Se SWD(2023) 68 final för en uppskattning av behoven av investeringar i kompetens för rättsakten om nettonollindustri.

(112)

  FN:s vattenkonferens 2023: Summary of the proceedings by the president of the general assembly .

(113)

Se 2023 års strategiska framsynsrapport, COM(2023) 376 final.

(114)

  EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens tal om tillståndet i unionen 2023 .

EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 24.10.2023

COM(2023) 650 final

Rapport om hållbar bioenergi i unionen

BILAGA

till

Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommitten

Rapport om tillståndet i energiunionen 2023

























(enligt förordning (EU) 2018/1999 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder)

{SWD(2023) 646 final}

Inledning

Enligt artikel 35 i förordning (EU) 2018/1999 1 (styrningsförordningen) ska kommissionen senast den 31 oktober varje år till Europaparlamentet och rådet överlämna en rapport om tillståndet i energiunionen som vartannat år, från och med 2023, ska innehålla en rapport om bioenergins hållbarhet i unionen med den information som anges i bilaga X till den förordningen.  Den här rapporten uppfyller denna rapporteringsskyldighet och har utarbetats huvudsakligen på grundval av den information som medlemsstaterna har lämnat i de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter som avses i artikel 17 i styrningsförordningen.

Bioenergi som produceras från råvaror från jordbruk, skogsbruk och organiskt avfall är fortfarande den största förnybara energikällan i EU och stod 2021 för omkring 59 % av den förnybara energi som användes. Inom bioenergin står fasta biobränslen för den största andelen, med 70,3 %. Flytande biobränslen står för 12,9 %, biogas/biometan för 10,1 % och förnybar energi från kommunalt avfall för 6,6 %.

EU:s bruttoanvändning av förnybar energi per typ (2021, i % och Mtoe) 2

Nuvarande och framtida tillgång och efterfrågan på hållbar biomassa

Tjugosex medlemsstater har rapporterat 3 sina uppgifter om utbudet av biomassa. I EU är träbaserad biomassa den största rapporterade råvaran för produktion av fast biomassa (den anges som ”skogsbiomassa” i figuren nedan) och står för 66 % av den totala produktionen, följt av biomassa från organiskt avfall (26 %) och agrobiomassa (8 %). Tyskland rapporterar en betydande produktion av biomassa från organiskt avfall (137 675 000 m3). Tyskland rapporterar även den största andelen skogsbiomassa (66 658 000 m3) i EU, följt av Sverige (65 102 000 m3). Spanien rapporterar de största volymerna av agrobiomassa (20 844 000 m3).

Primärt utbud av fast biomassa i 1 000 m3 för energiproduktion, inhemsk produktion 2021 4 grupperat efter råvarornas ursprung

Skogsbiomassa var den största rapporterade kategorin för alla medlemsstaterna (262 858 000 m3). Tyskland stod för 12 % av det totala rapporterade primära utbudet av fast biomassa från skog, följt av Spanien och Polen (båda 11 %), och Sverige och Frankrike (båda 10 %). Den näst största rapporterade kategorin i utbudet av fast biomassa var kommunalt avfall (171 023 000 m3 – 24 % av det totala utbudet). Tyskland stod för 74 % av det totala rapporterade utbudet av förnybart kommunalt avfall, följt av Sverige (8 %), Belgien (6 %), Spanien och Nederländerna (båda 4 %), Italien (2 %), och Österrike och Portugal (båda 1 %). Den tredje största rapporterade kategorin i det primära utbudet av fast biomassa var skogsindustrins biprodukter (144 821 000 m3 – 20 % av det totala utbudet). Sverige stod för 22 % av det totala rapporterade utbudet av skogsindustrins biprodukter, följt av Finland (20 %), Österrike (11 %), Tyskland (10 %), Frankrike (6 %), Polen (5 %), Estland (4 %) och Lettland (4 %).

Bland de olika typerna av inhemsk produktion av fast biomassa noterades den största ökningen sedan 2008 5 för träpelletar (413 %), följt av animaliskt avfall (351,9 %), förnybart industriavfall (58,6 %), brännved, virkesavfall och biprodukter (29,5 %) och svartlut (25 %). Annat vegetabiliskt material och växtavfall var den enda typen av fast biomassa som minskade, med 8,8 %, jämfört med 2008. Sammantaget har det primära utbudet av fast biomassa i EU ökat från 3 336 811 TJ år 2008 till 4 454 768 TJ år 2021, vilket är en ökning på totalt 33,5 %.

Total produktion av fast biomassa i EU-27 6

I ovanstående diagram över den totala produktionen av fast biomassa i EU-27 anges de kategorier som används för Eurostats energibalanser. För de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna fastställs i del 1 punkt m i bilaga IX till styrningsförordningen andra kategorier som har en bredare användning än för energiändamål. När det gäller de enskilda medlemsstaterna var Tyskland år 2021 7 den största producenten av fast biomassa (767 891 TJ), följt av Frankrike (530 659 TJ), Sverige (460 620 TJ), Polen (377 690 TJ) och Finland (352 535 TJ). Därefter följer Österrike med 250 710 TJ, Estland med 104 208 TJ och Grekland med 33 317 TJ. Baserat på de rapporterade uppgifterna 8 kom den största andelen fast biomassa i Tyskland från förnybart kommunalt avfall (125 984 000 m3). De övriga medlemsstaterna rapporterade främst skogsbruksbaserad fast biomassa, ofta utan åtskillnad mellan energi- och materialanvändning. Baserat på medlemsstaternas rapportering är sammantaget rundvirke den största kategorin skogsbruksbaserad fast biomassa (215 440 000 m3), följt av brännved (176 304 000 m3) och förnybart kommunalt avfall (171 023 m3).

Inhemsk biogasproduktion rapporterad 2020 (vänster stapel) och 2021 (höger stapel) per medlemsstat. Felstaplarna visar skillnaden mot värden enligt Eurostats energibalanser. Källa: integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter och [NGR_BAL_C]

I de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna rapporterade medlemsstaterna sin inhemska biogasproduktion 2020 och 2021. År 2020 var enligt de rapporterade uppgifterna Tyskland den största producenten av biogas, med 52,8 % av den totala producerade mängden (7 765 ktoe), följt av Italien med 13,7 % (2 018 ktoe), Frankrike 7,4 % (1 090 ktoe) Tjeckien (4,1 %, 595 ktoe) och Danmark (3,4 %, 505 ktoe). År 2021 var Tyskland fortfarande den största producenten, med 50,4 % av den totala produktionen (7 518 ktoe), följt av Italien (13,9 %, 2 078 ktoe), Frankrike 9,4 % (1 404 ktoe) och Danmark (4,2 %, 625 ktoe), som gick om Tjeckien (4,0 %, 591 ktoe) i biogasproduktion. Belgien, Finland, Ungern och Sverige rapporterade ingen biogasproduktion varken 2020 eller 2021, och Estland, Rumänien och Slovenien rapporterade biogasproduktion först 2021. Tjeckien, Grekland, Polen och Lettland rapporterade en minskning av biogasproduktionen med 18,5 % mellan 2020 och 2021. Den inhemska biogasproduktion som rapporterades för EU som helhet 2021 uppgick till 14 929 ktoe, en ökning med 1,7 % jämfört med de 14 687 ktoe som rapporterades 2020.

Tjugoen medlemsstater rapporterade i de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna om utvecklingen av bioenergiutbudet och om detta har någon inverkan på de övergripande och sektorsspecifika utvecklingsbanorna för förnybar energi från 2021 till 2030. Åtta medlemsstater 9 uppgav att det inte fanns några betydande effekter eller uppdateringar att rapportera. Bland de återstående tretton medlemsstaterna framhåll Ungern och Lettland effekterna av Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Sverige betonade att priserna har stigit på grund av energikrisen. Vissa medlemsstater (Estland och Slovakien) rapporterade att ändringar i lagstiftningen påverkar användningen av biomassa för energiproduktion. Andra (Italien och Slovenien) rapporterade en förväntad ökning av användningen av biomassa för energiproduktion under åren fram till 2030.

Efterfrågan på biomassa per sektor

Fast biomassa används i industri-, bostads- och energisektorerna 10 . År 2021 användes 21,1 Mtoe fast biomassa inom industrisektorn, 45,1 Mtoe inom bostadssektorn och 33,0 Mtoe inom energisektorn. Tyskland, Frankrike och Sverige är de största användarna av fast biomassa. Användningen av fast biomassa i dessa sektorer har ökat med 13,4 % jämfört med 2012.

Slutlig användning av fast biomassa i industri-, bostads- och energisektorerna 2021 per EU-medlemsstat 11

Transportsektorn

Under 2021 stod den slutliga användningen av biobränslen inom transportsektorn för totalt 16,5 Mtoe i EU 12 och har ökat med 39 % jämfört med 2013. I absoluta tal är denna ökning kopplad till det ökade utbudet av biodiesel, men i relativa termer ligger biodieselns andel av den totala användningen av biobränslen inom transportsektorn fortfarande på en relativt stabil nivå på omkring 80 % även under 2021. Biodiesel används i alla 27 medlemsstater. Bioetanol var den näst mest använda bränsletypen och stod för 18 %, men används i alla medlemsstater utom Cypern och Malta.

Biometan och övriga flytande biobränslen stod tillsammans för mindre än 1 % av den totala mängd biobränslen som användes i transportsektorn. Sex medlemsstater 13 rapporterade i de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna om användningen av biogas i transportsektorn. Sverige stod för 67,4 % av EU:s totala användning av biogas inom transporter.

År 2020 uppgick primärproduktionen av flytande biobränslen till 15,64 Mtoe, vilket om nettoimporten läggs till motsvarar 17,82 Mtoe av den totala energiförsörjningen. Under 2021 ökade primärproduktionen av flytande biobränslen med 3 % eller till 15,96 Mtoe, och nettoimporten ökade med 7 % eller till 19,06 Mtoe. Tillämpningen av en uppsättning multiplikatorer för biobränslen i enlighet med bilaga IX till direktivet om förnybar energi visar på en liknande ökning: den förnybara energi som användes för transporter (RES-T) uppgick enligt beräkningen med nämnare med multiplikatorer till 242,33 Mtoe (2020) respektive 263,80 Mtoe (2021) 14 . Mot bakgrund av återgången till normal rörlighet 2021, efter de pandemirelaterade skyddsåtgärderna 2020, minskade trots det den totala andelen förnybar energi inom transportsektorn från 10,25 % till 9,09 % mellan 2020 och 2021. Med andra ord var ökningen av biobränsleproduktionen, tillsammans med de andra förnybara energikällorna, lägre än ökningen av den totala användningen av drivmedel mellan 2020 och 2021. Den största minskningen av andelen förnybar energi för transporter noterades för Ungern (–5,41 %), även om mängden förnybar energi för transporter som släpptes ut på marknaden ökade från 4,4 Mtoe år 2020 till 5 Mtoe år 2021.

Sammantaget kan en stadigt ökande övergång till användning av förnybar energi noteras inom transportsektorn 15 . Av den totala användningen har användningen av avancerade biodrivmedel och andra biobränslen som framställs från råvaror som förtecknas i bilaga IX till direktivet om förnybar energi samt andelen förnybar el ökat avsevärt med tiden. År 2021 stod dessa biobränslen för den största andelen förnybar energi inom transportsektorn och utgjorde 4,2 % (med multiplikatorer). Avancerade biodrivmedel och andra biobränslen som framställs från råvaror som förtecknas i bilaga IX till direktivet om förnybar energi framställs främst av avfall och restprodukter och har därför inte den negativa inverkan på markanvändningen som biobränslen baserade på livsmedels- och fodergrödor är förknippade med. I termer av förnybar energi som levererats (utan multiplikatorer) utgjorde biobränslen som framställs av livsmedels- och fodergrödor dock fortfarande den största andelen av förnybara energibärare (3,9 % av den totala energianvändningen inom transportsektorn).

Den största användningen av biobränslen som framställs av livsmedels- och fodergrödor rapporterades för Frankrike och Tyskland (2 562 ktoe respektive 2 122 ktoe år 2021), vilket kan relateras till ländernas storlek och folkmängd. I Spanien kan en nedåtgående trend noteras: biobränslen som framställs av livsmedels- och fodergrödor stod för 1 737 ktoe år 2018 men minskade till 693 ktoe år 2021. I Finland noterades en stor minskning av biobränslen baserade på livsmedels- och fodergrödor mellan 2020 och 2021 (från 303 ktoe till 65 ktoe). När det gäller uppgifter om risken för indirekt ändring av markanvändning i samband med biobränslen var uppgifterna från fjorton medlemsstater ofullständiga. Tyskland rapporterade att 42 % av de biobränslen som baserades på livsmedels- och fodergrödor framställdes från råvaror med hög risk för indirekt ändring av markanvändning. Även i Spanien och Italien rapporterades att mer än 50 % av de biobränslen som baserades på livsmedels- och fodergrödor framställdes från råvaror hög risk för indirekt ändring av markanvändning. Enligt direktivet om förnybar energi 16 kommer möjligheten att inräkna biobränslen med hög risk för indirekt ändring av markanvändning att fasas ut senast 2030. Flera medlemsstater har redan vidtagit åtgärder för att fasa ut sådana bränslen.

Sektorn för värme och kyla

År 2021 användes biomassabränslen och flytande biobränslen för en bruttoproduktion av värme på 17,3 Mtoe i EU 17 . Fast biomassa stod för 76,0 % av den totala användningen av biomassabränslen för uppvärmning i EU, följt av förnybart kommunalt avfall, som stod för 18,1 %, och biogas, som stod för 5,0 %. Sverige är den största användaren av fast biomassa för uppvärmningsändamål, med 20,8 % av användningen i hela EU, följt av Finland (15,8 %) och Danmark (13,1 %). När det gäller biogas används den främst inom uppvärmningssektorn av Tyskland och Italien.

Figur 27: Slutlig energianvändning från biomassabränslen som använts för värmeproduktion 2021 per medlemsstat

Elsektorn

År 2021 användes 45,6 Mtoe biomassabränslen och flytande biobränslen för en bruttoproduktion av el på 14,6 Mtoe 18 , vilket utgjorde 15 % av den totala bruttoproduktionen av förnybar el och 6 % av den totala bruttoelproduktionen. Av bruttoelproduktionen från biomassa producerades 74 % i kraftvärmeverk. Fast biomassa är den mest använda bränsletypen (54,8 %), följt av biogas (31,1 %). Förnybart kommunalt avfall stod för 11,6 %, och flytande biobränslen stod för 2,6 %. Tyskland är den största användaren av biomassabränslen för elproduktion (27,7 % av den totala användningen av biomassabränslen och 57,0 % av biogasanvändningen). När det gäller användning av fast biomassa för elproduktion är Finland och Sverige stora användare (med 13,7 % respektive 12,0 %). Belgien, Italien och Slovenien använder tillsammans bara 1,1 ktoe biodiesel för elproduktion. Användningen av biomassabränslen och flytande biobränslen för elproduktion har ökat stadigt sedan 2012 och under 2021, främst på grund av en ökning av användningen av fast biomassa med 28,7 % jämfört med 2012.

Sammantaget kan en uppåtgående trend för användningen av biomassa noteras inom alla tre sektorerna.

Framtidsutsikter

I allmänhet lämnade medlemsstaterna begränsad information om det beräknade primära utbudet av biomassa per råvara och ursprung. Av de 21 medlemsstater som har lämnat information uppgav åtta 19 att det inte fanns några betydande effekter eller uppdateringar att lägga till. Fem medlemsstater 20 uttryckte farhågor när det gäller att tillgodose efterfrågan inom olika sektorer genom det inhemska utbudet av biomassa på grund av fysiska begränsningar (begränsad potential, skogshälsa, begränsad infrastruktur för ökad användning av bioenergi) och rättsliga begränsningar av användningen av biomassa. Fem medlemsstater 21 rapporterade en stabil efterfrågan på biomassa, Slovenien rapporterade ett ökat utbud av träbaserad biomassa, medan Nederländerna inför ett tak för träbaserad biomassa för uppvärmning. Frankrike tillkännagav uppdateringar av utvecklingsbanorna och Spanien lyfte fram övergripande positiva effekter utan att ange några detaljer. Den information som lämnats om de uppskattade utvecklingsbanorna för den sektorsspecifika andelen förnybar energi i den slutliga energianvändningen fram till 2030 inom sektorerna för el, värme och kyla samt transport och för förnybar energiteknik är inte tillräckligt detaljerad för att ge en heltäckande bild av efterfrågan på bioenergi, fördelat på värme, el och transport, och av utbudet av biomassa per råvara och ursprung (med åtskillnad mellan inhemsk produktion och import).

Import av biomassa

I de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna rapporterade 24 medlemsstater att de importerat fast biomassa 22 . Spanien, Rumänien och Luxemburg rapporterade ingen import av fast biomassa. Det bör noteras att ingen medlemsstat rapporterade någon import av agrobiomassa och stubbar. Importen av fast biomassa stod för 19 % av den totala fasta biomassan för energi/bioenergi. Den mest importerade råvara som rapporterades var svartlut 23 (677 404 000 m3). Skogsbruksbaserad biomassa var den näst största rapporterade kategorin, i vilken träpelletar var den mest importerade råvaran (21 926 000 m3), följt av rundvirke, flis, sågspån och annat träspån.

Skogsbiomassa använd som råvara för energiproduktion, rapporterad som importerad till EU 24

När det gäller import av träpelletar till EU var Nederländerna den största importören 25 (med nästan 30 % av EU:s totala import av träpelletar), följt av Danmark (26 %) 26 , 27 . Importen av träflis stod för 8 % av det totala utbudet av träflis för energianvändning 2021. Frankrike stod för en tredjedel (33,2 %) av den totala importvolymen av träflis. Därefter följde Litauen med 22 %, Lettland med nästan 10 % och Italien med nästan 9 %. Sammantaget noterades en ökning med 27 % i importen av träpelletar sedan 2019 medan importen av träflis minskade med 10 % mellan 2019 och 2020. Med hjälp av Eurostats handelsbalansuppgifter 28 är det möjligt att spåra det geografiska ursprunget för träpelletarna (fram till och med 2021) och träflisen (endast fram till och med 2020). För båda kategorierna var Ryssland den största exportören till EU, följt av Förenta staterna och Belarus när det gäller träpelletar, och när det gäller träflis Belarus (som tillsammans med Ryssland stod för 82 % av den totala importen av träflis), Norge (8 %), Brasilien (5 %), Uruguay (4 %) och Ukraina (2 %). Efter Rysslands oprovocerade och oberättigade militära angrepp mot Ukraina har berörda parter uttryckt oro över de potentiella konsekvenser detta kan få för priserna på importen av träpelletar och flis.

Importen av organiskt avfall stod för 1 % av det totala utbudet av organiskt avfall för energianvändning 2021. Endast fyra medlemsstater 29 rapporterade import av biomassa från organiskt avfall. Sverige är den största importören av organiskt avfall och förnybart kommunalt avfall. Nederländerna och Belgien var de enda medlemsstaterna som rapporterade import av avloppsslam, 56 000 m3 respektive 4 000 m3.

År 2021 importerade EU totalt råvaror motsvarande 8 194 ktoe 30 för produktion av biodrivmedel. Bioetanol framställs främst från råvaror med ursprung i EU (omkring 78 % av produktionen), medan endast omkring hälften av biodieseln (43 %) framställs från råvaror med ursprung i EU (se figuren nedan). När det gäller importen av biodrivmedel importeras råvarorna för biodrivmedel huvudsakligen från Indonesien och Malaysia, som står för 17 % av den totala importen av råvaror för biodiesel. Resterande 41 % av importen av råvaror för biodiesel är fördelade på mer än nio länder i hela världen.

Geografiskt ursprung för råvaror för biodiesel (till vänster) och bioetanol (till höger) i EU 2021

Åtgärder som medlemsstaterna har rapporterat för att främja bioenergi och följa de kriterier för hållbarhet och minskning av växthusgasutsläpp som anges i direktivet om förnybar energi

Direktivet om förnybar energi (RED II) främjar bioenergi så länge den är hållbar och certifierad som hållbar. Direktivet, inklusive de striktare hållbarhetskriterierna i artikel 29, skulle ha införlivats senast i juni 2021. Kontrollerna av införlivandet pågår för närvarande 31 . De flesta medlemsstater har åtminstone delvis införlivat artikel 29 och uppdaterat sin befintliga lagstiftning så att den omfattar de striktare reglerna i det omarbetade direktivet. Utöver primär- och sekundärlagstiftning har några medlemsstater infört vissa riktlinjer eller anvisningar i sin miljö- eller naturskyddslagstiftning. I de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna rapporterade medlemsstaterna inte uttryckligen om åtgärder som rör hållbarhetskriterierna. Medlemsstaterna nämnde dock åtgärder som rör införlivandet av direktivet (och därmed genomförandet av hållbarhetskriterierna). Hållbarhetscertifiering togs upp av två medlemsstater: Spanien rapporterade en åtgärd om hållbarhetscertifierad förnybar gas, medan Italien rapporterade två åtgärder, en rörande inrättandet av ett nationellt system för hållbarhetscertifiering av biodrivmedel och den andra om en uppdatering av certifieringssystemet.

Endast vissa medlemsstater rapporterade åtgärder för att främja hållbar skogsbiomassa för energiproduktion, och bara Spanien rapporterade om två åtgärder som rör hållbart skogsbruk och bevarande och förbättring av skogsbestånd. Ingen medlemsstat rapporterade något om utmaningarna i samband med tillgången till skogsbiomassa.

När det gäller LULUCF 32 -kriterierna lämnade medlemsstaterna endast begränsad information i sina integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter. Det bör noteras att alla EU:s medlemsstater har undertecknat Parisavtalet och har lämnat in nationellt fastställda bidrag till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) 33 . Tretton 34 av de arton medlemsstater som rapporterade i detta avsnitt nämnde uttryckligen att de har genomfört nationell eller regional lagstiftning för att säkerställa att utsläppen inte överstiger upptagen.

För att minska EU:s beroende av importerade fossila bränslen har kommissionen i REPowerEU-planen 35 föreslagit att produktionen av hållbart producerad biometan ska påskyndas (främst från organiskt avfall och skogs- och jordbruksavfall för att undvika påverkan på markanvändning). Ett mål om en årlig produktion av 35 miljarder kubikmeter hållbar biometan senast 2030 har föreslagits för att minska importen av naturgas från Ryssland och påskynda EU:s omställning till ren energi. Av de 24 medlemsstater som i sina integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter redan har rapporterat om åtgärder rapporterade 21 medlemsstater åtgärder för att främja biogas och biometan 36 , och omkring en tredjedel av de rapporterande medlemsstaterna tog upp åtgärder för att främja biometan inom transportsektorn, främst genom inblandningskrav. Andra medlemsstater rapporterade minst en åtgärd för att främja eller reglera inmatningen av förnybar gas, närmare bestämt biogas/biometan, i naturgasnätet 37 . Sverige rapporterade varken om användning av biometan inom transportsektorn eller om biogasproduktion under 2020 och 2021, trots att landet är en av de mest mogna biometanmarknaderna i EU och har den största andelen biogasanvändning inom transportsektorn. Belgien, Finland och Ungern rapporterade inte heller någon biogasproduktion i de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna, varken för 2020 eller 2021.

Vissa medlemsstater hänvisade i sina integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter till inblandningskrav och inblandningskvoter för att främja avancerade biodrivmedel. I vissa fall (Danmark, Frankrike, Italien, Malta och Spanien) har dessa åtgärder redan trätt i kraft, medan andra medlemsstater, såsom Slovenien och Kroatien, snart kommer att införa åtgärder för att öka andelen avancerade biodrivmedel i transportsektorn. Spanien rapporterade om olika åtgärder som främjar produktionen av avancerade biodrivmedel för användning inte bara i vägtransportsektorn utan även inom luftfart och sjötransporter, men regelverket för dessa åtgärder håller fortfarande på att utarbetas.

I de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna ombads medlemsstaterna att rapportera om förändringar i sina respektive länder när det gäller råvarupriser och markanvändning som kan kopplas till ökad användning av biomassa. När det gäller råvarupriserna har medlemsstaterna rapporterat att även om råvarupriserna kan ha ökat under de senaste åren har detta inget samband med ökad användning av biomassa för energiproduktion. Spanien rapporterade att andelen råvaror som används för bioenergiändamål är liten jämfört med den totala mängden producerade råvaror. Cypern och Estland rapporterade att jordbruksbaserade råvaror i dessa länder inte används för energiproduktion och att det därför inte finns något samband mellan användning av biomassa för energiproduktion och fluktuationer i råvarupriserna.

När det gäller markanvändning har 14 medlemsstater rapporterat relevanta uppgifter 38 , varav fem medlemsstater 39 också lämnade kvantitativa uppgifter. Finland, Litauen och Slovakien rapporterade ingen förändring när det gäller markanvändning. Danmark, Italien och Lettland rapporterade en ökning av den areal som används för produktion av bioenergi. Danmark rapporterade en ökad odling av majs som biråvara för biogas, från 2 390 hektar 2012 till 17 433 hektar 2020/2021, även om biogasproduktionen i huvudsak är baserad på avfall och restprodukter. Italien rapporterade förändrad markanvändning utan att ange ytterligare detaljer. Lettland rapporterade en ökning på 3,0 % mellan 2020 och 2021 för spannmålsodling, men anger att förändringen är försumbar i förhållande till den återstående odlingsmarken. Polen rapporterade en årlig ökning på 4 % eller uppskattningsvis 797 kha för odling av bioenergigrödor 2021. Luxemburg var den enda medlemsstat som rapporterade en minskad markanvändning för energigrödor, med 0,6 procentenheter från 2018 till 2022. Den dominerande energigrödan är majs för framställning av biogas (67 % år 2022). Österrike, Cypern, Ungern, Malta, Spanien och Sverige rapporterade att ingen eller ingen betydande mängd mark användes för bioenergi.

Teknisk utveckling och utnyttjande av biodrivmedel från de råvaror för framställning som förtecknas i bilaga IX till direktiv (EU) 2018/2001

Bilaga IX till direktivet om förnybar energi innehåller en förteckning över råvaror som kan användas för produktion av biogas för transport, avancerade biodrivmedel och biodrivmedel. Avancerade biodrivmedel framställs från råvaror som förtecknas i del A i bilaga IX till direktivet om förnybar energi, medan del B innehåller en förteckning över råvaror för produktion av biodrivmedel och biogas för transport (i detta avsnitt gemensamt kallade biodrivmedel från råvaror i bilaga IX), vars bidrag till den minimiandel som avses i artikel 25.1 första stycket ska begränsas och får anses vara två gånger så stort som deras energiinnehåll. De flesta medlemsstater 40 har i sina integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter inte rapporterat några mängduppgifter när det gäller användning och produktion av biodrivmedel från råvaror i bilaga IX, och de enheter och år som har rapporterats skiljer sig mellan medlemsstaterna. För följande analys används uppgifter som rapporterats i SHARES.

Användningen av biodrivmedel från råvaror i bilaga IX visas i figuren nedan för åren 2017–2021. En total ökning av användningen av biodrivmedel från råvaror i bilaga IX kan noteras, från 2 317 ktoe år 2017 till 5 474 ktoe år 2021. Användningen av biodrivmedel som framställs från använd matolja (del B punkt a i bilaga IX) är den högsta bland alla råvaror i bilaga IX. När det gäller råvarorna i del A i bilaga IX är användningen biodrivmedel som framställs från de råvaror som anges i punkt d) biomassafraktioner av industriellt avfall som inte lämpar sig för användning i livsmedels- och foderkedjan och g) avloppsslam från palmoljeframställning och tomma palmfruktsklasar högst. Däremot har biodrivmedel från följande råvaror i del A i bilaga IX inte använts alls eller använts i mindre mängd än 1 ktoe i hela EU under alla de berörda åren: a) alger, om de odlas på land i dammar eller fotobioreaktorer, l) nötskal, m) agnar, n) kolvar som rensats från majskornen, och q) annat material som innehåller både cellulosa och lignin, utom sågtimmer och fanerstockar.

Utveckling av efterfrågan på biodrivmedel från råvaror i bilaga IX för EU-27 2017–2021 41  

Italien är den största användaren av biodrivmedel från råvaror i bilaga IX, och är tillsammans med Spanien den största användaren av biodrivmedel från råvaror i del A i bilaga IX. Italien är också den största användaren av biodrivmedel från råvaror i del B i bilaga IX, följt av Tyskland, Spanien, Nederländerna och Sverige. Andra medlemsstater (Rumänien och Lettland) använde inga av råvarorna i bilaga IX, medan Österrike endast använde en liten mängd (<1 ktoe).

Fördelning av användningen av biodrivmedel från råvaror i bilaga IX per råvara för varje medlemsstat 2021 42  

Tio medlemsstater 43 rapporterade om teknisk utveckling och utnyttjande av biodrivmedel från råvaror i bilaga IX, men med fragmenterade och inkonsekventa uppgifter. Baserat på tillgängliga uppgifter 44 har minst tolv investeringar gjorts som rör produktion av hydrerade vegetabiliska oljor (HVO), med en årlig kapacitet på mellan 24 och 1 300 kt per år i fem medlemsstater 45 . De enskilt största kapaciteterna noterades i Sverige: i Lysekil och Göteborg, med en produktionskapacitet för HVO på vardera 1 300 kt. Den näst vanligaste tekniken rör bioetanolproduktion, med sex investeringar med en kapacitet på 25–50 kt/år i sex medlemsstater 46 . Tre medlemsstater 47 aviserade biometanolproduktion vid fem anläggningar (med en kapacitet på 5,25–450 kt/år). Andra investeringar som angavs var Fischer–Tropsch-drivmedel (Frankrike), biometan, bioLPG, nafta (samtliga i Nederländerna) eller okänt/diverse (Finland).

Tillgängliga vetenskapliga forskningsresultat avseende indirekt ändring av markanvändning

Kommissionen övervakar situationen när det gäller biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen med hög risk för indirekt ändring av markanvändning och kommer att fortsätta att regelbundet uppdatera uppgifterna på grundval av de senaste vetenskapliga rönen. Kommissionen har inlett två studier 48 i detta avseende och bedömningen pågår för närvarande. Resultaten av studierna kommer att användas som stöd för kommissionen för att vid behov uppdatera de kriterier som tillämpas för att identifiera råvaror med hög risk för indirekt ändring av markanvändning och för certifiering av bränslen med låg risk för indirekt ändring av markanvändning.

Ytterligare vägledning om genomförandet av certifiering av låg risk för indirekt ändring av markanvändning ingår i kapitel V i genomförandeförordning (EU) 2022/996 49 om certifieringsregler för frivilliga system. I artiklarna 24–27 förklaras de särskilda kraven för certifiering av låg risk för indirekt ändring av markanvändning, och även regler för att bevisa additionalitet och en detaljerad vägledning för att uppfylla kraven för produktion på outnyttjad eller nedlagd mark och för att fastställa ytterligare biomassa för avkastningshöjande åtgärder ingår. Dessa tekniska regler syftar till att säkerställa att ett harmoniserat och tillförlitligt tillvägagångssätt används av de olika certifieringsorganen. Kommissionen kan komma att vidareutveckla vägledningen baserat på resultaten av de pilotförsök med metoden som nyligen slutfördes som en del av de ovannämnda studier som kommissionen beställt 50 .

Frivilliga och nationella certifieringssystem enligt direktivet om förnybar energi

Frivilliga system och nationella certifieringssystem i EU-länderna bidrar till att säkerställa att biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen samt förnybar vätgas och dess derivat (förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller RFNBO) och återvunna kolbaserade bränslen produceras på ett hållbart sätt genom att kontrollera att de uppfyller EU:s hållbarhetskriterier samt relevanta metoder för RFNBO och återvunna kolbaserade bränslen.

Genom systemen kontrolleras att

·produktionen av råvaror som används för framställning av biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen inte sker på mark av stort värde för den biologiska mångfalden och att mark med stora kollager inte har omvandlats för sådan produktion av råvaror,

·el som används för produktion av förnybar vätgas är av förnybart ursprung, och

·produktionen av förnybara drivmedel och förnybar gas leder till tillräckliga minskningar av växthusgasutsläppen.

Flera system tar också hänsyn till ytterligare hållbarhetsaspekter såsom mark-, vatten- och luftkvalitetskriterier och sociala kriterier. I certifieringsprocessen kontrollerar en extern revisor hela produktionskedjan, från ursprunget för råvaran och energin till bränsleproducenten eller handlaren.

Även om systemen drivs av privata aktörer kan Europeiska kommissionen erkänna dem som förenliga med reglerna i direktivet om förnybar energi. Förfarandet för erkännande utförs i enlighet med artikel 30.4 och 30.6 i direktivet om förnybar energi.

För att ett system ska erkännas av kommissionen måste det uppfylla vissa kriterier, såsom att

·råvaruproducenterna uppfyller hållbarhetskriterierna och kriterierna för produktion av RFNBO i direktivet om förnybar energi och dess genomförandelagstiftning,

·informationen om hållbarhetsegenskaperna kan spåras tillbaka till råvarans ursprung,

·alla uppgifter är väldokumenterade,

·företagen granskas innan de börjar delta i systemet och att omcertifiering genom kontrollrevisioner genomförs regelbundet, och

·revisorerna har både den allmänna och särskilda revisorskompetens som krävs med hänsyn till systemets kriterier.

Beslutet om erkännande av ett frivilligt system har vanligtvis en rättslig giltighetstid på fem år.

Kommissionen har hittills formellt erkänt 15 frivilliga och nationella certifieringssystem 51 . Genom genomförandeförordning (EU) 2022/996 infördes nya och skärpta regler för certifiering av bioenergi. Kommissionen har inlett ett formellt förfarande för omprövning av alla erkända system för att säkerställa att de fortfarande är ändamålsenliga för att intyga att de ekonomiska aktörerna uppfyller hållbarhetskriterierna i direktivet om förnybar energi. Detta förfarande kommer att vara avslutat i slutet av 2023. Samtidigt har nya bedömningsförfaranden införts för system avsedda att certifiera förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung på grundval av nyligen antagna metoder för att bedöma deras hållbarhet.

Kommissionen planerar att senast i slutet av 2023 inleda en omfattande studie om hur väl certifieringssystemet enligt direktivet om förnybar energi fungerar. De första resultaten av denna studie kan förväntas i slutet av 2024.

Uppdatering om den unionsdatabas som avses i artikel 28.2 i direktiv (EU) 2018/2001

Enligt artikel 28.2 i direktivet om förnybar energi ska kommissionen säkerställa att en unionsdatabas inrättas ”som gör det möjligt att spåra flytande och gasformiga drivmedel”. Databasen kommer att omfatta biodrivmedel, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbaserade bränslen i transportsektorn. Det bör noteras att fasta biomassabränslen inte ingår och att unionsdatabasen för närvarande endast omfattar transportsektorn. Kommissionen är på god väg att ta databasen i drift, vilket kommer att säkerställa spårbarheten för förnybara bränslen och öka öppenheten. I genomförandeförordning (EU) 2022/996 fastställs särskilda regler för att säkerställa att det på ett effektivt och harmoniserat sätt verifieras att biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen uppfyller bestämmelserna i direktivet om förnybar energi och att bedrägerier förebyggs.

Enligt direktivet om förnybar energi ska medlemsstaterna kräva att de ekonomiska aktörerna för in uppgifter i databasen, även om hållbarhetsegenskaper och egenskaper vad gäller minskade utsläpp av växthusgaser hos förnybara drivmedel som släpps ut på marknaden. Unionsdatabasen omfattar hela försörjningskedjan, med början vid den första samlingspunkten för jordbruks- eller skogsbruksråvaror eller insamlingspunkten för avfall och restprodukter och fram till förbrukningsstället. När det gäller samlings- och insamlingspunkter innebär detta att även ursprungspunkterna måste dokumenteras i unionsdatabasen, och alla leveranser från dessa ursprungspunkter måste registreras i unionsdatabasen. På samma sätt måste alla relaterade lagerlokaler och insamlingspunkter som omfattas av en gruppcertifiering registreras så att det berörda materialet kan spåras tillbaka till varje plats där det har lagrats.

Under 2022 genomförde omkring 20 ekonomiska aktörer den första pilottestningen av unionsdatabasen. Efter denna process lanserades unionsdatabasen formellt den 16 januari 2023 i syfte att föra in alla de olika ekonomiska aktörerna, de frivilliga internationella och nationella kontrollsystemen och EU:s medlemsstater. Medlemsstaternas nationella databaser kan också kopplas till unionsdatabasen. Införandet sker i etapper och inbegriper registrering av all relevant användarinformation. Ekonomiska aktörer måste lämna information om den certifierade platsen och det gällande intyget om överensstämmelse. En nationell företagsidentifieringskod (NTR-ID) 52 krävs också för att säkerställa att varje ekonomisk aktör kan identifieras unikt av tredje part. Kommissionen lanserade också en wiki-sida på nätet i mars 2023 för att stödja denna process. På den finns bakgrundsinformation om unionsdatabasen, relevant utbildningsmaterial och vanliga frågor och svar 53 .

Fram till den 1 september 2023 hade omkring 8 000 av uppskattningsvis omkring 12 000 ekonomiska aktörer förts in med stöd från de frivilliga systemen. Medlemsstaterna har också inlett processen från sin sida genom att identifiera och föra in institutionella användare av systemet. Den inledande registreringen av lager av råvaror och bränslen planeras att inledas när minst 80 % av de ekonomiska aktörerna har förts in. De registrerade lagren bör motsvara uppgiften om nettomassbalans för den senaste massbalansperioden. Därefter kommer ekonomiska aktörer att kunna registrera och hantera transaktioner för inkommande och utgående material i unionsdatabasen. Transaktioner måste registreras inom 72 timmar efter handels-/transportdatum, och de åtföljande hållbarhetscertifikaten måste uppdateras före slutet av massbalansperioden.

(1)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 av den 11 december 2018 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder

(2)

Eurostat: energibalanser 2021.

(3)

Eurostat: utbud av biomassa – årsvisa uppgifter.

(4)

Eurostat: utbud av biomassa – årsvisa uppgifter.

(5)

Eurostat: tabell NRG_CB_RW.

(6)

Eurostat: tabell NRG_CB_RW.

(7)

Ibid.

(8)

Eurostat: utbud av biomassa – årsvisa uppgifter.

(9)

AT, BG, CY, CZ, DK, EL, FI och PT.

(10)

Eurostat: tabell NRG_BAL_C.

(11)

Eurostat: energibalanser 2021, tabell NRG_BAL_C.

(12)

Ibid.

(13)

AT, CZ, DK, EE, FI, IT och SE.

(14)

Eurostat: Uppgifter från SHARES.

(15)

Ibid.

(16)

Direktiv (EU) 2018/2001 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (EUT L 328, 21.12.2018, s. 82).

(17)

Eurostat: tabell NRG_BAL_C, flödet ”Gross Heat Production” (kompletterande indikator). Denna indikator omfattar följande: huvudverksamhetsproducenter – enbart värme + huvudverksamhetsproducenter – kraftvärme + egenproducenter – enbart värme + egenproducenter – kraftvärme. Produktkoder: biodiesel (R5220P + R5220B), biogas (kod: R5300), övriga flytande biobränslen (R5290), fasta biobränslen (R5110-5150_W6000RI), förnybart kommunalt avfall (W6210). Dataset för energibalanser (kod: NRG_BAL_C). Observera att den här indikatorn representerar värden för produktion från omvandling. För värmeproduktion avser detta den energi som erhålls från biomassabränslen och flytande biobränslen efter omvandling.

(18)

Eurostat: tabell NRG_BAL_C, flödet ”Gross Heat Production” (kompletterande indikator). Denna indikator omfattar huvudverksamhetsproducenter – enbart el + huvudverksamhetsproducenter – kraftvärme + egenproducenter – enbart el + egenproducenter – kraftvärme. Produktkoder: biodiesel (R5220P + R5220B), biogas (kod: R5300), övriga flytande biobränslen (R5290), fasta biobränslen (R5110-5150_W6000RI), förnybart kommunalt avfall (W6210). Dataset för energibalanser (kod: NRG_BAL_C).

(19)

AT, BG, CY, CZ, DK, EL, FI och PT.

(20)

HR, ES, HU, LT och SE.

(21)

IT, MT, LV, SK och SE.

(22)

Eurostat: utbud av biomassa – årsvisa uppgifter.

(23)

Svartlut är en biprodukt från massaindustrin, där varje ton pappersmassa genererar sju ton svartlut som biprodukt. Detta innebär visserligen en stor volym, men energitätheten är låg jämfört med det trä som används för massatillverkningen.

(24)

 Eurostat: utbud av biomassa – årsvisa uppgifter (NRG_CB_BM).

(25)

Ibid.

(26)

Mer information om import av träpelletar finns i Eurostat, EU:s handel sedan 1988 per HS-nr 2-4-6 och KN-nr 8.

(27)

Nederländerna och Danmark konstaterades vara de två största importländerna enligt båda dataseten. Enligt Eurostats uppgifter om import av träpelletar importerades 34 % av den totala importen av träpelletar till Nederländerna, 15 % till Danmark, 12 % till Belgien och 8 % till Lettland under 2021.

(28)

Det bör noteras att de rapporterade uppgifterna avser den totala importen av träpelletar till EU och således inte enbart import för energiproduktion.

(29)

BE, NL, PT och SE.

(30)

Europeiska kommissionen (2023): Union Bioenergy Sustainability Report – Study to support reporting under Article 35 of Regulation (EU) 2018/1999 (utkast), ej ännu offentliggjord.

(31)

  https://ec.europa.eu/atwork/applying-eu-law/infringements-proceedings/infringement_decisions/ .

(32)

Markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk.

(33)

https://unfccc.int/NDCREG .

(34)

AT, BG, CZ, DK, EE, ES, FI, HR, LT, NL, PT, SI och SE.

(35)

COM(2022) 230 final.

(36)

AT, BE, CY, DK, EE, EL, ES, FI, FR, HR, HU, IE, IT, LT, LV, NL, PT, RO, SE, SI och SK.

(37)

DK, ES, FR, IT, PT, SE och SK.

(38)

AT, CY, DK, ES, FI, HU, IT, LV, LT, LU, MT, PL, SK och SE.

(39)

DK, LV, LT, LU och PL.

(40)

I de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna har mängduppgifter för biodrivmedel från råvaror i bilaga IX rapporterats av DK, ES, IE, IT och LU.

(41)

Källa: Eurostats SHARES-databas.

(42)

Ibid.

(43)

BG, FI, FR, IT, NL, PL, RO, SK, ES och SE.

(44)

Europeiska kommissionen (2023): Union Bioenergy Sustainability Report – Study to support reporting under Article 35 of Regulation (EU) 2018/1999 (utkast), ej ännu offentliggjord.

(45)

FI, FR, NL, PL och SE.

(46)

BG, FI, IT, PL, RO och SK.

(47)

ES, NL och SE.

(48)

  https://iluc.guidehouse.com/ .

(49)

Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/996 av den 14 juni 2022 om regler för att verifiera hållbarhet och kriterier för minskade växthusgasutsläpp och kriterier för låg risk för indirekt ändring av markanvändning (EUT L 168, 27.6.2022, s. 1).

(50)

  https://guidehouse.com/case-studies/energy/2021/biofuels-with-indirect-land-use-change-risk .

(51)

Ytterligare information och beslut om erkännande finns på https://energy.ec.europa.eu/topics/renewable-energy/bioenergy/voluntary-schemes_sv .

(52)

NTR-ID är landspecifikt och kan vara ett registreringsnummer för mervärdesskatt, ett organisationsnummer eller motsvarande.

(53)

  https://wikis.ec.europa.eu/display/UDBBIS/Union+Database+for+Biofuels+-+Public+wiki .

EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 24.10.2023

COM(2023) 650 final

Rapport om renovering av det nationella beståndet av bostadshus och andra byggnader än bostäder och om nära-nollenergibyggnader

BILAGA

till

Rapport från kommissionen, till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén

Rapport om tillståndet i energiunionen 2023

















(enligt förordning 2018/1999 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder)

{SWD(2023) 646 final}

1.Inledning och bakgrund

Byggnadssektorn spelar en viktig roll i den långsiktiga strategin för att minska utsläppen av växthusgaser i Europeiska unionen (EU) och för att uppnå andra mål i den europeiska gröna given, såsom nollförorening och resurseffektivitet. De viktigaste vägarna till ett byggnadsbestånd med minskade koldioxidutsläpp i EU har utformats inom ramen för direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda (direktivet om byggnaders energiprestanda) och är inriktade på att fastställa kostnadsoptimala minimikrav avseende energiprestanda, främja byggnader med hög energieffektivitet och utveckla långsiktiga renoveringsstrategier i syfte att mobilisera investeringar i energieffektivitet inom byggnadssektorn.

Från och med 2021 måste alla nya byggnader vara nära-nollenergibyggnader (NNE-byggnader). En bred definition av NNE-byggnader fastställs i direktivet om byggnaders energiprestanda, baserat på en kombination av energieffektivitet och förnybar energi inom ramen för kostnadsoptimalitet. Indikatorerna för NNE-byggnader varierar kraftigt mellan medlemsstaterna och återspeglar nationella, regionala eller lokala förhållanden. Europeiska kommissionens gemensamma forskningscentrum (JRC) har bedömt statusen för medlemsstaternas definitioner av NNE-byggnader och de senaste uppdateringar som rör definitionerna, deras genomförande samt gemensamma komponenter och huvudsakliga skillnader mellan de befintliga definitionerna av NNE-byggnader.

För att förbättra befintliga byggnaders energiprestanda krävs enligt direktivet om byggnaders energiprestanda att medlemsstaterna utarbetar långsiktiga renoveringsstrategier för renovering av det nationella beståndet av bostadshus och andra byggnader än bostäder. Strategierna måste omfatta färdplaner med vägledande milstolpar för 2030, 2040 och 2050, mätbara indikatorer, förväntade energibesparingar och fördelar i vidare bemärkelse av energirenoveringar. Strategierna måste också innehålla en solid finansiell del. JRC har bedömt de långsiktiga renoveringsstrategiernas överensstämmelse med kraven i direktivet om byggnaders energiprestanda.

Inom ramen för den integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporten 1 ska medlemsstaterna vartannat år uppdatera bland annat målen, milstolparna och framstegsindikatorerna för den långsiktiga renoveringsstrategin för det nationella beståndet av bostadshus och andra byggnader än bostäder. Uppdateringar om NNE-byggnader ingår också i den information som ska lämnas in inom ramen för den integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporten. Trots att alla medlemsstater har lämnat uppgifter och information i de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna 2 förefaller de rapporterade uppgifternas fullständighet i allmänhet vara begränsad när de gäller de flesta byggnadsrelaterade områden och indikatorer.

Denna rapport, som inleds med JRC:s bedömning av uppgifterna från den första omgången integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter 3 och andra tillgängliga källor, uppfyller den skyldighet som genom artikel 35 i styrningsförordningen 2018/1999 infördes för kommissionen att som en del av rapporten om tillståndet i energiunionen överlämna följande till Europaparlamentet och rådet:

–Vartannat år, en övergripande lägesrapport om renoveringen av det nationella beståndet av bostadshus och andra byggnader än bostäder, både offentliga och privata, i enlighet med de färdplaner som anges i de långsiktiga renoveringsstrategier som varje medlemsstat ska upprätta i enlighet med artikel 2a i direktiv 2010/31/EU.

–Vart fjärde år, en övergripande lägesrapport om medlemsstaternas ökning av antalet nära-nollenergibyggnader i enlighet med artikel 9.5 i direktiv 2010/31/EU.

Slutligen innehåller rapporten en uppdatering om framstegen i genomförandet av arbetsplanen för ekodesign och energimärkning 2022–2024, som kommissionen har uppmanats att informera Europaparlamentet och rådet om varje år.

2.Huvudsakliga slutsatser om de byggnadsrelaterade delarna i de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna

De integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter som lämnades in 2023 utgjorde den första uppföljningen av genomförandet av och framstegen i 2020 års långsiktiga renoveringsstrategier, som omfattar en rad indikatorer och milstolpar som medlemsstaterna ska rapportera (främst icke-obligatoriska) och som beskriver tillståndet hos och utvecklingen av EU:s byggnadsbestånd. De viktigaste byggnadsrelaterade indikatorer och uppgifter som medlemsstaterna ombads att rapportera rör energianvändning, växthusgasutsläpp, renoveringstakt och antal nära-nollenergibyggnader 4 .

Generellt sett förefaller de rapporterade uppgifternas fullständighet vara begränsad när det gäller de flesta av de byggnadsrelaterade områdena och indikatorerna, med undantag för det obligatoriska fältet för rapportering om byggnaders bidrag till unionens övergripande energieffektivitetsmål. Det är därför, särskilt på aggregerad nivå, svårt att bedöma,

–medlemsstaternas framsteg mot sina mål, och

–utvecklingsbanan för EU:s byggnadsbestånd mot målet att uppnå koldioxidneutralitet senast 2050, även mot bakgrund av den höjda mellanliggande ambitionsnivå som fastställs i 55 %-paketet.

Denna situation understryker behovet av att på ett bättre sätt följa upp genomförandet av och framstegen i 2020 års långsiktiga renoveringsstrategier, såsom till exempel föreslås i förslaget till omarbetning av direktivet om byggnaders energiprestanda 5 .

En annan komplicerande faktor är de olika definitioner för vissa indikatorer (t.ex. byggnader med sämst prestanda och renoveringstakt) och/eller olika referensår som används. Detta konstaterades redan vid bedömningen av 2020 års långsiktiga renoveringsstrategier.

De uppgifter som rapporterats i de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna gör det möjligt att dra följande preliminära slutsatser:

–Energianvändning: rapporteringsnivån är generellt sett låg, särskilt i fråga om primärenergi. Generellt sett har energianvändningen i byggnadsbeståndet ökat mellan 2020 och 2021 för de flesta av de 13 medlemsstater som rapporterade inom detta område (med undantag för vissa sektorer i några av länderna). Detta kan bero på att 2021 låg för nära i tiden för att det skulle vara möjligt att mäta några påtagliga effekter av genomförandet av de långsiktiga renoveringsstrategierna.

–Utsläpp av växthusgaser: siffrorna för utsläpp kopplade till byggnader är också relativt ofullständiga och utspridda. Växthusgasutsläppen har generellt sett ökat mellan 2020 och 2021 (för de elva medlemsstaterna som rapporterade vissa uppgifter). Flera länder noterar dock vissa framsteg mot sina utsläppsmål för 2030.

–Renovering: medlemsstaternas uppgifter om antalet byggnader, kvadratmeter eller renoveringstakt är i hög grad ofullständiga och utspridda, trots den betydelse som renoveringarna har för att fasa ut fossila bränslen i byggnadsbeståndet. Bara åtta medlemsstater har rapporterat tillräckliga uppgifter om renovering, och dessa visade på vissa framsteg mot de mål för byggnadsrenoveringar för 2030 som fastställts i de nationella långsiktiga renoveringsstrategierna: de rapporterade framstegen förefaller i vissa medlemsstater inte vara tillräckliga för att målen ska kunna uppnås medan de i andra är tillfredsställande.

–Bidrag till de övergripande energieffektivitetsmålen: detta är den enda obligatoriska delen i den integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporten när det gäller byggnader och är därför den som uppvisar den högsta rapporteringsgraden (nästan 100 % av de rapporterande medlemsstaterna). Detta rapporteringskrav ger möjlighet till både beskrivande och/eller kvantitativ information, och svaren ger prov på en rad olika tolkningar från medlemsstaternas sida. I vissa fall ges i svaren ingen hänvisning till specifika milstolpar eller mål, vilket ger utrymme för förbättringar.

–Milstolpar och indikatorer: i den integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporten har medlemsstaterna möjlighet att fastställa särskilda milstolpar och mål för att uppdatera ambitionsnivån i 2020 års långsiktiga renoveringsstrategier. Många medlemsstater utnyttjade denna möjlighet och fastställde mål för förbättring av byggnadsbeståndet, energianvändningen eller växthusgasutsläppen. De flesta målen har fastställts för 2030. Detta behöver bedömas i samband med det utkast till uppdatering av den integrerade nationella energi- och klimatplanen som också ska lämnas in 2023.

När det gäller nära-nollenergibyggnader kan följande konstateras:

–Fram till juni 2023 hade alla länder infört en definition av NNE-byggnader för nya byggnader i enlighet med införlivandet av direktivet om byggnaders energiprestanda. De flesta medlemsstater har också en särskild definition för nära-nollenergirenovering.

–Baserat på de nationella definitionerna har medlemsstaternas prestandanivåer för NNE-byggnader och ett EU-genomsnitt räknats ut, uttryckt som behov av icke-förnybar primärenergi (kWh/(m2, år)). Det genomsnittliga behovet av icke-förnybar primärenergi för nya enfamiljshus varierar från så lite som 15 kWh/(m2, år) till 95 kWh/(m2, år), med ett EU-genomsnitt på 52 kWh/(m2, år).

–I de flesta fall är nära-nollenergikraven för nya byggnader högre än för nära-nollenergirenovering. I genomsnitt är behovet av icke-förnybar primärenergi 30 % lägre för nya NNE-byggnader än för renoverade byggnader. Ett antal medlemsstater har samma krav för nya och renoverade NNE-byggnader.

–Framsteg i fråga om NNE-byggnader har rapporterats av sexton länder, men uppdelningen av uppgifterna är i allmänhet ofullständig. För tolv medlemsstater är det möjligt att jämföra uppgifterna för 2021 och 2022: i sex av dessa mer än fördubblades det totala antalet NNE-byggnader under den aktuella perioden 6 . Det totala antalet NNE-byggnader, som beräknats genom att aggregera uppgifterna för de länder som rapporterade för båda åren, ökade med 12 % från 2021 till 2022.

Utöver de ovannämnda slutsatserna visade den första omgången integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter på ett behov av att förbättra uppföljningen av byggnadsbeståndets utveckling i medlemsstaterna och av att rationalisera och harmonisera indikatorer och definitioner. I detta avseende anges i förslaget till översyn av direktivet om byggnaders energiprestanda 7 att de långsiktiga renoveringsstrategierna bör utvecklas till nationella byggnadsrenoveringsplaner med en färdplan för hur ett byggnadsbestånd med en hög grad av energieffektivitet där fossila bränslen fasas ut senast 2050 ska uppnås. Dessa anses utgöra en bättre ram för och ytterligare harmonisera planeringen och rapporteringen för att säkerställa jämförbarhet och en högre aggregeringsnivå. I synnerhet kommer det reviderade direktivet om byggnaders energiprestanda att tillhandahålla en gemensam mall för de nationella byggnadsrenoveringsplanerna med tydligare definitioner av obligatoriska och frivilliga indikatorer. Detta skulle underlätta sammanställningen av informationen. Dessutom stärks övervakningsramen genom att kommissionen inför en bedömning av de nationella byggnadsrenoveringsplanerna och utfärdar rekommendationer som en del av processen för de nationella energi- och klimatplanerna. Framstegen i genomförandet de nationella byggnadsrenoveringsplanerna kommer fortfarande att rapporteras som en del av de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter som ska läggas fram vartannat år enligt styrningsförordningen, som skulle behöva förstärkas ytterligare och göras förenlig med utvecklingen av de nationella byggnadsrenoveringsplanerna.

Den omfattande modernisering och uppdatering av observatoriet för byggnadsbeståndet som genomfördes 2023 8 syftar till att ytterligare bidra till en utveckling i denna riktning, till exempel i fråga om harmonisering av indikatorer och uppföljning av framstegen inom byggnadsbeståndet. Genom förslaget till översyn av direktivet om byggnaders energiprestanda införs dessutom bestämmelser som ålägger medlemsstaterna att inrätta nationella databaser för byggnaders energiprestanda och att årligen överföra sina uppgifter till observatoriet för byggnadsbeståndet.

3.Bedömning av 2020 års långsiktiga renoveringsstrategier

Nationella långsiktiga renoveringsstrategier är viktiga politiska instrument och planeringsinstrument som är avsedda att stödja omställningen till ett byggnadsbestånd med en hög grad av energieffektivitet där fossila bränslen fasas ut senast 2050. Ikraftträdandet av det ändrade direktivet om byggnaders energiprestanda 2018 9 innebar att bestämmelserna om långsiktiga renoveringsstrategier, som tidigare fanns i artikel 4 i energieffektivitetsdirektivet, överfördes till den nya artikel 2a i det ändrade direktivet om byggnaders energiprestanda. Bestämmelserna skärptes också genom flera ytterligare krav. Bedömningen av de långsiktiga renoveringsstrategier som lämnades in 2020 10 visade på en generell förbättring av rapporteringens kvalitet, även om det konstaterades att det fanns utrymme för förbättringar.

Medlemsstaterna lämnade en relativt detaljerad beskrivning av sina byggnadsbestånd, och alla strategier bedömdes helt uppfylla kraven på just denna punkt. De förbättringar av de långsiktiga renoveringsstrategierna som konstaterades jämfört med tidigare strategier (inom ramen för energieffektivitetsdirektivet) understryker behovet och vikten av ett mer enhetligt tillvägagångssätt där harmoniserade mallar bör kombineras med förbättrade riktlinjer. Erfarenheterna av 2020 års målrapporter, där alla EU-länder utom två använde standardmallen, och av inlämning via e-plattformen visade att det är möjligt att övergå till lösningar som gynnar alla parter genom minskad rapporteringsbörda för medlemsstaterna och förbättrade möjligheter till jämförbarhet och ett strukturerat tillvägagångssätt, vilket bidrar till utformningen av effektivare politiska åtgärder. De allra flesta strategierna för 2020 ger en god överblick över de strategier som är inriktade på offentliga byggnader och en långsiktig vision för hur målet att fasa ut fossila bränslen ur byggnadsbeståndet till 2050 ska uppnås med hjälp av specifika mellanliggande milstolpar. De flesta av de långsiktiga renoveringsstrategierna innehåller milstolpar för 2030 och 2050, men inte alltid för 2040.

Enligt meddelandet om renoveringsvågen är åtgärder mot energifattigdom och byggnader med sämst prestanda ett av de områden som särskilt bör uppmärksammas. Medlemsstaterna tycks erkänna vikten av att minska energifattigdomen och stödja energifattiga hushåll. Generellt sett förefaller de föreslagna insatserna och åtgärderna vara tillräckliga 11 . Alla utom en av 2020 års långsiktiga renoveringsstrategier omfattar särskilda åtgärder för att motverka energifattigdom. När det gäller byggnader med sämst prestanda har de flesta av länderna identifierat dessa, genom en blandning av olika metoder (t.ex. energiklass, ålder och energianvändning). I 2023 års integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter angav 20 medlemsstater att minst en av åtgärderna eller grupperna av åtgärder i strategin antingen bidrar till att minska energifattigdomen som en del i andra målsättningar (t.ex. byggnadsrenoveringsprogram) eller är helt inriktad på att minska energifattigdomen (totalt 42). Ett särskilt avsnitt om energifattigdom med uppgifter om åtgärder, indikatorer och definitioner finns i det arbetsdokument från kommissionens avdelningar om bedömning av framstegen mot målen för energiunionen och av klimatåtgärder som åtföljer 2023 års rapport om tillståndet i energiunionen.

Samtliga av 2020 års långsiktiga renoveringsstrategier innehåller ett särskilt avsnitt om förväntade energibesparingar och fördelar i vidare bemärkelse 12 , exempelvis i fråga om hälsa, inomhusluftkvalitet och positiva ekonomiska effekter. I hälften av fallen kvantifierade dock medlemsstaterna inte dessa potentiella fördelar 13 .

Starka långsiktiga renoveringsstrategier förväntas påskynda en kostnadseffektiv renovering av befintliga byggnader, där renoveringstakten för närvarande är låg, och säkerställa ett större antal totalrenoveringar. Som en sista kommentar kan det dock konstateras att ambitionsnivån i de långsiktiga renoveringsstrategierna inte alltid ligger i linje med målen om utfasning av fossila bränslen senast 2050 14 .

3.1.Energibesparingsmål

De vägledande målen för energianvändningen i EU:s byggnadsbestånd för 2030, 2040 och 2050 och energibesparingarna jämfört med ett referensår (enligt medlemsstaternas rapportering i färdplanerna i de långsiktiga renoveringsstrategierna) presenteras i tabell 1. Av konsekvensskäl har alla värden räknats om till ktoe (kiloton oljeekvivalenter).

Tabell 1. Energianvändnings- och energibesparingsmål för byggnader som rapporterats i 2020 års långsiktiga renoveringsstrategier (källa: JRC:s beräkningar baserade på medlemsstaternas rapportering, 2022).

Anmärkningar: FEC – slutlig energianvändning, PEC – primärenergianvändning; Belgien – Flandern: milstolpar endast för bostadshus; Tyskland: milstolpe för primärenergianvändning; Danmark: vägledande milstolpar kommer att fastställas i samband med klimathandlingsplanen; Grekland: genomsnittliga besparingsvärden för 2040 och 2050; Finland: värdena avser bruttobehovet för uppvärmning; Ungern: milstolpen för 2030 avser bostadshus (3 917 ktoe) och offentliga byggnader (764 ktoe); milstolpar för 2040 och 2050 endast för offentliga byggnader; Irland: mål i den integrerade nationella energi- och klimatplanen: besparingar i primärenergianvändning inom bostadssektorn: 2020: 8,44 TWh; 2030: 23,7 TWh; Italien: egen beräkning av milstolpen för 2030 baserat på den årliga besparingsnivån; Litauen: milstolpar för primärenergianvändning; Lettland: milstolpen för 2030 hämtad från den integrerade nationella energi- och klimatplanen; Malta: milstolpar endast för bostadshus; Portugal: milstolpar för primärenergianvändning; Sverige: milstolpar för inköpt värme och el för flerbostadshus, skolor, kontor

3.2.Mål för utsläpp av växthusgaser

De mål för växthusgasutsläpp för 2030, 2040 och 2050 som medlemsstaterna rapporterat i 2020 års långsiktiga renoveringsstrategier sammanfattas i tabell 2. Av konsekvensskäl har alla värden räknats om till Mt CO2e (miljoner ton koldioxidekvivalenter). De flesta länderna rapporterade de absoluta värdena för utsläpp av koldioxid eller koldioxidekvivalenter kopplade till byggnader för 2030, 2040 och 2050, inklusive ett referensvärde för utsläpp som används för att uppskatta den procentuella minskningen. Referensåret varierar mellan 1990 och 2020, men år 2020 används av de flesta av länderna. Alla länder lämnade inte uppgifter för alla milstolparna för utsläpp.

Tabell 2. Mål för utsläpp och utsläppsminskningar av växthusgaser kopplade till byggnader som rapporterats i 2020 års långsiktiga renoveringsstrategier (källa: JRC:s beräkningar baserade på medlemsstaternas rapportering, 2022).

Anmärkningar: Italien: milstolpen för 2050 avser andra byggnader än bostäder (bostadshusen är koldioxidneutrala); Luxemburg: milstolpar endast för bostadshus; Lettland: milstolpen för 2030 beräknad på grundval av informationen i strategin; Sverige: låga direkta växthusgasutsläpp eftersom en främsta källan för uppvärmning är termisk energi och el; fossila bränslen ska ha fasats ut helt senast 2045.

Generellt sett tycks målen för minskningen av växthusgasutsläpp vara ambitiösa i hela EU. Grekland, Italien, Litauen och Spanien strävar efter att helt ha fasat ut fossila bränslen i byggnadsbestånden senast 2050, medan Sverige strävar efter att uppnå detta mål senast 2045. Regionen Flandern strävar efter nollutsläpp för offentliga byggnader senast 2050. Finland, Frankrike, Ungern och Nederländerna har också mål som innebär betydligt minskade växthusgasutsläpp (med över 90 % fram till 2050 jämfört med referensåren).

3.3.Renoveringsmål

I tabell 3 ges en sammanfattning av målen för renovering av byggnadsbeståndet för 2030, 2040 och 2050 enligt medlemsstaternas uppgifter i 2020 års långsiktiga renoveringsstrategier.

Tabell 3. Avslutad och planerad energirenovering av byggnader som rapporterats i 2020 års långsiktiga renoveringsstrategier (källa: JRC:s beräkningar baserade på medlemsstaternas rapportering, 2022).

Anmärkningar: Österrike: en årlig renoveringstakt på 1,5 % används för att uppskatta energibesparings- och utsläppsminskningsmålen; i strategin nämns dock ett lagstiftningsprogram för 2020–2024 som bl.a. omfattar en ökning av renoveringstakten till 3 %; Belgien – Flandern: en årlig renoveringstakt på 1,1 % för totalrenovering av byggnader 2025–2050; Cypern: en årlig renoveringstakt på 1 % används i de realistiska scenarierna för att uppskatta energibesparingar och minskning av växthusgasutsläpp; för utfasning av fossila bränslen i hela byggnadsbeståndet senast 2050 bör renoveringstakten tredubblas; Tjeckien: årliga renoveringstakter och den sammanlagda renoveringen baseras på det optimala scenariot för byggnadsbeståndets utveckling fram till 2050; Grekland: endast milstolpar för klimatskalsrenoveringar; den långsiktiga renoveringsstrategin innehåller milstolpar för renovering av energisystem; Finland: genomsnittliga milstolpar för byggnadstyper i energiklass C eller högre; år 2050 kommer bara 70 % av byggnadsbeståndet i Finland att finnas kvar eftersom tomma byggnader kommer att rivas; Irland: renovering till energiklass B2 eller kostnadsoptimal motsvarighet eller motsvarande koldioxidutsläpp; Litauen: indikatorn för 2020 omfattar alla nya och renoverade byggnader i energiklass B eller högre; målen omfattar byggnader som ska renoveras fr.o.m. 2021; Polen: 4,7 miljoner totalrenoveringar bedöms genomföras mellan 2021 och 2050; Sverige: vart tionde år ska andelen byggnader i energiklass A–C vara högre än under det föregående referensåret och andelen byggnader i energiklass E–F ska vara lägre än under det föregående referensåret; Slovenien: milstolpar för andelen renoverade byggnader som inte är avsedda för bostäder uppdelade efter typ av byggnad och renovering (delrenovering eller genomgripande) anges också; Slovakien: andelen total- och nära-nollenergirenoveringar kommer att öka från 5 % (2020) till 50 % (2050) medan lättrenoveringar kommer att minska från 50 % (2020) till 10 % (2050).

Som framgår är indikatorerna för renoveringsmålen inte harmoniserade i EU. En stor andel av länderna/regionerna (14) rapporterade absoluta värden för antalet renoverade byggnader/bostäder eller renoverad golvyta (i kvadratmeter), medan 13 länder/regioner uttryckte renoveringsmålen i form av årlig renoveringstakt. Tre medlemsstater rapporterade dessutom endast den totala andelen renoverade byggnader.

De flesta länderna/regionerna (19) lämnade uppgifter om både bostadshus och andra byggnader än bostäder. Vissa länder/regioner inriktade sig emellertid endast på bostadssektorn (Malta, Flandern, Nederländerna, Tyskland, Spanien, Luxemburg och Slovakien) eller på särskilda segment inom andra byggnader än bostäder, såsom kommersiella byggnader (Irland) eller offentliga byggnader (Tjeckien, Ungern och Lettland).

Den årliga renoveringstakt som planeras för de kommande årtiondena varierar från så lite som 1 % till 6 %. De flesta länder strävar dock efter att öka den årliga renoveringstakten från i genomsnitt 1,5 % till i genomsnitt 3 % 15 .

Olika sätt att fastställa renoveringsmålen gör det svårt att jämföra renoveringsambitionerna i hela EU och att uppskatta det samlade renoveringsmålet. Av den information som rapporteras i tabell 3 framgår det dock att renoveringsambitionerna varierar avsevärt inom EU: vissa länder strävar efter att ha renoverat hela byggnadsbeståndet senast 2050, medan andra länder planerar att renovera mindre än hälften av sitt byggnadsbestånd fram till 2050. Effekterna av energirenoveringar beror också i hög grad på renoveringens omfattning, vilket i de flesta fall inte är tydligt.

4.Framsteg inom de långsiktiga renoveringsstrategierna enligt 2023 års integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter

De integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna innehåller särskilda rapporteringstabeller för medlemsstaternas milstolpar och framstegsindikatorer i den långsiktiga renoveringsstrategin för det nationella beståndet av bostadshus och andra byggnader än bostäder (tabellerna 2–5 i bilaga IV till genomförandeförordning 2022/2299).

Detta avsnitt bygger på de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter, integrerade uppgifter och uppdateringar som hade lämnats in före den 12 september 2023. Vid detta datum hade 26 medlemsstater lämnat in en fullständig integrerad nationell energi- och klimatlägesrapport med alla dataflöden 16 , medan en medlemsstat (Rumänien) ännu inte hade avslutat rapporteringen av dataflöde 2. Inlämningsförfarandet skedde i vissa fall på ett fragmenterat och uppdelat sätt genom att medlemsstaterna lämnade ut olika dataflöden, integrerade uppgifter och förtydliganden när så krävdes.

För att återspegla rapporteringsmallen för den integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporten har de insamlade uppgifterna grupperats efter elva indikatorer, fördelade på sju huvudområden. I tabell 4 nedan ges en sammanfattning av områdena och indikatorerna, med en översikt över hur fullständig rapporteringen är för var och en av dem.

Tabell 4. De integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporternas fullständighet avseende långsiktiga renoveringsstrategier (källa: JRC:s beräkningar baserade på 2023 års integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter)

Anmärkningar: Otg = obligatorisk om tillgänglig, O = obligatorisk

Även om det finns vissa betydande skillnader mellan de olika delindikatorerna (t.ex. bostadshus jämfört med andra byggnader än bostäder i byggnadsbeståndet, eller mer fullständiga uppgifter för 2020 än för 2021), tycks uppgifternas fullständighet vara ett generellt problem för de flesta områden och indikatorer. Det enda område där nästan alla medlemsstater rapporterade uppgifter är bidraget till unionens mål, vilket också är det enda obligatoriska fältet. För alla övriga fält, som markerades med ”obligatorisk om tillgänglig”, är graden av fullständighet generellt låg (i vissa fall lägre än 3 %), och uppgår som högst till 63 %, för indikatorerna för milstolpar. Graden av fullständighet i rapporteringen om byggnadsbeståndet uppgår till nästan 40 % och om NNE-byggnader till något mer än 30 %, medan täckningen när det gäller renoveringar i allmänhet är låg, med endast 3,2 % av posterna rapporterade.

4.1.Byggnadsbestånd

Bostadshus

Medlemsstaterna rapporterade uppgifter om byggnadsbeståndet med olika grad av fullständighet: uppgifterna om bostadshus är de som är mest fullständiga, där 20 respektive 17 medlemsstater rapporterade uppgifter om antalet byggnader 2020 respektive 2021. I fråga om golvyta rapporterade 21 medlemsstater uppgifter för 2020 och tolv för 2021. Av alla länder som lämnade in sina integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter var det bara två som inte rapporterade några uppgifter om beståndet av bostadshus.

Tabell 5. Bestånd av bostadshus (källa: 2023 års rapportering av integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter, JRC, 2023)

Anmärkningar: i.u. = ingen uppgift, e.v. = ej validerad; ”Med sämst prestanda (%)” och ”Ändring 2020–2021” är beräknade värden (inte rapporterade av medlemsstaterna i de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna). Raden ”EU” (beräknad) anger summan av de rapporterade uppgifterna eller genomsnittet av de beräknade procentandelarna.

Antalet byggnader förändrades inte nämnvärt under de aktuella åren, och den största ökningen noterades för Malta (4,8 %). I genomsnitt ökade byggnadsbeståndet med 1 % medan antalet byggnader i segmentet med sämst prestanda minskade med nästan 1 %. I det senare segmentet framkom dock större variationer: från +9,6 % (Sverige) till –9,4 % (Finland). De flesta av länderna som rapporterade information om bostadshus kompletterade uppgifterna om antalet byggnader med uppgifter om golvyta, utom Österrike och Slovenien (som endast rapporterade golvyta), och Spanien och Lettland (som endast rapporterade antalet byggnader och en procentuell ökning på 0,3 % respektive 0,4 % mellan 2020 och 2021). Även i termer av golvyta ökade byggnadsbeståndet något (med i genomsnitt 3 %), med undantag för Bulgarien, där ökningen under ett år översteg 18 %.

Graden av fullständighet är generellt lägre för fälten om byggnader med sämst prestanda i de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna. När det gäller bostadshus rapporterade nio länder antalet byggnader med sämst prestanda för 2020 men endast sex för 2021 (siffrorna för golvyta är ännu lägre). Byggnader med sämst prestanda utgör i genomsnitt 33 %–43 % av det rapporterade byggnadsbeståndet i fråga om golvyta, men det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna: Italien och Litauen har de högsta andelarna (74 % respektive 62 % år 2020), medan andelen är marginell i Finland (6 %) och Sverige (5 %).

Medlemsstaterna har olika sätt att definiera byggnadsbeståndet med sämst prestanda: energiklass, ålder eller energianvändning, enligt analysen av de senaste långsiktiga renoveringsstrategierna för byggnader. När det gäller energiklass (som valts av sju länder samt regionerna Flandern och Vallonien i Belgien) varierade gränsen från energiklass G (i Tyskland) till energiklass C (i Kroatiens kustområden). Det är svårt att jämföra den energimärkning som används i olika delar av EU eftersom de metoder som tillämpas skiljer sig mycket mellan olika länder. Stora skillnader kan också konstateras i de fall sämst prestanda har kopplats till byggnadernas ålder: i Estland och Rumänien fastställdes gränsen till år 2000, medan byggnader uppförda mellan 1945 och 1975 betraktades som dem med sämst prestanda i Sverige. Sex länder definierade sämst prestanda baserat på primärenergianvändning eller slutlig energianvändning i kWh/m2, medan tolv andra länder (inklusive Brysselregionen) inte lämnade någon information.

De heterogena definitionerna leder till stora skillnader i hur stor andel av det nationella byggnadsbeståndet som segmentet med sämst prestanda utgör: sett till antalet bostadshus ligger andelen på i genomsnitt 28–43 % (skillnaden beror på aktuellt år och aktuella länder), men varierar från 5–6 % i Finland och Sverige till över 90 % i Cypern. I de fall en jämförelse är möjlig var dessa andelar nästan oförändrade under de senaste två åren.

Andra byggnader än bostäder

Såsom har konstaterats i tidigare rapportering och studier är tillgången till uppgifter om andra byggnader än bostäder i allmänhet lägre än för bostadshus. Endast 18 länder rapporterade viss information om andra byggnader än bostäder i de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna (14 medlemsstater rapporterade i termer av antal byggnader och 14 i termer av golvyta). Värden saknas ofta, vilket framgår av följande tabell.

Tabell 6. Bestånd av andra byggnader än bostäder – golvyta (källa: 2023 års rapportering av integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter, JRC, 2023)

Anmärkningar:    i.u. = ingen uppgift; ”Med sämst prestanda (%)” och ”Ändring 2020–2021” är beräknade värden (inte rapporterade av medlemsstaterna i de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna). Raden ”EU” (beräknad) anger summan av de rapporterade uppgifterna eller genomsnittet av de beräknade procentandelarna.

Offentliga byggnader

När det gäller offentliga byggnader var medlemsstaternas tillgång till uppgifter lägre än för andra byggnader än bostäder, och tolv länder rapporterade viss information på detta område. Andelen offentliga byggnader med sämst prestanda och förändringen 2020–2021 ligger på liknande nivåer som för andra byggnader än bostäder (för de medlemsstater som rapporterade båda). För Grekland noterades en ökning inom segmentet med sämst prestanda, både i termer av antal byggnader och golvyta, medan Kroatien rapporterade en betydande minskning.

Tabell 7. Bestånd av offentliga byggnader – golvyta (källa: 2023 års rapportering av integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter, JRC, 2023)

Anmärkningar:    i.u. = ingen uppgift; ”Med sämst prestanda (%)” och ”Ändring 2020–2021” är beräknade värden (inte rapporterade av medlemsstaterna i de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna). Raden ”EU” (beräknad) anger summan av de rapporterade uppgifterna eller genomsnittet av de beräknade procentandelarna.

4.2.Energianvändning

Primärenergianvändning och slutlig energianvändning

Rapporteringsgraden för energianvändning i byggnadssektorn är generellt låg – endast tolv länder rapporterade information på detta område när det gäller primärenergianvändning, och många uppgifter saknades i motsvarande tabeller. Bara två länder rapporterade uppgifter fördelade på alla sektorer (bostadshus, andra byggnader än bostäder och offentliga byggnader) inklusive andelen för byggnader med sämst prestanda.

För alla medlemsstater där det finns tillgängliga uppgifter för båda åren är den övergripande trenden en svag ökning av primärenergianvändningen från 2020 till 2021. Situationen varierar stort mellan de olika medlemsstaterna: de största ökningarna noterades i Finland, på 12 % respektive 19 % för bostadshus respektive andra byggnader än bostäder. Om man ser till det totala byggnadsbeståndet minskade primärenergianvändningen i bostadssektorn i Irland, Luxemburg och Tyskland. Sett till byggnader med sämst prestanda minskade primärenergianvändningen i Sverige, Kroatien och Litauen, men i Rumänien endast för offentliga byggnader och i Finland endast för bostadshus. Den ökade betydligt (med 26 %) för andra byggnader än bostäder i Finland.

I jämförelse är uppgifterna om slutlig energianvändning (tabell 8) mer fullständiga (nästan 60 % av medlemsstaterna rapporterade uppgifter om åtminstone den totala slutliga energianvändningen i bostadssektorn 2020), men det stora antalet saknade uppgifter begränsar möjligheten att dra allmänna slutsatser på EU-nivå. Även när det gäller slutlig energianvändning visar utvecklingen på kort sikt på en generell ökning med vissa undantag, såsom bostadssektorn i Grekland och Irland, och, i de flesta fall, när det gäller byggnaderna med sämst prestanda (vilket kan kopplas till renoveringsverksamhet).

Tabell 8. Slutlig energianvändning i byggnader – förändring 2020–2021 (källa: 2023 års rapportering av integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter, JRC, 2023)

4.2.1.Övervakning av framstegen inom energianvändning

I tabell 9 ges en sammanfattning av målen och milstolparna för energianvändningen i byggnader enligt rapporteringen från 16 länder i 2020 års långsiktiga renoveringsstrategier och 2023 års integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter. Tabellen visar framstegen i fråga om slutlig energianvändning, men för Tyskland, Litauen och Portugal avser värdena primärenergianvändning, eftersom dessa länder uttryckte sina mål och milstolpar i primärenergianvändning (se även tabell 1). De flesta länder har övervakat framstegen mot de nationella målen i termer av årlig slutlig energianvändning. Flera länder rapporterade andra energirelaterade indikatorer, oftast den specifika energianvändningen.

I tabellen visas från vänster till höger

–de referensår och värden som länderna använt för att fastställa målen för 2030,

–den slutliga energianvändning (eller i Bulgariens fall, de energibesparingar) som rapporterats av medlemsstaterna för 2020 (av 13 länder) och 2021 (av elva länder),

–de mål för 2030 som fastställts i 2020 års långsiktiga renoveringsstrategi,

–de mål för 2030 som rapporterats i den integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporten.

Tabell 9. Sammanfattning av mål och milstolpar för energianvändning i byggnader som rapporterats i 2020 års långsiktiga renoveringsstrategier (LTRS) och 2023 års integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter (NECPR) (källa: JRC:s beräkningar baserade på medlemsstaternas rapportering, 2023).