(1)

Medvetenheten om företagens ansvar när det gäller deras värdekedjors negativa inverkan på de mänskliga rättigheterna blev framträdande på 1990-talet, när nya utlokaliseringsmetoder inom klädes- och skotillverkning riktade uppmärksamheten mot de dåliga arbetsvillkoren för många arbetstagare i globala värdekedjor, däribland barn. Samtidigt trängde många företag inom olje-, gas-, gruv- och livsmedelsindustrin in i allt mer avlägsna områden och fördrev ofta urbefolkningar utan adekvat samråd eller ersättning.

(2)

I en kontext av allt fler bevis för kränkningar av de mänskliga rättigheterna och miljöförstöring blev det allt mer angeläget att se till att företag respekterade de mänskliga rättigheterna och att offren fick tillgång till rättslig prövning – i synnerhet när värdekedjorna för vissa företag kom att sträcka sig in i länder med svaga rättssystem och svag brottsbekämpning – och att företagen ställdes till svars i enlighet med nationell rätt för att ha orsakat eller bidragit till skada. Mot denna bakgrund välkomnade FN:s råd för mänskliga rättigheter 2008 enhälligt ramen Protect, Respect and Remedy (”skydda, respektera och åtgärda”). Denna ram vilar på tre pelare: statens skyldighet att skydda mot brott mot de mänskliga rättigheterna som begås av tredje part, inbegripet företag, genom lämpliga strategier, föreskrifter och domstolsavgöranden; företagens ansvar att respektera de mänskliga rättigheterna, vilket innebär att agera med tillbörlig aktsamhet för att undvika att inkräkta på andras rättigheter och åtgärda negativ inverkan som uppstår; ökad tillgång för offren till effektiva rättsmedel, såväl i som utanför domstol.

(3)

Denna ram följdes 2011 av godkännandet av de vägledande principerna för företag och mänskliga rättigheter i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Genom de vägledande principerna infördes den första globala standarden för tillbörlig aktsamhet, och företagen fick en icke-bindande ram för att omsätta sitt ansvar att respektera de mänskliga rättigheterna i praktiken. Därefter utarbetade andra internationella organisationer normer för tillbörlig aktsamhet på grundval av de vägledande principerna. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) tog 2011 fram riktlinjer för multinationella företag som i stor utsträckning handlar om tillbörlig aktsamhet, och OECD har utvecklat vägledning för att hjälpa företag att iaktta tillbörlig aktsamhet inom specifika sektorer och leveranskedjor. Europarådets ministerkommitté antog 2016 en rekommendation riktad till medlemsstaterna om mänskliga rättigheter och företag och uppmanade medlemsstaterna att anta lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att se till att kränkningar av de mänskliga rättigheterna i ett företags värdekedja ger upphov till civilrättsligt, administrativt och straffrättsligt ansvar inför europeiska domstolar. 2018 antog OECD allmänna riktlinjer om tillbörlig aktsamhet för ansvarsfullt företagande. På liknande sätt antog Internationella arbetsorganisationen (ILO) 2017 trepartsdeklarationen om principer som rör multinationella företag och socialpolitik, vilken uppmuntrar företag att införa mekanismer för tillbörlig aktsamhet för att identifiera, förebygga, mildra och redovisa hur de hanterar sina företags faktiska och potentiella negativa inverkan på internationellt erkända mänskliga rättigheter. I principerna för barns rättigheter och företag, som togs fram 2012 av FN:s Global Compact-initiativ, Rädda Barnen och Unicef, identifieras centrala aspekter av barns rättigheter i samband med företagsrelaterad negativ inverkan, och Unicef har utarbetat en rad vägledande dokument till stöd för företagens tillbörliga aktsamhet i fråga om barn. I den allmänna kommentaren nr 16 från FN:s kommitté för barnets rättigheter från 2013 fastställs en lång rad statliga skyldigheter när det gäller företagssektorns inverkan på barns rättigheter, däribland att staterna ska kräva att företag iakttar tillbörlig aktsamhet avseende barns rättigheter.

(4)

Företagen förfogar således numera över ett stort antal internationella instrument för tillbörlig aktsamhet som kan hjälpa dem att fullgöra sitt ansvar att respektera de mänskliga rättigheterna. Det går inte att nog poängtera dessa instruments betydelse för företag som tar sin skyldighet att respektera de mänskliga rättigheterna på allvar, men samtidigt kan deras effektivitet hämmas av deras frivilliga karaktär. Deras effekt har också visat sig vara begränsad, med ett begränsat antal företag som frivilligt tillämpar tillbörlig aktsamhet avseende mänskliga rättigheter i samband med den verksamhet som de själva och deras affärsförbindelser bedriver. Detta förvärras av att många företag lägger alltför stor vikt vid kortsiktig vinstmaximering.

(5)

På grund av sin icke-rättsliga och frivilliga karaktär har befintliga internationella instrument för tillbörlig aktsamhet inte kunnat säkerställa tillgång till rättslig prövning och rättsmedel för offer för negativ inverkan på de mänskliga rättigheterna och miljön. Den primära skyldigheten att skydda de mänskliga rättigheterna och ge tillgång till rättslig prövning ligger hos staterna, och avsaknaden av offentliga rättsliga mekanismer för att ställa företag till svars för skador som uppstår i deras värdekedjor bör inte, och kan inte i tillräcklig utsträckning, kompenseras genom privata klagomålsmekanismer på operativ nivå. Sådana mekanismer är användbara för att tillhandahålla omedelbar hjälp och snabb ersättning för små skador, men de bör noga regleras av offentliga myndigheter och inte undergräva offrens rätt till rättslig prövning och rätten till en rättvis rättegång i offentliga domstolar.

(6)

Unionen har antagit obligatoriska ramar för tillbörlig aktsamhet på mycket specifika områden i syfte att bekämpa aktiviteter som skadar unionens eller dess medlemsstaters intressen, såsom finansiering av terrorism eller skogsskövling. 2010 antog unionen Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 (2), som ålägger verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på den inre marknaden krav på tillbörlig aktsamhet och ålägger handlare i leveranskedjan att tillhandahålla grundläggande information om sina leverantörer och köpare för att förbättra spårbarheten för timmer och trävaror. Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/821 (3) inrättas ett unionssystem för tillbörlig aktsamhet i leveranskedjan i syfte att begränsa möjligheterna för väpnade grupper, terroristgrupper och/eller säkerhetsstyrkor att handla med tenn, tantal och volfram, malmer av dessa metaller samt guld.

(7)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/95/EU (4) följer en annan, mer allmän och kompletterande strategi som bygger på transparens och hållbarhet. Direktivet ålägger företag med mer än 500 anställda en skyldighet att rapportera om sin policy när det gäller miljö, sociala frågor, personalfrågor, bekämpning av korruption och mutor samt respekt för de mänskliga rättigheterna, inbegripet tillbörlig aktsamhet.

(8)

I vissa medlemsstater har behovet att göra företagen mer lyhörda för mänskliga rättigheter och frågor som rör miljö och god förvaltning lett till antagandet av nationell lagstiftning om tillbörlig aktsamhet. I Nederländerna krävs enligt lagen om tillbörlig aktsamhet avseende barnarbete att företag som är verksamma på den nederländska marknaden ska undersöka om det finns rimliga misstankar om att de levererade varorna eller tjänsterna har framställts med hjälp av barnarbete och, vid skälig misstanke, anta och genomföra en handlingsplan. I Frankrike kräver lagen om moderföretags och beställande företags vaksamhetsplikt att vissa stora företag ska anta, offentliggöra och genomföra en plan för tillbörlig aktsamhet för att identifiera och förebygga risker för mänskliga rättigheter, hälsa och säkerhet samt miljön som orsakas av företaget, dess dotterföretag, underleverantörer eller leverantörer. I den franska lagen fastställs ett administrativt ansvar för underlåtenhet att uppfylla sina krav på tillbörlig aktsamhet och ett civilrättsligt ansvar för företaget att vidta åtgärder för att avhjälpa den skada som vållats. I många andra medlemsstater pågår diskussioner om införandet av obligatoriska krav på tillbörlig aktsamhet för företag, och vissa medlemsstater överväger för närvarande att anta sådan lagstiftning, däribland Tyskland, Sverige, Österrike, Finland, Danmark och Luxemburg.

(9)

Under 2016 uttryckte åtta nationella parlament sitt stöd för ett initiativ till ett ”grönt kort” och uppmanade kommissionen att lägga fram lagstiftning för att säkerställa företagens ansvarsskyldighet för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, däribland parlamenten i Estland, Litauen, Slovakien och Portugal, den nederländska andra kammaren, den italienska senaten, den franska nationalförsamlingen samt det brittiska överhuset.

(10)

Den otillräckliga harmoniseringen av lagstiftningen kan ha en negativ inverkan på etableringsfriheten. Det är därför väsentligt med ytterligare harmonisering för att förhindra att orättvisa konkurrensfördelar uppstår. För att skapa likvärdiga förutsättningar är det viktigt att reglerna gäller för alla företag – både inom och utanför unionen – som är verksamma på den inre marknaden.

(11)

Det finns betydande skillnader mellan medlemsstaternas rättsliga och administrativa bestämmelser om tillbörlig aktsamhet, även i fråga om civilrättsligt ansvar, som gäller för företagen i unionen. Det är viktigt att förebygga framtida handelshinder till följd av att sådana nationella lagar utarbetats på olika sätt.

(12)

För att säkerställa likvärdiga förutsättningar bör företagens ansvar att respektera de mänskliga rättigheterna enligt internationella normer omvandlas till en rättslig skyldighet på unionsnivå. Genom att samordna skyddsåtgärder för de mänskliga rättigheterna, miljön och god förvaltning bör detta direktiv se till att alla stora företag i och utanför unionen samt små och medelstora högriskföretag eller börsnoterade små och medelstora företag som är verksamma på den inre marknaden omfattas av harmoniserade krav på tillbörlig aktsamhet, vilket kommer att förhindra fragmentering av regelverket och förbättra den inre marknadens funktionssätt.

(13)

Införandet av obligatoriska krav på tillbörlig aktsamhet på unionsnivå skulle gynna företagen i fråga om harmonisering, rättssäkerhet och likvärdiga förutsättningar och ge företag som omfattas av dessa krav en konkurrensfördel, eftersom samhället i allt högre grad kräver att företagen blir mer etiska och hållbara. Genom att fastställa en unionsstandard för tillbörlig aktsamhet skulle detta direktiv kunna bidra till att främja framväxten av en global standard för ansvarsfullt företagande.

(14)

Syftet med detta direktiv är att förebygga och mildra potentiell eller faktisk negativ inverkan på mänskliga rättigheter, miljön och god förvaltning i värdekedjan, liksom att säkerställa att företag kan ställas till svars för sådan inverkan och att var och en som har lidit skada i detta avseende i praktiken kan utöva rätten till en rättvis rättegång inför domstol och rätten till rättsmedel i enlighet med nationell rätt.

(15)

Detta direktiv syftar inte till att ersätta sektorsspecifik unionslagstiftning om tillbörlig aktsamhet som redan är i kraft i eller till att förhindra att ytterligare sektorsspecifik lagstiftning införs i unionen. Det bör följaktligen tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av andra krav på tillbörlig aktsamhet som fastställs i unionens sektorsspecifika lagstiftning, särskilt förordningarna (EU) nr 995/2010 och (EU) 2017/821, såvida inte kraven på tillbörlig aktsamhet i detta direktiv innebär ett mer noggrant iakttagande av tillbörlig aktsamhet avseende de mänskliga rättigheterna, miljön och god förvaltning.

(16)

Genomförandet av detta direktiv bör inte på något sätt användas som grund för att motivera en sänkning av den allmänna skyddsnivån för de mänskliga rättigheterna eller miljön. Det bör i synnerhet inte påverka andra gällande ansvarsramar för underentreprenad, utstationering eller leveranskedjor som har fastställts på nationell nivå, unionsnivå eller internationell nivå. Den omständigheten att ett företag har fullgjort sina skyldigheter avseende tillbörlig aktsamhet enligt detta direktiv bör inte befria det från eller minska dess skyldigheter enligt andra ansvarsramar, och därför bör eventuella rättsliga förfaranden som inletts mot företaget på grundval av andra ansvarsramar inte avvisas på grund av denna omständighet.

(17)

Detta direktiv bör tillämpas på alla stora företag som omfattas av en medlemsstats lagstiftning och som är etablerade på unionens territorium eller är verksamma på den inre marknaden, oavsett om de är privata eller statsägda och oavsett vilken ekonomisk sektor de är verksamma inom, inbegripet finanssektorn. Detta direktiv bör också tillämpas på börsnoterade små och medelstora företag och små och medelstora högriskföretag (*1).

(18)

Proportionaliteten är inbyggd i förfarandet för tillbörlig aktsamhet, eftersom detta förfarande är betingat av hur allvarlig och sannolik den negativa inverkan är som ett företag kan orsaka, bidra till eller vara direkt kopplat till, företagets verksamhetsområde, dess storlek, verksamhetens art och sammanhang, inbegripet geografiska förhållanden, dess affärsmodell, dess position i värdekedjan samt dess produkters och tjänsters karaktär. Ett stort företag vars direkta affärsförbindelser alla har sin hemvist i unionen, eller ett litet eller medelstort företag som efter att ha gjort en riskbedömning drar slutsatsen att det inte har identifierat någon potentiell eller faktisk negativ inverkan i sina affärsförbindelser, kan offentliggöra en redovisning om detta, inbegripet sin riskbedömning med relevanta data, uppgifter och metoder, som under alla omständigheter bör ses över i händelse av förändringar i företagens verksamhet, affärsförbindelser eller verksamhetskontext.

(19)

När det gäller företag som ägs eller kontrolleras av staten bör deras skyldighet att iaktta tillbörlig aktsamhet innebära krav på att de upphandlar tjänster från företag som har fullgjort sina skyldigheter avseende tillbörlig aktsamhet. Medlemsstaterna uppmanas att inte ge offentligt stöd, däribland genom statsstöd, offentlig upphandling, exportkreditinstitut eller statligt garanterade lån, till företag som inte uppfyller målen i detta direktiv.

(20)

I detta direktiv bör tillbörlig aktsamhet förstås som ett företags skyldighet att vidta alla åtgärder som är proportionerliga och tillräckliga och att göra ansträngningar inom ramen för sina resurser för att förhindra att negativ inverkan på de mänskliga rättigheterna, miljön eller god förvaltning uppstår i deras värdekedjor och att hantera sådan inverkan när den uppstår. I praktiken består tillbörlig aktsamhet av ett förfarande som införs av ett företag för att identifiera, bedöma, förhindra, mildra, upphöra med, övervaka, kommunicera, redovisa, hantera och åtgärda potentiell och/eller faktisk negativ inverkan på de mänskliga rättigheterna, inbegripet sociala rättigheter, fackliga rättigheter och arbetstagarrättigheter, på miljön, inbegripet bidrag till klimatförändringar, samt på god förvaltning, i företagets egen verksamhet och i dess affärsförbindelser i värdekedjan. Företag som omfattas av detta direktiv bör inte vältra över skyldigheter avseende tillbörlig aktsamhet på leverantörerna.

(21)

Bilaga xx innehåller en förteckning över typer av företagsrelaterad negativ inverkan på de mänskliga rättigheterna. I den mån de är relevanta för företag bör kommissionen i den bilagan ta med den negativa inverkan på de mänskliga rättigheterna som kommer till uttryck i de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som är bindande för unionen eller medlemsstaterna, det internationella regelverket för mänskliga rättigheter, internationell humanitär rätt, FN:s människorättsinstrument avseende rättigheter för personer som tillhör särskilt utsatta grupper eller samhällen samt de principer om grundläggande rättigheter som anges i ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet, liksom de som erkänns i ILO:s konvention om föreningsfrihet och om faktiskt erkännande av rätten till kollektivförhandlingar, ILO:s konvention om avskaffande av alla former av tvångsarbete, ILO:s konvention om faktiskt avskaffande av barnarbete och ILO:s konvention om avskaffande av diskriminering i fråga om anställning och förvärvsarbete. Denna inverkan omfattar vidare, men är inte begränsad till, negativ inverkan i förhållande till andra rättigheter som erkänns i trepartsdeklarationen om principer som rör multinationella företag och socialpolitik och ett antal ILO-konventioner, såsom de som rör föreningsfrihet, kollektivförhandlingar, minimiålder, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och lika lön, liksom de rättigheter som erkänns i konventionen om barnets rättigheter, den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter, den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, den europeiska sociala stadgan, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt nationella författningar och lagar som erkänner eller genomför mänskliga rättigheter. Kommissionen bör se till att de typer av inverkan som förtecknas är rimliga och möjliga att hantera.

(22)

Negativ inverkan på miljön hör ofta nära ihop med negativ inverkan på de mänskliga rättigheterna. FN:s särskilda rapportör om mänskliga rättigheter och miljö har förklarat att rätten till liv, hälsa, livsmedel, vatten och utveckling samt rätten till en säker, ren, hälsosam och hållbar miljö är nödvändiga för att de mänskliga rättigheterna ska kunna åtnjutas fullt ut. Dessutom har FN:s generalförsamling i resolution 64/292 erkänt rätten till säkert och rent dricksvatten och sanitet som en mänsklig rättighet. Covid-19-pandemin har understrukit vikten av säkra och hälsosamma arbetsmiljöer, men även av att företag ser till att de inte orsakar eller bidrar till hälsorisker i sina värdekedjor. Därför bör dessa rättigheter omfattas av detta direktiv.

(23)

Bilaga xxx innehåller en förteckning över typer av företagsrelaterad negativ inverkan på miljön, övergående eller permanent, som är relevanta för företag. Sådan inverkan bör omfatta, men inte begränsas till, avfallsgenerering, diffusa föroreningar och växthusgasutsläpp som leder till en global uppvärmning på mer än 1,5 oC över förindustriell nivå, avskogning och annan påverkan på klimatet, luft-, mark- och vattenkvaliteten, det hållbara utnyttjandet av naturresurser, den biologiska mångfalden och ekosystemen. Kommissionen bör se till att de typer av inverkan som förtecknas är rimliga och möjliga att hantera. För att bidra till unionslagstiftningens interna konsekvens och skapa ett tydligt rättsläge upprättas denna förteckning i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 (5).

(24)

Bilaga xxxx innehåller en förteckning över typer av företagsrelaterad negativ inverkan på god förvaltning som är relevanta för företag. De bör omfatta bristande efterlevnad av OECD:s riktlinjer för multinationella företag, kapitel VII om bekämpning av bestickning, uppmaning till bestickning och utpressning samt principerna i OECD:s konvention om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser, liksom fall av korruption och mutor när ett företag utövar otillbörlig påverkan på, eller ger otillbörliga ekonomiska fördelar till, offentliga tjänstemän för att utverka privilegier eller orättvis förmånsbehandling i strid med lagen, och situationer där ett företag på ett olämpligt sätt blir inblandat i lokala politiska aktiviteter, ger olagliga kampanjbidrag eller inte följer gällande skattelagstiftning. Kommissionen bör se till att de typer av inverkan som förtecknas är rimliga och möjliga att hantera.

(25)

Negativ inverkan på mänskliga rättigheter, miljön och god förvaltning är inte könsneutral. Företagen uppmuntras att integrera jämställdhetsperspektivet i sina förfaranden för tillbörlig aktsamhet. De kan finna vägledning i FN:s broschyr Gender Dimensions of the Guiding Principles on Business and Human Rights.

(26)

Potentiell eller faktisk negativ inverkan på de mänskliga rättigheterna, miljön och förvaltningen kan vara specifik och mer påtaglig i konfliktdrabbade områden. I detta avseende bör företag som är verksamma i konfliktdrabbade områden iaktta lämplig tillbörlig aktsamhet avseende de mänskliga rättigheterna, miljön och förvaltningen, respektera sina skyldigheter enligt internationell humanitär rätt och hänvisa till befintliga internationella standarder och riktlinjer, inbegripet Genèvekonventionerna och deras tilläggsprotokoll.

(27)

Medlemsstaterna uppmanas att övervaka företag inom sina jurisdiktioner med verksamhet eller affärsförbindelser i konfliktdrabbade områden och i enlighet med detta vidta nödvändiga åtgärder för att skydda de mänskliga rättigheterna, miljön och god förvaltning i enlighet med sina rättsliga skyldigheter, med vederbörlig hänsyn till de specifika och påtagliga risker som finns i dessa områden.

(28)

Företagens verksamhet påverkar hela det spektrum av rättigheter som definieras i FN:s konvention om barnets rättigheter och andra relevanta internationella standarder. Barndomen är en unik period av fysisk, psykisk, känslomässig och själslig utveckling, och kränkningar av barns rättigheter, såsom våld eller övergrepp, barnarbete, olämplig marknadsföring eller osäkra produkter eller miljöfaror, kan få livslånga, oåterkalleliga och till och med generationsöverskridande konsekvenser. Mekanismer för företagens tillbörliga aktsamhet och ansvarsskyldighet som utformas utan att vederbörlig hänsyn tas till barns intressen riskerar att bli verkningslösa när det gäller att skydda deras rättigheter.

(29)

Företags överträdelser av eller negativa inverkan på mänskliga rättigheter och sociala normer och miljö- och klimatrelaterade normer kan vara resultatet av verksamhet som bedrivs av dem själva eller deras affärsförbindelser, särskilt leverantörer, underleverantörer och företag som tar emot investeringar. För att uppnå effekt bör företagens skyldigheter avseende tillbörlig aktsamhet omfatta hela värdekedjan, samtidigt som en riskbaserad strategi tillämpas och en prioriteringsstrategi upprättas på grundval av princip 17 i FN:s vägledande principer. Det kan dock vara svårt att spåra alla företag som deltar i värdekedjan. Kommissionen bör utvärdera och föreslå verktyg för att hjälpa företagen med spårbarheten i deras värdekedjor. Detta skulle kunna omfatta innovativ informationsteknik, såsom blockkedjeteknik, som gör det möjligt att spåra alla data, vars utveckling bör uppmuntras i syfte att minimera de administrativa kostnaderna och undvika uppsägningar för företag som utför tillbörlig aktsamhet.

(30)

Tillbörlig aktsamhet är i första hand en förebyggande mekanism som kräver att företagen vidtar alla åtgärder som är proportionerliga och tillräckliga och gör ansträngningar inom ramen för sina resurser för att identifiera och bedöma potentiell eller faktisk negativ inverkan och anta strategier och åtgärder för att upphöra med, förebygga, mildra, övervaka, kommunicera, hantera och avhjälpa denna inverkan samt redovisa hur de hanterar den. Företagen bör åläggas att utarbeta ett dokument där de, med vederbörlig hänsyn till affärssekretess, offentliggör sin strategi för tillbörlig aktsamhet med avseende på var och en av dessa etapper. Denna strategi för tillbörlig aktsamhet bör vederbörligen integreras i företagets övergripande affärsstrategi. Den bör utvärderas årligen och revideras så snart detta anses nödvändigt till följd av en sådan utvärdering.

(31)

Företag som inte offentliggör några riskredovisningar bör inte undantas från eventuella kontroller eller utredningar som medlemsstaternas behöriga myndigheter genomför för att försäkra sig om att företagen fullgör de skyldigheter som föreskrivs i detta direktiv, och företagen kan ställas till svars i enlighet med nationell rätt.

(32)

Företagen bör upprätta en intern process för kartläggning av värdekedjan som innebär att de gör alla ansträngningar som är proportionerliga och tillräckliga för att identifiera sina affärsförbindelser i sina värdekedjor.

(33)

Affärssekretess enligt vad som avses i detta direktiv bör tillämpas på all information som uppfyller kraven för att betraktas som en företagshemlighet i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/943 (6), det vill säga information som är hemlig i den meningen att den inte, som helhet eller i den form dess beståndsdelar ordnats och satts samman, är allmänt känd hos eller lätt tillgänglig för personer i de kretsar som normalt sett handskas med typen av information i fråga, att den har kommersiellt värde genom att den är hemlig och att den person som lagligen kontrollerar den med hänsyn till omständigheterna har vidtagit rimliga åtgärder för att hålla den hemlig.

(34)

Tillbörlig aktsamhet bör inte bestå i att ”kryssa i rutor” utan bör vara en fortlöpande process och bedömning av risker och inverkan, som präglas av dynamik och kan förändras till följd av nya affärsförbindelser eller nya sammanhang. Företagen bör därför fortlöpande övervaka och anpassa sina strategier för tillbörlig aktsamhet i enlighet med detta. Dessa strategier bör syfta till att omfatta all faktisk eller potentiell negativ inverkan, även om verksamhetens art och sammanhang, inbegripet geografiska förhållanden, liksom hur allvarlig och sannolik den negativa inverkan är, bör beaktas om det krävs att en policy för prioritering upprättas. System för tredjepartscertifiering kan komplettera strategier för tillbörlig aktsamhet, förutsatt att de är tillräckligt omfattande och håller lämpliga nivåer av transparens, opartiskhet, tillgänglighet och tillförlitlighet. Tredjepartscertifiering bör dock inte utgöra skäl för att motivera ett undantag från de skyldigheter som fastställs i detta direktiv eller på något sätt påverka ett företags potentiella skadeståndsansvar.

(35)

För att ett dotterföretag ska anses fullgöra skyldigheten att upprätta en strategi för tillbörlig aktsamhet, om moderföretaget inkluderar det i sin strategi för tillbörlig aktsamhet, bör dotterföretaget tydligt ange att så är fallet i sin årsberättelse. Detta krav är nödvändigt för att säkerställa att allmänheten ges insyn, så att nationella behöriga myndigheter kan genomföra relevanta utredningar. Dotterföretaget bör se till att moderföretaget har tillräcklig och relevant information för att kunna iaktta tillbörlig aktsamhet för dess räkning.

(36)

Hur ofta kontroller ska göras under en viss period för att vara ”regelbundna” är något som bör fastställas i förhållande till hur sannolik och allvarlig en negativ inverkan är. Ju mer sannolik och allvarlig inverkan är, desto mer regelbundet bör efterlevnaden kontrolleras.

(37)

Företag bör i första hand försöka hantera och åtgärda en potentiell eller faktisk inverkan på de mänskliga rättigheterna, miljön och god förvaltning i diskussion med berörda parter. Ett företag som har tillräckligt inflytande för att kunna förebygga eller mildra den negativa inverkan bör utnyttja det. Ett företag som vill utöka sitt inflytande kan till exempel erbjuda den anknutna enheten kapacitetsuppbyggnad eller andra incitament, eller samarbeta med andra aktörer. Om en negativ inverkan inte kan förebyggas eller mildras och inflytandet inte kan utökas kan ett beslut att bryta med en leverantör eller annan affärsförbindelse vara en sista utväg och bör göras på ett ansvarsfullt sätt.

(38)

Sund tillbörlig aktsamhet innebär att alla relevanta berörda parter rådfrågas på ett effektivt och meningsfullt sätt, och att framför allt fackföreningar görs delaktiga på lämpligt sätt. Samråd med och medverkan av berörda parter kan hjälpa företagen att mer exakt identifiera potentiell och faktisk negativ inverkan och inrätta en effektivare strategi för tillbörlig aktsamhet. Enligt detta direktiv ska därför diskussioner med och deltagande av berörda parter säkras i alla etapper i förfarandet för tillbörlig aktsamhet. Dessutom kan sådana diskussioner och ett sådant deltagande ge en röst åt dem som har ett starkt intresse av ett företags långsiktiga hållbarhet. Deltagandet av berörda parter kan bidra till att förbättra företagens långsiktiga resultat och lönsamhet, eftersom en ökad hållbarhet ger positiva samlade ekonomiska effekter.

(39)

Vid diskussioner med berörda parter i enlighet med detta direktiv bör företagen, i de fall då de berörda parterna är urbefolkningar, säkerställa att sådana diskussioner hålls i enlighet med internationella människorättsnormer, såsom Förenta nationernas förklaring om urbefolkningars rättigheter (7), bland annat fritt och informerat förhandssamtycke och urbefolkningars rätt till självbestämmande.

(40)

Begreppet berörd part betyder personer vars rättigheter och intressen kan påverkas av ett företags beslut. Begreppet omfattar därför arbetstagare, lokalsamhällen, barn, urbefolkningar, medborgarorganisationer och aktieägare samt organisationer vars stadgeenliga syfte är att säkerställa att standarder med avseende på mänskliga och sociala rättigheter, klimat, miljö och god förvaltning respekteras, såsom fackföreningar och organisationer i det civila samhället.

(41)

För att undvika att kritiska berörda parters röster förblir ohörda eller marginaliserade i förfarandet för tillbörlig aktsamhet bör detta direktiv ge berörda parter rätt till säkra och meningsfulla diskussioner om företagets strategi för tillbörlig aktsamhet, och det bör säkerställa att fackföreningar eller arbetstagarföreträdare medverkar på lämpligt sätt.

(42)

Potentiellt berörda parter bör på begäran ges relevant information om strategin för tillbörlig aktsamhet på ett sätt som är lämpligt för dessa parters sammanhang, till exempel med beaktande av det officiella språket i det land där de berörda parterna är hemmahörande och av deras läskunskaper och tillgång till internet. Företagen bör dock inte vara skyldiga att proaktivt offentliggöra hela sin strategi för tillbörlig aktsamhet på ett sätt som är lämpligt för den berörda partens sammanhang, och kravet på att lämna relevant information bör stå i proportion till företagets art, sammanhang och storlek.

(43)

Förfaranden för att ta upp farhågor bör säkerställa anonymitet och konfidentialitet i samband med dessa farhågor, beroende på vad som är lämpligt i enlighet med nationell rätt, samt skydd för alla klagandes, inklusive människorätts- och miljöförsvarares, säkerhet och fysiska och rättsliga integritet. Om förfarandena omfattar visselblåsare bör de vara förenliga med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1937 (8).

(44)

Företag bör vara skyldiga att inom ramen för sina resurser göra alla ansträngningar som är proportionerliga och tillräckliga för att identifiera sina leverantörer och underleverantörer och göra relevant information tillgänglig för allmänheten, med vederbörlig hänsyn till affärssekretess. För att vara fullt verkningsfull bör tillbörlig aktsamhet inte begränsas till den första nivån i föregående och efterföljande led i leveranskedjan utan bör omfatta dem som företaget under förfarandet för tillbörlig aktsamhet kan ha identifierat som betydande risker. Detta direktiv bör dock beakta att inte alla företag har samma resurser eller kapacitet att identifiera alla sina leverantörer och underleverantörer, och denna skyldighet bör därför omfattas av principerna om rimlighet och proportionalitet, vilket inte i något fall bör tolkas av företagen som en förevändning för att inte fullgöra skyldigheten att vidta alla åtgärder som krävs i detta avseende.

(45)

För att tillbörlig aktsamhet ska kunna byggas in i ett företags kultur och struktur bör ledamöterna i företagets förvaltnings-, lednings- och tillsynsorgan vara ansvariga för antagandet och genomförandet av företagets strategier för hållbarhet och tillbörlig aktsamhet.

(46)

Samordning på branschnivå eller branschövergripande nivå av företags ansträngningar och frivilliga samarbetsåtgärder för iakttagande av tillbörlig aktsamhet kan göra deras strategier för tillbörlig aktsamhet mer samstämda och effektiva. Medlemsstaterna kan i detta syfte uppmuntra antagandet av handlingsplaner för tillbörlig aktsamhet på branschnivå eller branschövergripande nivå. Berörda parter bör delta i fastställandet av dessa planer. Ett utarbetande av sådana kollektiva åtgärder bör inte på något sätt frita företaget från dess individuella ansvar att iaktta tillbörlig aktsamhet eller förhindra att företaget hålls ansvarigt för skada som det har orsakat eller bidragit till i enlighet med nationell rätt.

(47)

För att vara effektiv bör en ram för tillbörlig aktsamhet omfatta klagomålsmekanismer på företags- eller branschnivå, och för att säkerställa att sådana mekanismer är effektiva bör företagen fatta beslut med beaktande av berörda parters ståndpunkt när de utvecklar klagomålsmekanismer. Dessa mekanismer bör göra det möjligt för berörda parter att ta upp rimliga farhågor, och de bör fungera som ett system för tidig varning till stöd för riskmedvetenhet och medling. De bör vara legitima, tillgängliga, förutsebara, likvärdiga, öppna, förenliga med rättigheterna och en källa till fortsatt lärande, och de bör grunda sig på delaktighet och dialog. Klagomålsmekanismer bör kunna lämna förslag på hur det berörda företaget kan hantera potentiell eller faktisk negativ inverkan. De bör också kunna föreslå en lämplig avhjälpande åtgärd när de genom medling får kännedom om att ett företag har orsakat eller bidragit till en negativ inverkan.

(48)

Klagomålsmekanismer bör inte frita medlemsstaterna från deras primära skyldighet att skydda de mänskliga rättigheterna och ge tillgång till rättslig prövning och rättsmedel.

(49)

Medlemsstaterna bör utse en eller flera nationella myndigheter som ska övervaka att företagen genomför sina skyldigheter avseende tillbörlig aktsamhet på ett korrekt sätt och säkerställa att detta direktiv efterlevs. Dessa nationella myndigheter bör vara oberoende och bör ha lämpliga befogenheter och resurser för att utföra sina uppgifter. De bör ha rätt att på eget initiativ eller på grundval av välgrundade och rimliga farhågor som har tagits upp av berörda parter och tredjeparter utföra lämpliga kontroller och införa effektiva, proportionella och avskräckande administrativa sanktioner, med beaktande av hur allvarliga överträdelserna är och om de har upprepats, i syfte att säkerställa att företagen fullgör de skyldigheter som fastställs i nationell rätt. På unionsnivå bör kommissionen inrätta ett europeiskt nätverk för tillbörlig aktsamhet bestående av behöriga myndigheter för att säkerställa samarbete.

(50)

Kommissionen och medlemsstaterna uppmuntras att föreskriva administrativa sanktionsavgifter som är jämförbara i storlek med de sanktionsavgifter som för närvarande föreskrivs i konkurrenslagstiftningen och dataskyddslagstiftningen.

(51)

De nationella myndigheterna uppmuntras att samarbeta och utbyta information med de nationella kontaktpunkter för OECD och de nationella människorättsinstitutioner som finns tillgängliga i deras land.

(52)

I linje med FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter bör iakttagandet av tillbörlig aktsamhet inte i sig frita företag från ansvar för kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller skador på miljön som de har orsakat eller bidragit till. Ett robust och adekvat förfarande för tillbörlig aktsamhet kan dock hjälpa företagen att förebygga skador.

(53)

När medlemsstaterna inför ansvarsordningar bör de säkerställa en motbevisbar presumtion som kräver en viss bevisnivå. Bevisbördan flyttas från en drabbad till ett företag, som ska bevisa att ett företag inte hade kontroll över en affärsenhet som var inblandad i kränkningen av de mänskliga rättigheterna.

(54)

Preskriptionsfrister bör anses rimliga och lämpliga om de inte begränsar rätten för drabbades rätt till rättslig prövning, med vederbörlig hänsyn till de praktiska utmaningar som potentiella kärande ställs inför. De som drabbas av en negativ inverkan på de mänskliga rättigheterna, miljön och förvaltningen bör ges tillräckligt med tid för att väcka talan vid domstol, med beaktande av deras geografiska belägenhet och resurser samt av den allmänna svårigheten att väcka talan vid unionsdomstolarna.

(55)

Rätten till ett effektivt rättsmedel är en internationellt erkänd mänsklig rättighet som fastställs i artikel 8 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i artikel 2.3 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, och är även en grundläggande rättighet i unionen (artikel 47 i stadgan). Såsom erinras i FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter har stater skyldighet att med rättsliga, administrativa, lagstiftningsmässiga eller andra lämpliga medel säkerställa att de som påverkas av företagsrelaterade kränkningar av de mänskliga rättigheterna har tillgång till ett effektivt rättsmedel. Därför innehåller detta direktiv en särskild hänvisning till denna skyldighet i enlighet med Förenta nationernas grundläggande principer och riktlinjer för rätt till prövning och gottgörelse för offer för grova kränkningar av internationell människorättslagstiftning och allvarliga kränkningar av internationell humanitär rätt.

(56)

Stora företag uppmuntras att inrätta rådgivande kommittéer som har till uppgift att ge råd till företagens styrande organ i frågor som rör tillbörlig aktsamhet, och att inkludera berörda parter i deras sammansättning.

(57)

Fackföreningar bör ges de resurser som krävs för att de ska kunna utöva sina rättigheter när det gäller tillbörlig aktsamhet, inbegripet i syfte att upprätta förbindelser med fackföreningar och arbetstagare i de företag med vilka huvudföretaget har affärsförbindelser.

(58)

Medlemsstaterna bör använda befintliga ansvarsordningar eller, vid behov, införa ytterligare lagstiftning för att säkerställa att företag i enlighet med nationell rätt kan hållas ansvariga för skada som uppstår till följd av en sådan negativ inverkan på de mänskliga rättigheterna, miljön och förvaltningen som de, eller enheter som de kontrollerar, har orsakat eller bidragit till genom handlingar eller underlåtenheter, om inte företaget kan bevisa att det har iakttagit all vederbörlig omsorg i enlighet med detta direktiv för att undvika skadan i fråga, eller att skadan skulle ha uppstått även om all vederbörlig omsorg hade iakttagits.

(59)

För att skapa klarhet, förutsebarhet och konsekvens i företagens praxis bör kommissionen utarbeta riktlinjer i samråd med medlemsstaterna och OECD och med bistånd av ett antal specialiserade organ, framför allt Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, Europeiska miljöbyrån och genomförandeorganet för små och medelstora företag. Det finns redan ett antal riktlinjer om tillbörlig aktsamhet som har utarbetats av internationella organisationer och som kan användas som referens för kommissionen när den utarbetar riktlinjer enligt detta direktiv, särskilt för unionsföretag. Detta direktiv bör syfta till en fullständig harmonisering av standarder mellan medlemsstaterna. Utöver allmänna riktlinjer som bör vägleda alla företag och framför allt små och medelstora företag vid iakttagandet av tillbörlig aktsamhet i deras verksamhet, bör kommissionen överväga att utarbeta branschspecifika riktlinjer och tillhandahålla en regelbundet uppdaterad förteckning över landsspecifika faktablad för att hjälpa företagen att bedöma den potentiella och faktiska negativa inverkan av deras affärsverksamhet på de mänskliga rättigheterna, miljön och god förvaltning inom ett visst område. I faktabladen bör det särskilt anges vilka konventioner och fördrag bland dem som finns förtecknade i bilagorna xx, xxx och xxxx till detta direktiv som har ratificerats av ett visst land.

(60)

I syfte att uppdatera de olika typerna av negativ inverkan bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på ändringar av bilagorna xx, xxx och xxxx till detta direktiv. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (9). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(61)

Eftersom målen för detta direktiv inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.