EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 27.6.2018

COM(2018) 492 final

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/61/EU av den 15 maj 2014 om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation

1.Inledning

Direktiv 2014/61/EU om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation 1 (direktivet om minskade kostnader för bredband, nedan kallat direktivet) syftar till att underlätta och skapa incitament för utbyggnaden av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation genom att sänka kostnaderna med hjälp av ett antal harmoniserade åtgärder.

Direktivet skulle införlivas med medlemsstaternas nationella lagstiftning före den 1 januari 2016 och börja tillämpas i alla medlemsstater från och med den 1 juli 2016.

Enligt artikel 12 i direktivet ska kommissionen senast den 1 juli 2018 lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om genomförandet av direktivet. Rapporten ska behandla genomförandet och omfatta en sammanfattning av effekterna av åtgärderna inom ramen för direktivet och en bedömning av framstegen mot direktivets mål, inbegripet huruvida och på vilket sätt som direktivet kan fortsätta att bidra till ambitiösare bredbandsmål än de som anges i den digitala agendan.

Kommissionen har använt följande underlag för sin granskning av genomförandet av direktivet:

·En extern studie om genomförandet och övervakningen av åtgärder inom ramen för direktivet 2 .

·En Berec-rapport om genomförandet av direktivet 3 .

·Digital Economy and Society Index and Report 2018 — kapitlen om telesektorn.

·Andra källor till data, t.ex. studieresor till medlemsstaterna och analys av nationell lagstiftning som gjorts av kommissionen.

Denna rapport utarbetades mindre än två år efter det att de nationella lagarna för införlivandet av direktivet skulle börja tillämpas, men det fanns betydande förseningar i flera medlemsstater. Därför fanns bara ett relativt begränsat underlag för att bedöma åtgärdernas effekter och framstegen mot målen. Målet är ändå att rapporten ska lägga grunden för ett referensscenario för framtida bedömningar.

2.Direktivets tillämpningsområde och huvudbestämmelser

Direktivets tillämpningsområde

För att maximerar synergierna mellan olika nät riktas direktivet inte bara till operatörer av elektroniska kommunikationsnät utan även till andra företag som tillhandahåller fysisk infrastruktur som kan användas för nätelement för elektronisk kommunikation, såsom el, gas, vatten och avlopp, uppvärmning och transporttjänster 4 .

Direktivets tillämpningsområde omfattar höghastighetsnät för elektronisk kommunikation, alltså nät som kan leverera bredband med en hastighet av minst 30 Mbit/s 5 . 

Direktivet ska endast tillämpas på ”fysisk infrastruktur” 6 , som definieras som ”: nätelement som är avsett att rymma andra nätelement utan att självt bli ett aktivt nätelement”.

Huvudbestämmelser

Direktivet har fyra pelare och dessutom krav avseende inrättandet av en central informationspunkt och ett tvistlösningsorgan. Dessa är kopplade till alla fyra pelarna och samma sak gäller kraven om att fastställa sanktioner.

Direktivet omfattar en miniminivå av harmonisering och därmed kan medlemsstaterna gå längre än direktivets minimikrav för att bättre uppnå direktivets syften. Om medlemsstaterna beslutar att vidta sådana åtgärder måste de dock säkerställa att unionslagstiftningen följs, inklusive regelverket för elektronisk kommunikation.

Pelare 1: Tillgång till befintlig fysisk infrastruktur samt öppenhet

Inom ramen för första pelaren föreskrivs att alla nätoperatörer (elektronisk kommunikation, energinät etc.) ska ge tillgång till sin fysiska infrastruktur (t.ex. ledningar, tillsynsbrunnar, kopplingsskåp och stolpar) på rättvisa och rimliga villkor till operatörer som avser att bygga bredbandsnät med hög hastighet. Tillträde kan nekas på grundval av objektiva, öppet redovisade och proportionerliga kriterier.

Pelare 2: Samordning av bygg- och anläggningsprojekt samt öppenhet

Enligt den andra pelaren får varje nätoperatör samordna bygg- och anläggningsprojekt med leverantörer av elektronisk kommunikation. Nätoperatörer som genomför bygg- och anläggningsprojekt som helt eller delvis är offentligt finansierade måste uppfylla varje rimlig begäran om samordning av bygg- och anläggningsprojekt.

Pelare 3: Tillståndsförfarande

Enligt den tredje pelaren ska medlemsstaterna säkerställa att all relevant information om villkoren och tillståndsförfarandena för bygg- och anläggningsprojekt som avser utbyggnad av kommunikationsnät med hög hastighet finns tillgänglig från en central informationspunkt och att tillståndsbesluten i princip fattas inom fyra månader.

Pelare 4: Fysisk infrastruktur i byggnader

Enligt den fjärde pelaren ska all nybyggnation och alla byggnader som genomgår större renovationer utrustas med fysisk infrastruktur, såsom ledningar, som har kapacitet för höghastighetsnät, och det ska finnas en lättillgänglig accesspunkt i flerfamiljshus. Leverantörer av allmänna kommunikationsnät ska ha tillträde till accesspunkten och den fysiska infrastrukturen i byggnaden på rättvisa och icke-diskriminerande villkor, om duplicering är teknisk omöjlig eller ekonomiskt ineffektiv.

Övriga bestämmelser

Slutligen ska medlemsstaterna utse ett eller flera organ som tillhandahåller information om fysisk infrastruktur, bygg- och anläggningsprojekt och tillstånd, samt ett eller flera oberoende organ som kan lösa tvister mellan nätoperatörer om tillträde till infrastruktur, tillgång till information och ansökningar om samordning av bygg- och anläggningsprojekt.

3.Bidrag till målen avseende ett gigabitsamhälle

EU:s strategiska mål att skapa ett gigabitsamhälle fram till 2025 7 baseras på de förutsebara konnektivitetsbehoven för det europeiska digitala samhället under de närmaste åren.

Tillgång till nätanslutning med mycket hög kapacitet krävs för molntjänster, för simultan användning och för andra avancerade och smarta konsumenttillämpningar, samt för i ett antal branscher för yrkesmässig användning, ofta i samband med mobilaccess (t.ex. tillverkning, hälso- och sjukvård, energi, larmtjänster).

Nya tillämpningar kommer inte bara att kräva snabbare hastigheter utan också bandbredd för upplänk samt resiliens och fel- eller latensparametrar. För utbyggnaden av sådana högkapacitets- och högkvalitetsnät, som främst behöver baseras på optisk fiber, krävs betydande ytterligare investeringar.

Genom att bidra till en ökad täckning av fiberinfrastruktur kan direktivet bidra till allmän tillgång till bredband på 100 Mbit/s som kan uppgraderas till gigabithastigheter.

Delning av infrastruktur och samordning av bygg- och anläggningsprojekt kan också bidra till utbyggnaden av ett stamnät med hög kapacitet och anslutningar för viktiga socioekonomiska sektorer som små- och medelstora företag, skolor och sjukhus, även i områden med svag täckning eller randområden 8 . 

Mot bakgrund deras betydelse för förbindelsen mellan basstationen och operatörens kärnnät för 5G-celler blir fibernäten allt viktigare för 5G-målen för 2025.

Direktivets bestämmelser om tillträde till befintlig fysisk infrastruktur kan möjliggöra fiberbaserad infrastrukturkonkurrens, vilket leder till bredband av högre kvalitet och ett ökat utbud för konsumenter och företag, även i mer tätbefolkade områden. Direktivet kan därmed främja fiberinvesteringar till stöd för satsningar på ”täta celler” (dense cells), vilket kan bidra till att ge 5G-täckning i alla tätorter, liksom längs transportleder, och stimulera utvecklingen av trådlösa 5G-tillämpningar, inklusive uppkopplade bilar och automatiserad körning.

Direktivet kan också ha stor betydelse för sakernas internet, eftersom det syftar till samverkan mellan sektorer som potentiellt kan gynnas av sakernas internet – såsom transportsystem, energi och vatten – och teleoperatörer som kan tillhandahålla konnektivitet.

Detta kan i sin tur driva på utvecklingen av tillämpningar för smarta städer, smarta nät och mätare och intelligenta transportsystem, vilket banar vägen för framtida innovation.

4.Införlivande och genomförande av direktivet

Enligt artikel 13 skulle medlemsstaterna anta och offentliggöra nationella åtgärder för införlivande av direktivet före den 1 januari 2016 och tillämpa åtgärderna från och med den 1 juli 2016.

Efter antagandet av direktivet anordnade kommissionen flera evenemang för medlemsstaterna och aktörerna och hade många kontakter med de nationella myndigheterna för att öka medvetenheten och ge vägledning om införlivandekraven.

Ändå var alla medlemsstater utom Italien sena med att anta införlivandeåtgärder, vilket föranledde kommissionen att sända formella underrättelser till de övriga 27 medlemsstaterna den 23 mars 2016. Den 30 september 2016 sände kommissionen sedan motiverade yttranden till 19 medlemsstater, för att uppmana dem att anta åtgärder för att sänka kostnaderna för utbyggnaden av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation. Sedan dess har alla medlemsstater utom Belgien meddelat att hela direktivet införlivats med nationell lagstiftning.

Eftersom direktivet berör sektorsöverskridande behörighet och inte bara omfattar skyldigheter för telesektorn utan även rör allmännyttiga företag, bygglagstiftning och andra författningar har införlivandet ofta varit komplicerat och krävt anpassning av olika åtgärder (även på lokal och regional nivå) i medlemsstaterna.

Eftersom direktivet bygger på bästa praxis i vissa medlemsstater, som skalats upp till EU-nivå, hade många medlemsstater redan nationell lagstiftning, som i vissa fall – eller i fråga om vissa aspekter – var betydligt mer långtgående än direktivets krav.

Direktivet omfattar ett antal möjligheter för medlemsstaterna att undanta viss infrastruktur eller vissa byggnader från skyldigheter (t.ex. från kravet på öppenhet och insyn) om dessa undantag kan motiveras.

Det är endast några medlemsstater som utnyttjat undantag i någon större omfattning. De flesta andra har antingen inte alls tillämpat några undantag eller gjort dessa föremål för sekundärlagstiftning som ännu inte har antagits,

Direktivet omfattar flera frivilliga bestämmelser som medlemsstaterna själva avgör om de ska införliva. Nedan följer en översikt över hur medlemsstaterna använt dessa frivilliga bestämmelser:

·Flera medlemsstater, t.ex. Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Tyskland, Finland, Luxemburg, Slovenien och Spanien, har infört en ömsesidig rättighet som innebär att det är möjligt att begära tillträde till infrastruktur hos operatörer av elektroniska kommunikationsnät för installation av annan infrastruktur än teleinfrastruktur (artikel 3.1).

·Bestämmelser om att offentliga sektorns organ ska tillhandahålla minimiinformation om befintlig tillgänglig infrastruktur via den centrala kontaktpunkten, om de fått sådan information från nätoperatörerna i elektronisk form finns t.ex. i Österrike, Bulgarien, Cypern, Tjeckien, Grekland, Finland, Litauen, Polen, Portugal och Slovakien (artikel 4.1).

·Bestämmelser om fördelning av kostnaderna för samordning av bygg- och anläggningsprojekt har införts i t.ex. Österrike, Portugal och Frankrike (artikel 5.2).

·Elektronisk inlämning av ansökningar om tillstånd via den centrala informationspunkten är möjlig i Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Luxemburg och Malta (artikel 7.2).

·Portugal och Italien har infört bredbandsfärdigmärkning och Spanien och Tyskland överväger att göra samma sak. I Frankrike finns det en standard för angivelse av fibertäckta zoner (artikel 8.3).

Direktivet föreskriver att medlemsstaterna ska utse ett eller flera oberoende tvistlösningsorgan och ett eller flera organ som ska fungera som centrala informationspunkter.

Tvistlösningsorganets uppgifter har i de flesta medlemsstater helt eller delvis anförtrotts åt den nationella regleringsmyndighet som ansvarar för tvistlösning inom ramen för regelverket för elektronisk kommunikation. Endast i två medlemsstater har uppgifterna anförtrotts åt andra organ.

Den centrala informationspunktens uppgifter har helt eller delvis anförtrotts åt den nationella regleringsmyndigheten i 14 medlemsstater. I tio medlemsstater fick andra organ uppdraget att utföra den centrala informationspunktens uppgifter, i de flesta fall ett ministerium.

Figur 1 — Uppgifter enligt direktivet som anförtros åt nationella regleringsmyndigheter i EU

Källa: Berec

5.Effekter och framsteg

Eftersom rapporten utarbetades mindre än två år från den dag då direktivet skulle börja tillämpas, och de flesta medlemmar var sena med införlivandet, var det i praktiken alldeles nyligen som tillämpningen inleddes och erfarenheterna är därmed begränsade.

Erfarenheterna från medlemsstater som redan tidigare tillämpat bestämmelser som liknar direktivet och från företag som deltagit i sektorsövergripande samverkan visar att det kan finnas stora vinster, bl.a. att bredband med hög kapacitet byggs i områden med låg täckning, om andra medlemsstater följer efter 9 . 

Svaren på den enkät som gjordes inför denna rapport visar att operatörer av elektroniska kommunikationsnät anser att tillgången till fysisk infrastruktur (även i byggnader) har förbättrats och att även informationen om detta förbättrats sedan direktivet började tillämpas. Det finns dock fortfarande utrymme för förbättringar och operatörerna anger att endast begränsade framsteg har gjorts när det gäller stöd till samordningen av bygg- och anläggningsprojekt, förenkling av tillståndsförfarandet för bygg- och anläggningsprojekt och underlättande av tillträdet för installation av infrastruktur i byggnader.

Figur 2: Hur nöjda operatörerna är med tillgången till befintlig infrastruktur och utbyggnadsmöjligheter – i förhållande till upplevd förändring sedan direktivet började tillämpas.

Källa: WIK/VVA baserat på teleoperatörernas svar på en onlineenkät, augusti 2017

Resultaten bör ses som ett utgångsscenario, eftersom enkäten gjordes endast ett år efter tidsfristen för tillämpning av direktivet. Skälen för missnöje kan också variera beroende på parternas intressen.

I följande avsnitt behandlas varje fråga mer ingående, baserat på den studie som gjordes inför rapporten.

Pelare 1: Tillträde till befintlig fysisk infrastruktur samt öppenhet och insyn (artiklarna 3 och 4)

Data om användningen av tillträde till befintlig fysisk infrastruktur visar att det finns medlemsstater där tillträdet hittills varit begränsat (Tyskland, Irland och Spanien) och medlemsstater där man kommit långt med detta (Frankrike, Italien och Portugal). I dessa tre länder fanns en efterfrågan redan före genomförandet av direktivet.

Figur 3: Begärt tillträde till stolpar och ledningar (i antal km) per år 2015-H1 2017

Källa: WIK-Consult/VVA baserat på enkäter till teleoperatörer (utom FR där källan är allmännyttiga företag)

Intresset för tillträde till fysisk infrastruktur börjar dock öka i en del medlemsstater där efterfrågan tidigare varit låg, t.ex. Österrike, Belgien, Tyskland, Irland, Sverige och Spanien.

Operatörerna tror att direktivet har gjort det lättare att få tillträde till fysisk infrastruktur och att totalkostnaden är avsevärt eller en aning lägre vid nätutbyggnad med hjälp av tredje parts fysiska infrastruktur än när egen infrastruktur byggs.

Ett lågt utnyttjande av möjligheten till tillträde i vissa länder, såsom Tyskland och Sverige, kan också bero på att kommuner och allmännyttiga företag i många fall redan tillhandahåller kommunikationsinfrastruktur med mycket hög kapacitet och därför inte har valt att ge potentiella konkurrenter tillträde till fysisk infrastruktur utan har föreslagit andra alternativ, som svartfibers- eller bitströmstillträde.

När det gäller öppenhet och insyn fanns det ett särskilt stort antal ansökningar om information om befintlig fysisk infrastruktur i Portugal och relativt många i Österrike, Italien, Tyskland och Frankrike.

Figur 4: Beräknat antal ansökningar om information om befintlig infrastruktur per år baserat på operatörsdata från 2016 och Berecs rapport från 2017

Källa: WIK/VVA baserat på enkätdata om nätoperatörer för 2016 FR, IT, PT och Berecs rapport BoR (17) 245 AT, DE, SE

Ett antal intressenter ansåg att villkoren för tillgång till information om befintlig infrastruktur hade förbättrats efter genomförandet av direktivet, men andra angav att den centrala informationspunkten inte riktigt fungerade i praktiken i vissa medlemsstater eller att den endast delvis hade införts.

Den mest omfattande användningen av tillträde till infrastruktur sker i medlemsstater med effektivt tillhandahållande av information och välutvecklade bestämmelser eller rekommendationer om prissättning och/eller avtalsvillkor. Några exempel på specifika faktorer som har bidragit till ett positivt utfall i dessa länder är utvecklingen av en heltäckande central informationspunkt, bestämmelser (i form av lagstiftning, riktlinjer eller tvistlösning) om prissättning för tillträde, referenserbjudanden och bestämmelser som gör det möjligt för reglerade allmännyttiga företag att åtminstone delvis ta del av vinsterna från tillhandahållandet av tillträde.

Användningen av infrastrukturtillträde i andra medlemsstater skulle därmed kunna öka om avtalsvillkoren och prissättningsprinciperna anges tydligare. En fullständig utveckling av centrala informationspunkter i de medlemsstater där sådana fortfarande inte finns kan också bidra till en ökad användning.

Pelare 2: Samordning av bygg- och anläggningsprojekt samt öppenhet och insyn (artiklarna 5 och 6)

Generellt sett har både de nationella regleringsmyndigheterna och aktörerna intresserat sig mindre för samordning av bygg- och anläggningsprojekt än för tillträde till befintlig infrastruktur.

Endast mycket begränsad information fanns tillgänglig om antalet avtal om samordning av bygg- och anläggningsprojekt, och det fanns inga uppgifter om omfattningen av de nät som omfattades av sådana ansökningar. Tillgängliga data visar att man var väldigt aktiv i fråga om samordning av bygg- och anläggningsprojekt i Belgien, Slovenien och Italien (över 200 ansökningar per land rapporterades eller inkom 2016) och att det fanns viss aktivitet i Spanien, Portugal, Österrike och Frankrike. I nästan alla dessa fall gjordes ansökningar om samordning även 2015, alltså innan direktivet började tillämpas. Det har inte funnits någon tydlig stigande trend vad gäller samordning sedan direktivet antogs.

Leverantörerna av elektronisk kommunikation anser att den totala kostnaden för utbyggnad av nät blir lägre med samordning av bygg- och anläggningsprojekt än med isolerade projekt. Besparingarna ansågs dock inte vara lika omfattande som vid delning av fysisk infrastruktur.

Färre medlemsstater har varit proaktiva när det gäller öppenhet och insyn vid gemensam utbyggnad än när det gäller information om befintlig infrastruktur. Operatörer har uttryckt oro över bristen på öppenhet och insyn och avsaknaden av en central informationspunkt, vilket kan påverka i vilken utsträckning som gemensam utbyggnad sker.

Kostnadsdelning i samband med gemensam utbyggnad kan i synnerhet ge upphov till missnöje och tvister. I detta sammanhang varierar praxis mellan och till och med inom länder, alltifrån att ta ut merkostnader till att dela kostnaderna lika. När kostnaderna delas lika kan det ge leverantörer av elektronisk kommunikation känslan att de måste bära en oproportionerligt stor andel av kostnaderna jämfört med de allmännyttiga företagen, medan de allmännyttiga företag som också tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster kan känna att de behöver ge konkurrenter erbjudanden som kan äventyra deras egen affärsmodell om endast merkostnaderna tas ut.

Inrättandet av en central informationspunkt, fastställandet av konkreta förfaranden för samordning av bygg- och anläggningsprojekt och utarbetandet (antingen kommersiellt eller på ett reglerat sätt) av bestämmelser om kostnadsfördelning skulle kunna öka intresset för gemensam utbyggnad. Samtliga eller vissa av dessa åtgärder har vidtagits i länder som Belgien, Italien och Portugal, där det är vanligt med gemensam utbyggnad.

Pelare 3: Tillståndsförfarande

Tillgången till information om tillstånd och tillståndsförfaranden har hittills inte förbättras. Även i de fall då det finns centrala informationspunkter händer det att operatörerna inte känner till dem eller att de ser dem som mindre effektiva. Tidsfristerna för ansökningar om tillstånd har inte genomförts i alla medlemsstater och endast ett fåtal medlemsstater har valt att göra införa elektroniska tillståndsansökningar som alternativ.

När informationen fanns tillgänglig tog det i genomsnitt fyra månader att behandla ansökningar om bygg- och anläggningsprojekt. Operatörer i vissa medlemsstater framförde dock att tidsåtgången för tillståndsförfarandena varierade mycket beroende på vilken lokal myndighet det handlade om. Operatörer i Tyskland talade om förseningar på mer än sex månader i vissa fall, och varierande tidsåtgång också iakttagits i Spanien och Italien.

Figur 5: Genomsnittlig tid (i antal veckor) för att få ett tillstånd för bygg- och anläggningsprojekt (baserat på enkätdata från operatörer)

Källa: WIK/VVA baserat på enkätdata från operatörer

Pelare 4: Fysisk infrastruktur i byggnader (artiklarna 8 och 9)

Ett effektivt genomförande av bestämmelserna om infrastruktur i byggnader tycks kopplad till fastställandet av standarder för vad som avses med höghastighetsfärdig infrastruktur i byggnader och den tillhörande accesspunkten, samt till mekanismerna för att övervaka och kontrollera att dessa standarder följs.

I exempelvis Frankrike, Portugal och Spanien finns det obligatoriska standarder sin fastställer hur infrastruktur ska installeras och var accesspunkten ska vara belägen. Bredbandsfärdig infrastruktur har byggts i relativt stor omfattning i dessa länder och de ovannämnda standarderna bidrar till den höga graden av FTTH/B-utbyggnad i Portugal och Spanien 10 .

En majoritet av intressenterna anser att bredbandsfärdigmärkning är ett bra sätt att stödja utbyggnaden och användningen av höghastighetsnät, men den typen av märkning har hittills endast införs i ett fåtal medlemsstater. Eftersom märkningen har införts först nyligen är det för tidigt att utvärdera utfallet.

När det gäller tillträdet till fysisk infrastruktur i byggnader har intressenterna inte iakttagit några stora förändringar sedan direktivet genomfördes, eftersom det redan funnits bestämmelser eller bestämmelserna nyligen hade införlivats, Vissa förbättringar rapporterades i Spanien och Italien, med ett minskat antal fall där ägare till byggnader vägrade tillträde. Operatörer i vissa medlemsstater har dock haft problem med att få tillstånd för tillträde till flerfamiljshus (från ägare till byggnader) för att installera och uppgradera infrastrukturen för höghastighetsbredband i byggnaderna).

Medlemsstater som fortfarande inte har fastställt bestämmelser eller löst tvister avseende tillträde till byggnader kan dra lärdom från Frankrike, Portugal och Spanien, där erfarenheterna visar att tekniska standarder för accesspunkter och bestämmelser om de allmänna villkoren för tillträde till infrastruktur i byggnader kan bidra till att öka säkerheten och användningen av tillträdet till infrastruktur i byggnader.

Förfarande för lösning av tvister.

Mellan 2015 och första halvåret 2017 rapporterades 40 tvister som hade hänförts till tvistlösningsorganet inom ramen för direktivet, eller tidigare system, såsom tillämpligt. Antalet tvister har ökat sedan direktivet började tillämpa och 23 tvister togs till tvistlösningsorganet bara under första halvåret 2017. De absolut flesta tvisterna rör tillträde till befintlig infrastruktur (83 % år 2017) eller information om befintlig infrastruktur (14 %).

Figur 6: Antal tvister

Källa: WIK-Consult/VVA baserat på frågeformulär till nationella regleringsmyndigheter — 24 svar

I de flesta medlemsstater är de lagstadgade tidsfristerna för tvistlösning i enlighet med de tidsfrister som anges i direktivet. I vissa fall är tidsfristerna till och med kortare 11 . I praktiken överskreds dock tidsgränserna i flera fall av interna skäl (t.ex. att nyckelfrågor som prissättning är komplicerade att lösa) eller externa skäl (t.ex. användning av medling och samordningsinstatser) och en del operatörer anser att tvistlösningsförfarandena i vissa fall till och med kan ha bidragit till mer förseningar.

I flera medlemsstater har de nationella regleringsmyndigheterna börjat utarbeta bestämmelser eller riktlinjer för tvistlösning (t.ex. det förfarande som den nationella regleringsmyndigheten brukar följa vid lösning av tvister), vilket kan förbättra rättssäkerheten och minska de arbetsinsatser och den tidsåtgång som krävs för att lösa tvister.

6.Rekommenderade åtgärder

Ett effektivt och rättidigt genomförande av direktivet är viktigt inte bara för att uppnå direktivets mål utan även för att uppnå de strategiska målen för ett gigabitsamhälle, tillsammans med andra åtgärder som planeras av kommissionen för att främja bredbandsutbyggnad, t.ex. en verktygslåda för bredband i landsbygdsområden 12 .

Erfarenheterna hittills tyder på att följande åtgärder bör vidtas för att maximera det effektiva genomförandet av direktivet och främja uppnåendet av direktivets mål:

1.Säkerställande av öppenhet som en förutsättning för delad användning av fysisk infrastruktur och gemensam utbyggnad

För detta syfte bör centrala informationspunkter inte bara inrättas i alla medlemsstater, utan de måste också utrustas så att de kan utföra sina uppgifter effektivt. För befintlig infrastruktur kan den centrala informationspunkten vidareutvecklas till att omfatta kartläggning och data om tillgänglighet och kapacitet. När det gäller gemensam utbyggnad bör medlemsstaterna överväga att agera proaktivt och kräva att berörda offentliga (och i förekommande fall privata) aktörer förhandsanmäler utbyggnadsplaner och inbjuder berörda parter att inkomma med synpunkter. De nationella och regionala organen för bredbandskompetens 13 kan vara ytterligare en källa till information, samordning och utbyte av bästa praxis.

2.Förbättrad rättssäkerhet vad gäller allmänna villkor, inklusive priser och kostnadsfördelning

De nationella regleringsmyndigheterna eller andra organ kan göra detta genom att utarbeta riktlinjer som visar vilka metoder som ska användas för att lösa tvister, hur kostnaderna för delning av infrastruktur eller gemensam utbyggnad ska fördelas och i vilken utsträckning som reglerade allmännyttiga företag kan få del av eventuella kostnadsbesparingar eller vinster till följd av sådan samverkan.

3.Allmän effektivisering av tillståndsförfarandena

För det första är det viktigt att informationen om tillstånd finns tillgänglig centralt från en central informationspunkt. För det andra bör de berörda myndigheterna strikt tillämpa tidsfristerna för beviljande av tillstånd. För det tredje bör medlemsstaterna överväga att möjliggöra elektroniska ansökningar om tillstånd via den centrala informationspunkten.

4.Utveckling av standarder och tydliga bestämmelser för tillträde till fysisk infrastruktur i byggnader

Medlemsstater som inte redan har gjort detta bör överväga att införa standarder för infrastruktur i byggnader och bredbandsmärkningssystem. Proaktiva åtgärder bör vidtas (t.ex. av de nationella regleringsmyndigheterna) för att säkerställa att entydiga bestämmelser fastställs avseende allmänna villkor och prissättning för tillträde till infrastruktur i byggnader.

5.Främjande av bättre samarbete mellan regleringsmyndigheter

Samordningen mellan regionala och lokala myndigheter och regleringsmyndigheter för olika sektorer är viktig för samordningen av bygg- och anläggningsprojekt eller tillträde till kommunal infrastruktur. Berec, Acer och andra sektorsbaserade organ på EU-nivå kan också överväga att utarbeta riktlinjer för bästa praxis, avtalsvillkor och prissättning/kostnadsfördelning 14 .

6.Säkerställande av effektiv datainsamling om nyckelindikationer för prestanda

För att möjliggöra övervakning och framtida utvärdering av genomförandet av direktivet bör de nationella regleringsmyndigheterna och/eller tvistlösningsorganen samla in data om omfattningen av tillträdet till fysisk infrastruktur enligt direktivet, liksom andelen höghastighetsnät som omfattas av gemensam utbyggnad. Medlemsstaterna bör samla in data från lokala myndigheter om tidsramarna för beviljande av tillstånd och antalet byggnader som certifieras som utrustade med höghastighetsfärdig infrastruktur.

(1)

EUT L 155, 23.5.2014, s. 1.

(2)

Studien SMART 2015/0066, som gjordes av ett konsortium under ledning av WIK Consult, slutrapporten kan läsas här .

(3)

BoR (17) 245: http://berec.europa.eu/eng/document_register/subject_matter/berec/reports/7534-berec-report-on-the-implementation-of-the-broadband-cost-reduction-directive.

(4)

Artikel 2.1 i direktivet.

(5)

Artikel 2.3 i direktivet.

(6)

Artikel 2.2 i direktivet.

(7)

 Målen till 2025 är följande: 1) Gigabitkonnektivitet för alla sektorer som fungerar som viktiga socioekonomiska motorer, såsom skolor, transportnät och de viktigaste leverantörerna av offentliga tjänster samt digitalt intensiva företag. 2) Obruten 5G-täckning i alla stadsområden och längs viktiga vägtransportleder. 3) Internetkonnektivitet med en nedlänk på minst 100 Mbit/s, som kan uppgraderas till gigabithastighet för alla europeiska hushåll. https://ec.europa.eu/digital-single-market/en/policies/improving-connectivity-and-access.

(8)

Exempelvis genom tillträde till befintliga stolpar för att främja landsbygdsutveckling.

(9)

Se studien SMART 2015/0066. Exempelvis har återanvändning av allmännyttig infrastruktur gjort det möjligt för Open Fibre i Italien att sänka kostnaderna med upp till 50 % i den inledande fasen av utbyggnaden av FTTH (fiber till hemmet). Open Fibre har en investeringsplan som omfattar 6 700 avlägset belägna samhällen som identifierats som ”marknadsmisslyckanden”.

(10)

Studien om bredbandstäckning i Europa från 2016 visar att i juni 2016 hade 86 % av hushållen i Portugal och 63 % i Spanien tillgång till FTTH. Täckningen har fortsatt att öka sedan dess.

(11)

Exempelvis har tidsfristen för lösning av tvister enligt artikel 3 fastställts till två månader i HR, HU, IT och PL.

(12)

  https://ec.europa.eu/digital-single-market/en/news/european-commission-joins-forces-help-bringing-more-broadband-rural-areas.

(13)

  https://ec.europa.eu/digital-single-market/en/broadband-competence-offices

(14)

Berec har redan börjat sammanställa en rapport om prissättningen för tillträde till infrastruktur och bygg- och anläggningsprojekt.