EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Strasbourg den 8.3.2016

COM(2016) 127 final

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

Samråd om en europeisk pelare för sociala rättigheter

{SWD(2016) 50 final}
{SWD(2016) 51 final}

1. Inledning

I sitt tal om tillståndet i unionen inför Europaparlamentet den 9 september 2015 förklarade kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker att en europeisk pelare för sociala rättigheter skulle utvecklas. Detta initiativ är en del av kommissionens arbete för en fördjupad och mer rättvis ekonomisk och monetär union (EMU) 1 och ingår i kommissionens arbetsprogram för 2016.

Jean-Claude Juncker anförde följande i sitt tal: ”Vi måste intensifiera arbetet för en rättvis och verkligt alleuropeisk arbetsmarknad. […] Jag vill också utveckla en europeisk pelare för sociala rättigheter, som tar hänsyn till förändringarna i samhället och i arbetslivet i Europa. Den ska kunna fungera som en kompass för mer konvergens inom euroområdet. Denna europeiska pelare för sociala rättigheter ska komplettera det som vi redan uppnått gemensamt när det gäller skydd för arbetstagarna i EU. Jag förväntar mig att arbetsmarknadens parter spelar en viktig roll i denna process. Jag tror att det är klokast att börja i euroområdet, och låta övriga EU-länder delta om de vill.” 

I detta meddelande beskrivs hur vi kan gå till väga för att utveckla en europeisk pelare för sociala rättigheter. Här redogörs för bakgrunden till initiativet, och dess funktion, tillämpningsområde och form diskuteras. Dessutom inleds ett brett samråd som syftar till att samla in synpunkter. Ett första preliminärt utkast till utformning av pelaren finns i bilagan till detta meddelande och är tänkt att tjäna som diskussionsunderlag. Meddelandet åtföljs också av två arbetsdokument från kommissionens avdelningar. Det ena behandlar de centrala utvecklingstendenser i ekonomin, i samhället och på arbetsmarknaden som fungerat som utgångspunkt och som pelaren ska bidra till att hantera. Det andra ger en översikt över de mest relevanta EU-reglerna på området 2 .

2. Varför en europeisk pelare för sociala rättigheter?

2.1. En social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft

Insatser på EU-nivå avspeglar unionens grundläggande principer och bygger på övertygelsen om att ekonomisk utveckling bör leda till ökad social utveckling och sammanhållning, och att socialpolitiken inte bara ska tillhandahålla lämpliga skyddsnät utifrån europeiska värderingar utan också ses som en produktiv faktor som bidrar till minskad ojämlikhet, maximalt jobbskapande och en välmående arbetskraft i EU. Denna övertygelse bekräftas genom sysselsättningsresultaten och resultaten på det sociala området. De EU-länder som klarar sig bäst ekonomiskt har utformat en mer ambitiös och effektiv socialpolitik, inte bara till följd av ekonomisk utveckling utan även som en viktig del i tillväxtmodellen. Nyckeln ligger i att välfärdssystemen och arbetsmarknadsinstitutionerna utformas så att de fullgör sin uppgift och stöder skapandet av arbetstillfällen.  

Denna strategi ligger också till grund för kommissionens övergripande ekonomiska dagordning, vilket framgår av den årliga tillväxtöversikten 2016. I sitt fokus på att främja strukturreformer, investeringar och en ansvarsfull finanspolitik har kommissionen lagt tydlig vikt vid sociala hänsyn och social rättvisa.

Enligt subsidiaritetsprincipen är det medlemsländerna som är behöriga att utforma sin sysselsättnings- och socialpolitik. Detta inbegriper arbetsrätt och organisationen av de sociala trygghetssystemen. Denna behörighet är fastslagen i EU-fördragen, där det sedan Europeiska ekonomiska gemenskapen upprättades också föreskrivs att EU ska komplettera de åtgärder som vidtas på nationell nivå. Detta övergripande mål avspeglas i artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen, där det föreskrivs att unionen ska ”verka för en hållbar utveckling i Europa som bygger på välavvägd ekonomisk tillväxt och på prisstabilitet, på en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas, samt på en hög miljöskyddsnivå”.

Det är därför som arbetet med att skapa och fördjupa en europeisk inre marknad har gått hand i hand med utvecklingen av ett EU-regelverk på det sociala området. Syftet är att skapa rättvisa konkurrensvillkor, begränsa risken för social dumpning eller en ”kapplöpning mot botten” samt underlätta ekonomisk och social integration. Det är också därför som arbetsmarknadsfrågor och sociala hänsyn sedan 1990-talet har varit ett viktigt inslag i samordningen av den ekonomiska politiken på EU-nivå, det som numera kallas den europeiska planeringsterminen. Tanken bakom den europeiska pelaren för sociala rättigheter följer denna logik och fyller två behov – att övervinna krisen och se framåt samt att övergå till ett fördjupat och mer rättvist EMU.

2.2. Övervinna krisen och se framåt

EU är på väg ut ur den värsta krisen på flera årtionden. Varje medlemsland och EU som helhet kämpar med de politiska, ekonomiska och sociala konsekvenserna av krisen, samtidigt som man försöker förutse den fortsatta utvecklingen. Krisen har fått allvarliga och märkbara effekter på samhälle och ekonomi i EU. Välfärdssystemen har till viss del dämpat effekterna, men arbetslösheten har ökat, en större andel av befolkningen riskerar att hamna i fattigdom, de offentliga finanserna är ansträngda och det finns markanta skillnader i resultat mellan de olika länderna. I synnerhet arbetslösheten har under ett antal år fått stora konsekvenser för både individer och samhället. Nära 22 miljoner människor är arbetslösa och söker arbete (nära 17 miljoner i euroområdet), varav 10 miljoner har varit arbetslösa i mer än ett år.

Krisen har också bidragit till att vissa mer grundläggande långsiktiga tendenser delvis döljs och andra lyfts fram. Bland dessa kan nämnas förändrade samhälls- och familjestrukturer och arbetsmönster, längre och mer varierade yrkesliv, en mer diversifierad arbetsstyrka, utveckling av nya arbetsformer, ökad ojämlikhet och motsägelsen mellan en högre utbildningsnivå och omfattande kompetensglapp. Det handlar också om nya behov och möjligheter till följd av en ökad förväntad livslängd och en åldrande befolkning samt den tekniska utvecklingen och digitaliseringen av samhället och ekonomin.

Vi står idag inför andra och mycket större utmaningar än på 1900-talet, både när det gäller arbetslivet och samhället som helhet. Det finns många nya och kommande utvecklingstendenser som EU måste anpassa sig till. Socialpolitikens mål och leveransförmåga utsätts nu för stora prövningar, samtidigt som EU:s förmåga att skapa väl fungerande och rättvisa arbetsmarknader och välfärdssystem är nyckeln till ökad produktivitet, global konkurrenskraft, förstärkt social sammanhållning och fortsatt ökad levnadsstandard i EU.

Sådana tankegångar blir allt vanligare på det internationella planet, och även inom EU-länderna 3 . Trots osäkerheten inför framtiden växer det nu fram ett nytt samförstånd på global nivå. Det finns allt starkare belägg för att kopplingen mellan ekonomisk, social och miljörelaterad utveckling behöver stärkas, att ojämlikhet hämmar ekonomisk utveckling och att det krävs en mer inkluderande tillväxtmodell, och detta avspeglas i de mål för hållbar utveckling som FN antog i september 2015 och i en rad slutsatser från G20-möten. Denna globala dagordning bygger till stor del på den omfattande forskning som bedrivits av internationella organisationer som OECD, Världsbanken, Internationella arbetsorganisationen (ILO) och Internationella valutafonden (IMF).

Dessa publikationer visar att investeringar i humankapital är en viktig mekanism för överföring mellan långsiktig tillväxt, jämlikhet och sociala framsteg. Där bekräftas också att inkomstojämlikheter på lång sikt kan få negativa konsekvenser för den potentiella tillväxten genom att de befäster och förstärker existerande ojämlikheter i fråga om möjligheter, begränsar kompetensutvecklingen och hämmar den sociala och yrkesmässiga rörligheten. I avancerade ekonomier med ett välstånd byggt på produktivitetstillväxt och innovationsförmåga är sociala och ekonomiska resultat två sidor av samma mynt.

En modern socialpolitik bör vila på investeringar i humankapital med utgångspunkt i principen om lika möjligheter, förebyggande åtgärder och skydd mot sociala risker, effektiva skyddsnät och incitament för arbete. Syftet ska vara att ge människor möjlighet att leva ett värdigt liv, förändra sin personliga och yrkesmässiga ställning under livets gång och ta till vara sin begåvning.

2.3. Ett fördjupat och mer rättvist EMU

I euroområdet har man tagit till sig lärdomarna från de senaste årens kris och satsat mer på integration och konsolidering. Den sociala dimensionen ingår som en självklar del av detta. I de fem ordförandenas rapport om färdigställandet av EU:s ekonomiska och monetära union 4 sägs det att ”EU:s mål bör vara att få ett ”socialt kreditbetyg” på AAA” och att ”för att EMU ska bli framgångsrikt måste arbetsmarknader och trygghetssystem fungera väl och på ett rättvist sätt i alla euroländer”. I rapporten konstateras det att det inte finns några patentlösningar, men att många medlemsländer står inför liknande utmaningar. Enligt rapporten krävs det ett ökat fokus på sysselsättningsresultat och sociala resultat som ett led i en bredare strävan efter konvergens uppåt och mer robusta ekonomiska strukturer inom euroområdet.

Detta är inte bara ett politiskt eller socialt måste, utan också en ekonomisk nödvändighet. Erfarenheterna under de senaste femton åren har visat att bestående obalanser i ett eller flera EU-länder kan äventyra stabiliteten i hela euroområdet och att en oförmåga att korrigera dessa kan leda till ännu mer kostsamma skillnader. Efter krisen 2007–2008 ökade skillnaderna inom euroområdet eftersom vissa länder drabbades hårdare än andra, och det tar tid att minska klyftan. I ett framtidsperspektiv är det tydligt att euroområdets framgång till stor del kommer att bero på hur väl de nationella arbetsmarknaderna och välfärdssystemen kan fullgöra sin uppgift och på ekonomins förmåga att anpassa sig till och stå emot chocker.

För att skapa framgångsrika inkluderande arbetsmarknader krävs en kombination av flexibilitet och trygghet som kan bidra till att skapa hög sysselsättning och god anpassningsförmåga. Det närliggande begreppet ”flexicurity” är inte nytt, men i krisens efterdyningar och med ett arbetsliv i förändring, är det dags att ompröva hur det bäst kan tillämpas i praktiken. Ett förutsägbart och rättsligt säkert företagsklimat ligger i företagens intresse, så att de kan locka till sig kompetenta och produktiva arbetstagare och anpassa sig till snabbt föränderliga marknadsförhållanden. Det ligger i arbetstagarnas intresse att ha anställnings- och inkomsttrygghet, att kunna förena arbete och privatliv men även att kunna anta nya utmaningar och anpassa sig under yrkeslivets gång och förvärva ny kompetens som en del av det livslånga lärandet. Arbetslösa och personer som står utanför arbetskraften söker ofta en väg in i arbetslivet som inte leder till att de fastnar i lågavlönade arbeten av låg kvalitet eller förlorar grundläggande sociala rättigheter. Både ekonomin och samhället, särskilt inom euroområdet, skulle gynnas av bättre kompetensutveckling och utnyttjande av kompetens, ökad smidighet och motståndskraft, social sammanhållning och en rättvis och effektiv fördelning av rättigheter, skyldigheter och inkomster, även mellan generationerna.

Samtidigt har den höga arbetslösheten och befolkningens åldrande, i kombination med trycket på de offentliga finanserna och behovet av att minimera spridningseffekter mellan länderna på grund av makroekonomiska obalanser, lett till att frågan om hur väl de nationella välfärdssystemen fungerar lyfts fram. Perspektiven är flera. För det första handlar det om att systemen är tillräckliga och budgetpolitiken hållbar mot bakgrund av sociala behov i förändring, inklusive behovet av att motverka fattigdom. För det andra gäller det hur välfärdssystemen påverkar jobbskapandet för både arbetsgivare och arbetssökande, inbegripet i vilken utsträckning systemen lyckas med att göra arbete lönsamt och stärka arbetstagarnas kompetens och förmåga att delta fullt ut i samhället. Den tredje aspekten, som är särskilt viktig för euroområdet, avser välfärdssystemens förmåga att dämpa makroekonomiska chocker och fungera som automatisk stabilisering. Hög sysselsättning, låg arbetslöshet och väl utformade välfärdssystem är nyckeln till sunda offentliga finanser, och en alltför stor divergens i fråga om arbetsmarknadsresultat och sociala resultat innebär ett hot mot ett välfungerande euroområde. Som en del av åtgärderna för att förbättra den finanspolitiska övervakningen på EU-nivå har diskussionen om kvaliteten på de offentliga finanserna, där välfärdssystemen är en viktig del, lett till ökat fokus på rättvisa och effektivitet när det gäller den offentliga sektorns inkomster och utgifter.

2.4. Erfarenheterna visar vägen

Den europeiska pelaren för sociala rättigheter kan utformas med stöd av stor erfarenhet och etablerad praxis – de världsledande länderna finns i Europa, och lösningarna är välkända. Men utmaningarna är stora och vi får inte vila på lagrarna och avstå från att agera. Det finns också mycket att lära av de snabbt föränderliga förhållandena i andra delar av världen.

Även om skillnaderna mellan medlemsländerna är stora, kan pelaren bygga på gemensamma värderingar och principer på nationell, europeisk och internationell nivå. Sådana värderingar och principer har en framträdande roll i viktiga texter som fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna och EU-domstolens rättspraxis samt internationella instrument som Europarådets sociala stadga och ILO:s rekommendationer.

Rättsliga texter av detta slag spänner ofta över en rad olika politikområden, där det fastställs allmänna principer eller minimistandarder som ska kompletteras på nationell, regional eller lokal nivå. I EU handlar det därför inte nödvändigtvis i första hand om att erkänna rättigheter, utan om att se till att rättigheterna utnyttjas och tillämpas i praktiken, med tanke på de snabba förändringarna i samhälle, lagstiftning och ekonomi.

Under årens lopp har kommissionen tagit initiativ för att stärka insatserna för angelägna prioriteringar och uppdatera EU:s regelverk. Syftet är att skapa bättre lagstiftning, inte mindre lagstiftning, och anta ett förhållningssätt till reglering som innebär att man fullt ut beaktar de ekonomiska, sociala och miljörelaterade konsekvenserna i praktiken och ser till att varje initiativ uppnår sitt mål på bästa möjliga sätt. Den nya kommissionen genomför de europeiska struktur- och investeringsfonderna 2014–2020, varav nära 20 % mobiliseras genom Europeiska socialfonden. Kommissionen har också agerat på flera fronter och bland annat uppnått följande:

Sociala hänsyn ägnas större uppmärksamhet i den europeiska planeringsterminen. Sociala indikatorer används i det så kallade förfarandet vid makroekonomiska obalanser. Social riktmärkning främjas och en bedömning görs av de sociala konsekvenserna av det nya programmet för stabilitetsstöd till Grekland.

Sociala mål integreras i flaggskeppsinitiativ som investeringsplanen för Europa, energiunionen och den digitala inre marknaden.

Ett strategiskt engagemang för jämställdhet 2016–2019.

Förfinansiering av ekonomiskt stöd till medlemsländerna för att inrätta en ungdomsgaranti som innebär att alla unga under 25 år ska få ett konkret erbjudande av god kvalitet inom fyra månader efter att de avslutat en formell utbildning eller blivit arbetslösa.

Vägledning till medlemsländerna om återintegrering av långtidsarbetslösa på arbetsmarknaden.

Ett förslag om en europeisk rättsakt om tillgänglighet för att göra det lättare för personer med funktionsnedsättning att få tillgång till väsentliga varor och tjänster på den inre marknaden.

Ett förslag om en översyn av direktivet om utstationering av arbetstagare för att främja principen om lika lön för lika arbete på samma plats.

Under 2016 behandlas också andra aspekter, och detta arbete kommer att fortsätta parallellt med samrådet om pelaren. Kommissionen vill bland annat åstadkomma en nystart när det gäller att främja balans mellan arbete och familjeansvar för förvärvsarbetande föräldrar, och satsa på en ny kompetensagenda. Dessutom planeras en grundlig genomgång av de 24 arbetsmiljödirektiven för att bedöma deras relevans, ändamålsenlighet och samstämmighet med tanke på nya risker samt för att förenkla och modernisera gällande lagstiftning och göra det lättare för små och medelstora företag att tillämpa bestämmelserna. Dessa exempel visar vilken roll EU kan ha genom att stödja, vägleda och sätta ramarna på det sociala området och vilka ytterligare insatser som kan utvecklas på grundval av pelaren.

En viktig prioritering för den nuvarande kommissionen är också att främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter på alla nivåer. Efter en högnivåkonferens om en nystart för dialogen mellan arbetsmarknadens parter på EU-nivå i mars 2015 enades de branschövergripande arbetsmarknadsparterna på EU-nivå om en gemensam djupgående analys av sysselsättningen och ett gemensamt arbetsprogram för perioden 2015–2017. Förhandlingar har inletts om ett fristående ramavtal om aktivt åldrande. Dessutom utarbetas gemensamma slutsatser om balans mellan arbete och privatliv, och en arbetsgrupp undersöker medlemmarnas genomförande av tidigare fristående ramavtal. De branschbaserade arbetsmarknadsparterna på EU-nivå, som tillsammans representerar 43 olika branscher och 75 % av arbetskraften, har också fortsatt att genomföra sina respektive arbetsprogram.

3. Pelarens funktion, tillämpningsområde och rättsliga form

Syftet är att formulera en rad väsentliga principer för att stödja väl fungerande och rättvisa arbetsmarknader och välfärdssystem. Som kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker förklarade kommer pelaren att utvecklas inom euroområdet, men vara öppen för de övriga medlemsländer som vill delta.

Pelaren kommer således att komplettera och bygga vidare på EU:s gällande regler på det sociala området, och principerna kommer att riktas in särskilt på de behov och utmaningar som euroområdet står inför. Den färdiga pelaren bör sedan användas som en referensram för att granska de deltagande ländernas sysselsättnings- och socialpolitik, driva på reformprocessen på nationell nivå och mer specifikt fungera som ledstjärna för en ny konvergensprocess inom euroområdet.

3.1. Principer för dagens och morgondagens verklighet

Bilagan till detta meddelande innehåller ett första preliminärt utkast till pelaren, som är tänkt som diskussionsunderlag. Principerna har valts ut på grund av deras ekonomiska och sociala betydelse för de deltagande medlemsländernas resultat.

Utkastet är indelat i följande tre huvudrubriker:

Lika möjligheter och tillgång till arbetsmarknaden, inbegripet kompetensutveckling, livslångt lärande och aktiva arbetsmarknadsåtgärder, för att öka möjligheterna till sysselsättning, underlätta övergångar från en arbetsmarknadsstatus till en annan och förbättra människors anställbarhet.

Rättvisa arbetsvillkor som bidrar till att skapa en lämplig och stabil jämvikt mellan rättigheter och skyldigheter för arbetstagare och arbetsgivare samt mellan flexibilitet och trygghet, underlätta jobbskapande, se till att fler tar ett arbete, förbättra företagens anpassningsförmåga samt främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter.

Ett tillräckligt och hållbart socialt skydd och tillgång till väsentliga tjänster av god kvalitet, inbegripet barnomsorg, vård och omsorg, för att garantera värdiga levnadsvillkor och skydd mot risker och för att ge människor möjlighet att delta fullt ut i arbetslivet och mer generellt i samhället.

En rad olika politikområden med tillhörande principer behandlas. Dessa principer utgår från vissa rättigheter som redan föreskrivs i EU:s lagstiftning och annan relevant lagstiftning, och möjliga sätt att omsätta dem i praktiken beskrivs mer i detalj. Inspiration har också hämtats från befintliga EU-riktlinjer, till exempel från samordningen av den ekonomiska politiken, och man har strävat efter att beakta aktuella utvecklingstendenser.

För var och en av dessa principer varierar situationen kraftigt mellan medlemsländerna och det finns många praktiska problem, stora och små, att lösa. Individer, företag och samhället kan ha olika intressen. Man kan behöva hitta kompromisser mellan lösningar på kort respektive lång sikt. Det förekommer också gråzoner, bland annat eftersom begreppet arbete får allt suddigare konturer. En annan fråga är ”vem som betalar för vad”, beroende på vilken roll privat respektive offentlig finansiering förväntas spela. Dessutom står vi inför utmaningen att utforma nya standarder och metoder på ett sätt som är förenligt med behoven i en dynamisk ekonomi för att bibehålla den uppåtriktade konvergensen mellan regioner och länder i EU.

Tanken med pelaren och diskussionerna om dess utformning är inte att dölja dessa skillnader och spänningar, utan att lyfta fram dem och betrakta dem i ett nytt ljus, så att det föränderliga arbetslivet och de olika medlemsländernas situation beaktas. Därigenom bör pelaren bidra till att modernisera, bredda och fördjupa de sociala rättigheterna i arbetslivet och i samhället genom att underlätta deras tillämpning i praktiken och genom att främja metoder som kan vara gynnsamma ur individens, näringslivets och samhällets synvinkel.

3.2. Mervärde för euroområdet och EU som helhet

Pelaren är inte en upprepning eller omformulering av EU:s regelverk, utan ger en mer detaljerad beskrivning av principer och åtaganden som kan bidra till att skapa ökad konvergens inom euroområdet. Och på samma sätt som pelaren inte ska ersätta reglerna, så är de föreslagna principerna inte heller tänkta att ersätta dagens rättigheter. Tanken är istället att de ska göra det möjligt att bedöma den nationella sysselsättnings- och socialpolitikens resultat och så småningom bidra till en uppåtriktad konvergens.

Arbetet med pelaren bör också vara ett tillfälle att ompröva regelverket. Dagens regler har tillkommit successivt vid olika tidpunkter, och vissa politikområden har behandlats mer ingående än andra. Samrådet om pelaren ger en möjlighet att ta ett helhetsgrepp på regelverket, bedöma dess relevans mot bakgrund av nya utvecklingstendenser och fastställa möjliga områden där insatser kan vidtas på lämplig nivå.

En sådan lägesbedömning bör i synnerhet tjäna till att besvara följande frågor: Finns det brister i genomförandet av regelverket? Finns det grundläggande luckor i de sociala rättigheter som fastställs på EU-nivå? Hur kan dessa brister eller luckor beaktas? Det är också därför samrådet om pelaren kommer att vara öppet för alla EU-länder, vilket kan göra det lättare för länder som står utanför euroområdet att besluta om det vill delta i pelarsamarbetet.

Arbetet med pelaren ska komplettera andra pågående insatser för att fördjupa EMU 5 och bör fungera som underlag för vitboken om EU:s europeiska och monetära union i framtiden, som ska läggas fram våren 2017. I de fem ordförandenas rapport om färdigställandet av EU:s ekonomiska och monetära union framhålls i synnerhet behovet av att styra konvergensprocessen i riktning mot mer robusta ekonomiska strukturer och att göra dessa processer mer bindande på medellång sikt. Detta skulle uppnås genom att man kommer överens om gemensamma höga standarder, som bland annat bör inriktas på arbetsmarknaden.  

Till sist måste pelarens rättsliga form väljas med hänsyn till de tillämpningsområden och rättsliga begränsningar som gäller på EU-nivå och för euroområdet. Artikel 153 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ger till exempel inte unionen befogenhet att lagstifta om ”löneförhållanden”.

En rad olika instrument kan komma fråga för pelaren, till exempel en rekommendation, men kommissionen anser det nödvändigt att involvera parlamentet, rådet och de övriga EU-institutionerna och att samla ett brett stöd för dess genomförande.

4. Mål för samrådet

Arbetet med pelaren är en möjlighet att influera tänkandet kring dagens sociala rättigheter, euroområdets särskilda behov, förändringarna i arbetslivet och de reformer som behövs på alla nivåer. Samrådet bör därför vara så brett som möjligt.

4.1. Möjliga resultat

Samrådet har följande tre huvudsyften:

Att göra en bedömning av EU:s nuvarande sociala regelverk, särskilt för att kunna avgöra i vilken utsträckning befintliga rättigheter tillämpas och fortfarande är relevanta för dagens och morgondagens utmaningar, eller om man bör överväga nya sätt att tillvarata dessa rättigheter.

Att diskutera nya utvecklingstendenser i arbetsmönster och i samhället till följd av befolkningsutvecklingen, ny teknik och andra faktorer av betydelse för arbetslivet och sociala förhållanden. Kartläggning av bästa praxis och lärdomar av social innovation bör aktivt uppmuntras.

Att samla in synpunkter och få återkoppling på utkastet till den europeiska pelaren för sociala rättigheter. Samrådet bör tjäna som ett forum för att diskutera pelarens tillämpningsområde, innehåll och funktion som en del av EMU:s sociala dimension, överväga de särskilda behoven i euroområdet och diskutera de specifika principer som föreslås och de utmaningar som hänger ihop med dessa. Det bör också kunna hjälpa länderna utanför euroområdet att avgöra om de vill medverka.

Samrådet pågår fram till den 31 december 2016 och är tänkt att tjäna som underlag för kommissionens slutliga förslag om pelaren som ska läggas fram i början av 2017.

4.2. Öppna debatten

Kommissionen avser att under de kommande månaderna samarbeta aktivt med övriga EU-institutioner, nationella myndigheter och parlament, fackliga organisationer och näringslivsorganisationer, icke-statliga organisationer, tjänsteleverantörer på det sociala området, experter från den akademiska världen samt allmänheten. På nationell nivå kommer kommissionen att anordna diskussioner via sina representationer i EU-länderna.

Arbetsmarknadens parter på EU-nivå kommer att uppmanas att delta aktivt i utarbetandet av pelaren. Även Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén kommer att uppmanas att lämna synpunkter.

4.3. Strukturerad återkoppling

Som ytterligare bidrag till diskussionen, utöver det offentliga samrådet, kommer man att följa tre arbetsspår som motsvarar de resultat som beskrivs ovan:

EU:s sociala regelverk: en lägesbedömning.

Framtidens arbetsliv och sociala trygghetssystem: utmaningar och möjligheter.

Pelarens roll som en del av ett fördjupat och mer rättvist EMU.

Kommissionen kommer att anordna en europeisk konferens i slutet av 2016 för att få återkoppling.

4.4. Diskussionsunderlag

En särskild webbsida för samrådet finns på: http://ec.europa.eu/priorities/
deeper-and-fairer-economic-and-monetary-union/european-pillar-social-rights

Här finns bland annat:

Detta meddelande och relevanta arbetsdokument från kommissionens avdelningar.

Faktablad från kommissionens avdelningar med närmare information om de ekonomiska och rättsliga resonemang som ligger bakom urvalet av områden som ingår i utkastet till pelaren (se bilagan till detta meddelande).

Planerad verksamhet för de tre arbetsspåren.

Information om möten och evenemang på europeisk och nationell nivå under de kommande månaderna.

5. Frågor som ingår i samrådet

Kommissionen uppmanar alla intressenter att besvara frågorna i detta meddelande och lämna eventuella kommentarer senast den 31 december 2016.

Svar kan lämnas på frågeformuläret på webbsidan (se ovan) eller skickas via e-post till:

EMPL-EUROPEAN-PILLAR-OF-SOCIAL-RIGHTS@ec.europa.eu  

eller per post till:

EUROPEAN COMMISSION

Directorate-General Employment, Social Affairs and Inclusion

Rue Joseph II, 27 – 00/120

B-1049 BRUXELLES 6  

EU-kommissionen vill gärna ta del av synpunkter på följande frågor:

Den sociala situationen och EU:s sociala regelverk

1.Vilka anser du vara de mest angelägna frågorna när det gäller arbetsmarknaden och det sociala området?

2.Hur kan vi ta hänsyn till skillnaderna mellan EU-länderna när det gäller arbetsmarknadssituationen och den sociala situationen?

3.Är EU-reglerna aktuella? Finns det utrymme för ytterligare insatser från EU:s sida?

Framtidens arbetsliv och sociala trygghetssystem

4.Vilka utvecklingstendenser anser du kommer att leda till störst förändringar?

5.Vilka huvudsakliga risker och möjligheter innebär dessa utvecklingstendenser?

6.Känner du till politiska åtgärder, institutioner eller metoder – redan etablerade eller framväxande – som du skulle rekommendera som riktmärken?

Den europeiska pelaren för sociala rättigheter

7.Instämmer du med den strategi som beskrivs här för en europeisk pelare för sociala rättigheter?

8.Instämmer du med det tillämpningsområde, de politikområden och de principer som föreslås här? Finns det aspekter som hittills inte förts fram eller behandlats tillräckligt?

9.Vilka politikområden och principer skulle vara viktigast för en förnyad konvergens för euroområdet?

10.Hur bör dessa formuleras och införas? Finns det utrymme för att införa minimistandarder eller riktmärken och, i så fall, på vilka områden? Skulle det skapa ett mervärde?

Kommentarer till varje politikområde och princip i den föreslagna pelaren kan också lämnas i ett mer detaljerat frågeformulär som finns på webbsidan för samrådet.

(1)

Politiska riktlinjer för nästa Europeiska kommission, den 15 juli 2014, ”En ny start för EU: Mitt program för sysselsättning, tillväxt, rättvisa och demokratisk förändring”.

(2)

 Arbetsdokument från kommissionens avdelningar, Key economic, employment and social trends behind the European Pillar of Social Rights (SWD (2016) 51) samt The EU social acquis (SWD(2016) 50) av den 8 mars 2016 (ej översatta till svenska).

(3)

 Se exempelvis ILO (2015), The future of work centenary initiative; OECD (2016), Policy forum on the future of work; Bertelsmann Stiftung (2015), Redesigning European welfare states – Ways forward; Bundesministerium für Arbeit und Soziales (2015), Green Paper: Re-Imagining Work. Work 4.0; World Economic Forum (2016), The Future of Jobs: Employment, Skills and Workforce Strategy for the Fourth Industrial Revolution; OECD, IMF, Världsbanken och ILO (2015), Income inequality and labour income share in G20 countries: Trends, Impacts and Causes.

(4)

 Färdigställandet av EU:s ekonomiska och monetära union, rapport av Jean-Claude Juncker, i samarbete med Donald Tusk, Jeroen Dijsselbloem, Mario Draghi och Martin Schulz, juni 2015. Frankrike och Tyskland betonade exempelvis i sitt gemensamma bidrag till rapporten behovet av att stärka samarbetet och de gemensamma riktlinjerna på vissa områden som aktiva arbetsmarknadsåtgärder och sociala trygghetssystem. Se även The Social Dimension of Economic and Monetary Union, European Political Strategy Center (2015). 

(5)

COM (2015) 600 av den 21 oktober 2015, Stegen mot färdigställandet av den ekonomiska och monetära unionen.

(6)

Alla svar kommer att publiceras på internet. Om du inte vill att dina personuppgifter publiceras för att detta skulle skada dina intressen, kan du begära att ditt svar publiceras anonymt. Detta görs om dina skäl är berättigade, annars varken beaktas eller publiceras anonyma svar.

EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Strasbourg den 8.3.2016

COM(2016) 127 final

BILAGA

Första preliminära utkastet till en europeisk pelare för sociala rättigheter

till

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN

Samråd om en europeisk pelare för sociala rättigheter

{SWD(2016) 50 final}
{SWD(2016) 51 final}

Innehåll

KAPITEL I: LIKA MÖJLIGHETER OCH TILLGÅNG TILL ARBETSMARKNADEN

1.Kompetens, utbildning och livslångt lärande

2.Flexibla och trygga anställningsavtal

3.Trygga övergångar

4.Aktiva arbetsmarknadsåtgärder

5.Jämställdhet och balans mellan arbete och privatliv

6.Lika möjligheter

KAPITEL II: RÄTTVISA ARBETSVILLKOR

7.Anställningsvillkor

8.Lön

9.Arbetsmiljö

10.Dialogen mellan arbetsmarknadens parter och arbetstagarnas inflytande

KAPITEL III: TILLRÄCKLIG OCH HÅLLBAR SOCIAL TRYGGHET

11.Samordning av sociala förmåner och tjänster

12.Vård och sjukförmåner

13.Pensioner

14.Arbetslöshetsförmåner

15.Minimiinkomst

16.Funktionshinder

17.Långvarig vård och omsorg

18.Barnomsorg

19.Bostäder

20.Väsentliga tjänster

Motivering

Denna bilaga innehåller ett första preliminärt utkast som har utarbetats för att ligga till grund för samrådet med allmänheten om en europeisk pelare för sociala rättigheter. Pelaren är tänkt för euroområdet, men kan också vara öppen för andra medlemsstater som vill ansluta sig.

Utgångspunkten är de sociala mål och rättigheter som finns inskrivna i EU:s primärrätt, dvs. fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna och EU-domstolens rättspraxis. För att få ett tillräckligt brett diskussionsunderlag för samrådet omfattas både områden där EU har befogenhet att lagstifta och andra områden där medlemsstaterna har huvudansvaret och där EU:s roll är att stödja och komplettera. Inspiration har också hämtats från praxis på nationell nivå och internationell rätt.

Utkastet innehåller inga omformuleringar eller ändringar av de befintliga rättigheterna som fortsätter att gälla. Syftet är att komplettera dessa genom en beskrivning av en rad grundläggande principer som bör bli gemensamma för de deltagande medlemsstaternas sysselsättnings- och socialpolitik, med särskilt fokus på behoven och utmaningarna i euroområdet. När pelaren har införts bör den bli en referensram för bedömning av resultaten på de sysselsättnings- och socialpolitiska områden i de deltagande medlemsstaterna. Pelaren bör också driva på reformer på nationell nivå och närmare bestämt fungera som kompass för förnyad konvergens inom euroområdet.

De principer som beskrivs här har delats in i 20 politikområden, som anses vara nödvändiga för väl fungerande och rättvisa arbetsmarknader och välfärdssystem. Hänsyn tas till ekonomiska och sociala förhållanden, den varierande situationen i på olika håll i Europa och förändringar i förutsättningarna ute på fältet. Principerna omfattar viktiga frågor för en fördjupad och mer rättvis ekonomisk och monetär union, t.ex. behovet av att stimulera konkurrenskraften, öka arbetsmarknadsdeltagandet, få fram lämpliga miniminivåer för social trygghet, se till att människors potential tas till vara, se till att de offentliga finanserna är hållbara och öka ekonomins anpassningsförmåga och motståndskraft.

Dessa principer omfattar EU-medborgare och tredjelandsmedborgare som är lagligt bosatta i EU, både de som ingår i arbetskraften och de som står utanför, enligt vad som anges i varje princip. Tills vidare används inom detta samråd ordet ”arbetstagare” för en person som under en viss tid mot betalning utför tjänster åt en annan person och som då handlar enligt dennes instruktioner, särskilt när det gäller arbetstid, arbetsplats och arbetsinnehåll.

”Egenföretagare” avser en person som förvärvsarbetar för egen räkning. ”Förvärvsarbetande” avser både anställda och egenföretagare. Dessa begrepp kan behöva definieras ytterligare under samrådsprocessen.

Principerna har valts och formulerats bland annat på grundval av befintlig vägledning inom den europeiska planeringsterminen för samordningen av den ekonomiska politiken, EU:s sekundärrätt och icke-bindande vägledning när sådan finns. Som bakgrund till varje princip beskrivs i utkastet de viktigaste återstående utmaningarna, det potentiella mervärdet av varje princip, och eventuella motsvarande rättigheter i primärrätten anges i en ruta. Principerna bör diskuteras i ett brett samråd och utvecklas vidare under processen med sikte på att få fram ett färdigt förslag till en europeisk pelare för sociala rättigheter under 2017.

KAPITEL I: LIKA MÖJLIGHETER OCH

TILLGÅNG TILL ARBETSMARKNADEN

1.Kompetens, utbildning och livslångt lärande

Grundläggande kompetens när det gäller språk, läs- och skrivkunnighet, räknefärdighet och IT, som utgör hörnstenar för lärandet, är fortfarande en utmaning för en betydande andel av befolkningen. Det gäller både barn och vuxna. För bättre kvalitet och relevans i skolresultaten måste utbildningssystemen bli mer effektiva och rättvisa och bättre motsvara arbetsmarknadens och samhällets behov. Lika möjligheter att oavsett ekonomiska tillgångar skaffa sig grundläggande och viktig kompetens genom formell utbildning måste kompletteras med goda möjligheter för vuxna att under livets gång skaffa sig grundläggande och viktig kompetens. En åldrande befolkning, längre yrkesliv och ökad inflyttning av tredjelandsmedborgare kräver ytterligare insatser för kompetenshöjning och livslångt lärande för att vi ska kunna anpassa oss till den tekniska utvecklingen och arbetsmarknader i snabb förändring.

a.Alla ska ha tillgång till fullgod utbildning under livets gång och kunna få tillräcklig grundläggande och viktig kompetens för att kunna delta aktivt i samhället och på arbetsmarknaden. Lågutbildade unga människor och vuxna i arbetsför ålder ska uppmuntras att höja sin kompetens.

2.Flexibla och trygga anställningsavtal

Flexibla anställningsavtal kan göra det lättare att komma in på arbetsmarknaden och att byta jobb och samtidigt göra det möjligt för arbetsgivarna att anpassa sig till förändringar i efterfrågan. Den digitala ekonomin förändrar våra arbetsmönster och leder till nya arbetsformer, t.ex. egenföretagande. Detta kan skapa fler vägar in på arbetsmarknaden och hjälpa till att hålla människor kvar i arbetskraften. Det finns dock stora skillnader mellan olika anställningsformer när det gäller anställningsvillkor.

Dessutom finns det vissa gråzoner, t.ex. fiktivt egenföretagande där egenföretagaren är i beroendeställning, vilket leder till en juridiskt oklar situation och skapar hinder för social trygghet. Detta skapar risker för godtycklighet och en tudelad arbetsmarknad, något som dämpar produktiviteten och leder till utestängning. Vid tillfällig anställning kan det uppstå risker för godtycklighet genom sämre anställningsskydd, lägre lön, begränsad tillgång till social trygghet och utbildning. En övergång till en typ av avtal där trygghet och kostnader är jämförbara kan göra tillfälliga anställningar till en väg mot fasta och trygga anställningar, och öka arbetsmarknadens motståndskraft mot chocker.

a.Lika villkor ska säkerställas, oberoende av anställningsform, om inte olika behandling kan motiveras på objektiva grunder. Utnyttjande eller missbruk av otrygga och tillfälliga anställningar ska hindras.

b.Flexibla anställningsvillkor kan erbjuda en väg in på arbetsmarknaden och göra det möjligt för arbetsgivarna att snabbt anpassa sig till ändrad efterfrågan. Övergången till tillsvidareanställning ska emellertid garanteras.

3.Trygga övergångar

Yrkeslivet blir alltmer varierat, med flera olika jobb och anställningsformer, avbrott i karriären, ökad rörlighet och andra yrkesmässiga förändringar under livets gång. Om vi ska kunna utnyttja den tekniska utvecklingen och arbetsmarknaderna i snabb förändring på bästa sätt, krävs det bättre och snabbare stöd vid jobbyten och andra övergångar på arbetsmarknaden samt stöd för regelbunden kompetenshöjning under hela yrkeslivet.

Kompetenshöjning kräver satsningar från både individ, företag och samhälle. Vissa sociala trygghetsförmåner, t.ex. tjänstepensioner, arbetslöshetsförmåner, sjukförsäkring eller utbildning, kan inte alltid föras över på ett enkelt sätt när man byter jobb. De kan inte heller betalas ut eller flyttas över när man startar eget företag. Å andra sidan bör inte förmåner för arbetssökande eller personer som står utanför arbetskraften hindra någon från att börja arbeta igen eller från att starta eget företag.

a.Alla personer i arbetsför ålder ska ha tillgång till individuell jobbcoachning och uppmuntras att börja utbilda sig och höja sin kompetens för att förbättra sina utsikter på arbetsmarknaden eller sina möjligheter att starta företag och för att underlätta snabba jobbyten och andra yrkesmässiga övergångar.

b.Möjligheten att kunna behålla och ta med sig sociala förmåner och utbildningsförmåner ska garanteras, så att jobbyten och andra övergångar på arbetsmarknaden underlättas.

4.Aktiva arbetsmarknadsåtgärder

Vid ihållande och återkommande arbetslöshet samt långtidsarbetslöshet, särskilt för unga och lågutbildade, krävs tillräckligt och riktat stöd för att de arbetslösa ska komma in, eller tillbaka in, på arbetsmarknaden samt åtgärder för att utveckla kompetens och samla arbetslivserfarenhet som ger möjlighet till nya jobb. Snabb och effektiv tillgång till sådana åtgärder kan förebygga utestängning från arbetsmarknaden och social utestängning.

a.Alla under 25 ska få ett fullgott erbjudande om sysselsättning, fortsatt utbildning, en lärlings- eller praktikplats inom fyra månader efter att ha blivit arbetslös eller lämnat formell utbildning.

b.Registrerade långtidsarbetslösa ska, allra senast efter 18 månaders arbetslöshet, erbjudas ingående individuell bedömning och vägledning samt ett avtal om återinträde på arbetsmarknaden som omfattar individanpassad service och en enda kontaktpunkt.

5.Jämställdhet och balans mellan arbete och privatliv

Kvinnor är fortfarande underrepresenterade på arbetsmarknaden och överrepresenterade bland deltidsarbetande och i låglönesektorer. De får lägre timlön, trots att utbildningsnivån bland kvinnor numera är högre än bland män. Att stödja deras deltagande på arbetsmarknaden är grundläggande för att skapa lika möjligheter, och blir ekonomiskt nödvändigt när arbetskraften blir allt äldre.

Personer som har vårdansvar, huvudsakligen kvinnor, kan avskräckas från att fortsätta arbeta eller från att börja arbeta igen, om det saknas möjligheter till ledighet och omsorg för barn och andra närstående med vårdbehov. Hindren för kvinnors arbetsmarknadsdeltagande är bland annat otillräckliga politiska åtgärder för en balans mellan arbete och privatliv, negativa skatteincitament för den andra inkomsttagaren i familjen eller alltför hög skatt på arbete samt stereotypa föreställningar när det gäller studier och arbete.

Egenföretagares, deltidsarbetandes och visstidsanställdas tillgång till betald ledighet av familjeskäl eller försäkringssystem varierar fortfarande. Dessutom stärks kvinnans roll som primär vårdare genom otillräckliga möjligheter och incitament för män att ta ledigt, vilket har negativa effekter på kvinnornas sysselsättning.

Det finns också ökade möjligheter till flexibilitet i arbetets organisation i digitala miljöer och när flera jobb kan kombineras i delningsekonomin. Vidare kan flexibla arbetsarrangemang bidra till en bättre balans mellan arbete och privatliv genom att både förvärvsarbetande och företag kan anpassa arbetstider och arbetsmönster till sina behov.

a.Jämställdhet på arbetsmarknaden och i utbildningen måste gynnas, lika behandling ska garanteras på alla områden, även när det gäller lön, hindren för kvinnors arbetsmarknadsdeltagande undanröjas och en segregerad arbetsmarknad förebyggas.

b.Alla föräldrar och personer med vårdansvar ska ha möjlighet att ta ledigt för att ta hand om barn och andra närstående med vårdbehov, och omsorg ska erbjudas 1 . Ett jämnt ledighetsuttag mellan könen ska uppmuntras, t.ex. genom betald föräldraledighet för både män och kvinnor.

c.Flexibla arbetsarrangemang, även när det gäller arbetstider, ska erbjudas, efter överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare, och uppmuntras med hänsyn till både arbetstagarnas och arbetsgivarnas behov.

6.Lika möjligheter

Diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning är förbjudet i hela unionen. Vissa grupper har dock svårt att komma in på arbetsmarknaden. Framför allt är tredjelandsmedborgare och etniska minoriteter underrepresenterade på arbetsmarknaden och löper större risk att drabbas av fattigdom och social utestängning. Det är viktigt att ta itu med de problem som hindrar dem från att delta på arbetsmarknaden. Det kan handla om språkbarriärer eller problem med erkännande av kompetens och kvalifikationer. När det gäller diskriminering på grund av nationalitet eller etniskt ursprung visar erfarenheterna från arbetet ute på fältet att arbetsgivare saknar kunskap om icke-diskriminerande rekrytering och att diskriminerade människor saknar kunskap om sina rättigheter.

Att stödja deras deltagande på arbetsmarknaden är grundläggande för att skapa lika möjligheter och blir ekonomiskt nödvändigt när arbetskraften blir allt äldre.

a. De underrepresenterade gruppernas deltagande på arbetsmarknaden ska stärkas, lika behandling garanteras på alla områden, inklusive genom upplysning, och diskriminering motarbetas.

KAPITEL II: Rättvisa arbetsvillkor

7.Anställningsvillkor

Vid nya flexibla anställningsformer måste extra uppmärksamhet ägnas arbetets art, omfattning och varaktighet för att man ska kunna fastställa vem som är arbetsgivare och vilket socialt skydd anställningen medför samt för att undvika att möjligheterna till provanställning missbrukas. Decentraliserade, egenorganiserade arbetsformer kan göra arbetstagaren mer självständig och stimulera näringslivets utveckling, men också leda till sämre medvetenhet om rättigheter och otydliga informationskrav för arbetsgivarna. Befintliga EU-bestämmelser om att arbetstagare måste informeras om anställningsvillkoren gäller inte från anställningens början och blir allt svårare att tillämpa i dagens företagsmodeller som blir allt mer internationella, mobila, digitala och centraliserade. Komplicerade, kostsamma och osäkra regelverk om uppsägning vid tillsvidareanställning gör att företagen tvekar att rekrytera, och leder också till att gällande regler tillämpas olika.

a.Alla arbetstagare ska före anställning informeras skriftligen om de rättigheter och skyldigheter de har till följd av anställningen.

b.Om arbetstagaren provanställs ska provanställningsperioden vara av rimlig längd och arbetstagaren ska före provanställningen informeras om villkoren för denna.

c.En uppsägning ska motiveras och föregås av en rimlig uppsägningstid. Rimlig ersättning ska betalas vid uppsägning och det ska vara möjligt att snabbt och effektivt överklaga till ett opartiskt tvistlösningssystem.

8.Lön

Minimilöner på lämplig nivå ger arbetstagarna och deras familjer en rimlig levnadsstandard samt motverkar ojämlikhet och fattigdom bland förvärvsarbetande. Med en bred täckning undviks snedvridningar som leder till en tudelad arbetsmarknad. En förutsägbar löneutveckling är viktig för ett stabilt företagsklimat. Minimilönerna bör ligga på en nivå som ger lågutbildade en chans att få jobb och som gör det lönsamt för arbetslösa och personer som står utanför arbetskraften att börja arbeta. En löneutveckling som följer produktiviteten har visat sig vara avgörande för konkurrenskraften, särskilt inom euroområdet.

a.Alla arbetstagare ska få skälig lön och därmed rimlig levnadsstandard. Minimilöner ska fastställas på ett öppet och förutsägbart sätt så att tillgången till sysselsättning och motivationen att söka arbete bibehålls. Löneutvecklingen ska följa produktivitetsutvecklingen, i samråd med arbetsmarknadens parter och i överensstämmelse med nationell praxis.

9.Arbetsmiljö

Nya utmaningar när det gäller arbetsmiljön har uppkommit mot bakgrund av mer instabila anställningsformer, nya arbetsmönster och en åldrande arbetskraft. Ett viktigt sätt att minska otryggheten i arbetslivet, sänka de sociala kostnaderna och förbättra företagens produktivitet är att garantera skydd mot arbetsskador och ohälsa på arbetsplatsen för alla arbetstagare, oavsett anställningsform, och att ta itu med gråzoner, t.ex. fiktivt egenföretagande där egenföretagaren är i beroendeställning. Ökade insatser för återintegrering och rehabilitering kräver att arbetsgivarna är mer involverade i omskolning och anpassning av arbetsplatsen. Det kan dock vara svårt för små företag att vidta förebyggande och korrigerande åtgärder.

a.En lämplig skyddsnivå när det gäller alla risker som kan uppstå på arbetsplatsen, med stöd för genomförandet, särskilt i mycket små och små företag, ska garanteras.

10.Dialogen mellan arbetsmarknadens parter och arbetstagarnas inflytande

En väl fungerande dialog mellan arbetsmarknadens parter kräver att dessa är självständiga och representativa, och kan ingå kollektivavtal. Det minskande antalet organisationer och den minskade representationen innebär att arbetsmarknadens parter måste vidareutveckla sin förmåga att ingå i en bättre fungerande och effektiv dialog. Att arbetsmarknadens parter involveras både på EU-nivå och nationell nivå är mycket viktigt för att utformningen och genomförandet av den ekonomiska och sociala politiken ska lyckas. Detta gäller också insatserna för att skydda sysselsättningen när konjunkturen går ned. Dessutom har nya former av arbetsorganisation, bland annat i tjänstesektorn och den digitala ekonomin, medfört att arbetstagarnas inflytande varierar och att det är mer komplicerat att informera och samråda.

a.Arbetsmarknadens parter ska rådfrågas vid utformningen och genomförandet av sysselsättnings- och socialpolitiska strategier. De ska uppmuntras att utarbeta kollektivavtal i frågor som är relevanta för dem, med respekt för nationell praxis samt parternas självständighet och rätt till kollektiva åtgärder.

b.Information och samråd ska garanteras alla arbetstagare, även de som arbetar digitalt eller gränsöverskridande, eller deras representanter i god tid, särskilt när det handlar om kollektiva uppsägningar samt överlåtelser, omstruktureringar och sammanslagningar av företag.

KAPITEL III: TILLRÄCKLIG OCH HÅLLBAR SOCIAL TRYGGHET

11.Samordning av sociala förmåner och tjänster

I vissa fall kan det vara svårt för människor att få det stöd de behöver, eftersom det finns många olika förmåner och tjänster, myndigheter och ansökningsmöjligheter. Utan samordning av förmåner och tjänster blir det svårare att motverka fattigdom och integrera människor i samhället och på arbetsmarknaden. En samordning av sociala förmåner, aktiva arbetsmarknadsåtgärder och sociala tjänster är avgörande för att ett effektivt stöd ska kunna ges. Samordningen kan röra rättigheter och omfattning, samordnade erbjudanden om stöd och rätten att behålla vissa förmåner när man återupptar arbetet eller egenföretagandet. Bättre samordning av förmåner och tjänster kan göra det sociala skyddet mer kostnadseffektivt.

a.Sociala förmåner och tjänster ska i möjligaste mån samordnas så att dessa åtgärder harmoniseras och blir verksamma, och så att samhälls- och arbetsmarknadsintegrationen underlättas.

12.Vård och sjukförmåner

Den åldrande befolkningen och höga vårdkostnader ökar behovet av ekonomiskt hållbara vårdsystem och kapaciteten att erbjuda alla fullgod vård. Höga vårdkostnader i relation till inkomsten eller alltför långa väntetider har visat sig avgörande för tillgången till sjukvård. Det krävs ökade insatser för att förbättra stresståligheten, effektiviteten och ändamålsenligheten i vårdsystemen för att garantera allmän tillgång till högkvalitativ vård och samtidigt se till att vårdsystemen är ekonomiskt hållbara genom att satsa på kostnadseffektiv vård, friskvård och sjukdomsförebyggande åtgärder. Detta kan förbättra vårdsystemens förmåga att hantera utmaningar. Om allmän tillgång till vård garanteras och vårdorättvisor undanröjs, stärks den sociala sammanhållningen och ekonomin förbättras.

Reglerna för sjukförmåner och betald sjukledighet varierar avsevärt när det gäller väntetid, längd, ersättningsnivåer och kontroller. Att ha en rimlig miniminivå på ersättningsnivåerna i sjukförmånerna och uppmuntra rehabilitering och återintegrering, och samtidigt upprätthålla den ekonomiska hållbarheten i systemen fortsätter att vara en utmaning.

a.Alla ska i rätt tid kunna få förebyggande vård och medicinsk behandling av hög kvalitet, och vårdbehovet ska inte leda till fattigdom eller ekonomiska svårigheter. 

b.Vårdsystemen ska gynna kostnadseffektiv vård, medan friskvården och den sjukdomsförebyggande verksamheten stärks, så att vårdsystemens stresstålighet och ekonomiska hållbarhet förbättras.

c.Alla arbetstagare ska, oberoende av anställningsform, garanteras betald sjukledighet vid sjukdom. Egenföretagare ska uppmuntras att vara med i försäkringssystemen. Effektiv återintegrering och rehabilitering ska uppmuntras så att arbetet snabbt kan återupptas.

13.Pensioner

Stigande livslängd och en krympande befolkning i arbetsför ålder ställer oss inför två utmaningar: pensionssystemet måste vara ekonomiskt hållbart och pensionerna ska ligga på en rimlig nivå. Att koppla den lagstadgade pensionsåldern till den förväntade livslängden och att minska klyftan mellan faktisk och lagstadgad pensionsålder, genom att undvika att människor lämnar arbetsmarknaden i förtid, är viktigt för att kunna förena långsiktigt hållbara offentliga finanser med bibehållen rättvisa mellan generationerna.

Otillräckliga pensioner är ännu en utmaning i flera medlemsstater. I de flesta länder finns en stor pensionsklyfta mellan kvinnor och män, eftersom kvinnornas lägre inkomster och avbrott i yrkeslivet leder till lägre pensionsinbetalningar och slutligen lägre pension.

Egenföretagare och personer med atypiskt arbete löper också större risk att få otillräcklig pension och omfattas i mindre utsträckning av tjänstepensioner.

a.Pensionerna ska ge alla människor en rimlig levnadsstandard efter pensioneringen. Åtgärder ska vidtas för att undanröja pensionsklyftan, t.ex. genom att vårdperioder kan tillgodoräknas. Egenföretagare ska utifrån nationella förhållanden uppmuntras att vara med i pensionssystemen.

b.Pensionssystemen ska sträva efter hållbarhet och tillräckliga pensioner i framtiden genom att sörja för en bred avgiftsbas, koppla den lagstadgade pensionsåldern till den förväntade livslängden och minska skillnaden mellan faktisk och lagstadgad pensionsålder genom att undvika att människor lämnar arbetsmarknaden i förtid.

14.Arbetslöshetsförmåner

Effektiva arbetslöshetsförmåner gör det möjligt att söka jobb och förbättrar kompetensmatchningen. De ger också ekonomisk trygghet vid arbetslöshet, förebygger fattigdom och medger en automatisk stabilisering vid nedgångar i konjunkturen. I vissa fall är kriterierna för arbetslöshetsförmånerna så strikta att många inte har rätt till arbetslöshetsförmåner. I vissa medlemsstater är förmånsperioderna samt förutsättningarna för arbetssökande och deltagandet i aktiva arbetsmarknadsåtgärder bekymmersamma frågor.

a.Insatser till stöd för arbetslösa ska inbegripa krav på aktivt arbetssökande och deltagande i aktiva arbetsmarknadsåtgärder i kombination med rimliga arbetslöshetsförmåner. Förmånsperioderna ska ge tillräckligt lång tid för arbetssökande och samtidigt bevara den arbetslöses motivation att komma tillbaka i arbete 2

15.Minimiinkomst

I många, dock inte alla medlemsstater, finns det en minimiinkomst för personer som drabbats eller som riskerar att drabbas av fattigdom eller som saknar medel för sitt uppehälle. Emellertid finns för närvarande flera utmaningar: otillräckliga förmånsnivåer som gör det omöjligt för mottagarna att ta sig ur fattigdom, låg omfattning och komplicerade regler som gör att minimiinkomststödet inte når de behövande. För personer i arbetsför ålder kan en svag koppling till aktiva arbetsmarknadsåtgärder och sociala tjänster samt bibehållna förmåner när man kommer tillbaka in på arbetsmarknaden leda till en bidragsfälla och negativa arbetsincitament. Om samordningen brister mellan arbetslöshets- och minimiinkomstförmånerna blir inkomsttryggheten otillräcklig för dem som uttömt sina arbetslöshetsförmåner. För äldre personer räcker i de flesta av medlemsstaterna minimiinkomststödet inte till för att personer utan andra tillgångar ska slippa fattigdom.

a.De som saknar tillräckliga tillgångar för en rimlig levnadsstandard ska få tillräckliga minimiinkomstförmåner. För personer i arbetsför ålder ska dessa förmåner kopplas till krav på deltagande i aktiva arbetsmarknadsåtgärder som gör det lättare att komma tillbaka in på arbetsmarknaden.

16.Funktionshinder

Personer med funktionsnedsättning löper mycket större risk att drabbas av fattigdom och social utestängning än befolkningen i allmänhet. De ställs inför problem med tillgänglighet på arbetsplatsen, diskriminering och negativa skatte- och förmånsincitament. Förmåner för personer med funktionsnedsättning kan vara utformade så att de leder till en bidragsfälla, t.ex. om förmånerna dras in helt så snart som personen kommer i arbete (igen). Omfattningen av tillgängligt stöd kan också påverka möjligheterna att delta på arbetsmarknaden och i samhället.

a.Personer med funktionsnedsättning ska ha tillgång till möjliggörande tjänster och en grundläggande inkomsttrygghet som ger en rimlig levnadsstandard. Förmånsvillkoren ska inte skapa hinder för arbete.

17.Långvarig vård och omsorg

En åldrande befolkning, förändringar i familjestrukturerna och kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden bidrar till en ökad efterfrågan på långvarig vård och omsorg. Anhörigvårdare, vanligen kvinnor, träder in när det saknas institutionell vård eller när denna är för dyr. Formell vård i hemmet, som ofta föredras av många vårdmottagare och deras anhöriga, finns fortfarande inte i tillräcklig utsträckning, vilket ofta innebär att anhörigvård är det enda alternativet för många familjer som drabbas hårt ekonomiskt. För att alla som behöver ska få långvarig vård och omsorg och för att systemen ska fortsätta vara ekonomiskt hållbara krävs det ökade insatser för att se till att långvarig vård och omsorg tillhandahålls och finansieras på ett bättre sätt.

a.Kvalitativ långsiktig vård och omsorg, inbegripet vård och omsorg i hemmet, ska tillhandahållas till rimlig kostnad och av kvalificerad personal.

b.Tillhandahållandet av långvarig vård och omsorg och dess finansiering ska förbättras, så att tillgången till lämplig vård och omsorg tryggas på ett ekonomiskt hållbart sätt.

18.Barnomsorg

I barnomsorgen förbättras barnens kognitiva och sociala utveckling – detta gäller särskilt de som växer upp i mindre gynnade hushåll – och utsikterna för utbildning och arbete senare i livet förbättras. Barnomsorgen är även viktig för balansen mellan arbete och privatliv, och gör det lättare för föräldrar, särskilt kvinnor, att arbeta. Det finns dock fortfarande stora problem med tillgången till platser, höga avgifter och kvaliteten, vilket bromsar barnens utveckling. Att se till att barn från en mindre gynnad bakgrund får barnomsorg är fortfarande en utmaning.

a.Alla barn ska ha rätt till kvalitativ barnomsorg med kvalificerad personal till rimlig kostnad.

b.Åtgärder ska vidtas i ett tidigt skede och man bör arbeta förebyggande för att motverka barnfattigdom, vilket inbegriper särskilda åtgärder för att underlätta för barn från en mindre gynnad bakgrund att få barnomsorg.

19.Bostäder

Bristen på lämpliga bostäder och otrygga boendeförhållanden fortsätter vara ett stort problem i hela EU. Detta leder till ökat ekonomiskt risktagande, avhysningar, hyresskulder och försenade amorteringar och i värsta fall hemlöshet. Ett begränsat utbud av bostäder och snedvridningar på hyresmarknaden bidrar till bostadsbristen. Bristen på lämpliga bostäder fortsätter vara ett hinder för arbetskraftens rörlighet, gör det svårt för unga människor att etablera sig på arbetsmarknaden och hindrar många från att genomföra sina planer och leva ett oberoende liv.

a.Alla som behöver ska få subventionerade bostäder eller bostadsbidrag. Utsatta människor ska skyddas från avhysning och hushåll med låga eller genomsnittliga inkomster ska kunna få stöd vid köp av bostad.

b.Hemlösa ska erbjudas boende och sättas i kontakt med andra sociala tjänster som kan underlätta integreringen i samhället.

20.Väsentliga tjänster

Väsentliga tjänster, t.ex. elektronisk kommunikation, transporter, energi (t.ex. el och värme) och ekonomisk service (t.ex. bankkonton), som gör det möjligt för människor att vara fullt inkluderade i samhället och ha tillgång till arbete på lika villkor, finns inte alltid och alla har inte alltid tillgång till dem. Höga priser, bristande infrastruktur och bristfällig tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar kan vara orsaker till att alla inte har tillgång till väsentliga tjänster.

a.Alla ska ha tillgång till väsentliga tjänster, inklusive elektronisk kommunikation, energi, transporter och ekonomisk service. Åtgärder för att underlätta tillgången till väsentliga tjänster ska vidtas för alla som behöver.

(1)  Se principerna 17 och 18.

(2) Se princip 3.