14.4.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 133/9

Föredragande:

Seamus BOLAND

Medföredragande:

Marjolijn BULK

1.1

EESK stöder det nederländska rådsordförandeskapets avsikt att bekämpa fattigdom och social utestängning med hjälp av integrerade strategier och i samarbete med berörda offentliga och privata aktörer. Kommittén anser dock även att medlemsstaterna bör ges stöd genom en gemensam europeisk ram som främjar sådana strategier och underlättar utbytet och spridningen av bästa praxis för att bekämpa fattigdomen och de ökande klyftorna som, förutom att vara ett problem i sig eftersom de leder till sociala orättvisor, även skadar den ekonomiska prestandan och tillväxten samt den sociala sammanhållningen.

1.2

EESK stöder det nederländska rådsordförandeskapets ansträngningar för att främja inbördes utvärderingar av bästa praxis på flera nivåer i kampen mot fattigdom, men understryker att kommuner och andra aktörer som genomför denna bästa praxis måste understödjas av sunda nationella strategier.

1.3

Rådet uppmanas med kraft att upprepa sitt åtagande från Europa 2020-strategin om att antalet personer som lever under fattigdomsgränsen ska minskas med minst 20 miljoner fram till 2020.

1.4

När rådet gör detta bör det beakta målen för hållbar utveckling – som fastställs i 2030-agendan för hållbar utveckling – och se till att denna agenda kopplas till Europa 2020-agendan.

1.5

Kommittén är övertygad om att styrningsstrukturerna på rådsnivå bör bli mer balanserade och uppmanar till stärkt samarbete mellan rådet (ekofin) och rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor).

1.6

Sysselsättningsmål och sociala mål bör jämställas med makroekonomiska hänsyn under den europeiska planeringsterminen.

1.7

Kommittén rekommenderar att den europeiska planeringsterminen fullt ut beaktar fattigdomsmålen i Europa 2020-strategin och att denna fråga systematiskt tas upp under hela processen, som inleds genom den årliga tillväxtöversikten, fortsätter med de nationella reformprogrammen och avslutas med de landsspecifika rekommendationerna, genom 1) särskilda åtgärder för fattigdomsbekämpning, 2) jämförbara indikatorer för fattigdom och bedömning av politikens effektivitet och 3) obligatoriska sociala konsekvensbedömningar av alla reformprogram som föreslås i de nationella reformprogrammen och de landsspecifika rekommendationerna.

1.8

Kommittén efterlyser, i synnerhet mot bakgrund av fattigdomsbekämpningen, att den åtstramningspolitik som alltjämt präglar den ekonomiska politiken i EU ska överges.

1.9

Medlemsstaterna uppmanas att lansera egna integrerade strategier för att bekämpa fattigdom och i samband med detta söka vägledning i kommissionens rekommendation om aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden (1), som, tack vare samspelet mellan tre aspekter (1. adekvat inkomststöd, 2. inkluderande arbetsmarknader och 3. tillgång till tjänster av god kvalitet) allmänt betraktas som den mest omfattande och effektiva strategin för att få bukt med fattigdom och social utestängning.

1.10

EESK vill uppmärksamma den höga nivån av fattigdom bland barn i medlemsstaterna och det brådskande behovet att genomföra kommissionens rekommendation ”Bryta det sociala arvet: investera i barnens framtid” (2), som ingick i 2013 års paket om sociala investeringar och som använder en struktur som är mycket lik den i rekommendationen om aktiv inkludering, med tre likartade punkter: 1. tillgång till tillräckliga resurser, 2. tillgång till kvalitetstjänster till överkomliga priser och 3. barns rätt till deltagande.

1.11

Kommittén uttrycker sin djupa oro över de stigande nivåerna av fattigdom bland förvärvsarbetande, som kräver att man kritiskt granskar de reformåtgärder som vidtagits på senare tid för att öka sysselsättningen genom att avreglera förhållandet mellan arbetsmarknadens parter.

1.12

Vi uppmanar eftertryckligen kommissionen att inleda en särskild process för att förbättra statistiken på EU-nivå och nationell nivå avseende fattigdom och ojämlikhet i syfte att fastställa en mer detaljerad uppsättning gemensamma indikatorer för att ta fram relevanta data för nationella åtgärder och EU-åtgärder, bland annat åtgärder med anknytning till målen för hållbar utveckling och den europeiska planeringsterminen.

1.13

Vi upprepar vårt förslag om att införa en tillräcklig minimiinkomst på EU-nivå.

1.14

Kommissionen uppmanas att aktivt verka för åtgärder för att förhindra och bekämpa överskuldsättning på EU-nivå och i synnerhet oansvarig förlängd kreditgivning och ocker.

1.15

Kommissionen bör snarast lägga fram förslag om nya riktlinjer för samråd med berörda parter på det sociala området och ge parterna möjlighet att bidra på ett strukturerat sätt till den europeiska planeringsterminen under alla steg i processen, dvs. i samband med utformning, genomförande och utvärdering.

1.16

EESK uppmanar medlemsstaterna att bättre utnyttja de EU-fonder som finns för att stödja social integration och ber kommissionen att omgående kontakta medlemstaterna och berörda parter för att ta reda på huruvida beslutet att öronmärka 20 % av Europeiska socialfondens medel för att främja social integration och bekämpa fattigdom har genomförts i praktiken.

1.17

Kommissionen uppmanas med kraft att ta med principer om effektivare och pålitligare sociala standarder och system i den europeiska pelare för sociala rättigheter som man nyligen annonserat och att göra bekämpningen av fattigdom och social utestängning till en av pelarens huvudpunkter.

2.1

Det nederländska rådsordförandeskapet understryker behovet av att vända den tilltagande fattigdomstrenden i EU. För att lyckas med detta vill man uppmuntra utbyte av bästa praxis, särskilt i fråga om integrerade strategier och samarbete mellan relevanta (offentliga och privata) aktörer.

2.2

Även om EESK i sina yttranden om fattigdomsbekämpning mer har intagit ett uppifrån-och-ned-perspektiv eftersom vi är övertygade om att fattigdomsbekämpning faller under beslutsfattarnas ansvar (EU-institutionerna och medlemsstaternas regeringar), så välkomnar vi ordförandeskapets avsikt att organisera inbördes utvärderingar av nedifrån-och-upp-strategier, dvs. exempel på partnerskapsstrategier som medlemsstaterna tillämpar för att bekämpa fattigdom och som omfattar ett flertal berörda parter, däribland den offentliga sektorn, arbetsmarknadens parter, ideella organisationer och den sociala ekonomin.

2.3

EESK instämmer därför helt och hållet i att fattigdomsbekämpningen kräver en multilateral strategi och att alla berörda aktörer bör bidra så att fattigdomen kan minskas så mycket som möjligt. Den bästa praxis som tas upp i detta yttrande bygger på bidrag från ett flertal europeiska aktörer (3).

3.1

Trots att de ekonomiska och finansiella kriserna som har avlöst varandra sedan 2008 har bidragit till att öka instabiliteten och fattigdomen i EU har effekterna av krisen kunnat dämpas tack vare de sociala trygghetssystemen i de flesta medlemsstater. Med den finansiella krisen 2011 vändes dock denna trend och de finanspolitiska åtstramningsåtgärderna blev ett hinder för sociala utgifter, vilket förvärrade situationen. Till och med kommissionen erkänner i dag att fattigdomsmålet inte går att nå. För EESK är det därför just mot denna bakgrund viktigt att den ekonomiska politiken i EU, som alltjämt enbart är inriktad på åtstramningar, ändras omgående.

3.2

Utan socialskydd skulle nästan hälften av européerna leva i fattigdom. Välfärdspolitikens tre viktigaste funktioner – automatisk stabilisering, socialt skydd och sociala investeringar – försvagades dock på grund av de senaste årens finanspolitiska åtstramningar för att bekämpa krisen. Denna situation måste förändras.

3.3

EESK noterar också att det finns ett mycket starkt samband mellan fattigdom och ohälsa, och att fattigdomsbekämpningen därför måste prioriteras. Gång på gång har erfarenheten visat att områden där en större andel av befolkningen lever i fattigdom också är områden där människors hälsa är sämre än i mer välbärgade områden (4). Till exempel har man i delar av Storbritannien funnit att män och kvinnor från mindre välbärgade områden dör ungefär elva respektive sju år tidigare än män och kvinnor från mer välbärgade områden (5).

3.4

Kommittén är övertygad om att Europa 2020-strategin kommer att bli mycket effektivare om den kopplas till den europeiska planeringsterminen. Målet om att minska fattigdomen måste förbli ett centralt inslag i denna strategi och medlemsstaterna måste ge prov på en betydligt högre ambitionsnivå. Summan av de 28 enskilda åtagandena att minska fattigdomen motsvarar inte EU:s gemensamma ambition om att lyfta minst 20 miljoner människor ur fattigdom fram till 2020.

3.5

Fattigdomsbekämpning är främst en fråga för medlemsstaterna. De skulle dock kunna förbättra sin situation genom att dela med sig av bästa praxis till varandra, bl.a. integrerade strategier och samarbete mellan relevanta (offentliga och privata) aktörer för att bekämpa fattigdom. Rådet bör uppmana medlemsstaterna att utarbeta integrerade strategier för att minska fattigdom.

3.6

Det finns i synnerhet en ökande fattigdom bland förvärvsarbetande. Kommissionen bör undersöka hur de stigande nivåerna av fattigdom bland förvärvsarbetande påverkas av de reformåtgärder som vidtagits på senare tid för att öka sysselsättningen genom att avreglera förhållandet mellan arbetsmarknadens parter.

3.7

De sociala konsekvensbedömningarna bör spela en viktig roll genom hela lagstiftningsprocessen för att bättre återspegla den mångdimensionella aspekten av fattigdom och socialt utanförskap (som går utöver den rent materiella fattigdomen till att omfatta andra former av sociala och ekonomiska nackdelar såsom bristen på lika tillgång till utbildning, bostäder, sysselsättning, vård och delaktighet i samhället).

3.8

Fattigdom är också ett globalt problem. FN:s mål för hållbar utveckling (6) som antogs 2015 (framför allt det första målet om att utrota fattigdom i alla dess former överallt) bör beaktas av EU-institutionerna och medlemsstaterna och integreras i deras strategier. 2030-agendan för hållbar utveckling (7) bör kopplas till Europa 2020-strategin.

3.9

EESK känner till den förestående lanseringen av kommissionens europeiska pelare för sociala rättigheter och att idén om medlemsstaternas ”uppåtgående konvergens” i sociala frågor kommer att spela en viktig roll i denna ”pelare” enligt kommissionen. EESK uppmuntrar kommissionen att ta med principer om mer effektiva och pålitliga sociala standarder och system (8) i denna pelare (närmare bestämt kraftfulla sociala standarder för tillräckligt inkomststöd under hela livet, inkluderande arbetsmarknader och icke-diskriminerande tillgång till kvalitetstjänster till överkomliga priser för alla), och därmed göra kampen mot fattigdom och social utestängning till en av pelarens huvudpunkter.

4.1

Kommissionen har varit mycket aktiv när det gäller att föreslå omfattande rekommendationer som har ansetts vara mycket användbara för att bekämpa fattigdom. Det gäller särskilt rekommendationen om aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden och rekommendationen om att ”Bryta det sociala arvet: investera i barnens framtid”. Om rådet är angeläget om att ge företräde åt en ”integrerad strategi” för att bekämpa fattigdom så bör man börja med att påminna medlemsstaterna om att de aktivt måste följa dessa rekommendationer.

4.2

Paketet om sociala investeringar (9) från 2013 är ett annat bra initiativ från kommissionen. Kommittén har redan uppmanat kommissionen att följa en mycket ambitiös agenda på området för sociala investeringar och driva igenom den inom alla faser av den europeiska planeringsterminen (10). Sociala investeringar avser bl.a. politik som förbereder individer och familjer för hur de ska tackla de nya sociala riskerna i ett konkurrenskraftigt kunskapssamhälle genom att investera i humankapital, ända från tidig barndom, snarare än att bara ”reparera” skadan i kölvattnet av en ekonomisk och politisk kris (11). Trots sina förtjänster är sociala investeringar fortfarande inte en strategi som följs av alla medlemsstater. Om rådet vill samla in bästa praxis för fattigdomsbekämpning bör man verkligen titta på de landvinningar som redan har gjorts på området för sociala investeringar och stödja denna typ av initiativ (12).

4.3

Minimiinkomstsystem i vissa medlemsstater räcker inte för att bekämpa fattigdom (13). Även om det har skett reformer av minimiinkomstsystemen i vissa länder sedan 2010 (bland annat i Österrike, Tyskland, Spanien och Portugal) eller reformer har aviserats eller håller på att testas (bl.a. i Grekland och Italien), så räcker dessa inte till. EESK har efterlyst EU-åtgärder för att stödja en adekvat minimiinkomst i EU (14) samt investeringar i allmänna, övergripande och adekvata sociala trygghetssystem, för att förhindra fattigdomsrisker under alla faser av livet (15). Rådet borde stödja alla dessa åtgärder.

4.4

Vidare har det okontrollerade och oansvariga beviljandet av konsumentkrediter och den otillräckliga utvärderingen av hushållens finansiella kapacitet lett till en spiral av överskuldsättning under den senaste tiden som präglats av kris och åtstramningspolitik. Ungefär 70 % av de skuldsatta lever under existensminimum i Europa, och även om vissa är anställda har de löner som inte täcker deras skulder. Denna situation innebär att åtgärder måste vidtas för att göra beviljandet av konsumentkrediter striktare och mer återhållsamt, särskilt när det gäller mellanhänder och icke-finansiella enheter som inte följer reglerna och uppmuntrar till lån till ockerräntor.

5.1

Till följd av eurokrisen gjordes långtgående ändringar av den europeiska ekonomiska styrningen. Fokus låg främst på makroekonomisk stabilitet och tillväxtfrämjande reformer. Men till dags dato har man inte i tillräcklig utsträckning tagit fasta på den sociala styrningen. Den ekonomiska politiken bör dock beakta vilka konsekvenser den kommer att få på sysselsättning av god kvalitet och den sociala sammanhållningen. Eftersom EMU skulle dra nytta av en social dimension, bör dessutom förvaltningsstrukturerna på rådsnivå bli mer balanserade och samarbetet mellan rådet (ekofin) och rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) stärkas.

5.2

Sysselsättningskommittén och kommittén för socialt skydd bör fortsätta att spela en aktiv roll vid bedömningen av nationella reformer som en del av den europeiska planeringsterminen, men bör successivt inleda samråd med relevanta europeiska intressenter på EU-nivå.

5.3

Den sammansatta indikator som används för att definiera fattigdom i Europa 2020-strategin bygger på tre enskilda indikatorer: 1) personer som riskerar att drabbas av fattigdom, 2) personer som lever i svår materiell fattigdom, och 3) personer som bor i hushåll med mycket låg arbetsintensitet. Enligt denna strategi måste medlemsstaterna fastställa egna nationella mål för att bidra till det övergripande målet, på grundval av dessa tre indikatorer och i linje med sina nationella prioriteringar och förhållanden. EESK konstaterar dock att det till följd av det faktum att medlemsstaterna gavs frihet att välja mellan de tre indikatorerna i beskrivningen, vilket har lett till skillnader i de nationella strategierna, kan behövas nya rekommendationer.

5.4

EAPN:s bedömning av 2015 års nationella reformprogram visar att 88 % av länderna inte har fattigdom som en huvudprioritering och att inte någon av de landsspecifika rekommendationerna under 2015 tog upp fattigdomsminskning (16). EAPN har därför föreslagit att den europeiska planeringsterminen ska inriktas mer på sociala frågor, från de årliga tillväxtöversikterna till landsspecifika rekommendationer om fattigdomsminskning i alla länder (17). EESK ställer sig bakom detta förslag och rekommenderar att de nationella aktörerna involveras i förberedelsen och genomförandet av och kommunikationen om de nationella reformprogrammen. För att göra det möjligt för medlemsstaterna att lära av varandra, bör resultaten av samråden med berörda parter på EU-nivå och nationell nivå offentliggöras som en del av den europeiska planeringsterminen.

5.5

Kommissionen bör inleda en särskild process för att förbättra statistiken på EU-nivå och nationell nivå avseende fattigdom och ojämlikhet, i syfte att förbättra övervakningen av detta flerdimensionella sociala problem. Detta arbete bör leda till en lämpligare uppsättning gemensamma indikatorer för att ta fram relevanta data för nationella åtgärder och EU-åtgärder, bland annat åtgärder med anknytning till målen för hållbar utveckling och den europeiska planeringsterminen.

5.6

Sociala konsekvensbedömningar är viktiga verktyg för att upptäcka de fattigdomsrelaterade riskerna med åtgärder inom en rad relevanta reformområden, t.ex. budgetkonsolidering, hantering av statsskulden, beskattning, arbetsmarknaden, reglering av finansmarknaderna, tillhandahållande av offentliga tjänster och offentliga investeringar. I synnerhet bör sociala konsekvensbedömningar genomföras i god tid inom ramen för den europeiska planeringsterminen, i nära samråd med arbetsmarknadens parter, det civila samhället och berörda experter i medlemsstaterna och på EU-nivå.

5.7

Den europeiska planeringsterminen bör fullt ut beakta fattigdomsmålen i Europa 2020-strategin, och denna fråga bör systematiskt tas upp under hela processen genom 1) särskilda åtgärder för fattigdomsbekämpning, 2) jämförbara indikatorer för fattigdom och bedömning av politikens effektivitet och 3) obligatoriska sociala konsekvensbedömningar av alla reformprogram som föreslås i de nationella reformprogrammen och de landsspecifika rekommendationerna.

5.8

Medlemsstaterna bör utforma och genomföra övergripande och integrerade nationella strategier för att bekämpa fattigdom, social utestängning och diskriminering. Dessa strategier bör omfatta följande områden: tillräckligt inkomststöd, inkluderande arbetsmarknader och kvalitativa arbetstillfällen, lika tillgång till överkomliga och högkvalitativa tjänster, bättre utnyttjande av EU:s strukturfonder, ekonomisk och social integration av invandrare, bekämpning av diskriminering och arbete i partnerskap med arbetsmarknadens parter och relevanta icke-statliga aktörer.

5.9

Man måste också bekämpa överskuldsättning genom att anta ansvarsfulla strategier för utlåning (strikt reglering av mellanhänder och av beviljande av kreditkort, förbud mot aggressiv reklam, förbud mot ocker, förbud mot utmätning av bostäder och av andra nödvändiga tillgångar), förstärkt medling i samband med konfliktlösning, hjälp till överskuldsatta att komma på fötter (en andra chans, ”new start policy”) samt information, utbildning och förebyggande åtgärder när det gäller överskuldsättning.

5.10

Medlemsstaterna måste använda EU:s strukturfonder för att stödja social delaktighet för alla. I synnerhet bör kommissionen omgående kontrollera med medlemsstaterna och berörda parter huruvida rådets beslut att öronmärka 20 % av Europeiska socialfondens medel för att främja social integration och bekämpa fattigdom (18) håller på att genomföras.

6.1

Den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning, ett av flaggskeppsinitiativen i Europa 2020-strategin, inrättades som en övergripande ram som täcker ett brett spektrum av åtgärder för att nå det europeiska målet för fattigdomsminskning (19). Den borde ha lagt grunden för ett gemensamt åtagande från de nationella myndigheterna, EU-institutionerna och de viktigaste aktörerna om att bekämpa fattigdom och social utestängning, men hittills har den endast varit en plattform för diskussion som inte har åstadkommit några konkreta resultat när det gäller att uppnå fattigdomsmålet. Rådet och kommissionen bör fundera över hur plattformen kan stärkas så att den kan stödja god praxis i kampen mot fattigdom, samt se till att den kopplas direkt till de centrala EU-processerna, såsom den europeiska planeringsterminen och Europa 2020-strategin.

6.2

EESK erinrar om skäl 16 i de tidigare integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning, där det uttryckligen anges att Europa 2020-strategin ”i förekommande fall [bör] genomföras, övervakas och utvärderas i partnerskap med alla nationella, regionala och lokala myndigheter, i nära samarbete med parlament, arbetsmarknadens parter och företrädare för det civila samhället”  (20). Detta utdrag belyser att man måste förbättra samråden med europeiska och nationella intressenter under utformningen, genomförandet och utvärderingen av den europeiska planeringsterminen.

6.3

Bristen på meningsfull medverkan av EU:s institutioner och berörda (offentliga och privata) aktörer, såsom arbetsmarknadens parter, icke-statliga organisationer m.fl., i planeringsterminens utformnings- och genomförandefas betonades i EAPN:s analys. För att effektivt involvera det civila samhället i alla skeden av den europeiska planeringsterminen måste kommissionen snarast föreslå nya riktlinjer för deltagande och övervaka framstegen i landsrapporterna och andra övervakningsdokument.

6.4

Det är också nödvändigt att involvera dem som har drabbats av fattigdom för att höra deras synpunkter och för att motverka ett utbrett avståndstagande, särskilt bland ungdomar, till EU. EAPN:s årliga möten för personer som har direkta erfarenheter av fattigdom är ett exempel på god praxis. EESK uppmanar kommissionen att se till att dessa möten fortsätter att beviljas ekonomiskt stöd och integreras i samrådsprocessen om framsteg mot uppfyllandet av fattigdomsmålet inom ramen för den europeiska planeringsterminen. Dessa möten bör också ske på nationell nivå.

7.1

EESK stöder det nederländska ordförandeskapets avsikt att organisera inbördes granskningar av bästa praxis på flera nivåer för att bekämpa fattigdom, men understryker att kommunerna inte ensamma kan stå för tillhandhållandet av sådana exempel. EESK anser att regionala och lokala initiativ inte får ersätta centrala ansvarsområden och garantier. Regeringar och offentliga och privata aktörer måste samarbeta systematiskt och på ett strukturerat sätt om de vill uppnå målet om att minska fattigdomen.

7.2

EESK påpekar att i exempelvis Nederländerna har många ansvarsuppgifter på det sociala området förts över på kommunerna. Koncentrationen av flera uppgifter på kommunal nivå kan vara kostnadseffektiv och ge skräddarsydda lösningar som motsvarar mottagarnas behov, men, såsom anges i de landsspecifika rekommendationerna till Nederländerna, finns det risk för att medlen minskas, vilket måste undvikas. Decentraliseringen av initiativ är inte förenlig med nedskärningar i kommunernas budgetar.

7.3

EESK anser därför att även om bästa praxis definitivt finns på regional och lokal nivå, kan och får dessa aktörer inte agera isolerat. De behöver ha de nationella strategierna i ryggen.

7.4

EESK anser också att när man väljer ut den bästa praxis som ska främjas så måste man titta på strategier som bevisligen har fungerat (t.ex. frågor såsom: 1. Fungerar detta initiativ i praktiken? 2. Går det att exportera?) samt uppmuntra kopplingar mellan relevanta berörda parter. En lämplig ram för utbyte av bästa praxis måste också inrättas.

7.5

Dessa metoder understryker behovet av att effektivt genomföra sociala åtgärder mot fattigdom och social utslagning, omorganisera sociala tjänster, se över den praxis som tillämpas av aktörerna inom socialt arbete för att anpassa den till behoven hos människor som lever i fattigdom, uppmana de sociala aktörerna att dra nytta av sin yrkesmässiga erfarenhet vid utformningen av socialpolitiken och, slutligen, ge rättigheter till människor som underlättar integration och sociala framsteg för människor som lever i fattigdom.