18.5.2010

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 128/116

---

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: På väg mot ett övergripande klimatförändringsavtal i Köpenhamn”

KOM(2009) 39 slutlig

(2010/C 128/22)

Föredragande: Thomas McDONOGH

Den 28 januari 2009 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: På väg mot ett övergripande klimatförändringsavtal i Köpenhamn”

KOM(2009) 39 slutlig.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 2 september 2009.

Vid sin 457:e plenarsession den 4–5 november 2009 (sammanträdet den 5 november 2009) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 168 röster för, 2 emot och 3 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   EESK beklagar att EU:s statschefer fortfarande inte har kommit överens om viktiga finansieringsbeslut med anledning av klimatförändringarna.

1.2   I enlighet med forskningsresultaten rekommenderar EESK ett långsiktigt mål (fram till 2050) på cirka 2 ton koldioxid per capita och år för att hålla den globala uppvärmningen under 2 °C.

1.3   EESK anser att EU som ett ambitiöst delmål bör åta sig att fram till 2020 minska de globala utsläppen av växthusgaser med minst 30 % jämfört med 1990, om andra industriländer och de ekonomiskt sett mer avancerade utvecklingsländerna gör jämförbara minskningar.

1.4   Industriländerna bör åta sig att fram till 2050 minska utsläppen av växthusgaser med minst 80 % jämfört med 1990.

1.5   EESK är överens med kommissionen om att utvecklingsländerna som grupp (med undantag av de minst utvecklade länderna i Afrika) bör åta sig att fram till 2020 begränsa sina utsläppsökningar till 15–30 % under den nivå som skulle ha uppnåtts utan några åtgärder.

1.6   Utsläpp av växthusgaser från luftfart och sjöfart bör ingå i förhandlingarna i Köpenhamn.

1.7   EESK erinrar om att den tropiska bruttoavskogningen behöver minskas med minst 50 % fram till 2020 jämfört med nuvarande nivåer, samtidigt som man måste sörja för en hållbar förvaltning av skogar, gräsmark, våtmark och torvmark på andra håll i industriländerna och för framtiden i utvecklingsländerna.

1.8   EESK uppskattar att kommissionen stöder en internationell överenskommelse om att lägga till nya fluorerade gaser i Kyotoprotokollets ”korg”.

1.9   Tillräcklig finansiering av global (och regional) forskning om klimatförändringarna, teknisk utveckling och demonstration måste tillhandahållas.

1.10   EESK förordar framåtsyftande utbildning och en utåtriktad politik för att sprida kunskap om klimatförändringarna och deras konsekvenser bland gemene man i Europa och på annat håll.

1.11   Den nuvarande globala konjunkturnedgången får inte avskräcka oss från att vidta beslutsamma och skyndsamma åtgärder mot klimatförändringarna.

2.   Inledning

2.1   Mot bakgrund av de senaste forskningsresultaten sedan den fjärde utvärderingsrapporten från FN:s mellanstatliga panel för klimatförändringar (IPCC) är Europeiska ekonomiska och sociala kommittén övertygad om att behovet av omedelbara åtgärder nu är mer överhängande än någonsin.

2.2   EU:s regeringar slog 1996 fast att en uppvärmning på högst 2 °C över de förindustriella nivåerna är vad som högst kan tolereras. Detta konstaterande har sedan dess upprepats av Europeiska rådet och rådet (miljö), och nyligen även av EU:s expertgrupp för klimatförändringarna. En uppvärmning som överstiger 2 °C kommer troligen att leda till stora samhälleliga störningar genom hälsoeffekter, vattenbrist, osäker livsmedelsförsörjning och påtvingad migration. Tvågradersgränsen är dock inte på något vis säker. Den oerhört snabba avsmältningen av istäcket i Norra ishavet har t.ex. inträffat redan vid den nuvarande globala genomsnittstemperaturen på 0,8 °C över förindustriella nivåer.

2.3   De senaste forskningsresultaten är mer alarmerande än resultaten i IPCC:s fjärde utvärderingsrapport. Global Carbon Project har bekräftat att koldioxidutsläppen ökar allt snabbare med tillväxthastigheter (i genomsnitt 3,5 % under åren 2000–2007, i det närmaste en fyrfaldig ökning från 0,9 % per år under perioden 1990–1999) som överträffar även det värsta scenariot i IPCC:s särskilda rapport om utsläppsscenarier.

3.   Utsläppsmål

3.1   Bakgrundsmaterial

Utvecklade industriländer, med omkring 1 miljard av världens 6,7 miljarder invånare 2008, har gett upphov till 70 % av alla utsläpp sedan 1950. I framtiden kommer länder som nu betraktas som utvecklingsländer att vara källan till huvuddelen av utsläppen.

Såväl 1990 som 2000 låg de globala utsläppen på ungefär 40 gigaton koldioxidekvivalenter per år och 2008 på ungefär 50 gigaton koldioxidekvivalenter. De årliga globala utsläppen var 7–7,5 ton per capita 1990 och 2000 och i det närmaste 8 ton per capita 2008. I aktuell forskning under ledning av forskningsgruppen för klimateffekter i Potsdam i Tyskland drar man slutsatsen att de globala utsläppen av växthusgaser fram till 2050 måste skäras ned med över 50 %, jämfört med 1990 års nivåer, om risken för att överskrida tvågradersgränsen ska begränsas till 25 % (vilket fortfarande är en icke obetydlig risk).

3.2   I överensstämmelse med forskningsresultaten och allmän vetenskaplig konsensus rekommenderar EESK ett mer långsiktigt mål (fram till 2050) på ungefär 2 ton koldioxidekvivalenter per capita och år, vilket motsvarar att stabilisera utsläppen av växthusgaser vid ungefär 500 ppm koldioxidekvivalenter. Målet på 2 ton per capita och år bör främjas på nationell nivå.

3.3   EESK stöder de mål för utsläppsminskningarna som kommission föreslår så att de globala utsläppen kan minskas till under 50 % av 1990 års nivåer senast 2050.

3.4   EESK instämmer i slutsatserna från IPCC:s fjärde utvärderingsrapport och resultaten i senare forskning att industriländerna bör åta sig en minskning på minst 80 % fram till 2050, jämfört med 1990.

EU har varit föregångare genom att åta sig att fram till 2020 självständigt minska sina utsläpp med 20 % jämfört med 1990 års nivåer.

3.5   Kommittén är också enig med kommissionen om att EU så som föreslås ska åta sig ett högre minskningsmål – på 30 % – fram till 2020, om industriländerna gör motsvarande åtaganden om minskningar och de ”ekonomiskt sett mer avancerade” utvecklingsländerna åtar sig lämpliga minskningar. Alla länder i Kyotoprotokollets bilaga I bör binda sig vid detta mål liksom alla OECD-medlemsländer samt alla EU-medlemsstater, EU-kandidatländer och potentiella EU-kandidatländer. Ett sådant åtagande från industriländerna är mycket behövligt för att inte säga avgörande om utvecklingsländerna ska följa efter och ansluta sig till fastställda mål. Målen bör ses över med tiden, tillsammans med en färdplan med planerade decenniemål för 2030 och 2040, med hänsyn till de senaste forskningsresultaten.

3.6   Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är mycket bekymrad över bristen på ambitioner i förslagen från andra viktiga industriländer, t.ex. Förenta staterna och Japan, som ligger långt efter de ovan nämnda föreslagna målen för 2020. Den amerikanska kongressens energi- och handelsutskott godkände den 21 maj 2009 en lag om energi och global uppvärmning, som efterlyser en utsläppsminskning med 17 % från 2005 års nivåer (inte från de betydligt lägre nivåerna 1990!) senast 2020 och en minskning med 83 % senast 2050. Det 930 sidor långa lagförslaget måste dock antas av den amerikanska regeringen, vilket knappast kommer att kunna ske under tidsfristen fram till Köpenhamnsmötet i december. EESK är oroad över konsekvenserna när det gäller möjligheterna till framgång i förhandlingarna i Köpenhamn.

3.7   Kommittén är även kritisk till bristen på konkreta ekonomiska åtaganden från G8, åtta andra nationer och EU vid klimat- och energimötet inom ramen för Major Economies Forum i L'Aquila i Italien den 9 juli 2009. Man kom visserligen överens om ett långsiktigt mål att minska de globala utsläppen med minst 50 % fram till 2050 och som ett led i detta ett minskningsmål på 80 % eller mer för industriländerna senast 2050. Det finns dock inga hänvisningar till något basår för utsläppsminskningarna, och man kom inte överens om några mål på medellång sikt (2020).

3.8   EESK håller med kommissionen om att utvecklingsländerna som grupp (med undantag av de minst utvecklade länderna i Afrika) samtidigt bör begränsa sina utsläppsökningar till 15–30 % under den nivå som skulle ha uppnåtts utan några åtgärder fram till 2020.

EESK anser att det krävs snara och gemensamma åtgärder för att kunna uppnå dessa mål.

3.9   Utsläppsmängden per capita är enligt EESK ett rättvist index för industriländernas och utvecklingsländernas minskningsmål, eftersom varje medborgare i världen bör ha likvärdiga renings- eller föroreningsrättigheter.

3.10   Mått som kolintensitet [kolutsläpp/BNP-enhet] skulle kunna användas som minskningsindex, men EESK manar till försiktighet med detta eftersom den parametern kan minskas genom en ökning av ett lands BNP, i stället för genom en minskning av landets totala utsläpp.

4.   Utsläpp från luftfart och sjöfart

4.1   Utsläpp

4.1.1   Utsläpp från internationell (och nationell) luftfart samt sjöfart är en ökande källa till globala utsläpp – utsläppen av växthusgaser från internationell luftfart ökade med 4,5 % per år mellan 1990 och 2004, medan utsläppen från internationell sjöfart ökade med 2,75 % per år under samma period. Trots detta regleras inte dessa utsläpp av FN:s ramkonvention om klimatförändringar och dess Kyotoprotokoll. Luftfarten står för omkring 2 % av de globala utsläppen, baserat på koldioxidutsläpp från luftfarten under 2007, vilka sannolikt kommer att öka under den närmaste framtiden. IATA (International Air Transport Association) antog i juni 2009 en rad mål för att minska utsläppen av växthusgaser från luftfarten. IATA föreslår också att utsläppen ska beräknas (betalas) på global nivå i stället för på regional eller lokal nivå. I rapporter nyligen från Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) anges att den internationella sjöfarten släpper ut ungefär 843 Mt koldioxid per år (~ 3,5 % av de sammanlagda globala utsläppen av växthusgaser), vilket motsvarar utsläppen från ett stort industriland som Tyskland.

4.2   Mål

4.2.1   EESK är ense med kommissionen om att utsläppen från den internationella luftfarten och sjöfarten bör ingå i Köpenhamnsavtalet: ”senast 2020 ska [de] ha minskat till under 2005 års nivåer, och 2050 ska de ligga avsevärt under 1990 års nivåer”. Vidare håller EESK med kommissionen om att utsläppen från internationell luftfart och sjöfart ska räknas med i de sammanlagda nationella utsläppen enligt Köpenhamnsavtalet om Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) och IMO inte har enats om utsläppsmålen före utgången av 2010. EESK framhåller på nytt att tillämpningen av systemet för handel med utsläppsrätter är mycket mer komplicerad för sjöfarten jämfört med luftfarten och att ett alternativt globalt system kan visa sig vara effektivare än ett EU-baserat eller regionalt system (se även EESK:s yttrande om miljöanpassning av sjötransporter och transporter på inre vattenvägar).

5.   Utsläppen från markanvändning och från förändrad markanvändning

5.1   Förändringar i markanvändningen – huvudsakligen avskogning, torvbränning och liknande står för ca 17,4 % av de nuvarande globala utsläppen.

5.2   Med hänsyn till den stora andelen utsläpp från förändrad markanvändning erinrar EESK om behovet av att senast 2020 minska den tropiska bruttoavskogningen med minst 50 % jämfört med nuvarande nivåer (se EESK:s yttrande om bekämpande av avskogning och skogsdegradering för att motverka klimatförändringen och minskningen av den biologiska mångfalden).

5.3   Samtidigt måste vi först och främst garantera hållbar förvaltning av skogarna, gräsmark, våtmark och torvmark i industriländerna (och senare även i utvecklingsländerna) för att upprätthålla koldioxidbindningen även i dessa länder. Alla nationer måste vidta åtgärder för att begränsa avskogningen.

5.4   Europa bör föregå med gott exempel när det gäller att främja bevarandet av skogar genom att exempelvis kräva certifiering av att trävaror kommer från hållbart brukade skogar.

5.5   Jordbrukssektorn och klimatförändringen behandlas i ett separat yttrande från EESK (1) och behandlas därför inte vidare i detta yttrande.

6.   Sektorsstrategier inom klimatförhandlingarna

6.1   EESK föreslår att man överväger sektorstrategier som komplement till klimatförhandlingarna. I linje med en rapport från en arbetsgrupp för Kyotoprotokollet skulle man exempelvis kunna komma överens om frivilliga/obligatoriska, kvantifierade/kvalificerade mål inom olika sektorer (till exempel: elektricitet, järn och stål, cement) utöver de nationella utsläppsmålen. Sektorsstrategin beskrivs närmare i samband med begränsningsåtgärder i ett globalt klimatförändringsavtal.

7.   Fluorerade gaser

7.1   EESK instämmer i förslaget att satsa på att få med flera nya industrikemikalier i ett framtida klimatfördrag. Ett sådant ämne är kvävetrifluorid (NF3). Det är ett ämne som allmänt används för framställning av persondatorer och platta tv-skärmar (LCD), och det är ungefär 17 000 gånger mer verksamt än koldioxid. Fluorkolväten (HFC) regleras t.ex. inte av Montrealkonventionen och används som ersättning för klorfluorkolväten (HCFC). Andra nya kemikalier som är under övervägande är nya typer av perfluorkarbon (PFC) och fluorkolväten (HFC), trifluorometylsvavelpentafluorid (SF5CF3), fluorerade etrar, perfluorpolyeter (PFPE) samt kolväten (HC). Kemikalieindustrin uppmanas att utveckla ersättningsämnen för nya industrigaser med hög global uppvärmningspotential.

7.2   Mål

7.2.1   EESK välkomnar kommissionens stöd till en internationell överenskommelse om att lägga till följande fluorerade gaser (f-gaser) i Kyotoprotokollets korg: nya typer av fluorkolväten (HFC) och perfluorkarboner (PFC), trifluormetylsvavelpentafluorid (SF5CF3), fluorerade etrar, perfluorpolyeter (PFPE) och kolväten (HC), vilket ska leda till en begränsning och successiv avveckling.

7.2.2   EESK rekommenderar att övervakning och kontroll av halterna av nya f-gaser görs till ett viktigt inslag i internationella avtal.

8.   Begränsningsåtgärder

8.1   EESK anser att de nationella regeringarna starkt bör verka för minskningar av energiförbrukningen till låg kostnad, t.ex. åtgärder för energieffektivisering i byggnader – genom föreskrifter och fastställande av standarder. Lagstiftning kan användas för att främja avfallsminskning och återvinning. Bidrag bör erbjudas för att uppmuntra människor att utrusta sina bostäder med solpaneler, förbättra isoleringen av husen osv.

8.2   Förnybara energikällor bör stödjas. Exempel: Bidrag bör ges till uppförandet av vindturbiner för elproduktion, med möjlighet att överföra strömmen till elnätet, generering av biogas från en kombination av gräs, vegetation, råg m.m. – som därefter fermenteras för att framställa metan, som sedan leds ut i gasnätet. Detta har åstadkommits i Tyskland enligt den tyska lagen om förnybara energikällor, som har lett till att mer än 14 % av landets el kommer från förnybara källor.

8.3   Koldioxidsnål och miljövänlig teknik måste främjas. Industriländer och utvecklingsländer uppmanas att tänka i nya banor och om möjligt gå över till ny energieffektiv teknik.

8.4   Det behövs förbättringar av befintliga och nya elkraftanläggningar genom en rad olika åtgärder, bland annat följande: övergång till koldioxidsnåla bränslen, ökning av andelen förnybar energi eller kärnkraft, användning av effektivare kraftverksteknik.

8.5   EESK förespråkar att de inledande investeringarna i mindre utvecklade länder bör inriktas på att köpa bästa tillgängliga teknik lokalt eller teknik som är anpassad till lokala förhållanden.

9.   Anpassningsåtgärder

9.1   Enligt handlingsplanen från Bali måste anpassning uttryckligen ingå i ett klimatavtal för tiden efter 2012. Anpassning till klimatförändringen, varigenom samhället ökar sin förmåga att klara klimatförändringarnas effekter, togs nyligen upp vid en internationell vetenskaplig kongress om klimatförändringarna. Den 1 april 2009 offentliggjorde EU en vitbok om anpassningsåtgärder (KOM(2009) 147 slutlig) varigenom EU och dess medlemsstater bättre kan förbereda sig för konsekvenserna av klimatförändringarna.

9.2   EESK stöder kommissionens önskemål om att i Köpenhamnsavtalet fastställa en ram för anpassningsåtgärder, som bör innehålla följande:

—	Det måste finnas en anpassningsstrategi.

—	Anpassningen behöver integreras i EU:s viktigaste politikområden.

—	Anpassningen måste ske på lokal och regional nivå.

—	Stöd till anpassning i de minst utvecklade länderna och utvecklingsländer som är små önationer och även under ramkonventionen om klimatförändringar (UNFCCC) via ramen för anpassningsåtgärder.

9.3   För att anpassningspolitiken ska bli framgångsrik är det viktigt att bördorna fördelas rättvist och att konsekvenserna för låginkomstgruppernas sysselsättning och livskvalitet beaktas. Den sociala dimensionen av anpassningspolitiken behöver också beaktas, och alla arbetsmarknadsparter måste engageras.

10.   Global forskning, teknisk utveckling och demonstration

EESK anser att finansiering för global (och regional) forskning, teknisk utveckling och demonstration (FoTUD) måste tillhandahållas, och den behövs omedelbart. FoTUD-planer rekommenderas för att påskynda utveckling, tekniska förbättringar och marknadsintroduktion av förnybara energikällor och kombinerad produktion av värme och el från kraftvärmeverk.

10.1.1   EESK stöder kommissionens ståndpunkt (SEC(2008) 3104 slutlig) när det gäller genomförandet av integrerad forskning om klimatförändringarna enligt det gällande sjunde ramprogrammet för forskning. EESK rekommenderar ett närmare partnerskap mellan kommissionen och IPCC inom det sjunde ramprogrammet för forskning och relaterade och framtida forskningsprogram.

10.1.2   EESK förespråkar en kraftig ökning av forskning, utveckling och demonstration av koldioxidsnål och energieffektiv teknik som identifierats av Internationella energiorganet samt teknik som identifierats inom den strategiska EU-planen för energiteknik för att få en flygande start och snabbare komma igång med att använda strategiskt viktig koldioxidsnål och energieffektiv teknik.

10.1.3   Hela läget i fråga om skydd av immateriella rättigheter och utvecklingsländer har ändrats betydligt sedan 1995, då avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (Trips) började gälla. Enligt Trips-avtalet är utvecklingsländerna skyldiga att respektera utländska patent. Sedan Trips trädde i kraft verkar företagen anse det mer meningsfullt att ansöka om patent i utvecklingsländerna.

10.2   EESK stöder kommissionen när det gäller följande mål:

—	Att genomföra forskning om klimatförändringarnas konsekvenser, anpassning och andra begränsningsalternativ på nationell och internationell nivå.

—	Att främja internationellt samarbete inom forskning och teknik för all klimatrelaterad forskning, inklusive koldioxidsnål teknik och förnybara energikällor inom alla sektorer.

—	Att minst fördubbla energirelaterad FoTUD fram till 2012 och öka FoTUD till fyra gånger den nuvarande nivån fram till 2020, med en stark förskjutning mot koldioxidsnål teknik, särskilt förnybara energikällor.

11.   Finansiella resurser

11.1   Ett övergripande Köpenhamnsavtal måste backas upp av tillräckliga finansiella resurser. Industriländerna måste mycket snart komma med finansieringsförslag för att motivera utvecklingsländerna att också vidta åtgärder. Finansieringen är tillsammans med mål som industriländerna och utvecklingsländerna är överens om den viktigaste faktorn för framgång eller misslyckande i Köpenhamn.

11.2   EU:s engagemang för Köpenhamnskonferensen förefaller som bäst vara halvhjärtad att döma av att EU:s statschefer vid sitt möte den 18–19 juni 2009 sköt upp viktiga beslut om finansiering av åtgärderna mot klimatförändring, förutom att de uttalade att principen om betalningsförmåga och ansvar för utsläppen ska vara grunden för klimatfinansieringen.

11.3   Europeiska rådet har således hittills inte fattat något beslut om finansieringen, och EESK är mycket bekymrad över senfärdigheten. Det är mycket oroande att industriländerna, inklusive EU, än så länge inte har gjort tillräckliga finansiella utfästelser eller åtaganden.

11.4   Investeringar på områden som tekniker för energieffektivisering och ett brett sortiment av koldioxidsnåla tekniker kommer att främja ekonomisk tillväxt och förbättra energibesparingarna.

11.5   Finansiering av utvecklingsländernas begränsningsåtgärder bör komma från nationella och internationella källor, den globala koldioxidmarknaden och bidrag från industriländerna:

—

Nationella: De flesta investeringar fram till 2020 och minskningar av energiförbrukningen är relativt billiga – t.ex. energieffektiviseringsåtgärder i bostäder, byggnader och i den privata sektorn. Dessutom kan den offentliga miljö- och energipolitiken underlätta de finansiella investeringarna. Andra potentiella finansieringskällor kan vidare komma via utnyttjandet av bidrag och lån enligt nationella, internationella och bilaterala program.

—

Internationella: För begränsningsåtgärder utöver kortsiktiga lågkostnadsalternativ med nettovinst måste finansieringen av begränsningsåtgärder som överskrider den inhemska kapaciteten i respektive utvecklingsland komma från samtliga källor och innovativa finansieringsmekanismer, inklusive offentliga medel och internationella koldioxidkreditmekanismer. EESK stöder kommissionens ansträngningar att bygga upp en OECD-omfattande koldioxidmarknad senast 2015 genom att koppla samman EU:s system för handel med utsläppsrätter med andra jämförbara system och uppnå en ännu bredare marknad fram till 2020.

11.6   Europeiska rådet har understrukit att internationella finansieringsmekanismer behöver utforskas närmare. Frågan kommer att finnas på dagordningen vid Europeiska rådets möte i oktober. EESK anser att detta innebär att skjuta upp saker och ting till sista stund eftersom Köpenhamnskonferensen hålls i december.

EESK stöder kommissionens uppfattning att industriländerna måste bidra via offentliga medel och användningen av koldioxidkreditmekanismer. Bidragen från offentliga medel bör vara jämförbara och grundas på principen om att förorenaren betalar och varje lands ekonomiska förmåga. Bidragens storlek bör förhandlas fram och utgöra en integrerad del av avtalet:

i)	Industriländernas årliga finansieringsåtagande bör bestämmas enligt en överenskommen formel (som bygger på en kombination av principen om att förorenaren betalar och betalningsförmågan).

ii)	En viss del av de tillåtna utsläppen från varje industriland bör läggas undan. Dessa utsläpp ska sedan auktioneras ut till länder på en överenskommen internationell nivå.

11.7.1   EESK välkomnar särskilt Mexikos förslag att varje land i världen ska bidra till en central pott, där storleken på bidragen grundas på en formel som beaktar varje lands befolkningsstorlek, BNP och nivå av utsläpp av växthusgaser. Tanken är att den centrala potten sedan ska delas mellan alla länder i förhållande till deras behov av utsläppsminskningar, uppbyggnad av miljövänliga tekniker och anpassning till klimatförändringarnas konsekvenser.

11.8   EESK stöder följande aspekter:

—	Kommissionens inställning att ytterligare system för utsläppshandel bör främjas, i första hand mellan industriländerna och så småningom mellan de större utvecklingsländerna.

—

Förslag om att reformera mekanismen för ren utveckling (CDM), som på grund av CDM:s projektspecifika beskaffenhet har lett till höga transaktions- och administrationskostnader. En övergång från den nuvarande projektbaserade CDM till en sektoriell CDM är en tänkbar utvecklingsväg. En annan väg är en CDM för utveckling och överföring av teknik, vilket uppfyller kraven i handlingsplanen från Bali.

11.9   De förutsedda kostnaderna för att uppnå de långsiktiga målen senast 2050 är inte låga – i storleksordningen 2 % av nuvarande BNP, men kostnaderna kommer att bli betydligt högre om vi avstår från att agera med beslutsamhet.

12.   Allmänhetens medvetenhet och utåtriktat arbete

12.1   Det är viktigt att allmänheten informeras om hur allvarlig den pågående globala uppvärmningen är och vilka konsekvenser den kan få om inte åtgärder snabbt vidtas för att motverka klimatförändringarna.

12.2   Medborgarna måste uppmuntras och motiveras att bidra genom att använda miljövänligare energiformer, köpa mer energieffektiva varor och tjänster och minska sitt koldioxidavtryck.

12.3   EESK anser att länderna via medierna bör upplysa sina medborgare om det överhängande behovet av åtgärder och det nödvändiga i att spara på energi samt tillhandahålla alternativa energikällor (andra än fossila bränslen) och på så sätt bidra till att minska de skadliga utsläppen av växthusgaser. Klimatförändringsfrågor bör också tas upp i undervisningen på grundskole- och gymnasienivå enligt läroplan, vilket dock är en mer långsiktig strategi.

EESK förordar en framåtsyftande utbildningspolitik för att sprida kunskap om klimatförändringarnas effekter, vilket kommissionen föreslår.

12.4   Kommittén är starkt övertygad om att Europeiska rådet bör uppmana medlemsstaterna att inom sina egna nationella domäner stödja och underlätta engagerandet av lokala och regionala myndigheter, företag, fackföreningar och andra företrädare för det organiserade civila samhället för att främja strategier och initiativ när det gäller klimatförändringarna.

12.5   EESK anser också att de lokala, regionala och nationella myndigheterna bör samarbeta närmare för att hjälpa till att bygga upp en gedigen kunskapsbas om klimatförändringarnas effekter och konsekvenser genom att mobilisera sina medborgare och den privata sektorn. Inom ramen för EU-initiativet Borgmästaravtalet har t.ex. drygt 500 kommuner lovat att minska sina koldioxidutsläpp med mer än 20 % fram till 2020.

13.   Översynsbestämmelse

13.1   EESK understryker behovet av att i avtalet inbegripa en bestämmelse om regelbunden översyn av den allmänna utvecklingen och prövning av om åtagandena och åtgärderna är tillräckliga, inklusive en generell översyn 2015.

---

(1)  EUT C 27, 3.2.2009, s. 59–65.

---