30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 324/49

—

Prisstabilitetsmålet bör justeras till ett symmetriskt mål t.ex. 2 % +/- 1 procentenhet. Att ha ett mål med en mittpunkt gör det lättare att bedöma hur nära målet man är och har betydelse för att få ett motsvarande agerande från ECB när inflationen ändras på grund av att efterfrågan sjunker och när efterfrågan stiger.

—

För en politik med tydligare samband mellan de penningpolitiska åtgärderna och de finanspolitiska åtgärderna framstår den underliggande inflationen som det mått på inflation som bör användas. Det har rensats från prisförändringar som ECB inte kan påverka och som kan vara tillfälliga. Detta mått visar mer på den trendmässiga förändringen av priserna. Dessutom bör ECB i sina bedömningar av prisförändringarna beakta om de beror på skatteförändringar.

—

En justering av kraven på prisstabilitet för kandidaterna till den gemensamma valutan måste göras. Formellt fordrar det en förändring i fördraget. Men med tanke på att en sådan förändring inte ens fanns med i det konstitutionella fördraget vore en flexibel tolkning av fördraget på sin plats där syftet bakom kravet och inte den faktiska konstruktionen fick avgöra inträdesmöjligheten i eurozonen. Det naturliga bör vara att sätta samma prisstabilitetsmål som för medlemmarna i euroområdet.

—

Stabiliteten och tilltron till penningpolitiken är inte beroende av en inflationsnivå under 2 procent. En något högre nivå som mått på prisstabilitet skulle inte rubba stabiliteten. Det som avgör detta är mer att man vet att viljan och förmågan finns att kontrollera inflationen så att det mål som man väljer uppfylls.

—

ECB borde offentliggöra protokollen från sina sammanträden.

—

Det är liten risk för en pro-cyklisk politik så länge som kapacitetsutnyttjandet inte nått den nivå då tendenser till ökad inflation börjar inträda. Arbetslösheten har fortfarande orimliga nivåer och det finns stora resurser för ett utökat arbetskraftsdeltagande. Under år med goda ekonomiska förhållanden bör huvudinriktningen för den ekonomiska politiken vara att planera inför de kommande ekonomiska problemen på grund av den demografiska utvecklingen. I en situation med en positiv ekonomisk utveckling räcker det inte med de allmänna EU-målen för den offentliga budgeten och skulden. Medlemsstater som redan har uppnått dessa mål kan inte få slå sig till ro.

—

EESK anser att indikatorerna för budgetbalans och statsskuld bör behållas men att diskussionen måste föras ett steg längre genom att man ser på de verkliga målen för den ekonomiska politiken.

—

De treåriga ekonomiska riktlinjerna bör ha som huvudmål en miniminivå på ekonomisk tillväxt, en minskningstakt för arbetslösheten samt procentsatserna inom Lissabondagordningen för arbetskraftsdeltagandet. Nationella mål bör fastställas, vilka dock inte får vara lägre än målen för hela EU.

—

Finansministrarna måste bli konsekventa och inte säga en sak i Bryssel och agera på ett annat sätt hemma.

—

Mellan mötena i Kölnprocessen bör man göra gemensamma studier om ekonomiska samband, om effekten av olika politiska åtgärder och liknande frågor.

—

Kölnprocessen kan vara den plats där tillräcklig tyngd kan ges åt kravet på alla inblandade att fullfölja sina skyldigheter vad gäller ekonomisk statistik.

—

Parlamentet bör inför varje möte ta fram en resolution om den ekonomiska situationen och önskad politik.

—

Både Ekofin och eurogruppen bör vara närvarande för att få representation både från den samlade finansministerkretsen och från de finansministrar som direkt svarar för den finanspolitik som skall kombineras med ECB:s penningpolitik.

—

En fortsatt analys bör göras för den underliggande inflationen. En djupare studie av vilken politik som har förts i länder med en bra relation – låg inflation i förhållande till tillväxttakten – borde ge underlag för en framtida benchmarking.

—

Det kan vara intressant med studier om hur mycket t.ex. förändringarna i produktiviteten har varit orsak till olikheterna i tillväxt? Hur mycket av skillnaderna i produktivitetsökning som beror på skillnader i investeringar och innovationer? Vad finns det i övrigt för metoder för att öka produktiviteten? EESK vill därför uppmana kommissionen att studera samband mellan de övergripande målen för tillväxt och sysselsättning med t.ex. produktivitetsökningar och inflationsnivåer.

1.1

EU:s ekonomiska riktlinjer – Broad Economic Policy Guidelines – är numera treåriga. Årets riktlinjer innehåller bara smärre justeringar av de riktlinjer som beslutades 2005.

1.2

EESK har därför valt att i årets yttrande om den ekonomiska politiken inte kommentera dessa förändringar utan i stället behandla de formella grunderna för riktlinjerna. En sådan studie kan inte stanna vid det som rent formellt behandlas i de ekonomiska riktlinjerna, utan det är nödvändigt att även gå in på penningpolitiken och sambanden mellan den och finanspolitiken.

1.3

Grunderna för EU:s agerande i penning- och finanspolitiska frågor finns i fördragsreglerna antagna i Maastricht för den gemensamma valutan, i stabilitets- och tillväxtpakten och i fördragets regler för de ekonomisk-politiska riktlinjerna. Med förändringarna under år 2005 är behandlingen av dessa riktlinjer införda i den årliga ”Lissabonprocessen”.

1.4

Avsikten är att se på samspelet mellan dessa regler och deras effekter på den faktiska politiken såväl i EU i dess helhet som nationellt. För att få en heltäckande analys kommer även lönebildningen att beröras. En sådan analys blir med nödvändighet tämligen teoretisk om diskussionen skall kunna föras framåt och politiken förbättras. Målsättningen är att se om dagens regler ger en så positiv effekt som möjligt på de övergripande målsättningarna för prisstabilitet, tillväxt och sysselsättning.

1.5

Bland våra rekommendationer återfinns då inte bara sådana för den aktuella politiken utan också om regelförändringar. Förändringar som kan genomföras omgående, framför allt om ändrat beteende hos beslutsfattarna. Endast i ett fall innebär våra förslag ändringar i fördraget.

2.1

ECB har som övergripande mål prisstabilitet. Som ett andra mål anges i fördragets regler som de antogs i Maastricht att ECB när prisstabilitet är uppnådd skall stödja tillväxten. I det sammanhanget brukar man göra en jämförelse med Federal Reserve i USA som har en målsättning som mer grundar sig på en samlad syn på såväl prisstabilitet som sysselsättning och tillväxt. I formuleringarna kan det synas som en gradskillnad men i den förda penningpolitiken är skillnaderna mer tydliga. Federal Reserve använder oftare utvecklingen för sysselsättningen som skäl för sina ränteförändringar. För ECB förefaller prisstabiliteten vara den enda grunden för ränteförändringar.

2.2

Utöver de faktiska åtgärderna inom penningpolitiken har därför också själva målformuleringen betydelse för hur den samlade ekonomiska politiken påverkas.

2.3

I en total bild av ekonomisk politik – både penningpolitik och finanspolitik – blir därför inte bara den förda räntepolitiken avgörande för hur finanspolitiken kan föras utan lika mycket valet av mål för penningpolitiken. Hos en finansminister finns nog ofta tanken: Om jag gör så här kommer det då att motverkas av att räntan ändras för att justera effekten? För att undvika att det ena politikområdet lägger alltför stränga band på det andra bör ECB och Ekofin överväga samma uppsättning mål i sin politik. Speciellt viktigt är det att eurogruppen inom Ekofin och ECB har samma inriktning. Målet för penningpolitiken måste sättas på mycket lång sikt. I många sammanhang har ECB framfört att man har grundat målet 2 procent på tidigare uttalanden från Ekofin. Åsikterna om vad en eftersträvansvärd inflation är kanske inte skiljer sig så mycket åt men målet och åtgärderna måste kunna respekteras av alla.

2.4

När ECB har fastställt målet för prisstabilitet har man valt en inflationsnivå på under 2 procent. Redan 2003 ändrade man målsättningen till att bli under men nära 2 procent. Målsättningen är därmed något mer realistisk eftersom under 2 procent, den första målsättningen, kunde innebära att man till och med skulle kunna acceptera deflation.

2.5

Återstår dock två problem med en sådan definition: Det är i det närmaste omöjligt att avgöra hur långt från målet man är och vilket avstånd som kan accepteras. Med ett symmetriskt mål sätts ett intervall runt den mest önskvärda inflationstakten. Med ECB:s önskan om att ligga nära 2 procent skulle ett mål med 2 procent +/- 1 procentenhet vara den bästa målformuleringen. Ett sådant mål skulle även ta bort en del av oron som till och med dyker upp runt enstaka förändringar på promillenivån. EESK finner att alla skäl talar för att justera ECB:s mål till ett symmetriskt mål. Att ha ett mål med en mittpunkt kan också vara av betydelse om man vill se ett motsvarande agerande från ECB när inflationen ändras på grund av att efterfrågan sjunker och när efterfrågan stiger. Historiskt sett skedde räntehöjningen snabbt när den europeiska ekonomin gick bra före millennieskiftet, medan sänkningarna under de dåliga åren ett par år senare gick betydligt långsammare.

2.6

Det kvarvarande problemet är – vilken inflation är det som mäts? I ECB:s formella mål är det HIKP (det harmoniserade konsumentprisindexet) dvs. måttet på den heltäckande inflationsnivån. Från denna kan man ta bort t.ex. energipriser eller livsmedelspriser för att få fram inflationsnivåer som kan anses mer påverkbara av penningpolitiken och som inte beror på faktorer som man inte rår över. Detta är framför allt för att komma bort från en effekt av oljeprisstegringar, vilka är tillfälliga och kan gå åt motsatt håll tämligen omgående. För att undvika en direkt effekt från tillfälliga förändringar på ECBs politik behöver man ett modifierat prisindex. Även med en trolig långsiktig ökning av energipriserna kan tillfälliga oljeprisförändringar aldrig motverkas av ränteförändringar, vilka beräknas få effekt först efter 1–2 år.

2.7

Det inflationsbegrepp som brukar kallas den underliggande inflationen är tänkt att mäta den interna inflationstendensen i ekonomin (euroområdet för ECB). Dessa förändringar av prisnivån är mer av trender och det är sådana som är viktigast för ECB att påverka. Den mest direkta effekten från ränteändringar på prisstegringstakten bör logiskt finnas mellan detta mått på inflationen och ECB:s räntepolitik. När ECB har accepterat en inflation över det mål som man har lagt fast kan man se en trolig effekt av att man i själva verket även ser på någon av dessa reducerade inflationsserier. Om man även hänvisar till den underliggande inflationen blir det lättare för ECB att få förståelse för sin politik. För en politik med tydligare samband mellan de penningpolitiska åtgärderna och de finanspolitiska åtgärderna framstår den underliggande inflationen som det mått som bör användas. Det skulle bli lättare att få en mer positiv effekt på tillväxt och sysselsättning för den samlade ekonomiska politiken.

2.8

En jämförelse mellan den officiella inflationen enligt HIKP och de mått som finns på den underliggande inflationen visar de flesta år (enligt bilagan) endast på små skillnader. Det är endast under 2005 som energipriserna på något nämnvärt sätt har påverkat den allmänna prisnivån. Om man jämför inflationen med ECB:s målsättning är det endast under åren 2000 och 2005 som man har fått ner den underliggande inflationen för långt under sin målsättning. Om man hade haft målet enligt den underliggande inflationen borde politiken t.ex. under 2005 ha varit mindre restriktiv.

2.9

En annan faktor som påverkar inflationsnivån men som inte direkt är en effekt av den inhemska efterfrågenivån är förändringar i skatter och avgifter. Om t.ex. medlemsstaterna höjer momsen för att minska budgetunderskotten så ökar inflationen. Detta kan leda ECB, om man använder HIKP som inflationsmått, till att höja räntan. Men momshöjningen får en dämpande effekt på efterfrågan i samhället och skulle då med en samlad syn på den ekonomiska politiken snarast kombineras med en räntesänkning. I dessa situationer, vilket t.ex. blir aktuellt när Tyskland vid årsskiftet 2006/2007 höjer momsen från 16 till 19 procent bör alltså ECB noggrant se på både orsaken till inflationen och att den är en enstaka händelse utan att orsaka en trendmässig höjning av inflationen. En ytterligare aspekt är att om ECB låter en sådan skattehöjning i ett land påverka penningpolitiken får det negativa effekter även på alla andra länder inom eurozonen.

2.10

För anslutning till den gemensamma valutan gäller fortfarande, för de medlemsstater som ännu inte ingår, att de enligt fördraget skall ligga ”nära den i de högst tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet”. Nära är detsamma som högst 1,5 procent ifrån. Bäst i det sammanhanget betyder den lägsta inflationen. Detta är inte lika naturligt som mål i dag som det var i början av 1990-talet. Med de senaste årens situation kan det innebära ett krav på en lägre inflation än i euroländerna. Än mer absurt blir kravet eftersom det grundas på inflationen i EU-länderna och inte bara euroländerna. Under den senaste tiden har icke-euroländer dominerat bland de tre som avgör kravet på prisstabilitet för de euro-ansökande länderna. En justering av kraven på prisstabilitet för kandidaterna till den gemensamma valutan måste därför göras. Formellt fordrar det en förändring i fördraget. Med tanke på att en sådan förändring inte ens fanns med i det konstitutionella fördraget skulle en formell ändring ta så lång tid att flertalet Euro-ansökande länder tvingas försöka uppnå det nuvarande kravet. En flexibel tolkning av fördraget vore därför på sin plats där syftet bakom kravet och inte den faktiska konstruktionen fick avgöra inträdesmöjligheten i eurozonen. Det naturliga kravet bör vara att även för dem sätta samma mål som för medlemmarna i euroområdet. Om detta mål skulle justeras till 2 procent +/- 1 procentenhet så skulle det också gälla som krav för eurokandidaterna.

2.10.1

Man kan även behöva ha en mer flexibel syn på prisstabiliteten i länder med mycket snabb ekonomisk tillväxt. Att en något högre inflation är en nödvändig del av de anpassningar som behövs i en starkt växande ekonomi kan t. ex. Irland vara ett exempel på.

2.11

Inflation är ett statistiskt mått. Det behövs ett sådant underlag för den ekonomiska politiken. Medborgarna upplever dock prisstegringar på ett annat sätt. Man känner starkt att man påverkas av hyror, matpriser, bensinpriset osv. Å andra sidan är det få som ens märker de prissänkningar som finns på vissa varor. Allvarligare är emellertid att effekterna påverkar olika personer mycket olika. När de stigande priserna mest gäller nödvändiga varor drabbas de fattiga värst. En allmän prisstegring på 2–3 procent kan för dem betyda en avsevärd höjning av levnadskostnaderna. Dessa effekter måste politikerna uppmärksamma och motverka genom olika politiska åtgärder. Det gäller då inte omfattningen av budgetpolitiken utan dess konkreta innehåll.

3.1

Har medlemsstaternas politik förändrats i och med den nya formuleringen av stabilitets- och tillväxtpakten och har kommissionens och senare rådets bedömning av länderna ändrats? Det synes som om det endast är Litauen som tydligt har använt förklaringar för underskott hämtat från den nya pakten. Den nya pakten har emellertid lett till att samtliga medlemsländer har fastställt nationella mål för de offentliga finanserna på medellång sikt. Målen utgår från den aktuella situationen i respektive land.

3.2

Med den ekonomiska utvecklingen efter det att pakten omformulerades är det naturligt att den inte har haft någon synlig effekt. De flesta förändringar som infördes handlade om situationer då man går in i perioder med större ekonomiska problem. Nu har det i stället varit en period med ekonomisk återhämtning och förbättringar som även har synts i paktens indikatorer.

3.3

Med 2005 och 2006 års förväntade ekonomiska utveckling, speciellt mot bakgrund av den mer positiva utvecklingen inom Tyskland, kan man alltså förvänta sig generellt bättre uppnående av indikatorerna inom stabilitets- och tillväxtpakten. Att detta händer i en period med mycket stora oljeprishöjningar visar på att det finns ganska stor styrka i de ekonomiska förbättringarna. Effekten av oljeprishöjningarna kan ha olika stor betydelse för olika länder beroende på hur beroende man är av oljeimporten. Även under de ”goda” åren finns det dock några länder som fortfarande ligger långt från att uppfylla målet för budgetbalansen. Dessa länder bör ha god hjälp av utvecklingen i övriga EU-länder.

3.4

Med den nivå på tillväxten som har uppnåtts eller förväntas har man dock i de flesta länder inte nått den nivå då paktens hårdare linje för budgetåtgärder under ekonomiskt goda år bör rekommenderas. Det är liten risk för en procyklisk politik så länge som kapacitetsutnyttjandet inte nått den nivå då tendenser till ökad inflation börjar inträda. Arbetslösheten har fortfarande orimliga nivåer och det finns stora resurser för ett utökat arbetskraftsdeltagande. Samspelet mellan finanspolitik och penningpolitik sätts under nya påfrestningar jämfört med de tidigare årens mycket svaga ekonomiska situation. Under år med goda ekonomiska förhållanden bör huvudinriktningen för den ekonomiska politiken vara att planera inför de kommande ekonomiska problemen på grund av den demografiska utvecklingen.

3.5

I en situation med en positiv ekonomisk utveckling räcker det inte med de allmänna EU-målen för den offentliga budgeten och skulden. Medlemsstater som redan har uppnått dessa mål kan inte få slå sig till ro. Det är väsentligt att de utnyttjar de nationella målen enligt den nya stabilitets- och tillväxtpakten till att förbättra den ekonomiska situationen.

3.6

Utöver att den besvärliga ekonomiska situationen före år 2005 har varit huvudanledningen till problemen med att klara paktens indikatorer finns det också statistiska förklaringar som sällan observeras. I en ekonomi med låg inflation, behåller statsskulden sitt värde. Det fordras faktiska åtgärder för att reducera den. Med stark tillväxt reduceras statsskulden som andel av BNP utan att något behöver göras och budgetbalansen förbättras. Vid hög inflation minskar den offentliga sektorns ekonomiska bidrag som andel av BNP – budgetbalansen förbättras statistiskt, liksom statsskulden. Vid tillväxt ökar de offentliga inkomsterna utan att man formellt behöver höja skatterna. I viss mån har alltså de besvärliga statistiska effekterna på statsskuld och budgetbalans under den senaste tiden avlösts av positiva statistiska effekter.

3.7

Under de dåliga åren har en annan av effekterna varit att sparandet har varit ovanligt högt. Utan investeringsalternativ i Europa har detta kapital sökt sig till USA. Med det ökande förtroende för ekonomin som följer med bättre tider kan man förvänta sig att den minskande oron för framtiden leder till minskat sparande. En god cirkel kan skapas med ytterligare ökad efterfrågan.

3.8

Slutligen kan nämnas att finanspolitiken på EU-nivå har ett särskilt problem. Den som skall forma den och se till att den följs byts ständigt. Det händer att en fjärdedel av finansministrarna byts på ett år. Ansvarskänslan för den politik som skapats av tidigare ministrar blir inte så stark. Det behövs därför mer långsiktiga beslut inom Ekofin så att en ny uppsättning ministrar inte omintetgör den politik som har inletts. Det ständiga bytet av ministrar gör det också svårt att hinna få ett Ekofin som kan skapa sig en politisk vilja att föra en gemensam politik.

4.1

”Broad Economic Policy Guidelines” har funnits sedan 1993. Från att ha handlat om enbart finanspolitik har sysselsättningsfrågorna också tagits in och från och med 2005 har de förts samman med sysselsättningsriktlinjerna och Lissabondagordningen i en samlad process. Här handlar det i praktiken om nationell politik där kommissionen och rådet ger riktlinjer. Det finns ingenting om sanktioner som inom stabilitets- och tillväxtpakten.

4.2

Den diskussion som har varit sedan EMU kom till har dominerats av obalansen mellan en central penningpolitik och en finanspolitik som fortsätter att vara nationell. Stabilitets- och tillväxtpakten är en ”hybrid” där det även finns inslag av gemensam politik och sanktioner, medan de ekonomiska riktlinjerna bygger på rekommendationer.

4.3

Vad finns det för vägar att utveckla de ekonomiska riktlinjerna? För att hitta dessa vägar är det nödvändigt att klart skilja på fastställandet av målen för den ekonomiska politiken och vilka medel man använder för att sträva efter att uppnå målen.

4.4

Vad gäller stabilitets- och tillväxtpakten har budgetbalansen och statsskuldens andel av BNP i den allmänna debatten kommit att uppfattas som mål. Dessa två utgör dock i sig inga slutmål. De är mer av indikatorer på i vilken riktning politiken förs. Balans eller överskott i de officiella budgetarna syftar till att skapa en beredskap för att kunna utnyttja detta i en situation med ekonomisk recession. Överskott blir då ett medel för att senare kunna använda pengarna till ekonomisk stimulans av ekonomin. EESK anser att indikatorerna för budgetbalans och statsskuld bör behållas men att diskussionen måste föras ett steg längre genom att man ser på de verkliga målen för den ekonomiska politiken.

4.5

De övergripande målsättningarna för hela den ekonomiska politiken, både penning- och finanspolitik, är prisstabilitet, tillväxt och full sysselsättning. Dessa mål måste formuleras. Prisstabiliteten har vi redan behandlat. Grunden för de ekonomiska riktlinjerna bör därför vara att man på EU-nivå även fastställer definitioner på önskad tillväxt och full sysselsättning. Praktiskt finns det svåra problem med att göra detta. För att målen skall vara realistiska måste de ses i relation till den aktuella ekonomiska situationen. Det betyder att de kan behöva revideras tämligen ofta och inte vara lika långsiktiga såsom prisstabilitetsmålet.

4.6

Man kan diskutera hur bra tillväxten mäter den ekonomiska utvecklingen. De mått som vanligen används tar inte med sociala effekter och miljöeffekter. Om man dock bara ser på den rent ekonomiska tillväxten finns det två vedertagna mått: ökning av real BNP per invånare och detsamma mätt enligt s.k. köpkraftsparitet (PPP). Det sistnämnda försöker likställa den faktiska ekonomiska situationen i olika länder. Det har här ingen betydelse vilket mått man väljer eftersom det är ökningstakten vi vill fastställa. Den avviker knappast år från år beroende på vilken typ av BNP man mäter. Försök har för några år sedan gjorts att fastställa vid vilken ökningstakt som arbetslösheten börjar minska. Målet var då att minst ha en sådan tillväxttakt för BNP (cirka 3 %). Den typen av mål för tillväxten kan dock variera över tiden liksom mellan olika ekonomier. Med tanke på problemen att reducera arbetslösheten är det dock svårt att tänka sig ett tillväxtmål som är lägre än där arbetslösheten börjar minska. Det är inte så många länder som under senare år faktiskt nått en sådan miniminivå på tillväxt.

4.7

Vid jämförelser mellan länder och vid val av politik för att öka tillväxttakten är det viktigt att skilja på de två huvudmetoderna till tillväxt. Antingen kan tillväxten öka genom att man producerar mer med samma teknik, oftast genom att arbetskraften ökar, eller så kan man öka produktiviteten. Mer produceras då med samma arbetskraft. Under de närmaste åren finns det fortfarande möjlighet att utnyttja den första metoden men om några år återstår med den demografiska utvecklingen nästan bara den senare metoden.

4.8

För sysselsättningen är det betydligt besvärligare att hitta ett mål. Målet måste bestå av två delar, dels hur stor andel av den arbetsföra befolkningen som deltar i arbetskraften (sysselsättningsgraden), dels hur många av dessa som är arbetslösa. Inom Lissabondagordningen har man fastställt målsättningar för sysselsättningsgraden till totalt (70 %), för kvinnor (60 %) och personer mellan 55 år och pensionsåldern (50 %).

4.9

För arbetslösheten finns inga mål fastställda i form av procenttal. Det finns till att börja med flera olika metoder att mäta vilka som skall räknas in bland de arbetslösa. Det som gör att man måste ha minst två målsättningar är emellertid att man dels har den öppna arbetslösheten, dels de som deltar i någon form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ytterst få länder finns i närheten av det som man skulle kunna kalla full sysselsättning (endast några få procents arbetslöshet, vilket alltid finns i en dynamisk ekonomi, där förändringar ständigt måste ske). Det kan därför i stället vara lämpligt att under lång tid framöver ha som mål en viss procentuell minskning av arbetslösheten.

4.10

Detta resonemang leder till att de treåriga ekonomiska riktlinjerna bör ha som huvudförslag en miniminivå på ekonomisk tillväxt och en minskningstakt för arbetslösheten. Som målsättning för arbetskraftsdeltagandet kan tills vidare procentsatserna inom Lissabondagordningen behållas. Samma situation som för penningpolitiken – med tydliga mål mot vilka politiken kan bedömas – behövs inom finanspolitiken.

4.11

De ekonomiska riktlinjernas roll därefter bör mer vara att länderna redovisar vad de gör för att uppnå målsättningarna och att sedan kommissionen och rådet bedömer i vilken utsträckning måluppfyllelsen är tillräcklig. Om man inte når målen bör man från EU kunna kritisera den valda politiken och ge förslag utifrån benchmarking från framgångsrik politik i andra länder. Varje land måste dock bedömas utifrån sina förutsättningar och sin aktuella ekonomiska situation.

4.12

Eftersom finanspolitiken fortsätter att vara en nationell fråga är dagens betoning på den ekonomiska situationen totalt inom EU inte särskilt relevant vid en bedömning av varje lands politik. De ekonomiska riktlinjerna bör därför justeras. I framtida riktlinjer bör nationella målsättningar fastställas för de övergripande målen, vilka dock inte bör vara lägre än målen för hela EU, och varje land bedömas efter hur de uppfyller sina målsättningar.

4.13

Med en starkare betoning av vad varje medlemsstat gör utifrån sina ekonomiska förutsättningar och med en koppling till Lissabondagordningens tydligare mål för sysselsättningen kan de ekonomiska riktlinjerna knytas närmare till den övriga inriktningen av Lissabondagordningen. Den övergripande ekonomiska politiken kan bli en mer naturlig del i de nationella reformprogrammen och därmed öka takten för genomförandet av hela Lissabondagordningen.

5.1

1999 skapades det som har kommit att kallas Kölnprocessen. Detta årliga forum för diskussioner om den aktuella politiken mellan Ekofin, ECB, kommissionen och arbetsmarknadens parter (EFS och Unice/CEEP) är föga känt. Det har dock troligen bidragit på ett värdefullt sätt till att de inblandade ökat kännedomen om varandras politik och varandras åsikter inom den ekonomiska politiken.

5.2

Dessa diskussioner sker på två nivåer, en expertnivå och en högnivågrupp. Mötena brukar ske halvårsvis och handla om hur man ser på den aktuella ekonomiska situationen och vilken politik som erfordras.

5.3

Från diskussioner under 2005 kan man peka på hur såväl analys som förslag till åtgärder skiljer sig åt. Kommissionen pekar på den förbättrade ekonomiska situationen. ECB understryker hur viktigt det är att ha en återhållsam lönepolitik (wage moderation), vilket naturligtvis även finns i Unices inlägg. CEEP talar om behovet av offentliga investeringar. Ueapme talar faktiskt inte bara om betydelsen av att se på småföretagen utan också om att man kanske måste acceptera högre inflation. Behovet av allmän ekonomisk stimulans för att få fart på den inhemska efterfrågan förs fram av EFS, liksom att löner inte bara är en kostnad utan den huvudsakliga förutsättningen för efterfrågan och att löntagarna under flera år gjort sitt för att hålla nere inflationen genom löneökningar lägre än produktivitetsökningarna.

5.4

Med en sådan beskrivning kan man fråga sig om det inte behövs en nystart för Kölnprocessen. Hur kan den utvecklas? Hittills har dialogen inom Kölnprocessen handlat om att man möts och utbyter åsikter. En möjlig utveckling är att man mellan mötena gör gemensamma studier om ekonomiska samband, om effekten av olika politiska åtgärder och liknande frågor. Det skulle kunna leda till att man närmar sig varandra i uppfattningen av den ekonomiska verklighet som man måste utgå ifrån. Det här förslaget kan också kopplas till det förslag som tidigare förts fram av EESK om organ för fristående ekonomiska studier. (1)

5.5

En fråga som inte har samma ideologiska karaktär men som ändå har avgörande betydelse för vilken politik som förs är statistikens tillförlitlighet. Att alla medlemsstater klarar av att göra den nödvändiga statistiken tillgänglig samtidigt borde vara en självklarhet. En bedömning av vilken politik som skall föras utifrån felaktiga statistiska uppgifter är förödande. Kanske är samtalen inom Kölnprocessen den plats där tillräcklig tyngd kan ges åt kravet på alla inblandade att fullfölja sina skyldigheter vad gäller ekonomisk statistik. Även Europaparlamentet har flera gånger utryckt krav på bättre statistik.

5.6

I den formella strukturen kanske också förändringar skulle kunna leda till en aktivare diskussion. Europaparlamentets roll skulle kunna stärkas. Från en formell närvaro skulle man kunna gå till att parlamentet inför varje möte skall ta fram en resolution om den ekonomiska situationen och önskad politik. En sådan genomgång skulle kunna ställas mot den mer formella redovisning som troligen kommissionen levererar. Både Ekofin och eurogruppen borde vara närvarande för att få representation både från den samlade finansministerkretsen och från de finansministrar som direkt svarar för den finanspolitik som skall kombineras med ECB:s penningpolitik.

5.7

Även om varje part är självständig i sin politik – ECB, finansministrarna och arbetsmarknadens parter – är behovet starkt av det förbättrade samarbete som vi förespråkar. Att vara självständig innebär inte att inte vara med i den allmänna diskussionen och inte heller att man inte skall kunna lyssna på goda råd. Det är inte heller ett brott mot självständigheten om man talar om detta offentligt i stället för att alltid påpeka att man gör alla bedömningar helt själv och inte påverkas av någon. Finansministrarna måste bli konsekventa och inte säga en sak i Bryssel och agera på ett annat sätt hemma. För ECB borde det vara möjligt att göra som centralbankerna i Storbritannien och Sverige, nämligen att offentliggöra protokollen från sina sammanträden.

6.1

Så här skrev Europaparlamentet om de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning den 26 maj 2005: ”Tillväxten i euroområdet och i EU-25 lyckas inte varaktigt nå sin potentiella nivå och är alldeles för svag, i synnerhet inom de fyra främsta ekonomierna i euroområdet. Hushållens konsumtion är låg och de ekonomiska utsikterna för 2005 och 2006 är otillfredsställande, vilket bidrar till en fortsatt hög arbetslöshetsnivå som endast långsamt kommer att sjunka. Trots att räntenivåerna är de lägsta sedan andra världskriget är investeringsviljan fortfarande låg.”

6.2

Det klassiska motsatsparet i ekonomisk litteratur är inflation och arbetslöshet. Bra resultat för den ena tycks statistiskt sett leda till dåliga resultat för den andra. Vi har, bl.a. med utgångspunkt från beskrivningar som den från parlamentet, valt att i stället försöka finna relationer mellan inflation och tillväxt.

6.3

Man kan i en given ekonomisk situation jämföra tillväxten i länder med låg inflation och länder med hög inflation. Man kan också se hur tillväxten varierar i ett land under olika situationer, när inflationen varierar. Våra tabeller kan kanske inte kallas vetenskapliga, men de ger oss en tydlig vink om att kännedom om relationen mellan inflation och tillväxt är viktig för att kunna finna den rätta policymixen.

6.4

När man ser länder med relativt sett hög inflation och hög tillväxt och å andra sidan länder med låg inflation och låg tillväxt, så borde en naturlig följd vara att se om det finns mer än ett statistiskt samband mellan inflation och tillväxt. För att se om de samband som existerar verkligen är orsakssamband måste man först rensa för att man kan ha olika ekonomiska situationer, framför allt olika utvecklingsnivå (BNP). Man måste också undersöka om det är en speciell typ av ekonomisk politik som man har fört som kunde ha lett till hög respektive låg tillväxt även vid olika inflationsnivåer. Detta gör att man ofta får se på vissa länder och kanske inte kan dra slutsatser om generella samband mellan inflation och tillväxt.

6.5

Tillväxttakten är verkligen ett problem, åtminstone för de ”gamla” 15 EU-länderna. Enligt statistik från kommissionen kan man se att dessa länders tillväxt har varit så låg att de årligen har tappat ungefär en halv procentenhet av BNP jämfört med andra i-länder (1995–2005) (2). Under samma tid har den inhemska efterfrågan i dessa länder tappat ungefär en procent mot de andra i-länderna. De relativt goda åren efter millennieskiftet var helt beroende av en ökad efterfrågan på europeiska produkter från övriga länder. En analys av orsakerna bakom denna i det närmaste katastrofala utveckling för tillväxttakten måste göras för att finna en bättre politik i framtiden.

6.6

Denna beskrivning av ”kostnaderna” av låg inflation kan jämföras med en annan beskrivning av kostnaderna av hög inflation i ett brev från ECB:s ordförande Duisenberg till parlamentet: ”ECB:s kvantitativa definition av prisstabilitet återspeglar sunda och väletablerade ekonomiska kriterier. Genom att bara väga in låga ökningstakter i prisnivån möjliggör den en minimering av inflationens kostnader, som är välkända för allmänheten och som dokumenterats grundligt i litteraturen.”

6.7

När man söker efter det optimala målet för inflationen måste man ta hänsyn till att man både måste förhindra de kostnader som kan uppstå av för hög inflation och de kostnader som svårigheten att få till stånd en tillräcklig tillväxt orsakar. Det är också nödvändigt att inse att det inte är inflationen i sig som är vare sig lösning eller problem. Det är i stället den smidighet i ekonomin som en viss inflation tillåter respektive de katastrofala följderna för tilltro, långsiktighet och inkomstfördelning som kan uppstå vid för hög inflation.

6.8

I bilagan finns uppgifter om inflation (HIKP och den ”underliggande inflationen”) och tillväxt (real ökning av BNP) för EU-länderna. Siffrorna börjar samma år som ECB startade sin verksamhet.

6.8.1

Generellt har det varit en period med låg inflation och låg tillväxt. Nästan acceptabel tillväxttakt har funnits endast under 2001 och 2002 samt för några länder fr.o.m. 2004. För nästan samtliga av dessa länder följs inflationen och tillväxten åt. Efter de inledande årens (1999–2000) tillväxt på grund av hög efterfrågan från resten av världen har EU:s egen efterfrågan inte kunnat skapa en tillräcklig tillväxttakt. Både under dessa år och under den senaste tidens förbättring har inflationen inte stigit särskilt mycket över 2 procent.

6.8.2

Man skulle kunna ge olika kommentarer för alla länderna men vi tar bara upp några:

6.8.3

Om man tolkar inflationen som mått på den allmänna efterfrågenivån i en ekonomi så har alltså båda dessa med få undantag varit för låga. Inflationen har, med de svårigheter att åstadkomma tillräckliga omställningar inom ekonomin som uppstår när de totala prisförändringarna är små, varit hämmande för tillväxten. Ett sådant påstående har inte varit comme-il-faut trots den vedertagna kunskapen om att viss inflation behövs som smörjmedel i en dynamisk ekonomi. I vår tids globaliserade ekonomi har dynamiska förändringar blivit en förutsättning för att klara den internationella konkurrensen.

6.8.4

Stabiliteten och tilltron till penningpolitiken är inte beroende av en inflationsnivå under 2 procent. En något högre nivå som mått på prisstabilitet skulle inte rubba stabiliteten. Det som avgör detta är mer att man vet att viljan och förmågan finns att kontrollera inflationen så att det mål som man väljer uppfylls.

6.9

En fortsatt analys kan göras med tidsserier för den underliggande inflationen. Bortsett från 2005 är skillnaden mellan konsumentprisindex och prisutvecklingen exklusive energipriserna tämligen små. En djupare studie av vilken mer exakt politik som har förts i länder med en bra relation – låg inflation i förhållande till tillväxttakten – borde ge underlag för en framtida benchmarking.

6.10

I bilagan finns också uppgifter för produktiviteten per arbetad timme. Siffrorna visar inte utvecklingen i varje enskilt land utan det är ländernas utveckling i förhållande till den genomsnittliga produktiviteten i EU-15. Det som man kan utläsa ur tabellen är alltså om ett land har närmat sig genomsnittet.

6.10.1

Relationerna borde inte kunna ändras särskilt snabbt under sex år och det stämmer för flertalet länder. Det är dock några som avviker. Grekland, på en låg produktivitetsnivå, närmar sig i snabb takt övriga. Irland finns nu över genomsnittet och fortsätter att höja produktiviteten. Italien har under den här perioden halkat efter övriga. Detsamma gäller Portugal, som dessutom låg på en mycket låg nivå i början av perioden.

6.10.2

Även här kan det vara intressant med djupare studier. Hur mycket har t.ex. förändringarna i produktiviteten varit orsak till olikheterna i tillväxt? Hur mycket av skillnaderna i produktivitetsökning beror på skillnader i investeringar och innovationer? Hur påverkar skillnaderna i utbildningssystem graden av innovation? Vad finns det i övrigt för vägar för att öka produktiviteten? EESK vill därför uppmana kommissionen att studera samband mellan de övergripande målen för tillväxt och sysselsättning med t.ex. produktivitetsökningar och inflationsnivåer.

6.11

En preliminär slutsats från statistiken över inflation och tillväxt kan dock redan nu vara att en bättre samordning måste skapas mellan penning- och finanspolitik, där prisstabilitet, tillväxt och sysselsättning blir betydelsefulla mål för alla beslutsfattare inom den ekonomiska politiken: ECB, kommissionen, Ekofin, arbetsmarknadens parter och medlemsstaterna. När alla aktörer har alla tre målen som utgångspunkt för sina åtgärdsförslag, tvingas de se på samtliga konsekvenser av sina förslag. Åtgärder som är utomordentliga för att få prisstabilitet i en viss ekonomisk situation kan vara helt fel i en annan situation. De kan i vissa lägen stödja tillväxt och sysselsättning men i andra ha motsatt effekt.

6.12

Ett exempel på en ny insikt inom ECB, som kan vara en utgångspunkt för en ny samlad politik kan man läsa i ECB:s Monthly Bulletin från februari 2004. Där nämner man som de viktigaste faktorerna för att få igång investeringarna: tillräcklig lönsamhet, tillräckligt med tillgänglig finansiering och tillräckliga förutsättningar för efterfrågan.