52003DC0718

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET om en ny rättslig ram för betalningar på den inre marknaden (Samrådsdokument)

Sammanfattning

Förordning nr 2560/2001/EG om gränsöverskridande betalningar i euro har bidragit till avsevärda prisminskningar på gränsöverskridande betalningar på den inre marknaden och har varit ett incitament för betalningsbranschen att modernisera betalningsinfrastrukturen på EU-nivå.

Detta har varit ett viktigt steg för att kunna uppnå ett gemensamt betalningsområde för icke-kontanta betalningar på den inre marknaden, vilket ännu inte har blivit verklighet trots att euron har införts. Ytterligare framsteg måste dock göras eftersom tekniska och rättsliga problem hindrar EU-medborgarna, företag och tillhandahållare av betalningstjänster från att dra full nytta av ett fullständigt integrerat område för icke-kontanta betalningar. Den inre marknaden för varor och tjänster kan inte fungera fullt ut utan billiga, effektiva och säkra betalningstjänster.

Den befintliga rättsliga ramen för betalningar är i stor utsträckning baserad på nationella regler, vilket leder till stora skillnader inom den inre marknaden. Detta är till hinder för utvecklingen av betalningsleverantörernas gemenskapsövergripande infrastrukturer. Gemenskapslagstiftningen om betalningstjänster, som huvudsakligen är tillämplig på gränsöverskridande betalningar, måste också ses över och konsolideras.

Om alla tekniska och rättsliga hinder undanröjdes skulle man kunna säkerställa effektiva betalningstjänster, konkurrens till lika villkor, lämpligt skydd av användarna av betalningstjänster, betalningssäkerhet och rättssäkerhet för alla parter som berörs av betalningsförfaranden.

Kommissionen avser att samråda med alla berörda parter om de allmänna målen och de principer som skall ligga till grund för moderniseringen och förenklingen av den rättsliga ram som gäller för betalningstjänster i detaljistledet på den inre marknaden. Detta samråd skall leda fram till att kommissionen presenterar lämpliga förslag till en ny rättslig ram för betalningar.

Till meddelandet bifogas 21 bilagor som tar upp många specifika rättsliga och tekniska frågor om ett väl fungerande gemensamt betalningsområde.

Synpunkter på frågeställningarna i meddelandet välkomnas före den 15 januari 2004 och kan skickas till följande adress: Europeiska kommissionen, Generaldirektoratet för inre marknaden, C107 01/04, B-1049 Bryssel, Belgien. E-postadress: markt-f4@cec.eu.int.

1. INLEDNING

Meddelandet tar upp den rättsliga ram som skall föreslås för att inrätta ett gemensamt betalningsområde, vilket - trots att euron redan har införts - fortfarande inte existerar. Detta är en viktig del i integrationen av detaljistmarknaderna i allmänhet och marknaderna för finansiella tjänster i detaljistledet i synnerhet. Förordningen [1] (nr 2560/2001) om gränsöverskridande betalningar i euro har bidragit till att priserna för betalningstransaktioner på den inre marknaden har reducerats avsevärt och påskyndat inrättandet eller anpassningen av den grundläggande infrastrukturen för betalningar på EU-nivå. Denna process skall åtföljas av en nödvändig rättslig ram för att stöpa om och fullborda de befintliga rättsakterna, vilket är grunden till detta meddelande.

[1] EGT L 344, 28.12.2001, s. 13.

Kommissionsmeddelandet uppmanar allmänheten att komma med synpunkter på de olika frågor som tas upp i huvudtexten och bilagorna med avseende på den kommande lagstiftningen om betalningstjänster i detaljistledet på den inre marknaden, som härefter kallas "den nya rättsliga ramen". De frågor som tas upp gäller huvudsakligen grundläggande och sammanhängande krav på informationen till kunderna, de rättsliga skyldigheter och rättigheter som användare och tillhandahållare av betalningstjänster (hädanefter kallade: "betalningsleverantörer") har, rättssäkerheten under transaktionsprocessen etc. Dessa frågor är särskilt viktiga för alla användare, såväl konsumenter som företag, och för banker som tillhandahåller betalningstjänster samt betalkortssektorn.

De frågor som tas upp i bilagorna är av varierande betydelse för de olika marknadsdeltagarna eller med avseende på målen för den inre marknaden. Det är dock svårt att kvantifiera dem och/eller att rangordna dem. De flesta lagförslagen eller områdena omfattas i varierande grad av de olika målen, till exempel effektivitet på betalningsmarknaden, rättssäkerhet eller teknisk säkerhet, skydd av betalningstjänsteanvändare och integrering av den inre marknaden. Denna text visar resultatet från ett omfattande offentligt samråd [2] som inleddes under våren 2002. Under detta samråd mottogs muntliga och skriftliga kommentarer från många olika parter (nationella ministerier, centralbanker, konsumentorganisationer, enskilda banker och banksammanslutningar, betalningskortssektorn, telekommunikationsföretag och deras sammanslutningar etc.).

[2] En möjlig rättslig ram för det gemensamma betalningsområdet på den inre marknaden - arbetsdokument (MARKT/208/2001), sammanfattande dokument (MARKT/4007/2002) och diskussionsdokument (MARKT/F-4/4002/2003).

I detta meddelande beaktas de kommentarer och förslag som redan inkommit. För att bekräfta eller korrigera kommissionens analys av de olika rättsliga frågorna räcker det dock inte att i de kommande synpunkterna om samrådet enbart komma med ställningstaganden för eller emot, utan dessa måste kompletteras med starka argument. Det är viktigt att få information om de ekonomiska fördelarna med de olika lagförslagen och att undvika risken för "överreglering".

2. BETALNINGSTJÄNSTER OCH DEN INRE MARKNADEN

Moderna ekonomier som är baserade på principen om arbetsfördelning kännetecknas av effektiva betalningsmarknader. Betalningssystem och betalningsinstrument är mindre synliga, men helt oundgängliga komponenter i en fungerande realekonomin. Betalningstransaktionerna fullbordar utbytet av fordringar och skulder. De är resultatet av köp av varor och tjänster, av oräkneliga enskilda beslut om att spara eller investera eller av den enkla tjänsten att skicka pengar.

Betalningstjänster tillhandahålls av många operatörer. Det faktum att det enorma antalet dagliga transaktioner [3] fungerar så smidigt gör att allmänheten underskattar transaktionernas ekonomiska betydelse och det mervärde som tillhandahålls när som helst och nästan friktionsfritt. Säkra betalningssystem och sunda betalningsleverantörer bidrar till förtroendet för valutan och till finansiell stabilitet. I alla nationella ekonomier är ett stort antal personer sysselsatta inom betalningstjänstesektorn

[3] År 2001 uppgick det totala antalet icke-kontanta betalningar i EU till 52 miljarder. Detta motsvarar 143 miljoner transaktioner per dag och 138 icke-kontanta betalningstransaktioner per innevånare och år. Källa: Europeiska centralbanken, Blå boken.

Ekonomierna i alla medlemsstater är utrustade med effektiva betalningssystem och betalningsinstrument. Nationella betalningar utförs snabbt, säkert och till en låg kostnad. De nationella och de gränsöverskridande betalningsmarknaderna är dock fortfarande mycket fragmenterade. Detta överensstämmer inte med principen om den inre marknaden (artikel 14.2 i fördraget) eftersom det ger upphov till gränsöverskridande effekter.

Under de senaste åren har man gjort mycket för att förändra denna situation. Framför allt gäller det införandet av euron, Europeiska centralbankssystemets inrättande av Target [4] och antagandet av förordning nr 2560/2001/EG om gränsöverskridande betalningar i euro. Alla tre initiativen har lett till avsevärda förbättringar när det gäller genomförande av betalningar på den inre marknaden och till följande fördelar för EU-medborgarna och ekonomin i allmänhet:

[4] Transeuropeiskt automatiserat system för bruttoavveckling av expressbetalningar i realtid.

- Medborgarna i euroområdet använder samma sedlar och mynt. De behöver inte längre växla till sig andra valutor när de reser inom euroområdet. Växlingsavgifter förekommer inte längre. Inga extra omräkningar behöver göras när man betalar för varor och tjänster, dvs. priserna kan jämföras direkt. Allmänheten har redan glömt de gamla avgifterna och krånglet i samband med växling. Fördelarna tas för givna. När det gäller kontanta betalningar i euro finns det redan ett gemensamt betalningsområde: Euroområdet har i princip blivit en inhemsk kontantmarknad. [5]

[5] Se bilaga 17.

- När det gäller betalningar av stora belopp i euroområdet har Target sedan 1999 tillhandahållit effektiva och snabba tjänster som liknar dem på nationell nivå för gränsöverskridande kommersiella betalningar och betalningar mellan banker.

- I förordningen fastställs att priset för en gränsöverskridande betalning i euro om högst 12 500 euro [6] på den inre marknaden skall vara samma som för motsvarande betalning inom en medlemsstat. Principen om lika avgifter gäller sedan den 1 juli 2002 för elektroniska betalningar inom EU och sedan den 1 juli 2003 även för kreditöverföringar. Den tidigare gränseffekten i form av avsevärda prisskillnader har således upphävts. [7] Marknaden för icke-kontanta betalningar i euro måste från användarens synvinkel betraktas som en inhemsk marknad.

[6] Från och med den 1 januari gäller gränsen för belopp om högst 50 000 euro. Denna princip gäller även för svenska kronor.

[7] Till exempel sedan den 1 juli 2002 för kortbetalningar och transaktioner i uttagsautomater.

De europeiska bankerna har också gjort ansträngningar [8], men man har bara noterat begränsade och isolerade effekter på marknaden för detaljistbetalningar. Betalningssektorn i EU var inte tillräckligt förberedd på ett snabbt antagande och genomförande av förordningen. Effekten av principen om lika avgifter hade ännu inte manifesterat sig i en lämplig betalningsinfrastruktur som skulle göra det möjligt att tillhandahålla gränsöverskridande betalningstjänster till samma pris.

[8] Till exempel Euro Banking Associations (EBA) system EURO1 och STEP1.

Betalningssektorn accepterade emellertid principen och inledde omedelbart gemensamma ansträngningar. I juni 2002 inrättades ett europeiskt betalningsråd (European Payment Council). Det utarbetade ett omfattande arbetsprogram för ett gemensamt eurobetalningsområde med förslag om avsevärda förändringar när det gäller hur betalningstjänsterna skall organiseras inom Europeiska unionen. Planerna omfattar bland annat ett beslut om att i första hand inrätta ny infrastruktur [9] för kreditöverföringar i euro till mycket låga avgifter och med en transaktionstid på maximalt tre dagar. Många fler åtgärder planeras för att genomföra det gemensamma eurobetalningsområdet. Andra marknadsaktörer (kortföretag etc.) förbättrar också aktivt sina tjänster, och nykomlingar, till exempel telekommunikationsföretag, förbereder alternativa och specialiserade metoder för en mer effektiv gemenskapsmarknad för betalningar.

[9] EBA:s STEP2 genomförde sina första transaktioner den 28 april 2003.

3. BAKGRUNDEN TILL KOMMISSIONENS INITIATIV

3.1. Allmän översyn av den befintliga rättsliga ramen

Det är allmänt accepterat att den inre marknaden för betalningar i euro måste betraktas som en inhemsk betalningsmarknad. Situationen är emellertid otillfredsställande med avseende på det gemensamma betalningsområdets rättsliga ram. Även om det finns ett gemensamt regelverk för betalningar i EU, som gör att den inre marknaden kan betraktas som ett enda behörighetsområde, verkar den befintliga rättsliga ramen - av nedan angivna skäl - kräva en grundläggande översyn när det gäller betalningar på den inre marknaden.

I enlighet med kommissionens politik för bättre lagstiftning fastställer detta meddelande det aktuella läget på grundval av omfattande preliminära diskussioner om och förberedelser av en ny rättslig ram för betalningar på den inre marknaden. Efter antagandet av förordning nr 2560/2001/EG inledde kommissionens avdelningar omedelbart en omfattande översyn av den befintliga gemenskapslagstiftningen om betalningar i samarbete med alla berörda parter för att ta upp de nuvarande rättsliga bristerna och behovet av att ta hänsyn till marknadsutvecklingen, de tekniska framstegen, den inre marknadens dimension och andra politiska mål. Meddelandet är ytterligare ett samrådsdokument för att samla in synpunkter och kommentarer. Reaktionerna är viktiga för att kommissionen skall få kännedom om alla relevanta argument och bedömningar innan den föreslår lämpliga bestämmelser om en ny rättslig ram.

3.2. Lissabon-målen och handlingsplanen för finansiella tjänster

Förslaget om en ny rättslig ram för betalningar på den inre marknaden har blivit en del av kommissionens handlingsplan för finansiella tjänster [10], såsom ett huvudelement i och följd av den nyligen antagna förordning nr 2560/2001/EG. Genom en lämplig rättslig ram inriktas ansträngningarna i detta initiativ på att underlätta för kunderna och förbättra skyddet samt på att stärka betalningssektorns insatser för att skapa en effektiv och säker betalningsmarknad. Det bidrar till finansiell stabilitet och en väl fungerande ekonomi i EU. Den moderna betalningsinfrastrukturen bidrar till att uppnå målen i slutsatserna från toppmötet i Lissabon för att göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga och kunskapsbaserade ekonomi senast 2010.

[10] Se sjätte lägesrapporten om handlingsplanen för finansiella tjänster, som finns tillgänglig på följande webbplats: http://europa.eu.int/comm/internal_market/en/finances/actionplan/.

3.3. Argument som rör den inre marknadens funktion

3.3.1. Avlägsna rättsliga hinder och osäkerhet

Avregleringen av kapitalmarknaderna har underlättat gränsöverskridande betalningar inom EU, men den inre marknaden är inte lika effektiv som på nationell nivå, särskilt inte i detaljistledet. Det finns även skillnader mellan nationell lagstiftning och konventioner med avseende på betalningstjänster på den inre marknaden. Där det krävs skall den nya rättsliga ramen avlägsna de rättsliga hindren för ett gemensamt betalningsområde, särskilt om de hämmar en väl fungerande infrastruktur och system för betalningar på gemenskapsnivå. Detta gäller till exempel om reglerna för att återkalla ett betalningsuppdrag skiljer sig åt beroende på var på den inre marknaden som uppdraget genomfördes. Kompatibilitet, tillämpning av gemensamma tekniska standarder och harmonisering av grundläggande lagstiftning är avgörande.

Ett osäkert rättsläge hindrar användare och tillhandahållare av betalningstjänster från att samverka utan förbehåll eller från att samverka överhuvudtaget, till exempel i fråga om direktdebiteringstransaktioner, som ännu inte förekommer på gemenskapsnivå (se bilaga 16). Detta gäller i synnerhet i fråga om regelbundna och återkommande betalningar (till exempel ett stående betalningsuppdrag för en prenumeration på en utländsk tidning eller en försörjningstjänst till ett sommarhus i en annan medlemsstat) för vilka direktdebitering inte är möjlig. Om användarna, till exempel konsumenterna och de små och medelstora företagen, skall kunna dra full nytta av den inre marknaden måste de gränsöverskridande betalningstjänsterna vara lika effektiva som de nationella betalningstjänsterna.

Den nya rättsliga ramen bör därför ge resultat i detta avseende och stärka kundernas förtroende och välfärd i ett gemensamt betalningsområde på den inre marknaden.

3.3.2. Ökad effektivitet på en större marknad

Vissa befintliga gemenskapsregler om betalningar på EU-nivå gäller bara för gränsöverskridande betalningar, medan andra gäller för alla betalningar. Gemenskapsintegrationen har gjort tillräckliga framsteg för att den inre marknaden också skall innefatta en integrerad marknad för betalningar. Betalningssektorn avser att skapa ett gemensamt eurobetalningsområde. Följaktligen skall den befintliga lagstiftningen ses över i detta avseende och, så långt det är nödvändigt, skall den nya rättsliga ramen täcka såväl nationella som gränsöverskridande betalningar med samma lagstiftning. Den nya rättsliga ramen skall förenkla den nödvändiga gemenskapslagstiftningen avsevärt i förhållande till den nuvarande situationen, till exempel i fråga om de befintliga reglerna för gränsöverskridande kreditöverföringar (se särskilt förslagen i bilaga 14). Detta är av lika stort intresse för såväl tillhandahållare som användare av betalningstjänster. Skapandet av en ny rättslig ram och ett gemensamt betalningsområde kommer också att göra det möjligt att förbättra betalningseffektiviteten (se bilaga 15), eftersom den nya betalningsinfrastrukturen blir starkare och mer integrerad, då den hanterar ett mycket större antal transaktioner än i de enskilda medlemsstaterna. Stordriftsfördelar kan leda till lägre transaktionskostnader som uppväger förordningens princip om lika avgifter eller till och med leder till ännu lägre avgifter.

3.3.3. Utvidgningen

Även om den nya rättsliga ramen inte kommer att vara inrättad vid anslutningen av de nya medlemsstaterna är utvidgningen ytterligare en anledning till varför den rättsliga ramen måste diskuteras. De nya medlemsstaternas införlivande av gemenskapens regelverk i betalningslagstiftningen tillfogar ny nationell lagstiftning till det redan stora antalet befintliga nationella regler i de 15 medlemsstaterna. Denna nationella mångfald leder till skillnader i lagstiftningen som lätt kan ligga till hinder för en väl fungerande inre marknad. Det är lämpligt att ta upp frågan om huruvida direkt bindande gemenskapslagstiftning kan förbättras (se punkt 3.5).

3.4. Förenkling och förbättring av EU-lagstiftningens genomförande

Den befintliga gemenskapslagstiftningen om betalningar innefattas i olika typer av rättsliga gemenskapsinstrument: en förordning (2560/2001/EG) om införande av lika avgifter för gränsöverskridande betalningar i euro och motsvarande nationella betalningar inom EU, som är direkt juridiskt bindande utan införlivande i den nationella lagstiftningen; ett direktiv (97/5/EG) [11] om att underlätta gränsöverskridande betalningar genom att fastställa vissa krav på konsumentskydd, som måste införlivas i nationell lagstiftning för att bli tillämpligt; och en rekommendation (97/489/EG) [12] om skydd av konsumenter som använder elektroniska betalningsinstrument (till exempel betalkort) som - även om det inte är ett juridiskt bindande instrument - skulle genomföras fullt ut och tillämpas inom EU. Förekomsten av tre centrala rättsakter är förvirrande eftersom en del bestämmelser överlappar varandra. [13] Vissa bestämmelser i direktivet har blivit överflödiga sedan förordningen antogs. [14] En färsk rapport från kommissionen [15] om direktivet visade på olika brister. En undersökning av rekommendation nr 97/489/EG avslöjade att den inte hade införlivats i tillräcklig hög grad i den nationella lagstiftningen. [16] I rekommendationen angavs det redan att kommissionen avser att lägga fram bindande lagstiftning. Sammanfattningsvis verkar det nödvändigt att stöpa om den befintliga rättsliga ramen för betalningar.

[11] EGT L 43, 14.2.1997, s. 25.

[12] EGT L 208, 2.8.1997, s. 52.

[13] Alla tre rättsakter innehåller till exempel åtgärder avseende den information som skall tillhandahållas. Detta är förvirrande för både betalningssektorn och konsumenterna. Användarna av betalningstjänser saknar lättfattliga krav. Tillhandahållarna av betalningstjänster befinner sig också i en situation där de måste hänvisa till olika rättsakter med liknande krav, men som uttrycks i olika termer, utan att tillhandahållarna vet om den information som de lämnar uppfyller kraven enligt EU-lagstiftningen och den nationella lagstiftningen.

[14] Se till exempel bilaga 14.

[15] Rapport från Kommissionen till Europaparlamentet och Rådet om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 97/5/EG av den 27 januari 1997 om gränsöverskridande betalningar (KOM(2002) 663 slutlig).

[16] En studie om genomförandet av rekommendation nr 97/489/EG om transaktioner som genomförts med hjälp av elektroniska betalningsinstrument, särskilt när det gäller förhållandet mellan innehavare och utgivare (maj 2001) finns tillgänglig på följande adress: http://europa.eu.int/comm/internal_market/payments/.

3.5. Nya krav på att motverka penningtvätt i det gemensamma betalningsområdet

Arbetsgruppen för finansiella åtgärder mot penningtvätt (FATF) [17] antog den 14 februari 2003 tolkningsmeddelanden om två särskilda rekommendationer om finansiering av terrorism (Särskild rekommendation nr VI om tillhandahållare av överföringstjänster och Särskild rekommendation nr VII om information om beställaren) som båda tar upp frågor om betalningar. Kommissionen välkomnar att dessa krav integreras i gemenskapslagstiftningen och anser att den nya rättsliga ramen är en lämplig plats för att lagstifta om detta. Betalningssektorn kräver fullständigt harmoniserade gemenskapsregler när det gäller dessa aspekter. Det anses viktigt för att säkerställa samma regler för alla (lika villkor för betalningsleverantörer, tillgång, transaktionskostnader etc.) och av effektivitetsskäl (krav på identisk information om beställaren för att underlätta direkthantering, så kallad straight-through-processing). Frågan om huruvida detta uppnås bäst genom en gemenskapsförordning måste tas upp (se punkt 4.6 och bilagorna 1 och 8).

[17] Se FATF:s hemsida: www.oecd.org/fatf

3.6. Hänsyn till marknadsutvecklingen och nya tekniska framsteg

Betalningsmarknaden kännetecknas av radikala omvälvningar på grund av utvecklingen på marknaden och inom det tekniska området. Det är viktigt att undersöka om den befintliga betalningslagstiftningen fortfarande är tillräcklig och lämplig som ram för marknaden och dess deltagare.

Användarna av betalningstjänster anser att vissa betalningstransaktioner - särskilt i den nuvarande tekniska miljön - skall erbjudas till ett mycket lågt pris och nästan i realtid. Under dessa villkor kommer kontantbetalningar - som fortfarande erbjuds gratis till individen genom att kostnaden fördelas på samhället - i allt större utsträckning att ersättas med moderna icke-kontanta betalningsmedel. Många medborgare uppskattar bekvämligheten med dessa moderna instrument om de ger lämplig säkerhet och skyddar kundernas intressen. Detta gäller särskilt i samband med e-handel och distansförsäljning, men också vid betalning på försäljningsstället och vid andra direkta betalningssituationer. Många nya mediatjänster erbjuds i allt större utsträckning mot betalning av ett mycket lågt pris (mikrobetalningar). Försäljarna av dessa varor och tjänster kräver automatiserade och säkra betalningsmetoder för att kunna begränsa sin administration till ett minimun och försäkra sig om att betalningen är oåterkallelig. Kommissionen är mycket intresserad av att lägga fram grundläggande - nödvändig och tillräcklig - lagstiftning för användare av betalningstjänster på den inre marknaden med hänsyn till denna utveckling. Dessa bestämmelser skall i princip gälla krav på säkerhet, information och rättssäkerhet.

Tillhandahållarna av betalningstjänster är till stor del medvetna om att vissa traditionella betalningsinstrument inte längre är ekonomiskt lönsamma, effektiva, användarvänliga och tillräckligt snabba. Betalningstjänstens karaktär hamnar i allt större utsträckning i förgrunden vid överväganden på ledningsnivå om effektivitet och lönsamhet. Enorma investeringar - särskilt inom IT-området - har gjorts av bankerna på nationell nivå. Behovet av att dra nytta av stordriftsfördelar genom stora volymer av betalningstransaktioner har skapat nya former för samarbete och konsolidering av betalningsinfrastrukturen. Kompatibiliteten kräver gemensamma tekniska standarder och konventioner som sträcker sig längre än den nationella nivån, särskilt för att genomföra det gemensamma eurobetalningsområdet.

Dessutom har den tekniska utvecklingen, kostnadsöverväganden och krav från kunderna lett till en grundläggande översyn av de befintliga betalningsinstrumenten. Det pågår en klar övergång från de klassiska kreditöverföringarna eller checkarna till alternativa och nya betalningsmetoder (till exempel direktdebitering, kort, Internet- och e-betalningar samt betalningar utförda via mobiltelefon). Denna utveckling drivs ofta på av nya affärsidéer från aktörer på betalningsmarknaden som svar på aktuella nya eller alternativa betalningsbehov, till exempel mikrobetalningar via Internet eller betalningar som utförs via mobiltelefon. Vissa nykomlingar har försvunnit lika snabbt som de dykt upp till följd av att de inte har kunnat uppnå lönsamma transaktionsvolymer. I detta meddelande uppmanas till kommentarer och idéer om hur rättsläget kan förbättras för de befintliga och potentiella tillhandahållarna av betalningstjänster (se särskilt bilaga 1). De frågor som skall tas upp gäller möjligheterna till marknadstillträde och affärsvillkor på marknaden.

4. DE VÄGLEDANDE PRINCIPERNA FÖR ETT FRAMTIDA FÖRSLAG OM EN NY RÄTTSLIG RAM FÖR BETALNINGAR PÅ DEN INRE MARKNADEN

I samband med detta samråd avser kommissionen vid utarbetandet av ett formellt förslag till en ny rättslig ram att iaktta några vägledande principer som anses vara särskilt relevanta när det gäller betalningslagstiftning på gemenskapsnivå. De viktigaste principerna tas upp i detta kapitel.

Det hänvisas också till bilagorna, som i flera fall redan innehåller utkast till lagtext som kan utnyttjas vid utarbetandet av kommissionens kommande lagförslag. Det bör dock noteras att inget beslut har fattats om att definitivt föreslå rättsliga bestämmelser eller någon formulering av texten i dessa fall. Det är viktigt att få in kommentarer om innebörden av bestämmelserna. Meddelandet tar också upp en del av de rättsliga frågor som hittills har identifierats. Kommissionens slutliga förslag om en ny rättslig ram för betalningar på den inre marknaden kommer i den utsträckning det är nödvändigt att integrera bestämmelserna i det befintliga regelverket i en omfattande lagtext.

4.1. Effektivitet som ett ständigt mål

I en färsk rapport [18] från Kommittén för betalnings- och avvecklingssystem anges att system och instrument för betalningar i detaljistledet bidrar kraftigt till det finansiella systemets övergripande effektivitet och stabilitet, särskilt vad gäller konsumenternas förtroende och en fungerande handel. Dessutom anges att allmänhetens förtroende för valutan skulle kunna äventyras om betalningssystemen i detaljistledet var ineffektiva, osäkra och svårhanterliga för användarna. Effektiva betalningsinstrument och metoder är grundläggande för alla berörda parter i en affärsrelation, särskilt för kunden och detaljhandelssektorn.

[18] Banken för internationell betalningsutjämning, Kommittén för betalnings- och avvecklingssystem, Policy issues for central banks in retail payments, Basel, mars 2003.

Just av dessa skäl skall betalningssystemens och betalningsinstrumentens effektivitet vara en angelägenhet och en vägledande princip för lagstiftaren när man föreslår och beslutar om en ny rättslig ram för betalningar på den inre marknaden. Detta är inte bara ett grundläggande mål, utan också ett mycket praktiskt krav för att uppnå användarnas allmänna förväntningar, särskilt med avseende på säkerheten, betalningarnas pris och transaktionstiden.

Tillhandahållarna av betalningstjänster (hädanefter kallade "betalningsleverantörer") gör avsevärda ansträngningar för att ständigt förbättra sina tjänster, vilket accentueras av trycket på marknaden och innovationer. Det europeiska betalningsrådets arbetsprogram om det gemensamma eurobetalningsområdet är ett klart steg i denna riktning med avseende på eurobetalningar på den inre marknaden. Kort-, telekommunikationsföretag och andra har också åtagit sig att komma ut med nya erbjudanden.

Ett centralt bidrag till den nya rättsliga ramen består i en granskning av den befintliga lagstiftningen för betalningar för att identifiera rättsliga och regleringsmässiga hinder som hämmar förbättringar av betalningsmarknadernas, betalningssystemens, tjänsteleverantörernas och betalningsinstrumentens effektivitet. Rättsliga hinder för effektiviteten till följd av oproportionerliga rättsliga krav för marknadstillgång (se bilaga 1) och för spridning av betalningsinstrument eller innovativ teknik kan förekomma i lagstiftning och leda till ett osäkert rättsläge eller till onödiga rapporteringsskyldigheter etc. Den nya rättsliga ramen skall ta upp dessa frågor. I detta meddelande uppmanas alla berörda parter att komma med synpunkter till kommissionen.

4.2. Säkerhet är en förutsättning

Utan en hög säkerhetsnivå vad gäller betalningssystem och betalningsinstrument kommer användarna att tappa förtroendet och inte använda dessa metoder. Det finns dock inga helt säkra betalningsmetoder, även kontanter kan förloras, stjälas eller förfalskas.

Utvecklingen av mer och mer avancerade betalningssystem och betalningsmetoder gör säkerhetsbedömningen alltmer tekniskt komplicerad. För att kunna bedriva lönsam betalningsverksamhet och samtidigt upprätthålla förtroendet för sina produkter har betalningsleverantörerna ett starkt egenintresse i att erbjuda så säkra och tillförlitliga tjänster som möjligt. Det finns dock en kompromiss mellan graden av säkerhet och kostnaden för skydd mot missbruk, särskilt i form av bedrägerier och förfalskning. Betalningsleverantörerna och bedragarna har under de senaste åren kämpat mot varandra på detta område, vilket har fått till följd att säkerheten numera i allmänhet är mycket god.

Kommissionen prioriterar förstärkt betalningssäkerhet och kampen mot betalningsbedrägerier (till exempel betalkortsbedrägerier och bedrägerier mot e-bankaffärer). Även om det främst är betalningssektorns uppgift och ansvar att utveckla den mest ekonomiskt lönsamma och säkra infrastrukturen för betalningstjänster skall den nya rättsliga ramen ta upp frågan om rättssäkerheten inom betalningsområdet. Detta innefattar bland annat säkerhetsbedömning av betalningssystem och betalningsinstrument, rättsligt skydd om betalningstransaktionen inte har utförts, har utförts bristfälligt eller har skett utan medgivande, eller om användaren inte har tillgång till betalningstjänsten, till exempel vid ett avbrott i betalningsnätet. De rättsliga kraven för digital certifiering av betalningar samt åtgärder för att bekämpa bedrägerier, förfalskning och finansiering av terrorism i samband med betalningar är frågor som också skall behandlas. Gemenskapslagstiftningen kräver redan att medlemsstaterna skall kriminalisera bedrägerier mot och förfalskning av icke-kontanta betalningsmedel. [19] Andra rättsliga och icke-rättsliga åtgärder är under granskning i samband med den treåriga handlingsplanen för förebyggande av bedrägeri [20] och genomförandet av de särskilda rekommendationerna som utarbetats av arbetsgruppen för finansiella åtgärder mot penningtvätt (se punkt 2.5). I samband med den nya rättsliga ramen är kommissionen intresserad av synpunkter på eventuell ytterligare lagstiftning om säkerhetsåtgärder samt på berörda kostnader och fördelar med detta.

[19] Se rådets rambeslut 2001/413/RIF.

[20] Se Meddelande från kommissionen om förebyggande av bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter, KOM(2001) 11 slutlig.

4.3. Konkurrens: tillgång till marknader och lika villkor

Genomförandet av konkurrenspolitiken inom antitrustområdet kommer att förstärkas från och med maj 2004 när förordning nr 1/2003/EG har trätt i kraft och gemenskapsreglerna tillämpas enhetligt och direkt i alla medlemsstater. Syftet med ökad konkurrens är att underlätta för marknaden att erbjuda användarna fördelar. Betalningsmarknaderna karakteriseras av ett stort antal betalningsleverantörer och användare. De flesta betalningstransaktioner måste förlita sig på kompatibla infrastrukturer för att kunna utföras. Dessutom är betalningstjänsten en transaktion som till sin natur lämpar sig för stordriftsfördelar, dvs. kostnaden för en betalningstransaktion minskar med den ökande volymen. Ju färre olika infrastrukturer som används, desto större stordriftsfördelar. Att inrätta och driva infrastrukturer i dessa syften förutsätter ofta överenskommelser mellan konkurrenter. Överenskommelser inom den finansiella sektorn omfattas av samma gemenskapslagstiftning inom konkurrensområdet som andra sektorer. De kan tillåtas under vissa villkor (till exempel om fristående resultat inte kan erhållas), men skall övervakas (till exempel för att säkerställa att nya konkurrenter inte hindras att komma in på marknaden eller att överenskommelser i realiteten inte leder till en prissättningspolitik). Det finns ingen anledning att den nya rättsliga ramen skall reglera detta i detalj, men sådana överenskommelser kommer även i fortsättningen att omfattas av normal övervakning och, om det är nödvändigt, också av utredningar.

Låga driftskostnader för betalningstjänster kan i synnerhet uppnås genom automatisering och direkthantering (straight-through-processing). Detta förutsätter dock en hög grad av standardisering och överenskommelser om gemensamma standarder. Det tillkommer i allmänhet branschen att införa sådana standarder på frivillig väg. I allmänhetens intresse måste man dock göra en avvägning mellan i vilken utsträckning det behövs standarder för att uppnå tillräcklig volym för direkthantering och kompatibilitet, och de eventuella negativa effekterna av inrättande av standarder som eventuellt kan begränsa innovationer. Detta kan till exempel ske genom att skapa incitament för att harmonisera prissättningen och/eller avråda nya aktörer att komma in på betalningsmarknaderna. I princip är kommissionen tveksam till att engagera sig i standardiseringen av betalningsförmedlingen, men är mycket intresserad av att det görs framsteg.

En viktig konkurrensaspekt inom betalningssektorn är öppen tillgång till infrastrukturer i en miljö som utvecklas under påverkan av såväl tekniska förändringar som av marknadskrafterna.

I de flesta medlemsstater, men inte i alla, är villkoret för att man skall kunna erbjuda betalningstjänster att institutet har beviljats oktroj eller tillstånd att handla med e-pengar. Dessa skillnader i villkor för tillgång till marknaden mellan medlemsstaterna är skadlig för den inre marknadens funktion. Det är mycket svårt för betalningsleverantörer som bedriver verksamhet som är fullt laglig i länder utan tillståndskrav att få tillgång till marknader i medlemsstater som av försiktighetsskäl insisterar på att företagen skall ha tillstånd. Även om varje betalningsleverantör enligt den nya särskilda rekommendationen nr VI från FATF [för att bekämpa finansiering av terrorism och penningtvätt] i framtiden måste vara registrerad eller ha tillstånd, är frågan om ett EU-pass för betalningsleverantörer med en enkel registrering i en medlemsstat fortfarande aktuell. Flera sådana förmedlare av betalningstjänster och andra nykomlingar (till exempel telekommunikationsföretag) har beklagat att kraven för att erhålla oktroj - som är utformade för all slags bankverksamhet - är för dyra och betungande för företag som enbart tillhandahåller betalningstjänster och oproportionerliga med tanke på den reducerade risken med sådan verksamhet. Man kan dock fråga sig om en ny bedömning av villkoren för tillgång till marknaden och andra krav - särskilt rapporteringskrav - som enbart gäller för betalningstjänster inte leder till att konkurrensen på betalningsmarknaden förstärks. Kommissionens avdelningar undersöker särskilt denna fråga med avseende på mobiloperatörer och tar gärna emot synpunkter. Alla beslut inom detta område skall dock respektera principen om lika spelregler: samma verksamhet, samma risker och samma krav.

4.4. Konsumentskydd [21] på hög nivå

[21] Med konsument avses konsumenter i traditionell mening samt övriga personer, dvs. detaljister och små och medelstora företag som använder betalningstjänster.

Konsumentskydd är ett grundläggande mål bakom all lagstiftning om betalningsmarknader, leverantörer och instrument. Betalningssektorn är också intresserad av att erbjuda hållbara affärsmodeller och betalningstjänster som kunderna har behov av. På den inre marknaden är konsumenternas förtroende för betalningstransaktionerna särskilt viktigt eftersom det ofta finns en gränsöverskridande dimension och eftersom förtroende är särskilt viktigt för att kunna utnyttja e-handelns potential inom den större gemenskapsmarknaden. Därför säkerställer artikel 153 i fördraget en hög konsumentskyddsnivå, vilket också är en vägledande princip för den nya rättsliga ramen. Kostnaderna för detta skydd måste dock bedömas eftersom de till syvende och sist måste bäras av konsumenten på det ena eller andra sättet. Dessutom måste man beakta de alternativa kostnaderna i samband med den uppfattade bristen på förtroende för vissa betalningsmedel.

En hel rad frågor om konsumentskydd måste tas upp i detta sammanhang och de flesta av dem behandlas i detalj i bilagorna. De är alla mycket viktiga och kan sammanfattas i följande lista:

- Krav på koncentrerad, sammanhängande och användarvänlig information före och efter utförandet av en betalningstransaktion. Det finns redan många bestämmelser i detta avseende i den befintliga gemenskapslagstiftningen om betalningar, som måste ses över. En av de svåraste uppgifterna är att uppnå lämplig balans mellan informationsinnehållet och informationsvolymen så att användaren kan förstå och få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter.

- Rättsligt skydd om betalningstransaktionerna inte har utförts, har utförts bristfälligt eller har skett utan medgivande. Detta hänger direkt samman med frågan om betalningssäkerhet, men frågorna om bevisbörda och skyldigheternas omfattning måste också tas upp.

- Rättsligt skydd måste också beaktas i samband med distanshandel och den ökande användningen av direktdebiteringssystem samt när elektroniska betalningssystem inte finns tillgängliga etc.

- Möjlighet till alternativ tvistlösning vid klagomål. Direktiv 97/5/EG omfattar redan sådana system för gränsöverskridande fall och nätverket FIN-NET har inrättats. Den nya rättsliga ramen bör sprida dessa möjligheter till snabb kompensation till alla betalningar på den inre marknaden.

EU-medborgarna förväntar sig att kunna göra eller ta emot betalningar på grundval av en enkel och välkänd betalningslagstiftning. Användarna av betalningstjänsterna är i princip intresserade av snabba och säkra betalningar till låga kostnader. Insyn och bekvämlighet är avgörande. Detta gäller även när detaljhandelssektorn utnyttjar betalningstjänster.

Kommissionens avdelningar har dessutom studerat förslag om att kräva flyttbara kontonummer i likhet med vad som finns inom telekommunikationsområdet. På grundval av erfarenheterna i Nederländerna och Storbritannien, men också med hänsyn till det obligatoriska införandet av gemensamma internationella bankkontonummer (IBAN) som en följd av förordning nr 2560/2001/EG skulle detta förslag resultera i höga kostnader och motverka sitt eget syfte. Däremot händer det ibland att kunderna klagar på höga kostnader för att flytta eller avsluta ett konto. Kommissionen tar gärna emot synpunkter på om och hur den nya rättsliga ramen skulle kunna reglera det senare problemet.

Slutligen diskuterar kommissionens avdelningar ett projekt tillsammans med betalningssektorn och andra berörda parter som går under namnet "Card Stop Europe". Projektet syftar till att införa ett enda enkelt (om möjligt tresiffrigt) telefonnummer för att snabbt och i hela gemenskapen kunna blockera ett förlorat eller stulet betalkort. Detta är ett av förslagen i handlingsplanen för förebyggande av bedrägeri. Den stora frågan är om ett sådant projekt kan förverkligas genom samarbete mellan de företag som tillhandahåller dessa tjänster på nationell nivå, eller om lagstiftning krävs.

En hög nivå på konsumentskyddet är också ett av målen för EU:s lagstiftning om skydd av personuppgifter [22]. Det är nödvändigt att göra en avvägning mellan behovet av uppgiftsskydd och andra behov, till exempel förebyggande och utredning av samt åtal för betalningsbedrägerier.

[22] Se skäl 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter, EGT L 281, 23.11.1995, s. 31-50.

4.5. Lagstiftningen måste vara tekniskt neutral

För att säkerställa lika spelregler för betalningsleverantörer, garantera teknisk neutralitet med avseende på de olika betalningsinstrumenten, undvika onödig likriktning av betalningstjänster och inte förhindra innovationer skall den kommande lagstiftningen uppmärksammas särskilt. Den rättsliga ramen skall rent allmänt inte främja något instrument framför något annat. Konkurrensfördelar på grundval av investeringar i ny teknik skall vara ett resultat av marknadsbeslut - inte ett resultat av lagstiftning.

4.6. Omstöpningen av betalningslagstiftningen måste ha ett mervärde

Omstöpningen av gemenskapens betalningslagstiftning för den inre marknaden måste göras försiktigt och i enlighet med kommissionens politik för god förvaltning [23] och bättre lagstiftning [24]. Omfattande och övergripande betalningslagstiftning kan motverka sitt eget syfte genom att skapa onödig komplexitet och oproportionerliga kostnader som oundvikligen förs över på användarna av betalningstjänsterna, individuellt eller som grupp.

[23] Se Meddelande från kommissionen - Handlingsplan för en bättre och enklare lagstiftning, (KOM(2002) 278 slutlig).

[24] Se Meddelande från kommissionen - Styrelseformerna i EU: Bättre lagstiftning, (KOM(2002) 275 slutlig).

All lagstiftning måste ge ett mervärde i form av finansiell stabilitet, effektivitet på betalningsmarknaden (däribland inremarknadsdimensionen), betalningssäkerhet och bekvämlighet för kunderna. Även om det är ganska svårt att göra fullständigt uttömmande och objektiva bedömningar av kostnader och fördelar, måste de övergripande välfärdsmålen beaktas.

4.7. Den framtida rättsaktens beskaffenhet

En fråga gäller hur man skall gå till väga. Lagstiftaren kan anta förordningar och direktiv och kommissionen kan anta rekommendationer. Kommissionen kan även främja samreglering [25] och uppmuntra marknadsdeltagarna till självreglering [26]. För varje fråga skall lämpligt rättsligt instrument väljas mot bakgrund av de kriterier som nämns i avsnitt 4.5. Frågan om det behövs en eller flera rättsakter måste tas upp (till exempel en förordning som kompletteras med ett antal icke-bindande regler i form av rekommendationer). Gemenskapslagstiftning skulle dessutom kunna antas av rådet och Europaparlamentet eller av Europeiska centralbanken enligt de behörigheter som fördraget ger.

[25] Samreglering definieras som en mekanism där gemenskapslagstiftningen anförtror uppfyllandet av de mål som definierats av den lagstiftande myndigheten till de erkända parterna inom området (till exempel ekonomiska aktörer, arbetsmarknadens parter, icke-statliga organisationer eller europeiska sammanslutningar).

[26] Självreglering definieras som en möjlighet för ekonomiska aktörer, arbetsmarknadens parter, icke-statliga organisationer eller sammanslutningar att mellan sig och för sig själva anta gemensamma riktlinjer på europeisk nivå (riktlinjer, sektoriella överenskommelser etc.).

När man har beslutat att en rättsakt på EU-nivå är den rätta vägen att gå bör det framhållas att Europeiska rådet i Stockholm uppmanade kommissionen att "överväga en mer frekvent användning av förordningar om detta både är juridiskt möjligt och bidrar till att påskynda lagstiftningsprocessen". Frågan för den nya rättsliga ramen är huruvida betalningsmarknaden, tillhandahållarna och användarna av betalningstjänsterna inte har större nytta av en direkt rättsligt bindande gemenskapsförordning som ett resultat av översynen. [27] Till exempel uppmanade betalningssektorn kommissionen att genomföra FATF:s särskilda rekommendation nr VII genom en förordning av de skäl som anges i punkt 3.5. Betalningsleverantörerna har ett stort intresse av att känna till den fullständiga listan över grundläggande (nödvändiga och tillräckliga) rättsliga krav för att uppfylla och handla enligt villkor för rättssäkerhet (till exempel när det gäller krav på information som måste ges till deras kunder). Detta leder också till lika spelregler, men skall inte hindra någon tjänsteleverantör från att erbjuda mer på frivillig basis.

[27] Enligt gemenskapsbestämmelserna kan ett rättsligt instrument på EU-nivå bara ändras genom ett instrument på samma eller högre nivå (till exempel ett direktiv genom ett nytt direktiv eller genom en förordning).

Dessutom är kunderna inom gemenskapen, vilket också framgår av Eurobarometerundersökningarna, [28] mycket positivt inställda till klara, förståeliga och grundläggande regler när det gäller deras rättigheter och skyldigheter på EU-nivå. Brittisk forskning visar dessutom att till exempel information som ges till konsumenter om finansiella tjänster skall vara koncentrerad och begränsad för att mottagarna överhuvudtaget skall läsa den. En gemenskapsförordning skulle kunna bidra avsevärt till att lösa dessa problem med en klar och enkel rättslig situation, eftersom det inte skulle krävas något införlivande i 25 nationella lagstiftningar och risken för avvikande nationell lagstiftning skulle vara undanröjd. Särskilt användare av betalningstjänster - som är en finansiell tjänst i detaljistledet med omfattande utbredning över gränserna - föredrar att känna till och ha samma skydd över hela den inre marknaden.

[28] Se till exempel Eurobarometerundersökning 175 Synpunkter på gränsöverskridande handel mellan företag och kunder ("Views on Business-to-Consumers Cross-border Trade") på webbplatsen (http://europa.eu.int/comm/public_opinion/)

5. BETALNINGAR SOM OMFATTAS AV DEN NYA RÄTTSLIGA RAMEN FÖR BETALNINGAR

Den nya rättsliga ramen skall i princip gälla för alla inhemska betalningsinstrument i detaljistledet som är viktiga för det gemensamma betalningsområdet. Inhemska betalningar på den inre marknaden avser både nationella och gränsöverskridande transaktioner, men utesluter de betalningar som är avsedda för eller kommer från tredje land. Inriktningen skall vara på betalningsinstrument som tillhandahålls och används som alternativ till lagliga betalningsmedel, dvs. sedlar och mynt. De omfattar i princip kreditöverföringar, direktdebiteringar, kortbetalningar och olika betalningar via elektroniska hjälpmedel direkt på försäljningsstället eller i samband med distansförsäljning. Betalningsinstrument som har ett specifikt syfte och som bara har ett begränsat användningsområde, till exempel bensinkort, behöver inte tas upp på EU-nivå. Om dessa specifika betalningsinstrument skulle utvecklas och uppfylla kriterierna för ett allmänt betalningsinstrument skulle de naturligtvis falla inom ramen för bestämmelserna i den planerade rättsakten.

Checkar lämnas utanför den nya rättsliga ramen [29] eftersom de huvudsakligen används på nationell nivå i de flesta medlemsstaterna. Checkhantering är relativt dyrt och användning av checkar uppmuntras inte längre. Detta argument gäller i ännu högre grad för gränsöverskridande betalningar med checkar, eftersom de traditionella hanteringsmetoderna leder till höga priser. Det finns inga utsikter till att detta kommer att förändras.

[29] Se artikel 3 i förordning nr 2560/2001/EG.

Mycket specifika instrument, som växlar, penningmarknadsinstrument och företagsrelaterade värdepapper, vilkas huvudsyfte i allmänhet är att betalningen inte skall realiseras, omfattas inte heller av den nya rättsliga ramen.

De bestämmelser som skall fastställas i den nya rättsliga ramen skall vara neutrala - så långt det är möjligt - med avseende på de olika betalningsinstrumenten. Innovationer och nya betalningsmedel som konkurrerar med de betalningsmedel som omfattas av den nya rättsliga ramen skall också integreras. Det är troligt att nya betalningstjänster som utnyttjar elektroniska hjälpmedel eller kommunikationsteknik kommer att utvecklas eftersom det fortfarande finns behov av mikrobetalningar, kompatibla e-plånböcker i euro etc.

Betalningstjänster som täcks av den nya rättsliga ramen skall vara tjänster som tillhandahålls allmänheten på kommersiell basis av fysiska eller juridiska personer (betalningsleverantörer). Bestämmelserna i den nya rättsliga ramen skall gälla för enskilda betalningar och stora partier av betalningar. När det gäller enskilda betalningar skall möjligheten finnas kvar att avtala om särskilda bilaterala överenskommelser mellan tillhandahållaren och användaren av betalningstjänsten. De enskilda transaktionerna skall noteras i en av gemenskapens valutor och får inte överskrida ett belopp som motsvarar 50 000 euro. Det kan dock finnas behov av undantag eller särskilda regler för andra valutor än euro.

6. SAMARBETE MED EUROPEISKA CENTRALBANKEN

Förberedelserna och samrådet i samband med den nya rättsliga ramen har så långt det har varit möjligt alltid bedrivits i form av diskussioner och i nära samarbete med Europeiska centralbanken (ECB). Både ECB och kommissionen har under flera års tid vidtagit åtgärder för att det gemensamma betalningsområdet skall fungera bättre. ECB är mer inriktad på euroområdet och eurobetalningar i stora belopp och i detaljistledet, medan kommissionen lägger tyngdpunkten på den inre marknaden. Båda parter strävar mot målet att gemenskapens betalningssystem och betalningstjänster i detaljistledet skall ge samma servicenivå som redan finns tillgänglig på nationell nivå och vad gäller betalningar i stora belopp sedan euron infördes.

Fördraget ger befogenheter till både gemenskapen och ECB [30] att reglera betalningar (i detaljistledet) med hänsyn till fördelningen av behörigheter i fördraget. ECB:s behörighet ligger klart inom området för betalningstillsyn och mer tekniska bestämmelser med avseende på säkerhet och effektivitet när det gäller betalningshantering. Kommissionens roll när det gäller att vidta åtgärder och lägga fram lagförslag för betalningsmarknaderna ligger mer inom den allmänna ramen, särskilt med avseende på skydd av användarna av betalningstjänster. I samband med den nya rättsliga ramen är avsikten att fortsätta med det nära samarbetet och att se över denna fråga bilateralt mot bakgrund av resultatet från samråden.

[30] Se artikel 22 i stadgarna för ECBS och ECB. Dessutom skall ECB enligt artikel 105.4 i fördraget och artikel 4 i ECBS och ECB:s stadgar alltid höras om varje förslag till gemenskapsakt inom ECB:s behörighetsområde.

7. BEHOVET ATT ENGAGERA ALLA BERÖRDA PARTER

De betydande insatser som gjorts i och med den nya rättsliga ramen, särskilt av betalningssektorn i EU (det gemensamma eurobetalningsområdet etc.), kommer bara att ge tillfredsställande resultat om alla berörda parter bidrar.

Engagemanget börjar med synpunkterna på detta meddelande och kommer att fortsätta med deltagande i de kommande diskussionerna och initiativen. Redan nu är det av ytterst stor betydelse att betalningssektorn tillhandahåller och betalningsbeställarna använder IBAN [31] och BIC [32] enligt vad som krävs i förordning 2560/2001/EG. Tillhandahållare och användare av betalningstjänster är inte bara banker och deras normala privata bankkunder. Användarna av betalningstjänster innefattar i synnerhet alla beställare av betalningar i stor skala och av ofta återkommande betalningar inom den offentliga sektorn (till exempel försörjningsföretag, skattemyndigheter, e-förvaltningstjänster), men även privata företag som gör betalningar i stor skala.

[31] Internationella bankkontonummer.

[32] Bankidentifieringskod (SWIFT-kod).

Aktivt engagemang från alla berörda parter kommer att ge resultat i effektiva betalningssystem på den inre marknaden i framtiden.

8. Kommande åtgärder

Detta meddelande ligger till grund för förberedelserna av den nya rättsliga ramen för betalningar på den inre marknaden. Huvudtexten och bilagorna tar upp en hel rad frågor som kommissionen vill ha synpunkter på. Bidragen skall skickas till följande adress senast den 15 januari 2004:

Europeiska kommissionen

Generaldirektoratet för den inre marknaden

Enhet MARKT/F-4

C107 01/04

B-1049 Bryssel

Tfn (32-2) 295 47 49

Fax (32-2) 295 07 50

e-post: markt-f4@cec.eu.int

BILAGOR

TILL KOMMISSIONENS MEDDELANDE OM

EN NY RÄTTSLIG RAM FÖR

BETALNINGAR PÅ DEN INRE MARKNADEN

BILAGOR

>Plats för tabell>

Bilaga 1: RÄTT ATT TILLHANDAHÅLLA BETALNINGSTJÄNSTER TILL ALLMÄNHETEN

* Huvudfråga och problematik

Vem kan tillhandahålla betalningstjänster inom Europeiska unionen? Idag skiljer sig reglerna mycket åt från en medlemsstat till en annan. [33] På grund av dessa skillnader råder det ingen klarhet vare sig när det gäller frihet att tillhandahålla betalningstjänster eller när det gäller ett passystem med ömsesidigt erkännande av betalningstjänster på den inre marknaden, förutom när det gäller de företag som tillhandahåller dessa tjänster med oktroj eller som har tillstånd att handla med e-pengar.

[33] Företag som tillhandahåller betalningstjänster omfattas av mycket olika rättsliga bestämmelser från en medlemsstat till en annan. I många medlemsstater har tillhandahållande av betalningstjänster inom ramen för affärsverksamheten historiskt sett förbehållits företag som erhållit oktroj som kreditinstitut. Med hänsyn till den senaste utvecklingen på marknaden verkar situationen skilja sig åt mycket från en medlemsstat till en annan. Samma betalningsverksamhet kan alltså kräva oktroj som kreditinstitut i land A, ett tillstånd för att handla med e-pengar i land B, ett särskilt tillstånd i land C och anses vara en oreglerad verksamhet i land D. En tabell med regler som avser rätten att tillhandahålla betalningstjänster (MARKT/4007/2003 - slutligt utkast) finns på GD MARKT:s hemsida

På grund av den snabba tekniska utvecklingen råder det viss osäkerhet på marknaden om huruvida en viss betalningstjänst omfattas av den befintliga gemenskapslagstiftningen och därigenom också av ett pass (till exempel telekommunikationsföretagens förbetalda tjänster). Utöver det osäkra rättsläget finns det även nykomlingar på marknaden som tillhandahåller eller vill tillhandahålla betalningstjänster, men som anser att det befintliga regelverket är olämpligt eller alltför betungande för deras verksamhet.

Nedanstående text utgör inte en bokstavlig tolkning av den befintliga gemenskapslagstiftningen vad gäller till exempel definitionen av e-pengar eller inlåningsverksamhet. Vissa vägledande principer och idéer om möjliga lösningar tas med för att främja en öppen diskussion om den bästa handlingsvägen. I detta avseende avses särskilt två slags betalningskategorier: betalningsförmedlingstjänster och betalningstjänster som har ett specifikt syfte, till exempel konton för små belopp som betalas i förväg eller i efterhand och som används för betalningstjänster till tredje person [34].

[34] Som betalningstjänster till tredje part betraktas i detta sammanhang insamling av betalningar till en tredje person.

Frågan om betalningsförmedling måste tas upp på gemenskapsnivå eftersom det inte finns något gemensamt synsätt för denna betalningsverksamhet. [35] Ett system med tillstånd som gäller över hela gemenskapen kan därför behövas. I FATF:s särskilda rekommendation nr VI om alternativ betalningsförmedling [36] anges att man inom varje jurisdiktion skall kräva tillstånd eller registrering när det gäller betalningsförmedlingstjänster. Enligt denna rekommendation skall utövande av sådan verksamhet utan tillstånd eller registrering omfattas av påföljder.

[35] Se ovannämnda tabell (MARKT/4007/2003).

[36] Se FATF:s hemsida: www.oecd.org/fatf .

För närvarande finns det få företag som tillhandahåller e-pengar enligt definitionen i direktivet om elektroniska pengar [37], dvs. ett förbetalt system där det utfärdade penningvärdet cirkulerar som verkliga innehavarinstrument från innehavare A till innehavare B till innehavare C osv. Syftet med direktivet om elektroniska pengar var att täcka penningvärden som cirkulerar som elektronisk ersättning för mynt och sedlar mellan enskilda individer, antingen i ett öppet kommunikationsnät, som Internet, eller från en elektronisk utrustning till en annan genom direkttransaktioner. Utvecklingen av dessa system har inte gått som förväntat innan direktivet antogs, vilket beror på tekniska och ekonomiska problem. Dessutom drivs de system som mer eller mindre motsvarar verkliga e-penningsystem idag huvudsakligen av företag som har erhållit oktroj.

[37] Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/46/EG om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet antogs den 18 september 2000. Enligt artikel 10 i direktivet skulle medlemsstaterna ha vidtagit genomförandeåtgärder senast den 27 april 2002. Hittills har bara 7 tillstånd beviljats (1 i Storbritannien, 3 i Nederländerna och 3 i Danmark), varav några har beviljats till dotterbolag till banker.

Det finns dock betalningstjänster som inte anses omfattas av direktivet om elektroniska pengar och som har potential att bli gemenskapsomfattande när det gäller att uppfylla vissa betalningsbehov, till exempel mikrobetalningar på Internet eller trådlösa kommunikationstjänster. Vissa betalningstjänster på marknaden, som konton hos mobiloperatörer och virtuella konton (till exempel PayPal), ligger närmare kreditöverföringar i ett centraliserat kontosystem än verkliga innehavarinstrument.

Nya aktörer som är intresserade av att tillhandahålla betalningar i små belopp (till exempel mikrobetalningar) för vissa specifika syften anser att de befintliga tillsynsreglerna är alltför betungande och olämpliga för deras verksamhet. De hävdar att dessa regler antingen infördes för en mer omfattande uppsättning risker (bankverksamhet) eller för betalningstjänster som skulle kunna ersätta sedlar och mynt (handel med e-pengar).

Med tanke på det stora urvalet av nya betalningstjänster och behoven på marknaden anser kommissionen att det är viktigt att analysera vad som skulle vara en lämplig rättslig ram för dessa tjänster. Denna analys skall baseras på de tillsynsmässiga risker som måste undersökas ytterligare i detta sammanhang. För att få in synpunkter från alla berörda parter om det bästa tillvägagångsättet anges här tre möjliga lösningar. Alla lösningar skall åtminstone baseras på följande fyra principer:

- Alla betalningstjänster skall omfattas av lämpliga bestämmelser för konsumentskydd.

- Tillsynskraven skall vara proportionella mot de berörda riskerna.

- Principen om lika spelregler för alla skall respekteras, dvs samma verksamhet, samma risker och samma regler.

- Alla betalningstjänster skall uppfylla de villkor som avser smidigt fungerande betalningssystem.

* Tänkbara handlingsvägar

Den första lösningen skulle vara att tillämpa inremarknadsprincipen om ömsesidigt erkännande av all slags betalningsverksamhet inom gemenskapen. Enligt bestämmelserna i fördraget (artikel 49) om friheten att tillhandahålla tjänster på den inre marknaden kan en lagligt utövad verksamhet i en medlemsstat automatiskt bli laglig verksamhet i en annan medlemsstat, såvida det inte strider mot allmänhetens intresse. Om kommissionen inte vidtager några åtgärder när det gäller tillstånd för betalningsförmedling kommer alla medlemsstater att behålla eller skapa sina egna system: Land A anser att det krävs oktroj för att bedriva verksamheten i fråga, medan land B bara kräver en enkel registrering. Ett företag som är registrerat i land B kan även ha rätt att tillhandahålla denna tjänst i land A och det kan ifrågasättas om land A kan sätta sig emot det. Begränsningar av friheten att tillhandahålla tjänster måste vara anpassade, nödvändiga och proportionella. En prövning av proportionaliteten kan få till följd att det - enligt principerna om den inre marknaden - fastställs att en betalningsleverantör som vill göra en gränsöverskridande överföring av pengar skall kunna göra det.

För att framhålla betydelsen av principen om ömsesidigt erkännande har kommissionen i ett meddelande nyligen [38] om en strategi för den inre marknaden aviserat ett nytt direktiv om tjänster för ett effektivt genomförande av denna princip.

[38] KOM(2003) 238 slutlig av den 7 maj 2003, s. 12.

Om man försöker tillämpa principen om ömsesidigt erkännande på grundval av fördragets allmänna bestämmelser utan att fastställa harmoniserade minimikrav för betalningstjänster kan detta dock riskera att leda till tvister i EG-domstolen. Ömsesidigt erkännande kan vara lättare att uppnå genom att införa ett system med EU-pass på grundval av minimikrav för verksamhetstillstånd eller registrering när det gäller betalningstjänster.

En andra lösning skulle därför vara att införa en tredje specifik tillståndskategori för betalningsverksamhet. Grundtanken skulle vara att inordna betalningsleverantörerna efter deras risker: Viss verksamhet skulle kräva fullständig oktroj (medel från allmänheten som inte enbart används för betalningsverksamhet), tillstånd för att bedriva handel med e-pengar (e-pengar som används som ett alternativ till mynt och sedlar) och tillstånd för betalningsinstitut (medel från allmänheten som enbart används för betalningstjänster och överföring).

På så sätt kan ett särskilt verksamhetstillstånd eller en registrering för enbart betalningstjänster skapas utan de krävande tillsynsregler som anges i kreditinstitutdirektivet eller direktivet om elektroniska pengar, eftersom det inte finns någon grund för att en enkel betalningsöverföring skulle kräva så omfattande tillsynslagstiftning. Viss övervakning från centralbanken och/eller tillsyn från den berörda myndigheten kan dock krävas. Sådan verksamhet skall naturligtvis respektera all relevant lagstiftning om konsumentskydd och penningtvätt.

Utöver verksamhetstillstånden för kredit- och e-penninginstitut skall det genom detta nya verksamhetstillstånd skapas ett system för ömsesidigt erkännande för det gemensamma betalningsområdet. Det skulle kunna täcka en eller flera situationer, till exempel överföringstjänster, förbetalda och lagrade konton som används för betalningar till tredje part, och som inte omfattas av systemet med e-pengar, samt andra betalningstjänster till tredje part, som till exempel är baserade på debitering.

En tredje lösning kunde vara att anpassa direktivet om elektroniska pengar efter de förändringar på marknaden som inte kunde förutses när direktivet antogs. En möjlighet skulle kunna vara att omvandla direktivet till ett ramdirektiv (direktivet om betalningsinstitut) för att reglera alla tillsynsaspekter som rör betalningstjänster som tillhandahålls på grundval av medel från kunder. Detta kan göras på ett sätt som liknar det som föreslås i den andra lösningen, dvs. genom att införa olika kategorier av betalningstjänster. Syftet skall vara att reglera kraven på betalningstjänster i två rättsliga instrument på EU-nivå och därigenom garantera dessa företag tillsyn och rättssäkerhet.

I detta fall skulle det också vara möjligt att tillåta undantag för vissa mycket specifika betalningstjänster, exempelvis betalningsinstrument som har ett begränsat syfte eller betalningar som utgör en integrerad del av en annan tjänst (till exempel informationstjänster för tilläggsdebitering) [39]. Om det är nödvändigt skulle man kunna bevilja undantag när det gäller dessa mycket specifika betalningsinstrument utan påtagliga risker. Dessa eventuella undantag skulle vara tillämpliga på EU-nivå och inte enbart på nationell nivå - vilket är fallet med det befintliga direktivet om elektroniska pengar - eftersom inga hinder mot betalningstjänster skall finnas på den inre marknaden. Till exempel skall ett offentligt transportföretag som har beviljats ett undantag för ett betalningsinstrument med begränsat syfte i en medlemsstat ha rätt att tillhandahålla den tjänsten vid ett försäljningsställe i en annan medlemsstat.

[39] Privata informationstjänster med tilläggsdebitering (Premium Rate Services) är tjänster där avgiften för samtalet eller textmeddelandet är högre än standardavgiften, och en del av intäkten från samtalet går till tredje part.

Om omvandlingen av direktivet om elektroniska pengar till ett allmänt direktiv om betalningsinstitut med nödvändiga ändringar skulle betraktas som förhastad i detta skede kan kommissionen vänta på resultatet av översynen av direktivet under 2005 [40] innan den föreslår några ändringar. Nackdelen med en sådan senareläggning innebär dock att det nuvarande osäkra rättsläget för marknadsdeltagarna inte undanröjs.

[40] I artikel 11 i direktivet om elektroniska pengar anges att kommissionen skall lägga fram en rapport (senast den 27 april 2005) för Europaparlamentet och rådet om direktivets tillämpning.

Kommissionens avdelningar välkomnar synpunkter när det gäller ytterligare harmonisering av de villkor som avser rätten att tillhandahålla betalningstjänster till allmänheten. Synpunkter på eventuella effekter på konsumentskyddet och marknadseffektiviteten (konkurrensen) efterfrågas särskilt.

Bilaga 2: INFORMATIONSKRAV

* Huvudfråga och problematik

Kunskap är en avgörande faktor för konsumentskydd. Användarna av betalningstjänster måste få klar information om den betalningstjänst som de vill använda och/eller som har tillhandahållits dem. Insyn är en förutsättning för att kunna jämföra olika erbjudanden på marknaden, fatta beslut om att upprätta ett kontrakt med fullständig kännedom om dess bestämmelser och villkor samt vara i en bättre ställning när det gäller att förstå den tillhandahållna tjänsten. Användare av betalningstjänster skall åtnjuta samma standard när det gäller den grundläggande informationen (nödvändig och tillräcklig), oberoende av var på den inre marknaden de köper eller använder betalningstjänsten.

Insyn förstärker dessutom konkurrensen mellan betalningstjänsterna. Harmoniserade grundläggande informationskrav på gemenskapsnivå skulle underlätta tillgången på betalningstjänster på den inre marknaden och minska de svårigheter som avvikande nationella regler innebär för betalningsleverantörerna, och därigenom öka konkurrensen genom att skapa samma spelregler för alla.

De nuvarande informationskraven för betalningstjänster är fördelade på olika gemenskapstexter med icke-enhetligt innehåll. Eftersom rekommendation 97/489/EG inte är bindande har inte alla dess informationskrav genomförts av medlemsstaterna.

* Tänkbara handlingsvägar

Många berörda parter har under det inledande samrådet uttalat sitt stöd för harmoniserade informationskrav för betalningstjänster på den inre marknaden. I detta avseende betraktades kvaliteten och inte kvantiteten på informationen som den avgörande faktorn. En del ansåg att skillnaderna mellan produkterna (instrument och tjänster) på den inre marknaden måste beaktas. Några av de berörda parterna drog därför slutsatsen att de nya informationskraven skall vara inriktade på allmänna principer. Vissa av parterna från banksektorn ansåg att självreglering, till exempel i form av en uppförandekod, var ett lämpligt sätt för att uppnå detta på gemenskapsnivå. Andra föredrog bindande lagstiftning.

Kommissionen är inte övertygad om att självreglering är en lämplig handlingsväg för att harmonisera informationskraven på den inre marknaden, eftersom det skulle kräva åtaganden från alla aktörer - ett stort antal banker och andra institut - som tillhandahåller betalningstjänster. Därför anser kommissionens avdelningar att bindande lagstiftning på gemenskapsnivå är lämpligare för att åstadkomma ett gemensamt betalningsområde. Även ett direkt tillämpligt instrument, till exempel en förordning, för att garantera samma nivå av grundläggande skydd över hela den inre marknaden kan beaktas. Fastställande av en uttömmande förteckning över grundläggande informationskrav skulle öka rättssäkerheten och insynen både för tillhandahållare och användare av betalningstjänster. Detta synsätt hindrar inte en enskild betalningsleverantör från att lämna ytterligare information om han anser att det är lämpligt eller om så önskas.

Vidare anser kommissionen att de allmänna bestämmelserna i princip skall omfatta alla betalningstjänster i detaljistledet som tillhandahålls allmänheten och som faller inom ramen för den nya rättsakten. En del särskilda bestämmelser som bara gäller för vissa betalningstjänster, exempelvis kreditöverföringar eller mikrobetalningar, kan behöva övervägas.

Ett preliminärt första utkast till bestämmelser som avser alla betalningstjänster skulle kunna lyda enligt följande:

"1. I god tid innan användaren av betalningstjänsten är bunden av något kontrakt eller erbjudande skall tillhandahållaren av betalningstjänsten underrätta användaren skriftligen eller i någon annan varaktig form som är tillgänglig för användaren om alla villkoren för betalningstjänsten (nedan kallade "villkoren").

2. Villkoren skall fastställas skriftligt, samt när så är lämpligt elektroniskt, formuleras lättförståeligt och i en tydlig och läsbar form.

3. Alla ändringar av villkoren skall tillhandahållas på det sätt som anges i punkterna 1 och 2, och minst en månad före tillämpningsdatum. Användaren av betalningstjänsen skall anses ha accepterat ändringarna av villkoren om han inte har sagt upp kontraktet om betalningstjänsten senast på tillämpningsdagen.

4. Villkoren skall åtminstone omfatta följande:

a) En beskrivning av betalningstjänsten, samt när så är lämpligt de tekniska kraven på den kommunikationsutrustning som användaren får utnyttja, och det sätt på vilket betalningstjänsten kan användas, inbegripet om det förekommer finansiella begränsningar.

b) En beskrivning av tillhandahållarens och användarens skyldigheter och förpliktelser i samband med leverans och utnyttjande av betalningstjänsten. Den skall när så är tillämpligt innefatta en beskrivning av de rimliga åtgärder som användaren av betalningstjänsten skall vidta för att hålla betalningsinstrument och de medel (till exempel ett personligt identifikationsnummer eller en annan kod) som gör det möjligt att använda instrumentet i säkert förvar.

c) I tillämpliga fall den period inom vilken användarens konto kommer att debiteras eller krediteras, däribland transaktionstiden och valuteringsdagen, eller om användaren inte har något konto hos betalningsleverantören den period inom vilken användaren kommer att faktureras. Den dag som faktureringstiden inleds måste klart anges.

d) Vilka slags avgifter som skall betalas av användaren av betalningstjänsten. När så är tillämpligt skall detta innefatta uppgifter om följande avgifter:

- Storleken på eventuella engångsavgifter eller årliga avgifter.

- Eventuell provision som användaren skall betala till tillhandahållaren för särskilda typer av transaktioner, samt hur denna beräknas.

- Eventuell ränta som kan tillämpas, samt hur den beräknas.

e) När så är tillämpligt den växelkurs som använts vid omvandling av utländska valutatransaktioner samt dagen då denna kurs fastställdes.

f) Den tidsfrist som användaren av betalningstjänsten har för att invända mot ett givet betalningsuppdrag genom att återkalla eller förkasta det, och alla praktiska upplysningar för att göra sin invändning gällande .

g) En uppgift om de förfaranden för upprättelse och klagomål som finns tillgängliga för användaren av betalningstjänsten och hur man får tillgång till dessa.

h) Eventuella klausuler i kontraktet med uppgifter om tillämplig lagstiftning och behörig domstol.

i) Det eller de språk som tillhandahållaren av betalningstjänsten, med användarens samtycke, åtar sig att använda under löptiden för kontraktet om betalningstjänsen.

5. Såvida inte användaren av betalningstjänsten uttryckligen avsäger sig det skall betalningsleverantören i anslutning till transaktionen på samma sätt som angivits i punkterna 1 och 2 åtminstone tillhandahålla användaren följande information:

a) En hänvisning som gör det möjligt för användaren att identifiera transaktionen samt, i tillämpliga fall, uppgifter som avser mottagaren.

b) Det transaktionsbelopp som debiteras eller krediteras på användarens konto.

c) Storleken på alla arvoden och avgifter som tillämpas för särskilda typer av transaktioner.

d) I förekommande fall den transaktionstid och valuteringsdag som tillämpas.

d) I förekommande fall den växelkurs som används för att omvandla transaktioner i utländsk valuta."

Kommissionens avdelningar välkomnar synpunkter på effekterna av ovan nämnda utkast till bestämmelser. Synpunkter på eventuella effekter på konsumentskyddet och marknadseffektiviteten (konkurrensen) efterfrågas särskilt.

Bilaga 3: KONTON I ANDRA MEDLEMSSTATER

* Huvudfråga och problematik

EU-medborgarna klagar på olika behandling på den inre marknaden av konton där innehavaren är bosatt i landet och konton där innehavaren inte är bosatt i landet. Medborgarna har särskilt svårt att förstå skillnader i prispolitiken, särskilt efter eurons införande och med tanke på den grundläggande förbudet mot diskriminering i fördraget.

Skillnader mellan konton där innehavaren är bosatt respektive inte bosatt i landet görs med hänsyn till 1) kontots öppnande, 2) förvaltningen av kontot och 3) betalningar till och från kontot.

Alla medlemsstater har emellertid inte särskild lagstiftning eller administrativa bestämmelser som föreskriver olika behandling av konton där innehavaren är bosatt respektive inte bosatt i landet. [41] En del medlemsstater har dock särskilda rapporteringskrav med avseende på konton där innehavarna inte är bosatta i landet av statistiska och skattemässiga skäl. Dessa skillnader i lagstiftningen utnyttjas ofta av bankerna som skäl till en differentierad prissättning.

[41] För ytterligare information se dokumentet om nationella regler för konton där innehavaren inte är bosatt i landet (National rules related to non-resident accounts) (MARKT/4006/2003 - slutligt utkast) - http://europa.eu.int/comm/internal_market/payments/.

Det faktum att inte alla medlemsstater behöver olika lagstiftning för konton där innehavaren är bosatt respektive icke-bosatt i landet väcker frågan om det är möjligt att avlägsna många av dessa skillnader på den inre marknaden.

* Tänkbara handlingsvägar

Alla ovannämnda problem kan inte lösas genom den nya rättsliga ramen för betalningar, som måste inriktas på betalningsrelaterade frågor. Det är alltså inte avsikten med detta initiativ att undanröja eventuella hinder för personer att öppna konton i det land där de inte är bosatta.

Det kan dock finnas anledning att behålla särskilda regler för konton där innehavaren inte är bosatt i landet, till exempel med hänsyn till överenskommelserna om beskattning av inkomster av sparande vid Ekofin-mötet i våras. Enligt denna överenskommelse kommer bankerna att bli skyldiga att årligen rapportera den ränta som intjänas av kontohavare som inte är bosatta i landet. Med tanke på detta beslut om källskatt verkar det mindre troligt att konton där innehavaren inte är bosatt i landet kommer att försvinna inom gemenskapen.

Denna överenskommelse har dock ingen effekt på rapporteringskraven för betalningar till och från konton där innehavaren inte är bosatt i landet och får inte ligga till grund för skillnader i prissättningen. De sistnämnda skall avskaffas så snabbt som möjligt. Förordning nr 2560/2001 utgör redan rättslig grund. Enligt principen om samma avgifter för nationella och gränsöverskridande betalningar, och med hänsyn till att betalningar till och från konton där innehavaren inte är bosatt i landet behandlas som gränsöverskridande betalningar, ser kommissionen inga skäl till varför bankerna på den inre marknaden skall kunna behandla euro-betalningar om högst 12 500 euro till och från konton där innehavarna inte är bosatta i landet annorlunda än betalningar till och från konton där innehavaren är bosatt i landet.

Inom banksektorn anser man dock fortfarande att vissa befintliga och nya rapporteringskrav för betalningstransaktioner är alltför betungande. Om och i hur stor utsträckning rapporteringskraven diskriminerar gemenskapsmedborgarna på grund av nationalitet och/eller hemvist, samt om dessa regler försvagar väl fungerande betalningssystem kommer att undersökas. De som önskar bidra till meddelandet skall därför i detalj beskriva vilka befintliga rapporteringskrav som de anser vara olämpliga eller alltför betungande. Synpunkter på andra uppfattade hinder i samband med förvaltning av konton där innehavaren inte är bosatt i landet och deras effekt på betalningstjänster inom gemenskapen är också välkomna.

Bilaga 4: VALUTERINGSDAG

* Huvudfråga och problematik

Valuteringsdag är det referensdatum som används för beräkning av positiv eller negativ ränta i samband med en betalning. Valuteringsdag tillämpas i allmänhet av bankerna i samband med en lång rad betalningsuppdrag (kreditöverföringar, kontantuttag etc.) som innebär att ett konto debiteras eller krediteras. Valuteringsdagen ligger således till grund för beräkning av ränta och fastställer indirekt när medlen verkligen är tillgängliga. På så sätt används valuteringsdag som ett komplicerat verktyg för prissättning som också kan omfatta element för beräkning av betalningstjänstens pris och/eller ersättning av pengarna på kontot.

Banksektorn anser att valuteringsdag är en del i förhållandet mellan bankerna och deras kunder som skall omfattas av avtalsfrihet eller självreglering. Syftet med detta meddelande är inte att gå in på frågor som rör marknadsaktörernas prispolitik. I samband med den nya rättsliga ramen för betalningar måste denna begäran om självreglering eller avtalsfrihet vad gäller valuteringsdag bedömas utifrån målet att säkerställa betalningseffektivitet på den inre marknaden.

Det borde ligga både i bankernas och deras kunders intresse att det råder full insyn när det gäller tillämpningen av valuteringsdag. Kunderna skulle gynnas av ett mer öppet avgiftssystem, medan bankerna skulle tjäna på harmoniserade regler på den inre marknaden med avseende på väl fungerade infrastrukturer (till exempel Credeuro), direkthantering och rättssäkerhet.

Rättsligt sammanhang

Tillämpningen av valuteringsdag är för närvarande oreglerad på gemenskapsnivå, både vad gäller nationella och gränsöverskridande betalningar, med undantag för insynskraven på gränsöverskridande betalningar i direktiv 97/5/EG och för elektroniska betalningar i rekommendation 97/489/EG. I vissa länder (Belgien, Tyskland, Österrike och Frankrike) regleras tillämpningen av valuteringsdag i nationell lagstiftning eller rättspraxis [42], som i de flesta fall fastställer att valuteringsdag skall sammanfalla med transaktions- eller bokningsdag. Vad gäller rådande praxis på marknaden finns det skillnader mellan medlemsstater och betalningsinstrument, men för majoriteten av betalningarna sammanfaller valuteringsdagen med transaktions- eller bokningsdagen. Om denna praxis antas som norm för betalningstransaktioner skulle det förmodligen inte innebära några större svårigheter för de flesta banker. Den nya rättsliga ramen som skall tillämpas på alla betalningar inom gemenskapen skulle kunna utnyttjas för att harmonisera befintlig praxis och fastställa lika spelregler för alla.

[42] Det finns olika definitioner i de nationella lagstiftningarna. I alla fastställs ett samband mellan valuteringsdag och räntor. Belgisk lagstiftning har följande definition: "La date de valeur d'une opération bancaire est la date à laquelle un montant retiré cesse de produire des intérêts ou celle à laquelle un montant versé commence à produire des intérêts" (lag av den 10 juli 1997, senast ändrad genom lag av den 19 april 1999). Fransk rättspraxis har följande definition: "La date de valeur est celle à compter de laquelle l'opération inscrite est économiquement prise en considération pour le calcul des intérêts débiteurs, ou, dans les cas où une rémunération est concevable (blocages, comptes sur livret...), pour le calcul des intérêts créditeurs". Tysk rättspraxis har följande definition: "....(...) Wertstellung, d.h. der Festlegung des Kalendartages, für den der Überweisungsbetrag in den für die Zinsberechnung maßgebenden - fiktiven - Zwischensaldo des Girokontos eingeht (....)...." (BGH, Urt. V. 6.5.1997 - XI ZR 208/96).

Betalningssystemens effektivitet

Tidigare när de flesta betalningar inte utfördes direkt kunde tillämpningen av valuteringsdag motiveras av tekniska skäl. Numera när de flesta transaktioner utförs elektroniskt är detta inte längre fallet.

Tillämpningen av valuteringsdag överensstämmer i följande avseenden eventuellt inte heller med målet att förbättra de gränsöverskridande betalningssystemen och skapa ett tydligt rättsläge när det gäller transaktionstiden:

- Senarelagd valutering av betalningar kan leda till att transaktionstiden de facto ökar, medan målet för den inre marknaden för betalningar är att begränsa transaktionstiden till ett nödvändigt minimum. Sådan tillämpning av valuteringsdagar kan till och med leda till att den gräns som fastställdes i direktiv 97/5/EG överskrids. Detta är ganska ovanligt, men enligt vissa undersökningar är det inte helt orealistiskt. Dessutom informeras bara överföringsmottagaren i efterhand om valuteringsdagen för det belopp som krediterats hans konto, medan uppdragsgivaren inte får några upplysningar alls, vilket förstärker det osäkra rättsläget när det gäller den exakta transaktionstiden.

- Med hänsyn till avsikten att ytterligare minska den maximala transaktionstiden vad gäller gränsöverskridande kreditöverföringar inom ramen för det gemensamma eurobetalningsområdet är frågan ännu mer överhängande. Credeuro-systemets mål är att reducera den maximala transaktionstiden till tre dagar (två dagar för avsändande bank och en dag för mottagande bank), vilket inte ger något utrymme för tillämpning av valuteringsdagar, dvs i de fall då valuteringsdagen inte är densamma som den verkliga bokningsdagen.

- En annan risk för missbruk av valuteringsdag vid gränsöverskridande betalningar är förhandsvalutering av de belopp som överförs till mottagarens konto. Enligt rapporten om tillämpningen av direktiv 97/5/EG har denna praxis noterats i fall där den maximala transaktionstiden har överskridits. Detta innebär en olaglig överträdelse av kravet i direktiv 97/5/EG vad gäller transaktionstid.

Insyn

Prissättningen skall vara öppen och göra prisjämförelser möjliga. Endast när insyn och jämförbarhet är säkerställda kan marknaden fungera effektivt. Även om valuteringsdagarna specificeras i förväg är kunderna ofta omedvetna om hur de fungerar och förstår inte helt deras roll i prissättningen. Eftersom valuteringsdagens effekt på prissättningen är svår att bedöma förstås denna ytterligare prisfaktor inte alltid helt och fullt av kunderna. Problemet är således att valuteringsdagar är ytterligare en faktor i tariffernas struktur som inte är öppen för insyn, och som följaktligen försvårar prisjämförelser. Tillämpning av valuteringsdagar kan således liknas vid dold prissättning. Därför är kunderna misstänksamma mot denna praxis och bankerna själva skulle kunna dra nytta av ökad insyn i deras förhållande och inställning till kunderna.

Kommissionens avdelningar välkomnar synpunkter på effekterna av nedanstående utkast till bestämmelser. Synpunkter på eventuella effekter på marknadseffektiviteten efterfrågas särskilt.

* Tänkbara handlingsvägar

Även om avtalsfrihet och självreglering i allmänhet är att föredra finns det ett antal argument som talar för att en praxis där valuteringsdagen skiljer sig från transaktions- eller bokningsdagen inte kan anses uppfylla kraven på insyn i prissättningen, sund konkurrens, effektiva gränsöverskridande betalningar och konsumentskydd.

Kommissionen överväger därför följande två alternativ:

Att upprätthålla ett system med självreglering med minst reglerad insyn om valuteringsdagar tillämpas vid betalningar.

Eller

Harmoniserad reglering av tillämpningen av valuteringsdagar i samband med betalningar. I detta fall kan den lagstiftning som skulle gälla för alla betalningar lyda enligt följande:

Artikel om definitionen av valuteringsdag

"Valuteringsdag är det referensdatum som används av tillhandahållaren av betalningstjänsten gentemot kunden för beräkning av negativ eller positiv ränta."

Artikel om tillämpning av valuteringsdagar

En betalningstransaktions valuteringsdag skall inte avvika från [den dag då penningflödet från betalningsuppdraget äger rum hos den berörda tillhandahållaren av betalningstjänsten] [boknings- eller transaktionsdatum].

Bilaga 5: BANKKONTONUMRENS FLYTTBARHET

* Huvudfråga och problematik

På telekommunikationsområdet har principen om flyttbara telefonnummer införts i gemenskapens lagstiftning. Denna princip bygger på att kunden kan byta telefonoperatör, men behålla samma nummer. Denna åtgärd anses ha ökat konkurrensen betydligt, eftersom tvånget att byta telefonnummer varje gång man bytte telefonoperatör utgjorde ett betydande hinder. Kommissionen förde fram idén om att införa ett liknande initiativ inom bank- och betalningsområdet under det inledande samråd som föregick detta meddelande.

De preliminära svaren vid detta samråd avsåg följande två aspekter: nyttan och genomförbarheten med flyttbara kontonummer.

När det gäller nyttan betonades att möjligheten att behålla samma kontonummer hade mycket mindre betydelse än inom telekommunikationssektorn. I de flesta fall är det användaren av betalningstjänsten som beslutar om att ge sitt nummer till ett institut för en engångsbetalning eller en återkommande betalning. Flyttbarheten är bara fördelaktig i det senare fallet.

När det gäller genomförbarheten har studier i vissa medlemsstater (Storbritannien och Nederländerna) där frågan om flyttbarhet har analyserats visat att de nyligen införda gemenskapsövergripande IBAN- och BIC-systemen [43] inte kan fungera med flyttbara kontonummer utan att leda till orimliga kostnader och problem när det gäller effektiv direkthantering.

[43] Förordning nr 2560/2001/EG.

* Tänkbara handlingsvägar

Till följd av det inledande samrådet avser kommissionen inte att vidta rättsliga åtgärder för att införa flyttbara bankkontonummer. Avvägningen mellan de praktiska problem som måste lösas och de fördelar som skulle uppstå för användarna berättigar inte till en lösning med flyttbara kontonummer. Dessutom kommer fördelarna inte att uppväga kostaderna för en sådan lösning.

Trots detta verkar BIC- och IBAN-systemen att vara mycket komplicerade och kan behöva förenklas på lång sikt. Därför uppmanar kommissionen banksektorn att inleda undersökningar för att på lång sikt skapa ett enklare numreringssystem för kreditöverföringar på den inre marknaden.

Många parter har angett att konkurrensen kan förbättras genom åtgärder för att underlätta rörligheten för kunderna (se bilaga 6).

Bilaga 6: KUNDRÖRLIGHET

* Huvudfråga och problematik

I de allra flesta fall grundas en betalning på ett bankkonto och kan endast utföras från detta bankkonto. Användning av olika betalningsmedel är en tjänst som ofta erbjuds i samband med förvaltning av bankkonton.

I en ekonomi som präglas av konkurrens är det viktigt att kunden känner till priset på varje betalningssätt så att han eller hon kan välja. Användarna föredrar eller behöver dock ibland byta leverantör. Kunderna är i allmänhet inte särskilt rörliga eftersom det är komplicerat att bryta ett förhållande mellan bank och kund om en lång rad andra aktörer måste informeras och automatiska betalningsuppdrag återupprättas. Dessutom får kommissionen då och då klagomål på orimliga kostnader för att avsluta eller flytta ett konto.

Under det inledande samrådet om den nya rättsliga ramen betonade många parter kravet på att förbättra rörligheten för kunderna. Förslagen på hur detta skulle gå till var dock mycket olika.

* Tänkbara handlingsvägar

Förmodligen är det nödvändigt att undersöka orsakerna mer ingående till varför kunderna stöter på svårigheter när de vill byta bank. Ett av dessa hinder kan vara den information som måste ges till kundens olika gäldenärer och fordringsägare.

Det är fullt möjligt att tänka sig att alla de administrativa frågorna i samband med en kontoöverflyttning sköts av tredje part. I Nederländerna till exempel har clearingsystemet (Interpay) en dominerande roll vid överföringen av information från det gamla till det nya kontot. En annan möjlighet är att samarbete mellan bankerna skulle göra det möjligt med en smidig övergång. Denna lösning har valts av de brittiska bankernas sammanslutning som anger i sin kod att om kunden beslutar att flytta sitt befintliga konto till ett annat finansiellt institut skall banken tillhandahålla kunden information om hans eller hennes stående betalningsuppdrag och direktdebiteringar inom fem arbetsdagar räknat från den dag då begäran inkom (vilket minskades till tre arbetsdagar från och med den 1 augusti 2003).

När det gäller administrativa frågor (till exempel information om kundens stående betalningsuppdrag till den nya banken) anser kommissionen att branschen bör kunna förbättra rörligheten genom självreglering. Denna process kommer att övervakas och vid behov kommer frågan att tas upp av kommissionen.

Konsumentrepresentanter har dock betonat att det största hindret är avgiften för att avsluta ett konto. Det har getts en del exempel på så kallade administrativa avgifter på upp till 80 euro enbart för tjänsterna i samband med ett kontoavslut. Kan sådana hinder för rörlighet och konkurrens vara berättigade? Dessa belopp är orimliga och står inte i proportion till de administrativa kostnaderna, utan är fastställda för att bromsa rörligheten.

När det gäller avgifter för att avsluta ett konto anser kommissionen att orimliga avgifter utgör ett hinder mot rörligheten. Att avsluta ett konto är en normal händelse i ett kontos livscykel. Kunden skall åtminstone ges full insyn i dessa avgifter när kontot öppnas. En mindre önskvärd lösning skulle vara att inte tillåta några avslutningsavgifter eller att fastställa en rimlig övre gräns för dessa avgifter. Kommissionens avdelningar uppmanar dock alla berörda parter att komma in med konkreta förslag som skulle underlätta kundernas rörlighet i samband med betalningstjänster.

Bilaga 7: BEDÖMNING AV SÄKERHETEN NÄR DET GÄLLER BETALNINGSINSTRUMENTEN OCH DERAS KOMPONENTER

* Huvudfråga och problematik

För närvarande certifieras betalningsinstrument och deras komponenter (chipkort, terminaler etc.) av behöriga myndigheter innan de släpps ut på den nationella marknaderna inom gemenskapen. De testas genom förfaranden som har fastställts av de nationella certifieringsmyndigheterna, som dock inte är harmoniserade på EU-nivå (vad gäller metoder, angreppsslag och antal etc.). Resultatet av olika testförfaranden visar följande:

* Fullständig kompatibilitet har inte uppnåtts mellan liknande artiklar (till exempel två olika terminaler) som testats i olika medlemsstater. Det är följaktligen svårt för bankerna, handlarna och konsumenterna att veta i vilken utsträckning en produkt är säkrare än en annan. Denna situation har effekter på köparnas beslut och ökar inte användarnas förtroende.

* Certifiering i en medlemsstat innebär inte automatiskt godkännande i andra medlemsstater, eftersom medlemsstaterna kan ha olika eller ytterligare säkerhetskrav. I detta fall kommer den medlemsstat som har strängare krav inte att erkänna en certifiering som genomförts i en medlemsstat med lägre krav. Detta förhållande främjar inte samverkan och står i strid med en av den inre marknadens grundläggande principer.

* Certifiering som måste genomföras i flera länder tar längre tid och är avsevärt dyrare. Om ömsesidigt erkännande skulle tillämpas fullt ut skulle de övergripande certifieringskostnaderna kunna minskas och tillverkarnas besparingar avspeglas i priserna på komponenterna, vilket i sin tur skulle medföra lägre kostnader för banker, handlare och konsumenter.

Försök har gjorts för att hitta objektiva metoder att bedöma betalningsinstrumentens säkerhet, särskilt åtgärder för att fastställa standardiserade säkerhetskrav (gemensamma kriterier/ säkerhetsprofiler). [44] Det verkar finnas ett utbrett stöd för att införa dessa metoder, men i praktiken kan det vara svårt att införa dem tillräckligt snabbt.

[44] Det mest relevanta exemplet är "gemensamma kriterier/skyddsprofiler" ("Common Criteria/Protection Profiles", nu ISO-standard IS 15408). I denna process kombineras gemensamma kriterier med skyddsprofiler, som är säkerhetsmål i förhållande till specifika kategorier av instrument (t.ex. smartkort). I skyddsprofilerna bedöms säkerhetsegenskaperna utifrån alla de hot som en produkt eller dess miljö kan utsättas för. Garantier om säkerhetsnivån ges av officiella certifieringsorgan, som i allmänhet verkar under överinseende av en tillsynsmyndighet. Certifieringsorganet tillhandahåller ett gemensamt bedömningssystem som grundas på gemensamma kriterier och metoder för godkännande. Skyddsprofiler för smartkort och andra komponenter håller på att utvecklas inom Europeiska unionen och i Förenta staterna på initiativ av betalningssektorn och statliga myndigheter.

* Tänkbara handlingsvägar

När det gäller bedömning av betalningsinstrumentens och deras komponenters säkerhet finns det ett starkt stöd för att införa metoder för gemensamma kriterier/säkerhetsprofiler inom gemenskapen. Under de inledande samråden inför detta meddelande rådde enighet om behovet av lagstiftning för att stödja införandet av dessa metoder. Enligt betalningssektorn skulle lagstiftning kunna öka betalningskostnaderna och riskera framtida utveckling och innovationer. Det är bättre att överlåta arbetet med standardiserade säkerhetskrav till marknadsdeltagarna. [45] Om det däremot skulle visa sig nödvändigt med lagstiftning ansåg parterna att en rekommendation från rådet och Europaparlamentet eller från eurosystemet var ett bättre alternativ än gemenskapslagstiftning. De offentliga myndigheterna och centralbankerna uppmuntrar ett strukturerat och samordnat synsätt för bedömning av säkerheten vilket kan medföra att höga kostnader och tidsödande förfaranden undviks. De betonar att säkerhetsfrågor kan tas upp vid deras tillsyn av betalningssystem och betalningsmedel, vilket skulle omfatta bedömning och utvärdering av produkter och system.

[45] Ett relevant branschinitiativ är till exempel Captin-projektet (IST-2000-31034) som stöds genom GD Informationssamhällets IST-program. Projektet syftar till att skapa en öppen kommunikationsstandard för on-linetransaktioner mellan terminaler och förvärvande (eller till och med utfärdande) servrar.

Bedömning av säkerheten är grundläggande för att upprätthålla förtroendet för betalningar, och det är nödvändigt att undanröja hinder för ömsesidigt erkännande av säkerhetsbedömningar av betalningsinstrument och deras komponenter på den inre marknaden. Därför behöver kommissionen mer i detalj undersöka frågan om ömsesidigt erkännande, särskilt mot bakgrund av det arbete som redan har gjorts vad gäller ömsesidigt erkännande av produkter. För att uppnå detta mål kan kommissionen fungera som katalysator för att klargöra de berörda frågorna. Dessutom kan kommissionen komma att överväga hela sin inställning om det inte införs en harmoniserad metod för att bedöma säkerheten, minska tillverkningskostnaderna och avsevärt stärka konsumenternas och handlarnas förtroende för betalningsinstrumenten inom en rimlig tidsram genom kombinerade ansträngningar från marknadsdeltagare och andra regleringsansvariga.

Därför uppmanar kommissionens avdelningar berörda parter att inkomma med synpunkter på denna fråga. De välkomnar särskilt beskrivningar av de befintliga problem som avser ömsesidigt erkännande.

Bilaga 8: UPPGIFTER OM BETALNINGENS BESTÄLLARE

(FATF:s särskilda rekommendation nr VII [SRVII])

* Huvudfråga och problematik

I oktober 2001 antog FATF [46] 8 särskilda rekommendationer rörande kampen mot finansiering av terrorism, som ett komplement till de 40 allmänna rekommendationerna om penningtvätt. Genom en av dessa (SRVII) införs krav på att finansiella institut och andra instanser som hanterar likvida medel skall ha tillgång till information om beställarens identitet. Målet med SRVII är att hindra att terrorister och andra kriminella obehindrat kan utföra penningtransaktioner, samt att det skall bli lättare att spåra sådana transaktioner så snart som missbruk ändå inträffar. I februari 2003 offentliggjordes ett tolkningsmeddelande [47] för SRVII, där det preciserades att alla rättsliga myndigheter skall ha två år på sig att genomföra rekommendationen i praktiken.

[46] FATF - Financial Action Task Force on Money Laundering (arbetsgruppen för finansiella åtgärder mot penningtvätt)

[47] Se tolkningsmeddelandet till den särskilda rekommendationen nr VII angående överföringar på elektronisk väg (http://www1.oecd.org/fatf/TerFinance_en.htm)

Det finns flera alternativa sätt att införliva SRVII i den bindande lagstiftningen på området. Man måste framför allt fästa uppmärksamhet vid följande aspekter:

(1) Borde rekommendationen göras till bindande lag via EU-rätten eller via nationell lagstiftning?

(2) De tilltänkta bestämmelsernas räckvidd: vilka typer av transaktioner borde omfattas?

(3) Vilka informationskrav borde gälla? Minimikrav (jfr. punkt 1 i den föreslagna artikeln) eller krav på fullständiga uppgifter (punkt 2 i samma artikel)?

(4) Vilka undantag från regeln om full information bör medges vid större serier av transaktioner av liknande eller identisk typ?

(5) Vilka övriga undantag eller beloppströsklar behöver införas?

* Tänkbara handlingsvägar

Kommissionen föreslår att SRVII omsätts i bindande lag direkt på gemenskapsnivå, eftersom detta alternativ skulle garantera enhetliga bestämmelser inom den inre marknaden. Enhetliga regler är av utomordentlig vikt för att kreditöverföringarna inom EU skall fungera smidigt och infrastrukturen för betalningar skall bli så effektiv som möjligt. Det bästa alternativet i detta avseende skulle därför vara en direkt tillämplig rättsakt såsom en förordning. Företrädare för den europeiska banksektorn har därför begärt att frågan regleras på EU-nivå.

Kommissionen ståndpunkt kan sammanfattas på följande sätt:

- Alla kreditöverföringar (inklusive dem som sköts av "överföringsföretag") bör omfattas i enlighet med tolkningsmeddelandet.

- Överföringar av medel från en person till en annan som inte faller inom ramen för gängse kreditöverföringar - t.ex. sådana tjänster som erbjuds via kortsystem - bör också omfattas, eftersom de kan betecknas som "nya former av kreditöverföring".

I fråga om vilka uppgifter som måste anges i samband med en överföring skall enligt tolkningsmeddelandet olika regler gälla för inrikes överföringar och gränsöverskridande överföringar. Om vi med jurisdiktion här avser en medlemsstat i EU, skulle alltså överföringar mellan två medlemsstater ("gränsöverskridande" enligt ovan) omfattas av andra regler än överföringar inom en och samma medlemsstat. En sådan ordning skulle motverka det tidigare nämnda syftet att få till stånd så smidiga kreditöverföringar som möjligt inom den inre marknaden, och dessutom stå i strid med de redan relativt väl utvecklade gemenskapsbestämmelserna på betalningsområdet, liksom med målen för den nya rättsliga ramen för betalningar. Kommissionen anser därför att EU bör betraktas som en enda jurisdiktion vid tillämpningen av SRVII. Med denna definition som utgångspunkt föreslår kommissionen således att en "inrikes överföring" enligt SRVII skall tillämpas på alla överföringar inom EU och "internationella" överföringar såsom överföringar mellan EU och tredje land.

En annan möjlighet skulle vara att man visserligen betraktar EU som en enda jurisdiktion, men tillämpar kravet på fullständig information även för överföringar inom EU. Kommissionen anser dock inte att en så strikt bestämmelse är motiverad med tanke på det redan väl utvecklade samarbetet mellan medlemsstaternas rättsliga myndigheter, och den skulle dessutom medföra en onödigt stor administrativ börda på de som tillhandahåller betalningstjänster. Om man istället fastställer en miniminivå för informationen som standard skulle ju detta inte utesluta att fullständig information kan begäras i enskilda fall.

Större serier av transaktioner mellan EU och andra jurisdiktioner skall enligt SRVII omfattas av reglerna för inrikes överföringar istället för internationella överföringar, och således endast uppfylla minimikraven för information. Det skulle dock i praktiken vara svårt att tillämpa minimikrav för information vad gäller serier av transaktioner mellan EU och tredje land, eftersom det knappast är troligt att fullständig information om beställaren kan levereras inom tre dagar till mottagarens finansiella institut eller till den berörda myndigheten i en annan jurisdiktion utanför EU. Kommissionen anser därför inte att transaktioner som ingår i större serier bör behandlas annorlunda än andra transaktioner. Detta står inte i motsats till SRVII, eftersom det bara skulle innebära att en striktare ordning tillämpas också på större serier av överföringar från EU till en annan jurisdiktion.

Enligt tolkningsmeddelandet bör man för betalningar som faller inom ramen för SRVII också kunna införa en beloppsgräns (3000 US-dollar) upp till vilken endast minimikraven behöver uppfyllas. Det får alltså beslutas inom varje jurisdiktion om en sådan beloppsgräns skall införas eller inte. Att införa en obligatorisk beloppsgräns skulle ha nackdelen att två kategorier av kreditöverföringar skulle behandlas olika, vilket kan vara till nackdel för betalningssystemets effektivitet. En annan möjlighet skulle vara en helt frivillig beloppsgräns som betalningssektorn kunde välja om den vill tillämpa eller inte, beroende på hur driftskompatibiliteten och förutsättningarna för en smidig direkthantering av transaktioner inom det gemensamma betalningsområdet påverkas. En beloppsgräns kan vara motiverad när det gäller små belopp, t.ex. så kallade mikrobetalningar.

Kommissionen anser sammanfattningsvis att SRVII bör kunna införlivas i bindande EU-lagstiftning på följande sätt:

Artikel om kraven på information om beställaren i fall där kreditöverföringar [48] och andra överföringar utförs av överföringsföretag

[48] En transaktion som utförs elektroniskt av en betalningsleverantör på en fysisk eller juridisk persons vägnar i syfte att göra beloppet tillgängligt för en betalningsmottagare eller en annan betalningsleverantör.

1. "Kreditöverföringar inom EU skall med undantag för dem som anges i punkt 2 åtföljas av uppgifter om beställarens kontonummer eller en unik identifierare som gör det möjligt att spåra transaktionen tillbaka till beställaren.

Om mottagarens betalningsleverantör så begär skall beställarens betalningsleverantör lägga fram fullständig information om beställaren enligt punkt 2 senast tre arbetsdagar efter det att begäran mottagits [; i förekommande fall skall samma information inom samma tidsfrist sändas till berörda myndigheter].

2. Vid övriga kreditöverföringar och vid motsvarande transaktioner som verkställs av överföringsföretag skall följande uppgifter läggas fram:

- Namn på beställaren.

- Beställarens kontonummer eller, om ett sådant saknas, en unik identifierare som gör det möjligt att spåra transaktionen tillbaka till beställaren.

- Beställarens adress eller födelsedatum och födelseort, ett kundnummer eller ett nationellt personnummer.

3. Kraven i punkterna 1 och 2 skall inte gälla för kredit- och penningöverföringar som sker via överföringsföretag såvida beloppet inte överstiger (...euro).

4. Kreditöverföringar och transaktioner som verkställs av överföringsföretag från tredje land till EU omfattas inte av denna artikel om ifrågavarande tredje land har gjort undantag från kravet på fullständig information genom att tillämpa FATF:s rekommendation nr VII [angående större serier av transaktioner som ligger under en viss beloppsgräns].

5. Om det vid en transaktion från tredje land på grund av tekniska begränsningar hos den förmedlande betalningsleverantören inte är möjligt att översända fullständig information om den som beställt kreditöverföringen eller överföringen via ett överföringsföretag (under den övergångsperiod som krävs för att anpassa betalningssystemen), skall mottagarens betalningsleverantör bevara alla uppgifter den mottagit från beställarens betalningsleverantör i minst fem år.

6. Vad gäller betalningar som omfattas av denna artikel skall mottagarens betalningsleverantör införa ändamålsenliga rutiner anpassade efter den aktuella risken för att spåra betalningar och för vilka nödvändiga uppgifter om beställaren saknas. Där det är lämpligt får mottagarens betalningsleverantör begränsa eller avsluta sina affärer med en tillhandahållare av betalningstjänster som inte uppfyller de skyldigheter som anges i denna artikel.

7. Medlemsstaterna skall ansvara för att det effektivt kontrolleras att betalningsleverantörerna följer bestämmelserna i denna artikel.

Kommissionen vill gärna ha synpunkter på ovanstående förslag, särskilt i fråga om förväntade effekter på marknadens funktionssätt och effektivitet.

Bilaga 9: ALTERNATIVA SYSTEM FÖR TVISTLÖSNING

* Huvudfråga och problematik

Genom alternativa system för tvistlösning erbjuds möjlighet att lösa civilrättsliga tvister, inklusive tvister i affärssammanhang [49], utan att gå via rättsväsendet. Dessa system kan även tillämpas på betalningsområdet. De främsta orsakerna till att alternativa system används är de höga kostnaderna för rättsliga förfaranden samt det faktum att skiljeförfarande och medling ofta medför en snabbare tvistlösning.

[49] Se även kommissionens grönbok om alternativa system för tvistlösning inom civil- och handelsrätt (KOM/2002/196 slutlig).

Införandet av den inre marknaden ledde till en ökning av personers, varors och tjänsters rörlighet inom EU, vilket medförde en motsvarande utveckling för betalningar. Detta har i sin tur medfört ett ökat antal tvister som rör parter i fler än en medlemsstat, och det finns därför ett behov av att finna gångbara lösningar för att stärka allmänhetens förtroende. Det är mot denna bakgrund som alternativa system för tvistlösning etablerats och snabbt börjat användas allt mer inom EU.

Systemet FIN-NET har blivit ett viktigt redskap för ökat förtroende vid handel och finansiella transaktioner över nationsgränserna, och detta gäller inte minst betalningar. Enligt nuvarande regler skall medlemsstaterna se till att det finns adekvata system för alternativ tvistlösning inom området för gränsöverskridande betalningar [50]. Medlemsstaterna har utsett olika organ som ansvariga för att förvalta systemen för alternativ tvistlösning. I gränsöverskridande ärenden samarbetar dessa organ via ett nätverk som kallas FIN-NET.

[50] Enligt artikel 10 i direktiv 97/5/EG.

Alla parter som hörts under samrådsförfarandet är eniga om att det skulle vara till fördel för det gemensamma betalningsområdets utveckling om de alternativa systemen även tillämpas på ärenden som rör gränsöverskridande betalningar. Genom att betalningar mellan medlemsstater på så sätt skulle behandlas på samma sätt som betalningar inom en medlemsstat skulle en sådan praxis ligga i linje med målsättningen att den inre marknaden skall fungera på samma sätt som en nationell marknad.

Det faktum att alternativa system för tvistlösning inrättas skall dock givetvis inte inverka på parternas rätt att inleda ett gängse rättsligt förfarande.

* Tänkbara handlingsvägar

När man överväger att utvidga tillämpningen av alternativa system för tvistlösning till att omfatta även gränsöverskridande betalningar bör man särskilt ta hänsyn till följande:

- Bindande principer bör antas för hur de organ som ansvarar för de alternativa systemen skall fungera. De principer [51] som föreslås i rekommendation 98/257/EG [52] och som antagits för FIN-NET kan tjäna som utgångspunkt. För att systemen skall vinna trovärdighet måste principerna utformas så att systemen fungerar korrekt och oberoende.

[51] Dvs. principerna om oavhängighet, kontradiktoriskt förfarande, effektivitet, legalitet, parternas frihet samt representation.

[52] EGT L 115, 17.4.1998, s. 31-34

- Det bör fastställas att medlemsstaterna på samma sätt som enligt direktiv 97/5/EG själva bör få avgöra vilka kategorier av organ som bör komma ifråga (offentliga, privata etc.), med utgångspunkt från befintliga system.

- En möjlighet skulle vara att bygga ut de befintliga bestämmelserna i direktivet om gränsöverskridande kreditöverföringar. Ett utkast till artikel om alternativa system för tvistlösning kunde se ut på följande sätt:

Artikel om alternativa system för tvistlösning

"I fråga om lösning av tvister mellan användare och tillhandahållare av betalningstjänster skall medlemsstaterna se till att det finns effektiva och ändamålsenliga förfaranden för klagomål och rättelse utanför domstol i enlighet med rekommendation 98/257/EG; där så är lämpligt kan befintliga instanser användas för dessa ändamål".

Kommissionen ser fram emot att få in synpunkter på ovanstående förslag.

Bilaga 10: MÖJLIGHETEN ATT ÅTERKALLA ETT BETALNINGSUPPDRAG

* Huvudfråga och problematik

Att en betalning är återkallelig innebär att beställaren har rätt att ställa in den utan att därmed bryta mot lagen. Denna definition avser inte betalarens rättigheter i samband med direktdebitering, eftersom det i dessa fall normalt är mottagaren - inte betalaren - som ger order om betalningen. [53]

[53] Betalares rätt att motsätta sig att medel överförs genom direktdebitering diskuteras därför i samband med övriga aspekter av direktdebitering i bilaga 16.

På EU-nivå är det hittills bara direktivet om slutgiltig avveckling [54] som innehåller regler om att betalningar som handlagts genom "anmälda system" skall vara oåterkalleliga. Däremot finns det inga bestämmelser på EU-nivå när det gäller vilka rättigheter de som använder respektive tillhandahåller betalningstjänster skall åtnjuta i fråga om återkallande av betalningar.

[54] Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper, EGT L 166, 11.6.1998, s. 45.

Eftersom det inte finns harmoniserad lagstiftning på området skiljer sig bestämmelserna åt en hel del mellan EU-länderna: [55]

[55] De befintliga nationella bestämmelserna redovisas i tabellen "National rules related to the right to revoke a payment (MARKT/4010/2003 - Final Draft)" - http://europa.eu.int/comm/internal_market/payments/.

* När det gäller kreditöverföringar är det i vissa medlemsstater tillåtet att återkalla betalningsuppdraget till dess att betalningen effektuerats, medan andra utsträcker denna rättighet fram till dess att mottagarens konto krediterats. I några medlemsstater får frågan regleras av parterna själva genom avtal.

* Även i fallet kortbetalningar finns det en del skillnader. Vissa medlemsstater har ingen bindande lagstiftning, några har fastställt i lag att kortbetalningar skall vara oåterkalleliga, och andra ger utrymme för att återkalla en kortbetalning under vissa förutsättningar (t.ex. om ett betalningsuppdrag har getts och kortnumret meddelats utan att själva kortet uppvisats, såsom är fallet vid t.ex. e-handel).

Varierande nationella bestämmelser om när betalningsuppdrag får återkallas inom EU utgör ett hinder mot en väl fungerande inre marknad. Det kan även leda till tvivel om huruvida en specifik betalning faktiskt är slutgiltig eller inte, vilket i sin tur kan störa betalningssystemens funktion inom den inre marknaden. Dessutom kan situationen vara förvirrande för marknadsaktörerna, och inte minst användarna av betalningstjänster.

* Tänkbara handlingsvägar

Såväl befintliga som framtida betalningssystem skulle vinna i effektivitet om man kunde enas om harmoniserade regler för när betalningar skall räknas som slutgiltiga, i synnerhet om gränsen sätts så att betalningarna blir slutliga i ett så tidigt skede som möjligt [56]. Detta skulle också göra systemet mera lättbegripligt för användarna. En annan möjlighet skulle vara att överlåta frågan åt betalningsleverantörerna (genom s.k. självreglering), och endast harmonisera vissa grundläggande krav på information om de regler om återkallelse av betalningar som gäller. Den praxis som formas genom självreglering får emellertid inte stå i strid med bindande nationella bestämmelser. Det är därför inte så sannolikt att självreglering skulle räcka till för att skapa harmoniserade regler för återkallelse av betalningar, och lagstiftning på EU-nivå förefaller i det perspektivet vara en bättre lösning

[56] I bilaga 11 diskuteras vidare om särskilda regler om återkallelse av betalningar kan och bör införas i samband med e-handel, i syfte att skydda konsumenternas rättigheter vid inköp av varor och tjänster genom förskottsbetalning via Internet.

Sådana harmoniserade regler kan med fördel införas i den nya rättsliga ram för betalningar som är under utarbetande. Detta skulle bidra till ökad öppenhet och ett tydligare rättsläge genom att det blir klart vilken händelse som skall anses göra en betalning oåterkallelig, oavsett om betalningarna bearbetas genom s.k. anmälda system eller inte. Reglerna kan behöva differentieras i viss mån beroende på de olika betalningsformer som förekommer.

Den viktigaste skillnaden mellan de olika betalningsinstrumenten är huruvida betalningsuppdraget ges direkt till beställarens betalningsleverantör eller om detta sker via mottagaren. Några exempel är order om kreditöverföring (förstnämnda fallet ovan) eller en order om betalning via kort (andra fallet). I det första fallet kan mottagaren lita på att betalningen är slutgiltig när den krediterats hans eller hennes konto, medan mottagaren i det andra fallet redan kan vara förvissad om att betalningsuppdraget kommer att verkställas, och godtar således själva betalningsuppdraget såsom betalning.

Regler kan utformas för alla typer av betalningar som har sitt ursprung i en order från beställaren, från "klassiska" betalningssätt såsom kreditöverföring eller kortbetalning till nya former som betalning via Internet eller mobiltelefon. Rättsläget skulle således vara klart oavsett vilka nya tekniker som utvecklas, och risken för oflexibla bestämmelser skulle undanröjas.

Bestämmelserna inom ett harmoniserat system kunde se ut på följande sätt:

Artikel om betalningar för vilka ordern ges direkt till betalningsleverantören (t.ex. kreditöverföringar)

"Ett betalningsuppdrag som överlämnas direkt av beställaren till betalningsleverantören skall vara återkalleligt till dess att [beställarens konto debiterats] eller [penningöverföringen har inletts] eller [betalningsordern har utförts] eller [överföringsbeloppet har krediterats mottagarens konto].

Genom att i detta skede föreslå fyra alternativa formuleringar ger kommissionen alla berörda parter utrymme att komma med synpunkter på den lämpligaste formuleringen ur teknisk och praktisk synvinkel. Bestämmelsen skall säkerställa ett klart och tydligt rättsläge.

En femte möjlighet skulle vara att göra betalningsuppdraget oåterkalleligt direkt när det överlämnats till betalningsleverantören. Detta skulle dock bland annat hindra beställaren från att återkalla en order som skall verkställas i ett senare skede. Det förefaller onödigt strikt att utesluta varje möjlighet att återkalla en sådan order i fall där ingen inlett proceduren för att verkställa den.

Artikel om betalningsuppdrag som lämnas in av mottagaren (t.ex. kortbetalning)

"Ett betalningsuppdrag som ges av beställaren via mottagaren skall anses som oåterkalleligt [utom när beloppet inte är fastställt när uppdraget verkställs]".

Genom denna bestämmelse tillgodoses mottagarens allmänna behov för att kunna vara säker på att en verkställd betalningsorder är giltig och kommer att slutföras. Eftersom betalningsuppdraget i praktiken godtas såsom en betalning måste det vara lika säkert som en kontantbetalning. Om inte detta villkor uppfylls har andra betalningsformer än kontanta ingen möjlighet att fullt ut ersätta kontantbetalning.

Det kan dock finnas behov av en särskild rätt att återkalla ett betalningsuppdrag om beloppet inte har fastställts av beställaren när ordern gavs (till exempel som en betalningsgaranti före slutlig betalning vid bilhyra och vid snabba förfaranden för utcheckning från hotell etc.). Detta anges även i artikel 5 i rekommendation 97/489/EG.

Bestämmelser om när betalningar är oåterkalleliga skall inte påverka några andra av användarens lagliga eller avtalsmässiga rättigheter, till exempel återbetalning med avseende på den lagliga rätten att häva ett köp (till exempel under en ångerperiod) eller återbetalning till följd av att säljaren har brutit kontraktet. De påverkar inte heller användarens rättigheter vid transaktioner som skett utan medgivande, där betalningsuppdraget helt enkelt inte är giltigt. Återbetalning är en rättsligt oberoende transaktion mellan kontraktsparterna som är skild från betalningsordern.

Dessa bestämmelser bör kunna gynna dels enskilda betalningar och betalningssystem dels ge tillräckligt konsumentskydd. Kommissionen ser fram emot att få in synpunkter om dessa förslag och deras effekter på målen. Synpunkter välkomnas även om undantag från regeln om oåterkallelighet när det gäller betalninguppdrag där beloppet inte var fastställt.

Bilaga 11: BETALNINGSLEVERANTÖRENS ROLL VID EVENTUELLA TVISTER MELLAN KUND OCH SÄLJARE VID DISTANSHANDEL

* Huvudfråga och problematik

I sitt meddelande från mars 2001 [57] om elektronisk handel och finansiella tjänster erkänner kommissionen att det inte finns någon "konsekvent lagstiftning att basera ersättningsanspråk på" på den inre marknaden och att denna situation hindrar "chargeback-systemet från att fungera, särskilt när det gäller gränsöverskridande transaktioner."

[57] KOM(2001) 66, Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet - Elektronisk handel och finansiella tjänster.

Frågan gäller huruvida och i vilken utsträckning betalningsleverantören skall ha en roll eller något ansvar i en affärstransaktion mellan två avtalsparter, nämligen konsumenten och säljaren. Man bör fästa särskild uppmärksamhet vid sådana fall där en vara eller tjänst betalas i förväg men sedan inte levereras av betalningsmottagaren (kunden deklarerar "utebliven leverans" eller motsv.). Förskottsbetalning av denna typ begärs som regel oftast i samband med distansförsäljning.

Om det uppstår problem med en vara är det dock vanligen lättare för en kund att häva ett köp, där det är möjligt, eller på annat sätt få gottgörelse om köpet skett vid direkt kontakt mellan kunden och säljaren. När problem uppstår vid distansförsäljning är det däremot ofta svårare för konsumenten att komma i kontakt med säljaren, som regel på grund av avståndet. Det har bland annat av detta skäl visat sig svårt att skapa ett starkt förtroende hos konsumenterna vid distansförsäljning, trots att många initiativ tagits inom EU för detta ändamål [58]. Det är därför värt att överväga vad som kan göras för att underlätta för konsumenten att få gottgörelse i dessa fall. Produkter med jämförbara skyddsnivåer över hela EU skulle gör det lättare att övervinna konsumenternas oro när det gäller gränsöverskridande transaktioner i allmänhet och elektronisk handel i synnerhet.

[58] Förhållandet mellan konsumenten och säljaren när det gäller handel där köparen inte träffar säljaren regleras i direktivet om konsumentskydd vid distansavtal (97/7/EG). I direktivet anges de huvudregler som gäller vid distansavtal, däribland ångerrätt vid avtal om köp av varor och tjänster som ingåtts mellan en leverantör och en konsument. När det gäller finansiella tjänster kommer direktivet om distansförsäljning att ge ett liknande skydd.

Distansförsäljning medför också ofta att distansbetalningsmedel används, och betalningen sker nästan alltid i icke-kontant form. Betalningsleverantören har därför en viktig roll att spela. Det finns dock ingen specifik gemenskapslagstiftning om betalningsleverantörens roll vid avtalstvister mellan konsumenten och säljaren vid distanshandel.

* Tänkbara handlingsvägar

Konsumenternas förtroende vid e-handel skulle kunna öka om betalningsleverantörens ansvar i samband med tvister mellan konsument och säljare stärks. Det är dock under diskussion om och på vilket sätt detta mål skulle gå att uppnå.

Under det preliminära samrådet inför den nya rättsliga ramen för betalningar har framför allt följande två möjligheter tagits upp:

(1) Något slags gemensamt ansvar för säljaren och betalningsleverantören i det fall en vara inte levereras (eller till och med i fall där den inte uppfyller vad som avtalats).

(2) Särskilda regler om återkallelse av betalningar när det gäller e-handel, t.ex. att belopp som överförts genom distansbetalningsmedel i samband med distanshandel skall kunna återkallas tills säljaren tillhandahåller betalningsleverantören bevis på att den beställda produkten levererats.

Resultat från tidigare samrådsförfaranden har visat att konsumentorganisationerna i princip är positivt inställda till de diskuterade förslagen, särskilt till möjligheten att söka ersättning genom tillhandahållaren av betalningstjänsten (dvs. ett system med gemensamt ansvar). Å andra sidan reserverade sig betalningsbranschen kraftigt mot förslagets genomförbarhet och de ökade kostnaderna för konsumenterna. De ansåg att det skulle göras en tydlig skillnad mellan köpekontraktet å ena sidan och betalningens genomförande å andra sidan.

För närvarande varierar nivån på konsumentskyddet vid e-handel från en produkt till en annan och mellan medlemsstaterna.

* I Förenade kungariket, Finland och Sverige är ersättning ett rättsligt krav för kreditkort.

* Vissa betalkortsföretag erbjuder särskilda betalningstjänster med avtalsklausuler eller andra ersättningsmöjligheter genom tillhandahållaren av betalningstjänsten, men priset för detta är ibland högre.

* De ansvariga för vissa Internetplattformar erbjuder sig att sköta hela betalningsprocessen, inklusive att se till att produkten levereras.

* En del företag erbjuder möjligheten att genomföra betalningen när produkten (fysiskt) levereras (till exempel genom att betala via den som sköter leveransen).

Det finns redan flera system och bestämmelser - till exempel de ovannämnda - och fler håller på att utvecklas. Om dessa lösningar inte verkar leva upp till användarnas förväntningar kan dock gemenskapsåtgärder för kommersiella transaktioner vid distanshandel (e- och m-handel) vara möjliga för att ta itu med denna fråga, särskilt genom obligatoriska regler, självreglering eller en kombination av dessa.

Det är således viktigt att alla framtida lösningar erbjuder det skydd som behövs till ett rimligt pris. Förslagen bör bygga på följande tre huvudprinciper:

(1) Nya lösningar måste vara begripliga och praktiska för konsumenterna.

(2) Principen om neutralitet mellan olika betalningsinstrument vid distanshandel måste respekteras.

(3) Lösningarna måste stå i proportion till problemet och får inte medföra orimliga extrakostnader för betalningsleverantören.

Kommissionen uppmanar alla berörda parter att inkomma med synpunkter på ovannämnda frågor, särskilt med avseende på deras effekter på konsumentskyddet och effektiviteten på betalningsmarknaden. Dessutom välkomnas ytterligare förslag om hur man skall övervinna uppmärksammade problem för att stärka konsumenternas förtroende och främja distanshandel.

Bilaga 12: BETALNINGSUPPDRAG SOM INTE UTFÖRS ELLER SOM UTFÖRS BRISTFÄLLIGT

* Huvudfråga och problematik

Generellt bör en betalningsleverantör vara ansvarig för att verkställa det betalningsuppdrag som lämnats in av en användare. Om betalningsleverantören inte uppfyller denna förpliktelse uppstår frågan om ekonomiskt ansvar för den uteblivna tjänsten.

Arbetet för att skapa gemensamma regler för alla betalningsleverantörer inom den inre marknaden skulle gynnas om man kunde enas om harmoniserade bestämmelser för de berörda parternas skyldigheter och ansvar när ett betalningsuppdrag inte utförs eller utförs bristfälligt. Dessutom skulle man på det sättet också garantera ett enhetligt konsumentskydd på en hög nivå. Målet skulle vara att den som använder en betalningstjänst skall åtnjuta samma skydd oavsett var inom den inre marknaden detta sker.

Man måste således utreda vilket ansvar som skall utkrävas (typ och omfattning) när en betalning inte har utförts, dvs. att beloppet inte har förts in på mottagarens konto, eller när betalningen utförts bristfälligt, t.ex. att hela beloppet inte överförts eller att transaktionen skett senare än vad som avtalats eller krävs enligt lag.

Det bör särskilt bestämmas om en allmängiltig regel bör införas för alla sorters betalningstjänster (kreditöverföringar, kortbetalningar etc.) eller om särdragen hos vissa betalningsinstrument kräver specifika regler.

I nuläget finns det ingen ramlagstiftning som omfattar alla betalningsinstrument i detta avseende:

* I direktiv 97/5/EG finns en bestämmelse om strikt ansvar ("pengarna-tillbaka-garanti") för betalningsleverantören att ersätta en gränsöverskridande betalning upp till ett visst belopp om betalningen inte kommer in på mottagarens konto eller om det krediteras först efter ett visst datum som överenskommits (se artiklarna 6 och 8).

* Vad gäller elektroniska betalningsinstrument anges i rekommendation 97/489/EG att utgivaren skall vara ansvarig om en innehavares transaktioner inte utförs eller bara utförs bristfälligt (se artikel 8). I artikel 7 i samma rekommendation anges vidare att det skall åligga utgivaren att bevisa att transaktionen bokförts och krediterats korrekt.

* Tänkbara handlingsvägar

Det förefaller finnas en bred enighet om att betalningsleverantören skall ansvara för att betalningsuppdraget verkställs korrekt, och i inledningsskedet skall ha skyldigheten att bevisa att transaktionen bokförts, verkställts och krediterats på riktigt sätt. Kommissionen anser att en regel om strikt ansvar för betalningsleverantören är den rätta vägen att gå, eftersom användaren av betalningstjänsten inte har något inflytande över vilka avtalsförbindelser betalningsleverantör kan tänkas ha med andra parter som är inblandade i betalningsproceduren. Genom att ett strikt ansvar åvilar betalningsleverantören slipper användaren att kontakta en rad aktörer i betalningskedjan för att fastställa vems misstag som lett fram till att betalningen uteblivit. Betalningsleverantören är givetvis bättre skickad att utföra denna felsökning än användaren. I det här fallet har det inte kommit upp några frågor om att denna princip skulle ha några negativa effekter, och det finns knappast något material som skulle stödja ett sådant antagande under den inledande samrådsprocessen.

Det bästa vore om det gick att utforma en enda regel som skulle vara giltig för alla betalningsinstrument, så att användarna av betalningstjänster ges ett enhetlig skydd och därmed lättare kan välja mellan olika tjänster på marknaden. Dessutom skulle detta borga för lika villkor för olika betalningsleverantörer. Vidare skulle det på så sätt inte finnas något behov av separata bestämmelser såsom den s.k. pengarna-tillbaka-garantin för kreditöverföringar. Eftersom den regeln för övrigt bara tillämpas på gränsöverskridande betalningar skulle det i alla händelser vara motiverat att ändra den eftersom tanken är att den nya rättsakten marknaden, oavsett om de sker inom en medlemsstat eller mellan medlemsstater.

Ett utkast till bindande bestämmelser kunde se ut på följande sätt:

"1. Betalningsleverantören skall hållas ansvarig om ett betalningsuppdrag som användaren har framlagt i syfte att uppfylla sina åtaganden [enligt lag eller avtal] inte utförs eller utförs bristfälligt.

2. Punkt 1 skall gälla även om betalningsuppdraget initierats via en terminal eller annan utrustning över vilken betalningsleverantören inte har ensam eller direkt kontroll, förutsatt att den senare inte är hindrad från användning av terminalen eller utrustningen i fråga.

3. Utan att detta påverkar tillämpningen av punkt 4 skall det ansvar som avses i punkt 1 omfatta beloppet av den icke-verkställda betalningen samt eventuella avgifter och räntor som följer därav.

4. Eventuell ytterligare ekonomisk kompensation skall regleras genom den lag som gäller för avtalet mellan betalningsleverantören och användaren.

5. Om användaren av en betalningstjänst hävdar att ett betalningsuppdrag inte har utförts på fullgott sätt skall betalningsleverantören bevisa att betalningen har bokförts, verkställts och krediterats korrekt, utan att detta påverkar bedömningen av det underlag som användaren lagt fram för att påvisa motsatsen.

Eftersom man bör undvika att lägga en orimlig börda på betalningsleverantörerna vad gäller faktorer som objektivt kan bedömas ligga utanför deras kontroll verkar det lämpligt att föra in en bestämmelse som täcker fall av force majeure. Det behöver således diskuteras exakt hur en sådan bestämmelse skall formuleras.

För att garantera en enhetlig skyddsnivå för användarna bör det uttryckligen fastställas att ovan nämnda bestämmelser skall vara obligatoriska under alla omständigheter. Ett utkast till sådana bestämmelser kunde se ut på följande sätt:

"1. Betalningsleverantören får inte genom kontrakt begränsa sina förpliktelser eller sitt ansar enligt denna rättsakt".

Kommissionen vill gärna få in synpunkter på ovanstående förslag.

Bilaga 13: avtalsparteRnas förpliktelser och ansvar i fall av transaktioner som skett utan medgivande

* Huvudfråga och problematik

Allteftersom elektroniska betalningsinstrument som kortbetalning och överföringar via Internet blir mer utbredda inom den inre marknaden aktualiseras också problemet med kortbedrägerier och annan olaglig användning av betalningstjänster. Det är således viktigt att lagstiftningen på den inre marknaden ger de berörda parterna ett fullgott skydd i det fall de drabbas av denna typ av bedrägerier. [59] Vid utformningen av sådana bestämmelser måste man väga in såväl användarnas krav på ett adekvat skydd och vikten av att förebygga bedrägerier som behovet av en effektiv och säker inre marknad för betalningar. Användarna bör åtnjuta samma höga skyddsnivå oavsett var de befinner sig då de köper eller använder betalningstjänster inom den inre marknaden.

[59] Betalningsinstrumentet skall i detta avseende även anses inkludera personliga id-nummer såsom koder och motsvarande som ger möjligheten att verkställa ett betalningsuppdrag.

Det finns ännu ingen heltäckande lagstiftning på EU-nivå mot denna typ av bedrägerier: i rekommendation 97/489/EG regleras dock förhållandet mellan utgivaren och innehavaren av ett elektroniskt betalningsinstrument i detta avseende. I direktiv 97/7/EG och direktiv 2002/65/EG regleras vidare fall av kortbedrägerier i samband med distanshandel.

* Tänkbara handlingsvägar

Kommissionen anser att rekommendation 97/489/EG kan tjäna som en god utgångspunkt för hur avtalsparternas skyldigheter och ansvar kan regleras när transaktioner skett utan medgivande.

De allmänna mål som tas upp ovan bör tjäna som utgångspunkt för att finna rätt balans mellan betalningsleverantörens och användarens ansvar och skyldigheter. I detta arbete måste man också ta hänsyn till vilka incitament de tilltänkta bestämmelserna förväntas få för betalningsleverantörerna respektive användarna. Den nya lagstiftningen bör t.ex. inte vara utformad så att den uppmuntrar de legitima användarna av ett givet betalningsinstrument till bedrägligt beteende.

Det bör också utredas om en allmängiltig regel bör införas för alla sorters betalningstjänster (kreditöverföringar, kortbetalningar etc.) eller om särdragen hos vissa betalningsformer kräver specifika regler. Kommissionen föreslår att diskussionen inleds utifrån antagandet att alla icke-kontanta betalningsformer kan regleras genom ett allmänt regelverk.

Ett utkast till bindande bestämmelser skulle kunna se ut på följande sätt:

* Artikel om avtalsparternas förpliktelser

1. Användaren av en betalningstjänst skall

a) använda ett betalningsinstrument i enlighet med de bestämmelser som systemet omfattas av, och särskilt vidta alla rimliga åtgärder för att hålla själva betalningsinstrumentet och alla personliga identitetsnummer eller andra koder som krävs för att använda det i så säkert förvar som möjligt,

b) utan dröjsmål anmäla till betalningsleverantören eller den instans som anvisats av denne

- om instrumentet förlorats, stulits eller om förskingring förekommit, liksom om det identifieringsnummer som behövs för att använda instrumentet på ett motsvarande sätt kommit i fel händer,

- om användaren upptäcker att transaktioner som skett utan medgivande, oavsiktliga fel eller andra typer av oegentligheter noterats på kontoutdrag eller motsvarande,

2. Betalningsleverantören

a) får inte avslöja den enskilde användarens personliga identifieringsnummer eller andra koder för någon annan än användaren själv,

b) får inte oombedd skicka ut något betalningsinstrument till en användare annat än om avsikten är att ersätta ett befintligt betalningsinstrument som innehas av samma användare,

c) skall under tillräckligt lång tid bevara intern bokföring som gör det möjligt att spåra transaktioner och rätta till fel,

d) skall förse användaren med de hjälpmedel som krävs för att anmäla felaktigheter enligt punkt 1. Om anmälan sker på distans skall betalningsleverantören (eller den instans som anvisats av denne) ge användaren ett kvitto eller annat underlag som tjänar som bevis för att anmälan har gjorts.

3. Om användaren hävdar att en transaktion skett utan medgivande skall betalningsleverantören i ett första skede och om så är fallet bevisa att transaktionen faktiskt varit föremål för medgivande och bokförts och krediterats korrekt, och inte påverkats av tekniska driftsstopp eller andra problem.

4. De bevis som avses i punkt 3 skall inte påverka bedömningen av det underlag som användaren lagt fram för att påvisa motsatsen. Det faktum att ett betalningsinstrument eller ett identifieringsnummer eller annan kod har använts skall inte i sig räcka som bevis för att en betalning medgivits av användaren om denne kan styrka omständigheter som tyder på att han eller hon inte kan ha gett sitt medgivande till betalningen.

* Artikel om de avtalsslutande parternas ansvar

1. Betalningsleverantören skall bära ansvaret för transaktioner som verkställs utan användarens medgivande.

2. Betalningsleverantören skall dock inte hållas ansvarig i fall där användaren handlat bedrägligt eller visat grov försumlighet. Alla omständigheter skall vägas in vid bedömningen av eventuell grov försumlighet.

3. Om det fastställs att betalningsleverantören är ansvarig för en felaktighet skall denne utan dröjsmål återställa användarens konto på så sätt att den betalning som skett utan medgivande neutraliseras.

4. Eventuell ytterligare ekonomisk kompensation skall regleras av gällande avtal mellan betalningsleverantören och användaren.

5. Användaren skall vara ekonomiskt ansvarig för förluster på högst 150 euro om han eller hon inte uppfyllt plikten att anmäla förlust, stöld eller förskingring.

6. När en användare har anmält en händelse till betalningsleverantören enligt artikel [...] skall användaren inte ha något ekonomiskt ansvar för förlusten såvida han eller hon inte har handlat bedrägligt.

7. Den beloppsgräns som anges i punkt 5 skall inte tillämpas om användaren handlat bedrägligt eller med grov försumlighet.

8. Om betalningsleverantören inte uppfyllt kravet i artikel [...] att användaren skall förses med adekvata hjälpmedel för att kunna anmäla ett förlorat eller stulet betalningsinstrument eller att förskingring förekommit, skall användaren inte ha något ekonomiskt ansvar för händelsen såvida han eller hon inte handlat bedrägligt.

Kommissionen ser fram emot att få in synpunkter på dessa förslag, inte minst i fråga om effekterna på kundernas säkerhet och marknadens effektivitet.

Bilaga 14: TILLÄMPNINGEN AV PRINCIPERNA "OUR", "BEN" OCH "SHARE"

* Huvudfråga och problematik

I betalningssektorn används några olika begrepp som beskriver hur beställaren och mottagaren delar kostnaderna för en transaktion: OUR betyder att beställaren står för hela kostnaden, BEN avser att mottagaren ("beneficiary") står för kostnaden och SHARE att kostnaden delas. Dessa termer har använts i dagligt tal vid tillämpningen av direktiv 97/5/EG om gränsöverskridande betalningar, även om de inte hänvisas till uttryckligen i själva direktivet. I texten anges alla tre möjligheterna till fördelning av avgifterna, med OUR som normallösning. Avsikten med att göra OUR till normallösning var att undvika risken för dubbel avgiftsbeläggning och se till att det fullständiga beloppet alltid krediteras mottagarens konto

Enligt förordning 2560/2001/EG om gränsöverskridande betalningar i euro [60] skall avgifterna för sådana betalningar från och med den 1 juli 2003 vara desamma som för betalningar inom en och samma medlemsstat. Det bör därför inte längre finnas något behov av en lagstadgad "normallösning" när det gäller sådana betalningar som täcks av förordningen. Det borde istället räcka att ange att beloppet måste överföras i sin helhet och på så sätt förebygga att avdrag sker i betalningskedjan.

[60] Förordningen skall också vara tillämplig på den svenska kronan enligt ett beslut av de svenska myndigheterna (EGT C 165/36, 11.7.2002).

Man måste dock även fortsättningsvis ta hänsyn till de två kategorier av betalningar som inte omfattas av förordningen:

- Betalningar som inte sker i euro eller svenska kronor.

- Betalningar vars belopp ligger mellan 12 500 euro och 50 000 euro och som verkställs mellan den 1 juli 2003 och den 1 januari 2006.

Vad gäller den första kategorin betalningar är frågan främst om det skulle vara tillräckligt att fastställa att betalningen måste överföras till sitt fulla belopp (se förslaget till bestämmelse i slutet av denna bilaga) eller om det vore bättre att lämna direktiv 97/5/EG oförändrat i detta avseende. Om det första alternativet är genomförbart skulle detta innebära en kraftig förenkling av lagstiftningen.

Samma fråga kan ställas vad gäller den andra kategorin av betalningar som inte täcks av förordningen. I dess artikel 3 fastställs principen om samma avgifter för gränsöverskridande betalningar och sådana betalningar som sker inom en medlemsstat. Detta skall gälla för kreditöverföringar på upp till 12 500 euro från och med den 1 juli 2003, och för betalningar upp till 50 000 euro från och med den 1 januari 2006. En annan möjlighet skulle vara att utvidga tillämpningen av förordningen så att den skulle omfatta även betalningar mellan 12 500 och 50 000 euro under perioden 1 juli 2003 till 1 januari 2006.

* Tänkbara handlingsvägar

Som framgår av ovanstående resonemang finns det inget skäl att ha specifika bestämmelser om kostnadsfördelningen mellan beställare och mottagare när det gäller de gränsöverskridande betalningar som redan omfattas av förordningen. Således bör de relevanta bestämmelserna i direktivet om gränsöverskridande betalningar (artikel 7: "skyldigheten att göra den gränsöverskridande betalningen i enlighet med instruktionerna...") endast tillämpas på sådana betalningar som inte omfattas av förordningen, och frihet att sluta avtal skulle gälla vad gäller de betalningar som täcks av förordningen.

Eftersom principen om att hela beloppet måste överföras utan avdrag tillämpas i allmänhet redan på nationell nivå och har ett brett stöd [61] bör det fastställas i den nya rättsliga ramen för betalningar att hela det belopp som skickas av beställaren skall krediteras mottagarens konto. Denna princip bör utvidgas till att omfatta alla betalningar. Ett förslag till lagtext kunde se ut på följande sätt:

[61] Detta är den princip som fastställts i det "CREDEURO"-begrepp som arbetats fram av European Payment Council.

Artikel om skyldigheten att överföra betalningen till sitt fulla belopp

"Hela det belopp som anges i betalningsuppdraget skall krediteras mottagaren utan avdrag, såvida inte annat anges uttryckligen i ett avtal mellan mottagaren och dennes betalningsleverantör."

Kommissionen vill gärna få in synpunkter på ovanstående förslag och dess förväntade effekter.

Bilaga 15: TIDSFRISTER FÖR VERKSTÄLLANDET AV KREDITÖVERFÖRINGAR

* Huvudfråga och problematik

I det befintliga direktivet om gränsöverskridande betalningar behandlas frågan om hur lång tid det får ta att genomföra en sådan betalning. Om inte annat avtalats mellan beställaren och dennes betalningsleverantör skall en gränsöverskridande betalning krediteras det avsedda kontot hos mottagarens betalningsleverantör inom fem bankdagar. På samma sätt skall mottagarens betalningsleverantör göra pengarna tillgängliga för mottagaren inom en bankdag efter det att den förstnämnde mottagit betalningen, om inte mottagaren och betalningsleverantören avtalat om en annan genomförandetid. I direktivet föreskrivs således att en betalning får ta högst 5+1 bankdagar att genomföra, om inte något annat avtalats.

Som kommissionsledamot Frits Bolkestein redan aviserat i Europaparlamentet 2000 avser kommissionen lägga fram ett förslag om att korta ned den längsta tillåtna genomförandetiden från nuvarande 6 bankdagar till en mycket kortare tid. Modern teknik och den senaste tidens utveckling bör möjliggöra sådana minskningar av genomförandetiden. Enligt en färsk undersökning som kommissionen genomfört uppgick den genomsnittliga genomförandetiden till 2,97 dagar, ett genomsnitt som med god marginal uppfyller kravet i direktivet. 95,4 % av betalningarna anlände inom den tid som föreskrivs i direktivet, dvs inom sex bankdagar. 99,7 % av betalningarna anlände inom 15 bankdagar. Införandet av euron bidrar vidare till att ytterligare påskynda handläggningen.

Eftersom den kommande rättsakten skall reglera alla betalningar inom den inre marknaden på så sätt att skapandet av ett gemensamt betalningsområde underlättas förefaller dock en bestämmelse som endast gäller gränsöverskridande betalningar inte vara den rätta vägen. Tanken är ju att det inte skall göras någon väsentlig åtskillnad mellan gränsöverskridande betalningar och betalningar inom en och samma medlemsstat. Alla bindande bestämmelser som antas bör vara inriktade på att ytterligare utveckla den inre marknaden för detaljistbetalningar och att skapa lika villkor för nationella och gränsöverskridande betalningar.

* Tänkbara handlingsvägar

Kommissionens hållning är att man så långt möjligt bör eftersträva att inte göra någon åtskillnad mellan olika kategorier av kreditöverföringar inom den inre marknaden. Många av de som uttalat sig under det inledande samrådet ansåg att självreglering inom branschen skulle vara det bästa sättet att uppnå detta mål. Kommissionen befarar dock att självreglering inte skulle räcka till för att åstadkomma ett tydligt rättsläge. Om man skall kunna garantera ett klart och begripligt rättsläge för alla parter, inte minst användarna, anser kommissionen därför att det kan bli nödvändigt att införa bindande bestämmelser som täcker alla kreditöverföringar inom den inre marknaden.

Det enda undantaget skulle i så fall vara gränsöverskridande kreditöverföringar som inte sker i euro. Dessa betalningar kan komma att kräva en annan lösning, eftersom det i många fall inte finns samma kraftfulla tekniska hjälpmedel som är fallet med överföringar i euro. I dessa fall föreslås att de befintliga reglerna i direktivet förs vidare.

Ett utkast till bindande bestämmelser kunde se ut på följande sätt:

Artikel om tidsfrist för verkställande

"När en betalningsleverantör godtagit ett betalningsuppdrag skall detta verkställas inom den tid som överenskommits med beställaren eller - om ingen överenskommelse finns - senast vid slutet av den tredje [bank-/arbets-]dagen efter det att uppdraget godtagits."

Kommissionen vill gärna få in synpunkter på ovanstående förslag och dess förväntade effekter.

Bilaga 16: DIREKTDEBITERING

* Huvudfråga och problematik

Vid direktdebitering är det mottagaren som efter tillstånd inleder överföringen från kundens konto till sitt eget. Denna praxis är vanligast för återkommande betalningar, t.ex. för så kallade försörjningstjänster (som elektricitet och telefoni), försäkringar och amorteringar. Betalningsformen grundas som regel på ett avtal där betalaren gett sin bank eller mottagaren själv befogenhet att debitera kontot på de relevanta beloppen.

Direktdebitering används ofta inom ett och samma land, men förekommer nästan inte alls för gränsöverskridande transaktioner. Detta beror dels på skillnader i olika länders lagstiftning när det gäller system för debitering, dels på tekniska brister vad gäller olika betalningssystems kompatibilitet.

Eftersom system för direktdebitering redan fungerar väl på nationell nivå bör man dock eftersträva att göra denna betalningsform mera tillgänglig även på inremarknadsnivå. Om systemet skall kunna utvidgas på ett sätt som är acceptabelt för marknadens aktörer krävs det dock att de tekniska hindren kan lösas och att användarnas intressen tillgodoses på ett fullgott sätt. Detta gäller särskilt användarnas oro för att betalningar som är oriktiga eller som betalaren inte godkänt skall inträffa inom direktdebiteringssystemet. En betalare som inte har någon möjlighet att avvisa en debitering från hans eller hennes konto, eller som har för kort tid på sig att reagera i sådana fall, kommer sannolikt inte att acceptera direktdebitering.

Hittills finns det också ganska betydande avvikelser mellan olika nationella system. Skillnaderna kan bestå i t.ex. hur betalaren ger mottagaren befogenhet att inleda betalningsprocessen, vilka förpliktelser betalningsleverantören har när det gäller att försäkra sig om ett giltigt underlag för betalningen eller betalarens möjligheter att motsätta sig en direktdebitering.

För att ett framtida system för direktdebitering på Europanivå skall kunna utvecklas måste sådana olikheter som hindrar systemen från att fungera tillsammans arbetas bort. Dessutom måste ett sådant system bygga på gemensamma regler som inger användarna och betalningsleverantörerna tillräckligt förtroende. Systemet måste också vara tillräckligt effektivt, och fungera på ett sätt som skingrar oron för att olika nationella traditioner skall störa dess funktion.

* Tänkbara handlingsvägar

Europeiska kommissionen bedriver ett ingående samarbete med European Payment Council i denna fråga, och målet är att ett system för direktdebitering på Europanivå skall kunna införas så snart som möjligt, såsom en del av en effektiv och väl fungerande europeisk infrastruktur för betalningar. Detta arbete pågår fortfarande. European Payment Council håller för närvarande på att utveckla en tänkbar modell för ett alleuropeiskt system för direktdebitering, så att sådana transaktioner i euro kan genomföras smidigt inom den inre marknaden.

Samtidigt genomför kommissionen en undersökning av de befintliga nationella systemen för direktdebitering för att utreda vilka juridiska aspekter som behöver åtgärdas i syfte att undanröja hinder av detta slag, samt för att bygga upp förtroende för det system som planeras. Resultatet av denna undersökning kommer tillsammans med European Payment Councils arbete att tjäna som grundval för den nya rättsliga ram för betalningar som är under utveckling.

Tanken är således att den nya rättsliga ramen skall kunna undanröja de viktigaste rättsliga hindren för ett effektivt system för gränsöverskridande direktdebitering. Genom de tilltänkta bestämmelserna skall användarna av betalningstjänsten ges ett fullgott skydd, inklusive rätten att avvisa en debitering.

De nya reglerna skall medföra en harmonisering av de befintliga reglerna, eftersom de skillnader som föreligger utgör hinder för gränsöverskridande direktdebitering. Målet är också att stärka förtroendet och klargöra rättsläget för alla marknadsaktörer. Den viktigaste enskilda faktorn är formen för betalarens godkännande av mottagarens rätt till direktdebitering.

Det är dock viktigt att de regler som arbetas fram inte skapar hinder för de befintliga system som fungerar väl. Målet med den nya rättsliga ramen är dock i första hand att skapa regler som så långt det är fördelaktigt och möjligt kan tillämpas på alla betalningstjänster, oavsett om dessa tjänster endast berör en medlemsstat eller har en alleuropeisk dimension.

Som ett led i det fortsatta arbetet tar kommissionen tacksamt emot synpunkter på vilka bindande rättsliga krav som bör införas vad gäller ett framtida system för direktdebiteringar.

Bilaga 17: ATT UNDANRÖJA HINDER FÖR TRANSPORT AV LIKVIDA MEDEL

* Huvudfråga och problematik

Även om alla euroländer har en gemensam valuta återstår vissa hinder för transport av likvida medel över nationsgränserna.

Ett viktigt sådant hinder är reglerna för yrkesmässig transport av likvida medel från en medlemsstat till en annan. Eftersom de befintliga reglerna för penningtransport skiljer sig åt en hel del mellan de olika euroländerna och eftersom ingen harmonisering av sådana bestämmelser ännu har inletts är yrkesmässig penningtransport från en medlemsstat till en annan ofta närmast omöjlig i praktiken. Således kan en bank inte ta emot kontanter från en näringsidkare i en annan medlemsstat.

* Tänkbara handlingsvägar

Kommissionen har tillsatt en arbetsgrupp med företrädare för sektorn för penningtransport för att studera framtida lösningar för penningtransporter (Cash-In-Transport [CIT]). Med utgångspunkt från inremarknadstanken bör man sträva efter en praxis som både skapar ökad effektivitet och reducerade kostnader.

Kommissionen uppmanar marknadsaktörerna att ta upp alla ytterligare problem som kan vara relevanta i denna fråga och föreslå lämpliga lösningar för yrkesmässig penningtransport i framtiden.

Bilaga 18: UPPGIFTSSKYDD

* Huvudfråga och problematik

För att en verkningsfull strategi mot bedrägerier skall komma till stånd krävs att alla berörda parter håller varandra underrättade. När det gäller undersökning av och åtal för bedrägeri med betalningsmedel är det framför allt finansiella institut och brottsbekämpande myndigheter som måste upprätthålla ett sådant informationsutbyte. Detta gäller såväl inom en medlemsstat som mellan medlemsstaterna. Vidare bedriver privata företag, inte minst inom betalningssektorn, ett liknande informationsutbyte i förebyggande syfte [62]. Detta sker redan i alla EU:s medlemsstater.

[62] Direktanslutna signaleringssystem erbjuder finansiella institut möjligheten att utbyta information om fall av bedrägeri och försök till bedrägeri och har varit framgångsrika när det gäller att minska bedrägerier. Betalningsbranschen har utvecklat flera databaser för analys av bedrägerier och riskbedömning. Liknande initiativ har tagits inom detaljhandelssektorn, inom vilken databaser med register över bedrägerier har skapats.

Bestämmelser för behandling av personuppgifter återfinns i direktiv 95/46/EG om skydd av personuppgifter [63]. I detta direktiv fastställs att personuppgifter skall behandlas lagligt och korrekt, skall samlas in för ett särskilt ändamål och att den som uppgifterna gäller skall upplysas om att de gjorts tillgängliga. Uppgifterna skall vara rättvisande, får bara användas för det syfte som redovisats när de samlades in och får inte behållas längre tid än vad som krävs för att uppfylla det angivna syftet. Genom direktivet ges också den berörda personen rätt att själv ta del av uppgifterna, göra relevanta rättelser eller motsätta sig att uppgifterna görs tillgängliga.

[63] Direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter, EGT L 281, 23.11.1995.

Ovan nämnda villkor för att samla in och behandla personuppgifter gäller också vid informationsutbyte mellan aktörer inom betalningssektorn, liksom mellan dessa aktörer och berörda myndigheter. Genom artikel 13 d i direktivet ges medlemsstaterna rätt att göra undantag från dessa krav om så krävs för att förebygga, undersöka, avslöja eller väcka åtal för brott. Det är dock inte alla medlemsstater som har införlivat detta undantag i sin lagstifting, och räckvidden för undantaget varierar också i en del fall. Effekten av dessa avvikelser är att det kan vara tillåtet i en medlemsstat att samla in och behandla vissa uppgifter i syfte att spåra bedrägerier medan det är förbjudet i en annan.

Det faktum att direktivets bestämmelser genomförts på olika sätt i olika medlemsstater kan således utgöra ett hinder för system som bygger på att uppgifter insamlas och byts ut medlemsstater emellan. Kommissionen anser att det är av yttersta vikt att ha tydliga och gemensamma bestämmelser när det gäller informationsutbyte som syftar till att förebygga bedrägerier, och att detta skall gälla såväl inom som mellan medlemsstater.

Företrädare för kommissionens berörda avdelningar har haft möten med företrädare för den privata sektorn i syfte att försöka ringa in de problem som förekommer. Som skydd mot bedrägerier håller betalkortsföretagen idag centrala eller lokala databaser med uppgifter om marknadsaktörer som utgör en särskild risk eller är bedrägeribenägna. Uppgifterna i dessa databaser kommer från banker som tecknat kontrakt med olika säljare (el. köpare). Syftet med insamlingen av data är att se till att köpare har möjlighet att fatta ett välinformerat beslut om de är på väg att ingå ett avtal med en säljare vars kontrakt avslutats på grund av avtalsbrott, skenrättshandlingar eller varit inblandad i för många bedrägerifall. Även sedan direktivet införlivades i nationell lagstiftning har det visat sig att köpare varit motvilliga att anmäla säljare som gjort sig skyldiga till bedrägerier för registrering i dessa databaser, eftersom de varit oroade för att detta skulle vara oförenligt med nationell lagstiftning om uppgiftsskydd. Branschföreträdare har framfört att dessa databaser håller på att bli föråldrade och inte längre är tillförlitliga, vilket lett till ökade bedrägerier inom de berörda sektorerna. Detta påverkar i sin tur kostnaderna för betalningstjänster och konsumenternas förtroende.

Vid det diskussionsforum om kortbedrägerier som anordnades av kommissionen i mars 2003 (EU Card Fraud Forum) krävde åklagare och företrädare för brottsbekämpande myndigheter att den befintliga EU-lagstiftningen om uppgiftsskydd bör förtydligas, så att ett mer omfattande utgiftsutbyte över nationsgränserna blir möjligt.

Även i de bidrag från banksektorn som inkommit under förberedelserna av detta meddelande återkommer synpunkten att de nuvarande bestämmelserna om uppgiftsskydd inom EU är alltför fragmenterade och att detta utgör ett hinder för en väl fungerande inre marknad. Banksektorns företrädare har således uppmanat den lagstiftande myndigheten på EU-nivå att där så krävs ändra de gällande bestämmelserna på så sätt att det är lättare att utbyta information i samband med undersökning av bedrägerier.

* Tänkbara handlingsvägar

I EU:s handlingsplan för bekämpning av bedrägeri [64] uppmanas till ett utökat informationsutbyte, samtidigt som detta inte får påverka enskilda personers frihet och rättigheter. I handlingsplanen riktas också en uppmaning till kommissionen att undersöka om olikheterna i genomförandet av direktiv 95/46/EG har påverkat arbetet med att bekämpa bedrägerier och förfalskningar, och att i samarbete med nationella myndigheter med ansvar för uppgiftsskydd utveckla riktlinjer och villkor för utbyte av uppgifter som är kopplade till bedrägeriundersökningar.

[64] Meddelande från kommissionen om förebyggande av bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter, KOM(2001) 11 slutlig, 9.2.2001.

För att åstadkomma klara och tydliga regler skulle en första möjlighet vara att ta fram riktlinjer som tjänar till att balansera behoven vid bedrägeribekämpning mot kravet på att respektera individers grundläggande frihet och rättigheter. Genom sådana riktlinjer skulle man kunna underlätta en samstämmig tolkning och tillämpning av lagstiftningen om uppgiftsskydd inom EU när det gäller åtgärder för att bekämpa bedrägeri. Under arbetsgruppen för dataskydd ("artikel 29-gruppen") [65] har bildats en gemensam arbetsgrupp med företrädare för betalningssektorn och för de myndigheter som ansvarar för uppgiftsskydd i medlemsstaterna, och som har getts i uppgift att utforma sådana riktlinjer. Möjligheten att klargöra rättsläget genom riktlinjer är nyttig och konstruktiv, men kan vara otillräcklig för att helt uppnå syftet. De nationella myndigheter som ansvarar för uppgiftsskydd måste ju i grund och botten följa respektive lagstiftning och kan inte göra avsteg ifrån den genom tolkning, även om de i för sig kan vara villiga att enas om en tolkning sinsemellan. Det framgår således av den första rapporten om genomförandet av direktivet om uppgiftsskydd (hädanefter kallad: "rapporten") att diskussionerna inom artikel 29-gruppen visserligen på multilateral basis kan lösa frågor som berör flera medlemsstater, men att sådana diskussioner inte i praktiken kan leda till en ändring av direktivet.

[65] Denna grupp består av medlemsstaternas högsta dataskyddsansvariga (Data Protection Commissioners) eller deras representanter. Den sammanträder regelbundet i Bryssel och kommissionen svarar för dess sekretariat. Dess uppgift består bland annat i att undersöka frågor som rör tillämpningen av de nationella bestämmelser som antagits som en följd av direktivet, som ett led i kontrollen av att direktivets principer tillämpas på ett enhetligt sätt. Gruppen bistår också kommissionen med rådgivning när det gäller föreslagna ändringar av direktivet, och avger yttranden och rekommendationer inom ämnesområdet.

Den andra möjligheten skulle således vara att inleda ett förfarande för ändring av själva direktiv 95/46/EG. Denna möjlighet förefaller dock ligga en bit in i framtiden eftersom det långsamma genomförandet av direktivet i vissa medlemsstater gjort att dess bestämmelser ännu inte haft någon chans att fungera såsom avsett. Efter diskussion med medlemsstaterna skrev kommissionen i sin rapport att en ändring av direktivet ännu inte var nödvändig eller önskvärd. Denna uppfattning verkar också delas av flertalet medlemsstater och deras ansvariga tillsynsmyndigheter.

En tredje handlingsväg skulle vara att uppmana medlemsstaterna att ändra relevanta nationella bestämmelser och på så sätt åstadkomma en enhetlig rättslig ram inom EU vad gäller utbyte av information i samband med bedrägeribekämpning. Det medges i rapporten att medlemsstaternas införlivande av direktivets bestämmelser i många fall behöver påskyndas och att kommissionen kommer att fortsätta koncentrera sig på de områden där varierande tolkning eller praxis stör den inre marknadens funktion. Den fråga som återstår är hur detta skall uppnås i praktiken.

En möjlighet skulle vara att i den nya rättsliga ramen för betalningar på den inre marknaden införa en bestämmelse som motsvarar artikel 13 d i det befintliga direktivet om uppgiftsskydd (denna bestämmelse utgör som tidigare sagts ett undantag från direktivets allmänna principer just i fall där det gäller att förebygga, undersöka, avslöja eller väcka åtal för brott). En sådan ny bestämmelse skulle göra det obligatoriskt att tillämpa artikel 13 d. Det skulle dessutom föreskrivas en fullständig harmonisering och krävas att de medlemsstater som ännu inte genomfört den aktuella bestämmelsen gör det snarast möjligt. Kommissionen anger i rapporten att medlemsstaterna och deras tillsynsmyndigheter förväntas göra alla rimliga ansträngningar för att underlätta för dem som kontrollerar flödet av uppgifter (särskilt på europeisk eller internationell nivå) att fullgöra sina uppgifter på ett så smidigt och okomplicerat sätt som möjligt och att undvika att ställa överflödiga villkor som det går att göra avsteg ifrån utan att det orsakar någon skada. Kommissionens berörda avdelningar kommer under loppet av 2003 att hålla möten med medlemsstaternas företrädare för att diskutera vilka ändringar som behövs för att göra nationell lagstiftning helt förenlig med direktivet. Medan dessa diskussioner framför allt är ämnade att ta upp fall där bestämmelser införlivats på felaktigt sätt kan kommissionen också, i samarbete med de myndigheter som ansvarar för uppgiftsskydd, komma att uppmana medlemsstaterna att ändra lagstiftning på så sätt att reglerna på detta område harmoniseras.

Kommissionen uppmanar alla berörda parter att detaljerat redogöra för vilka konkreta problem de erfarit vad gäller befintlig gemenskapslagstiftning eller avsaknad av sådan.

Bilaga 19: DIGITALA SIGNATURER

* Huvudfråga och problematik

Digital certifiering är avsedd att identifiera parterna vid handel t.ex. via Internet och garantera en säker och konfidentiell kommunikation dem emellan. Att parterna identifieras och verifieras och meddelandens integritet bevaras är avgörande för att säkra betalningar skall kunna garanteras, särskilt vid transaktioner som görs on-line.

Flera system för elektroniska signaturer baserade på "öppen nyckelteknik" (Public Key Infrastructure, PKI) har börjat användas för specialiserade ändamål där en hög säkerhetsnivå är nödvändig, t.ex. e-förvaltning, officiell registrering av dokument). Inom områdena för e-handel och m-handel (mobil elektronisk handel) i konsumentledet har dock ännu inget PKI-baserat system slagit igenom. Detta kan ha att göra med att tekniken är dyr och ännu inte särskilt användarvänlig. Man måste dock också fråga sig om lagstiftningens utformning idag ger ett tillräckligt stöd till utvecklingen genom att reglera alla de juridiska och tekniska problem som omgärdar betalningarna.

I direktivet om elektroniska signaturer [66] fastställs den övergripande rättsliga ramen för elektroniska signaturer genom att de får rättsligt erkännande och får användas fritt på den inre marknaden. I direktivet fastställs minimikrav för kvalificerade certifikat, tillhandahållare av certifikattjänster, säkra anordningar för skapande och verifiering av signaturer, men det reglerar inte tillämpningar som används i enskilda sektorer. Direktivet omfattar både "elektroniska signaturer" i vid mening (i stort sett alla typer av identifieringsmetoder) och "avancerade elektroniska signaturer" (AES), som uppfyller särskilda krav (vilka i princip motsvarar digitala signaturer baserade på asymmetrisk kryptering) och som baseras på ett kvalificerat certifikat och säkra anordningar för skapande av signaturer. Ur rättslig synvinkel kan det ibland vara oklart vad AES starkare juridiska ställning betyder i praktiken, eftersom vissa nationella lagar har givit särskild rättslig verkan åt AES [67]. Vissa nationella bestämmelser godkänner vidare bara fysiska (inte juridiska) personers digitala signaturer.

[66] Direktiv 1999/93/EG av den 13 december 1999. Medlemsstaternas tidsfrist för att genomföra direktivet löpte ut den 19 juli 2001.

[67] I den spanska lagstiftningen görs det till exempel ett antagande om äkthet och integritet om ett dokument är signerat med en AES. På betalningsområdet kan skillnaden i rättslig verkan mellan vanliga elektroniska signaturer och AES vara av stor betydelse. Om en kund motsätter sig en transaktion kan en vanlig e-signatur användas som bevis i en domstol, utan att detta automatiskt bevisar att kunden deltagit. En AES skulle däremot utgöra ett bevis för att kunden deltagit och bekräfta att dokumentet inte har ändrats efter signeringen.

I direktivet specificeras avsiktligt inga tekniska krav på "avancerade elektroniska signaturer", utan den uppgiften lämnas till en kommitté för elektroniska signaturer, som består av företrädare för medlemsstaterna. I direktivet medges dock även att nationella ackrediteringssystem (offentliga eller privata) införs eller bibehålls, vilket kan medföra att olika metoder tillämpas i de olika medlemsstaterna [68]. En tydligare definition av de tekniska kraven för AES på betalningsområdet är önskvärd. I detta hänseende är arbetet inom branschens European Electronic Signature Standardisation Initiative (EESSI), som syftar till att skapa de facto-standarder, av största betydelse.

[68] Vissa länder anser till exempel att lagringen av den privata nyckeln (en säker signaturskapande anordning) endast kan säkras genom att använda hårdvara, som ett s.k. smartkort.

* Tänkbara handlingsvägar

När det gäller digitala signaturer är det bland annat det osäkra rättsläget vad gäller AES-signaturers status i vissa medlemsstater samt frågan om möjligheten för juridiska personer att använda digitala signaturer som bör tas upp till diskussion vid bedömningen av huruvida direktivet genomförts korrekt och fullständigt. Den befintliga rättsliga ramen förefaller i sig vara tillräcklig på denna punkt, och det finns alltså för närvarande inget behov av ytterligare bestämmelser.

Däremot tyder de begränsade erfarenheterna [69] på att det förekommer vissa tekniska hinder för att kunna fastställa att en elektronisk signatur är ett absolut bevis på att en kund faktiskt gett sitt medgivande till en betalning. Det finns också problem knutna till bristen på ömsesidigt erkännande av elektroniska signaturer, vilket hindrar systemets utveckling och praktiska tillämpning. Det är nödvändigt att undanröja sådana juridiska och tekniska hinder för en fullständig tillämpning av elektroniska signaturer på den inre marknaden. Vidare är en ytterligare harmonisering av nationella bestämmelser önskvärd, eftersom det idag finns en del olikheter vad gäller den säkerhetsnivå som måste uppnås av de som tillhandahåller certifikattjänster - olikheter som kan leda till att systemen inte blir kompatibla.

[69] Medlemsstaterna var skyldiga att genomföra detta direktiv senast i juli 2001. I några av dem har betydande förseningar uppstått när det gäller att införliva direktivets bestämmelser i den nationella lagstiftningen, vilket i sin tur medfört att erfarenheten av direktivets praktiska tillämpning är relativt kort.

Kommissionen kommer att lägga fram en rapport om genomförandet av direktivet i juli 2003. Som ett underlag för denna rapport håller genomförandeläget i de olika medlemsstaterna på att undersökas. Det bedöms i det här skedet vara alltför tidigt att föreslå några nya bestämmelser, eftersom ju processen för att genomföra direktivet försenades på många håll och eftersom resultatet av den pågående undersökningen förväntas ge en betydligt bättre översikt över huvudfrågorna än vad vi har idag.

Kommissionen uppmanar alla berörda parter att detaljerat redogöra för vilka konkreta problem de erfarit och föreslå hur situationen skulle kunna förbättras genom nya EU-bestämmelser.

Bilaga 20: NÄTSÄKERHET

* Huvudfråga och problematik

De senaste åren har flera uppmärksammade intrång inträffat i databaser hos e-handlare, kreditupplysningsföretag och statliga organ, där förövarna fått tillgång till kunders personuppgifter, däribland kreditkortsnummer. Sådana attacker ökar riskerna för betalningsbedrägerier och tvingar bankerna att spärra tusentals betalkort och ge ut nya. En ytterligare konsekvens som är svårare att mäta är inverkan på säljarens rykte och på konsumenternas allmänna förtroende för säkerheten på Internet och betalningar via detta medium. Dessa skador underminerar i högsta grad konsumenternas trygghet vid e-handel. Problemet förvärras ytterligare av det faktum att många fall av intrång aldrig anmäls till polisen [70].

[70] Enligt aktuell statistik bedöms ca 80 % av Internetbrotten inom finanssektorn förbli oanmälda (IDC and Gartner, november 2002).

Vidare fortsätter intrången från s.k. hackers att skapa störningar av olika slag. Den senaste trenden bland hackers är att angripa databaser hos företag som förmedlar betalningar (intermediärer), till vilka betalningsleverantören har lagt ut vissa delar av databearbetningen genom kontrakt.

* Tänkbara handlingsvägar

Inom detta område har medlemsstaternas myndigheter reagerat starkt, och nationell straffrätt har i många fall ändrats för att täcka in denna nya typ av Internetbrottslighet. På internationell nivå har Europarådet antagit Konventionen mot datarelaterad brottslighet.. [71] Europeiska kommissionen lade i april 2002 fram ett utkast till regler om gemensamma definitioner av vissa datorrelaterade brott (bl.a. intrång i databaser) inom EU och gemensamma påföljder för överträdelser [72]. När det gäller betalningssystem antogs i maj 2001 EU-lagstiftning mot bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter [73]. Förebyggande åtgärder, som minimisäkerhetskrav för online-handlare som accepterar betalkort, diskuteras inom ramen för handlingsplanen för förebyggande av bedrägeri. [74] Nyligen lade kommissionen också fram ett förslag till förordning [75] om upprättande av en europeisk byrå för nät- och informationssäkerhet. Syftet med att inrätta en sådan byrå är att skapa en bättre samordning på Europanivå i dessa frågor. Den planerade informationssäkerhetsbyrån kan också ha en roll att spela när det gäller betalningar som effektueras via öppna nät.

[71] I konventionen föreskrivs gemensamma bestämmelser och sanktioner för handlingar som riktas mot förtroligheten, integriteten och tillgängligheten i datorsystem, datornätverk och datauppgifter. Konventionen har kunnat ratificeras sedan oktober 2001, men har ännu inte trätt i kraft.

[72] Förslag till Rådets rambeslut om angrepp mot informationssystem (KOM(2002) 173 slutlig).

[73] Rådets rambeslut 2001/413/RIF om bekämpning av bedrägerier och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter (EGT L 149, 2.6.2001). Genom detta rambeslut är det i alla medlemsstater ett brott att avsiktligt genomföra en betalning genom att mata in, ändra, radera, eller undertrycka datoriserade uppgifter (särskilt identifieringsuppgifter) eller ingripa i ett dataprograms eller datasystems funktion. Medlemsstaterna skall senast i maj 2003 ha genomfört denna lagstiftning.

[74] Meddelande från kommissionen om förebyggande av bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter, KOM(2001) 11 slutlig, 9.2.2001.

[75] Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättandet av europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet, KOM(2003) 63 slutlig av den 11 februari 2003.

Hittills har lagstiftarna huvudsakligen valt att ändra strafflagstiftningen på så sätt att nya typer av brott omfattas och beläggs med lämpliga påföljder. Harmoniseringen av strafflagstiftningen vad gäller Internetbrott i länder både inom och utanför EU och det ökade samarbetet jurisdiktioner emellan har mottagits mycket positivt av berörda parter. Sammantaget förefaller det inte finnas något behov av ytterligare bindande bestämmelser när det gäller säkerhet inom betalningsinfrastrukturen. Det finns dock inget som hindrar vidare förbättringar via självreglering.

Det måste dock understrykas att säkerheten i kommunikationsnätverken och informationstekniken har fått en avgörande betydelse även för betalningsmedlens och betalningssystemens säkerhet. Det ökade användandet av Internet för betalningar och bankaffärer ställer krav på ökad säkerhet för att skydda system, transaktioner och persondata mot intrång. Dessa faktorer kan dock i kombination med relativt frekventa och ibland betydande intrång (hacking) komma att motivera ny lagstiftning för att bättre skydda persondata mot intrång eller utlämnande utan den berörda personens medgivande.

Denna princip är redan fastställd genom artikel 17 i direktiv 95/46/EG [76], där det anges att den som hanterar personuppgifter (den registeransvarige) måste vidta de åtgärder som krävs för att bland annat se till att ingen får otillåten tillgång till dem. När en tredje part (registerförare) är inblandad i hanteringen av informationen måste den registeransvarige se till att denna kan ge tillräckliga garantier vad gäller den tekniska säkerheten och det sätt på vilket datahanteringen organiseras. Registerföraren måste också vara bunden att skydda personuppgifter, antingen genom lagstiftning eller genom kontrakt. Med tanke på att reglerna om uppgiftsskydd på detta område förefaller ha haft en begränsad praktisk tillämpning finns tecken som tyder på att direktivets bestämmelse inte har införlivats och följts upp i den omfattning och med den konsekvens som avsetts.

[76] Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter, EGT L 281, 23.11.1995. Det finns en liknande bestämmelse i artikel 4 i direktiv 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation, EGT L 201, 31 juli 2002.

En första möjlig åtgärd skulle vara att låta de nödvändiga bestämmelserna ingå i den nya rättsliga ramen för betalningar, som ett komplement till befintlig EU-lagstiftning. Detta skulle ha till syfte att garantera att

* betalningsleverantörer och säljare som på yrkets vägnar lagrar eller bearbetar personuppgifter i samband med betalningar (uppgifter såsom namn, adress kreditkortsnummer och bankkontonummer) vidtar de tekniska och organisatoriska åtgärder som krävs för att slå vakt om nätets säkerhet för att förebygga att dessa uppgifter utsätts för intrång (hacking).

* kunden underrättas i fall där ett sådant intrång har gjort personuppgifter tillgängliga för tredje man via datanätet,

* inga ekonomiska förluster som följer av intrånget (såsom betalningsbedrägerier, förfalskning eller annat missbruk av uppgifterna, t.ex. identitetsstöld) belastar kunden, och att

* betalningsleverantörer och säljare som lägger ut hela eller delar av hanteringen till tredje man kontrollerar de säkerhetssystem och organisatoriska lösningar som den senare använder med tanke på behovet att slå vakt om nätsäkerheten.

En andra möjlighet skulle vara att avstå från att införa ny lagstiftning men se till att den europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet så snart den inrättats ges en betydande roll när det gäller att samla in data och bidra med expertstöd till finansiella institut och säljare i fråga om incidenter som inträffat i samband med betalningar via öppna nät. Dess roll skulle också kunna utökas till att även sluta avtal med aktörer på marknaden när det gäller säkerheten i deras informationssystem, eventuellt inklusive bestämmelser om påföljd om villkoren inte uppfylls.

Kommissionen vill gärna få in synpunkter på hur viktig denna fråga bedöms vara, och särskilt om vilka fördelar som bindande bestämmelser skulle kunna medföra.

Bilaga 21: DRIFTSSTOPP I BETALNINGSSYSTEM

* Huvudfråga och problematik

Både betalningsleverantörer och användare drabbas när det uppstår avbrott i systemens funktion. Tillfälliga driftsstopp i betalningsinfrastrukturen kan skapa risksituationer där den som inte hållit systemet igång skulle kunna ställas till ansvar (t.ex. vid avbrott i telekommunikationerna eller i själva datasystemet). Riskerna i just betalningssystem förstärks av två faktorer:

* Betalningssystem kännetecknas av s.k. nätverksexternaliteter. De institut som deltar blir således sårbara inte bara för driftsstopp i sina egna system utan även för driftsstopp hos andra institut. Som regel har betalningsleverantörerna dock infört särskilda åtgärder och procedurer att ta till när sådana problem uppstår.

* Vissa betalningsleverantörer lägger ut databearbetning och annan teknikintensiv verksamhet på tredje man.

När ett betalningssystem stannar upp har användarna ingen tillgång till sina konton och kan inte utföra betalningar eller andra transaktioner. Frågan är således om betalningsleverantörerna bör kunna hållas ansvariga gentemot användarna i sådana situationer.

Problemet täcks inte in av den befintliga EU-lagstiftningen. Det finns dock en allmän uppfattning att betalningsleverantören skall svara för att alla giltiga betalningsuppdrag utförs på riktigt sätt (se bilaga 12). Däremot står det inte på samma sätt klart huruvida betalningsleverantören också bör hållas ansvarig

* gentemot en kund som inte har kunnat utfärda ett giltigt betalningsuppdrag på grund av att det inte gått att använda den gängse betalningskanalen (t.ex. en Internetbanktjänst) och därmed har lidit ekonomisk skada, t.ex. i form av en avgift för försenad betalning,

* gentemot en säljare som förlorat potentiella inkomster i fall där en kredit- eller betalkortstjänst inte varit tillgänglig och en kund därmed inte har kunnat fullfölja sin betalning.

* Tänkbara handlingsvägar

Kommissionen har ännu inte kommit fram till någon definitiv ståndpunkt när det gäller betalningsleverantörens eventuella ansvar gentemot en kund eller säljare vid driftsstopp i ett betalningssystem. När det gäller en säljares förluster kan ett sådant ansvar vara svårt att fastställa i praktiken, eftersom bevisbördan som frågan om vilket belopp som i så fall skulle ersättas är oklara. I det exempel som nämns ovan (säljaren accepterar betalning med ett betalkort men systemet är tillfälligt ur funktion) kan det vara svårt för säljaren att bevisa hur många kunder eller ens att några kunder inte kunnat genomföra transaktioner på grund av driftsstoppet. Det blir således ännu svårare att bevisa att driftsstoppet lett till förluster av specifika belopp räknat i bruttoinkomst eller vinst (eftersom kunderna i princip kunde ha betalat kontant eller med andra betalningsmedel).

Alla berörda parter är välkomna att komma med argument för eller emot att hålla en betalningsanvarig ansvarig gentemot sin kund eller gentemot en säljare i fall där det uppstått driftsstopp i betalningssystemet, samt andra förslag inom detta område.