52003AE1388

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om "Energinät EU-Medelhavsområdet"

(2004/C 32/05)

Genom ett brev från Loyola de Palacio av den 27 mars 2003 gav kommissionen Europeiska ekonomiska och sociala kommittén i uppdrag att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget utarbeta ett förberedande yttrande om "Energinät EU-Medelhavsområdet".

Sektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 oktober 2003. Föredragande var Bernardo Hernández Bataller.

Vid sin 403:e plenarsession den 29 och 30 oktober 2003 (sammanträdet den 29 oktober) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 120 röster för, 2 röster emot och 2 nedlagda röster.

1. Bakgrund

1.1. EU-Medelhavskonferensen i Barcelona i november 1995 var en milstolpe i förbindelserna mellan Europeiska unionen och dess partnerländer i Medelhavsområdet, eftersom man beslöt att skapa ett ekonomiskt och socialt område med gemensamt välstånd. För att detta mål skulle kunna uppnås inom ramen för Barcelonastrategin utformades både ett system för politiska möten och ett system för initiativ till kontakter mellan det civila samhället och de ekonomiska aktörerna(1). Slutligen inrättades gemenskapsprogrammet MEDA, som fick stora anslag.

1.2. Redan från början i denna process stod det klart vilken betydelse ett intensivare samarbete inom energisektorn skulle kunna få för samtliga Medelhavsländer och även för EU. För det första är ett tillräckligt utbud av olika energislag till konkurrenskraftiga priser en grundförutsättning för ekonomisk utveckling. För det andra har flera länder i södra Medelhavsområdet omfattande energireserver, framför allt i form av kolväten, vars utveckling, exploatering och transport till slutmarknaderna tar stora resurser i anspråk och i vissa fall kräver stabilitet på de egna konsumentmarknaderna. Slutligen innebär den hållbara utvecklingens globala dimension att energiresurserna måste utnyttjas och användas med största möjliga respekt för miljön.

1.3. Detta har lett till olika initiativ. Det första var att energisektorn under Maltakonferensen 1997 definierades som en av de sex viktigaste prioriteringarna. Det andra var inrättandet 1997 av Europa-Medelhavsforumet för energi, som består av höga representanter från 27 länder i EU och Medelhavsområdet. Det tredje var inrättandet av Medelhavsområdets energiobservatorium, ett organ för diskussioner och undersökningar om denna regions situation och framtidsutsikter på energiområdet. Det senaste var skapandet av låneinrättningen för investeringar och partnerskap mellan EU och Medelhavsområdet (FEMIP), som omfattar flera sektorer och förvaltas av Europeiska investeringsbanken (EIB). EU:s italienska ordförandeskap har visat intresse för att öka dessa anslag och med tiden omvandla låneinrättningen till en investeringsbank för EU och Medelhavsområdet.

1.4. Samtidigt har det hållits åtskilliga möten av politisk karaktär. Det senaste - som hade mycket stor betydelse - var EU-Medelhavskonferensen med energiministrarna i Aten i maj i år. Både Medelhavsområdets energiobservatorium och andra organ, t.ex. europeiska forumet för förnybara energikällor (EUFORES) och forumet för ekonomiska institut i EU och Medelhavsområdet (FEMISE) har hållit såväl möten av teknisk art som möten med företag och även gjort en stort arbete med studier och analyser av situationen och de nuvarande utmaningarna.

1.5. De senaste insatserna på området är dels grönboken "Mot en europeisk strategi för trygg energiförsörjning" från oktober 2000 och kommissionens meddelande av den 13 maj 2003 om utvecklingen av en energipolitik för den utvidgade Europeiska unionen, dess grannländer och partnerländer, dels att man i juli 2003 införlivade projekten för nord-sydliga förbindelser i Medelhavsområdet i den reviderade förteckningen över de prioriterade projekten i de transeuropeiska energinäten (TEN).

1.6. Mot denna bakgrund anser EESK att det finns tillräckligt starka politiska och tekniska inslag för att stärka partnerskapet på energiområdet, och utvecklingen av sammankopplade energinät är en viktig del i detta partnerskap.

2. Prioriteringarna för 2003-2006

2.1. De prioriteringar som energiministrarna antog i maj i år, på grundval av rekommendationerna från Europa-Medelhavsforumet om energi, kan delas in i följande tre områden:

- Konkreta energipolitiska åtgärder på regional nivå och utveckling av infrastrukturprojekt av gemensamt intresse.

- Inrättande av mekanismer som gör det lättare att finansiera projekt av gemensamt intresse och främja industriellt samarbete på dessa områden.

- Utveckling av instrument för logistiskt stöd till Europa-Medelhavsforumet om energi.

Dessa områden kommer att vara de viktigaste punkterna på dagordningen för nästa Euromed-konferens om energiinfrastruktur i december 2003, som hålls inom ramen för EU:s italienska ordförandeskap.

Inom dessa tre områden finns i sin tur sex stora frågor, med totalt 24 prioriterade åtgärder och ett stora antal konkreta projekt rörande energiinfrastruktur (9 för naturgassektorn och 12 för elsektorn). Inom det första området finns två typer av åtgärder: När det gäller infrastruktur talar man om behovet av att bygga upp en helt integrerad och sammanlänkad el- och naturgasmarknad för Europa och Medelhavsområdet. Åtgärderna inom EU:s och Medelhavsområdets energipolitik måste omfatta utvecklingen av en harmoniserad rättslig ram som bland annat innehåller avgiftsaspekter och tekniska aspekter på handeln, och innebära att man minskar eller eventuellt avskaffar de skattesubventioner som gör det svårt att främja ett rationellt energiutnyttjande, stärka den förnybara energin och öka försörjningstryggheten för sjötransport av kolväten.

2.2. På det andra området, som rör finansieringen av projekt, betonas låneinrättningen FEMIP, som bör utnyttjas i väntan på nya regionala finansieringsinstrument med medverkan av EIB och andra multilaterala kreditorgan såsom Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna, och det talas om en eventuell utveckling av lagstiftningen som medför större garantier för potentiella investerare. Det industriella samarbetet gäller processerna för tekniköverföring och undanröjandet av rättsliga hinder för samriskföretag ("joint-ventures") mellan företag från olika länder i regionen.

2.3. Det tredje området omfattar den finansiering som krävs för att de arbetsgrupper som inrättats av forumet skall fullgöra sina uppgifter (för deras sammanträden engageras ett hundratal sakkunniga) och för de studier som behövs (totalt 11 stycken, varav 7 av regional och 4 av nationell karaktär). Många av studierna har påbörjats, men kan inte slutföras förrän målen har definierats tydligt. Det belopp som behövs uppgår till 49 miljoner EUR.

3. De nuvarande utmaningarna

3.1. Denna detaljerade beskrivning av prioriteringarna får inte innebära att vi glömmer bort de utmaningar som energisamarbetet mellan EU och Medelhavsområdet innebär. De kan sammanfattas i följande punkter:

3.2. För det första måste man göra klart hur stor EU:s och hela Medelhavsområdets försörjningstrygghet på energiområdet verkligen är och på vilket sätt samarbetet och utvecklingen av de sammankopplade energinäten kan bidra till att den ökar.

3.3. Den andra utmaningen består i att reda ut vilken roll de offentliga myndigheternas och de privata aktörernas initiativ skall ha i utvecklingen av samarbetet, och hur man i olika länder och regioner ser på detta samarbete, både när det gäller finansieringsproblem och utvecklingen av lagstiftningsramar och regelverk.

3.4. En tredje utmaning är att precisera finansieringsbehoven, göra klart vilka offentliga medel som är tillgängliga (framför allt via Meda, FEMIP, EIB, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna), söka nya modeller som gör det möjligt att minska de icke-kommersiella riskerna och samtidigt kartlägga den privata sidans intresse och förmåga att åta sig dessa projekt.

3.5. En fjärde utmaning är hur man skall komplettera nord-syd-initiativen (som är av särskilt intresse för Europeiska unionen och de länder som exporterar energi) med projekt som införlivar denna dimension i syd-syd-initiativen, på ett sådant sätt att ett verkligt partnerskap utvecklas i Euromedområdet och dess olika regioner.

3.6. Den femte utmaningen är utvecklingen av en verkligt hållbar energipolitik som betonar rationellt energiutnyttjande och främjande av förnybar energi samtidigt som den minskar de olika energislagens miljöpåverkan. Inom denna politik bör man ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om rationellt utnyttjande av vattenresurserna, eftersom den kraftigt ökande efterfrågan på vatten till jordbruket och hushållen kommer att kräva enorma mängder energi för avsaltning i hela Medelhavsområdet.

3.7. För det sjätte måste lagstiftningsramarna och regelverken harmoniseras och de lagstiftare och tjänstemän som skall genomföra detta måste förberedas på lämpligt sätt.

3.8. För det sjunde behöver EU och resten av Medelhavsområdet utarbeta en gemensam ståndpunkt för olika internationella forum, t.ex. konferensen om klimatförändringar (UNFCC), den koalition för förnybar energi (Coalition of the Willing) som bildades vid Johannesburgtoppmötet eller Internationella sjöfartsorganisationen (IMO).

3.9. Den sista utmaningen, som utan tvivel är både svårast och viktigast, är hur man på lämpligt sätt skall rangordna de prioriteringar som tidigare nämnts och utmaningarna ovan, så att de mål och projekt som redan är fastställda kan förverkligas på ett progressivt och strukturerat sätt.

4. Försörjningstryggheten på energiområdet som begrepp och dimension

4.1. Redan i sitt yttrande om grönboken från maj 2001 pekade EESK på en viktig faktor i denna debatt: nämligen att man måste förstå hur viktigt det är att skilja på begreppen beroende och risk, även om EU:s externa beroende på energiområdet obönhörligen kommer att öka i framtiden.

4.2. Denna åsikt tog kommissionen fasta på i ett dokument från december 2001 där bidragen i diskussionen om grönboken sammanfattas, och den togs även upp av andra som deltog i debatten. I kommissionsdokumentet finner man vissa nya begrepp som är knutna till den nya definitionen av försörjningstrygghet på energiområdet. De kan sammanfattas enligt följande:

- Ett större externt beroende behöver inte automatiskt innebära större risker i fråga om försörjningstryggheten.

- En viktig förutsättning för att försörjningstryggheten i EU skall kunna förbättras är att utnyttjandet av energiresurserna sker på ett lämpligt sätt i hela världen. Detta betyder i enlighet med åtagandena från Kyoto att man i hela världen måste prioritera konkreta åtgärder för att använda energi på ett rationellt sätt, och denna rationella användning måste bli en viktig faktor i all ekonomisk och social utveckling.

- Det nödvändiga internationella energisamarbete som vårt resonemang leder till har tre komponenter: tekniköverföring för både utnyttjande av inhemska resurser - fossila bränslen och förnybar energi - och ökning av den rationella energianvändningen; främjande av de investeringsflöden som möjliggör utnyttjande av nya resurser samtidigt som de garanterar att investerarna får tillbaka och förräntar sitt kapital; samt lämpliga villkor som gör att överföring (transitering) av energiprodukter får positiva effekter både i producentländerna, konsumentländerna och transitländerna.

- Detta innebär att EU låter energisektorn bli en av de viktigaste beståndsdelarna i de yttre förbindelserna, genom att dialogen mellan producenter och konsumenter stärks på internationell nivå och får en framskjuten plats i de bilaterala förbindelserna med Medelhavsområdet och Ryssland, för att bara nämna två exempel.

- Lika väl som miljöskatt i vissa fall anses godtagbar kan det bli bred uppslutning bakom en energiskatt för att öka försörjningstryggheten, särskilt om den samtidigt medför bättre miljöskydd.

4.3. Även om en stabil och regelbunden energiförsörjning är mycket viktig för EU, får man inte glömma att den är en del i ett högre mål, nämligen att skapa ett område med gemensamt välstånd som garanterar framtida stabilitet i hela Medelhavsområdet. Därför är det nödvändigt att öka energisamarbetet syd-syd i Medelhavsområdet, och även samarbetet på lokal nivå inom detta. Det är en avgörande faktor för att uppnå regional stabilitet och främja en harmonisk utveckling i dessa samhällen.

5. De offentliga myndigheternas och de privata initiativens roll

5.1. Eftersom det krävs enorma belopp är det nödvändigt att privata aktörer står för huvudparten av investeringarna, som särskilt i länderna i södra och östra Medelhavsområdet måste kompletteras med en aktiv medverkan från dessa länders offentliga energibolag.

5.2. Man får dock inte bortse från att de offentliga myndigheterna i EU och Medelhavsländerna utanför EU har en viktig roll att spela. De bör koncentrera sig på följande aspekter:

- Skapa gynnsamma villkor för en politisk och social dialog. Syftet är att minimera det som på finansspråk kallas landrisk och de därmed sammanhängande höga finansieringskostnaderna, och att garantera medborgarna i södra och östra Medelhavsområdet säkerhet i framtiden i form av effektiva tjänster.

- Delta i finansieringen av genomförbarhetsstudier som gäller infrastruktur eller konkreta projekt av gemensamt intresse, det vill säga projekt som är gynnsamma för EU och minst ett tredje land i Medelhavsområdet.

- Delta i finansiering på särskilda villkor av högprioriterade infrastrukturprojekt som utan denna medfinansiering inte skulle vara tillräckligt intressanta för privata aktörer.

- Utveckla de lagstiftningsramar och regelverk som gör det möjligt att underlätta gemensamma projekt, antingen det gäller utnyttjande av energiprodukter, gemensam infrastruktur eller överföring (transitering) genom tredje land av dessa produkter.

6. Finansiering av energisektorn och dess infrastruktur i EU och medelhavsområdet

6.1. I flera studier har man försökt beräkna hur stora investeringar som krävs för syd-nord- och syd-syd-förbindelserna. När det gäller de syd-nordliga förbindelserna behöver man fördubbla EU:s gasförsörjning via tre olika punkter, stärka sammanlänkningen av elnäten och bygga oljeledningar för transport av råolja. När det gäller syd-syd-dimensionen handlar det om att skapa så kallade Medelhavsringar för gas och elektricitet (den sistnämna typen ger omedelbart klara kollektiva fördelar eftersom den bidrar till förvaltningen av systemen och ger färre avbrott i leveranserna). Ett problem är dock att ringen inte kan slutas om inte Libyen ansluter sig. Det finns planer på att skapa en integrerad subregional elmarknad i Nordafrika, planer som ratificerades på politisk nivå vid energiministrarnas senaste möte i Aten i maj 2003.

6.2. I studier från olika organisationer (FEMISE och Medelhavsområdets energiobservatorium) anges 200 miljarder EUR som det investeringsbelopp som krävs för infrastruktur och utveckling av produktionssektorn under de närmaste tio åren, varav 110 miljarder EUR till elsektorn (70 miljarder till produktion och resten till transport och distribution). Dessa siffror motsvarar i allmänhet uppskattningarna för år 2000, varför de verkliga beloppen kan vara något högre. Det är även viktigt att påpeka att endast två länder (Turkiet och Algeriet) står för 50 % av dessa investeringar. Det har inte varit möjligt att klargöra hur stor del av investeringarna som kommer från Medelhavsområdets elnät av gemensamt intresse.

6.3. Mot bakgrund av detta är det nödvändigt att agera konstruktivt. Enligt FEMISE uppgick de utländska direktinvesteringarna under 1990-talet i dessa länder till 15 miljarder EUR om året för samtliga näringsgrenar, jämnt fördelade mellan offentliga investeringar (multilaterala institutioner och samarbets- och utvecklingsprogram) och privata investeringar. Genom den nya låneinrättningen FEMIP hoppas EIB kunna öka sin investeringskapacitet för Medelhavsområdet från 1,4 miljarder EUR till 2 miljarder EUR per år. Det är därför nödvändigt att privata aktörer tar ansvar för att fullborda denna spektakulära investeringsinsats. Nya idéer, t.ex. det färska riskkapitalinitiativet Averroes med ett anslag på 26 miljoner EUR, är ett steg i rätt riktning men räcker inte långt.

6.4. En fråga som enligt EESK:s uppfattning inte har blivit tillräckligt genomlyst är huruvida de stora sammankopplande infrastrukturer som delvis finansierats med gemenskapsmedel bör bli föremål för öppen konkurrens. För närvarande styrs de genom principen att ägaren har företräde och "först till kvarn får först mala" när det gäller utnyttjande av eventuell överskottskapacitet. Det är viktigt att göra en juridisk analys av denna fråga, eftersom det kan röra sig om en snedvridande faktor i de privata aktörernas medverkan i uppbyggnaden av stora nord-sydliga förbindelser.

6.5. Aktuella uppgifter tyder på att de privata investeringarna inom Medelhavsländernas energisektor har ökat avsevärt. Det förekommer viktiga privata initiativ i länder som Turkiet, Algeriet och Egypten, även om projekten i de två sistnämnda länderna är särskilt inriktade på export av energiprodukter. Projekten är visserligen omfattande och gynnar både investerarna och mottagarländerna, men det är ändå fråga om punktinsatser som inte är knutna till varandra och inte ingår i partnerskapsstrategin.

6.6. Därför är det nödvändigt att vidta nya åtgärder enligt följande riktlinjer:

- Främja avtal om ömsesidigt skydd av investeringar, på grundval av de bilaterala avtalen mellan EU och Medelhavsländerna.

- Tydligt definiera kriterierna för användande av infrastruktur som delvis finansieras med offentliga subventioner.

- Förbättra Medelhavsländernas interna lagstiftning för att öka utlandsinvesteringarna i energisektorn när detta är ekonomiskt och socialt möjligt. Det gäller i fråga om export, men det handlar även om att tillgodose de interna försörjningsbehoven hos befolkningen och i näringslivet.

- Utveckla nya finansiella tjänster som är anpassade till förhållandena i Medelhavsländerna, i enlighet med beslutet från ministerkonferensen i Aten och med stöd från EIB, Världsbanken, de regionala utvecklingsbankerna och privata banker.

- Öka de enskilda ländernas och gemenskapens offentliga finansiering av energiprojekt av gemensamt intresse och med ett högt strategiskt och socialt värde. En förutsättning är att projekten alltid skall vara miljövänliga.

- Främja industriellt samarbete inom energisektorn genom att låta det omfatta inte bara avtal mellan stora företag och mellan dessa företag och regeringar, utan även tillverkning och underhåll av utrustning, och genom att skapa en lokal produktionsstruktur.

7. Dimensionerna nord-syd och syd-syd

7.1. Infrastrukturer som förbinder nord och syd är värdefulla såväl för energiexporterande länder som för transitländer (som tar ut avgifter för utnyttjande av infrastrukturen och som får fler arbetstillfällen och ökad välfärd under utbyggnadsfasen), men i synnerhet för Europeiska unionen.

7.2. Många av dessa förbindelser (naturgas, olja och el) bygger dock på att exporten uteslutande går till EU, vilket innebär att exportländerna inte bara måste avstå från export till andra länder (kanske just i södra Medelhavsområdet) utan också att EU-exporten har företräde framför den egna befolkningens förbrukning, som ökar kraftigt på grund av befolkningsexplosionen och den ekonomiska tillväxten.

7.3. Det är därför nödvändigt att samtidigt skapa syd-syd-förbindelser för att öka den gemensamma säkerheten i regionen, öka samverkan mellan deras ekonomier och skapa en kollektiv känsla av partnerskap mellan dessa länder och EU.

7.4. Samtidigt kan några av dessa infrastrukturer utnyttjas dubbelt om det krävs att transporten i den nord-sydliga förbindelsen går via transitländer utanför EU. Det ökar den fysiska och tekniska säkerheten i EU:s energiförsörjning eftersom de finns flera alternativa rutter vid kortvariga eller långvariga kriser. Denna lösning skulle kunna vara ett alternativ till kommissionens förslag att man skall öka lagringskapaciteten inom EU. Förslaget har också bemötts med omfattande reservationer.

8. En hållbar energipolitik

8.1. Ovannämnda resonemang innebär följande:

- Energiförbrukningen i länderna i södra Medelhavsområdet kan komma att öka exponentiellt om de nuvarande tendenserna fortsätter och man inte gör en kraftfull insats för att uppnå en rationell energianvändning. Denna insats för rationell energianvändning bör samtidigt göras i EU.

- Investeringsbehoven i energisektorn är mycket stora och kan bara tillgodoses med medverkan av både offentlig och privat sektor. De privata aktörerna deltar dock bara om det skapas säkra förhållanden och om de har möjlighet att få avkastning på sina investeringar.

- Det finns inom energisektorn ett uppenbart behov av ny lagstiftning och nya regelverk som kan möjliggöra en hållbar ekonomisk utveckling, generera intäkter från energiexport och främja en rationell energianvändning.

8.2. Den organisationsmodell som används inom EU:s energisektor är värd att ha som mönster, dock under förutsättning att man inser följande:

- EU:s energimodell har under flera årtionden utvecklats från en modell präglad av huvudsakligen offentligt ägande och strikt statlig kontroll till en öppen marknadsmodell med reglerad konkurrens.

- Situationen i södra Medelhavsområdet skiftar från land till land. Om man inför EU:s nuvarande modell som långsiktigt mål medger detta många olika strategier som inte nödvändigtvis innebär att man på kort sikt och på papperet skapar en inre energimarknad i EU och Medelhavsområdet.

- Parallellt med avregleringen av energisektorn måste man slå vakt om sektorns allmännyttiga funktioner. EESK noterar att inget officiellt dokument ännu har uppmärksammat denna aspekt i samband med samarbetet mellan EU och Medelhavsområdet. Att bortse från denna aspekt leder ofrånkomligen till starkt motstånd bland befolkningarna och till att processen kan stanna upp.

8.3. Denna försiktiga, gradvisa utveckling och den sociala dimension som kommittén betraktar som nödvändig får dock inte leda till att man bortser från andra aspekter som måste lyftas fram för att uppnå samförstånd om energipolitikens inriktning i EU och Medelhavsområdet. Det gäller följande aspekter:

- Man måste sträva efter solidaritet inom energisektorn och stärka det bilaterala och regionala samarbetet eftersom den nationella dimensionen är begränsad i denna sektor.

- Man måste utforma energiåtgärder som framför allt kan främja en rationell energianvändning och som i största möjliga utsträckning bygger på förnybara energikällor. Åtgärderna bör också omfatta det samband mellan vatten och energi som i större eller mindre utsträckning präglar alla Medelhavsländer.

- Det behövs skattepolitiska åtgärder som är linje med dessa mål och som upphäver onödiga subventioner, även av social karaktär, som är ohållbara på längre sikt och som begränsar energiförbrukning utan större socialt och kollektivt mervärde.

- Miljöskydd måste integreras i alla energiprojekt, och samma miljökriterier måste gälla som i EU framför allt för de projekt som EU betraktar som prioriterade, däribland de transeuropeiska energinäten.

9. Harmonisering av lagstiftning och regelverk

9.1. EESK har redan påpekat i föregående punkt att denna harmonisering inte skall betraktas som ett mål i sig utan som ett medel för att uppnå ett verkligt partnerskap mellan EU och Medelhavsländerna inom energisektorn.

9.2. EESK anser således att harmoniseringen av lagstiftning och regelverk måste börja med de aspekter som kan främja en hållbar energipolitik. Man bör följaktligen inte ha som omedelbart mål att i Medelhavsområdet skapa en energimarknad som bygger på EU:s modell. Först och främst måste man införa lagstiftning som är anpassad till den nationella situationen och som avspeglar energisektorns starka tillväxt, den kraftiga befolkningsökningen och de ökande förväntningarna. Dessa länder får därmed också möjlighet att exportera sitt energiöverskott till EU.

9.3. Det regelverk som tillämpades av EU mellan 1950 och 1990 utvecklades under en period av stark tillväxt inom energisektorn. Det byggde på att de offentliga myndigheterna ansvarade för geografiskt avgränsade koncessioner och kontroll, och måste med nödvändighet öppnas för privata initiativ och investeringar. Erfarenheter från andra delar av världen, t.ex. Sydamerika mellan 1970 och 1990, visar att en uteslutande offentligägd energisektor inte i sig garanterar att energitillgången motsvarar en ökande efterfrågan. Tvärtom bidrar det till att landet i fråga drar till sig internationellt kapital som garanteras av mottagarlandet och som därmed inte investeras i andra sektor som inte kan ge samma garantier.

9.4. Regelverket bör däremot slå vakt om energisektorns allmännyttiga funktion i dessa länder och bygga på erfarenheterna i EU. Att öppna energimarknaden helt eller delvis utan att ta hänsyn till skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, särskilt att erbjuda samhällsomfattande tjänster, vore att inbjuda till socialt missnöje, och modellen skulle inte överleva mer än några få år.

9.5. Samtidigt måste man försöka skydda de utländska investeringarna för att minska de politiska riskerna samt kostnaderna för de nya energianläggningarna och för energin. Detta skulle inte bara gynna allmänheten genom lägre energipriser utan också stimulera utvecklingen av andra nya ekonomiska sektorer. På det här området är det inte bara möjligt utan också önskvärt att införa en harmoniserad investeringslagstiftning som förhindrar sådan konkurrens som inte bygger på rent tekniska och ekonomiska faktorer.

9.6. Man skulle på samma sätt kunna harmonisera gällande skattelagstiftning för att uppmuntra eller motverka vissa energikällor och viss energianvändning. En gemensam energimodell skulle kunna syfta till att harmonisera skattebasen och skatterutinerna, men ändå ge varje land friheten att fastställa de enskilda skattesatserna inom varje kategori. På sätt skulle man också undvika skattekonkurrens, som inte är önskvärt på längre sikt.

9.7. Slutligen måste man garantera att lagstiftningen och regelverken är överblickbara och stabila. Man bör i detta sammanhang utnyttja Meda-programmet för att genom specialinsatser utbilda de personer som skall utforma och därefter tillämpa lagstiftningen. Varje enskilt land kan utifrån sina egna särskilda behov lära av de omfattande erfarenheter som finns i EU:s medlemsstater. Särskilt viktigt i detta sammanhang är utbildningsinsatser och partnersamverkansprojekt som utvecklats av EU:s institutioner, arbetsmarknadens parter och de nationella myndigheterna.

10. En gemensam ståndpunkt i internationella sammanhang

10.1. Den senaste händelseutvecklingen i världen visar att EU och länderna i södra Medelhavsområdet måste samarbeta aktivt och verka för en värld som bygger på flera maktcentrum, samförstånd och folkrätten.

10.2. Energifrågan är ett globalt problem som gör det nödvändigt att jämka samman de olika ståndpunkterna i internationella forum: Varje importland behöver ett exportland; när ett land minskar sin energiförbrukning ökar ett annat sin, och transporten från eller till ett visst land går ofta via ett annat lands territorium.

10.3. En hållbar energipolitik som bygger på rationell energianvändning och ökad användning av förnybara energikällor kan bidra till att motverka klimatförändringar. Genom att man bygger ut nya och säkrare infrastrukturer minimeras inverkan av andra transportslag som är mycket osäkrare eller skadliga för miljön. Med utvecklingen av förnybara energikällor och en effektiv energianvändning kan vi inte bara sprida välståndet utan också förhindra migrationsströmmar.

10.4. Det är därför möjligt att

- i största möjliga utsträckning involvera Medelhavsländerna i de mekanismer för en ren utveckling som infördes genom Kyotoprotokollet,

- komma fram till gemensamma ståndpunkter inom Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) som innebär att det i Medelhavet endast får användas fartyg som uppfyller säkerhetskraven och som kontrolleras på samma sätt i alla hamnar i området,

- främja användningen av förnybara energikällor genom att överföra tekniska kunskaper och utveckla industriverksamhet på lokal nivå; Marrakesh-förklaringen bör leda till att alla Medelhavsländer ansluter sig till den koalition för förnybar energi (Coalition of the Willing) som bildades vid Johannesburgtoppmötet.

11. Realistiska prioriteringar för energisamarbetet

11.1. Som EESK påpekar i punkt 2.1 är sex mål och totalt 24 prioriterade åtgärder för energisektorn en ambitiös målsättning, och kommittén rekommenderar därför starkt att man gör ytterligare en prioritering bland dessa. I detta sammanhang bör man utgå från följande kriterier:

11.2. Kriterier för att fastställa prioriteringarna i energisamarbetet:

- Den föreslagna åtgärdens oberoende: Kan den föreslagna åtgärden genomföras isolerat eller kräver den att man först vidtar andra åtgärder?

- Bidrag till partnerskapet: Har åtgärden en övervägande nord-syd-dimension eller har den väsentlig inverkan på syd-syd-dimensionen?

- Ansvar för genomförandet: Är det uteslutande de offentliga myndigheterna som skall genomföra åtgärden eller krävs det också privata initiativ? Finns det i så fall ett klart uttryckt intresse inom den privata sektorn?

- Kostnadseffektivitet: Vilka effekter får åtgärden för allmänheten på kort och medellång sikt? Kommer den offentliga sektorns kostnader att ge tillräckliga ekonomiska och sociala resultat och är de synliga för medborgarna?

- Hållbarhet: Är de planerade åtgärderna långsiktigt hållbara eller kommer de regelbundet att kräva ytterligare utgifter och regleringsinsatser? Bygger åtgärderna på de principer om en hållbar utveckling som fastställdes i Johannesburg?

11.3. EESK har naturligtvis inte kompetens att själv fastställa prioriteringarna, men anser att man utifrån ovannämnda kriterier kan dela in energiministrarnas 24 prioriteringar i olika kategorier och undvika en för stor spridning av insatserna, vilket annars skulle kunna förhindra genomförandet av detta energiinitiativ från EU och Medelhavsländerna.

12. Slutsatser

12.1. Energisamarbetet mellan EU och Medelhavsländerna är ett centralt inslag när det gäller att öka den totala energiförsörjningstryggheten i Medelhavsområdet och utnyttja energiresurserna i länderna i södra Medelhavsområdet, så att de i stället för att bara utgöra en exportintäkt blir en grundpelare i deras ekonomier.

12.2. Samarbetet utgör ett unikt tillfälle att bygga ut infrastrukturer och utforma gemensamma projekt mellan länderna i södra Medelhavsområdet för att främja utvecklingen av ett gemensamt område av välstånd, som bygger på att de gemensamt utnyttjar sina resurser och använder varandras territorier för att transportera energiprodukterna och skapa sammankopplade energinät som gör det möjligt att utveckla integrerade lokala energimarknader.

12.3. Mot denna bakgrund kan man tveklöst hävda att det har skett mycket stora framsteg i energisamarbetet mellan EU och Medelhavsländerna, vilka har gjort det möjligt att identifiera hinder, fastställa en rad prioriteringar och göra regeringarna medvetna om dessa frågor.

12.4. Man måste emellertid konstatera att det fortfarande återstår stora hinder som måste undanröjas och som kan indelas i följande fyra kategorier:

- Det behövs en effektiv harmonisering av regelverken och de administrativa rutinerna som är i linje med prioriteringarna och anpassad till de nationella sammanhangen för att det skall handla om ett verkligt partnerskap och inte om sporadiska och bilaterala åtgärder.

- De omfattande finansiella resurser som behövs förutsätter i första hand privat kapital, och de privata företag som deltar måste garanteras stabila juridiska ramar som i sin tur garanteras av de offentliga myndigheterna.

- Det regionala samarbetet är av tradition svagt mellan länderna i Medelhavsområdet.

- Allmänheten måste engageras, särskilt i södra och östra Medelhavsområdet, och informeras om projekten och de förväntade resultaten. På så sätt uppmärksammas projektens fördelar för samhället och energikonsumenterna, och risken för eventuella protester mot projekten minskar.

12.5. En effektiv harmonisering av regelverken bör koncentreras på aspekter som ömsesidigt skydd av investeringar, harmonisering av energibeskattningen utifrån ett miljöskyddsperspektiv, avtal om transitering av energiprodukter samt erkännande av begreppet allmännyttiga tjänster inom energisektorn.

12.6. Enligt EESK är det dock inte nödvändigt att på kort sikt sträva efter att i länderna i södra Medelhavsområdet skapa en inre energimarknad som bygger på EU:s nuvarande modell och är knuten till EU:s egen inre marknad. En sådan inre marknad kan mycket väl vara ett långsiktigt mål, men på kort sikt behövs det individuella strategier som är anpassade till varje enskilt land eller enskild region. Dessa strategier får inte bygga på någon form av skattemässig eller administrativ diskriminering. De bör göra det lättare att uppnå målen för en hållbar energipolitik och vara i linje med principerna för energisamarbetet mellan EU och Medelhavsområdet, särskilt beträffande fri transit, utrymme för privata initiativ och förbud mot diskriminering på grund av nationalitet.

12.7. Med överskådliga och stabila regelverk blir det mycket lättare att få den privata sektorn att genomföra de projekt som tidigare har beskrivits vara "av gemensamt intresse för EU och Medelhavsländerna", vilket i sin tur väsentligt skulle främja samarbetet i södra Medelhavsområdet. Men det kräver att de offentliga myndigheterna och institutionerna först har finansierat de detaljstudier som krävs för att kunna göra en ekonomisk och social bedömning av dessa projekt av gemensamt intresse samt att de avgör vilka projekt som kan få offentligt stöd i form av subventioner eller lån på grund av låg lönsamhet eller hög risknivå. Slutligen bör man i möjligaste mån vända sig till andra multilaterala instanser som Världsbanken och regionala utvecklingsbanker. Kommissionen förbereder i detta sammanhang en ny översyn av projekten inom de transeuropeiska energinäten, där det skall ingå flera nätprojekt mellan syd-syd.

12.8. Man bör snarast göra en kraftfull insats för att informera befolkningarna i södra och östra Medelhavsområdet om behovet av att genomföra energiåtgärder som bygger på effektivt utnyttjande av energi och vatten och som främjar de inhemska förnybara energikällorna. De måste få försäkringar om att energi även i fortsättningen utgör en grundläggande tjänst som omfattas av skyldigheten att tillhandahålla allmänna tjänster. Det är först när detta mål har uppnåtts som det är möjligt att informera om att energiöverskottet i varje land kan utnyttjas utanför landet, och om att det bästa verktyget för att ta vara på dessa möjligheter är EU:s och Medelhavsländernas samarbete på energiområdet och om utveckling av infrastrukturer, produktion och distribution.

12.9. I inledningsskedet kan EESK kan via sina förbindelser med det civila samhället i dessa länder utgöra ett bra forum för att kanalisera denna process, som senare skulle spridas på lokal nivå till att omfatta alla ekonomiska och sociala aktörer samt samhället som helhet. Kommittén föreslår därför att man inom Euromed-programmet inrättar ett särskilt program för förmedling av dessa idéer och projekt till de lokala och nationella myndigheterna samt till medierna, vilket skulle stärka utbildnings- och partnersamverkansprojekten.

Bryssel den 29 oktober 2003.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Roger Briesch

(1) På uppdrag av Barcelonakonferensen skall EESK stå för samordningen av de initiativ som de ekonomiska och sociala råden i denna region tar i anknytning till den heltäckande EU-Medelhavsstrategin.