52003AE1160

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om "Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Europeiskt försvar - industri- och marknadsfrågor - på väg mot en EU-politik för försvarsutrustning"

(KOM(2003) 113 slutlig)

(2004/C 10/01)

Den 12 mars 2003 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda förslag.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 3 september 2003. Föredragande var Clive Wilkinson.

Vid sin 402:a plenarsession den 24 och 25 september 2003 (sammanträdet den 24 september), antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 117 röster för, 3 röster emot och 5 nedlagda röster.

1. Inledning

1.1. I sitt meddelande(1) slutlig anser kommissionen att det nu är dags att utveckla en mer samordnad politik för försvarsutrustning som skall komplettera den nationella politiken inom detta område. Meddelandet bygger vidare på två tidigare meddelanden om försvarsrelaterade industrisektorer(2), som endast lett till ett begränsat antal åtgärder.

1.2. Kommissionen anser att den kan ge ett viktigt bidrag på detta område genom att försöka förbättra kvaliteten på det EU-regelverk som styr behandlingen av försvarsutrustning i Europa och därigenom säkerställa en livskraftig försvarsindustribas.

1.3. Kommissionens kommentarer och förslag görs med utgångspunkt i den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) och inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) som håller på att utvecklas. De är emellertid inte beroende av dessa politikområden.

1.4. De åtgärder som föreslås syftar till att uppmuntra omstrukturering och konsolidering av industrin, att främja upprättandet av en europeisk försvarsutrustningsmarknad och att stärka den europeiska industrins konkurrenskraft. Detta är en viktig utmaning för utvecklingen av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Åtgärderna syftar också till att uppnå mer allmänna ekonomiska och sociala mål.

1.5. I meddelandet konstateras att åtgärder på gemenskapsnivå främst kan tillföra ett mervärde när det gäller försvarsutrustningsmarknaden och försvarsrelaterad forskning.

1.6. Rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) ställde sig vid sitt möte i Luxemburg den 16 juni bakom vissa av de åtgärder som föreslogs i meddelandet.

2. Allmänna kommentarer

2.1. Kommittén är positiv till meddelandet, som kommer vid rätt tidpunkt, och vi kan ställa oss bakom de flesta åtgärder som föreslås. Det viktigaste målet med förändringar måste vara ett mer effektivt och kostnadseffektivt tillhandahållande av de försvarsresurser som medlemsstaterna behöver inom ramen för de resurser som finns tillgängliga.

2.2. Försvar är en högst politisk fråga och alla medlemsstater är inte eniga om vilken roll EU skall ha. Förslagen måste utredas mot bakgrund av det politiska sammanhanget. Man är emellertid överens om att EU:s försvarsresurser inte räcker till för alla de uppgifter som planeras för närvarande (Petersberguppgifterna), och de är absolut inte tillräckliga för de uppgifter som kan komma att införas i framtiden. Det är uppenbart att EU måste ha militära resurser som uppfyller behoven inom den överenskomna utrikes- och försvarspolitiken för att den skall vara trovärdig. Även om det ännu inte råder någon allmän enighet bland medlemsstaterna om EU:s behov av att utveckla sina militära resurser, välkomnar kommittén åtgärder inom detta område som ett viktigt led i en kommande hållbar europeisk säkerhets- och försvarspolitik.

2.3. Försvar är dessutom ett mycket komplicerat område. Omfattningen av de möjliga insatserna (nationella och inom ramen för Nato, EU, FN m.fl.) samt utrustningen och de befintliga förfarandena för dessa insatser, vilka ofta är överlappande eller identiska, gör det omöjligt att genomföra en fullständig rationalisering. Det skulle emellertid vara mycket värdefullt att minska dessa skillnader.

2.4. Mot denna bakgrund måste EU utnyttja de resurser som redan finns på bästa sätt. Det är talande att EU:s sammanlagda försvarsutgifter är cirka 40 procent av Förenta staternas samtidigt som den operativa kapaciteten endast är cirka 10 procent. Det är uppenbart att EU-länderna får mindre valuta för pengarna i förhållande till de resurser som är inblandade än vad som är möjligt.

2.5. Utan verkliga förbättringar när det gäller utvecklingen av ny teknik för försvaret kommer EU:s industrier att fortsätta att förlora terräng i fråga om operativ kapacitet. Detta strider mot Lissabonstrategin och är dåligt ur sysselsättningssynpunkt. Den öppna samordningsmetoden skulle kunna spela en viktig roll för samspelet mellan nationell industripolitik på EU-nivå inom detta område. Vidare skulle samråd, utvärdering och benchmarking på EU-nivå, som därigenom blir möjligt, kunna bidra till att rationalisera de berörda industrierna.

2.6. Det är aldrig fel att försöka använda de befintliga resurserna på bästa sätt, men det är inte tillräckligt att enbart göra det. Det måste finnas en politisk vilja att betala för det som behövs för att utföra de befintliga och kommande uppgifterna (punkt 2.3 ovan). Vad gäller de mest krävande uppgifterna har de militära styrkor som inte har tillräckligt avancerad teknisk utrustning inte någon chans att lyckas.

2.7. Kommittén noterar att det inte sagts mycket om tillgången till och överföringen av teknik och information mellan medlemsstaterna inom försvarssektorn. Kommittén betonar vikten av detta för den mest tekniskt avancerade utrustningen.

2.8. Flertalet av de nuvarande medlemsstaterna och ett stort antal anslutande länder är medlemmar i Nato. Dessutom har EU förhandlat fram garanterad tillgång till delar av Natos resurser för EU-insatser på vissa områden. Det är därför nödvändigt att utveckla system och standarder inom EU som tar full hänsyn till de befintliga motsvarigheterna inom Nato. Interoperabilitet mellan EU:s och Natos styrkor när det gäller utrustning är också en avgörande faktor, och kommer även i fortsättningen att vara viktigare än standardisering (även om detta fortfarande bör uppmuntras där det är möjligt).

2.9. Eftersom den aktuella situationen när det gäller försvarsindustrin och försvarsutrustningen(3) skiljer sig så mycket mellan de olika medlemsstaterna är det framförallt nödvändigt att acceptera olika hastighet och flexibla strategier. Kommittén välkomnar därför kommissionens inställning, "när och om möjligt", och noterar att de övergripande framstegen, och de fördelar de medför, kommer att gå mycket långsammare än vad som är önskvärt. Vi hoppas att skillnaderna beträffande försvarsutrustningskapaciteten mellan små och stora medlemsstater kommer att minska successivt i takt med att förändringarna införs.

2.10. De förfaranden på EU-nivå som inrättats för att harmonisera politiken för försvarsutrustning kan i de länder som deltar så småningom komma att leda till högre effektivitet, bättre resultat, lägre kostnader samt ha en positiv effekt på utgifterna för forskning och teknisk utveckling (FoTU).

2.11. Kommittén stöder alla förslag som läggs fram i meddelandet, utom i de fall som anges i nedanstående punkter.

3. EU:s försvarsindustri

3.1. Kommittén inser helt och fullt vikten av att behålla en livskraftig försvarsindustribas inom EU som kan konkurrera på världsmarknaden. Utan en sådan bas skulle medlemsstaterna vara beroende av tredje land (framförallt Förenta staterna) för stora delar av sin försvarsutrustning. Det är viktigt att utveckla en "försvarsutrustningsmarknad inom EU" för att uppmuntra fler inköp från källor inom EU.

3.2. Det har redan skett en hel del konsolidering inom EU:s försvarsindustrier och, i synnerhet, inom försvarsindustrierna runt om i världen. Eftersom marknaden är global har de flesta företag inom EU redan förbindelser med företag utanför unionen (t.ex. genom ägande, partnerskap, avtal eller liknande) som gör det möjligt att verka effektivt på världsmarknaden. Marknaden är emellertid också begränsad, vilket har föranlett företagen att rationalisera och samarbeta för att kunna fortsätta konkurrera på ett framgångsrikt sätt. Den här utvecklingen fortsätter, och kommer att vara en viktig faktor i vissa av de anslutande länderna som hittills inte gjort stora framsteg på det här området.

3.3. I meddelandet framhålls att ett väsentligt bidrag till säkerhets- och försvarssystemen idag kommer från företag som även utvecklar sina produkter och tjänster för civila ändamål. Den här utvecklingen kommer antagligen att fortsätta.

3.4. Statens inblandning i försvarsindustrierna är oundviklig eftersom stater är de enda legitima kunderna för många av produkterna på det här området. Det är emellertid viktigt att begränsa det statliga ägandet av sådana industrier i så stor utsträckning som möjligt för att konkurrensen skall vara meningsfull. Faktum är att staten måste fortsätta att vara inblandad inom vissa särskilt känsliga områden (t.ex. kärnteknik och kryptering) och att statligt stöd för FoTU ofta är nödvändigt för att försvaret skall kunna förses med den mest avancerade tekniken.

3.5. Kommittén håller med om att omstrukturering i första hand måste vara en fråga för de berörda industrierna, på grundval av marknadsrealiteterna. Vi noterar också att de anslutande länderna ställs inför särskilda utmaningar i fråga om omstrukturering av försvarsindustrierna(4). Mot denna bakgrund är det absolut nödvändigt att de deltar aktivt i denna fråga så snart som möjligt.

3.6. Omstruktureringen kommer oundvikligen att innebära att medlemsstaterna kommer att förlora vissa inhemska industriella försvarsresurser för att kunna koncentrera sig på andra. Detta är en process som redan har inletts och syftet är att säkerställa att EU:s medlemsstater tillsammans har alla industriella resurser som behövs för att uppfylla EU:s försvarsbehov.

4. Marknaden och dess regelverk

4.1. Kommittén välkomnar översynen av EU:s regelverk för försvarsindustrin. Vi vill dock kommentera tre aspekter på förslagen på det här området.

4.2. Övervakning: I meddelandet påpekas att det finns ett behov av att skapa ett system för att övervaka det ekonomiska läget i försvarsindustribasen på EU-nivå och försvarsindustrins förmåga att tillgodose försörjningsbehoven inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken samt för att mäta konkurrenskraften och nivån på den tekniska sakkunskapen, investeringar i forskning och utveckling m.m. Kommittén anser att den här graden av övervakning är orealistisk och onödig (bl.a. på grund av de faktorer som anges i punkterna 3.2 och 3.3 ovan). Vidare skulle immateriella rättigheter och affärshemligheter i vissa fall kunna utgöra ett stort problem. Medlemsstaterna bör uppmanas att tillhandahålla relevant information då det behövs och bör då även bifoga en beräkning av antalet sysselsatta inom olika kompetensområden.

4.3. Upphandling av försvarsutrustning: I meddelandet föreslås att EU själv skall vara direkt delaktig i upphandlingen av försvarsutrustning. Även om kommittén till viss del håller med om att det kan vara en fördel att centralisera vissa delar av upphandlingen av försvarsutrustning skulle vi vilja se det mervärde som en sådan roll för EU skulle innebära innan vi kan ställa oss bakom detta förslag. Kommittén instämmer i att målet på lång sikt bör vara att så vitt möjligt ha ett enda regelverk för försvarsupphandling. Det kommer emellertid att ta lång tid att uppnå en sådan enhetlighet mot bakgrund av alla de olika regler som idag tillämpas i medlemsstaterna. Man kommer dessutom att behöva göra eftergifter vid upphandling från tredje länder som har andra förfaranden och bestämmelser. Det planerade försvarsutrustningsorganet (se punkt 6.1 nedan) förväntas spela en viktig roll när det gäller utformningen av dessa regler.

4.4. Konkurrenspolitik: Kommittén ger sitt fulla stöd åt kommissionens allmänna ståndpunkt men betonar att en begränsning av räckvidden för artikel 296 inte får minska medlemsstaternas förmåga att värna sina nationella säkerhetsintressen. Vi upprepar också att det även i fortsättningen kommer att vara svårare att säkra konkurrensen för denna utrustning än för andra produkter på grund av staternas inblandning och intressen som enda legitima kunder för stora delar av försvarsutrustningen.

5. En mer samstämmig insats för avancerad säkerhetsforskning inom EU

5.1. Det råder för närvarande en enorm brist på investeringar inom försvarsrelaterad forskning och teknisk utveckling (FoTU), och den organisation som har ansvar för att administrera samarbetsprogrammen för de försvarsrelaterade forskningsprogrammen (WEAO(5)) hanterar endast 2,5 procent av EU:s investeringar på det här området. Där det är möjligt är det både välmotiverat och värdefullt att samordna lämplig nationell forskningsverksamhet på EU-nivå, vilket framgår av resultaten från det europeiska området för forskningsverksamhet. Forskning och teknisk utveckling kommer att vara en avgörande faktor för att EU skall kunna uppfylla de önskade målen i sin politik för försvarsutrustning.

5.2. Det finns ett behov av att definiera "strategisk teknik för EU"(6) som en förelöpare till en överenskommelse mellan medlemsstaterna om EU:s dagordning för avancerad forskning. De utvalda projekten måste ha potential att kunna inverka direkt på den förbättrade säkerhetskapaciteten inom de aktuella områdena. Det kommer också att bli nödvändigt att besluta hur man skall finna de finansiella medel som behövs och hur man skall fördela dessa nya resurser. Det är emellertid uppenbart att det finns ett behov av att öka de försvarsrelaterade utgifterna i de flesta medlemsstater för att uppnå en betydande förbättring när det gäller forskning och teknisk utveckling. Det föreslagna försvarsutrustningsorganet lämpar sig bäst som ett centrum för rådgivning, för att samla och sprida information, och när så är lämpligt för att främja gemensamma projekt och produktion.

5.3. Mer generellt är det nödvändigt att identifiera och enas om gemensamma krav i så stor utsträckning som möjligt. Detta skulle göra det möjligt för industrin att föreslå de mest kostnadseffektiva utvecklings- och produktionsvägarna (eller upphandlingsvägarna), det skulle främja driftskompatibiliteten och leda till livskraftiga produktionsserier. Det kommer också att vara nödvändigt att skapa en bättre förståelse för nationella krav inom forskning och teknisk utveckling och att samordna teknikutvecklingen och den nödvändiga finansieringen.

6. Frågor som bör studeras ytterligare

6.1. EU:s försvarsutrustningsorgan: Det har ställts krav på att inrätta någon form av försvarsutrustningsorgan många gånger tidigare. I kommissionens meddelande talar man om ett "försvarsutrustningsorgan", i Europaparlamentets betänkande om den europeiska säkerhets- och försvarskonstruktionen om en "byrå för försvarsmateriel och forskning" och i ett utkast från konventet om EU:s framtid om en "byrå för försvarsmateriel, forskning och militära resurser". Vilken roll som föreslås för detta organ varierar, i princip i enlighet med de föreslagna namnen. Vid ett möte i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 16 juni 2003 fattades ett politiskt beslut om att inrätta ett organ inom området för försvarsresurser. Man håller för närvarande på att diskutera vilken roll det skall ha.

6.2. Kommittén är positiv till kommissionens förståelse för att ett sådant organ måste återspegla medlemsstaternas politiska val att forskning och teknisk utveckling samt upphandling till stor del bör ske utanför det nuvarande EG-fördraget. Vi är också positiva till deras vilja att använda befintliga överenskommelser(7) som utgångspunkt för försvarsutrustningsorganets arbete. Eftersom det inte är säkert att alla medlemsstater kommer att delta i organets arbete måste det finnas en överenskommelse om hur det skall finansieras, där man tar hänsyn till vilka som deltar och bidragen från dem som deltar. Kommittén kommer att kommentera detta i detalj när det står helt klart vilken roll försvarsutrustningsorganet kommer att ha och vad det kommer att medföra för mervärde.

6.3. Försörjningstrygghet: Ett fåtal medlemsstater kommer eventuellt att begränsa sin upphandling av försvarsutrustning till den internationella marknaden. Det kommer därför att finnas bilaterala överenskommelser för både tillgång och försörjningstrygghet även i fortsättningen. Kommittén anser att ansvaret för försörjningstryggheten under dessa förhållanden måste fortsätta att ligga på medlemsstaterna, som sedan kan välja att använda eventuella EU-instrument (t.ex. det föreslagna organet) eller att utforma sina egna, bilateralt eller multilateralt.

6.4. Handelsfrågor: Kommittén kommer att uttala sig om den här viktiga aspekten när kommissionen lägger fram sina detaljerade förslag, men vi håller med om att det i dagsläget skulle vara bra att övervaka befintlig praxis för export av varor med dubbla användningsområden i syfte att säkerställa rättvis konkurrens.

7. Slutsatser

7.1. Det är positivt att man inlett processen att skapa en mer samordnad politik för försvarsutrustning i EU som ett led i en livskraftig europeisk säkerhets- och försvarspolitik (ESFP), och att man koncentrerar sig på att skaffa de resurser som behövs för att uppfylla de krav man kommit överens om inom EU vad gäller den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Fastställda förfaranden på EU-nivå kan leda till högre effektivitet och lägre kostnader för de medlemsstater som deltar.

7.2. EESK delar uppfattningen att ett centralt inslag i den här processen kommer att vara den nödvändiga politiska viljan, särskilt när det gäller ökad finansiering.

7.3. Det ligger i EU:s politiska och ekonomiska intresse att ha en försvarsindustri som har förmåga att konkurrera på världsmarknaden, och kommittén noterar att det redan sker en omstrukturering som till stor del beror på marknadstrycket.

7.4. Att skaffa och kontrollera relevanta uppgifter om industrierna är en uppgift som utförs bäst på medlemsstatsnivå. Uppgifterna bör omfatta antalet sysselsatta inom olika kompetensområden.

7.5. EESK är tveksam till att det skulle uppstå ett mervärde som följd av att EU föreslås få en direkt roll vid upphandling av försvarsutrustning.

7.6. En samstämmig insats för avancerad säkerhetsforskning inom EU är avgörande för kommande framsteg. En avgörande faktor i detta sammanhang är att definiera den "strategiska teknik för EU" som krävs för att överbrygga klyftan i fråga om resurser.

7.7. Kommittén ser fram emot att kommentera EU-organet inom området för försvarsresurser i detalj när dess roll och andra detaljer har fastställts.

7.8. Försörjningstryggheten måste inom den närmaste framtiden fortsätta att vara medlemsstaternas ansvar, även om försvarsutrustningsorganet kan spela en viktig roll.

Bryssel den 24 september 2003.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Roger Briesch

(1) KOM(2003) 113 slutlig.

(2) KOM(1996) 10 och KOM(1997) 583 slutlig.

(3) I Handlingsplanen för europeisk kapacitet (European Capability Action Plan, ECAP) fastställs kapacitetsbrister som måste avhjälpas för att EU:s överenskomna uppgifter skall kunna genomföras.

(4) Många av dessa hade väpnade styrkor och försvarsindustrier som var en del av ett system som inte motsvarar systemet i de nuvarande medlemsstaterna.

(5) Western Europe Armament Organisation

(6) Med detta menas här teknik som är av avgörande betydelse för den kapacitet som är nödvändig för EU:s överenskomna uppgifter.

(7) Till exempel OCCAR (Organisme Conjoint de Coopération en matière d'Armement) och samförståndsavtalet om Europa (samförståndsavtal inom ramen för Western European Armaments Organization, WEAO).