This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52002IE1363
Opinion of the European Economic and Social Committee on "Economic governance in the EU"
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om "Ekonomiska styresformer i EU"
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om "Ekonomiska styresformer i EU"
EUT C 85, 8.4.2003, p. 55–64
(ES, DA, DE, EL, EN, FR, IT, NL, PT, FI, SV)
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om "Ekonomiska styresformer i EU"
Europeiska unionens officiella tidning nr C 085 , 08/04/2003 s. 0055 - 0064
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om "Ekonomiska styresformer i EU" (2003/C 85/16) Den 18 juli 2002 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 23.3 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om "Ekonomiska styresformer i EU" Sektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för det förberedande arbetet, antog sitt yttrande den 26 november 2002. Föredragande var först Ursula Konitzer som senare efterträddes av Susanna Florio. Vid sin 395:e plenarsession den 11 och 12 december 2002 (sammanträdet den 12 december) antog kommittén följande yttrande med 69 röster för, 13 röster emot och 16 nedlagda röster. 1. Inledning 1.1. Enhetsakten (1986) och Maastricht- och Amsterdamfördragen (1992 resp. 1997) innebar en betydande utökning av gemenskapens och Europeiska unionens verksamhet. Europeiska unionen förblir dock även fortsättningsvis en unik skapelse på så vis att den inte har någon regering med ansvar för statlig verksamhet i dess klassiska form. Med utgångspunkt i fördragen och med stöd i ett stort antal olika överenskommelser mellan gemenskapens organ och medlemsstaterna, under medverkan av olika institutioner, organisationer och även företag, har det vuxit fram styresformer (governance) som är speciella för gemenskapen. 1.2. "På gemenskapsnivå är EESK det mest välplacerade rådgivande organet när det gäller att företräda, informera om och fungera som språkrör för det organiserade civila samhället. Kommittén är ett forum som gör företrädarna för organisationer i näringsliv och samhälle i medlemsstaterna delaktiga i att utforma politik och beslut på gemenskapsnivå"(1). För kommittén är det naturligt att delta i denna debatt, en debatt som inom ramen för konstitutionskonventet, den regeringskonferens som skall hållas senare samt gemenskapens utvidgning kan förbättra styres-formerna i EU. (Jfr slutsatserna i EESK:s resolution riktad till konventet om EU:s framtid, CES 1003/2002.) 1.3. EESK anser att man även bör utarbeta ett eget yttrande på området "ekonomiska styresformer" (Economic Governance) inom gemenskapen - något som inte skall förväxlas med någon form av "ekonomisk regering". Resultatet av gemenskapens "ekonomiska styresformer" är avgörande för förverkligandet av EU:s mål. I egenskap av gemenskapsinstitution som besitter särskild sakkunskap i ekonomiska och sociala frågor, och som på grund av sin sammansättning även kan spela en roll som förmedlare mellan de olika intressegrupperna, vill EESK med detta yttrande bidra till en lösning på den svåra frågan om hur gemenskapens "ekonomiska styresformer" kan förbättras. 1.4. Med detta yttrande konkretiserar EESK - i enlighet med utfästelserna i resolutionen av den 19 september 2002 - de allmänna grundtankar inom ekonomisk politik som kommittén formulerade i nämnda resolution. Det rör sig här främst om följande punkter: 1.4.1. En samordning av den ekonomiska politiken skall bidra till ett maximalt utnyttjande av de möjligheter till tillväxt och sysselsättning som finns i unionen. 1.4.2. Återinförande av kommissionens förslagsrätt och av obligatorisk rådfrågning av kommittén i samband med att riktlinjerna för den ekonomiska politiken utarbetas. 1.4.3. Målet full sysselsättning bör uttryckligen skrivas in som ett av gemenskapens mål i det konstitutionella fördraget. I fördraget bör det även tydligare klargöras att den ekonomiska och monetära politiken skall bidra till att målet om tillväxt och full sysselsättning uppnås. 1.4.4. EU måste skapa de verktyg som behövs för att kunna genomföra Lissabonstrategin. Dessutom skall det råda balans mellan makroekonomiska och strukturpolitiska instrument, och en omfattande dialog mellan olika aktörer skall föras om den makroekonomiska politiken. 1.4.5. En särskild hänvisning gällande allmännyttiga tjänster bör föras in i det konstitutionella fördraget, som dessutom bör ge bättre rättslig grund för hur samordningen skall utformas och för hur arbetsmarknadens parter och andra berörda aktörer i det civila samhället skall göras delaktiga. Beslutsfattandet på gemenskapsnivå måste utgå ifrån principerna om solidaritet, överskådlighet, samstämmighet, subsidiaritet, proportionalitet och öppenhet. 2. Hur debatten uppkommit 2.1. Debatten om hur de ekonomiska styresformerna skall organiseras inom ramen för den europeiska integrationen är lika gammal som Romfördragen (1957). I exempelvis fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) skrevs ett antal gemensamma politikområden in, såsom gemensam politik för tullfrågor, utrikeshandel, transport, jordbruk, konkurrens etc. Allmän ekonomisk politik sågs emellertid endast som "en fråga av gemensamt intresse". Samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik kan ske inom rådet (artikel 145) på förslag från medlemsstaterna (artikel 103) eller på rekommendation från kommissionen (artikel 105). 2.2. Detta begränsade antal fördragsbestämmelser skulle dock rätt snart komma att utökas genom informella överenskommelser, slutsatser från Europeiska rådet och beslut i ministerrådet samt genom sekundärlagstiftning i form av förordningar, beslut och direktiv från ministerrådet på basis av det befintliga fördraget, eller i vissa fall(2) genom ändringar direkt i fördraget (artikel 236 i EEG-fördraget). 2.2.1. I enlighet med fördragsbestämmelserna tillkom den sekundära lagstiftningen på förslag (i några fall på rekommendation) från kommissionen, i allmänhet efter det att Europa-parlamentet yttrat sig (alternativt medverkat, i enlighet med bestämmelserna under artikel 252 (f.d. 189 c) i EG-fördraget). I många fall inhämtades även yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. 2.2.2. Viktiga etapper i arbetet för att skapa "ekonomiska styresformer" inom EU har utgjorts av rådsbesluten om inrättande av rådgivande kommittéer och deras sammansättning: - 18.3.1958 Stadgar för Monetära kommittén(3). - 9.3.1960 Kommittén för konjunkturpolitik(4). - 15.4.1964 Kommittén för medelfristig ekonomisk politik(5). - 8.5.1964 Kommittén för budgetpolitik(6). 2.3. "Werner-planen" 2.3.1. En ny stark impuls kom efter de valutakurssvängningar som uppstod 1969 (i Frankrike och Tyskland) med anledning av planerna på att skapa en europeisk ekonomisk och monetär union (EEMU) (Brandt, Pompidou; slutsatserna från Europeiska rådet i Haag den 1-2 december 1969). Den 8-9 juli 1970 anammade även rådet Wernerrapportens slutsatser om inrättandet av EEMU. I slutsatserna framhålls bland annat att en ekonomisk och monetär union innebär att de viktigaste ekonomisk-politiska besluten kommer att fattas på gemenskapsnivå och att de befogenheter som behövs för detta kommer att överföras från nationell nivå till gemenskapsnivå. Vidare påpekas att det slutgiltiga förverkligandet av EMU kan innebära att en enhetlig valuta införs, vilket skulle göra processen irreversibel. 2.3.2. Denna del av Wernerplanen ledde till följande åtgärder för att strama upp samordningsmekanismerna för den ekonomiska politiken: - Kommittéerna för konjunkturpolitik, medelfristig ekonomisk politik och budgetpolitik slogs samman och bildade Kommittén för ekonomisk politik (rådets beslut 74/122/EEG av den 18 februari 1974). - Rådets direktiv av den 18 februari 1974 om stabilitet, tillväxt och full sysselsättning i gemenskapen (74/121/EEG). - Rådets konvergensbeslut av den 18 februari 1974 (74/120/EEG). 2.3.3. På förslag från kommissionen och efter det att Europaparlamentet och EESK yttrat sig antog rådet med kvalificerad majoritet medel- och kortfristiga riktlinjer för den ekonomiska politiken inom ramen för detta regelverk. Vad gäller budgetpolitiken beslutade man (konfidentiellt) om "kvantitativa riktvärden" för medlemsstaternas nationella budgetar. 2.3.4. Resultatet av detta förhållandevis stränga samordningsförfarande begränsades dock starkt genom den valutaturbulens som uppstod under 1970-talet internationellt och inom gemenskapen och som utlöstes av Bretton-Woods-valutasystemets sammanbrott och den första oljekrisen. Till detta kom att framstegen inom det penning- och valutapolitiska samarbetet uteblev, samt att synen på den ekonomiska politiken varierade stort mellan de olika medlemsstaterna. Sammantaget ledde detta slutligen till att det första försöket att skapa en europeisk ekonomisk monetär union sprack. Misslyckandet följdes av en lång period präglad av hög inflation, otillfredsställande tillväxt och ökad arbetslöshet. 2.4. Europeiska monetära systemet 2.4.1. Det var först i och med inrättandet av det europeiska monetära systemet på grundval av slutsatserna från Europeiska rådet i Bremen den 6-7 juli 1978 (Schmidt, Giscard d'Estaing), Europeiska rådets beslut i Bryssel den 5 december 1978 samt överenskommelsen den 13 mars 1979 mellan medlemsstaternas centralbanker som det gjordes framsteg - om än relativt informellt - i det penning- och valutapolitiska samarbetet inom gemenskapen. 2.4.2. De många valutakursjusteringarna inom EMS (réalignements) under 1980-talet tydliggjorde de skillnader som fortfarande rådde inom den monetära och ekonomiska politiken. Dessa justeringar föranledde dock även ett närmande av medlemsstaternas olika syn på ekonomisk politik och ökade förståelsen för behovet av en gemensam institutionaliserad penningpolitik. Ett ytterligare och avgörande steg framåt togs när grunden för inre marknaden lades genom Europeiska enhetsakten 1987, varigenom även målet att skapa EEMU för första gången förankrades i fördraget. 2.5. Maastrichtfördraget 2.5.1. De politiska händelserna under åren 1988-1990 (inklusive utsikterna att Tyskland skulle komma att återförenas) gjorde det möjligt att - med ovan beskrivna erfarenheter, misslyckanden och framsteg i bagaget - återigen ta itu med projektet att skapa en genuin europeisk monetär union med en centraliserad penningpolitik, en europeisk centralbank och en gemensam valuta. De viktigaste etapperna på denna väg utgjordes av Europeiska rådets möten i Hannover (juni 1988) och Strasbourg (december 1989) (Kohl, Mitterrand), Delors-rapporten (juni 1989) samt slutligen Maastrichtfördraget som undertecknades den 7 februari 1992. 2.5.2. Bestämmelserna i Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993, samt den politiska viljan i de flesta EU-medlemsstater att gå med i en europeisk valutaunion banade väg för framsteg i fråga om den nominella konvergensen (Maastrichtkriterierna), inte minst vad gäller prisstabiliteten. Detta gjorde att det blev möjligt att den 1 januari 1999 förverkliga en valutaunion med till att börja med 11 länder, för att sedan den 1 januari 2002 kunna införa euron som gemensam valuta för 12 länder. Redan när Maastrichtfördraget arbetades fram hade man dock gått ifrån de relativt stränga samordningsprocedurerna som man hade beslutat om till följd av Wernerplanen (se t.ex. rådets beslut den 18 februari 1974). På budgetområdet gäller dock fortfarande bestämmelserna under artiklarna 101-104 (det konsoliderade fördraget), som tillsammans med stabilitets- och tillväxtpakten (sekundärlagstiftning) skall garantera att medlemsstaternas nationella budgetpolitik inte inkräktar på valutaunionens stabilitetsinriktade penningpolitik (artikel 105). I dessa bestämmelser sägs det dock ingenting om hur en (sanerad) budgetpolitik kan/skall användas som instrument inom den allmänna ekonomiska politiken. 2.5.3. Vad gäller samordningsmekanismerna för den allmänna ekonomiska politiken inom ramen för den allmänna ekonomiska utvecklingen går dock Maastrichtfördraget inte alls lika långt som de tidigare mekanismerna. Trots den monetära unionen ligger ansvaret för den allmänna ekonomiska politiken i princip kvar på nationell nivå - stick i stäv med Wernerplanen och rådets slutsatser av den 8-9 juni 1970. De gemensamma intressena är ytterst svagt företrädda. Kommissionen har ingen förslagsrätt, varken i samband med utarbetandet eller övervakningen av "de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik" (artikel 99). Majoritetsbeslut föreskrivs visserligen för rådet, men parlamentet skall endast informeras om rådets beslut. I motsats till konvergensbeslutet av den 18 februari 1974 (74/120/EEG) finns det ingen bestämmelse som säger att EESK skall höras. Inte heller arbetsmarknadsparterna inbegrips officiellt i processen med att utarbeta riktlinjerna för den ekonomiska politiken (jfr även punkt 2.1 "Maastrichtfördragets filosofi" på sid. 4-5 i EESK:s yttrande "Samordning av den ekonomiska politiken på lång sikt"(7). 2.5.4. I Wernerplanen tänkte man sig den gemensamma valutan som kronan på verket i arbetet mot en ekonomisk och monetär union. I dag är dock situationen den att en tullunion, en inre marknad och en valutaunion har tillkommit, samtidigt som samordningsmekanismerna för den allmänna ekonomiska politiken är betydligt svagare än i Wernerplanens första och planerade andra etapp. 3. Varför EU:s "ekonomiska styresformer" måste förbättras, och hur detta kan ske 3.1. Tack vare den europeiska monetära unionen har den dämpade tillväxten under perioden 2000-2002 och de internationella kriserna under de senaste två åren (inklusive följderna av händelserna den 11 september 2001) inte lett till några valutakursstörningar i Europa och inte heller till några grundläggande skillnader i ekonomisk politik, som fallet var på 1970- och 80-talen och i början av 1990-talet. Detta är ett stort framsteg! 3.2. Trots detta har kravet på bättre samordning av den ekonomiska politiken funnits kvar och vuxit sig betydligt starkare under de senaste åren. Även Europeiska rådet i Barcelona hänvisar under punkt 7 i slutsatserna till detta behov, dvs. 1) bättre statistik för euroområdet, 2) bättre analys av den makroekonomiska "policymixen" (samspelet mellan penningpolitiken, budgetpolitiken och löneutvecklingen), samt 3) bättre samordningsmekanismer. EESK har i punkt 1.4 i sitt yttrande "Samordning av den ekonomiska politiken på lång sikt"(8) redan tagit ställning till denna fråga och uppmanat kommissionen att i god tid lägga fram uttömmande förslag. 3.3. Behovet av att förbättra EU:s och EMU:s "ekonomiska styresformer" baseras främst på följande argument: 3.3.1. De framsteg som gjorts för att uppnå prisstabilitet och införa en gemensam valuta kontrasterar skarpt mot de ständigt lika otillfredsställande resultaten för tillväxten och syssel-sättningen inom gemenskapen. 3.3.2. Maastrichtfördraget behandlade den ekonomiska politiken i förhållandevis liten utsträckning. Dessa brister har sedan mildrats på olika, inte alltid så överskådliga sätt. Här avses inte bara införandet av en sysselsättningsavdelning i fördraget (artiklarna 125-130), utan även de olika mer eller mindre strukturerade och överskådliga "processerna" som inletts (Luxemburg, Cardiff och Köln), den svåröverskådliga blandning av samråd och andra arrangemang som tillämpas i samband med icke obligatoriska yttranden, den stärkning av de rådgivande kommittéernas roll som företrädare för gemenskapsintresset som skett på bekostnad av kommissionens roll, samt inrättandet av den informella eurogruppen i rådet som utan att ha några beslutsbefogenheter enligt fördraget arbetar med utvecklingen av "policymixen" och samordningen av den ekonomiska politiken inom EMU (jfr punkt 2.2 i EESK:s yttrande "Samordning av den ekonomiska politiken på lång sikt"(9)). Samtliga dessa initiativ tydliggör behovet av en överskådlig, samstämmig, effektiv och fördrags-förankrad reglering! 3.3.3. Framför allt framgår det allt tydligare att valutaunionen, som har en centraliserad europeisk penningpolitik, gör det såväl möjligt som nödvändigt att införa en ny makroekonomisk politik (se även punkt 7 i slutsatserna från Europeiska rådet i Barcelona). Detta inbegriper framför allt en samverkan (policymix) mellan penningpolitiken, budgetpolitiken och löneutvecklingen, samtidigt som man beaktar såväl de olika aktörernas självständighet som gemenskapsintresset. Detta är av stor betydelse för den framtida tillväxten och sysselsättningen. (Vikten av en makroekonomisk dialog.) 3.3.4. För att gemenskapsintresset skall kunna tillvaratas även på övriga områden inom den ekonomiska politiken krävs det visserligen inte någon överdriven centralisering av den ekonomiska politiken, men det förefaller ändå vara motiverat att göra en ny översyn av vilken befogenhetsfördelning som är lämplig inom den ekonomiska politiken mellan de olika nivåerna i medlemsstaterna (kommuner, regioner eller delstater och central- respektive förbundsstaten) och företrädarna för gemenskapsintresset. (Detta är en fackmässigt sett svår fråga. Därför bör man mycket snart ge en högnivågrupp - med Wernergruppen (1970) och Delorsgruppen (1988/1989) som förebild - i uppdrag att utarbeta konkreta förslag inför konventet och den kommande regeringskonferensen.) 3.3.5. Även när det gäller "ekonomiska styresformer" måste Europeiska gemenskapen anpassas till de utmaningar som väntar under 2000-talet. Man måste då ta hänsyn till följande: a) En bättre organisation av de "ekonomiska styresformerna" bör under de kommande 10-15 åren på ett avgörande sätt bidra till en återgång till full sysselsättning (se målen från Lissabon-toppmötet) och därigenom skapa ekonomiska förutsättningar för att den europeiska sociala modellen - inklusive de viktigaste tjänsterna i allmänhetens intresse - skall kunna bibehållas och vidareutvecklas. Det krävs då en bättre och mer överskådlig organisation av en samordnad tillämpning av makroekonomisk politik och mikroekonomisk strukturpolitik, och en omfattande dialog mellan olika aktörer på området för makroekonomisk politik. Endast på så sätt kan målen från Lissabon uppnås. b) En återgång till full sysselsättning under dessa betingelser och naturligtvis också med hänsyn till en hållbar utveckling skulle innebära att det under de kommande 10-15 åren skulle skapas mellan 30 och 35 miljoner nya arbetstillfällen - det vill säga nästan lika många som det nuvarande antalet sysselsatta i Tyskland. Dessutom skulle gemenskapens årliga BNP öka med ett belopp som - utöver produktivitetstillväxten - nästan motsvarar Tysklands BNP och som skulle vara ungefär dubbelt så stort som kandidatländernas nuvarande BNP (Turkiet ej medräknat). Man kan även beteckna detta som gemenskapens interna utvidgning! Förverkligandet av en sådan utveckling är även nödvändigt för att EU-länderna skall kunna klara av de demografiska problem som kommer att uppstå senare under 2000-talet. c) Vid den förestående utvidgningen av gemenskapen måste inte endast gemenskapens handlingsförmåga inom den ekonomiska politiken bibehållas, utan utvidgningen måste också gå hand i hand med en fördjupning av inre marknaden och den ekonomiska politiken. Vidare kommer den geografiska utvidgningen att innebära en ytterligare höjning av gemenskapens BNP-nivå och av gemenskapens framtida sysselsättnings- och tillväxtpotential (jämför med Irland). Riskerna med utvidgningen måste emellertid beaktas, gemenskapens ekonomiska och sociala sammanhållning måste upprätthållas under övergångstiden och valutaunionen måste behålla sin handlingsförmåga inom den ekonomiska politiken. Man måste vara medveten om att antalet medlemmar i gemenskapen efter utvidgningen under en tid förmodligen klart kommer att överstiga antalet medlemmar i valutaunionen. d) Om ovannämnda visioner förverkligas kommer gemenskapens ekonomiska och politiska betydelse i världen att öka markant För att förslagen skall kunna få fullt genomslag måste gemenskapen ges möjlighet att utåt tala med en röst, även (men inte enbart) på det ekonomiska området. e) Kommittén anser att diskussionerna kring styresformerna i EU bör leda till en ny modell som bygger på en gemensam ekonomisk och social utveckling. I denna modell skall man beakta företagens skilda behov och förhållanden och integrera de principer som framfördes i Europeiska stadgan för småföretag. 3.4. Positiva framtidsutsikter 3.4.1. De förslag som presenterats ovan innebär en vision där gemenskapen på ett hållbart sätt kan förverkliga sina mål om fred och frihet, välstånd och social utjämning inom ramen för frivillig och gemensamt utövad suveränitet. Gemenskapens ekonomiska, sociala och politiska modell skulle därigenom kunna bli en förebild för en värld där fördelarna med internationell arbetsfördelning utan sociala bakslag tillvaratas och där nuvarande och framtida hotfulla hegemonier kan omvandlas till fredliga partnerskapsrelationer. 3.4.2. Dessa visioner - en europeisk dröm! - innebär inte att regionala och nationella särdrag och kompetensområden måste offras till förmån för en övermakt av gemenskapsinstanser. En balanserad lösning ligger i att subsidiaritetsprincipen tillämpas fullt ut i båda riktningarna i de "Europeiska styrelseformerna" och därmed också i de "ekonomiska styresformerna i EU". De befogenheter som lämpar sig bäst för en lägre nivå bör också fortsättningsvis utövas på den nivån, samtidigt som de befogenheter som bäst - eller kanske till och med uteslutande - lämpar sig för en högre nivå även skall utövas på den nivån. Detta innebär också att den högre nivån måste tillerkännas den nödvändiga demokratiska legitimiteten. Häri ligger den stora utmaningen för det europeiska konventet och för den kommande regeringskonferensen. 3.5. Behörighetsfördelningen mellan de enskilda nivåerna och aktörerna i de "ekonomiska styrelseformerna" bör även återspeglas i samråds- och samordningsförfaranden som är öppna för insyn. Dessa förfaranden innefattar till exempel ömsesidig information för att man skall kunna dra nytta av de bästa lösningarna (best practice), obligatorisk rådfrågning av berörda grupper och institutioner (t.ex. EESK), den öppna samordningsmetoden, en organiserad dialog mellan autonoma aktörer (där företrädare för gemenskapsintresset bör inneha ordförandeskapet - t. ex. en makroekonomisk dialog), en öppen tillämpning av gemenskapsförfarandet (kommissionsförslag, majoritetsbeslut i rådet med medverkan av parlamentet) samt en tydlig centralisering av vissa beslut (t.ex. beträffande penningpolitiken). 4. Konkreta förslag 4.1. Det finns flera mer eller mindre konkreta och omfattande förslag om hur de ekonomiska styresformerna i EU kan förbättras. I detta sammanhang bör framför allt kommissionens förslag uppmärksammas. - Kommissionens meddelande av den 7 februari 2001(10) om förstärkning av samordningen av den ekonomiska politiken inom euroområdet innan ändringar av fördraget genomförs. - Kommissionens meddelande - Ett projekt för Europeiska unionen(11) - där det föreslås ett antal viktiga fördragsändringar. Kommission har dessutom den 19 juli 2002 beslutat att sammankalla en grupp med sakkunniga som skall behandla frågan om ekonomiska styresformer i ett utvidgat EU. Övriga förslag kommer från de rådgivande kommittéerna, Europeiska centralbanken, Ekofin-rådet och Europaparlamentet (förslag från 27 juni 2002, preliminärt 2002/2062(INI)). 4.2. EESK har redan föreslagit åtgärder i olika yttranden (bland annat i "Ekonomiska och sociala kommitténs bidrag till de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik 2002"(12) av den 20 mars 2002 och i "Samordning av den ekonomiska politiken på lång sikt"(13) av den 29 maj 2002). 4.3. EESK grundar sig på följande resonemang när det gäller förslagen i det aktuella yttrandet(14): - Det går att genomföra vissa förbättringar även utan att ändra i fördraget, men det måste råda öppenhet och den demokratiska legitimiteten skall garanteras. - Det verkar dock finnas flera fall där det är oundvikligt att ändra i fördraget. - Enligt förslag från kommissionen och yttrande från EESK (och från parlamentet om det inte råder medbeslutande) bör rådet (och parlamentet) i större omfattning utnyttja instrumenten för sekundärrätten. Detta kräver dock att den rättsliga grunden i fördraget utvidgas (exempelvis artikel 99.5). 4.4. EESK föreslår följande inför fördragesändringarna: 4.4.1. Kommissionen bör lägga fram en översikt över alla formella och informella förfaranden, "processer" och samråd i samband med uppläggningen och samordningen av den ekonomiska politiken på EU-nivå(15) och dessutom göra en kritisk utvärdering i syfte att förenkla och effektivisera dem. 4.4.2. Tankarna om förbättrad samordning utan att ändra i fördragen, som framfördes i kommissionens meddelande av den 7 februari 2001 om "förstärkning av samordningen av den ekonomiska politiken inom euroområdet", bör tas upp på nytt och studeras i anslutning till konventets arbete och en eventuell fördragsöversyn. Dessa tankar handlar bland annat om att förbättra utformningen av den ekonomiska politikens samordning inom euroområdet, exempelvis om att ta större hänsyn till samverkan mellan penningpolitik, budgetpolitik och löneutveckling inom euroområdet (policymix), att skapa ett antal ekonomisk-politiska regler som förbättrar trovärdigheten och möjligheten att förutse ekonomisk-politiska strategier inom euroområdet, att förbättra dialogen mellan de ansvariga för den ekonomiska politiken, och om förhandsinformation från kommissionen och övriga medlemsstater när det gäller nationella åtgärder för den ekonomiska politiken som kan påverka euroområdet. 4.4.3. Man bör allvarligt överväga idén att på liknande sätt som i fallen med Wernergruppen (1970) och Delorsgruppen (1989) sammankalla en högnivågrupp som behandlar frågan om ekonomiska styresformer inom EU, inte minst med tanke på konventets projekt och på den kommande regeringskonferensen. Utan Wernergruppens och framför allt Delorsgruppens sakkunniga råd och auktoritet skulle EMU aldrig ha blivit verklighet. Det finns fortfarande ingen tillfredsställande lösning på frågan om organisation när det gäller de ekonomiska styresformerna i EU, och framför allt inom EMU, och på frågan om befogenhetsfördelning mellan olika nivåer i medlemsstaterna (kommuner, regioner och delstater samt central- respektive förbundsstater) och företrädare för gemenskapsintressena. Det skulle i hög grad gagna konventet och den kommande regeringskonferensen om det kunde utses ett råd med stor sakkunskap och auktoritet som kan hantera detta svåra och för gemenskapsintresset mycket viktiga ämne. 4.4.4. Ansträngningarna för att skapa en bredare, sakkunnig, offentlig debatt även om fortgående ekonomisk-politiska frågor inom gemenskapen bör intensifieras. Detta kan i viss mån uppnås genom obligatorisk rådfrågning av EESK och arbetsmarknadens parter om gemenskapens ekonomisk-politiska dokument, och kommissionen bör åläggas att offentligt kommentera kommitténs yttranden. I sitt yttrande om långsiktig samordning av den ekonomiska politiken(16) har EESK dessutom föreslagit ett oberoende, rådgivande, EU-sammansatt sakkunnigorgan som har till uppgift att bedöma den ekonomiska utvecklingen och politiken i gemenskapen och som genom konstruktiv kritik och förslag kan stimulera analysen och den offentliga debatten. Detta förslag syftar inte till att skapa nya organ. Det skall i stället bidra till att undvika att gemenskapens olika institutioner inrättar konkurrerande sakkunnigråd. Det centrala är att genom kompetens och självständighet kunna stimulera den offentliga debatten om den ekonomiska politiken i gemenskapen och i den monetära unionen. Ett sakkunnigråd skulle kunna skapas genom sekundärrätten, så snart den rättsliga grunden i artikel 99.5 har anpassats för detta. 4.5. EESK föreslår följande när det gäller ändringar i fördraget(17): 4.5.1. I artikel 2 bör uttryckligen målsättningen full sysselsättning anges. Det bör också anges tydligare att den ekonomiska politiken skall ge ett väsentligt bidrag till att förverkliga målsättningarna när det gäller sysselsättning och tillväxt (artiklarna 3, 4 och 98). Tjänsterna i allmänhetens intresse bör också finnas med i målsättningen i artikel 2, och artiklarna 2, 3 4 och 16 bör anpassas enligt detta. Artiklarna 2, 3, 4 och 16 i den konsoliderade versionen av fördraget om Europeiska gemenskapen skulle kunna ges följande tillägg: Artikel 2 Gemenskapens skall ha till uppgift att genom ... främja en harmonisk, väl avvägd och hållbar utveckling av näringslivet inom gemenskapen som helhet, genomföra en hög sysselsättningsgrad, som motsvarar målet full sysselsättning med beaktande av en hög kvalitet på arbetsplatsen och arbetets värdighet, en hög nivå i fråga om socialt skydd och tjänster i allmänhetens intresse, jämställdhet mellan kvinnor och män, ... mellan medlemsstaterna. Artikel 3 (1) För att uppnå de mål som anges i artikel 2 skall gemenskapens verksamhet på de villkor och i den takt som anges i detta fördrag innefatta I den följande uppräkningen från "a" till "u" bör det infogas en ny punkt "h(i)" med följande text: "h(i) utarbetande av gemenskapsriktlinjer för den allmänna ekonomiska politiken, och inom ramarna för valutaunionens stabilitetspakt - utan att det påverkar bestämmelserna i artiklarna 101 till 105 och med beaktande av de olika aktörernas självständiga ställning - på ett bättre sätt säkerställa gemenskapsintresset genom att främja en bättre samverkan mellan penningpolitik, budgetpolitik och löneutveckling, samt bidra till att förverkliga målen om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning i artikel 2." Artikel 4 (1) oförändrad förutom att begreppet öppen marknadsekonomi ersätts av begreppet "öppen och social marknadsekonomi". (2) ... en gemensam valuta, euron, införs och till att ... fastställs ... denna politik skall ha som huvudmål att upprätthålla prisstabilitet och att, utan att detta mål åsidosätts, understödja den allmänna ekonomiska politik som bedrivs inom gemenskapen, i syfte att bidra till att förverkliga gemenskapens mål enligt artikel 2 (samma formatering som i artikel 105 skall användas), i överensstämmelse med principen om en öppen och social marknadsekonomi med fri konkurrens. (3) ... stabil betalningsbalans, så att målen om tillväxt och sysselsättning i artikel 2 varaktigt kan uppnås på sunda grundvalar. Artikel 16 Denna artikel är inte särskilt tydlig. ... som gör det möjligt för dem att fullgöra sina uppgifter. Om formuleringen skall vara kvar skulle man kunna lägga till följande: Detta gäller generellt även för offentliga och privata organ och företag som tillhandahåller tjänster i allmänhetens intresse. 4.5.2. Subsidiaritetsprincipen borde formuleras mera symmetriskt och artikel 5 skulle kunna ges följande lydelse: Artikel 5 Gemenskapen skall handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats och de mål som har ställts upp för den genom detta fördrag. Följande princip skall gälla: Befogenheter som lämpar sig bäst för lokal, regional eller nationell nivå skall också utövas där, medan befogenheter som uteslutande kan hanteras på gemenskapsnivå eller som hanteras effektivare på denna nivå, skall överföras dit, med beaktande av reglerna om demokratisk legitimitet och kontroll. På de områden där ... ingen ändring. 4.5.3. I frågan om skattepolitiken hänvisar EESK till de senaste yttrandena "Skattepolitiken i Europeiska unionen - Prioriteringar för de kommande åren"(18) och "Direktbeskattning av företag"(19). När det gäller problemet med enhällighet skulle det förfarande som fastställts i Nicefördraget om ett förstärkt samarbete tillåta en grupp medlemsstater att göra pionjärinsatser i enlighet med gemenskapens regler. För fördragets artikel 93 och frågan om enhällighet kan man överväga någon form av "lösning med tidsfrist" som alternativ. Artikel 93 En ändring av denna artikel väcker principiella frågor och det bör övervägas om nedanstående mening skall läggas till efter meningen som slutar med ... inom den tid som anges i artikel 14: Om det inte fattas något enhälligt beslut, och om kommissionen och parlamentet med majoritet har fastställt att konkurrensen och den inre marknadens funktion skulle begränsas avsevärt eller att en skadlig skattekonkurrens skulle uppstå, får rådet enligt förfarandet i artikel 251 besluta om nödvändiga åtgärder efter en tidsfrist på 3 år efter detta fastställande och efter rådfrågning av EESK. 4.5.4. I artikel 98 bör anges att även gemenskapen för en ekonomisk politik. Artikeln skulle kunna ges följande lydelse: Artikel 98 Medlemsstaterna och gemenskapen skall föra sin ekonomiska politik så att de bidrar till att förverkliga gemenskapens mål, såsom dessa definieras i artikel 2 och inom ramen för de allmänna riktlinjer som avses i artikel 99.2. Medlemsstaterna och gemenskapen skall handla i överensstämmelse med principen om en öppen och social marknadsekonomi med fri konkurrens ... 4.5.5. Artikel 99 bör bli föremål för en omfattande omarbetning, varvid följande aspekter bör beaktas: a) Kommissionen bör inom ramen för samordningen av den ekonomiska politiken uttryckligen företräda gemenskapsintresset och bör även svara för gemenskapens och valutaunionens yttre representation på det ekonomisk-politiska området. b) Parlamentets och EESK:s roll bör uttryckligen fastställas. c) Förfarandet för fastläggningen av ekonomisk-politiska riktlinjer bör i analogi med fastläggningen av sysselsättningsriktlinjerna (artikel 128) definieras inom ramen för kommissionens förslagsrätt. d) I samband med övervakningen av genomförandet av riktlinjerna för sysselsättningen bör gemenskapens statistikorgan och de olika samordningsförfarandena omnämnas. e) Ett Euro-Ekofinråd bör institutionaliseras under en övergångsperiod. Vikten av en samverkan mellan budgetförvaltningen, löneutvecklingen och penningpolitiken (policymix) för att uppnå tillväxt- och sysselsättningsmålen enligt artikel 2 bör uttryckligen betonas. Den makroekonomiska dialogen bör institutionaliseras. f) Vid avvikelse från riktlinjerna för den ekonomiska politiken bör kommissionen kunna utfärda en tidig varning och rådet kunna lägga fram ett formellt förslag. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken bör även vid behov kunna aktualiseras. g) Den rättsliga grunden för sekundärlagstiftningen på området för samordning av den ekonomiska politiken bör utformas på så sätt att nya politisk-ekonomiska aspekter skall kunna beaktas och närmare föreskrifter för samordningsförfarandet m.m. skall kunna införas via sekundärlagstiftning på ett öppet sätt utan att det är nödvändigt att varje gång ändra fördraget eller skapa informella förfaranden och "processer" som saknar öppenhet. Med beaktande av dessa diskussioner bör artikel 99 ändras enligt följande: Artikel 99 99(1) Medlemsstaterna skall betrakta den ekonomiska politiken som en angelägenhet av gemensamt intresse. Samordningen av den ekonomiska politiken sker inom rådet, varvid kommissionen tillvaratar valutaunionens och hela gemenskapens ekonomisk-politiska intressen (jfr artikel 213). I ekonomisk-politiska frågor skall gemenskapen i dess helhet och valutaunionen företrädas utåt av kommissionen. I alla viktiga ekonomisk-politiska frågor skall parlamentet höras, om inte förfarandet enligt artikel 252 föreskrivs av fördraget, liksom Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. 99(2) Med ledning av en årlig ekonomisk rapport från kommissionen och med beaktande av rådets ställningstagande skall Europeiska rådet en gång om året granska konjunkturläget och den ekonomiska politikens inriktning inom gemenskapen samt anta slutsatser i fråga om detta (i analogi med artikel 128). I sin årliga ekonomiska rapport skall kommissionen ta ställning till det årliga yttrandet från det oberoende sakkunnigråd som bedömer den ekonomiska utvecklingen i gemenskapen och som inrättas efter beslut i enlighet med artikel 95.5. 99(2bis) På grundval av Europeiska rådets slutsatser skall rådet, på förslag av kommissionen och efter att ha hört parlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén, anta en rekommendation om riktlinjerna för den ekonomiska politiken inom gemenskapen och medlemsstaterna. Denna rekommendation skall minst en gång vart tredje år omfatta samtliga viktiga delar av den ekonomiska politiken. Rådet skall underrätta parlamentet om sin rekommendation. 99(3) Första stycket oförändrat bortsett från halva sista meningen: ... och minst en gång om året, på förslag från kommissionen, göra en samlad bedömning. Andra stycket: följande mening läggs till i slutet av stycket: Europeiska gemenskapens statistikorgan skall framställa den statistik som fordras för övervakningen. De närmare föreskrifterna för detta skall fastställas på grundval av artikel 99.5. 99(3a) I enlighet med behoven av samordning inom de enskilda delarna av den ekonomiska politiken och nödvändigheten av att tillvarata gemenskapsintresset, får beslut fattas om olika samordningsförfaranden på grundval av artikel 99.5 och med beaktande av kraven på öppenhet. 99(3b) Så länge inte samtliga medlemsstater i gemenskapen deltar i valutaunionen skall de ekonomisk-politiska frågor som berör valutaunionen behandlas i en särskild rådskonstellation (Euro-Ekofin), som omfattar medlemmarna i valutaunionen. På grundval av rapporter från kommissionen och ECB, som även beaktar den externa ekonomiska utvecklingen, skall Euro-Ekofin - utan att det påverkar bestämmelserna i artiklarna 101 till 105, med beaktande av de olika aktörernas självständighet och med hänsyn till principerna i artikel 4.3 - föra regelbundna diskussioner om hur samspelet mellan penningpolitiken, budgetplaneringen och löneutvecklingen kan förbättras med sikte på att förverkliga målen om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning i artikel 2. Beslut om eventuella rekommendationer och övriga beslut skall, på förslag av kommissionen, fattas av Euro-Ekofin med kvalificerad majoritet av dess medlemmar. Vid frågor av grundläggande betydelse skall parlamentet och EESK höras. De närmare föreskrifterna rörande Euro-Ekofins funktion skall antas på grundval av artikel 99.5. 99(3c) Minst två gånger om året skall en "makroekonomisk dialog" anordnas mellan rådet, kommissionen, ECB och Europeiska unionens arbetsmarknadsparter (jfr artiklarna 138 och 139); en företrädare för vardera parlamentet och EESK skall delta som observatörer vid detta sammanträde. På grundval av rapporter från kommissionen och i förekommande fall ECB diskuteras inom ramen för denna dialog konjunkturläget, de ekonomiska utsikterna och ekonomisk-politiska frågor av intresse för gemenskapen i dess helhet; häri ingår även att - utan att det påverkar bestämmelserna i artiklarna 101 till 105, med beaktande av de olika aktörernas självständighet och med hänsyn till principerna i artikel 4.3 - förbättra samspelet mellan penningpolitiken, budgetplaneringen och löneutvecklingen med sikte på att förverkliga målen om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning i artikel 2. Denna dialog skall inte resultera i en bindande samordning på förhand av budgetplanering, löneutveckling och penningpolitik, utan de enskilda aktörerna och grupperna av aktörer inom den makroekonomiska politiken skall utbyta information - med fullständigt iakttagande av varandras autonomi - om hur de bedömer situationen och avser att agera. Vid denna dialog företräder kommissionen gemenskapsintresset. Arbetsmarknadens parter får, om de så önskar, göra gemensamma ställningstaganden i samband med dialogen; enligt artikel 138.1 stöder kommissionen en sådan dialog mellan arbetsmarknadens parter. Ordförandeskapet för den makroekonomiska dialogen skall på teknisk nivå innehas av kommissionens generaldirektorat och på politisk nivå av rådets ordförande. Ytterligare föreskrifter fastställs i enlighet med artikel 99.5. 99(4) Nytt första stycke: Om kommissionen konstaterar att det finns en risk för att den ekonomiska politik som förs av en medlemsstat avviker från de allmänna riktlinjer som anges i artikel 99.2 eller att det finns en risk för att denna politik kan äventyra den ekonomiska och monetära unionens funktion, skall kommissionen överlämna en tidig varning till medlemsstaten i fråga och till rådet. Om det visar sig inom ramen för förfarandet enligt artikel 99.3 första stycket att en sådan risk föreligger eller högst sannolikt kommer att föreligga, skall rådet genom beslut med kvalificerad majoritet och på förslag från kommissionen rikta erforderliga rekommendationer till den berörda medlemsstaten. Dessa rekommendationer är offentliga. 99(4) Nytt andra stycke: Om det inom ramen för förfarandet enligt artikel 99.3 första stycket visar sig att vissa allmänna delar av de allmänna riktlinjer som anges i artikel 99.2 måste ges en ny utformning på grund av den allmänna eller internationella ekonomiska utvecklingen, skall rådet på förslag av kommissionen med kvalificerad majoritet besluta om en nödvändig anpassning av rekommendationen. Denna rekommendation är offentlig. 99(4) Ursprungliga andra stycket blir nytt tredje stycke: oförändrat bortsett från strykning av halva sista stycket: "..., om rådet har offentliggjort sina rekommendationer". 99(5) Ny formulering: På förslag av kommissionen skall rådet enligt förfarandet i artikel 252 fastställade närmare föreskrifter för samordningsförfarandena som tas upp i artikel 99. 4.5.6. Det bör göras en grundlig översyn av artikel 114 i fördraget, som reglerar upplösningen av den monetära kommittén till följd av upprättandet av en ekonomisk och finansiell kommitté, som på området för ekonomisk politik i det närmaste tillerkänner den ekonomiska och finansiella kommittén samma funktion som kommittén bestående av medlemsstaternas ständiga representanter (artikel 207), men som inte reglerar förbindelsen med kommittén för ekonomisk politik (rådets beslut 74/122/EEG av den 18 februari 1974) eller med sysselsättningskommittén (artikel 130). För att en nödvändig öppenhet skall kunna uppnås (och därmed uppkomsten av ett maktcentrum i avsaknad av öppenhet och utom kontroll skall undvikas), bör fördraget här inskränkas till att omfatta en enklare rambestämmelse samt en hänvisning till sekundärlagstiftningen för den detaljreglering som kan bli aktuell enligt artikel 99.5 i enlighet med förfarandet i artikel 252. Bryssel den 12 december 2002. Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande Roger Briesch (1) Citat hämtat från slutsatserna i resolutionen riktad till konventet om EU:s framtid. (2) Särskilt Enhetsakten (1986) om inrättandet av en gemensam inre marknad och Maastrichtfördraget (1993) om inrättandet av Europeiska ekonomiska och monetära unionen. (3) EGT 17, 6.10.1958, s. 390. (4) EGT 31, 9.5.1960, s. 764. (5) EGT 64, 22.4.1964, s. 1031. (6) EGT 77, 21.5.1964, s. 1205. (7) EGT C 221, 17.9.2002, s. 67. (8) EGT C 221, 17.9.2002, s. 67. (9) EGT C 221, 17.9.2002, s. 67. (10) KOM(2001) 82 slutlig. (11) KOM(2002) 247 slutlig. (12) EGT C 125, 27.5.2002, s. 56. (13) EGT C 221, 17.9.2002, s. 67. (14) Följande lista med förslag utgår från punkt 4 i EESK:s yttrande - "Samordning av den ekonomiska politiken på lång sikt" av den 29.5.2002. (15) Jämför den studie som publicerats i de s.k. Euro Papers nummer 45: "Co-ordination of economic policies in the EU: a presentation of key features of the main procedures". (16) EGT C 221, 17.9.2002, s. 67, punkt 4(ii). (17) Konsoliderad version av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, EGT C 340, 10.11.1997, s. 173-308. (18) EGT C 48, 21.2.2002, s. 73 (ECO/072). (19) EGT C 241, 7.10.2002, s. 75.