52001PC0510

Förslag till RÅDETS DIREKTIV om miniminormer för när medborgare i tredje land och statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. MINIMINORMER FÖR NÄR MEDBORGARE I TREDJE LAND OCH STATSLÖSA PERSONER SKALL BETRAKTAS SOM FLYKTINGAR ELLER SOM PERSONER SOM AV ANDRA SKÄL BEHÖVER INTERNATIONELLT SKYDD SAMT OM DESSA PERSONERS RÄTTSLIGA STÄLLNING

50 ÅR EFTER GENÈVEKONVENTIONEN: ATT SKAPA GRUNDEN FÖR ETT GEMENSAMT EUROPEISKT ASYLSYSTEM

Enligt ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 skall ett gemensamt europeiskt asylsystem på kort sikt omfatta ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt att fastställa vilken stat som är ansvarig för prövning av en asylansökan, gemensamma normer för ett rättvist och effektivt asylförfarande, gemensamma minimivillkor för mottagande av asylsökande samt tillnärmning av reglerna för erkännande och innebörd av flyktingstatus. Det bör också kompletteras med åtgärder för andra former av skydd som erbjuder en lämplig status för den som behöver sådana. Dessutom klargörs att gemenskapsbestämmelserna på längre sikt bör leda till ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status för dem som beviljas asyl inom hela unionen. Slutligen riktade Europeiska rådet en uppmaning till rådet om att öka ansträngningarna för att nå en överenskommelse om frågan om tillfälligt skydd för fördrivna personer på grundval av solidaritet mellan medlemsstaterna.

* Den 28 september 2000 antog rådet ett beslut (2000/596/EG) om inrättande av en europeisk flyktingfond som en solidaritetsåtgärd för att främja en balans mellan medlemsstaternas ansträngningar för att ta emot flyktingar och fördrivna personer och bära följderna av detta.

* Den 11 december 2000 antog rådet en förordning (2725/2000/EG) om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen rörande bestämmandet av den stat som är ansvarig för prövningen av en ansökan om asyl som framställts i en av medlemsstaterna i Europeiska unionen.

* Den 20 juli 2001 antog rådet ett direktiv (2001/55/EG) om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta.

Utöver förslagen till ovan nämnda rättsakter som godkänts av rådet antog kommissionen

* den 20 september 2000 ett förslag till rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus,

* den 22 november 2000 ett meddelande om ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status giltig i hela unionen för dem som beviljas asyl,

* den 3 april 2001 ett förslag till rådets direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna, och

* den 26 juli 2001 ett förslag till rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat.

Som utlovades i resultattavlan för framstegen i skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen, godkänd av rådet den 27 mars 2000, lägger kommissionen under hösten 2001 fram ett förslag till rådets direktiv om miniminormer för att fastställa tredjelandsmedborgares och statslösa personers rättsliga ställning, antingen som flyktingar enligt 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning och 1967 års protokoll, eller som personer som i övrigt är i behov av internationellt skydd. Därmed fullbordas kommissionens arbete med skapa de "byggstenar" som tillsammans skall ligga till grund för ett första steg mot det gemensamma europeiska asylsystem som Europeiska rådet i Tammerfors ville se införas.

Förslaget har utarbetats på grundval av en rad förberedande insatser och arbetsunderlag.

Under de inledande faserna av den lagstiftningsprocess som lett fram till det föreliggande förslaget har kommissionen vid en rad tillfällen samrått med medlemsstaterna. Dessa samråd har baserat sig på ett diskussionsunderlag som utarbetats för att underlätta överläggningarna med medlemsstaterna om hur man bäst kan införa bestämmelser om innebörden av rättslig ställning som flykting eller person berättigad till subsidiärt skydd i EG-lagstiftningen.

I sitt meddelande från november 2000 om ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status giltig i hela unionen för dem som beviljas asyl, skrev kommissionen att företrädare för det civila samhället, sammanslutningar, icke-statliga organisationer samt regionala och lokala myndigheter också bör bidra till det nya systemet i egenskap av aktörer och förmedlare av europeiska värderingar i asylfrågor. Utöver medlemsstaterna samrådde kommissionen med utgångspunkt i det nämnda diskussionsunderlaget med UNHCR, icke-statliga organisationer med expertkunskaper på området (t.ex. European Council on Refugees and Exiles (ECRE) och Amnesty International), specialiserade icke-statliga organisationer (t.ex. European Women's Lobby och Rädda barnen), akademisk expertis (t.ex. akademikernätverket Odysseus för rättsliga studier om invandring och asyl i Europa) och företrädare för rättsväsendet (t.ex. International Association of Refugee Law Judges).

Den 23 och 24 april 2001 organiserade det svenska ordförandeskapet ett seminarium i Norrköping, kallat "International protection within one single asylum procedure" (internationellt skydd inom ramen för ett enhetligt asylförfarande). Där avhandlades tre frågor: Tolkningen av flyktingbegreppet, subsidiära former av skydd och ett enda asylförfarande. Denna diskussion och de huvudsakliga slutsatserna av seminariet, liksom de olika arbetsunderlag som togs fram för seminariet, har varit viktiga inspirationskällor vid utarbetandet av detta förslag.

I den utsträckning förslaget berör flyktingbegreppet, stöder det sig även på en färsk akademisk undersökning som utförts av Refugee Studies Centre (Centret för flyktingstudier) vid universitetet i Oxford på uppdrag av Europeiska kommissionen. I förslaget beaktas även slutsatserna från ett expertmöte som organiserades för att diskutera den nämnda studien och relevant nationell, europeisk och internationell lagstiftning och praxis. Det tar dessutom upp färska komparativa sammanställningar från rådet och CIREA över medlemsstaternas praxis i fråga om subsidiärt skydd.

2. FÖRSLAGETS RÄCKVIDD

Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors nåddes enighet om att ett gemensamt europeiskt asylsystem skulle innefatta tillnärmning av reglerna för erkännande och innebörd av flyktingstatus och kompletteras med åtgärder för andra former av skydd som erbjuder en lämplig status för den som behöver ett sådant skydd. Huvudmålet skulle vara att se till att det finns miniminormer i alla medlemsstater beträffande skyddet för verkligt behövande personer och att skillnaderna minskas mellan medlemsstaternas lagstiftning och praxis inom dessa områden. Skillnader som inte helt kan hänföras till familjerelaterade, kulturella eller historiska faktorer, och som tenderar att påverka flödet av asylsökande åt det ena eller andra hållet, bör i största möjliga utsträckning avskaffas mellan medlemsstaterna, om sådana förflyttningar orsakas enbart av skillnader i lagstiftningen.

Den rättsakt som föreslås här är tänkt att utgöra en del av ett första steg mot ett gemensamt europeiskt asylsystem, grundat på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genèvekonventionen, och på så sätt garantera att ingen skickas tillbaka för att bli utsatt för förföljelse, dvs. att principen om "non-refoulement" upprätthålls. Därför innehåller förslaget bestämmelser för fastställande av vilka av de personer som söker internationellt skydd som skall anses uppfylla villkoren för flyktingstatus och vilka som skall anses berättigade till subsidiärt skydd. Det omfattar dock inte de tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som befinner sig på medlemsstaternas territorier och som medlemsstaterna fortlöpande tillåter att stanna inom deras territorier av skäl som inte hänger samman med behovet av internationellt skydd, t.ex. av humanitära skäl eller ren medkänsla.

För att uppnå större överensstämmelse och begränsa oönskad vidareflyttning av asylsökande, innehåller detta förslag bestämmelser om vilka minimirättigheter och minimiförmåner som tillkommer personer som åtnjuter flyktingstatus eller subsidiärt skydd. Ungefär samma rättigheter är förbundna med de båda skyddsformerna, för att återspegla att alla personer i behov av internationellt skydd har liknande behov. Vissa skillnader har dock föreskrivits med hänsyn till Genèvekonventionens företrädeoch till att systemet med subsidiärt skydd utgår från förutsättningen att behovet av sådant skydd är temporärt, oaktat det faktum att behovet av subsidiärt skydd ofta visar sig vara mer långvarigt. För att återspegla denna underliggande förutsättning och verklighet har vissa centrala rättigheter och förmåner gjorts beroende av en kort kvalificeringsperiod innan en person som åtnjuter subsidiärt skydd har rätt att begära dessa rättigheter och förmåner.

Detta förslag tar inte upp förfarandena för att bevilja och återkalla flyktingstatus eller subsidiärt skydd. De förfaranden som gäller för asylsökande regleras i förslaget till rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus. I artikel 3 i det direktivet föreskrivs att tillämpningen av direktivet på ansökningar om internationellt skydd skall vara valfri, så länge ansökningarna inte görs med särskild koppling till Genèvekonventionen. Detta leder till en möjlig lucka i det europeiska skyddssystemet och ger utrymme för fortsatta skillnader i medlemsstaternas praxis på området, eventuellt med negativ inverkan på målet att begränsa oönskad vidareflyttning av asylsökande inom Europeiska unionen. Medlemsstaterna uppmuntras därför att tillämpa den dispositiva artikel 3 i förslaget till rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus på ett liknande sätt på alla ansökningar, i syfte att främja större överensstämmelse.

I sitt meddelande om asyl anger kommissionen att det i slutet av det första steget av harmoniseringen av EU:s asylpolitik, oavsett utgången, kommer att vara nödvändigt att överväga huruvida det går att utveckla mekanismer för att korrigera vissa skillnader som eventuellt kvarstår eller förhindra olika tolkning av gemenskapsbestämmelserna. Vissa frågor kring de teman som omfattas av förslaget togs upp redan i meddelandet, där de angavs vara i behov av ytterligare klargöranden. Bör EU sträva efter att införliva den flyktingstatus som regleras i Genèvekonventionen med gemenskapsrätten* Bör EU tillhandahålla en eller flera enhetliga former av rättslig ställning för personer och vilka typer av handlingar, rättigheter, möjligheter till fri rörlighet och rätt till bosättning i en annan medlemsstat bör flyktingar och personer i behov av internationellt skydd ha* Dessa frågor omfattas inte av förslaget, eftersom de är tänkta att behandlas under den andra fasen av harmoniseringsprocessen.

3. RIKTLINJER

I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tas rätten till asyl upp i artikel 18. Med detta som utgångspunkt föreslås att en fullständig tillämpning av Genèvekonventionen bör vara grundstenen i systemet, kompletterad av åtgärder för subsidiärt skydd till personer som inte omfattas av konventionen men som ändå behöver internationellt skydd. Definitionen av vem som skall betraktas som flykting i artikel 1.A.2 i 1951 års Genèvekonvention är, liksom konventionen som helhet, fortfarande relevant och tillräckligt flexibel, fullständig och heltäckande för att erbjuda en garanti för internationellt skydd till en betydande andel av de personer som behöver det. Denna syn överensstämmer med de tolkningsprinciper som kodifierats i artikel 31.1 i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten, som föreskriver att "en traktat skall tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av traktatens ändamål och syfte".

Direktivet tar sin utgångspunkt i "Gemensam ståndpunkt av den 4 mars 1996 antagen av rådet på grundval av artikel HK 3 i fördraget om Europeiska unionen om harmoniserad användning av uttrycket "flykting" i artikel 1 i Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning" (nedan kallad den gemensamma ståndpunkten). Annat referensmaterial har varit "Handbook on procedures and criteria for determining refugee status" (handbok om förfaranden och kriterier för att fastställa flyktingstatus) från FN:s flyktingkommissariat (nedan kallad flyktinghandboken), som utarbetats för att bistå stater som är parter i konventionen att tolka konventionens flyktingdefinition, samt slutsatserna från EXCOM. Den främsta källan är dock själva Genèvekonventionen.

De föreslagna åtgärderna för subsidiärt skydd är avsedda att fungera som ett komplement till den skyddsordning som regleras i Genèvekonventionen och 1967 års protokoll och kommer att genomföras på ett sådant sätt att de inte underminerar utan istället kompletterar den nuvarande ordningen för skydd av flyktingar. Definitionen av subsidiärt skydd i detta förslag baserar sig till stor del på de internationella rättsakter om mänskliga rättigheter som är av betydelse när det gäller subsidiärt skydd. De viktigaste av dessa är Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (artikel 3), FN-konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 3) och Internationell konvention i New York om medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 7).

Det finns ingen särskild EU-lagstiftning om subsidiärt skydd, men konventionen om de mänskliga rättigheterna och praxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna ger en rättsligt bindande ram, som präglar kommissionens lagstiftningsarbete inom detta område. Delvis som ett svar på praxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna och allmänna folkrättsliga principer har medlemsstaterna utvecklat ordningar för subsidiärt eller kompletterande skydd. Detta förslag har hämtat intryck från de olika systemen i medlemsstaterna. Strävan har varit att ta till sig och använda de bästa exemplen. Snarare än att skapa nya skyldigheter för medlemsstaterna att tillhandahålla skydd för skyddsbehövande personer, förtydligar och kodifierar förslaget redan existerande skyldigheter och praxis enligt folkrätt och gemenskapsrätt.

4. FÖRSLAGETS MÅL

Genom detta direktivförslag vill kommissionen uppnå följande:

1. Genomföra artikel 63.1 c, 63.2 a och 63.3 a i fördraget, punkt 38.b i) och 38.b ii) i handlingsplanen från Wien, Europeiska rådet i Tammerfors slutsats nr 14 och relevanta delar av resultattavlan som lades fram för rådet och parlamentet i mars 2000.

2. Upprätta miniminormer för vilken rättslig ställning och vilka kvalificeringskrav som skall gälla för personer som söker internationellt skydd i syfte att uppnå flyktingstatus eller komma i åtnjutande av subsidiärt skydd.

3. Se till att alla medlemsstater tillhandahåller en lägsta skyddsnivå för dem som verkligen behöver internationellt skydd och minska skillnaderna mellan medlemsstaternas lagstiftning och praxis på dessa områden som ett första steg mot fullständig harmonisering.

4. I möjligaste mån hindra att personer som söker internationellt skydd vidareflyttar enbart på grund av skillnader i reglerna om erkännande av flyktingsstatus och beviljande av subsidiärt skydd.

5. Garantera en hög skyddsnivå för dem som verkligen behöver det, och samtidigt förebygga missbruk av rätten att söka asyl; missbruk underminerar hela systemets trovärdighet, ofta till skada för de sökande som verkligen behöver skydd.

5. EN ÖVERSIKT ÖVER NORMERNA I FÖRSLAGET

Förslaget är uppdelat i sju kapitel:

(a) Den första gruppen bestämmelser är av generell natur och inkluderar syfte och räckvidd samt definitioner av begrepp som behövs för förståelsen av förslaget.

(b) Den andra gruppen bestämmelser är inriktade på det internationella skyddets generella karaktär. Här behandlas de många gemensamma dragen hos de två grundelementen, nämligen flyktingstatus och subsidiärt skydd. Det ges allmänna regler om hur det kan fastställas huruvida en begäran om internationellt skydd är välgrundad eller inte. Grundregeln är att alla former av internationellt skydd är en sorts skydd som skall träda in endast när det saknas realistiska möjligheter för den sökande att erhålla skydd i ursprungslandet.

(c) En tredje grupp av regler avser fastställandet av flyktingsstatus. Fokus ligger på definitionen av "förföljelse". Bestämmelserna erbjuder en tolkning av detta centrala begrepp, inklusive de fem grunder som förutsätts vara för handen vid förföljelse enligt artikel 1.A i Genèvekonventionen. Det regleras även under vilka omständigheter medlemsstaterna kan återkalla flyktingsstatus, när den inte längre anses behövas, och i vilka situationer sökande kan nekas sådan status.

(d) Den fjärde gruppen tillhandahåller en ram för att identifiera tre kategorier av personer som söker internationellt skydd och som utan att uppfylla kraven för flyktingstatus ändå är berättigade till subsidiärt skydd. De tre kategorierna grundar sig på medlemsstaternas befintliga skyldigheter enligt folkrättsliga instrument om mänskliga rättigheter och medlemsstaternas praxis på detta område och är utformade som ett komplement till systemet för skydd av flyktingar. Denna fjärde grupp av bestämmelser föreskriver även på vilka villkor medlemsstaterna får återkalla subsidiärt skydd, när sådan status inte längre anses behövas, och i vilka situationer sökande kan nekas sådan status.

(e) I en femte grupp av bestämmelser föreskrivs medlemsstaternas minimiskyldigheter gentemot de personer som beviljas internationellt skydd. Dessa skyldigheter innefattar innehållet i och varaktigheten hos den rättsliga ställning som följer av erkännandet som flykting eller person berättigad till subsidiärt skydd. De förmåner som är kopplade till de båda formerna av internationellt skydd skall vara på det hela taget jämförbara, med några mycket viktiga undantag med avseende på den rättsliga ställningens varaktighet och vissa förmåner som är beroende av en kvalificeringsperiod för personer som är berättigade till subsidiärt skydd för att återspegla att denna skyddsform är mer temporär till sin natur.

(f) Slutligen ges i direktivets två sista kapitel flera bestämmelser som syftar till att säkra direktivets fullständiga genomförande. Om de slutliga målen för det framtida direktivet skall kunna uppfyllas, måste de instrument som inrättas för att nå dessa mål kontrolleras, omprövas och anpassas så att man kan vara säker på att de leder till de väntade resultaten. Dessutom bör det utses en nationell kontaktpunkt och vidtas lämpliga åtgärder för att upprätta direkt samarbete och informationsutbyte mellan behöriga myndigheter. På gemenskapsnivå är det viktigt att bedöma huruvida målen med detta direktiv uppfylls eller om det finns plats för förbättringar.

Kommissionen planerar för sin del att införa en kontaktkommitté. Kontaktkommittén kommer att underlätta införlivandet och genomförandet av direktivet genom regelbundna samråd om alla praktiska problem som uppstår vid tillämpningen av detta och andra direktiv på asylområdet. Gemensamma normer och kompletterande strategier för att bekämpa missbruk av skyddsordningen kommer att minska risken för dubbelarbete. Dessutom kommer kommittén att underlätta samrådet mellan medlemsstaterna om samstämmiga tolkningar av om de bestämmelser om internationellt skydd som de föreskriva på det nationella planet. Detta skulle vara till stor hjälp vid skapandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem i enlighet med ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999. Slutligen kommer kommittén, om det behövs, att samråda med kommissionen om eventuella tillägg till eller ändringar av detta direktiv eller om justeringar som anses nödvändiga.

6. VAL AV RÄTTSLIG GRUND

Valet av rättslig grund överensstämmer med de ändringar av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen som följde av Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999. I artikel 63.1 c och 63.2 a i EG-fördraget föreskrivs att rådet skall besluta om åtgärder som avser asyl, i enlighet med Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 och protokollet av den 31 januari 1967 samt andra relevanta folkrättsliga instrument som rör miniminormer om fastställande av den rättsliga ställningen för flyktingar och andra som behöver internationellt skydd. I artikel 63.3 a i EG-fördraget föreskrivs att rådet skall besluta om åtgärder angående "villkoren för inresa och bosättning, normer för medlemsstaternas förfaranden för att utfärda visering för längre tid, inbegripet sådana som avser familjeåterförening". Eftersom denna artikel är tillämplig på både flyktingar och andra kategorier av tredjelandsmedborgare, utgör den rättsliga grunden för att i förslaget införa villkor om flyktingars bosättning, inklusive deras rättigheter i form av till exempel anställning och utbildning.

Artikel 63 är således den lämpliga rättsliga grunden för ett förslag om införande av miniminormer vid fastställande av rättslig ställning för flyktingar och andra personer som är i behov av internationellt skydd i medlemsstaterna.

Avdelning IV i EG-fördraget är inte tillämplig på Förenade kungariket och Irland, såvida inte dessa medlemsstater beslutar annorlunda i enlighet med förfarandet i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning som fogats till fördragen. Avdelning IV är heller inte tillämplig på Danmark enligt protokollet om Danmarks ställning som fogats till fördragen.

7. SUBSIDIARITET OCH PROPORTIONALITET: MOTIVERING OCH FÖRDELARNA MED FÖRSLAGET

Subsidiaritet

Införandet av den nya avdelning IV (visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer) i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen är ett tecken på de höga fördragsslutande parternas vilja att tilldela Europeiska gemenskapen befogenheter i dessa frågor. Men Europeiska gemenskapen är inte ensam behörig inom dessa områden.

Även om det finns en politisk vilja att föra en gemensam asyl och invandringspolitik, måste gemenskapen alltså handla i enlighet med artikel 5 i EG-fördraget. Det innebär att gemenskapen skall vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå. Det föreslagna direktivet uppfyller dessa villkor.

Upprättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa kräver beslut om åtgärder som avser asyl. Det särskilda målet med detta initiativ är att fastställa miniminormer vid fastställande av den rättsliga ställningen för flyktingar och andra som är i behov av internationellt skydd i medlemsstaterna. Normerna i förslaget måste kunna tillämpas genom minimivillkor i samtliga medlemsstater. Gemensamma miniminormer måste fastställas på det sätt som föreslås här. De kommer att bidra till att minska de asylsökandes benägenhet att flytta mellan medlemsstaterna på grund av skillnader i medlemsstaternas förfaranden. Hädanefter kommer asylsökande att vara mindre benägna att välja destinationsland utifrån vilken skyddsordning som tillämpas där. De kommer också att vara mindre benägna än tidigare att välja destinationsland utifrån de olika rättighets- och förmånsnivåer som medlemsstaterna beviljar genom att erkänna en form av internationellt skydd. Fortsatt avsaknad av tillnärmade regler om fastställande av den rättsliga ställningen för flyktingar och andra som behöver internationellt skydd skulle minska effekten av andra rättsakter rörande asyl.

När det väl finns fungerande miniminormer för fastställande och beviljande av rättslig ställning för flyktingar och andra i behov av internationellt skydd är det helt befogat att använda ett system för fastställande av vilken medlemsstat som ansvarar för att bedöma om en asylansökan är berättigad. Sökande av internationellt skydd vilka inte helt fritt kan välja var de skall lämna in sin ansökan bör kunna förvänta sig att deras anspråk på internationellt skydd bedöms likartat i alla Europeiska unionens medlemsstater och att en beviljad ansökan leder till jämförbara rättigheter och förmåner. Tanken att en enda medlemsstat skall ansvara för prövningen av en ansökan om internationellt skydd blir mer rättvis för de sökande om samma miniminormer gäller i alla medlemsstater. Samtidigt kan miniminormer för mottagningsvillkoren begränsa betydelsen av en av de faktorer som påverkar flyttning mellan medlemsstaterna i unionen och på det sättet bidra till ett effektivare val av ansvarig medlemsstat.

Gemensamma miniminormer om fastställande av den rättsliga ställningen för flyktingar och andra i behov av internationellt skydd är ett viktigt verktyg när det gäller att effektivisera de nationella asylsystemen och förläna ett gemensamt europeiskt asylsystem större trovärdighet.

Proportionalitet

En gemenskapsåtgärd skall utformas så att målen med åtgärden kan uppnås med enklast tänkbara medel och genomföras så effektivt som möjligt. Därför har vi valt ett direktiv, eftersom det gör det möjligt att föreskriva miniminormer, samtidigt som nationella myndigheter har möjligheten att välja den mest lämpliga formen och metoden för att införliva det med nationell lagstiftning och det nationella systemet i allmänhet. Förslaget är inriktat på ett antal miniminormer som är strikt nödvändiga för en konsekvent utformning av den planerade åtgärden, utan att normer för andra asylpolitiska frågor införs. Förslaget hänvisar till förslag till direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus (KOM(2000) 578), förslag till direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (KOM(2001) 181), förslag till rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (KOM(2001) 447), förslag till rådets direktiv (2001/55/EG) om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta, ändrat förslag till rådets direktiv om familjeåterförening (KOM(2000) 624) och förslag till rådets direktiv om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning (KOM(2001) 127), för att säkra överensstämmelse inom det gemensamma europeiska asylsystemet och med andra förslag till gemenskapsrättsakter rörande invandring. Slutligen innebär flera regler att medlemsstaterna endast skall uppfylla vissa mål (de kanske uppmanas att beakta överväganden som är specifika för ansökningar om internationellt skydd från personer med särskilda behov) men överlåter på medlemsstaterna att fritt välja metoderna för att nå detta mål. Förslaget går därför inte utöver vad som krävs för att uppnå direktivets mål.

KOMMENTARER TILL DE ENSKILDA ARTIKLARNA

KAPITEL I

Syfte, definitioner och räckvidd

Artikel 1

I denna artikel anges direktivets syfte, som är att tillhandahålla en ram för en internationell skyddsordning, baserad på befintliga folkrättsliga och gemenskapsrättsliga skyldigheter och gällande praxis i medlemsstaterna. För att upprätthålla Genèvekonventionens företräde inom en sådan ordning, har skyddet indelats i två sinsemellan kompletterande kategorier, nämligen flyktingskydd och subsidiärt skydd. Direktivet föreskriver miniminormer för fastställande av den rättsliga ställningen för tredjelandsmedborgare och statslösa personer som omfattas av dessa kategorier, men innefattar inte personer som medlemsstaterna väljer att bevilja en rättslig ställning enbart på humanitär grund eller av medkänsla.

Artikel 2

Definitioner

Artikeln innehåller definitioner av olika begrepp och termer som används i direktivförslaget.

(a) I förslaget avser termen "internationellt skydd" alltid skydd som söks av tredjelandsmedborgare eller statslösa personer, eller som tillhandahålls dem av medlemsstater, i stället för skydd som tidigare tillhandahölls av dessa personers ursprungsland eller hemvistland. Det övergripande begreppet "internationellt skydd" omfattar de två separata men sinsemellan kompletterande begreppen flyktingstatus och subsidiärt skydd.

(b) Med "Genèvekonventionen" avses genomgående konventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967. Alla medlemsstater är parter i båda dessa avtal utan tidsmässiga eller geografiska begränsningar.

(c) En "flykting" är en person som uppfyller rekvisiten i artikel 1.A i Genèvekonventionen.

(d) "Flyktingsstatus" är den rättsliga ställning som en medlemsstat beviljar en tredjelandsmedborgare eller statslös person som är flykting och som beviljas rätt till inresa och vistelse som sådan på den medlemsstatens territorium.

(e) Med "person som uppfyller kraven för subsidiärt skydd" avses en person som inte kvalificerar sig som flykting, men som på annat sätt uppfyller kraven för erhållande av internationellt skydd enligt kapitel II och IV i detta direktiv. Termen avser en person som hyser en välgrundad rädsla för att utsättas för annan allvarlig skada i ursprungslandet av ett eller flera av de skäl som anges i kapitel IV, utan att uppfylla kraven för att erhålla flyktingstatus.

(f) "Rättslig ställning som berättigar till subsidiärt skydd" är en form av rättslig ställning som berättigar till internationellt skydd. Denna ställning är separat i förhållande till flyktingstatus, men fungerar som ett komplement till denna. Subsidiärt skydd beviljas av en medlemsstat till en tredjelandsmedborgare eller statslös person som inte är flykting men som i övrigt är i behov av internationellt skydd och därför beviljas rätt till inresa och vistelse på den medlemsstatens territorium.

(g) En "ansökan om internationellt skydd" eller bara "ansökan" är en begäran från en tredjelandsmedborgare eller en statslös person om skydd av en medlemsstat på den grunden att han eller hon är en flykting eller en person i behov av subsidiärt skydd. En ansökan om internationellt skydd skall prövas enligt bestämmelserna i direktivet om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus, och antas vara en asylansökan om inte tredjelandsmedborgaren eller den statslösa personen i fråga uttryckligen begär en annan form av skydd som det kan ansökas om separat.

(h) "Asylansökan" definieras med hänvisning till flyktingdefinitionen i Genèvekonventionen, som denna tolkas i kapitel II och III i detta direktiv.

(i) Definitionen av "ansökan om subsidiärt skydd" bygger på en tolkning av tre personkategorier som anses behöva internationellt skydd enligt de skyldigheter som medlemsstaterna har enligt vissa folkrättsliga instrument och på etablerad och allmän praxis i medlemsstaterna som ger uttryck för skydd på andra grunder än flyktingskäl.

(j) Definitionen av "familjemedlemmar" innehåller bestämmelser som syftar till att hålla familjer samlade och bygger på artikel 15 i förslaget till rådets direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna.

(i) Denna punkt avser makar eller ogifta par (som kan vara av samma kön), men bestämmelsen om ogifta par är endast tillämplig i medlemsstater där sådana förhållanden behandlas på samma sätt som äktenskap ur rättslig synvinkel. Denna bestämmelse leder inte till någon direkt harmonisering av nationella bestämmelser om erkännande av ogifta par. Den ger bara utrymme för principen om likabehandling att verka. För att undvika missbruk skall ogifta par ha ett stabilt förhållande som styrks av bevisning om samboende eller trovärdiga vittnesmål.

(ii) Här avses gifta eller ogifta pars barn som är ogifta och som föräldrarna ansvarar för ekonomiskt, oavsett om de är underåriga eller inte. Det görs ingen åtskillnad i behandlingen av barn som är födda utom äktenskap, födda i ett tidigare äktenskap eller adopterade. Ogifta barn som inte är underåriga täcks därför om de är beroende av föräldrarna för sin försörjning, antingen för att de är objektivt oförmögna att uppfylla sina egna behov eller av hälsoskäl.

(iii) Här avses även andra familjemedlemmar än de ovan nämnda, om de vid tidpunkten för avresan från ursprungslandet var beroende av den sökande för sin försörjning. De måste därför vara objektivt oförmögna att sörja för sig själva, lida av allvarliga hälsoproblem eller ha genomgått särskilt traumatiska upplevelser. Det kan till exempel vara fråga om barnbarn, far- eller morföräldrar, de senares föräldrar eller andra vuxna som är beroende av den sökande.

(k) Begreppet "medföljande familjemedlemmar" definieras mot bakgrund av definitionen av familjemedlemmar i punkt k och kravet att de skall vara närvarande i mottagarlandet när ansökan lämnas in. Syftet är att vad gäller detta direktiv utesluta familjemedlemmar från familjeåterförening vilka är i det mottagande landet av andra skäl (t.ex. arbete) eller befinner sig i en annan medlemsstat eller i tredje land.

(l) "Underårig utan medföljande vuxen" definieras på samma sätt som i rådets resolution av den 26 juli 1997 om underåriga medborgare i tredje land utan medföljande vuxen.

(m) "Uppehållstillstånd" avser varje formellt och dokumenterat tillstånd att vistas för en begränsad eller obestämd period inom en medlemsstats territorium.

(n) Begreppet "ursprungsland" avser det land där den sökande är medborgare eller tidigare hade sitt stadigvarande hemvist.

Artikel 3

Tillämpningsområde

I artikeln anges direktivets syfte.

Användningen av uttrycket "tredjelandsmedborgare och statslösa personer" bygger på artikel 63.1 c i EG-fördraget.

Artikel 4

Förmånligare bestämmelser

Detta direktivförslag fokuserar enbart på miniminormer för att fastställa tredjelandsmedborgares och statslösa personers rättsliga ställning som flyktingar eller personer som i övrigt är i behov av internationellt skydd. Bestämmelserna härom i Amsterdamfördraget bör inte tolkas så att de förbjuder medlemsstaterna att gå längre än de överenskomna miniminormerna på detta område, särskilt vad gäller de rättigheter och förmåner som beviljas personer som erkänts vara i behov av internationellt skydd. Medlemsstaterna har således möjlighet att bevilja asylsökande förmånligare villkor, så länge de överensstämmer med miniminormerna i detta direktiv.

KAPITEL II

Bestämmelser om kvalificering för internationellt skydd

Avsnitt 1

Beviljande av internationellt skydd

I detta kapitel anges de krav som måste vara uppfyllda för att en sökande skall vara kvalificerad för någon av formerna för internationellt skydd i detta direktiv. Det bygger på och vidareutvecklar de principer som ligger till grund för kvalificering som flykting eller person berättigad till subsidiärt skydd. Grundtanken är att en individ bara kan hävda att han eller hon har en välgrundad fruktan för förföljelse eller allvarlig skada, och därmed är berättigad till skydd från en medlemsstat, om skydd inte under rimliga omständigheter kan erhållas i den sökandes hemland, vanligtvis från statens sida

Artikel 5

Det internationella skyddets beståndsdelar

I denna artikel anges de två skilda, men sinsemellan kompletterande kategorierna av personer med rätt till internationellt skydd, nämligen "flyktingar" och "personer som åtnjuter subsidiärt skydd".

(1) I punkt 1 ges en definition av begreppet flykting som överensstämmer med Genèvekonventionen och utvecklas närmare i kapitel III i detta direktiv. Det bekräftas att en flykting är någon som hyser en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av en eller flera av fem brett definierade orsaker: ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning. Rädslan måste vara av den arten att den gör den sökande ovillig eller oförmögen att utnyttja ursprungslandets skydd.

(2) Här definieras vem som bör ha tillgång till subsidiärt skydd. Det framgår att kategorin bör tolkas närmare med stöd av kapitel IV i detta direktiv. Trots att Genèvekonventionen anses vara tillräckligt bred och omfattande för att ge skydd åt en stor del av dem som behöver det, har folkrättsliga instrument om mänskliga rättigheter och medlemsstaternas praxis på området utsträckt det internationella skyddets räckvidd ytterligare. Direktivet syftar till att tillhanda en miniminorm för subsidiärt skydd som komplement till Genèvekonventionen i alla medlemsstater, för att återspegla vad som varit praxis på medlemsstatsnivå och som ett steg mot harmonisering.

Formuleringen "allvarlig oberättigad skada" används här på ett sätt som visar på en samlad syn på fenomenet "internationellt skydd" och dess två separata men nära sammankopplade komponenter flyktingstatus och subsidiärt skydd. Förföljelse definieras som en typ av allvarlig och oberättigad skada som har ett direkt samband med ett eller flera av de fem villkor som anges i Genèvekonventionen. Om det finns en välgrundad fruktan för oberättigad skada av skäl som inte täcks av Genèvekonventionen skall den sökande, enligt kriterierna i kapitel IV i direktivet, anses vara i behov av internationellt skydd av andra skäl och beviljas subsidiärt skydd. Liksom uttrycket välgrundad fruktan för förföljelse är ett standarduttryck som används i samband med flyktingar, används det kompletterande uttrycket "välgrundad fruktan för (att lida) annan allvarlig (och oberättigad) skada" genomgående på ett liknande sätt i texten när det gäller personer som omfattas av subsidiärt skydd.

Termen "oberättigad" läggs till definitionen av "allvarlig skada" för att återspegla att det finns omständigheter under vilka en stat kan vara berättigad att vidta åtgärder som orsakar skada för individer, till exempel vid en allmän nödsituation eller med tanke på den nationella säkerheten. Sådana exempel på "berättigad" skada är troligen ovanliga, men det skulle strida mot rättsakter om mänskliga rättigheter, till exempel Europakonventionen om de mänsklig rättigheterna och de grundläggande friheterna, att utesluta att en avvägd avvikelse från folkrättens normer i vissa begränsade situationer kan vara motiverad, oftast med hänsyn till det allmännas bästa i vidare bemärkelse.

Personer som omfattas av subsidiärt skydd är inte nödvändigtvis mindre "förtjänta" av skydd än flyktingar, men för att följa rådets uppmaning om en "fullständig och heltäckande tillämpning av Genèvekonventionen" och i insikt om att Genèvekonventionen är tillräckligt bred och omfattande för att täcka ett stort antal av dem som verkligen är i behov av internationellt skydd, skall frågan om huruvida en skyddssökande kvalificerar sig för subsidiärt skydd i normala fall prövas först sedan det konstaterats han eller hon inte uppfyller villkoren för flyktingstatus.

Ett undantag från denna regel inträder om en person som söker internationellt skydd lämnar in en ansökan på grunder som specifikt utesluter Genèvekonventionen. I ett sådant fall, bör det prövas om kraven på kvalificering kapitel II och kapitel IV i direktivet är uppfyllda, utan hänsyn till kapitel III. Bestämmelserna i denna punkt påverkar inte heller medlemsstaternas konstitutionella skyldigheter (till exempel konstitutionell asyl)

(3) Denna punkt länkar samman de olika formerna av internationellt skydd som anges i avsnitt 1 med bedömningen av den sökandes fruktan för att bli förföljd eller utsättas för allvarlig och oberättigad skada i ursprungslandet, i enlighet med avsnitt 2.

Artikel 6

Utsträckning av det internationella skyddet till att omfatta medföljande familjemedlemmar

I denna artikel föreskrivs att det internationella skyddet även täcker alla medföljande familjemedlemmar som omfattas av artikel 2 i detta direktiv.

(1) Här klargörs att familjemedlemmar som står i beroendeställning till den sökande är berättigad till samma status som denne, vilket helt enkelt är en följd av deras egenskap av familjemedlemmar.

(2) Denna punkt innehåller ett undantag från huvudregeln i punkt 1. En familjemedlem som annars skulle kvalificera sig för skyddsstatus kan undantas från direktivets tillämpningsområde, om bestämmelserna i kapitel III och IV i direktivet angående Genèvekonventionens uteslutningsklausuler är tillämpliga på dem.

Avsnitt 2

Bedömning av den sökandes fruktan för förföljelse eller allvarlig och oberättigad skada

Artikel 7

Prövning av ansökningar om internationellt skydd

Artikel 7 tar upp ansökan om internationellt skydd och prövningen av huruvida en ansökan är objektivt motiverad. Här finns bestämmelser om hur det skall fastställas huruvida en ansökan om internationellt skydd är välgrundad eller inte. Vid valet av relevanta bestämmelser togs stor hänsyn till Genèvekonventionen, den gemensamma ståndpunkten och flyktinghandboken.

(a) Punkt 1 återspeglar principen att ansökningar om internationellt skydd bör prövas individuellt mot bakgrund av kända objektiva villkor i ursprungs- eller bosättningslandet. Även om det i princip är den sökande som bär bevisbördan, delas ansvaret för att bekräfta och utvärdera alla relevanta uppgifter mellan den sökande och den medlemsstat som ansvarar för att pröva ansökan.

(b) I punkt 2 fastställs principen att behovet av internationellt skydd även gäller framtiden och att den sökandes fruktan för att bli förföljd eller utsatt för allvarlig eller oberättigad skada i ursprungslandet kan vara välgrundad om den kan fastställas objektivt. Om det finns skälig sannolikhet för att fruktan skall besannas efter det att en sökande har återvänt till ursprungslandet, så är fruktan välgrundad. Den grundläggande frågan är huruvida det föreligger skälig sannolikhet för att fruktan för att bli förföljd eller på annat sätt lida allvarlig skada besannas. Fruktan för att bli utsatt för förföljelse eller på annat sätt lida allvarlig skada kan vara välgrundad även om det inte finns någon uppenbar sannolikhet för att personen kommer att utsättas för förföljelse eller lida sådan skada, men endast en avlägsen möjlighet för detta är otillräckligt som grund för att erkänna behovet av internationellt skydd.

(c) Om en person som ansöker om internationellt skydd redan har varit föremål för förföljelse eller allvarlig och oberättigad skada, eller för direkta hot om förföljelse eller allvarlig eller oberättigad skada, skall detta ses som en allvarlig indikation på risken för förföljelse, såvida inte villkoren sedan dess har förändrats på ett betydande och relevant sätt i den sökandes ursprungsland eller i hans eller hennes förbindelser med ursprungslandet.

(d) I denna punkt återspeglas principen att ansökningar om internationellt skydd måste bedömas samlat, mot bakgrund av de faktiska förhållandena kring ansökan. Om den sökande är ett barn eller en ungdom, skall hänsyn tas till de "barnspecifika" formerna av överträdelser av de mänskliga rättigheterna vid bedömningen av om en viss risk är tillräckligt allvarlig för att kunna betraktas som förföljelse eller allvarlig skada.

Angivelsen om ålder drar särskild uppmärksamhet till den potentiella sårbarheten och de mycket speciella omständigheterna som kringgärdar minderårigas ansökningar om internationellt skydd. Enligt artikel 3 i FN-konventionen om barnets rättigheter från 1989 skall barnets intressen komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Denna princip upprepas här, så att den kan användas som stöd vid tolkningen av alla bestämmelser som rör underåriga i detta förslag. Vid prövningen av ansökningar om internationellt skydd bör medlemsstaterna således särskilt beakta

(a) att barnets ålder och mognad och hans eller hennes utvecklingsgrad utgör en del av de sakförhållanden som ligger till grund för ansökan,

(b) att barn kan manifestera sin fruktan på andra sätt än vuxna, och

(c) att barn tenderar att ha begränsade kunskaper om förhållandena i ursprungsländerna, och

(d) att barn utsätts för särskilda former av förföljelse, till exempel att de rekryteras som soldater, smugglas för att användas i sexindustrin och tvingas att utföra barnarbete.

I detta sammanhang anses flyktingbegreppet, särskilt de fem grunderna för förföljelse, vara tillräckligt vitt för att kunna omfatta barnflyktingar. De bör inte automatiskt beviljas subsidiärt skydd bara därför att de är barn.

När den som söker internationellt skydd är en kvinna, skall hänsyn tas till att förföljelse, i Genèvekonventionens mening, kan ta sig uttryck i sexuellt våld eller andra könsrelaterade former. Om förföljelsen är könsrelaterad, så bör detta inte skymma orsakerna till varför förföljelsehandlingen förekom. Sexuellt våld kan drabba flyktingkvinnor till exempel på grund av deras religion, politiska åskådning eller nationalitet. I dessa fall är det sexuella våldet en ren form av förföljelse och vilken som helst av de konventionsgrunder som anges i artikel 12 kan åberopas. Sexuellt våld mot flyktingkvinnor, till exempel könsstympning, kan emellertid även åsamkas dem enbart på grund av att de är kvinnor. I sådana situationer skulle förföljelsegrunden "tillhörighet till viss samhällsgrupp" kunna tillämpas.

Kommissionen erkänner vikten och nyttan av särskilda riktlinjer för att pröva krav från minderåriga och kvinnor som ansöker om internationellt skydd. Den anser dock att tiden ännu inte är mogen att, inom ramen för den första fasen i det gemensamma europeiska asylsystemet och med ett direktiv, införa sådana riktlinjer på EU-nivå. Därför uppmanas medlemsstaterna att utarbeta sådana riktlinjer på nationell nivå i samråd med UNHCR.

(e) En ansökan om internationell skydd kan även basera sig på tillförlitliga uppgifter om att de lagar och andra författningar som gäller i ursprungslandet tillåter eller överser med att den sökande som individ eller en grupp som den sökande visat sig tillhöra förföljs eller åsamkas annan allvarlig skada, och det föreligger skälig sannolikhet för att dessa lagar eller andra författningar kommer att tillämpas. Välgrundad fruktan skall inte anses föreligga om lagen är obsolet och inte tillämpas i praktiken.

Artikel 8

Behov av internationellt skydd som uppstår utanför ursprungslandet

Denna artikel gäller frågan om ansökningar om internationellt skydd som lämnas in utanför ursprungslandet, i fall där behovet av sådant skydd uppstår först när den sökande redan befinner sig på den aktuella medlemsstatens territorium. Dessa situationer är oftast en följd av ändrade förhållanden i ursprungslandet.

(1) I punkt 1 klargörs att fruktan för att bli förföljd eller på annat sätt lida allvarlig skada inte behöver ha funnits när vederbörande lämnade sitt ursprungsland, men en begäran om skydd som lämnas in utanför ursprungslandet och som grundar sig på att förhållandena i ursprungslandet förändrats, skall godtas endast om dessa förändringar kan visas ge upphov till välgrundad fruktan för förföljelse eller allvarlig skada hos individen i fråga.

(2) Punkt 2 behandlar frågan om ansökningar utanför ursprungslandet baserade på verksamhet som individen bedrivit sedan han eller hon lämnade sitt ursprungsland. En ansökan har störst chans att godtas om den verksamhet som åberopas utgör ett uttryck för och en fortsättning på övertygelser som fanns redan i ursprungslandet och som är kopplade till behovet av internationellt skydd. En sådan kontinuitet är inte ett absolut krav, men kan ge en fingervisning om hur trovärdig ansökan är.

Även frågan om missbruk i samband med ansökningar utanför ursprungslandet tas upp här. Om fruktan för att bli förföljd eller på annat sätt lida allvarlig skada har fabricerats, innebär detta inte i sig att denna fruktan inte skulle kunna vara välgrundad och därmed tillräckligt för att bevilja internationellt skydd. I de fall det med rimlig säkerhet kan fastställas att den verksamhet individen bedrivit sedan han eller hon lämnade ursprungslandet inleddes i syfte att fabricera de nödvändiga förutsättningarna för internationellt skydd, får medlemsstaterna utgå ifrån att denna verksamhet i princip inte utgör grund för beviljande. Medlemsstaterna skall i dessa fall anses ha allvarliga skäl att ifrågasätta den sökandes trovärdighet. De bör dock se till att behöriga myndigheter erkänner de sökande som personer i behov av internationellt skydd, om verksamhet av den typ som avses här rimligen kan förväntas komma till ursprungslandets myndigheters kännedom, av dem ses som bevis på en ur deras synvinkel icke önskvärd politisk eller annan åskådning eller egenskap och ge upphov till en välgrundad fruktan för förföljelse eller allvarlig och oberättigad skada.

Artikel 9

Upphov till skada och källor till skydd

Denna artikel handlar om skydd från staten och följer argumentet att den viktigaste grunden för Genèvekonventionen och system för subsidiärt skydd är att alla har rätt att slippa förföljelse och annan allvarlig skada, och om de drabbas av sådan skada bör ha rätt till effektivt skydd från staten.

(1) Denna punkt överensstämmer med praxis i de flesta medlemsstater och andra aktörer på det globala planet genom att bekräfta att fruktan för bli utsatt för förföljelse eller lida annan allvarlig skada kan vara välgrundad inte bara om denna risk emanerar från staten, utan även om den härrör från partier eller organisationer som kontrollerar staten eller grupper som inte företräder staten, när staten är oförmögen eller ovillig att tillhandahålla ett effektivt skydd. Källan till förföljelsen eller den allvarliga och oberättigade skadan är irrelevant. Den relevanta frågan är huruvida en sökande kan erhålla ett effektivt skydd mot att skadas, eller hotet om att skadas, i ursprungslandet. Om förföljelse eller allvarlig och oberättigad skada härrör från staten i sig är fruktan välgrundad, eftersom det de facto inte finns några fungerande möjligheter att erhålla skydd i ursprungslandet. Om förföljelsen etc. härrör från grupper som inte företräder staten skall all sådan fruktan anses som välgrundad endast om staten är ovillig eller i praktiken oförmögen att tillhandahålla skydd mot denna risk för skada.

(2) Denna punkt avser bedömningen av det statliga skyddets effektivitet och tillgänglighet. Det måste finnas nationella system för skydd samt avslöjande, åtal och bestraffning av handlingar som utgör förföljelse eller allvarlig skada. Den springande punkten är huruvida ett sådant system som helhet erbjuder ett tillräckligt och tillgängligt skydd för alla medlemmar av befolkningen. För att systemet skall erbjuda ett effektivt skydd måste staten kunna och vilja förvalta det så att det inte finns någon risk av betydelse för förföljelse eller allvarlig skada.

I den första delen av denna prövning, som avser huruvida staten har vidtagit, eller rimligen kan förväntas vidta, lämpliga steg för att kontrollera eller bekämpa åsamkandet av skada, bör medlemsstaterna överväga följande faktorer:

(a) Allmänna förhållanden i ursprungslandet.

(b) Statens eventuella delaktighet med avseende på eventuellt åsamkande av skada.

(c) Statens syn på eventuell skada som åsamkas, inklusive huruvida det finns en gällande strafflagstiftning som straffbelägger våldsdåd från förföljare med straff som är i nivå med brottens svårhetsgrad.

(d) De påstådda förövarnas eventuella inflytande hos berörda statstjänstemän.

(e) Huruvida officiella åtgärder som vidtas är meningsfulla eller bara slentrianmässiga, inklusive en utvärdering av viljan hos myndigheter inom rättsväsendet att avslöja, åtala och straffa förövare.

(f) Om det finns ett mönster av passivitet från statens sida.

(g) Vägran från statens sida att vara behjälplig.

(h) Huruvida staten har vidtagit några steg för att förhindra åsamkandet av skada.

Vid den andra delen av denna prövning, som avser fastställandet av om den sökande har skälig tillgång till statligt skydd, bör medlemsstaterna överväga följande faktorer:

(i) Uppgifter från den sökande om att de påstådda förföljarna står utanför statens kontroll.

(j) I vilken grad den sökande faktiskt har tillgång till det skydd som finns, med tanke på att sökande som grupp inte får vara undantagna från lagens beskydd.

(k) Eventuella steg som den sökande har vidtagit för att erhålla skydd genom statstjänstemän och statens reaktion på dessa försök.

(3) Denna punkt bygger vidare på resonemanget i den förra punkten. Efter konstaterandet att det är möjligt att ha en berättigad fruktan för att bli förföljd eller på annat sätt lida allvarlig skada i händerna på grupper som inte företräder staten, anges här under vilka begränsade situationer icke-statliga organ kan ses som potentiella beskyddare, på samma sätt som erkända stater. Förutsättningen är att en internationell organisation som FN eller NATO eller en stabil statsliknande myndighet kontrollerar det territorium som skulle vara aktuellt för återvändande och är villig och kapabel att genomdriva rättigheter och skydda en individ från skada på samma sätt som en internationellt erkänd stat under den tid som krävs.

Artikel 10

Internt skydd som alternativ

I denna artikel behandlas möjligheten att fly eller erhålla skydd från förföljelse eller allvarlig skada inom ursprungsstatens territorium. Utifrån principen att internationellt skydd från skada endast behövs som ett komplement till skyddet i ursprungsstaten, ger denna bestämmelse medlemsstaterna möjlighet att avslå ansökningar om internationellt skydd om det kan fastställas att effektivt skydd finns i åtminstone delar av ursprungslandet till vilka den sökande skäligen kan återvända.

(1) I denna punkt ställs det som villkor för alternativet med internt skydd att uppgifterna i en sökandes begäran om internationellt skydd måste kontrolleras av medlemsstaterna innan de prövar om denne med fog kan återsändas. Endast om i annat fall det internationella skyddet skulle träda in får medlemsstaterna överväga alternativet med internt skydd. Med andra ord, endast om den sökande kan styrka en välgrundad fruktan för att bli förföljd eller på annat sätt lida allvarlig skada i en del av ursprungslandet skall prövning ske huruvida sådan fruktan skulle vara obefogad i en annan del av landet. Vid denna prövning skall det klarläggas om det inom rimlighetens ramar är möjligt att erhålla effektivt skydd från förföljelse eller allvarlig skada i ursprungslandet. Eftersom en nationell regering antas ha handlingsfrihet inom hela det nationella territoriet, föreligger en stark presumtion mot att möjligheterna att finna skydd internt om förföljaren är, eller får stöd av, det aktuella landets regering. Skydd inom ursprungslandet kommer i första hand i fråga om hotet om skada härrör från grupper som inte företräder staten.

(2) Denna punkt handlar om de överväganden som krävs vid fastställandet av om fruktan för att återvända till en viss del av ursprungslandet är befogad eller inte. Som en del i den processen fastställs vissa minimivillkor för att fastställa om en person som söker internationellt skydd skäligen kan vägras status och återsändas till en del av territoriet i ursprungs- eller hemvistlandet i enlighet med vad som anges i punkt 1. Vid prövningen av om det är skäligt att återsända personen till den aktuella platsen, bör hänsyn tas till vilka säkerhetsförhållanden och vilken politisk och social situation som råder i den delen av landet och till eventuella särskilda faktorer som gör den sökande extra sårbar.

KAPITEL III

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER OM FÖRUTSÄTTNINGARNA FÖR FLYKTINGSTATUS

I det föregående kapitlet angavs de allmänna förutsättningarna för att bevilja flyktingstatus respektive status som berättigar till subsidiärt skydd. Där utreddes även begreppen "berättigad" och möjligheten till skydd i hemstaten. I detta kapitel fokuseras på de faktorer som är unika för kvalificering för flyktingstatus, i synnerhet begreppet förföljelse och förutsättningarna för att förföljelse skall anses vara för handen. Innehållet har i hög grad påverkats av den gemensamma ståndpunkten och Genèvekonventionen, även om förföljelse faktiskt inte definieras i konventionen.

Artikel 11

Förföljelsens natur

Denna artikel handlar om förföljelsens natur och tar upp vissa tolkningsprinciper.

(1) Eftersom begreppet förföljelse inte är avgränsat i tiden, är den tolkning som föreskrivs här avsedd att vara flexibel, anpassningsbar och tillräckligt öppen för att kunna tillämpas på de ständigt nya former av förföljelse, som kan utgöra en grund för flyktingstatus.

(a) Av punkt a) framgår att handlingar måste vara uppsåtliga, sammanhängande eller systematiska för att utgöra förföljelse, och dessutom tillräckligt allvarliga för att omöjliggöra återvändande till ursprungslandet. De måste också vila på en av de grunder som anges i artikel 1.A i Genèvekonventionen, vilket framgår närmare av artikel 12.1-5. En upprepning av diskriminerande handlingar som, sedda var för sig, kanske inte är tillräckligt allvarliga för att utgöra förföljelse, kan sammantaget utgöra en giltig grund för flyktingstatus.

(b) Denna punkt avser förföljelse i form av administrativa, polisiära och/eller judiciella åtgärder, som antingen utgör förföljelse i sig själva eller ger sken av att vara lagliga, men missbrukas i förföljelsesyfte, eller utförs i strid med lagstiftningen. Allmänna åtgärder för att trygga allmän ordning, landets säkerhet eller folkhälsa är vanligtvis inte tillräckliga för att kunna kallas förföljelse, så länge de uppfyller villkoren för tillåtna begränsningar av eller avvikelser från skyldigheter i fråga om mänskliga rättigheter som stadgas i folkrätten.

(c) Vad som är tillåtet i samband med upprätthållandet av lag och ordning framgår av (i) och (ii) i denna punkt. Åtal eller bestraffning för överträdelse av en ordinär och allmänt tillämplig lag utgör i vanliga fall inte förföljelse. Saken kan dock komma i ett annat läge om ursprungsstaten handlar diskriminerande i samband med åtal eller dom, om den verkställer diskriminerande eller inhumana straff eller om dess lagstiftning innebär en kriminalisering av utövandet av en grundläggande mänsklig rättighet eller uppställer krav på en individ att begå handlingar som strider mot grundläggande folkrättsliga principer.

(d) Denna punkt tar upp militärtjänst. Åtal eller bestraffning för vägran att uppfylla krav på militärtjänst, oavsett om det gäller vapenvägran av samvetsskäl, olovligt undanhållande, simulering eller desertering, utgör generellt sett inte förföljelse. Ett annat läge kan emellertid uppstå om ursprungsstaten förnekar den sökande rätten att få sin sak rättsligt prövad, eller tillämpar diskriminerande uttagningskrav, fördelar uppgifter eller tjänstevillkor på ett sätt som är diskriminerande, eller tillämpar påföljder för underlåtenhet att uppfylla militärtjänstkraven på ett sätt som är diskriminerande och därvid utsätter den sökande för oproportionerlig eller alltför hård bestraffning, eller underlåter att tillhandahålla ett rimligt och icke-diskriminerande alternativ till militärtjänst för personer med verkliga politiska, religiösa eller moraliska övertygelser mot att göra militärtjänst.

I krigs- eller konfliktsituationer kan åtal eller bestraffning för vägran att utföra militära förpliktelser, i sig själv, utgöra förföljelse om personen i fråga kan styrka att militärtjänst kommer att kräva att vederbörande deltar i militära handlingar som strider mot dennes äkta och djupt kända moraliska, religiösa eller politiska övertygelse eller att det finns andra övertygande samvetsskäl. Att styrka en invändning av samvetskaraktär kan underlättas om den militära verksamhet som personen skulle tvingas delta i, strider mot de grundläggande principerna för humant uppförande och/eller har fördömts av det internationella samfundet. Detta är dock inte ett oundgängligt krav och, även om den militära verksamheten generellt sett bedrivs inom krigslagstiftningens ramar, kan vederbörande ha relevanta samvetsskäl att inte delta. Detta är fallet till exempel om personen tillhör en etnisk minoritet och riskerar att tvingas delta i militära insatser mot denna minoritet.

(2) I denna punkt utvecklas resonemanget kring förföljelsens (förföljelsegrundernas) natur genom föreskrifter om vissa riktlinjer som medlemsstaterna har att följa. Vid fastställande av om kraven för flyktingstatus är uppfyllda krävs alltid att en välgrundad fruktan är kopplad till åtminstone en av de fem grunder som räknas upp i Genèvekonventionen och som anges i artikel 13 i detta direktiv.

(a) I (a) redogörs för upphoven till förföljelse. Förföljelse är tydligast märkbar när den härrör från själva staten eller partier eller organisationer som kontrollerar staten. Under sådana omständigheter är tillgången till skydd från den fruktade eller lidna skadan nästan per definition obefintlig eller i alla fall ineffektiv. Förföljelsen kan dock även härröra från grupper som inte företräder staten i situationer när en stat är oförmögen eller ovillig att tillhandahålla ett effektivt skydd mot sådan förföljelse. Förutsatt att övriga kvalificeringskriterier som anges i detta direktiv är uppfyllda, bör flyktingstatus beviljas i sådana fall.

(b) Denna punkt avser tillämpningen av en av konventionsgrunderna på en flykting. Frågan huruvida de skäl, på vilka en fruktan för förföljelse grundar sig, är genuina eller bara tillskrivits den sökande av den stat eller utomstatliga gruppering som står för förföljelsen är irrelevant. Det kan vara tillräckligt att en förföljare tror att en individ har en viss politisk åskådning, oavsett sanningshalten i detta, för att en förföljelsehandling skall vidtas mot den personen enbart på grund av den politiska åskådning som tillskrivits denne.

(c) Denna punkt tar upp frågan om generaliserat förtryck eller våld. Det kan finnas en tendens att vilja undanta de sökande som har flytt, ibland i stora antal, från situationer av omfattande förtryck och våld från möjligheten att erhålla flyktingstatus på grund av att de är så många och att deras villkor är så lika många andras. De skall ändå kunna erkännas som flyktingar om deras ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning står för en betydande del av deras välgrundade fruktan för förföljelse. Endast om ingen av dessa fem grunder spelar någon betydande roll för fruktan för förföljelse, finns det skäl för medlemsstaterna att bevilja subsidiärt skydd i stället. Samtidigt som personer på flykt från inbördeskrig eller interna eller generaliserade väpnade konflikter inte nödvändigtvis är konventionsflyktingar, skall medlemsstaterna se till att de inte heller automatiskt undantas från flyktingstatus.

Artikel 12

Skäl till förföljelsen

Här förklaras vilka skäl som kan ligga bakom förföljelsen. Artikeln har hämtat mycket av sitt innehåll från Genèvekonventionen och den gemensamma ståndpunkten och gör inte anspråk på att ta upp några nya skäl som inte uttryckligen eller indirekt erkänns genom dessa instrument.

(a) I denna punkt föreskrivs regler för tolkningen av begreppet "ras". Det bör tolkas så vitt som möjligt, för att inkludera alla typer av etniska grupper och alla sociologiska tolkningar av begreppet. Förföljelse är ofta starkt baserat på rasistiska orsaker i sådana fall där förföljaren betraktar sitt offer som tillhörande en annan raskategori än honom själv, på grund av verkliga eller påstådda skillnader, och detta ligger till grund för hans handlingar eller för fruktan för förföljelse.

(b) I punkt 2 föreskrivs regler för tolkningen av begreppet "religion". Medlemsstaterna uppmanas att tolka begreppet som att det innefattar teistiska, icke-teistiska och ateistiska trosuppfattningar. Förföljelse på religiösa grunder kan vara för handen när sådan inblandning riktar sig mot en person som inte vill erkänna sig till någon religion, vägrar att omvända sig till en viss religion eller inte vill rätta sig efter några alls eller vissa av de riter och seder som hänger ihop med en viss religion.

(c) I denna punkt föreskrivs regler för tolkningen av begreppet "nationalitet". Termen nationalitet skall inte förstås så att den endast innefattar medborgarskap. Den inbegriper även tillhörighet till en viss etnisk, kulturell eller språklig grupp, och kan överlappa begreppet "ras".

(d) I denna punkt föreskrivs regler för tolkningen av begreppet "tillhörighet till en viss samhällsgrupp", ett begrepp som medvetet utformades i generella termer och som bör tolkas brett och övergripande. En grupp kan definieras utifrån en grundläggande egenskap, till exempel kön, sexuell läggning, ålder, familjeförhållanden eller historisk bakgrund, eller utifrån ett attribut som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att medlemmar av gruppen inte bör tvingas avstå från det, till exempel medlemskap i en fackförening eller kamp för mänskliga rättigheter.

Begreppet är inte förbehållet snävt definierade, små grupper av personer, och det är inte nödvändigt med ett frivilligt medlemskap eller direkt samröre mellan medlemmarna. Hänvisningen till kön och sexuell läggning innebär inte att denna förföljelsegrund nödvändigtvis täcker alla kvinnor och homosexuella. Tillämpligheten är beroende av särskilda omständigheter och sammanhang i ursprungsländerna och av egenskaper i förföljelsen och hos de förföljda.

Tolkningen bör även medge en inkludering av grupper av individer som betraktas som "mindervärdiga" eller "andra klassens medborgare", antingen i lagstiftningen, vilket lämnar vägen fri för förföljelse från enskilda eller grupper som inte företräder staten, eller genom att staten tillämpar lagen på ett diskriminerande sätt och vägrar att använda lagen för att skydda den gruppen. Detta kan vara fallet i situationer där kvinnor är offer för våld inom familjen, inklusive sexuellt våld och stympningar, i stater där de inte kan erhålla ett fungerande skydd mot sådana övergrepp på grund av sitt kön eller sociala status som gifta kvinnor, döttrar, änkor eller systrar i det samhället.

(e) I denna punkt föreskrivs regler för tolkningen av begreppet "politisk åskådning". Att ha en politisk åskådning som skiljer sig från regeringens är inte i sig tillräcklig grund för att söka flyktingstatus. Den sökande måste visa att myndigheterna känner till, eller sannolikt kommer att känna till, hans eller hennes politiska åsikter eller tillskriva honom eller henne dessa åsikter, att dessa åsikter inte tolereras av myndigheterna och att de, med hänsyn till situationen i ursprungslandet, sannolikt kommer att förföljas för sina åsikter. En åskådning kan vara politisk även om den sökandes åsikter eller handlingar objektivt sett är av ringa betydelse elle om han eller hon inte kan eller vill karakterisera åsikten som politisk. En handling kan också vara, eller av en åklagare anses vara, ett uttryck för en politisk åsikt.

Artikel 13

Flyktingstatusens upphörande

(1) Denna artikel avser situationer där det är erkänt att flyktingstatus kvarstår till dess att flyktingen omfattas av villkoren i en av upphörandeklausulerna i artikel 1.C i Genèvekonventionen.

(a) Återbegagnande av ursprungslandets skydd

Här regleras situationen när en flykting frivilligt söker och från myndigheterna i det egna ursprungslandet erhåller en form av diplomatiskt skydd som bara är tillgängligt för medborgarna i det landet, till exempel utfärdande och förnyelse av nationella pass, vilket kan leda till att behovet av statusen som flykting upphör. Om kontakten mellan flyktingen och hans eller hennes ursprungslands diplomatiska beskickning endast är tillfällig, är detta knappast tillräckligt för att bevisa den nödvändiga avsikten att tillförsäkra sig denna stats beskydd.

(b) Frivilligt återförvärv av medborgarskap

I denna punkt behandlas situationen när en flykting, som har förlorat medborgarskapet i sitt ursprungsland, frivilligt söker och åter beviljas medborgarskap i det landet. En sådan person upphör därmed att vara en flykting. Det formella återförvärvet av medborgarskapet är inte i sig tillräckligt för att motivera tillämpning av denna bestämmelse. I flyktinghandboken föreskrivs att beviljande av medborgarskap genom lag eller förordning inte utgör ett frivilligt återförvärvande av medborgarskapet, om inte flyktingen uttryckligen eller underförstått har godtagit medborgarskapet.

(c) Förvärv av medborgarskap i ett nytt land

Här föreskrivs att flyktingstatus kan återkallas om flyktingen har förvärvat medborgarskap i ett nytt land och kommer i åtnjutande av detta lands skydd. Förvärvet av medborgarskapet är inte i sig tillräckligt för att motivera tillämpning av upphörande klausulen, utan det måste även säkerställas att personen i fråga kommer i åtnjutande av detta lands skydd. I handboken föreskrivs att om ställningen som berättigad till internationellt skydd har upphört på grund av att medborgarskap har förvärvats i ett nytt land, och den nya medborgarskapet därefter går förlorat, kan den rättsliga ställningen under vissa omständigheter återfås.

(d) Frivilligt återvändande för bosättning i ursprungslandet

Här regleras situationen när en flykting återvänder till sitt ursprungsland. Om resorna till ursprungslandet kan anses äga rum på fortlöpande basis, så upphör personen i fråga att vara flykting. Frågan om huruvida det objektivt kan fastställas att så är fallet bör prövas från fall till fall. Allmänt sett skulle ett mönster av regelbundna återresor till ursprungslandet under en viss tidsperiod innebära att personen i fråga åter har bosatt sig i det landet. Detta gäller särskilt om vederbörande utnyttjar förmåner och resurser som normalt sett endast är tillgängliga för det landets medborgare.

(e) Förändrade förhållanden i ursprungslandet

Här behandlas situationer där flyktingsstatusen upphör på grund av förändrade förhållanden i ursprungslandet. Detta kräver, i enlighet med handboken och medlemsstaternas praxis, att förändringen är av så djup och varaktig natur att den undanröjer flyktingens välgrundade fruktan för förföljelse. En djupgående förändring av förhållandena är inte detsamma som förbättrade levnadsvillkor i ursprungslandet. Den relevanta frågeställningen är huruvida det har skett en grundläggande politisk eller samhällelig förändring, som har lett till en stabil maktstruktur som skiljer sig från den som fanns när den ursprungliga välgrundade fruktan för förföljelse uppstod. En fullständig politisk omkastning är det mest uppenbara exemplet på en grundläggande förändring av förhållandena, även om hållandet av demokratiska val, en förklaring om amnesti, upphävande av förtryckande lagstiftning eller upplösning av tidigare myndighetsstrukturer också kan vara exempel på en sådan övergång.

En situation som har förändrats, men fortsätter att visa tecken på instabilitet, är per definition inte varaktig. Det måste finnas objektiva och kontrollerbara bevis på att de mänskliga rättigheterna respekteras överlag i landet, och särskilt att de faktorer som gav upphov till flyktingens välgrundade fruktan för förföljelse är under stabil kontroll eller undanröjda. Praktiska faktorer, till exempel program för återvändande skall väga tungt i sammanhanget, liksom rapporter från oberoende observatörer.

En medlemsstat som åberopar denna upphörandeklausul skall se till att lämplig status, som innefattar tidigare förvärvade rättigheter, beviljas personer som inte vill lämna landet på grund av starka skäl som har att göra med tidigare förföljelse eller upplevelser av allvarlig och oberättigad skada, liksom personer som inte kan förväntas lämna medlemsstaten på grund av att en lång vistelse har resulterat i starka familjeband och sociala och ekonomiska kontakter i den medlemsstaten.

(f) Förändrade förhållanden i hemvistlandet

Denna punkt är identisk med punkt 1 (e), förutom att den hänvisar till situationer där flyktingen i fråga inte hade något medborgarskap vid tidpunkten för flyktingstatusens beviljande och fruktan för förföljelse gällde återvändande till hemvistlandet snarare än till det land där personen varit medborgare.

(2) I internationell lagstiftning och praxis på flyktingområdet ställs krav på att ett beslut om att återkalla flyktingstatus skall baseras på objektiv och kontrollerbar bevisning och att varje ärende utreds individuellt. Vidare bör personen det gäller ha möjlighet att överklaga beslutet. Sådana normer finns redan i olika bestämmelser i direktivet om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus. Denna bestämmelse begränsar sig dock till att föreskriva en miniminorm som är tillämplig på förfarandet för att fastställa om det finns skäl för upphörande och som innebär att den stat som vill återkalla skyddet bär bevisbördan när det gäller att fastställa om det är motiverat med ett återkallande.

Artikel 14

Undantag från möjlighet att erhålla och inneha flyktingsstatus

(1) Denna artikel bygger på principen att en person som omfattas av någon av undantagsklausulerna i artikel 1.D, 1.E eller 1.F i Genèvekonventionen inte har rätt till flyktingstatus. Undantag kan även komma i fråga om de omständigheter som innebär att undantag skall tillämpas blir kända efter beviljandet av internationellt skydd.

Artikeln bygger på principen att detta direktiv inte är tillämpligt på en sökande som befinner sig i följande situationer:

(a) Beskydd eller bistånd av FN

Denna punkt avser uteslutningsklausulen i artikel 1.D i Genèvekonventionen, som är tillämplig på alla personer som åtnjuter beskydd eller bistånd från andra Förenta nationernas organ eller institutioner än FN:s flyktingkommissariat. Uteslutningsklausulen utarbetades med särskild tanke på palestinska flyktingar under beskydd av United Nations Reliefs and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East (UNRWA). För att denna uteslutningsklausul skall vara tillämplig, skall beskyddet eller biståndet från FN-organet leda till att individens välgrundade fruktan för förföljelse undanröjs eller hålls under stabil kontroll.

En individ undantas från rätten till asyl på grund av FN:s skydd eller bistånd endast om han eller hon har erhållit detta beskydd eller bistånd innan asyl söktes, och detta beskydd eller bistånd inte har upphört under tiden. Undantag enligt denna klausul skall inte förekomma om en individ, av omständigheter som ligger utanför vederbörandes kontroll, hindras att återvända till den plats där han eller hon i princip är berättigad att åtnjuta beskydd eller bistånd från FN. Om sådant beskydd eller bistånd av något skäl har upphört, utan att de berörda personernas ställning har fastställts slutgiltigt i enlighet med de relevanta resolutioner som antagits av FN:s generalförsamling, skall dessa personer automatiskt komma i åtnjutande av förmånerna i detta direktiv.

(b) Rättigheter i hemvistlandet

Här avses situationer som omfattas av artikel 1.E i Genèvekonventionen. Det regleras vilken situation som skall vara för handen för att flyktingstatus skall kunna vägras, om en asylsökande av behöriga myndigheter i det land där han har bosatt sig erkänns ha de rättigheter och skyldigheter som är förbundna med medborgarskap i det landet. Mer obeständig eller helt tillfällig vistelse i ett sådant land är inte en grund för undantag. En sökande skall undantas endast om fullt skydd mot avvisning eller utvisning kan garanteras.

(c) Sökande som inte gjort sig förtjänta av internationellt skydd

För att inte skada Genèvekonventionens integritet och trovärdighet åläggs medlemsstaterna genom denna bestämmelse att inte bevilja flyktingstatus till sökande som omfattas av artikel 1.F i Genèvekonventionen.

(i) Här avses brott som definieras i de folkrättsliga instrument som medlemsstaterna har undertecknat, och i resolutioner som antagits av FN eller andra internationella eller regionala organisationer i den utsträckning medlemsstaterna har godtagit dem.

(ii) Vid tillämpningen av denna punkt, bör den förväntade förföljelsens allvar vägas mot arten av det brott som personen i fråga misstänks för. Särskilt grymma handlingar kan, även om de begåtts med ett påstått politiskt syfte, av medlemsstaterna klassificeras som grova icke-politiska brott.

(iii) Denna punkt återspeglar att de grundläggande principer som föreskrivs i FN-stadgan skall styra medlemsländerna i deras förbindelser med varandra och gentemot det internationella samfundet som helhet. Om dessa principer har överträtts av en asylsökande kan denne undantas från rätten till asyl.

(2) Undantag bör grunda sig enbart på den berörda personens individuella och medvetna uppförande.

(3) Personen har rätt att begära rättslig omprövning av beslutet i den berörda medlemsstaten. Normer för förfarandet finns i förslaget till rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus.

(4) I denna punkt anges att förbudet mot att bevilja flyktingstatus till dem som inte förtjänar det inte skall påverka medlemsstaternas skyldigheter enligt folkrätten, särskilt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

KAPITEL IV

FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR SUBSIDIÄRT SKYDD

I detta kapitel vidareutvecklas definitionen av den till internationellt skydd hörande kategorin "personer som omfattas av subsidiärt skydd", som har utvecklats som ett komplement till kategorin "flyktingar" (det senare behandlades i kapitel III). Det finns ingen samlad EU-lagstiftning som direkt rör subsidiärt eller kompletterande skydd, men Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Europadomstolens praxis tillhandahåller en rättsligt bindande ram, som präglat valet av vilka personkategorier som skall omfattas av detta förslag. Kategorierna och defintionerna av personer som förtecknas i detta kapitel betyder inte att medlemsstaterna åläggs att ge beskydd åt helt nya grupper av personer, utan är endast ett förtydligande och en kodifiering av redan existerande praxis. De tre kategorier som anges i punkt 2 i denna artikel bygger till stor del på de bästa exemplen ur medlemsstaternas praxis.

Artikel 15

Grunderna för subsidiärt skydd

Efter att i enlighet med artikel 5.2 ha fastställt att en sökande eventuellt faller inom tillämpningsområdet för detta direktiv, har medlemsstaterna tre separata men potentiellt överlappande faktorer att ta hänsyn till vid fastställandet av om en sökande bör beviljas rätt till subsidiärt skydd.

(a) Denna punkt tar upp tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, och återspeglar artikel 3 i konventionen om de mänskliga rättigheterna. Vid fastställandet av huruvida en sökande uppfyller detta kriterium, bör medlemsstaterna undvika en strängare tillämpning än vad som krävs enligt konventionen, men i enlighet med artikel II skall en ansökan alltid vara välgrundad.

(b) Här behandlas välgrundad fruktan för överträdelser av andra mänskliga rättigheter. Vid prövningen av om subsidiärt skydd skall beviljas på denna grund, skall medlemsstaterna fullt ut beakta sina skyldigheter enligt folkrättsliga instrument, till exempel Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, men begränsa tillämpningen till de fall där behovet av internationellt skydd är en förutsättning. De bör särskilt överväga om en sökandes återvändande till sitt ursprungs- eller hemvistland skulle leda till allvarlig och oberättigad skada till följd av överträdelse av en mänsklig rättighet och huruvida de har en utomterritoriell skyldighet att ge beskydd i detta sammanhang.

(c) Denna punkt reglerar situationer där en individ har fördrivits från sitt ursprungsland och inte har möjlighet att återvända dit. Definitionen i denna punkt påverkar inte tillämpningen av artikel 11.2 c och har hämtats från artikel 2 c i rådets direktiv om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer. I fråga om subsidiärt skydd måste den sökande emellertid styrka en välgrundad fruktan för sitt liv på individuell grund. Även om skälen till fruktan inte behöver vara specifika för den enskilda individen, måste vederbörande fortfarande kunna visa att fruktan är välgrundad i hans eller hennes särskilda fall. Medlemsstaterna är skyldiga att ta sig an personer inom denna kategori som anländer i samband med en "massiv tillströmning" enligt direktivet, så det är konsekvent och rimligt att inkludera dem också när de anländer individuellt, utan att kvalificera sig som flyktingar.

Artikel 16

Det subsidiära skyddets upphörande

(1) Denna punkt tar upp principen om att rätten till subsidiärt skydd bibehålls till dess och såvida inte behörig myndighet fastställer att sådant skydd inte längre behövs på grund av att orsaken till att denna rätt beviljades inte längre föreligger.

(2) Punkt 2 bygger på principen att subsidiärt skydd kan återkallas om de förändrade förhållandena i ursprungs- eller hemvistlandet är av så djupgående och varaktig natur att det inte längre finns behov av det subsidiära skyddet. En djupgående förändring av förhållandena är inte detsamma som förbättrade levnadsvillkor i ursprungslandet. Den relevanta frågeställningen är huruvida det har skett en grundläggande politisk eller samhällelig förändring, som har lett till en stabil maktstruktur som skiljer sig från den fanns när den ursprungliga välgrundade fruktan för förföljelse uppstod. En fullständig politisk omkastning är det mest uppenbara exemplet på en grundläggande förändring av förhållandena, även om hållandet av demokratiska val, en förklaring om amnesti, upphävande av förtryckande lagstiftning eller upplösning av tidigare myndighetsstrukturer också kan vara exempel på en sådan övergång.

En situation som har förändrats, men fortsätter att visa tecken på instabilitet är per definition inte varaktig. Det måste finnas objektiva och kontrollerbara bevis på att de mänskliga rättigheterna respekteras överlag i landet, och särskilt att de faktorer som gav upphov till flyktingens välgrundade fruktan för förföljelse är under varaktig kontroll eller eliminerade. Praktiska faktorer, till exempel återvändandeprogram skall väga tungt i sammanhanget, liksom rapporter från oberoende observatörer.

Artikel 17

Undantag från möjligheten att erhålla och åtnjuta subsidiärt skydd

(1) Denna artikel förbjuder medlemsstaterna att bevilja subsidiärt skydd till sökande i angivna situationer. Undantag är möjligt även om de fakta som tvingar fram undantaget har blivit kända först efter det att det internationella skyddet beviljades.

Artikeln bygger på principen att direktivet inte är tillämpligt på sökande som befinner sig i följande situationer:

(a) Här avses brott som definieras i de folkrättsliga instrument som medlemsstaterna har undertecknat, och i resolutioner som antagits av FN eller andra internationella eller regionala organisationer i den utsträckning medlemsstaterna har godtagit dem.

(b) Vid tillämpningen av denna punkt, bör den förväntade förföljelsens allvar vägas mot arten av det brott som personen i fråga misstänks för. Särskilt grymma handlingar kan, även om de begåtts med ett påstått politiskt syfte, av medlemsstaterna klassificeras som grova icke-politiska brott.

(c) Denna punkt återspeglar att de grundläggande principer som föreskrivs i FN-stadgan skall styra medlemsländerna i deras förbindelser med varandra och gentemot det internationella samfundet som helhet. Om dessa principer har överträtts av en asylsökande kan denne undantas från rätten till asyl.

(2) Undantag bör grunda sig enbart på den berörda personens individuella och medvetna uppförande.

(3) Personen har rätt att begära rättslig omprövning av beslutet i den berörda medlemsstaten. Normer för förfarandet finns i förslaget till rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus.

(4) I denna punkt anges att förbudet mot att bevilja subsidiärt skydd till dem som inte förtjänar det inte skall påverka medlemsstaternas skyldigheter enligt folkrätten, särskilt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

KAPITEL V

INNEBÖRDEN AV FLYKTINGSTATUS OCH RÄTT TILL SUBSIDIÄRT SKYDD

Artikel 18

Innebörden av internationellt skydd

(1) Denna punkt syftar till att klarlägga att flyktingstatus enligt detta direktivförslag inte i något avseende kan tolkas som en begränsning av de rättigheter som föreskrivs i artiklarna 3-34 i Genèvekonventionen.

(2) Genom denna punkt införs tre bestämmelser: den första syftar till att klargöra att bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på båda de kategorier av personer i behov av internationellt skydd som definieras i artikel 2, om inte annat anges; den andra är avsedd att garantera att övergången från att vara en sökande av internationellt skydd till att vara en flykting eller en person som omfattas av subsidiärt skydd i princip aldrig leder till ett minskat skydd; den tredje bestämmelsen i denna punkt föreskriver slutligen att samma rättigheter som beviljas flyktingar och personer som omfattas av subsidiärt skydd skall tillkomma deras familjemedlemmar.

(3) Genom denna punkt införs en allmän regel om tolkningen av bestämmelserna i kapitel 5, som måste anpassas särskilt när de är tillämpliga på personer med särskilda behov. Utan att vara uttömmande (även andra kategorier av personer med särskilda behov bör inkluderas) förtecknas här de grupper som enligt medlemsstaternas praxis och relevanta studier har ansetts ha särskilda behov i fråga om psykologstöd och sjukvård. Det ansågs nödvändigt att specificera att ensamstående kvinnor generellt sett har särskilda behov endast om de kommer från länder där de är utsatta för betydande könsrelaterad diskriminering. Andra könsspecifika hälso- och hygienbehov, till exempel rakningsredskap och kondomer för män, eller bindor och preventivmedel för kvinnor, räknas inte som särskilda behov.

Artikel 19

Skydd mot avvisning och utvisning

Denna artikel bekräftar i enlighet med artiklarna 32 och 33 i Genèvekonventionen medlemsstaternas skyldighet att inte avvisa eller utvisa flyktingar, dvs. att respektera principen om non-refoulement. Med stöd av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna bekräftas här att samma skyldighet föreligger i förhållande till offer för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Slutligen ställs krav på medlemsstaterna att inte utvisa personer som omfattas av andra former av subsidiärt skydd och att, i förhållande till respektera principen om non-refoulement, med de begränsningar som anges i artikel 32 och 33 i Genèvekonventionen.

Artikel 20

Information

I denna artikel föreskrivs att personer som åtnjuter internationellt skydd skall erhålla nödvändig information om vilka regler som styr sådant skydd. Detta överensstämmer också med gällande bestämmelser i övriga (förslag till) direktiv som rör asyl.

Artikel 21

Uppehållstillstånd

(1) Den femårsperiod som anges här är tänkt att sammanjämka medlemsstaternas olika praxis. En förutsättning för tillstånd är att kriterierna i upphörande- och undantagsklausulerna i detta direktiv är uppfyllda.

(2) I denna punkt dryftas frågan om längden på de uppehållstillstånd som beviljas personer som åtnjuter subsidiärt skydd. De flesta medlemsstater har inställningen att denna rättsliga ställning är av tillfällig natur. Därför bör personer som åtnjuter tillfälligt skydd förses med ett uppehållstillstånd som till att börja gäller i ett år. Tillståndet bör sedan förnyas automatiskt med intervall på lägst ett år, om inte tillståndsmyndigheterna fastställer att det subsidiära skyddet inte längre behövs.

Artikel 22

Ställning som varaktigt bosatt

Genom denna artikel åläggs medlemsstaterna att, trots artikel 3.2 b, tillämpa direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare och göra det direktivet tillämpligt på personer som åtnjuter subsidiärt skydd enligt det här förslaget till direktiv. Enligt kommentaren till artikel 3.2 b i förslaget till direktiv om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning gäller följande: "Även personer som omfattas av någon form av kompletterande eller subsidiärt skydd undantas från förordningens tillämpningsområde. Bristen på harmonisering på gemenskapsnivå av begreppet subsidiärt skydd utgör i själva verket ett hinder för att låta dessa personer omfattas av förslaget. Kommissionen anser dock att dessa personer, förutsatt att de är lagligt bosatta, måste kunna få rätt att omfattas av ställningen som varaktigt bosatt om de uppfyller villkoren. I rådets slutsatser från Tammerfors den 15-16 oktober 1999 anges att [asylsystemet] bör också kompletteras med åtgärder för andra former av skydd som erbjuder en lämplig status för den som behöver ett sådant skydd. Kommissionen avser att under 2001 lägga fram ett förslag om subsidiärt skydd. Där skulle man även kunna ta upp frågor om förvärv av ställning som varaktigt bosatt för denna kategori tredjelandsmedborgare." Eftersom begreppet subsidiärt skydd till stor del harmoniseras genom detta direktiv är det rimligt och konsekvent om medlemsstaterna åläggs att utsträcka tillämpningen av direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare till personer som omfattas av subsidiärt skydd i enlighet med detta direktivförslag. De som omfattas av subsidiärt skydd skall behandlas på samma sätt som flyktingar när det gäller varaktig bosättning, eftersom deras behov och villkor liknar varandra mycket. Efter att ha tillbringat den nödvändiga femårsperioden i en medlemsstat har de visat att deras behov av internationellt skydd inte längre är tillfälligt.

Artikel 23

Resedokument

(1) Här bekräftas den skyldighet som medlemsstaterna har enligt artikel 28 i Genèvekonventionen att till de personer som erkänns som flyktingar utfärda "resedokument för resor utanför statsområdet, såvida icke tungt vägande skäl hänförliga till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen tala däremot". Dokumentet skall ha den form som föreskrivs i bilagan till Genèvekonventionen.

(2) Personer som omfattas av subsidiärt skydd kan vara berättigade att söka och erhålla ett resedokument från sitt ursprungs- eller hemvistlands konsulära myndigheter (till exempel när dessa myndigheter kan fortsätta sitt arbete även om det i det land de företräder råder en situation av omfattande generaliserat och urskillningslöst våld till följd av en väpnad konflikt). Denna punkt skall säkerställa att resedokument utfärdas till personer som omfattas av subsidiärt skydd endast om dessa inte kan erhålla ett nationellt pass från sina konsulära myndigheter (till exempel för att det inte längre finns några fungerande sådana myndigheter).

Artikel 24

Tillträde till arbetsmarknaden

(1) Medlemsstaterna skall ge flyktingar möjlighet att bedriva verksamhet som anställda eller egenföretagare under samma villkor som medborgare. Denna likabehandlingsprincip gäller även lönevillkor, social trygghet i samband med verksamhet som anställd eller egenföretagare och andra anställningsvillkor. Tillträde till arbetsmarknaden främjar oberoende och ger de berörda möjlighet att försörja sig själva utan att längre behöva bistånd.

(2) Genom denna punkt kodifieras en praxis i flertalet medlemsstater som går ut på att erbjuda olika aktiviteter, till exempel arbetsmarknadsrelaterad utbildning för vuxna, fortbildning och arbetsplatspraktik till flyktingar. Syftet skall vara att underlätta deras integrering.

(3) Kommissionens föreslår som miniminorm att medlemsstaterna skall införa bestämmelser som ger personer som omfattas av subsidiärt skydd och deras medföljande familjemedlemmar tillträde till sysselsättning som anställd eller egenföretagare senast sex månader efter det att de beviljats subsidiärt skydd. Tillträde till sysselsättning främjar oberoende och ger de berörda möjlighet att försörja sig själva utan att längre behöva bistånd. Det kan också vara till fördel vid återanpassning av personer som åtnjuter subsidiärt skydd inför deras eventuella återvändande till ursprungslandet.

(4) Kommissionens föreslår som miniminorm att medlemsstaterna skall införa bestämmelser som ger personer som omfattas av subsidiärt skydd och deras medföljande familjemedlemmar tillträde till arbetsmarknadsrelaterad utbildning för vuxna, fortbildning och arbetsplatspraktik senast ett år efter det att de beviljats sådant skydd.

(5) Sedan tillträde till arbetsmarknaden beviljats enligt punkterna 1, 2, 3 och 4, skall medlemsstaterna enligt denna punkt se till att deras nationella lagstiftning om lönevillkor, social trygghet i samband med verksamhet som anställd eller egenföretagare och andra anställningsvillkor tillämpas på samma sätt som i förhållande till medborgare.

Artikel 25

Tillträde till utbildning

(1) I denna punkt regleras skolgång och utbildning för underåriga som omfattas av internationellt skydd. Det hänvisas till begreppet "underåriga" utan särskild hänvisning till "skolålder", eftersom denna ålder varierar från en medlemsstat till en annan, och enligt FN-konventionen om barnets rättigheter är underårigas rätt till skolgång inte beroende av ålder. Eftersom principen om likabehandling är tillämplig skall underåriga som åtnjuter internationellt skydd ha fritt tillträde till utbildningsväsendet. Bestämmelsen illustrerar den särskilda hänsyn som tas till underåriga i förslaget överlag.

(2) I denna punkt åläggs medlemsstaterna att ge vuxna som åtnjuter internationellt skydd tillträde till det offentliga utbildningsväsendet och till fortutbildning, vidarebildning och omskolning på samma villkor som EU-medborgare. Vuxna som omfattas av internationellt skydd kan ha tvingats överge sina studier eller sin yrkesutbildning i samband med att de lämnade ursprungslandet. De bör därför ges tillträde till det offentliga utbildningsväsendet och till yrkesförberedande utbildning, fortbildning och omskolning under den period de omfattas av tillfälligt skydd. Dessutom kan den kunskap de förvärvar på detta sätt komma till nytta inför ett eventuellt återvändande till ursprungslandet.

(3) Personer som omfattas av internationellt skydd måste ha samma rätt att få sina kvalifikationer erkända som unionsmedborgare. Detta innefattar värdmedlemsstatens skyldighet att beakta alla diplom, intyg och andra bevis på formella kvalifikationer - även sådana som förvärvats utanför EU - som personen i fråga kan visa upp samt relevant arbetslivserfarenhet. Den särskilda kunskap och kompetens som styrks genom intygen och erfarenheten i fråga skall jämföras med vilka kunskaper och kvalifikationer som krävs enligt nationella regler (mål C-238/98 Hocsman).

Artikel 26

Social trygghet

Liksom för alla som omfattas av någon form av skydd och som saknar nödvändiga försörjningsmedel, skall medlemsstaterna för dem som omfattas av internationellt skydd tillhandahålla det sociala stöd och de försörjningsmedel som krävs för ett normalt och värdigt liv under den tid som skyddet varar. Medlemsstaterna får välja hur stöd och försörjningsmedel skall tillhandahållas, så att åtgärderna överensstämmer med de sociala trygghetssystemen i de enskilda medlemsstaterna.

Artikel 27

Vård och psykologiskt stöd

(1) Genom denna punkt åläggs medlemsstaterna att ge personer som omfattas av internationellt skydd tillgång till vård och psykologiskt stöd på samma villkor som medborgarna i den medlemsstat som har beviljat skyddet.

(2) Denna punkt tar upp offer för tortyr och organiserat våld och överensstämmer med bestämmelserna i direktivet om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna. Medlemsstaterna skall erbjuda särskild medicinsk hjälp till dem som varit offer för tortyr, våldtäkt eller andra grova våldshandlingar. Även offer för organiserat eller könsrelaterat våld bör omfattas, för att säkerställa att bestämmelsen täcker människor som traumatiserats till följd av etnisk rensning.

(3) Barn är ofta offer för många typiska former av övergrepp, försummelse, exploatering, tortyr, omänsklig och förnedrande behandling eller för väpnade konflikter. Medlemsstaterna åläggs att om det behövs förse underåriga som varit offer för sådana händelser med rehabilitering, lämplig psykiatrisk vård och kvalificerad psykosocial rådgivning.

Artikel 28

Underåriga utan medföljande vuxen

Artikel 28 rör de särskilda behoven för underåriga utan medföljande vuxen.

(1) Medlemsstaterna skall så snabbt som möjligt skaffa nödvändiga ombud för asylsökande underåriga utan medföljande vuxen, så att den underåriga får sina behov tillgodosedda enligt bestämmelserna i detta direktiv.

(2) Med tanke på barnets utsatthet och risken för övergrepp införs en princip om regelbundna bedömningar av barnets situation genom lämpliga sociala myndigheter.

(3) I punkt 3 behandlas regler som skall ses som ett uttryckligt krav på genomförande av principen om att skydda barnets intressen när det gäller mottagningsvillkor. Medlemsstaterna åläggs att tillhandahålla underåriga som ansöker om internationellt skydd med en av de förtecknade formerna av logi från den stund de beviljas rätt till inresa och vistelse på territoriet till dess att de måste lämna det land där ansökan lämnades in eller där ansökan prövas.

(4) Vidare föreskrivs att syskon måste hållas samman (denna regel medger avvikelser endast i särskilda undantagsfall, till exempel vid plötslig massiv tillströmning av asylsökande, och då endast under kortare perioder) och att de bör byta bostad så sällan som möjligt.

(5) Denna punkt rör försök att spåra släktingar, och den konfidentialitetsprincip som skall tillämpas i samband med sådana insatser (som skall ligga i barnets intresse).

(6) För att i största möjliga utsträckning tillgodose asylsökande underårigas behov under asylförfarandena, skall medlemsstaterna se till att personal som arbetar med barn utan medföljande vuxen får lämplig utbildning om barnens behov.

Artikel 29

Tillgång till lämplig logi

Denna artikel rör frågan om logi. De miniminormer som föreskrivs här gör det möjligt för medlemsstaterna att tillhandahålla bostad eller härbärgering för personer som omfattas av internationellt skydd, som en del av medlemsstaternas nationella mottagningssystem. I vissa fall kan det vara befogat med tillfälliga mottagningscenter. Andra möjligheter är kollektivboende eller separata lägenheter. Lämplig logi innebär att könsindelade bostäder och sanitetsanläggningar skall tillhandahållas för ensamstående flyktingar. Om tillräckliga resurser saknas får medlemsstaterna som ett alternativ förse personer som omfattas av internationellt skydd med de medel som behövs för att de själva skall kunna skaffa sig en bostad.

Artikel 30

Rätt att röra sig fritt inom medlemsstaten

Genom denna artikel förbjuds den medlemsstat som beviljat internationellt skydd att begränsa rätten att röra sig fritt för personer som beviljats sådant skydd inom dess territorium.

Artikel 31

Möjlighet att ta del i integrationsfrämjande åtgärder

(1) Genom denna artikel lagfästs en praxis som förekommer i de flesta av medlemsstaterna. Kommissionen välkomnar den uppmärksamhet som medlemsstaterna redan riktat mot de många besläktade situationer (utbildning, social trygghet, sjukvård, bostäder och andra arrangemang som är viktiga för integrationen), som spelar en avgörande roll när det gäller att främja en lyckad integration av flyktingar i samhället, i synnerhet på arbetsmarknaden. Kommissionen anser det nödvändigt att ge särskilt stöd till missgynnade kategorier, dit många flyktingar kan hänföras, och inte bara ge dem lika tillgång till arbetsmarknaden och utbildningssystemet i allmänhet. Som stöd för detta erinrar kommissionen om riktlinje nr 7 i sysselsättningsriktlinjerna för 2001 (rådets beslut 2001/63/EG av den 19 januari 2001 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik 2001), som lyder enligt följande:

"7. Varje medlemsstat skall göra följande:

- Upptäcka och motverka alla former av diskriminering när det gäller möjligheterna att komma ut på arbetsmarknaden och att få tillgång till utbildning.

- Utveckla integrationsvägar bestående av effektiva, förebyggande och aktiva politiska åtgärder som främjar utsatta eller mindre gynnade gruppers och individers integrering på arbetsmarknaden, i syfte att undvika att personer marginaliseras, att det uppstår "arbetande fattiga" och att människor blir utslagna.

- Genomföra lämpliga åtgärder för att tillgodose de behov som funktionshindrade, etniska minoriteter och migrerande arbetstagare har när det gäller deras integrering på arbetsmarknaden och vid behov fastställa nationella mål i detta hänseende."

Program för att underlätta integreringen av flyktingar i samhället kan till exempel innefatta

(a) en "skräddarsydd handlingsplan" för anställning och utbildning,

(b) språkkurser,

(c) grundläggande och högre fortbildningskurser,

(d) åtgärder för att främja självförsörjning,

(e) evenemang för att introducera medlemsstatens historia och kultur,

(f) evenemang organiserade tillsammans med medlemsstatens medborgare för att främja ömsesidig förståelse.

Program av ovan nämnda typer kan vara berättigade till finansiering ur den europeiska flyktingfonden.

(2) Här föreskrivs att personer som omfattas av subsidiärt skydd skall ges möjlighet att delta i de program som tas upp och beskrivs i punkt 1 senast ett år efter det att de beviljades skyddet.

Artikel 32

Frivilligt återvändande

Genom denna artikel beviljas personer som anses vara i behov av internationellt skydd tillträde till program för frivilligt återvändande för dem som frivilligt vill återvända till sitt ursprungsland. Medlemsstaterna uppmuntras att underlätta sådant återvändande. Fullständiga upplysningar om villkoren för återvändande skall lämnas till dem som väljer att återvända frivilligt. Medlemsstaterna kan arrangera resor till ursprungslandet för personer som vill återvända. Sådana resor gör det möjligt för dem att på plats, under en kortare tid, undersöka förhållandena i ursprungslandet, om de tryggt kan återvända, hur möjligheterna ser ut till återanpassning och så vidare, innan själva återvändandet äger rum. Programmen kan vara berättigade till finansiering ur Europeiska flyktingfonden.

KAPITEL VI

ADMINISTRATIVT SAMARBETE

Artikel 33

Samarbete

I artikel 33 behandlas samarbete mellan medlemsstaterna samt mellan medlemsstaterna och kommissionen.

Medlemsstaterna åläggs att utse en nationell kontaktpunkt och vidta lämpliga åtgärder för att etablera direkt samarbete, inklusive ömsesidiga studiebesök, och utbyte av information mellan de behöriga myndigheterna.

Artikel 34

Personal och resurser

I artikel 34 behandlas frågor om personal och materiella resurser.

(1) Denna punkt bygger på uppfattningen att asylsökande är en grupp med särskild bakgrund och särskilda behov. Medlemsstaterna skall se till att myndigheter och organisationer som medverkar till genomförandet av detta direktiv har fått den utbildning som behövs med hänsyn till deras behov.

(2) I punkt 2 åläggs medlemsstaterna att anslå de medel som behövs för att kunna genomföra de nationella bestämmelser som antas enligt detta direktiv.

KAPITEL VII

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 35

Förbud mot diskriminering

Inom målgruppen för direktivet om internationellt skydd kan det finnas personer med olika ras, etniskt ursprung, nationalitet, religion och åskådningar. Här understryks att beviljandet av internationellt skydd måste vara frikopplat från alla former av diskriminering på grundval av dessa faktorer och andra, exempelvis kön, ålder, sexuell läggning eller funktionshinder, och att medlemsstaterna måste se till att denna princip respekteras.

Lydelsen bygger på artikel 3 i Genèvekonventionen, artikel 13 i EG-fördraget och artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Bestämmelsen påverkar inte skyldigheter som följer av folkrättsliga instrument, t.ex. Europeiska konventionen om skyddet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (artikel 14).

Artikel 36

Rapporter

I artikel 36 behandlas rapportering. Kommissionen åläggs att upprätta en rapport om medlemsstaternas tillämpning av direktivet för att uppfylla sin roll att genomföra de bestämmelser som institutionerna antagit i enlighet med fördraget. Kommissionen tilldelas också uppgiften att föreslå eventuella ändringar av direktivet.

En första rapport skall inlämnas senast två år efter slutdatum för införlivande av direktivet i medlemsstaterna. Medlemsstaterna bör tillsända kommissionen all den information som kan vara till användning vid upprättandet av denna rapport.

Efter den första rapporten skall kommissionen upprätta en rapport om tillämpningen av direktivet åtminstone vart femte år.

Artikel 37

Införlivande

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 30 april 2004. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de lagar och andra författningar som antas för att genomföra detta direktiv.

Artikel 38

Ikraftträdande

I denna artikel föreskrivs vilken dag direktivet skall träda i kraft. Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

2001/0207 (CNS)

Förslag till RÅDETS DIREKTIV om miniminormer för när medborgare i tredje land och statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna, särskilt artikel 63.1 c, 63.2 a och 63.3 a i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [1],

[1] EGT C

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [2],

[2] EGT C

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [3],

[3] EGT C

med beaktande av Regionkommitténs yttrande [4], och

[4] EGT C

av följande skäl:

(1) En gemensam asylpolitik, som omfattar ett gemensamt europeiskt asylsystem, utgör en integrerande del av Europeiska unionens mål att gradvis inrätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som är öppet för personer som tvingade av omständigheterna söker skydd inom Europeiska gemenskapen på laglig väg.

(2) Europeiska rådet enades vid sitt särskilda möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 om att arbeta för att ett gemensamt europeiskt asylsystem skapas, grundat på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, kompletterad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967, och på så sätt garantera att ingen skickas tillbaka för att bli utsatt för förföljelse, det vill säga att principen om "non-refoulement" upprätthålls.

(3) Genèvekonventionen och dess protokoll utgör grundstenen i det folkrättsliga systemet för skydd av flyktingar.

(4) I slutsatserna från Tammerfors anges att ett gemensamt europeiskt asylsystem på kort sikt bör omfatta en tillnärmning av reglerna för erkännande och innebörd av flyktingstatus.

(5) I slutsatserna förtydligas att bestämmelserna om flyktingsstatus även bör kompletteras med åtgärder för andra former av skydd som erbjuder en lämplig status för den som behöver ett sådant skydd.

(6) Huvudsyftet med detta direktiv är att garantera en miniminivå av skydd i alla medlemsstater för personer som har ett verkligt skyddsbehov, därför att de inte rimligen kan räkna med att få skydd i sitt ursprungs- eller hemvistland.

(7) Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Direktivet syftar särskilt till att säkerställa full respekt för den mänskliga värdigheten och de asylsökandes och deras medföljande familjemedlemmars rätt att söka asyl, och att de skyddas i händelse av flyttning, utvisning eller utlämning, samt till att främja tillämpningen av artikel 18 och artikel 19 i denna stadga.

(8) Detta direktiv bör genomföras utan att det påverkar tillämpningen av medlemsstaternas befintliga skyldigheter enligt folkrätten.

(9) Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av protokollet om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater, som bifogas Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

(10) Erkännandet av flyktingstatus skall endast ses som en fastställelse av redan existerande rättigheter.

(11) The Handbook on Procedures and Criteria for Determining Refugee Status (flyktinghandboken), som utarbetats av FN:s flyktingkommissariat, ger medlemsstaterna värdefull vägledning när det gäller att fastställa flyktingstatus enligt artikel 1 i Genèvekonventionen.

(12) Det bör fastställas miniminormer för definitionen och innebörden av flyktingstatus för att vägleda medlemsstaternas behöriga myndigheter vid tillämpningen av Genèvekonventionen.

(13) Det är nödvändigt att se till att tillämpningen av kriterierna för när asylsökande skall betraktas som flyktingar i den mening som avses i artikel 1 i Genèvekonventionen är enhetlig.

(14) Det är särskilt nödvändigt att införa en gemensam uppfattning av följande begrepp: skyddsbehov på plats (sur place), upphov till skada och källor till skydd, internt skydd och förföljelse, inklusive orsakerna till förföljelse.

(15) Det är särskilt nödvändigt att införa ett gemensamt begrepp för förföljelsegrunden "tillhörighet till viss samhällsgrupp", som bör tolkas så att det innefattar både grupper som kan definieras utifrån vissa grundläggande egenskaper, till exempel kön och sexuell läggning, och grupper, t.ex. fackföreningar som består av personer som har en gemensam bakgrund eller egenskap som är så grundläggande för personernas identitet eller samvete, att de inte bör tvingas avstå från deltagande.

(16) När underåriga ansöker om internationellt skydd är det särskilt viktigt att medlemsstaterna vid sin prövning beaktar typer av förföljelse som är specifika för barn, till exempel rekrytering av barn som soldater, smuggling av barn för sexindustrins räkning och tvångsarbete.

(17) Det bör även fastställas miniminormer för definitionen och innebörden av subsidiär skyddsstatus.Ordningen för subsidiärt skydd bör fungera som ett komplement till den ordning för skydd av flyktingar som finns i Genèvekonventionen.

(18) Det är nödvändigt att införa kriterier för att fastställa vilka av dem som ansöker om internationellt skydd som är berättigade till subsidiär skyddsstatus. Kriterierna bör hämtas från de internationella förpliktelserna enligt instrumenten för mänskliga rättigheter och från medlemsstaternas praxis.

(19) Tillnärmningen av reglerna om erkännande och innebörd av flyktingstatus och subsidiärt skydd bör bidra till att begränsa de asylsökandes benägenhet att flytta mellan medlemsstaterna enbart på grund av skillnader i de villkor som erbjuds.

(20) Detta direktiv bör inte påverka sådana villkor som gör att medlemsstaterna, enligt sin inhemska lagstiftning, kan tillåta personer att resa in på eller stanna kvar inom sina territorier om deras säkerhet skulle vara i fara om de återlämnades till hemlandet på grund av förhållanden som inte omfattas av detta direktiv.

(21) Det ligger i miniminormernas natur att medlemsstaterna får införa eller behålla förmånligare bestämmelser för tredjelandsmedborgare och statslösa personer som söker internationellt skydd i en medlemsstat, om en sådan ansökan anses bygga på förutsättningen att personen i fråga antingen är flykting i den mening som avses i artikel 1 A i Genèvekonventionen, eller en person som av andra skäl behöver internationellt skydd.

(22) Vad gäller målsättningar och innehåll syftar detta direktiv, i överensstämmelse med artikel 2 och artikel 3.2 i EG-fördraget, till att undanröja ojämlikhet och främja jämlikhet mellan kvinnor och män.

(23) Medlemsstaterna bör i första hand ta hänsyn till "barnens bästa" när de genomför detta direktiv.

(24) Genomförandet av detta direktiv bör utvärderas regelbundet.

(25) Eftersom målen för den planerade åtgärden, nämligen att fastställa miniminormer för medlemsstaternas beviljande av internationellt skydd till tredjelandsmedborgare och statslösa personer inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför,. på grund av den planerade åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen som anges i samma artikel går direktivet inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att införa miniminormer för när medborgare i tredje land och statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt för dessa personers rättsliga ställning.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

(a) internationellt skydd: flyktingstatus och subsidiär skyddsstatus.

(b) Genèvekonventionen: Konventionen om flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951, kompletterad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967.

(c) flykting: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som uppfyller kraven i artikel 1.A i Genèvekonventionen som avses i kapitel II och III i detta direktiv.

(d) flyktingstatus: den rättsliga ställning en medlemsstat beviljar en person som är flykting och som beviljas rätt till inresa och vistelse som sådan i den medlemsstaten.

(e) person som uppfyller kraven för subsidiärt skydd: en person som inte uppfyller kraven för flyktingstatus, men som av andra skäl uppfyller reglerna om internationellt skydd i kapitel II och IV i detta direktiv.

(f) subsidiär skyddsstatus: den rättsliga ställning som en medlemsstat beviljar en tredjelandsmedborgare eller statslös person som uppfyller kraven för subsidiärt skydd och som sådan beviljas rätt till inresa och vistelse i den medlemsstaten.

(g) ansökan om internationellt skydd : en ansökan från en tredjelandsmedborgare eller statslös person om skydd av en medlemsstat som kan antas ha lämnats in på den grunden att sökanden är en flykting eller en person som uppfyller kraven för subsidiärt skydd. En ansökan om internationellt skydd presumeras vara en asylansökan, om inte en tredjelandsmedborgare eller statslös person uttryckligen begär en annan typ av skydd som kan omfattas av en separat ansökan.

(h) asylansökan: en ansökan från en tredjelandsmedborgare eller statslös person om internationellt skydd av en medlemsstat som kan antas ha lämnats in på den grunden att sökanden är en flykting i den mening som avses i artikel 1.A i Genèvekonventionen.

(i) ansökan om subsidiärt skydd: en ansökan från en tredjelandsmedborgare eller statslös person om internationellt skydd av en medlemsstat som inte kan antas ha lämnats in på den grunden att sökanden är en flykting i den mening som avses i artikel 1.A i Genèvekonventionen, eller som har lämnats in efter avslag på en sådan ansökan, men som kan antas ha lämnats in på den grunden att sökanden är en person som uppfyller kraven för subsidiärt skydd.

(j) familjemedlemmar:

(i) make eller maka till sökanden eller hans eller hennes ogifta partner i ett stabilt förhållande, om ogifta par jämställs med gifta par i den berörda medlemsstatens lagstiftning och praxis,

(ii) barn till sådana par som avses i (i) eller till den sökande, på villkor att de är ogifta och beroende av honom eller henne för sin försörjning, men utan hänsyn till om de fötts inom eller utom äktenskapet eller adopterats,

(iii) andra nära släktingar som levde tillsammans som en del av familjen vid tidpunkten för avfärden från ursprungslandet, och som då var helt eller delvis beroende av den sökande för sin försörjning.

(k) medföljande familjemedlemmar: familjemedlemmar till den sökande som befinner sig i samma medlemsstat som denne när asylansökan lämnas in.

(l) underåriga utan medföljande vuxen: tredjelandsmedborgare och statslösa personer under arton år som kommer till en medlemsstats territorium utan att vara i sällskap med en vuxen som enligt lag eller sedvana ansvarar för dem, så länge de i praktiken inte tas om hand av en sådan person; begreppet omfattar också underåriga som ställts ensamma efter det att de rest in på en medlemsstats territorium.

(m) uppehållstillstånd: varje tillstånd som utfärdats av myndigheterna i en medlemsstat i enlighet med dennas lagstiftning och som ger en medborgare i tredje land eller statslös person rätt att bosätta sig på dess territorium.

(n) ursprungsland: det land där en person är medborgare eller tidigare hade sitt hemvist.

Artikel 3

Räckvidd

Detta direktiv skall tillämpas på alla tredjelandsmedborgare och statslösa personer som ansöker om internationellt skydd vid medlemsstaternas gränser eller inom deras territorier, inklusive deras medföljande familjemedlemmar och på alla personer som redan får sådant skydd.

Artikel 4

Förmånligare bestämmelser

Medlemsstaterna får införa eller behålla förmånligare bestämmelser för att fastställa vem som skall betraktas som flykting eller person som behöver subsidiärt skydd och för att fastställa innebörden avinternationellt skydd, förutsatt att de är förenliga med detta direktiv.

KAPITEL II

FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR INTERNATIONELLT SKYDD

Avsnitt I

Internationellt skydd

Artikel 5

Det internationella skyddets beståndsdelar

1. Flyktingstatus skall beviljas tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och är oförmögen eller, på grund av sådan fruktan, ovillig att begagna sig av det landets skydd, och statslösa personer som befinner sig utanför det land där de tidigare hade sitt hemvist och är oförmögna eller, på grund av sådan fruktan, ovilliga att återvända dit.

2. Utan att det påverkar befintliga konstitutionella skyldigheter, skall subsidiärt skydd beviljas varje tredjelandsmedborgare eller statslös som inte uppfyller kraven för flyktingstatus enligt kriterierna i kapitel III i detta direktiv, eller vars ansökan uttryckligen gjordes på grunder som inte omfattade Genèvekonventionen, och som med anledning av en välgrundad fruktan för sådan allvarlig och oberättigad skada som beskrivs i artikel 15, har tvingats fly ifrån eller stanna utanför sitt ursprungsland och är oförmögen eller, på grund av sådan fruktan, ovillig att begagna sig av det landets skydd.

3. Den sökandes fruktan för att utsättas för förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada i ursprungslandet skall prövas i enlighet med avsnitt 2.

Artikel 6

Utsträckning av det internationella skyddet till att omfatta medföljande familjemedlemmar

1 Medlemsstaterna skall se till att medföljande familjemedlemmar har rätt till samma rättsliga ställning som den som ansöker om internationellt skydd.

2 Bestämmelsen i punkt 1 skall inte vara tillämplig om den medföljande familjemedlemmen undantas från flyktingstatus och subsidiär skyddsstatus enligt kapitel III och IV.

Avsnitt 2

Bedömning av den sökandes fruktan för förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada

Artikel 7

Prövning av ansökningar om internationellt skydd

Vid prövning av den sökandes fruktan för förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada, skall medlemsstaterna åtminstone beakta följande omständigheter:

(a) Alla relevanta uppgifter om ursprungslandet vid tidpunkten för beslutet om ansökan.

(b) Huruvida den sökandes fruktan för förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada i ursprungslandet är objektivt fastställd, i så måtto att det finns starka skäl som tyder på att den sökande kommer att förföljas eller utsättas för allvarlig skada om han eller hon återvänder till ursprungslandet.

(c) Huruvida den sökande redan har varit utsatt för förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada, eller för direkta hot om förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada, och detta är en starkindikation på att det finns en möjlig risk för ytterligare förföljelse eller skada i framtiden.

(d) Den sökandes personliga ställning och förhållanden, inklusive faktorer som bakgrund, kön, hälsa och funktionshinder, för att kunna bedöma omfattningen av förföljelsen eller skadan. Om formen av förföljelse är köns- eller barnspecifik ,skall det beaktas att förföljelse, enligt Genèvekonventionen, kan ta sig uttryck i sexuellt våld eller andra könsspecifika yttringar.

(e) Huruvida det finns tillförlitliga uppgifter om att gällande lagar eller förordningar i ursprungslandet tillämpas så att det tillåts eller tolereras att den sökande förföljs eller åsamkas annan allvarlig och oberättigad skada.

Artikel 8

Behov av internationellt skydd som uppstår på plats (sur place)

1. En välgrundad fruktan för förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada kan grunda sig på händelser som har ägt rum efter det att den sökande lämnade sitt ursprungsland.

2. En välgrundad fruktan för förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada kan grunda sig på verksamhet som den sökande engagerat sig i sedan han eller hon lämnade sitt ursprungsland, utom om det kan fastställas att verksamheten hade som enda syfte att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att lämna in en ansökan om internationellt skydd. Detta skall inte anses vara fallet om den verksamhet som åberopas är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som den sökande hade i ursprungslandet, och denna verksamhet hänför sig till grunderna för erkännande av behovet av internationellt skydd.

Artikel 9

Upphov till skada och källor till skydd

1. Medlemsstaterna skall anse att fruktan för förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada är välgrundad, oavsett om hotet om förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada härrör från

(a) staten,

(b) partier eller organisationer som kontrollerar staten,

(c) grupper som inte företräder staten, om staten är oförmögen eller ovillig att tillhandahålla effektivt skydd.

2. Vid bedömningen av om det finns ett effektivt skydd i fall där hotet om förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada härrör från grupper som inte företräder staten, skall medlemsstaterna beakta om staten i vidtar skäliga åtgärder för att förebygga att förföljelse eller skada åsamkas, och huruvida den sökande har skälig tillgång till sådant skydd. Det skall finnas ett nationellt skyddssystem och möjligheter till avslöjande, åtal och bestraffning av handlingar som utgör förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada. Om staten kan tillhandahålla ett effektivt skydd, skall fruktan för förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada inte anses välgrundad och medlemsstaterna skall i dessa fall inte godta att det finns ett behov av skydd.

3. Enligt detta direktiv kan statligt skydd också lämnas av internationella organisationer och stabila statsliknande myndigheter som kontrollerar ett klart avgränsat territorium av betydande storlek och stabilitet, och som är kapabla och villiga att genomdriva rättigheter och skydda en individ från skada på samma sätt som en internationellt erkänd stat.

Artikel 10

Internt skydd

1. När medlemsstaterna väl har konstaterat att fruktan för förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada är välgrundad, får de pröva huruvida denna fruktan är klart begränsad till en viss del av ursprungslandets territorium och i så fall, huruvida den sökande rimligen kan återsändas till en annan del av landet, där det inte skulle finnas någon välgrundad fruktan för förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada.

Vid denna prövning skall det råda en stark presumtion mot att finna internt skydd som ett möjligt alternativ till internationellt skydd, om förföljaren är, eller är lierad med landets regering.

2. Vid prövning av om en sökande skäligen kan återsändas till en annan del av landet i enlighet med punkt 1, skall medlemsstaterna beakta de säkerhetsförhållanden och den politiska och sociala situation som råder i den delen av landet, inklusive respekten för mänskliga rättigheter, och till den sökandes personliga förhållanden, inklusive ålder, kön, hälsa och familjesituation samt etniska, kulturella och sociala band.

KAPITEL III

FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR FLYKTINGSTATUS

Artikel 11

Förföljelsens natur

1. Vid bestämmandet av huruvida en välgrundad fruktan för förföljelse har konstaterats objektivt, skall begreppet förföljelse som ett minimum anses omfatta följande situationer:

(a) Att på grundval av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp åsamka allvarlig och oberättigad skada eller diskriminering, som till sin natur eller för att den upprepas är tillräckligt allvarlig för att utgöra en betydande risk för den sökandes liv, frihet eller säkerhet eller för att hindra den sökande från att leva i sitt ursprungsland.

(b) Rättsliga, administrativa, polisiära och/eller judiciella åtgärder, om dessa utformas eller genomförs på ett diskriminerande sätt på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp och utgör en betydande risk för den sökandes liv, frihet eller säkerhet eller hindrar den sökande från att leva i sitt ursprungsland.

(c) Åtal eller bestraffning för brott om, på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp,

(i) den sökande antingen nekas möjlighet att få sin sak omprövad eller får oproportionell eller diskriminerande bestraffning,

(ii) den sökande riskerar att åtalas eller straffas för ett visst brott som innebär kriminalisering av en grundläggande rättighet.

(d) Åtal eller bestraffning på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp för vägran att uppfylla ett allmänt krav på värnplikt

(d) (i) om villkoren i punkt c) (i) är tillämpliga,

(ii) i situationer av krig eller konflikt, om personen i fråga kan visa att militärtjänsten kommer att kräva hans eller hennes deltagande i militär verksamhet som är oförenlig med den sökandes djupt kända moraliska, religiösa eller politiska övertygelse, eller andra giltiga samvetsskäl.

2.. Följande principer skall, som ett minimum, ligga till grund för fastställandet av huruvida en välgrundad fruktan för förföljelse bör leda till att en sökande erkänns som flykting:

(a) Det är irrelevant huruvida förföljelsen härrör från staten, partier eller organisationer som kontrollerar staten, eller grupper som inte företräder staten, om staten saknar förmåga eller vilja att tillhandahålla ett effektivt skydd.

(b) Det är irrelevant huruvida den sökande faktiskt har de särdrag i fråga om ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning som är skälet till förföljelsen, om ett sådant särdrag tillskrivs honom eller henne av den som står för förföljelsen.

(c) Det är irrelevant huruvida den sökande kommer från ett land där många eller alla personer riskerar allmänt förtryck eller våld.

Artikel 12

Skäl till förföljelsen

Vid fastställandet av huruvida en välgrundad fruktan för förföljelse grundar sig på skäl som har att göra med ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp, skall som ett minimum följande faktorer beaktas:

(a) Begreppet ras skall innefatta färg, härkomst eller tillhörighet till en viss etnisk grupp.

(b) Begreppet religion skall innefatta teistiska, icke-teistiska och ateistiska trosuppfattningar, deltagande i, eller avstående från deltagande i, formella privata eller offentliga gudstjänster, enskilt eller tillsammans med andra, samt andra religiösa handlingar eller åsiktsyttringar, eller former av personligt eller gemensamt handlande grundat på eller påbjudet genom någon trosriktning.

(c) Begreppet nationalitet skall inte bara omfatta medborgarskap, utan även tillhörighet till en grupp som definieras genom dess kulturella, etniska eller språkliga identitet, gemensamma geografiska ursprung eller politiska bakgrund eller dess förbindelser med befolkningen i en annan stat.

(d) Begreppet samhällsgrupp skall innefatta grupper som kan definieras utifrån vissa grundläggande egenskaper, till exempel sexuell läggning, ålder eller kön, och grupper av personer som har en gemensam bakgrund eller egenskap som är så grundläggande för personernas identitet eller samvete att de inte skall tvingas avstå från deltagande. Begreppet skall även innefattagrupper av individer som ur rättslig synvinkel behandlas som "mindervärdiga".

(e) Begreppet politisk åskådning skall inbegripa när någon omfattar eller uppfattas omfatta en åsikt i en fråga som rör staten eller regeringen och dess politik, oavsett om han eller hon har handlat i linje med denna åsikt eller inte.

Artikel 13

Flyktingstatusens upphörande

1. Medlemsstaterna skall upprätthålla flyktingstatus till dess och såvida inte flyktingen

(a) frivilligt åter begagnar sig av skydd i det land där han eller hon är medborgare, eller

(b) efter att ha förlorat sitt medborgarskap, frivilligt har återförvärvat detta, eller

(c) har förvärvat en ny nationalitet, och åtnjuter skydd i det land där han eller hon är ny medborgare, eller

(d) frivilligt har återvänt för att bosätta sig i det land som vederbörande lämnade eller stannade utanför på grund av fruktan för förföljelse, eller

(e) på grund av att de förhållanden som varit för handen när vederbörande erkändes som flykting har upphört, inte längre kan fortsätta att vägra att begagna sig av skyddet i det land där han eller hon är medborgare.

(f) på grund av att de förhållanden som varit för handen när han eller hon erkändes som flykting har upphört, kan återvända till det land där han eller hon tidigare var bosatt som statslös.

I de fall som avses i a-f får uppehållstillståndet återkallas.

Vid tillämpningen av e skall medlemsstaterna beakta huruvida förhållandena har ändrats så grundläggande och varaktigt att flyktingen inte längre har en välgrundad fruktan för förföljelse.

2. Den medlemsstat som har beviljat flyktingstatus bär bevisbördan när det gäller att fastställa om en individs behov av internationellt skydd har upphört av något av de skäl som anges i punkt 1.

Artikel 14

Undantag från möjlighet att få och inneha flyktingstatus

1. Medlemsstaterna skall från flyktingsstatus undanta sökande

(a) som för närvarande får skydd eller bistånd från andra organ eller kontor inom Förenta nationerna än FN:s flyktingkommissariat,

(b) som av de behöriga myndigheterna i bosättningslandet tillerkänns samma rättigheter och skyldigheter som följer med medborgarskap i det landet,

(c) om det finns starka skäl för att anta att sökanden

(i) har förövat brott mot freden, krigsförbrytelse eller brott mot mänskligheten, sådana dessa brott definieras i de internationella överenskommelser, som tillkommit för att meddela bestämmelser om sådana brott, eller

(ii) har förövat ett grovt icke-politiskt brott utanför tillflyktslandet, innan vederbörande fick tillträde till det landet som flykting, eller

(iii) har gjort sig skyldig till gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser.

2. Grunderna för undantag från flyktingstatus får bara baseras på den berörda personens individuella och medvetna uppträdande.

3. Medlemsstaterna skall se till att personer som undantagits på detta sätt har rätt att föra talan inför domstol mot ett beslut att undanta dem från internationellt skydd.

4. Tillämpningen av undantagfår inte i något avseende påverka medlemsstaternas skyldigheter enligt folkrätten.

KAPITEL IV

FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR SUBSIDIÄR SKYDDSSTATUS

Artikel 15

Grunderna för subsidiärt skydd

I enlighet med artikel 5.2 skall medlemsstaterna bevilja subsidiär skyddsstatus till personer som söker internationellt skydd och som befinner sig utanför sina ursprungsländer och inte kan återvända dit med anledning av en välgrundad fruktan för att utsättas för följande former av allvarlig och oberättigad skada:

(a) Tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

(b) Brott mot en mänsklig rättighet som är tillräckligt allvarligt för att medlemsstatens förpliktelser enligt folkrätten skall träda in.

(c) Ett hot mot personens liv, säkerhet eller frihet till följd av urskillningslöst våld i situationer av väpnad konflikt, eller som ett resultat av systematiska eller utbredda överträdelser av mänskliga rättigheter.

Artikel 16

Upphörande av subsidiär skyddsstatus

1. Medlemsstaterna skall se till att subsidiär skyddsstatus upprätthålls till dess att de behöriga myndigheterna har fastställt att ett sådant skydd inte längre behövs; i dessa fall får uppehållstillståndet återkallas.

2. Subsidiär skyddsstatus får återkallas om de förhållanden i ursprungslandet som ledde till att sådan status beviljades enligt artikel 15 inte längre är för handen, eller om förhållandena ändras så grundläggande och varaktigt att behovet av subsidiärt skydd upphör.

Artikel 17

Undantag från subsidiär skyddsstatus

1. Medlemsstaterna skall från subsidiär skyddsstatus undanta sökande om det finns starka skäl för att anta att den sökande

(a) har förövat brott mot freden, krigsförbrytelse eller brott mot mänskligheten, sådana dessa brott definieras i de internationella överenskommelser, som tillkommit för att meddela bestämmelser om sådana brott,

(b) har förövat ett grovt icke-politiskt brott utanför tillflyktslandet, innan vederbörande fick tillträde till det landet som flykting,

(c) har gjort sig skyldig till gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser.

2. Grunderna för undantag från subsidiär skyddsstatus får bara baseras på den berörda personens individuella och medvetna uppträdande.

3. Medlemsstaterna skall se till att personer som undantagits på detta sätt har rätt att föra talan inför domstol mot ett beslut att undanta dem från internationellt skydd.

4. Tillämpningen av undantag får inte i något avseende påverka medlemsstaternas skyldigheter enligt folkrätten.

KAPITEL V

INNEBÖRDEN AV FLYKTINGSTATUS OCH SUBSIDIÄR SKYDDSSTATUS

Artikel 18

Innebörden av internationellt skydd

1. Bestämmelserna i detta kapitel skall inte påverka de rättigheter som följer av Genèvekonventionen.

2. Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas både på flyktingar och personer som uppfyller kraven för subsidiärt skydd, om inte något annat anges. De rättigheter som är förbundna med skyddsstatus får inte vara mindre omfattande än de som tillkommer de sökande under beslutsförfarandet och skall i lika mån tillkomma familjemedlemmarna till den som fått skydd.

3. Vid genomförandet av bestämmelserna i detta kapitel skall medlemsstaterna beakta situationen för personer med särskilda behov, till exempel underåriga i allmänhet, underåriga utan medföljande vuxen, funktionshindrade, äldre, ensamstående föräldrar med underåriga barn, offer för tortyr eller sexuella övergrepp eller sexuellt utnyttjande samt personer som lider av hälsoproblem av mental eller fysisk karaktär, och havande kvinnor. Medlemsstaterna skall även beakta situationen för ensamstående kvinnor som utsätts för betydande könsdiskriminering i sina ursprungsländer.

Artikel 19

Skydd mot avvisning eller utvisning

Medlemsstaterna skall respektera principen om non-refoulement och inte avvisa eller utvisa personer som har internationellt skydd, om inte en sådan åtgärd står i överensstämmelse med deras internationella förpliktelser.

Artikel 20

Information

Medlemsstaterna skall omedelbart sedan internationellt skydd beviljats personer som erkänts vara i behov av sådant skydd, lämna dem tydlig information på ett språk som de kan förutsättas förstå om de villkor som är förbundna med respektive skyddssystem.

Artikel 21

Uppehållstillstånd

1. Så snart flyktingstatus har beviljats skall medlemsstaterna utfärda ett uppehållstillstånd till flyktingarna och deras medföljande familjemedlemmar som skall gälla i minst fem år och varaautomatiskt förnybart.

2. Så snart subsidiär skyddsstatus har beviljats skall medlemsstaterna utfärda ett uppehållstillstånd till personer som har sådan status och deras medföljande familjemedlemmar som skall gälla i minst ett år. Uppehållstillståndet skall förnyas automatiskt med intervaller om minst ett år, till dess att de behöriga myndigheterna fastslår att sådant skydd inte längre behövs.

Artikel 22

Ställning som varaktigt bosatt

Trots vad som sägs i artikel 3.2 b i [rådets direktiv .../...EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning [5]] skall medlemsstaterna bevilja personer som har subsidiär skyddsstatus ställning som varaktigt bosatta på samma villkor som gäller för flyktingar enligt det direktivet.

[5] EGT L

Artikel 23

Resedokument

1. Medlemsstaterna skall utfärda resedokument till personer som de beviljat flyktingsstatus i den form som anges i bilagan till Genèvekonventionen, för resor utanför deras territorier, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat.

2. Medlemsstaterna skall utfärda resedokument till personer som har subsidiär skyddsstatus och som inte kan få ett nationellt pass.

Artikel 24

Tillgång till arbete

1. Medlemsstaterna skall så snart flyktingsstatus har beviljats ge flyktingar rätt att vara anställda eller bedriva verksamhet som egenföretagare på samma villkor som egna medborgare.

2. Medlemsstaterna skall se till att flyktingar erbjuds aktiviteter såsom arbetsmarknadsrelaterad utbildning för vuxna, fortbildning och arbetsplatspraktik på samma villkor som egna medborgare.

3. Medlemsstaterna skall ge personer som har subsidiär skyddsstatus rätt att vara anställda eller bedriva verksamhet som egenföretagare på samma villkor som egna medborgare inom sex månader från det att sådan status beviljades.

4. Medlemsstaterna skall se till att personer som har subsidiär skyddsstatus inom högst ett år efter det att sådan status beviljades har tillträde till aktiviteter såsom arbetsmarknadsrelaterad utbildning för vuxna, fortbildning och arbetsplatspraktik, på samma villkor som egna medborgare.

5. Efter det att tillträde till arbetsmarknaden har beviljats i enlighet med punkterna 1 och 3, skall flyktingar och personer som har subsidiär skyddsstatus ha rätt till samma behandling som medborgare i fråga om lön, tillgång till de sociala trygghetssystemen för anställda eller egenföretagare, eller andra anställningsvillkor.

Artikel 25

Tillträde till utbildning

1. Medlemsstaterna skall ge alla minderåriga som har internationellt skydd tillträde till utbildningssystemet, på samma villkor som egna medborgare.

2. Medlemsstaterna skall ge vuxna som har internationellt skydd tillträde till utbildningssystemet, fortbildning och omskolning, på samma villkor som egna medborgare.

3. Medlemsstaterna skall se till att personer som har internationellt skydd behandlas på samma sätt som egna medborgare när det gäller erkännande av diplom, intyg och andra former av utbildningsbevis som utfärdats av en behörig myndighet.

Artikel 26

Social trygghet

Medlemsstaterna skall se till att personer som har internationellt skydd får nödvändig hjälp i form av social trygghet och försörjningsmedel på samma villkor som medborgare i den medlemsstat som har beviljat skyddet.

Artikel 27

Vård och psykologbehandling

1. Medlemsstaterna skall se till att personer som har internationellt skydd har tillgång till vård och psykologbehandling på samma villkor som medborgare i den medlemsstat som har beviljat skyddet.

2. Medlemsstaterna skall ge lämplig vård och psykologbehandling till personer som har internationellt skydd och som har särskilda behov, till exempel underåriga med eller utan medföljande vuxen eller personer som har utsatts för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld.

3. Medlemsstaterna skall se till att barn som varit utsatta för någon form av övergrepp, försummelse, utnyttjande, tortyr eller grym, inhuman och förnedrande behandling eller som har drabbats av väpnade konflikter ges tillgång till rehabilitering. För att underlätta återhämtning och återintegrering skall lämplig psykiatrisk behandling göras tillgänglig och kvalificerad psykosocial rådgivning tillhandahållas när så behövs.

Artikel 28

Underåriga utan medföljande vuxen

1. Medlemsstaterna skall så snabbt som möjligt se till att underåriga utan medföljande vuxen som har internationellt skydd representeras av en förmyndare eller en organisation som ansvarar för underårigas vård och välbefinnande, eller av varje annan form av lämplig representation.

2. Medlemsstaterna skall se till att den underåriges behov tillgodoses på ett korrekt sätt av den förmyndare som utsetts. De behöriga myndigheterna skall göra regelbundna utvärderingar av detta.

3. Medlemsstaterna skall se till att underåriga utan medföljande vuxen placeras

(a) hos vuxna familjemedlemmar,

(b) i en fosterfamilj,

(c) i förläggningar som utformats särskilt för att ta emot underåriga, eller

(d) i andra typer av inkvartering som är lämpliga för underåriga.

4. Medlemsstaterna skall se till att syskon hålls samman. Flyttningar av underåriga utan medföljande vuxen skall begränsas till ett minimum.

5. Om det är förenligt med barnets bästa skall medlemsstaterna försöka att spåra familjemedlemmar till underåriga utan medföljande vuxen så snabbt som möjligt.

6. Medlemsstaterna skall se till att personer som arbetar med underåriga utan medföljande vuxen får lämplig utbildning om de underårigas behov.

Artikel 29

Tillgång till lämplig logi

Medlemsstaterna skall se till att personer som har internationellt skydd har tillgång till lämplig bostad eller, vid behov, får de medel som behövs för att skaffa bostad.

Artikel 30

Rätt till fri rörlighet inom medlemsstaten

Medlemsstaterna får inte begränsa rätten till fri rörlighet inom deras territorier för personer som har internationellt skydd .

Artikel 31

Tillgång till integrationsfrämjande åtgärder

1. För att underlätta integrationen av flyktingar i samhällslivet skall medlemsstaterna inrätta särskilda stödprogram som är anpassade till flyktingarnas behov i fråga om till exempel anställning, utbildning, vård och social trygghet.

2. Medlemsstaterna skall ge personer som har subsidiär skyddsstatus tillgång till motsvarande program, senast ett år efter det att denna status beviljades.

Artikel 32

Frivilligt återvändande

Medlemsstaterna skall ge personer som har internationellt skydd och som vill återvända frivilligt till sina ursprungsländer tillgång till program för frivilligt återvändande.

KAPITEL VI

ADMINISTRATIVT SAMARBETE

Artikel 33

Samarbete

Medlemsstaterna skall utse en nationell kontaktpunkt och meddela dennas adress till kommissionen, som i sin tur skall vidarebefordra denna adress till övriga medlemsstater.

Medlemsstaterna skall i samarbete med kommissionen vidta alla nödvändiga åtgärder för att skapa ett direkt samarbete, som även omfattar utbyte av information mellan behöriga myndigheter.

Artikel 34

Personal och resurser

1. Medlemsstaterna skall se till att myndigheter och andra organisationer som ansvarar för att genomföra detta direktiv har fått tillräcklig grundläggande utbildning med hänsyn till både manliga och kvinnliga sökande och deras medföljande familjemedlemmar, samt underåriga, särskilt underåriga utan medföljande vuxen.

2. Medlemsstaterna skall anslå de resurser som behövs med anledning av de nationella bestämmelser som införs för att genomföra detta direktiv.

KAPITEL VII

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 35

Förbud mot diskriminering

Medlemsstaterna skall tillämpa bestämmelserna i detta direktiv, utan diskriminering på grund av kön, ras, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp, hälsa, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska egenskaper, språk, religion eller övertygelse, politiska eller andra åsikter, tillhörighet till en nationell minoritet, förmögenhetsförhållanden, födelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

Artikel 36

Rapporter

Senast den 30 april 2006 skall kommissionen rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv i medlemsstaterna och vid behov föreslå eventuella ändringar. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna all information som behövs för att utarbeta rapporten. Efter det att rapporten överlämnats, skall kommissionen minst en gång vart femte år rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv i medlemsstaterna.

Artikel 37

Införlivande

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 30 april 2004. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelserna i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 38

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 39

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande

FINANSIERINGSÖVERSIKT FÖR RÄTTSAKT

>Plats för tabell>

1. BERÖRDA BUDGETPOSTER (nummer och beteckning)

A0 7030 (möten)

2. ALLMÄNNA FINANSIELLA UPPGIFTER

2.1. Sammanlagda anslag för åtgärden (avsnitt B): miljoner euro för åtagandebemyndiganden

2.2. Tillämpningsperiod:

(september) 2001-2006.

2.3. Flerårig total uppgiftsberäkning:

(a) Förfalloplan för åtagandebemyndiganden/betalningsbemyndiganden (finansiellt stöd) (se punkt 6.1.1 )

Miljoner euro (avrundat till tre decimaler)

>Plats för tabell>

(b) Tekniskt och administrativt stöd och stödutgifter (se punkt 6.1.2)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

(c) Total budgetkonsekvens i form av personalutgifter och andra administrativa utgifter (se punkterna 7.2 och 7.3)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

2.4. Förenlighet med den ekonomiska planeringen och budgetplanen

X Förslaget är förenligt med gällande ekonomisk planering

2.5. Påverkan på inkomsterna [6]

[6] Ytterligare upplysningar finns i den separata vägledningen.

X Inkomsterna påverkas inte (gäller tekniska aspekter på genomförandet av en åtgärd)

Obs.: den metod som använts för att beräkna påverkan på inkomsterna skall redovisas närmare på ett separat blad som bifogas denna finansieringsöversikt.

>Plats för tabell>

(Om flera budgetrubriker påverkas skall varje rubriks nummer anges i tabellen.)

3. BUDGETTEKNISKA UPPGIFTER

>Plats för tabell>

4. RÄTTSLIG GRUND

Artikel 63.1 c och 63.2 a i EG-fördraget

5. BESKRIVNING AV ÅTGÄRDEN OCH SKÄL FÖR ÅTGÄRDEN

5.1. Behovet av gemenskapsåtgärder [7]

[7] Ytterligare upplysningar finns i den separata vägledningen.

5.1.1. Mål för åtgärden

Syftet med direktivet är att införa miniminormer för att fastställa tredjelandsmedborgares och statslösa personers rättsliga ställning som flyktingar eller som personer som i övrigt är i behov av internationellt skydd.

Förslaget är ett initiativ om asylfrågor som gemenskapen tagit i syfte att uppnå ett gemensamt europeiskt asylsystem. I kommissionens meddelande om asyl från september 2000 anges att man i slutet av den första fasen, dvs. när detta förslag läggs fram, utan att föregripa behandlingen av förslaget kan undersöka hur eventuella kvarstående skillnader skulle kunna korrigeras och olika tolkningar av gemenskapsnormerna förebyggas.

5.1.2. Förhandsutvärdering

Ej tillämplig

5.1.3. Åtgärder som vidtagits som följd av en efterhandsutvärdering

Ej tillämplig

5.2. Planerad verksamhet och villkor för finansiering via budgeten

Kommissionen avser att inrätta en kontaktkommitté för detta direktiv.

Skälen för att inrätta denna kommitté är följande. För det första skall kommittén hjälpa medlemsstaterna att genomföra miniminormerna med framförhållning och under samordnade former. För det andra skall den vara ett forum för medlemsstater som tillsammans vill gå längre än miniminormerna under denna fas av harmoniseringsarbetet. För det tredje är den tänkt att undanröja svårigheter och skapa de nödvändiga förutsättningarna för att uppnå det mål som Europeiska rådet satte upp i Tammerfors.

Kommittén skulle kunna främja ytterligare tillnärmning av asylpolitiken framöver och bereda vägen i utvecklingen från miniminormer om erkännande och innebörd av flyktingstatus och subsidiärt skydd till ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status, giltig i hela unionen, för personer som beviljas asyl.

Under perioden fram till den 30 april 2004 kommer kontaktkommittén att mötas tre gånger per år för att förbereda införlivandet av direktivet och därefter två eller tre gånger om året för att underlätta samråd mellan medlemsstaterna om kompletterande normer etc.

5.3. Genomförandebestämmelser

Ej tillämplig

6. BUDGETKONSEKVENSER

6.1. Totala budgetkonsekvenser för avsnitt B (för hela programperioden)

(Den beräkning som ligger till grund för nedanstående tabell skall redovisas genom uppdelningen i tabell 6.2.) )

6.1.1. Finansiellt stöd

Åtagandebemyndiganden, miljoner euro (avrundat till tre decimaler)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

6.2. Kostnadsberäkning per åtgärd för avsnitt B (för hela programtiden) [8]

[8] Ytterligare upplysningar finns i den separata vägledningen.

(Om det i en övergripande åtgärd ingår flera konkreta insatser skall det för var och en av dessa redovisas detaljer som gör det möjligt att bedöma omfattning och kostnad för genomförandet).

Åtagandebemyndiganden, miljoner euro (avrundat till tre decimaler)

>Plats för tabell>

Redogör vid behov för beräkningsmetoderna

7. EFFEKTER PÅ PERSONALEN OCH ADMINISTRATIVA UTGIFTER

7.1. Personalbehov för åtgärden

>Plats för tabell>

7.2. Total budgetkonsekvens av ytterligare personalbehov

>Plats för tabell>

Beloppen avser totala utgifter för 12 månader.

7.3. Övriga administrativa utgifter till följd av åtgärden

>Plats för tabell>

Beloppen avser totala utgifter för 12 månader.

>Plats för tabell>

8. UPPFÖLJNING OCH UTVÄRDERING

8.1. Metod för uppföljning

Ej tillämplig

8.2. Planerad form och tidsplan för utvärderingar

Ej tillämplig

9. BESTÄMMELSER OM BEDRÄGERIBEKÄMPNING

Ej tillämplig