(1)

Enligt artikel 3.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artikel 191 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) förbinder sig unionen att säkerställa en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö. Miljön, i vid bemärkelse, bör skyddas i enlighet med artikel 3.3 i EU-fördraget och artikel 191 i EUF-fördraget, och omfatta alla naturresurser, däribland luft, vatten, mark och ekosystem, inbegripet ekosystemtjänster och ekosystemfunktioner, jämte vilda djur och växter, inklusive livsmiljöer, samt miljötjänster.

(2)

Enligt artikel 191.2 i EUF-fördraget ska unionens miljöpolitik syfta till en hög skyddsnivå med beaktande av de olikartade förhållandena inom unionens olika regioner. Denna politik ska bygga på försiktighetsprincipen och på principerna att förebyggande åtgärder ska vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren bör betala. Med tanke på att miljöbrott också påverkar de grundläggande rättigheterna är kampen mot miljöbrott på unionsnivå avgörande för att säkerställa att dessa rättigheter skyddas.

(3)

Unionen är fortsatt oroad över ökningen av miljöbrotten och effekterna av dessa, vilka undergräver effektiviteten i unionens miljölagstiftning. Dessa brott når allt oftare utanför de staters gränser i vilka de begås. Dessa brott utgör ett hot mot miljön och måste därför bemötas med lämpliga och effektiva medel, som i många fall kräver effektivt gränsöverskridande samarbete.

(4)

De befintliga reglerna om påföljder enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/99/EG (3) och enligt unionens sektorsspecifika miljölagstiftning har inte varit tillräckliga för att uppnå efterlevnad av unionens miljöskyddslagstiftning. Efterlevnaden bör stärkas genom tillgång till effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder och sanktioner som motsvarar brottens allvar och som kan markera samhällets ogillande i större utsträckning än bruket av administrativa sanktioner. Att straffrätten och förvaltningsrätten kompletterar varandra är avgörande för att förebygga och avskräcka från olagliga gärningar som skadar miljön.

(5)

Förteckningen över miljöbrott i direktiv 2008/99/EG bör ses över, och ytterligare brott bör införas som grundar sig på de allvarligaste överträdelserna av unionens miljölagstiftning. Påföljderna och sanktionerna bör skärpas för att öka deras avskräckande effekt, och effektiviteten när det gäller upptäckt, utredning, lagföring och dom vid miljöbrott bör förbättras.

(6)

Medlemsstaterna bör kriminalisera vissa olagliga gärningar, öka precisionen när det gäller fastställande av brottsrekvisit för berörda brott och ytterligare harmonisera typerna och nivåerna av påföljder och sanktioner.

(7)

Underlåtenhet att handla i enlighet med en rättslig skyldighet kan få samma negativa verkan på miljön och människors hälsa som aktiva handlingar. Därför bör fastställandet av brottsrekvisit i detta direktiv i tillämpliga fall omfatta både handlingar och underlåtenheter.

(8)

Medlemsstaterna bör i sin nationella rätt fastställa straffrättsliga påföljder och sanktioner för allvarliga överträdelser av unionens miljöskyddslagstiftning. Inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken fastställs i unionsrätten omfattande regler om kontroll och tillsyn enligt rådets förordningar (EG) nr 1224/2009 (4) och (EG) nr 1005/2008 (5) vid allvarliga överträdelser, inbegripet sådana som skadar den marina miljön. Enligt de reglerna kan medlemsstaterna välja att använda sig av administrativa eller straffrättsliga påföljder eller sanktioner, eller bådadera. I linje med kommissionens meddelanden av den 11 december 2019 om den europeiska gröna given och av den 20 maj 2020 om EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 – Ge naturen större plats i våra liv, bör det föreskrivas att vissa uppsåtliga olagliga gärningar som omfattas av förordning (EG) nr 1224/2009 och förordning (EG) nr 1005/2008 utgör brott.

(9)

För att en gärning ska utgöra ett miljöbrott enligt detta direktiv bör den vara olaglig. För att en gärning ska vara olaglig bör den strida mot unionsrätt som bidrar till att uppnå ett av målen för unionens miljöpolitik enligt artikel 191.1 i EUF-fördraget, oavsett rättslig grund för sådan unionsrätt, som till exempel kan inkludera artikel 91, 114, 168 eller 192 i EUF-fördraget, eller strida mot lagar och andra författningar i en medlemsstat, eller beslut som fattas av en behörig myndighet i en medlemsstat, som ger verkan åt sådan unionsrätt. Detta direktiv bör närmare ange vilka olagliga gärningar som kan utgöra ett brott, och när så är lämpligt fastställa ett kvantitativt eller kvalitativt tröskelvärde som ska vara uppnått för att en sådan gärning ska utgöra ett brott. En sådan gärning bör utgöra ett brott när den utförs uppsåtligen och, i vissa fall, även när den utförs åtminstone av grov vårdslöshet. I synnerhet bör en olaglig gärning som orsakar dödsfall eller allvarlig personskada, väsentlig skada eller betydande risk för väsentlig skada på miljön eller på annat sätt anses vara särskilt skadlig för miljön också utgöra ett brott när den utförs åtminstone av grov vårdslöshet. Det står medlemsstaterna fritt att anta eller behålla strängare bestämmelser på det straffrättsliga området.

(10)

En gärning bör vara olaglig även om den utförs med tillstånd från en behörig myndighet i en medlemsstat, om tillståndet erhållits på bedrägligt sätt, eller genom korruption, utpressning eller tvång. Vidare bör innehav av ett sådant tillstånd inte hindra att innehavaren hålls straffrättsligt ansvarig om tillståndet uppenbart strider mot relevanta materiella rättsliga krav. Att något uppenbart strider mot relevanta materiella rättsliga krav bör tolkas som en hänvisning till en uppenbar och väsentlig överträdelse av relevanta materiella rättsliga krav och är inte avsett att omfatta överträdelser av formföreskrifter eller mindre delar av tillståndet. Detta flyttar inte över skyldigheten att säkerställa att tillstånd är lagliga från de behöriga myndigheterna till aktörerna. Om det krävs ett tillstånd utesluter dessutom inte det faktum att tillståndet är lagligt att ett straffrättsligt förfarande kan inledas mot en tillståndshavare som inte fullgör alla skyldigheter enligt tillståndet eller andra relevanta rättsliga förpliktelser som inte omfattas av tillståndet.

(11)

Dessutom krävs det att aktörerna vidtar nödvändiga åtgärder för att följa lagar och andra författningar om miljöskydd som är tillämpliga när de utövar respektive verksamhet, bland annat genom att fullgöra sina skyldigheter enligt tillämplig unionsrätt och nationell rätt när det gäller förfaranden för att ändra eller uppdatera befintliga tillstånd. Detta bör även omfatta tillståndshavarens skyldigheter att uppdatera och förnya ett sådant tillstånd.

(12)

När det gäller brott, påföljder och sanktioner som anges i detta direktiv bör begreppet juridiska personer inte anses omfatta stater eller offentliga organ som utövar offentliga maktbefogenheter eller offentliga internationella organisationer. Eftersom det är minimiregler som fastställs i detta direktiv kan medlemsstaterna anta strängare regler, inbegripet regler om straffrättsligt ansvar för offentliga organ.

(13)

Vissa brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv inbegriper ett kvalitativt tröskelvärde som innebär att gärningen, för att den ska utgöra ett brott, måste orsaka dödsfall eller allvarlig personskada eller väsentlig skada på luft-, vatten- eller markkvaliteten eller på ekosystem, djur eller växter. För att skydda miljön i största möjliga utsträckning bör detta kvalitativa tröskelvärde förstås i vid bemärkelse, inbegripet, i förekommande fall, väsentlig skada på djur och växter, livsmiljöer, miljötjänster och ekosystemtjänster samt ekosystemfunktioner. Begreppet ekosystem bör förstås som ett dynamiskt komplex av växt-, djur-, svamp- och mikroorganismsamhällen och dessas icke-levande miljö som interagerar som en funktionell enhet och bör innefatta livsmiljötyper, livsmiljöer för arter och artpopulationer. Ett ekosystem bör också omfatta ekosystemtjänster, genom vilka ett ekosystem direkt eller indirekt bidrar till människors välbefinnande, och ekosystemfunktioner, som avser naturliga processer i ett ekosystem. Mindre enheter såsom bikupor, myrstackar eller stubbar kan utgöra en del av ett ekosystem men bör inte betraktas som ett ekosystem i sig vid tillämpningen av detta direktiv.

(14)

I detta direktiv bör begreppet personskada förstås i vid bemärkelse, dvs. varje form av fysisk skada på en person, inbegripet en förändring av kroppsfunktion eller cellstruktur, en tillfällig, kronisk eller dödlig sjukdom, ett funktionsfel i kroppen eller annan försämring av den fysiska hälsan, dock med undantag för psykisk hälsa.

(15)

Införandet av olika former av energi i miljön, såsom värme, källor till värmeenergi, buller, inbegripet undervattensbuller, och andra källor till akustisk energi, vibrationer, elektromagnetiska fält, elektricitet eller ljus, kan orsaka väsentlig skada på luft-, vatten- eller markkvaliteten eller väsentlig skada på ekosystem, djur eller växter, eller dödsfall eller allvarlig personskada. Olika instrument i unionens miljölagstiftning reglerar införandet av energi i miljön, till exempel på områden som rör skydd av vatten, havsmiljö, bullerkontroll, avfallshantering och industriutsläpp. Mot bakgrund av dessa instrument bör olagligt införande av energi i miljön utgöra ett brott enligt detta direktiv om det orsakar eller sannolikt kommer att orsaka väsentlig skada på miljön eller människors hälsa.

(16)

När brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv avser gärningar såsom tillhandahållande eller utsläppande på marknaden, försäljning, utbjudande till försäljning eller handel bör gärningar som utförs med hjälp av informations- och kommunikationsteknik omfattas.

(17)

Genom detta direktiv straffbeläggs utsläppande på marknaden, i strid med ett förbud eller ett annat krav som syftar till att skydda miljön, av en produkt vars användning i stor skala leder till att det i luft, mark eller vatten avges, släpps ut eller införs material eller ämnen, energi eller joniserande strålning i en mängd som orsakar eller sannolikt kommer att orsaka väsentlig skada på miljön eller människors hälsa. I detta sammanhang bör ett förbud eller ett annat krav som syftar till att skydda miljön vara ett förbud eller krav fastställt på det unionsrättsliga område som bland annat har som uttryckligt mål, eller som syftar till, att skydda miljön, inbegripet att bevara, skydda och förbättra kvaliteten på miljön, skydda människors hälsa, utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt eller bekämpa klimatförändringar, eller främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala eller globala miljöproblem. Om ett sådant förbud eller krav däremot fastställs på andra områden i unionsrätten som har andra mål, till exempel skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet, bör gärningen inte omfattas av det brottet. Vid tillämpningen av detta direktiv avses med användning i stor skala den kombinerade effekten av flera användares användning av produkten, oavsett deras antal, så länge gärningen orsakar eller sannolikt kommer att orsaka skada på miljön eller människors hälsa.

(18)

Olaglig insamling, transport och behandling av avfall och avsaknad av övervakning av sådan verksamhet och efterbehandlingsplatser för bortskaffande av avfall, inbegripet åtgärder som en handlare eller mäklare vidtar, kan få förödande konsekvenser för miljön och människors hälsa. Sådana konsekvenser kan orsakas av olagliga gärningar som inbegriper skadligt avfall från läkemedel, narkotika, inbegripet ingredienser för framställning av narkotiska preparat, kemikalier, avfall som innehåller syror eller baser eller avfall som innehåller toxiner, tungmetaller, olja, fett, elektriskt och elektroniskt avfall, uttjänta fordon eller plastavfall. Medlemsstaterna bör därför säkerställa att olaglig avfallshantering utgör ett brott om en sådan gärning inbegriper farligt avfall i en icke försumbar mängd, eller om den inbegriper annat avfall och sådant annat avfall orsakar eller sannolikt kommer att orsaka väsentlig skada på miljön eller människors hälsa.

(19)

När det gäller det brott som införs genom detta direktiv med avseende på återvinning av fartyg som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1257/2013 (6) ska det noteras att de skyldigheter som fastställs i den förordningen, på unionsrättens nuvarande stadium, är tillämpliga endast på fartygsägare, enligt definitionen i den förordningen.

(20)

Vid bedömningen av huruvida mängden av en relevant produkt eller relevant råvara som är förknippad med avskogning eller skogsförstörelse enligt vad som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1115 (7) är försumbar kan medlemsstaterna exempelvis ta hänsyn till mängden av den relevanta råvaran eller produkten uttryckt i nettovikt eller, i tillämpliga fall, i volym eller som antal enheter, eller om omfattningen av den berörda verksamheten är försumbar i fråga om mängd. Vid en sådan bedömning kan medlemsstaterna i förekommande fall även beakta andra faktorer som förtecknas i detta direktiv för vissa brott, inbegripet bevarandestatusen för de berörda arterna eller kostnaden för att återställa miljön.

(21)

Brott som rör uppsåtliga gärningar och som förtecknas i detta direktiv kan få katastrofala konsekvenser, såsom omfattande föroreningar, industriolyckor med allvarliga konsekvenser för miljön eller storskaliga skogsbränder. Om sådana brott orsakar förstörelse av, eller omfattande och väsentlig skada som är antingen irreversibel eller långvarig på, ett ekosystem av betydande storlek eller miljövärde eller en livsmiljö inom ett skyddat område, eller orsakar omfattande och väsentlig skada som är antingen irreversibel eller långvarig på luft-, mark- eller vattenkvaliteten, bör sådana brott, som leder till sådana katastrofala konsekvenser, utgöra kvalificerade brott och följaktligen bestraffas med strängare påföljder eller sanktioner än de som är tillämpliga i fråga om andra brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv. Dessa kvalificerade brott kan omfatta gärningar som är jämförbara med ekocid, som redan omfattas av vissa medlemsstaters nationella rätt och som diskuteras i internationella forum.

(22)

Om en gärning enligt detta direktiv utgör ett brott endast om den avser en icke försumbar mängd, vilket innebär att ett lagstadgat tröskelvärde, värde eller annan obligatorisk parameter överskrids, bör bedömningen av huruvida det tröskelvärdet, värdet eller en annan parameter har överskridits beakta bland annat materialets eller ämnets farlighetsgrad och toxicitet, eftersom ju farligare eller ju mer toxiskt materialet eller ämnet är, desto snabbare uppnås tröskelvärdet, värdet eller parametern i fråga, och eftersom även mycket små mängder kan orsaka väsentlig skada på miljön eller människors hälsa när det gäller särskilt farliga och toxiska ämnen eller material.

(23)

De accelererande klimatförändringarna, förlusten av biologisk mångfald och miljöförstöringen, i kombination med påvisbara exempel på deras förödande konsekvenser, har medfört att den gröna omställningen har erkänts som vår tids avgörande mål och en fråga om rättvisa mellan generationerna. När det i detta direktiv, för att fastställa brottsrekvisit för brott, hänvisas till definierade termer i unionens miljölagstiftning för att beskriva olagliga gärningar, bör dessa termer förstås i den mening som avses i motsvarande definitioner i de relevanta unionsrättsakter som omfattas av detta direktiv. Detta direktiv bör även omfatta alla unionsakter som ändrar bestämmelser eller krav som är relevanta för att beskriva olagliga gärningar som omfattas av de brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv. Vid utarbetandet av sådana unionsändringsakter vore det lämpligt att införa en hänvisning till detta direktiv. När nya typer av olagliga gärningar som ännu inte omfattas av tillämpningsområdet för de brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv införs i unionens miljölagstiftning bör detta direktiv emellertid ändras för att inkludera sådana nya typer av olagliga gärningar i tillämpningsområdet.

(24)

Utan att det påverkar den dynamiska karaktären hos detta direktiv, bör kommissionen regelbundet och när så är nödvändigt överväga om det finns ett behov att ändra beskrivningen i detta direktiv av gärningar som kan utgöra ett brott enligt detta direktiv. Kommissionen bör även överväga om det finns ett behov av att fastställa brottsrekvisit för andra brott när nya typer av olagliga gärningar som ännu inte omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv införs i unionens miljölagstiftning.

(25)

Detta direktiv bör innehålla en icke uttömmande förteckning över faktorer som behöriga myndigheter i förekommande fall bör beakta vid bedömningen av huruvida de kvalitativa och kvantitativa tröskelvärden som använts för att fastställa brottsrekvisit för miljöbrott har uppnåtts. Tillhandahållandet av en sådan förteckning bör främja en enhetlig tillämpning av detta direktiv och en effektivare bekämpning av miljöbrott samt skapa rättssäkerhet. Sådana bedömningsfaktorer eller tillämpningen av dem bör emellertid inte göra det orimligt svårt att upptäcka, utreda och lagföra brott eller döma i brottmål.

(26)

Om det i detta direktiv föreskrivs att en gärning endast utgör ett brott om den är uppsåtlig och orsakar en persons död, bör begreppet uppsåt tolkas i enlighet med nationell rätt och med beaktande av relevant rättspraxis från Europeiska unionens domstol (domstolen). Vid tillämpningen av detta direktiv skulle uppsåt därmed kunna förstås som uppsåt att orsaka en persons död, eller skulle det även kunna omfatta en situation där gärningsmannen, trots avsaknad av vilja att orsaka en persons död, inte desto mindre accepterar sannolikheten för att detta ska inträffa, och handlar, eller underlåter att handla, av egen fri vilja och i strid med en viss skyldighet, och därigenom orsakar en persons död. Begreppet uppsåt bör förstås på samma sätt i fråga om olagliga gärningar som beskrivs i detta direktiv och som är uppsåtliga och orsakar allvarlig personskada, eller förstörelse av, eller omfattande och väsentlig skada som är antingen irreversibel eller långvarig på, ett ekosystem av betydande storlek eller miljövärde eller en livsmiljö inom ett skyddat område, eller orsakar omfattande och väsentlig skada som är antingen irreversibel eller långvarig på luft-, mark- eller vattenkvaliteten.

(27)

När det gäller de brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv bör begreppet grov vårdslöshet tolkas i enlighet med nationell rätt och med beaktande av relevant rättspraxis från domstolen. Detta direktiv kräver inte att begreppet grov vårdslöshet införs i nationell rätt för varje del av brottet, såsom innehav, försäljning eller utbjudande till försäljning, utsläppande på marknaden och liknande. I sådana fall är det möjligt för medlemsstaterna att besluta att begreppet grov vårdslöshet är relevant för delar av brottet, såsom skyddsstatus, försumbar mängd eller sannolikheten att gärningen orsakar väsentlig skada.

(28)

Vid straffrättsliga förfaranden och rättegångar bör vederbörlig hänsyn tas till inblandningen av kriminella organisationer vars verksamhet inverkar negativt på miljön. Vid straffrättsliga förfaranden för miljöbrott bör korruption, penningtvätt, cyberbrottslighet och dokumentbedrägeri samt – när det gäller affärsverksamhet – gärningsmannens avsikt att maximera vinsterna eller minska kostnaderna beaktas. Dessa former av brottslighet är ofta kopplade till allvarliga former av miljöbrottslighet och bör därför inte behandlas isolerat. De är också särskilt benägna att orsaka väsentlig skada på miljön och människors hälsa, inbegripet förödande konsekvenser för naturen och lokalsamhällen. Det är dessutom särskilt oroande att vissa miljöbrott tolereras eller aktivt stöds av behöriga myndigheter eller tjänstemän när dessa utövar sitt offentliga uppdrag. I vissa fall kan detta till och med ta formen av korruption. Exempel på sådana beteenden är att blunda för eller tiga om överträdelser av miljörätten efter inspektioner, avsiktligt avstå från inspektioner eller kontroller, till exempel av huruvida villkoren i tillståndet iakttas av tillståndsinnehavaren, stödja beslut eller rösta för att utfärda olagliga tillstånd, eller lägga fram falska eller osanna positiva rapporter.

(29)

Anstiftan och medhjälp till ett uppsåtligt brott bör också straffbeläggas. Försök till brott som orsakar eller sannolikt kommer att orsaka dödsfall eller allvarlig personskada, eller orsakar eller sannolikt kommer att orsaka väsentlig skada på miljön eller på annat sätt anses vara särskilt skadligt bör också utgöra ett brott, om det sker uppsåtligen. Begreppet försök bör tolkas i enlighet med nationell rätt. När det gäller det brott för vilket brottsrekvisit fastställs i detta direktiv med avseende på genomförande av projekt utan tillstånd, ingår detta brott inte bland de brott för vilka försök bör straffbeläggas, eftersom genomförandet av ett projekt ska anses omfatta inledandet av ett sådant projekts genomförande, exempelvis arbeten för att förbereda marken för uppförande eller andra åtgärder med påverkan på miljön.

(30)

Påföljderna och sanktionerna för de brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv bör vara effektiva, avskräckande och proportionella. Därför bör miniminivåer för det högsta fängelsestraffet fastställas för fysiska personer. Det högsta fängelsestraff som i detta direktiv föreskrivs för brott som begås av fysiska personer bör vara tillämpligt på åtminstone de allvarligaste formerna av sådana brott. Alla medlemsstaters straffrätt omfattar bestämmelser om mord och dråp, som antingen begås uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. Medlemsstaterna bör kunna använda sig av dessa allmänna bestämmelser, inbegripet bestämmelser om försvårande omständigheter, när de införlivar bestämmelserna i detta direktiv om brott som orsakar en persons död, oavsett om de begås uppsåtligen eller av grov vårdslöshet.

(31)

Kompletterande påföljder, sanktioner eller åtgärder anses ofta vara effektivare än ekonomiska påföljder eller sanktioner, särskilt för juridiska personer. Kompletterande påföljder, sanktioner eller åtgärder bör därför finnas tillgängliga i de relevanta förfarandena. Dessa påföljder, sanktioner eller åtgärder skulle kunna omfatta skyldighet att återställa miljön, uteslutning från tillgång till offentlig finansiering, inklusive anbudsförfaranden, bidrag och koncessioner, samt återkallande av tillstånd och auktorisationer. Detta påverkar inte domares eller domstolars rätt att i straffrättsliga förfaranden besluta om andra lämpliga kompletterande påföljder eller sanktioner i enskilda fall.

(32)

Kompletterande påföljder, sanktioner eller åtgärder skulle, utan att det påverkar kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG (8), kunna omfatta ett krav på att återställa miljön om skadan är reversibel och ett krav på att tillhandahålla ersättning om skadan är irreversibel eller gärningsmannen saknar förmåga att genomföra ett sådant återställande.

(33)

I den mån en gärning som utgör ett miljöbrott enligt definitionen i detta direktiv kan tillskrivas juridiska personer bör dessa juridiska personer hållas ansvariga för brottet i fråga. För att uppnå målen för detta direktiv bör medlemsstater vars rätt föreskriver straffrättsligt ansvar för juridiska personer säkerställa att det i nationell rätt föreskrivs effektiva, avskräckande och proportionella typer och nivåer av straffrättsliga påföljder eller sanktioner i enlighet med detta direktiv. För att uppnå målen för detta direktiv bör medlemsstater vars rätt inte föreskriver straffrättsligt ansvar för juridiska personer säkerställa att det i nationell rätt föreskrivs effektiva, avskräckande och proportionella typer och nivåer av icke-straffrättsliga sanktioner i enlighet med detta direktiv. De högsta nivåer på böter eller sanktionsavgifter som föreskrivs i detta direktiv för de brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv bör vara tillämpliga på åtminstone de allvarligaste formerna av sådana brott. Gärningens allvar samt de berörda juridiska personernas individuella, ekonomiska och andra förhållanden bör beaktas för att säkerställa att den utdömda påföljden eller sanktionen är effektiv, avskräckande och proportionell. Medlemsstaterna bör kunna fastställa högsta nivåer på böter eller sanktionsavgifter, antingen som en procentandel av den berörda juridiska personens totala globala omsättning eller som fasta belopp. Vid införlivandet av detta direktiv bör medlemsstaterna besluta vilket av dessa två alternativ de ska använda.

(34)

Om medlemsstaterna, vid fastställandet av de böter eller sanktionsavgifter som ska åläggas juridiska personer, väljer att tillämpa kriteriet med en juridisk persons totala globala omsättning, bör de besluta huruvida de ska beräkna den omsättningen på grundval av det räkenskapsår som föregår det räkenskapsår då brottet begicks eller det räkenskapsår som föregår det räkenskapsår då beslutet att ålägga böter eller sanktionsavgifter antogs. De bör också överväga att fastställa regler för fall där det inte är möjligt att fastställa beloppet för en bot eller sanktionsavgift på grundval av den juridiska personens totala globala omsättning under det räkenskapsår som föregår det räkenskapsår då brottet begicks eller under det räkenskapsår som föregår det räkenskapsår då beslutet att ålägga böter eller sanktionsavgifter antogs. I sådana fall bör medlemsstaterna kunna ta hänsyn till andra kriterier, såsom den totala globala omsättningen under ett annat räkenskapsår. Om reglerna i fråga omfattar fastställande av fasta belopp för böter eller sanktionsavgifter bör det inte vara nödvändigt för de högsta nivåerna för dessa belopp att nå upp till de nivåer som fastställs i detta direktiv som miniminikrav för den högsta nivån på böter eller sanktionsavgifter i fasta belopp.

(35)

Om medlemsstaterna väljer en högsta nivå på böter eller sanktionsavgifter i fasta belopp bör dessa nivåer fastställas i nationell rätt. De högsta nivåerna för sådana böter eller sanktionsavgifter bör tillämpas på de allvarligaste formerna av brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv och som begås av ekonomiskt starka juridiska personer. Medlemsstaterna bör kunna fastställa metoden för beräkningen av dessa högsta nivåer på böter eller sanktionsavgifter, inbegripet särskilda villkor för dessa. Medlemsstaterna uppmanas att regelbundet se över de nivåer på böter eller sanktionsavgifter som fastställs i fasta belopp med hänsyn till inflationstakt och andra svängningar i penningvärde, i enlighet med de förfaranden som fastställs i deras nationella rätt. Medlemsstater som inte har euron som valuta bör föreskriva högsta nivåer på böter eller sanktionsavgifter i sin egen valuta motsvarande de nivåer i euro som fastställs i detta direktiv den dag då det träder i kraft. Dessa medlemsstater uppmanas att regelbundet se över nivåerna på böter eller sanktionsavgifter även med hänsyn till växelkursens utveckling.

(36)

Fastställandet av högsta nivå på böter eller sanktionsavgifter påverkar inte domares eller domstolars rätt att i straffrättsliga förfaranden besluta om lämpliga påföljder eller sanktioner i enskilda fall. Eftersom det i detta direktiv inte fastställs några lägsta nivåer på böter eller sanktionsavgifter bör domarna eller domstolarna under alla omständigheter besluta om lämpliga påföljder eller sanktioner med beaktande av den berörda juridiska personens individuella, ekonomiska och andra förhållanden och av gärningens allvar.

(37)

Medlemsstaterna bör säkerställa att de straffrättsliga eller icke-straffrättsliga påföljder, sanktioner eller åtgärder som är tillämpliga på juridiska personer som hålls ansvariga för kvalificerade brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv är strängare än de som är tillämpliga på andra brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv. I detta syfte bör medlemsstaterna, i enlighet med sin nationella rätt, föreskriva en högre nivå på böter och sanktionsavgifter än den högsta nivå på böter och sanktionsavgifter som fastställs i detta direktiv eller på annat sätt föreskriva strängare påföljder, sanktioner eller åtgärder, inbegripet straffrättsliga eller icke-straffrättsliga påföljder, sanktioner eller åtgärder, eller en kombination av dessa.

(38)

Det faktum att juridiska personer hålls ansvariga enligt detta direktiv bör inte utesluta straffrättsliga förfaranden mot fysiska personer som begår eller är anstiftare eller medhjälpare till de brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv. Om villkoren för straffrättsligt ansvar är uppfyllda bör sådana fysiska personer anses inbegripa ledamöter i bolagsstyrelser.

(39)

Det är mycket viktigt att medlemsstaterna överväger att införa påföljder eller åtgärder som utgör alternativ till fängelsestraff, i syfte att bidra till att återställa miljön.

(40)

En ytterligare tillnärmning av nivåerna på påföljder och sanktioner bör ske och en effektivisering av nivåerna bör främjas genom att det införs gemensamma försvårande omständigheter som återspeglar brottets allvar. Begreppet försvårande omständigheter bör förstås antingen som sakförhållanden som gör det möjligt för domstolen att utdöma strängare straff för samma brott än vad som är normalt utdöms när dessa sakförhållanden inte föreligger, eller som en möjlighet att handlägga flera brott kumulativt för att höja påföljds- eller sanktionsnivån. Medlemsstaterna är därför inte skyldiga att föreskriva särskilda försvårande omständigheter i fall där nationell rätt redan föreskriver separata brott som kan leda till strängare påföljder eller sanktioner.

(41)

Medlemsstaterna bör säkerställa att minst en av de försvårande och förmildrande omständigheter som föreskrivs i detta direktiv fastställs som en möjlig försvårande eller förmildrande omständighet i enlighet med tillämpliga regler i deras rättssystem. Under alla omständigheter bör det vara domaren eller domstolen som avgör om påföljden ska skärpas eller mildras, med beaktande av de specifika omständigheterna i varje enskilt fall.

(42)

Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av nationella straffrättsliga allmänna regler och principer om meddelande av fällande domar och om verkställighet av påföljder i enlighet med de specifika omständigheterna i varje enskilt fall. Medlemsstaterna bör kunna fastställa de typer av kompletterande påföljder, sanktioner eller åtgärder som är lämpligast. I synnerhet när det i nationell rätt föreskrivs en möjlighet att införa en skyldighet att återställa miljön inom en viss period, under förutsättning att skadan är reversibel, kräver detta direktiv inte att en domare eller domstol också ska vara ansvarig för att övervaka efterlevnaden av en sådan skyldighet. Om återkallande av tillstånd och auktorisationer att bedriva verksamhet som ledde till det berörda brottet kan föreskrivas som påföljd eller sanktion enligt nationell rätt, bör medlemsstaterna säkerställa att domarna eller domstolarna själva kan besluta om en sådan påföljd eller sanktion eller att en annan behörig myndighet informeras och kan agera i enlighet med nationella förfaranderegler.

(43)

Detta direktiv bör inte påverka det civilrättsliga ansvaret enligt nationell rätt eller skyldigheten att i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt ersätta skada som orsakats till följd av ett visst brott för vilket brottsrekvisit fastställs i detta direktiv.

(44)

Offentliggörande av personuppgifter om lagförda personer i rättsliga avgöranden bör vara möjligt endast i vederbörligen motiverade undantagsfall efter en bedömning i det enskilda fallet, där allmänintresset vägs mot rätten till respekt för privatlivet och skydd av den lagförda personens personuppgifter enligt artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). Offentliggörande av dessa personuppgifter bör därför vara möjligt endast i fall av allvarliga brott och där det krävs stark avskräckande verkan. Bedömningen i det enskilda fallet skulle kunna ta hänsyn till faktorer såsom allvaret i den skada som åsamkats miljön, den skada som fysiska personer lidit, eller bådadera, huruvida brottet har begåtts vid upprepade tillfällen inom samma miljösektor samt huruvida brottet har begåtts av eller till förmån för ett stort företag som är verksamt i flera medlemsstater eller av en viktig marknadsaktör inom en specifik miljösektor. All behandling av personuppgifter inom ramen för detta direktiv bör vara förenlig med tillämplig dataskyddslagstiftning på unionsnivå och nationell nivå, särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (9) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (10). Denna dataskyddslagstiftning inbegriper en skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva lämpliga skyddsåtgärder för registrerades rättigheter och friheter när de offentliggör hela eller delar av det rättsliga avgörande som rör det begångna brottet och de påföljder, sanktioner eller åtgärder som utdömts. Dessutom bör offentliggörandet av beslutet om att ålägga en juridisk person påföljder, sanktioner eller åtgärder ske utan att det påverkar tillämpningen av de nationella bestämmelserna om anonymisering av domstolsbeslut eller offentliggörandets varaktighet.

(45)

Skyldigheten enligt detta direktiv att föreskriva straffrättsliga påföljder eller sanktioner bör inte undanta medlemsstaterna från skyldigheten att föreskriva administrativa sanktioner och andra åtgärder i nationell rätt för överträdelser av unionens miljölagstiftning.

(46)

Medlemsstaterna bör tydligt fastställa tillämpningsområdet för administrativ och straffrättslig bekämpning av miljöbrott, i enlighet med nationell rätt. Vid tillämpningen av den nationella rätt som införlivar detta direktiv bör medlemsstaterna säkerställa att principerna i stadgan, inbegripet förbudet mot förfaranden som inte respekterar principen om ne bis in idem, respekteras vid utdömandet av straffrättsliga och administrativa påföljder eller sanktioner.

(47)

Dessutom bör rättsliga och administrativa myndigheter i medlemsstaterna ha en rad straffrättsliga påföljder och icke-straffrättsliga påföljder, sanktioner och andra åtgärder, inbegripet förebyggande åtgärder, till sitt förfogande för att hantera olika typer av brottsliga gärningar på ett anpassat, snabbt, proportionellt och effektivt sätt.

(48)

Om brotten är av fortlöpande karaktär bör de fås att upphöra så snart som möjligt. Medlemsstaterna uppmuntras att göra det möjligt för behöriga myndigheter att förelägga att de olagliga gärningarna omedelbart ska upphöra eller att förhindra sådana gärningar.

(49)

Om gärningsmannen har gjort ekonomiska vinster bör dessa vinster förverkas. Medlemsstaterna bör vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra att vinning och hjälpmedel som frysts och förverkats hanteras på lämpligt sätt, i linje med deras karaktär. Medlemsstaterna bör överväga att vidta åtgärder som gör det möjligt att, när så är möjligt, använda förverkad egendom för att finansiera återställande av miljön eller avhjälpande av eventuell skada som orsakats, eller för att tillhandahålla ersättning för miljöskadan, i enlighet med nationell rätt.

(50)

Medlemsstaterna bör fastställa regler om preskriptionstider som är nödvändiga för att effektivt bekämpa miljöbrott, utan att det påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser som inte fastställer preskriptionstider för utredning och lagföring av brott samt verkställighet av påföljder och sanktioner. Som en allmän regel löper preskriptionstiden från den tidpunkt då brottet begicks. Eftersom det är minimiregler som fastställs i detta direktiv kan medlemsstaterna dock föreskriva att preskriptionstiden ska börja löpa senare, närmare bestämt från den tidpunkt då brottet upptäcktes, förutsatt att en sådan tidpunkt för upptäckt tydligt fastställs i enlighet med nationell rätt. Medlemsstaterna kan enligt detta direktiv föreskriva kortare preskriptionstider än de preskriptionstider som föreskrivs i detta direktiv, förutsatt att det i deras rättssystem är möjligt att avbryta eller skjuta upp sådana kortare preskriptionsfrister i händelse av handlingar som kan fastställas i enlighet med nationell rätt.

(51)

I synnerhet med tanke på att gärningsmän förflyttar sig, i kombination med den gränsöverskridande karaktären hos brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv och möjligheten att genomföra gränsöverskridande utredningar, bör medlemsstaterna fastställa sin jurisdiktion för att effektivt motverka sådana brott. Medlemsstaterna bör samarbeta med Eurojust, särskilt på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1727 (11), i fall där behörighetskonflikter skulle kunna uppstå. En medlemsstat bör fastställa jurisdiktion för brott som begås ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg som är registrerat i den medlemsstaten, eller som för dess flagg, med beaktande av därtill hörande normer enligt relevanta internationella konventioner. Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga enligt detta direktiv att för första gången fastställa jurisdiktion för brott som på grund av sin art inte kan begås ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg.

(52)

Medlemsstaterna bör fastställa jurisdiktion för brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv om den skada som ingår i brottsrekvisiten uppstod på deras territorium. I enlighet med nationell rätt, och i linje med territorialitetsprincipen, kan en medlemsstat fastställa jurisdiktion för brott som helt eller delvis begås på dess territorium.

(53)

För att säkerställa en framgångsrik verkställighet av miljöstraffrätten bör medlemsstaterna tillhandahålla de behöriga myndigheterna effektiva utredningsverktyg för miljöbrott, såsom de som finns i deras nationella rätt när det gäller bekämpning av organiserad brottslighet eller andra allvarliga brott, om och i den mån användningen av dessa verktyg är lämplig och står i proportion till arten av och allvaret i brotten enligt vad som föreskrivs i nationell rätt. Sådana verktyg kan omfatta avlyssning, dold övervakning, inklusive elektronisk övervakning, kontrollerade leveranser, övervakning av bankkonton och andra finansiella utredningsverktyg. Dessa verktyg bör användas i enlighet med proportionalitetsprincipen och med full respekt för stadgan. Rätten till skydd för personuppgifter måste respekteras.

(54)

Miljöbrotten skadar naturen och samhället. Personer som anmäler överträdelser av unionens miljölagstiftning gagnar genom sitt agerande allmänintresset. De spelar en nyckelroll när det gäller att avslöja och förhindra sådana överträdelser och bidrar på så sätt till att skydda miljön och samhällets välfärd. Enskilda personer som har kontakt med en organisation inom sin arbetsrelaterade verksamhet är ofta de första som får vetskap om hot mot eller skada för det allmänna intresset och miljön. Personer som rapporterar om oegentligheter kallas visselblåsare. Potentiella visselblåsare avskräcks ofta från att rapportera om sina farhågor eller misstankar av rädsla för repressalier. Sådana rapporterande personer omfattas av ett balanserat och effektivt skydd enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1937 (12), i vars tillämpningsområde även Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/99/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/123/EG (13) ingår. Eftersom direktiven 2008/99/EG och 2009/123/EG ersätts av det här direktivet bör personer som rapporterar om överträdelser av unionens miljölagstiftning, genom det här direktivet, även fortsättningsvis omfattas av detta skydd från de medlemsstater som är bundna av det.

(55)

Även andra personer än de personer som rapporterar om överträdelser av unionens miljölagstiftning enligt direktiv (EU) 2019/1937 skulle kunna besitta värdefull information om potentiella miljöbrott. Det kan röra sig om medlemmar i den berörda gruppen eller samhällsmedlemmar som är aktiva inom miljöskydd. Personer som anmäler miljöbrott och personer som samarbetar när det gäller bekämpningen av sådana brott bör ges nödvändigt stöd och bistånd i samband med straffrättsliga förfaranden, så att de inte missgynnas av att samarbeta, utan får stöd och hjälp. Nödvändiga stöd- och biståndsåtgärder bör finnas tillgängliga för dessa personer i enlighet med deras processuella rättigheter i nationell rätt och bör åtminstone omfatta alla stöd- och biståndsåtgärder som är tillgängliga för personer med motsvarande processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden som rör andra brott. Dessa personer bör, i enlighet med sina processuella rättigheter i nationell rätt, också skyddas från att trakasseras för att de rapporterar om miljöbrott eller samarbetar i de straffrättsliga förfarandena. Innehållet i de nödvändiga stöd- och biståndsåtgärderna fastställs inte i det här direktivet utan bör fastställas av medlemsstaterna. Medlemsstaterna är inte skyldiga att göra stöd- och biståndsåtgärderna tillgängliga för misstänkta eller tilltalade i samband med de berörda straffrättsliga förfarandena.

(56)

Medlemsstaterna bör bedöma behovet att göra det möjligt för personer att anmäla miljöbrott anonymt, om det inte redan finns en sådan möjlighet.

(57)

Eftersom miljön inte kan företräda sig själv som brottsoffer i straffrättsliga förfaranden bör medlemmarna av den berörda allmänheten, för att uppnå en effektiv regelefterlevnad, ha möjlighet att företräda miljön som en kollektiv nyttighet, i enlighet med nationell rätt och i enlighet med relevanta förfaranderegler.

(58)

Detta direktiv ålägger inte medlemsstaterna att införa några nya processuella rättigheter för medlemmarna av den berörda allmänheten. Om det emellertid i en medlemsstat finns sådana processuella rättigheter för medlemmar av den berörda allmänheten i liknande situationer som rör andra brott än dem som föreskrivs enligt detta direktiv, till exempel rätten att delta i förfaranden som civilrättslig part, bör sådana processuella rättigheter även omfatta medlemmarna av den berörda allmänheten i förfaranden rörande miljöbrott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv. Rättigheterna för medlemmarna av den berörda allmänheten påverkar inte brottsoffers rättigheter som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU (14). Begreppen medlemmar av den berörda allmänheten och brottsoffer bör hållas åtskilda, och medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att tillämpa brottsoffers rättigheter på medlemmar av den berörda allmänheten. Det här direktivet bör inte ålägga medlemsstaterna att bevilja medlemmar av den berörda allmänheten de processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden som de beviljar andra kategorier av personer än medlemmar av den berörda allmänheten.

(59)

Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder, såsom informationskampanjer och kampanjer för att öka medvetenheten riktade till relevanta berörda parter från både den offentliga och den privata sektorn, samt forsknings- och utbildningsprogram, i syfte att minska den samlade miljöbrottsligheten och minska risken för miljöbrott. Om så är lämpligt bör medlemsstaterna agera i samarbete med sådana berörda parter. I detta sammanhang skulle åtgärder som syftar till att förbättra förebyggandet av miljöbrott kunna omfatta främjande av system för efterlevnad och tillbörlig aktsamhet, uppmuntran av aktörer att ha regelefterlevnadsansvariga för att bidra till att säkerställa efterlevnaden av unionens miljölagstiftning samt främjande av öppenheten för att stärka efterlevnaden av miljöstraffrätten. Kompletterande påföljder och sanktioner som åläggs juridiska personer enligt detta direktiv skulle också kunna omfatta en skyldighet för företag att införa system för tillbörlig aktsamhet för att förbättra efterlevnaden av miljönormer, vilket också bidrar till att förebygga ytterligare miljöbrott. Dessutom skulle medlemsstaterna kunna överväga att inrätta en fond för att stödja förebyggande åtgärder med avseende på miljöbrott och deras förödande konsekvenser.

(60)

Brist på resurser och verkställande befogenheter för nationella myndigheter som upptäcker, utreder och lagför miljöbrott eller dömer i miljöbrottmål skapar hinder för ett effektivt förebyggande av sådana brott och meddelande av fällande domar i sådana brottmål. Framför allt kan bristen på resurser hindra myndigheterna från att över huvud taget vidta åtgärder eller begränsa deras verkställighetsåtgärder, vilket gör det möjligt för gärningsmännen att undgå ansvar eller kan leda till att den dom som meddelas inte motsvarar brottets allvar. Därför bör minimikriterier för resurser och verkställande befogenheter fastställas.

(61)

För att brottsbekämpningskedjan ska fungera effektivt krävs en rad specialistkunskaper. Eftersom miljöbrott innebär komplexa utmaningar och den tekniska karaktären hos sådana brott kräver ett sektorsövergripande tillvägagångssätt, krävs en hög nivå av juridisk kunskap och teknisk expertis, ekonomiskt stöd, samt en hög utbildnings- och specialiseringsnivå inom alla relevanta behöriga myndigheter. Medlemsstaterna bör tillhandahålla lämplig utbildning för dem som ansvarar för att upptäcka, utreda och lagföra miljöbrott eller döma i miljöbrottmål. När så är lämpligt bör medlemsstaterna, med beaktande av sina konstitutionella traditioner och strukturerna i sina rättssystem samt andra omständigheter, inbegripet den berörda medlemsstatens storlek, bedöma behovet att öka specialiseringsnivån hos sådana myndigheter när det gäller miljöbrott, i enlighet med nationell rätt. Om den berörda medlemsstaten är liten och endast har ett begränsat antal behöriga myndigheter kan bedömningen leda till slutsatsen att specialisering inte är möjlig eller tillrådlig med tanke på det begränsade antalet. För att maximera professionalismen och effektiviteten i brottsbekämpningskedjan bör medlemsstaterna i synnerhet också överväga att utse specialiserade utredningsenheter, åklagare och domare för att handlägga miljöbrottmål. Allmänna brottmålsdomstolar skulle kunna inrätta specialiserade avdelningar. Teknisk expertis bör göras tillgänglig för alla berörda myndigheter med ansvar för brottsbekämpning.

(62)

För att säkerställa ett effektivt, integrerat och enhetligt system för brottsbekämpning som rymmer administrativa, civilrättsliga och straffrättsliga åtgärder bör medlemsstaterna organisera samarbete och kommunikation internt mellan alla sina behöriga myndigheter som är involverade i administrativ och straffrättslig brottsbekämpning, inbegripet alla myndigheter som utövar förebyggande, sanktionsrelaterade och avhjälpande funktioner.

(63)

I enlighet med tillämpliga regler bör medlemsstaterna också samarbeta sinsemellan genom unionsbyråer, särskilt Eurojust och Europol, samt med unionsorgan, däribland Europeiska åklagarmyndigheten och Europeiska byrån för bedrägeribekämpning, inom deras respektive behörighetsområden. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om gränsöverskridande samarbete och ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, bör sådant samarbete ske för att säkerställa effektiva åtgärder mot de brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv, och det bör inbegripa tekniskt och operativt bistånd, när så är lämpligt, från Eurojust till de nationella behöriga myndigheterna för att dessa myndigheter ska kunna samordna sina utredningar. Kommissionen skulle vid behov kunna bistå. Sådant bistånd bör inte innebära att kommissionen deltar i de nationella behöriga myndigheternas utrednings- eller lagföringsförfaranden i enskilda brottmål och bör inte tolkas som att det omfattar ekonomiskt stöd eller något annat budgetåtagande från kommissionens sida.

(64)

Medlemsstaterna bör säkerställa att information om personer som dömts för de brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv utbyts mellan nationella behöriga myndigheter i enlighet med rådets rambeslut 2009/315/RIF (15).

(65)

För att säkerställa en enhetlig strategi för bekämpning av miljöbrott bör medlemsstaterna anta, offentliggöra, genomföra och regelbundet se över en nationell strategi för bekämpning av miljöbrott, i vilken de fastställer mål, prioriteringar och de motsvarande åtgärder och resurser som behövs. Denna nationella strategi bör i synnerhet omfatta målen och prioriteringarna för den nationella politiken på miljöbrottsområdet, metoderna för samordning och samarbete mellan de behöriga myndigheterna, förfaranden och mekanismer för regelbunden övervakning och utvärdering av de resultat som uppnåtts samt bistånd från europeiska nätverk som arbetar med frågor som är direkt relevanta för att bekämpa miljöbrott och därmed sammanhängande överträdelser. Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att besluta om en lämplig form för denna strategi där man skulle kunna ta hänsyn till respektive konstitutionella traditioner när det gäller fördelning av befogenheter och av behörighet och som skulle kunna vara antingen sektorsspecifik eller en del av ett bredare strategiskt dokument. Oberoende av huruvida medlemsstaterna antar en eller flera strategier bör deras övergripande innehåll omfatta hela medlemsstatens territorium.

(66)

För att effektivt bekämpa de miljöbrott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv är det nödvändigt att medlemsstaternas behöriga myndigheter samlar in korrekta, enhetliga och jämförbara statistiska uppgifter om dessa brott. Medlemsstaterna bör därför säkerställa att det finns ett adekvat system för registrering, framtagande och översändande av befintliga statistiska uppgifter om de brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv. Medlemsstaterna bör använda dessa statistiska uppgifter för den strategiska och operativa planeringen av brottsbekämpande åtgärder, för att analysera omfattningen av och trenderna när det gäller miljöbrott samt för att ge information till medborgarna. Medlemsstaterna bör till kommissionen översända relevanta statistiska uppgifter om miljöbrottmål, hämtade från uppgifter som redan finns på centraliserad eller decentraliserad nivå inom hela medlemsstaten. Kommissionen bör regelbundet utvärdera de statistiska uppgifter som översänts av medlemsstaterna samt i en rapport offentliggöra resultatet av sin utvärdering.

(67)

De statistiska uppgifter om miljöbrott som översänts enligt detta direktiv bör vara jämförbara mellan medlemsstaterna och hämtas på grundval av gemensamma miniminormer. I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att fastställa det standardformat i vilket statistiska uppgifter ska översändas. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (16).

(68)

Standardformatet för översändande till kommissionen av statistiska uppgifter om typer och nivåer av påföljder och sanktioner, inbegripet information om relaterade brottskategorier, i enlighet med detta direktiv bör fastställas i enlighet med det kommittéförfarande som föreskrivs i detta direktiv.

(69)

I enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar Irland inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Irland.

(70)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(71)

Syftet med detta direktiv är att ändra och utöka bestämmelserna i direktiv 2008/99/EG. Eftersom ett stort antal väsentliga ändringar genomförs bör direktiv 2008/99/EG av tydlighetsskäl ersättas i sin helhet med avseende på de medlemsstater som är bundna av det här direktivet.

(72)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/35/EG (17) kompletterades genom direktiv 2009/123/EG med bestämmelser om brott och sanktioner för utsläpp av förorenande ämnen orsakade av fartyg. Sådana brott och sanktioner bör omfattas av det här direktivets tillämpningsområde. För medlemsstater som är bundna av det här direktivet bör därför direktiv 2009/123/EG ersättas. Detta ersättande bör inte påverka dessa medlemsstaters skyldighet med avseende på dagen för införlivande av det direktivet med nationell rätt. Vad gäller de medlemsstater som är bundna av det här direktivet bör följaktligen hänvisningar till de bestämmelser i direktiv 2005/35/EG som lagts till eller ersatts genom direktiv 2009/123/EG anses som hänvisningar till det här direktivet. Medlemsstater som inte är bundna av det här direktivet ska fortsätta att vara bundna av direktiv 2005/35/EG, ändrat genom direktiv 2009/123/EG.

(73)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att fastställa gemensamma rekvisit för miljöbrott och säkerställa tillgång till effektiva, avskräckande och proportionella straffrättsliga påföljder och sanktioner för allvarliga brott, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, bland annat på grund av den gränsöverskridande skada på miljön som de olagliga gärningarna i fråga kan orsaka och på grund av de nödvändiga åtgärdernas omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(74)

Skyldigheterna enligt detta direktiv påverkar inte unionsrätten om processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden, och medlemsstaterna bör säkerställa att misstänktas eller tilltalades processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden respekteras fullt ut.

(75)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns särskilt i stadgan, däribland skydd av personuppgifter, yttrandefrihet och informationsfrihet, näringsfrihet, rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol, presumtion för oskuld och rätt till försvar, principerna om laglighet och proportionalitet i fråga om brott och straff samt rätt att inte bli dömd eller straffad två gånger för samma brott. Detta direktiv syftar till att säkerställa att dessa rättigheter och principer iakttas fullt ut och bör genomföras i enlighet med detta.

a)

Brottet har orsakat förstörelse av, eller irreversibel eller långvarig väsentlig skada på, ett ekosystem.

b)

Brottet begicks inom ramen för en kriminell organisation i den mening som avses i rådets rambeslut 2008/841/RIF (40).

c)

Brottet begicks genom att gärningsmannen använde falska eller förfalskade handlingar.

d)

Brottet begicks av en offentlig tjänsteman i samband med tjänsteutövning.

e)

Gärningsmannen har tidigare genom en dom som fått laga kraft dömts för brott av samma slag som enligt artikel 3 eller 4.

f)

Brottet genererade, eller förväntades generera, betydande ekonomiska fördelar, eller ledde till undvikande av betydande utgifter, direkt eller indirekt, i den mån sådana fördelar eller utgifter kan fastställas.

g)

Gärningsmannen har förstört bevismaterial eller skrämt vittnen eller klagande.

h)

Brottet begicks inom ett område som klassificerats som ett särskilt skyddsområde enligt artikel 4.1 eller 4.2 i direktiv 2009/147/EG, eller ett område som utsetts till ett särskilt bevarandeområde i enlighet med artikel 4.4 i direktiv 92/43/EEG eller ett område som angetts som ett område av gemenskapsintresse i enlighet med artikel 4.2 i direktiv 92/43/EEG.

a)

Gärningsmannen återställer miljön till dess tidigare skick, om ett sådant återställande inte är en skyldighet enligt direktiv 2004/35/EG, eller innan en brottsutredning inleds vidtar åtgärder för att minimera skadans inverkan och omfattning eller avhjälper skadan.

b)

Gärningsmannen förser de administrativa eller rättsliga myndigheterna med uppgifter som de inte skulle ha kunnat få på annat sätt och som hjälper dem att

a)

säkerställa gemensamma prioriteringar och gemensam förståelse av förhållandet mellan straffrättslig och administrativ verkställighet,

b)

utbyta information för strategiska och operativa ändamål, inom de gränser som fastställs i tillämplig unionsrätt och nationell rätt,

c)

samråda i enskilda utredningar, inom de gränser som fastställs i tillämplig unionsrätt och nationell rätt,

d)

utbyta god praxis,

e)

stödja europeiska nätverk av rättstillämpare som arbetar med frågor som rör bekämpning av miljöbrott och därmed sammanhängande överträdelser.