(1)

Konventionen angående internationell civil luftfart, som undertecknades i Chicago den 7 december 1944 och reglerar den internationella luftfarten (Chicagokonventionen), trädde i kraft den 4 april 1947. Genom konventionen inrättades Internationella civila luftfartsorganisationen (Icao).

(2)

Unionens medlemsstater är avtalsslutande parter i Chicagokonventionen och fördragsslutande stater i Icao, medan unionen har observatörsstatus i vissa Icao-organ.

(3)

I enlighet med artikel 54 i Chicagokonventionen får Icao-rådet anta internationella standarder (standarder) och rekommenderade metoder för luftfart och beteckna dem som bilagor till Chicagokonventionen (Icao-bilagor), särskilt vad gäller civil flygsäkerhet.

(4)

I enlighet med artikel 90 i Chicagokonventionen ska varje Icao-bilaga eller varje ändring av en Icao-bilaga få verkan inom tre månader efter framläggandet för de fördragsslutande staterna i Icao, eller efter en längre tidsperiod som Icao-rådet får föreskriva, såvida inte en majoritet av Icaos fördragsslutande stater under tiden har låtit registrera sitt ogillande.

(5)

När standarderna har antagits och fått verkan är de bindande för alla fördragsslutande stater i Icao, inbegripet alla medlemsstater i unionen, i enlighet med och inom de gränser som anges i Chicagokonventionen.

(6)

I enlighet med artikel 38 i Chicagokonventionen ska varje fördragsslutande stat i Icao som finner det ogörligt att i alla avseenden efterleva någon standard eller att se till att dess egna föreskrifter eller förfaranden fullständigt sammanfaller med någon standard efter ändring av den senare, eller som bedömer det nödvändigt att anta föreskrifter eller förfaranden som i något visst avseende avviker från vad som fastställts genom en standard, utan dröjsmål underrätta Icao om avvikelserna mellan statens egna föreskrifter eller förfaranden och de som fastställts genom standarden. Vid ändringar av standarder ska varje stat som inte gör erforderliga motsvarande ändringar av sina egna förskrifter eller förfaranden, inom 60 dagar från det att ändringen av standarden antagits, underrätta Icao-rådet härom eller ange vilka åtgärder den föreslår att vidta.

(7)

Icaos interna regler, särskilt de tidsfrister som Icao fastställt för Icaos fördragsslutande stater för anmälan av avvikelser från standarder, och det antal avvikelser på flygsäkerhetsområdet som ska anmälas varje år gör det svårt att i rätt tid fastställa den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar genom ett rådsbeslut på grundval av artikel 218.9 i fördraget för varje avvikelse som ska anmälas. Vidare rör de standarder som Icao-rådet antagit på flygsäkerhetsområdet i stor utsträckning frågor som omfattas av unionens exklusiva befogenhet. Det är därför effektivt och lämpligt att fastställa ett ramverk för de kriterier och förfaranden som ska följas för anmälan av avvikelser från standarder på flygsäkerhetsområdet som omfattas av unionens exklusiva befogenhet, utan att det påverkar medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter enligt Chicagokonventionen.

(8)

Med hänsyn till flygsäkerhetssektorns särdrag jämfört med andra sektorer som hanteras av Icao, särskilt det stora antal standarder som Icao-rådet antagits inom denna sektor och det antal avvikelser som ska anmälas varje år, är detta beslut endast inriktat på flygsäkerhetsområdet, för att effektivisera förfarandena och hantera flera anmälningar på ett effektivt sätt. På Icao-nivå finns standarder för flygsäkerhet främst i Icao-bilagorna 1, 6, 8, 14, 18 och 19. På unionsnivå återspeglas kraven i dessa standarder främst i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1139 (1) och i de genomförandeakter och delegerade akter som antagits på grundval av denna, särskilt i kommissionens förordningar (EU) nr 1178/2011 (2), (EU) nr 748/2012 (3), (EU) nr 965/2012 (4), (EU) nr 139/2014 (5), (EU) nr 452/2014 (6), (EU) nr 1321/2014 (7) och (EU) 2015/640 (8), samt i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 2111/2005 (9) och (EU) nr 376/2014 (10).

(9)

Detta beslut bör vidare begränsas till de ståndpunkter som ska intas på unionens vägnar inom Icao på områden där unionen har exklusiv befogenhet.

(10)

Avvikelser från standarder som antagits av Icao-rådet kan härröra från unionsrätten till följd av att en ny eller ändrad standard har antagits av Icao-rådet eller till följd av en ändring av unionsrätten. Vad gäller sådana avvikelser bör den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar grundas på en skriftlig handling som kommissionen i god tid förelägger rådet för diskussion och godkännande.

(11)

Avvikelser från standarder som antagits av Icao-rådet på flygsäkerhetsområdet kan också härröra från nationella åtgärder som antagits i enlighet med artikel 71 i förordning (EU) 2018/1139 i händelse av brådskande oförutsedda omständigheter, om dessa åtgärder avviker från standarder och kräver därför en anmälan av avvikelser till Icao i enlighet med artikel 38 i Chicagokonventionen. Det är därför också lämpligt att i detta beslut fastställa det förfarande som ska följas för att definiera sådana avvikelser. Detta förfarande bör, i enlighet med subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen, vara beroende av omfattningen och varaktigheten av de nationella åtgärder som antagits och bör göra det möjligt för medlemsstaterna att utan dröjsmål uppfylla sina internationella skyldigheter enligt artikel 38 i Chicagokonventionen. Förfarandet bör inte påverka de villkor och det förfarande som anges i artikel 71 i förordning (EU) 2018/1139.

(12)

De avvikelser som ska anmälas till Icao bör, i tillämpliga fall, särskilt grundas på den information som tillhandahållits av Europeiska unionens byrå för luftfartssäkerhet i enlighet med artikel 90.4 i förordning (EU) 2018/1139. Avvikelser bör anmälas i det format som Icao har fastställt i sitt formulär för anmälan av överensstämmelse eller avvikelser (Form on Notification of Compliance With or Differences) eller i systemet för elektronisk registrering av avvikelser (Electronic Filing of Differences), om Icao så kräver. Om, i enlighet med detta beslut, den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar fastställs i en skriftlig handling som kommissionen förelägger rådet för diskussion och godkännande, bör det i denna handling, där så är lämpligt och från fall till fall, anges huruvida medlemsstaterna bör ges flexibilitet när det gäller anmälan av avvikelserna i fråga. Kommissionen bör vidare sträva efter att börja utarbeta en sådan handling så snart som möjligt för att medge tillräckligt med tid för utarbetandet, inbegripet för eventuella lämpliga samråd på expertnivå.

(13)

Genomförandet av detta beslut bör inte medföra en överträdelse av medlemsstaternas skyldigheter enligt unionsrätten eller deras internationella skyldigheter enligt Chicagokonventionen, särskilt vad gäller efterlevnaden av tidsfristen för anmälan av avvikelser till Icao.

(14)

Detta beslut bör tillämpas under en begränsad tidsperiod, fram till efter det möte i Icao-rådet som följer på nästa Icao-församling, för att ge rådet möjlighet att bedöma detta besluts ändamålsenlighet och, på förslag av kommissionen, besluta huruvida dess giltighet ska förlängas eller det på annat sätt ska ändras.