(1)

Makrotillsynens slutmål är att bidra till att värna stabiliteten i det finansiella systemet som helhet, genom att bl.a. stärka dess förmåga att återhämta sig efter störningar och minska uppbyggnaden av systemrisk.

(2)

Enligt förordning (EU) nr 1092/2010 bör övervakningen och bedömningen av potentiella systemrisker baseras på en bred uppsättning relevanta makro- och mikroekonomiska uppgifter och indikatorer, och förordningen ger Europeiska systemrisknämnden (ESRB) rätt att få direkt och omedelbar tillgång till alla uppgifter som krävs för att fullgöra dess uppdrag avseende makrotillsynen, samtidigt som dessa uppgifter måste förbli konfidentiella vid behov.

(3)

Andra myndigheter som har i uppdrag att anta och/eller aktivera makrotillsynsåtgärder eller andra finansiella stabilitetsuppgifter – inklusive myndigheter som tillhandahåller analyser till stöd för makrotillsynspolitiska beslut – bör också ha tillgång till relevanta uppgifter och indikatorer som behövs för att de ska kunna utföra sina uppgifter. Den information som är tillgänglig för berörda myndigheter om filialer på deras territorier skiljer sig åt mellan medlemsstaterna när det gäller omfattning och frekvens.

(4)

I Europeiska systemrisknämndens rekommendation ESRB/2011/3 (3) rekommenderades bland annat att medlemsstaterna bör säkerställa att makrotillsynsmyndigheter har befogenhet att begära in och inom rimlig tid få alla nationella uppgifter och all nationell information som har betydelse för utövandet av deras uppgifter, vilket även inbegriper information från tillsynsorgan med inriktning på mikrotillsyn och värdepappersmarknaden samt information som inte kommer från lagstiftningsområdet, liksom institutionsspecifik information efter en motiverad begäran och under lämpliga former för att säkerställa att den hålls konfidentiell. Den rekommendationen kunde dock inte förutse alla de olika institutionella arrangemang avseende hur makrotillsynsåtgärder antas och genomförs som har vuxit fram i medlemsstaterna sedan 2011. Därför tog det inte specifikt upp vissa institutionella arrangemang som kan behövas för att säkerställa att makrotillsynsmyndigheter har tillgång till den information som anses vara nödvändig för att de ska kunna utföra sina uppgifter, men som de inte har tillgång till.

(5)

För närvarande utgör tillhandahållandet av gränsöverskridande finansiella tjänster via filialer till kreditinstitut med huvudkontor i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland en viktig del av det finansiella systemet i ett antal medlemsstater. Vissa filialer i dessa medlemsstater a) har utsetts av de behöriga myndigheterna som betydande i enlighet med artikel 51 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (4), b) uppfyller kriterierna för andra systemviktiga institut i enlighet med artikel 131 i direktiv 2013/36/EU, c) tillhandahåller kritiska funktioner på grundval av det europeiska ramverket för återhämtning och resolution, eller (d) har en betydande marknadsandel i verksamhet som är relevant ur ett finansiellt stabilitetsperspektiv (nedan tillsammans kallade filialer med betydelse för finansiell stabilitet). Unionsrätten innehåller inte någon harmoniserad definition av filialer med betydelse för finansiell stabilitet. Tillhandahållandet av gränsöverskridande finansiella tjänster via sådana filialer förväntas öka i framtiden eftersom den finansiella integrationen inom Europeiska unionen fortsätter. Varje myndighet som har i uppdrag att anta och/eller aktivera makrotillsynsåtgärder eller andra finansiella stabilitetsuppgifter måste kunna erhålla viss grundläggande information om alla filialer som är verksamma inom dess jurisdiktion vars moderkreditinstitut har sitt huvudkontor i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland. Detta för att myndigheten åtminstone ska kunna bedöma huruvida dessa filialer är relevanta för den finansiella stabiliteten i det land där de är verksamma. Om myndigheten anser att så är fallet, måste den också kunna få mer detaljerad information om dessa filialers verksamhet.

(6)

Filialer till kreditinstitut med huvudkontor i en annan medlemsstat eller i ett tredje land har olika storlek och betydelse. Om dessa filialer anses vara relevanta för den finansiella stabiliteten i det land där de är verksamma finns det ett behov av att intensifiera samarbetet mellan de relevanta myndigheterna i värdmedlemsstaten och hemmedlemsstaten. I sådana fall är utbytet av utvald information om moderinstitut och de grupper som dessa filialer ingår i nödvändigt för att bedöma den potentiella förstärkande effekt som sådana filialer kan ha under perioder av alltför stor kredittillväxt eller i en kris. Utbytet av sådan utvald information om dessa moderinstitut och grupper avseende kapitalbas och belåning (inbegripet relevanta buffertkrav), finansierings- och likviditetsrisker, affärsstrategi och vissa aspekter av återhämtningsplaner är också nödvändiga för att säkerställa effektiviteten i makrotillsynspolitiken i värdmedlemsstaterna för sådana filialer.

(7)

Av dessa skäl anses tillhandahållandet av de uppgifter som framgår av rekommendation C vara nödvändig, så att myndigheter med ansvar för att anta och/eller aktivera makrotillsynsåtgärder eller andra finansiella stabilitetsuppgifter kan fullgöra sina uppgifter. Denna information bör lämnas till dessa myndigheter efter en motiverad begäran, på behovsbasis och inom gränserna för tillämplig unionslagstiftning och nationell lagstiftning. Om dessa myndigheter behöver ytterligare information för att kunna utföra sina uppgifter och övervaka eller bedöma systemrisker eller för att utveckla nya policyinstrument, bör de erhålla den ytterligare informationen efter en motiverad begäran.

(8)

Varken direktiv 2013/36/EU, särskilt artikel 56 i detta, eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (5) förhindrar utbytet av information mellan behöriga myndigheter och myndigheter eller organ med ansvar för att upprätthålla stabiliteten i det finansiella systemet i medlemsstaterna, inom ramen för utövandet av sin tillsynsfunktion. Trots att unionsrätten tillhandahåller en ram för utbyte av information mellan relevanta myndigheter för mikrotillsyn, finns det ingen ram för utbyte av information för makrotillsynsändamål.

(9)

Centralbanker samlar in information om filialer till kreditinstitut med huvudkontor i en annan medlemsstat eller i ett tredje land. Nationella centralbanker inom Europeiska centralbankssystemet uppmanas att dela sådan information med relevanta myndigheter efter en motiverad begäran och på behovsbasis, eftersom detta anses vara ett effektivt sätt att underlätta fullgörandet av deras uppgifter.

(10)

Väl utformade arrangemang för utbyte av information om filialer till kreditinstitut med huvudkontor i en annan medlemsstat eller i ett tredje land kan hjälpa de myndigheter som har i uppdrag att anta och/eller aktivera makrotillsynsåtgärder eller andra finansiella stabilitetsuppgifter att utföra sina uppgifter. Användningen av samförståndsavtal skulle införa standardisering och förutsägbarhet och skapa en gemensam grund för vad som utgör relevant information för utförandet av deras uppgifter; samförståndsavtal anses också vara ett effektivt och ändamålsenligt medel för att uppnå målet att skapa en kultur av informationsdelning mellan de relevanta myndigheterna för makrotillsyn. I detta avseende kan det nordisk-baltiska makrotillsynsforumet (6) och det senaste samförståndsavtalet om samarbete och samordning om gränsöverskridande finansiell stabilitet i Norden och Baltikum (7) fungera som referenspunkter för ett nära samarbete mellan de relevanta myndigheterna.

(11)

Enligt subsidiaritetsprincipen bör den relevanta medlemsstaten välja vilken myndighet som ska samla in information om finansiell stabilitet eller för makrotillsynsändamål.

(12)

Enligt artikel 40 i direktiv 2013/36/EU får värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter kräva att alla kreditinstitut som har filialer inom deras territorium lämnar periodiska rapporter om sin verksamhet i dessa värdmedlemsstater. Denna rapportering kan krävas i) för informationsändamål eller för statistiska ändamål, ii) för att identifiera filialer som betydande eller iii) för tillsynsändamål som anförtrots den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten enligt direktiv 2013/36/EU. Det är inte klart om information som samlats in enligt den artikeln också kan användas för makrotillsynsändamål, eftersom det i den relevanta bestämmelsen inte görs någon åtskillnad mellan mikrotillsyn och makrotillsyn. Europeiska kommissionen bör därför, inom ramen för den översyn som föreskrivs i artikel 513 i förordning (EU) nr 575/2013, överväga huruvida unionsrätten bör ses över, konkret för att förtydliga att information från filialer även kan samlas in för makrotillsynsändamål.

(13)

Filialer till kreditinstitut som har sitt huvudkontor i ett tredje land omfattas endast av den nationella lagstiftningen, och den nationella lagstiftningen i denna fråga är inte harmoniserad i unionsrätten. Till följd av ändringar som nyligen gjorts genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/878 (8), stadgar artikel 47 i direktiv 2013/36/EU att nationella behöriga myndigheter ska samla in en minimiuppsättning information kompletterad med annan information som bedöms vara nödvändig för att man ska kunna övervaka en filials verksamhet på ett heltäckande sätt från sådana filialer till kreditinstitut med huvudkontor i ett tredje land. När så är möjligt och lämpligt bör sådan information delas med de myndigheter som har i uppdrag att anta och/eller aktivera makrotillsynsåtgärder eller andra finansiella stabilitetsåtgärder. Inom ramen för den översyn som föreskrivs i artikel 513 i förordning (EU) nr 575/2013 – och som nämns ovan – om huruvida unionsrätten bör ändras, dvs. om man bör förtydliga att information från filialer också kan samlas in för makrotillsynsändamål, bör kommissionen också överväga möjligheten att samla in uppgifter för sådana ändamål från filialer till kreditinstitut med huvudkontor i ett tredje land.

(14)

Enligt rådets förordning (EU) nr 1024/2013 (9) (nedan kallad SSM-förordningen) är ECB den behöriga myndigheten i förhållande till betydande kreditinstitut inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM). ECB ansvarar därför för tillsynen över betydande kreditinstitut och bedriver ett nära samarbete med de nationella behöriga myndigheterna för att utföra sina uppgifter genom gemensamma tillsynsgrupper, som består av personal från ECB och de relevanta nationella behöriga myndigheterna. Detta möjliggör ett smidigt och snabbt utbyte av information om de kreditinstitut som står under tillsyn. Myndigheter som har i uppdrag att anta och/eller aktivera makrotillsynsåtgärder eller andra finansiella stabilitetsuppgifter kan begära och erhålla information från ECB i dess tillsynsroll om filialer till kreditinstitut med huvudkontor i en annan medlemsstat.

(15)

Enligt artikel 5.2 i SSM-förordningen är ECB ansvarig för att bedöma de makrotillsynsåtgärder som antagits av nationella myndigheter och, när så bedöms nödvändigt, att ställa högre krav på kapitalbuffertar och vidta strängare åtgärder. I detta avseende omfattas information om filialer till kreditinstitut med huvudkontor i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland av de kategorier av information som kan vara nödvändiga för att ECB ska kunna utföra dessa uppgifter.

(16)

De behöriga myndigheterna i medlemsstater som inte deltar i den gemensamma tillsynsmekanismen kan samarbeta och utbyta information om kreditinstitut som står under tillsyn i tillsynskollegier som inrättats i enlighet med artiklarna 51 och 116 i direktiv 2013/36/EU och som fungerar som ett verktyg för att samordna tillsynsuppgifter som berör gränsöverskridande verksamhet som bedrivs av ett kreditinstitut.

(17)

Denna gränsöverskridande mekanism för informationsutbyte är inriktad på målen för mikrotillsynen. Följaktligen föreskriver artiklarna 51 och 116 i direktiv 2013/36/EU och kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/98 (10), som fastställer de allmänna reglerna för tillsynskollegiernas funktionssätt, inte uttryckligen att myndigheter som har i uppdrag att anta och/eller aktivera makrotillsynsåtgärder eller andra uppgifter avseende finansiell stabilitet ska delta i de relevanta tillsynskollegierna. Den relevanta behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten har dock i princip möjlighet att bjuda in andra enheter att delta i tillsynskollegiernas sammanträden, förutsatt att alla kollegiets medlemmar är överens om detta. Viss information om det kreditinstitut som filialen tillhör och som delas i tillsynskollegiet kan vara relevant för makrotillsynsfrågor. För detta ändamål uppmuntras de behöriga myndigheterna att bjuda in relevanta myndigheter som har i uppdrag att anta och/eller aktivera makrotillsynsåtgärder eller andra uppgifter avseende finansiell stabilitet att delta i beredningen av specifika frågor av intresse för makrotillsynen som diskuteras i tillsynskollegierna. Att uttryckligen inkludera sådana relevanta myndigheter i tillsynskollegierna som potentiella observatörer i enlighet med kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/98 skulle kunna ge större säkerhet i fråga om denna roll. Att bjuda in företrädare för makrotillsynsmyndigheter att delta i tillsynskollegiernas möten för att informera andra deltagare om makrotillsynsrisker eller regleringstekniska aspekter inom området makrotillsyn kan också vara värdefullt för diskussioner inom tillsynskollegierna.

(18)

För att säkerställa en konsekvent, effektiv och ändamålsenlig strategi för informationsutbyte inom ramen för denna rekommendation bör Europeiska bankmyndigheten (EBA), i samarbete med ESRB, utarbeta riktlinjer för, och övervaka utbytet av, information. För att uppnå en viss grad av konvergensen på den information som erhålls från berörda parterna, bör EBA upprätta en gemensam ram för samförståndsavtal i samarbete med alla berörda parter.

(19)

Denna rekommendation är inte tänkt att påverka det arbete som unionens centralbanker utför inom ramen för sina penningpolitiska mandat.

(20)

ESRB:s rekommendationer offentliggörs efter det att mottagarna har informerats, och efter det att styrelsen har informerat Europeiska unionens råd om sin avsikt att göra detta samt rådet getts möjlighet att agera.

1.

bedriver ett sådant informationsutbyte som anses nödvändigt för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter i samband med att de antar och/eller aktiverar makrotillsynsåtgärder eller utför andra uppgifter avseende finansiell stabilitet på ett effektivt och ändamålsenligt sätt, när det gäller filialer i en värdmedlemsstat till kreditinstitut med huvudkontor i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland. Informationsutbytet bör äga rum efter mottagande av en motiverad begäran om information avseende sådana filialer – med beaktande av de riktlinjer som EBA har utfärdat i enlighet med delrekommendation C.1 – som lämnats in av en relevant myndighet i den värdmedlemsstat som har i uppdrag att anta och/eller aktivera makrotillsynsåtgärder eller utföra andra uppgifter avseende finansiell stabilitet. Informationsutbytet bör stå i relation till filialernas betydelse för den finansiella stabiliteten i värdmedlemsstaten.

2.

upprättar samförståndsavtal eller andra former av frivilliga arrangemang för samarbete och informationsutbyte mellan sig – eller med en relevant myndighet i ett tredjeland – avseende filialer i värdmedlemsstaten till kreditinstitut med huvudkontor i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland, om alla berörda parter anser detta nödvändigt och lämpligt för att underlätta informationsutbytet.

1.

granskar huruvida det finns aspekter i unionslagstiftningen som utgör ett hinder för myndigheter som har i uppdrag att anta och/eller aktivera makrotillsynsåtgärder eller utföra andra uppgifter avseende finansiell stabilitet att inneha eller erhålla nödvändig information om filialer för att utföra dessa funktioner eller uppgifter.

2.

efter en bedömning där den drar slutsatsen att sådana hinder föreligger, föreslår att unionslagstiftningen ändras så att dessa hinder kan avlägsnas.

1.

utfärdar riktlinjer i enlighet med rekommendation A för informationsutbytet mellan relevanta myndigheter avseende filialer till kreditinstitut med huvudkontor i en annan medlemsstat, som bör omfatta en förteckning över information som ska ingå i utbytet, som ett minimum, på behovsbasis, och inom gränserna för tillämplig unionslagstiftning och nationell lagstiftning. Förteckningen bör åtminstone innehålla uppgifter från var och en av följande kategorier

2.

regelbundet, i samarbete med ESRB, granskar hur ändamålsenligt och effektivit informationsutbytet är mellan de berörda myndigheterna avseende filialer till kreditinstitut som har sitt huvudkontor i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland.

a)

filial: ett driftställe som utgör en rättsligt beroende del av ett kreditinstitut och som självständigt utför alla eller vissa av de transaktioner som är hänförliga till verksamhet i kreditinstitut.

b)

kreditinstitut: ett kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i förordning (EU) nr 575/2013.

c)

filial med betydelse för den finansiella stabiliteten: en filial i en värdmedlemsstat till ett kreditinstitut med huvudkontor i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland som uppfyller något av följande kriterier:

d)

värdmedlemsstat: en värdmedlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1 led 44 i förordning (EU) nr 575/2013.

e)

hemmedlemsstat: hemmedlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1 led 43 i förordning (EU) nr 575/2013.

f)

behörig myndighet: en offentlig myndighet eller ett offentligt organ som officiellt har erkänts i nationell lagstiftning och som enligt nationell lagstiftning har befogenhet att utöva tillsyn över kreditinstitut som en del av tillsynssystemet i den berörda medlemsstaten och ECB i enlighet med artikel 9.1 i förordning (EU) nr 1024/2013.

g)

samförståndsavtal: en frivillig överenskommelse som reglerar hur de berörda myndigheterna avser att samarbeta med varandra och som i detalj reglerar vilka uppgifter och vilken information utbytet omfattar, i enlighet med tillämplig lagstiftning och annan reglering.

h)

relevant myndighet:

1.

2.

a)

Senast den 31 december 2020 ska de relevanta myndigheterna överlämna en interimsrapport till ESRB och rådet om genomförandet av rekommendation A.

b)

Senast den 31 december 2024 ska de relevanta myndigheterna överlämna en slutrapport om genomförandet av rekommendation A till ESRB och rådet, med beaktande av eventuella ändringar av nationell lagstiftning, EU:s lagstiftning samt EBA:s riktlinjer.

1.

2.